Den rubriken trodde jag nog aldrig jag skulle tvingas eller våga skriva. Men det är nog dags nu. Diskussionen där ute går het och jag är väl delvis orsak till det, så då kanske jag också får ta mitt ansvar och förklara varför jag lyft upp denna tabubelagda fråga. För övrigt är det intressant att den är så tabubelagd i Sverige, och kanske Norden, i resten av världen, inklusive stora delar av Europa, är illegal jakt en stor del av en etablerad förvaltning. Illegal jakt är också det som utrotar djurarter här i världen, mig veterligen har ingen djurart utrotats med legal jakt, om det inte varit meningen. Därför tror jag det är viktigt att vi vågar diskutera den, seriöst, utan att lockas att hänfalla till billigt poänglockande. Ingen nämnd och ingen glömd.

Vi måste nog först slå fast två saker. Jag hatar illegal jakt. Jag är ett kontrollfreak. Jag skulle aldrig kunna förenas med tanken på ”fri” jakt. Dessutom tror jag som gammal forskare alltid blint på faktabaserad och kunskapsbaserad förvaltning, oavsett om det gäller vilt eller andra nyttigheter. För det andra kommer aldrig Jägareförbundet att stödja, uppmana eller legitimera illegal jakt. Dels för att vi i en situation när vilt förvaltas illegalt knappast har en funktion och fylla och dels för att det är helt oförenligt med våra grundvärderingar. Sist men inte minst skulle jägarkårens mycket goda anseende gå kräftgång om den ökar. Nu läser alla detta stycke en gång till, långsamt, så ska vi gå vidare sen…

Vad jag sagt är att den illegala jakten kommer att öka med den havererade rovdjurspolitiken. Det baserar jag inte på tyckande och tro, det är heller inget hot, det baseras på väl etablerad forskning och grundkursen i bevarandebiologi. Jag har skrivit det många gånger förr, det är omöjligt att bevara vilt i allmänhet och stora rovdjur i synnerhet utan att de som ska bo med dem tror på förvaltningen och känner att de är en del av den. Vad jag är genuint orolig för är att den illegala jakten nu tar steget ut ur garderoben. Med det menar jag att många nu ger upp, de ser inga möjligheter att påverka sin vardag med legala metoder. De ser inget avtryck av de inventeringar de slitit med. Det kommer att innebära att några tar det stora steget till att köra över något med skotern fast de inte får, men det är inte det farligaste, ännu många fler kommer att tyst, eller aktivt, visa förståelse för denna avart bland förvaltningsmetoder och då är vi illa ute. Några få extremister som skjuter illegalt är tämligen ofarliga för rovdjurens långsiktiga överlevnad, när hela bygder tycker att illegal jakt på rovdjur är ungefär lika farligt som en fortkörning är vi riktigt illa ute. Det är på den tröskeln jag är rädd att vi balanserar idag.

Vi har idag enskilda kommuner där en majoritet av befolkningen inte ställer upp på rovdjurspolitiken, och de studierna är gjorda långt före de senaste varg- och lojaktsbesluten. Acceptansen sjunker dessutom. Jag tillhör nog de i landet som pratar med flest jägare, landsbygdsbor, oroliga hundägare och andra i just rovdjursfrågor. Det blir nog några tusen / år. Då är det min förbannade plikt som statens förlängda arm och faktiskt genuint intresserad av att ha stora rovdjur i livskraftiga stammar att slå larm när det barkar åt skogen. Det är vad jag gjort och nu gör igen. Det här håller på att gå riktigt snett. Vi tappar greppet.

Just det tappade greppet är det som just nu känns jobbigast. Jag törs nog säga att de enda som tidigare jobbat aktivt, och faktiskt gjort skillnad mot illegal jakt, är Jägareförbundet. Jag måste ha sagt ”illegal jakt är det enskilt största hindret mot legal jakt” tusen gånger vid det här laget. Jag tror jag uttalat det i fler bygdegårdar än vad en normal hembygdsforskare ens besökt. Jag lovat att säga det igen, men jag känner i själen att ingen kommer tro mig. Jägareförbundet kommer inte att kunna göra så stor skillnad i dessa frågor längre. Vi har tappat greppet, vi har inga argument att banka i huvet på nollvisionärerna.

Därför måste nu andra stiga in på arenan och dra sitt strå till stacken. Det är dags för andra organisationer att inse att vi är i en mycket kritisk situation. Vi hade sedan tidigare en negativ utveckling av acceptansen för stora rovdjur hos de som bor med dem, nu skenar den. Nu är det dags att hejda sig innan man stampar på en desperat jägare, markägare, fårbonde, glesbygdsbo eller hundägare. Vänder vi inte denna utveckling mycket snart tror jag det blir svårt att få till en fungerande rovdjursförvaltning under överskådlig tid. Det är återigen inget hot, det är en genuin magkänsla och baserat på etablerad vetenskap.

Man kan inte som Mikael Karlsson gör i sin blogg jämställa jägare, och Jägareförbundet, med en flock animerade apor. Då knyts nävarna ute i bygderna och några till skulle kunna tänka sig att ta chansen nästa gång älghunden kört upp en lo i en tall, många fler kommer att acceptera metoden. Det här vet Mikael, men för honom är konflikten långt mycket viktigare än bevarandet. Det är sorgligt.

Jag säger det igen innan kvällsturen med skidor och hund. Vi stöttar aldrig illegal jakt, men vi måste larma när det går ur hand. Det är allt jag gör. Jag hoppas innerligt att några ytterligare förstår det nu och hjälper mig och Jägareförbundet att fortsätta kampen för en kunskapsbaserad och laglig viltförvaltning. Släpp inte taget om den kanske finaste viltförvaltningen i världen.

Jag har sportlov. Sitter på en fjälltopp och slickar såren samt mumsar apelsin efter en mycket spektakulär skidkrasch då vovvarna som drog mig ville jaga en ren. Då kom jag att tänka på mat. Här sitter jag på fjället och smaskar tokbesprutad spansk apelsin samtidigt som en klimatsmart ren springer söderut, mot ett ganska säkert öde som rovdjursmat.

För det är ju så om vi ska vara krassa. Idag köper staten en herrans massa renar av samerna för att mata våra rovdjur med. Många förstår idag varför rovdjuren i princip utrotades en gång i tiden, det var inte lätt att bedriva jordbruk med tamdjursskötsel med rovdjur på skogen. Det år Jägareförbundet bildades, 1830, tog våra svenska rovdjur 35 000 tamdjur. Hisnande siffror va? Inte många tänker på att rovdjuren idag tar betydligt mycket mer tamdjur. Faktum är nog att vi aldrig någonsin fått så många tamdjur dödade av rovdjur som vi får idag… Det är lite intressant ur ett matperspektiv. Nu ska i och för sig rovdjuren förflyttas söderut, det börjar bli lite för dyrt att föda dem med ren, men det förändrar ingenting. Rovdjuren skiter i om det är tama eller vilda djur de mumsar och för oss som gillar att försörja oss på närproducerat klimatsmart kött spelar det heller ingen större roll.

Man kanske skulle fokusera på fiske istället? 70% av världens hav är överfiskade och oavsett vad WWF nu säger om Pangasiusfisk från Vietnam behöver man inte vara raketforskare för att inse det klimatosmarta i att käka fisk från andra sidan jordklotet. Bär och svamp då? Jo, min sambo fyller varje år hela tvättstugan med svampar av alla möjliga sorter. Men det är slut med det nu säger hon. Glädjen är borta. Dvärgbandmasken kommer endera söderifrån med rävar och hundar eller i annan form från norr med invandrande vargar eller mårdhundar.

Man kanske skulle bli bonde och börja med köttproduktion? Tyvärr fiser kossorna så ozonlagret ryker all världens väg så det är nog heller ingen höjdare. Dessutom har jag svår koskräck. Man får bli vegetarian osvett hur äckligt det är med sojabiffar! Tyvärr jobbade jag i mitt tidigare liv med skogsbruk och har sett vad sojaplantagerna gör med regnskogen. Kört det också. Det potatis- och grönsaksland jag planerade där hemma har nu dessutom lagts på is. Rävarna bajsar där hela tiden så man skulle väl få mask på nolltid.

Jägarna beskylls ofta för att ”hata” rovdjur eftersom de tar ”våra” rådjur och älgar. Nu har jag ännu inte mött en enda jägare som hatar rovdjur men kanske ligger det lite i det påståendet? Kanske skulle såväl staten som allmänheten tänka lite större i det här läget? Hur vi än vrider och vänder på det kan man inte finna någon mat som är mer långsiktigt OK och klimatsmart än ren, älg, rådjur, hare och ett blåbär samt en kantarell.

Vi ska snart revidera våra mål för hur många rovdjur vi ska ha i landet. Är det kanske relevant att då tänka på att ytterligare ett lodjur innebär sisådär en 50 – 60 dödade rådjur på ett år eller att ytterligare ett vargpar innebär cirka 120 älgar färre på skogen varje år? Givetvis ska vi inte utrota några rovdjur med matmotiv men det kostar onekligen ungefär 3 miljoner rådjursmåltider årligen att ha 2000 istället för 1000 lodjur i landet. Att öka från dagens cirka 50 vargrevir till 100 skulle kosta oss sisådär en 3,6 miljoner älgmåltider, varje år.

Man blir onekligen en smula filosofisk och fritänkande på en fjälltopp. Den klimatosmarta apelsinen är uppmumsad. Nu skidar jag vidare mot nya mål och en välförtjänt middag. Det blir hjortstek. Äta bör man, annars dör man. Äta gör man, ändå dör man. Tänk på den en stund…

Någon som missat att jag är lite sur, trumpen och uppgiven efter dagens lodjursbeslut?

Här ska ni få nästa rallarsving. Naturvårdsverket har idag tagit två väldigt principiellt viktiga beslut, det ena baserat på extremt byråkratiska snedsprång och krumbukter och det andra på ren och skär populism. Tar man två beslut på dessa vitt skilda grunder samma dag i samma lojaktsbeslut kan man knappast förvänta sig varken trovärdighet eller en fortsatt förtroendefull dialog med de som drabbas.

Man förbjöd fällfångst av lodjur. På vilka grunder? Samma grunder som man tillät vildsvinsfällorna på? Bakläxa räcker inte på faktaunderlaget här, för det finns inget faktaunderlag. Det är lika bra att erkänna, man fegade ur och hoppades att jägarna som ifjol skulle skjuta lodjuren så snabbt och lätt att fällorna blev snudd på onödiga.

Man konstaterade också att eftersom något län i det mellersta rovdjursförvaltningsområdet inte når upp till sina minimimål så sätter man ett tak för hela området. Lika logiskt som att pinka på sig när det är kallt om bena. Det blir varmt direkt, eller tyst i storstadsmedia, men det blir snart skitkallt, eller rätt tomt i leden nästa gång vi ska inventera rovdjur med hjälp av jägarna…

Jag var inne på nämnda verk idag och diskuterade framtidens älgförvaltning, en för all del konstruktiv dag. Man slås dock av tanken på i vilken roll man träder in där genom snurrdörren på Valhallavägen. Idag hade jag älgkepsen på men lobeslutet togs innanför samma dörrar och på vägen ut for lokepsen på då jag såg SVT´s kameror i foajén. Det är dags att alla inblandade förstår att jägarna är de samma oavsett vilka viltarter eller verksamheter vi diskuterar. Sviker man oss i rovdjursfrågan kommer det inte bara att ge avtryck i rovdjursinventeringen, det är samma folk som ska försöka sjösätta en ny älgförvaltning. Förbjuder man lofällor ska man förklara för samma folk varför vildsvinsfällor är tillåtna. Struntar man i fakta och går på poltik i lofällefallet måste man nog förklara varför man struntar i politik och konstruerar egna hemfabricerade fakta i tolkningen av hur man kan delegera beslut i rovdjursförvaltningen…

Det här duger inte.

Igår var nog sista gången jag såg en jägare och medlem i ögonen och sa att jag trodde på den rådande rovdjurspolitiken och att vi verkligen kommer att få en regional förvaltning. Idag ska jag käka pasta, dricka rödtjut och konstatera att vi nu påbörjar rovdjursförvaltning ”the Italian way”. Innan jag blir gråtmild och börjar sjunga ”O sole mio” ska jag förklara varför den rovdjurspolitik Alliansen framhållit, och i teorin byggt så vacker, idag havererade för gott i praktiken.

Idag tog Naturvårdsverket i praktiken ett beslut som gör att man de närmsta fem åren inte kommer ha en chans att ta regionala eller länsvisa beslut i loförvaltningen i mellansverige. Det finns ingen anledning att dölja detta för jägarna. Så är det. Gunnar utvecklar säkert detta. Då står vi i ett ganska avgörande vägskäl, ska vi fortsätta mata förvaltningen med data, inventera och försöka vara konstruktiva? Jag lyder order så jag kan tvingas till det, men jägarna är inte dumma, de ger upp nu. Jag är helt säker, det är kört.

En italiensk vargforskare vid namn Luigi Boitani myntade vid ett föredrag på KSLA för ett tiotal år sedan uttrycket rovdjursförvaltning ”the Italian way”, Gunnar har nämnt det tidigare här. Det går i korthet ut på att man skiter fett i vad myndigheterna säger, i gammal god sydeuropeisk tradition, skjuter årligen av 25% av den italienska vargstammen och alla är rätt nöjda. Ingen har mig veterligen fällts för illegal vargjakt i Italien än idag. Skulle de försöka jaga varg lagligt och kontrollerat i Italien är det nog tvärstopp, inte minst från EU, det har man förstått, så man skiter i att försöka. Idag konstaterar nog såväl jag som de allra flesta jägarna där ute att om vi ska fråga Naturvårdsverket är det kört. Då kan man sköta sig själv och skita i andra. Jag kan vara exakt hur politiskt korrekt som helst och fördöma illegal jakt, det gör jag alla dagar i veckan, men jag kan också vara fullständigt ärlig och konstatera att det är med italienska förebilder vi kommer att förvalta lodjuren i Sverige framöver. Det är sorgligt, men sant.

Jag har under ett års tid på alla sätt försökt att få myndigheter och politiker att förstå vilket fundament svensk viltförvaltning vilar på. Jägarnas ideella insatser och världens kunnigaste och mest pragmatiska och pliktskyldiga jägarkår. Man har haft chansen, tyvärr valde man att fresta lyckan med att köra över oss ännu en gång. Jag tror det var sista gången. Är det fortfarande någon som tror att nedgången från 10 lo till 1 i Skåne, eller 4 loföryngringar till 0 i Kronoberg, beror på en mutation i rävskabben? Inte jag. Man har nog börjat käka skumma ostar och hälsa med ”Ciao Bella” där nere. Det skulle inte förvåna om vespaförsäljningen skenar på det småländska höglandet…

Jägareförbundet och jag personligen kan aldrig förenas med tanken att förvalta vilt på egen hand utan tilltro till förvaltande myndigheter, men vi kan konstatera att det inträffar när förvaltningen hamnar för långt från verkligheten. Det inträffar överallt i världen oavsett vilken resurs staten försöker förvalta. Nu är den tiden kommen i Svedala vad gäller lodjursförvaltningen.

Nu är jag snart gråtmild över denna sorgens dag för svensk viltförvaltning och den så vackra tanken om ett regionalt inflytande i rovdjursförvaltningen. Låt oss alla stämma upp i ”O sole mio” och riva lite parmesan på kvällsmackan. Imorgon är en annan dag.

Lite körigt nu. Är numera tillförordnad ”Maskchef” på förbundet och ingen har väl vid det här laget undgått att märka att den fruktade Rävens dvärgbandmask nu dykt upp i en skjuten räv utanför Uddevalla. Förvirringen är total därute och precis som vid Fågelinfluensan för några år sedan blir många rädda, för sin egen och sina hundars del, medan andra ser en möjlighet att sälja ett lösnummer eller två med hjälp av ”Dödsmasken”.

Det var dock inte primärt dvärgbandmasken det här skulle handla om, snarare hur Sverige litar tungt på jägarna och Jägareförbundet och tar oss lite för givna. Jag har skrivit om detta tidigare men det är högaktuellt i dessa dagar då jägarna gör två jätteinsatser för vårt samhälle som ingen annan kan göra men heller ingen tackar oss särskilt för.

I helgen var tusentals jägare ute och inventerade rovdjur. Helt plötsligt får vi någorlunda trovärdiga siffror på främst antalet lodjur. Vi hittar långtifrån alla lodjur med en sådan här inventering men tillräckligt många för att kunna konstatera att vi ligger över minimimålen i de flesta länen i mellansverige. Helt ogörligt utan jägarna.

Vid lunchtid igår diskuterade jag insamling av rävar med SVA. Imorse hade vi en landsomfattande organisation på fötter som väntar på kartonger att börja samla rävar till SVA i. Myndigheter, Länsveterinärer, media och många andra tror inte detta är sant. På mindre än ett dygn har vi folk i varje kommun i detta land som kan tala om vad som gäller och hur man går till väga för att samla in material till SVA. Målsättningen är idag att samla minst 10 rävar / kommun i Skåne, Blekinge, Halland och Västra Götaland. I resten av landet siktar vi på minst 4 rävar / kommun. Jag tror vi fixar det lätt. Jägarna vill hjälpa till och vi har som sagt kunnigt och trovärdigt folk i snart sagt varenda by där ute. Vilken tillgång för samhället! Bara de förstod att använda den och uppskatta den… All heder dock till SVA som under hård press bett om hjälp och styrt såväl information som material till oss.

I kölvattnet av vargdebatten är vi kanske en smula trötta och rädda för media. Var inte det. Det är nu vi alla ska visa samhället att utan jägarna och det landsomfattande och samornande Jägareförbundet så blir det inte lika enkelt eller ens möjligt att inventera rovdjur eller samla rävar från alla hörn av landet. Utan jägarna stannar kanske inte Sverige men vi blir ett bra mycket mer ovetande och osäkert land, det förtjänar att nämnas och kanske också uppskattas?

Jag är född och uppvuxen i Hälsingland. Innan jag blev myndig åkte jag över gränsen till Dalarna 3 gånger, första gången slog jag halvt ihjäl mig i en vattenrutschbana i Leksands sommarland, andra gången fick jag stryk av bandyhulliganer från Falun och vid sista besöket kastade en raggare från Mora en träsko i huvudet på mig. Min bild av Dalarna och Dalmasarna är således kanske inte helt objektiv, men när journalister och medlemmar allt oftare frågar mig varför Dalmasarna är så reaktionära och radikala i rovdjursfrågorna har jag en förbannat bra förklaring, och den har inget med bandy, träskor eller vattenrutschbanor att göra. Det beror till stor del på Länsstyrelsens tjänstemän, även om det sällan är ens fel att två träter.

I DT idag har chefstjänstemannen på Dalarnas Länsstyrelse uttalat att ”Det är rimligt att tro att kvoten blir annorlunda, det vill säga mindre” inför nästa års vargjakt eftersom man i Dalarna spräckte två ”Alfapar”. Sedan passar vederbörande på att klaga på jägarna för att man sköt två vargar med gamla uttjänta sändare. Vi talar här om samma tjänsteman som beställde vakter till sig själv, där han satt i värmen inne på Länsstyrelsen inför vargjakten, medan han gladeligen lämnar ut namn och nummer på vargskyttarna till de som lägger ut bilder på dödade jägare och mina barn på nätet samt klart och tydligt deklarerar att ”någonting kommer att hända” under vargjakten. Denne tjänsteman har också deklarerat att han inte följer svensk lag, han följer EU´s lag, ett kanske något märkligt uttalande från en man som företräder den svenska staten på en svensk statlig myndighet? Det vill säga den stat som i god demokratisk ordning beslutat om den rådande rovdjurspolitiken. Jag skulle kunna göra en lång lista på denne mans snedsteg men det är främst två aspekter på detta agerande som jag vill belysa.

För det första är den TT-nyhet som föranledde detta uttalande väldigt intressant. Vargstammen ökade rätt rejält trots fjolårets jakt, i Värmland har den t ex fördubblats, då ”spräckte” vi 13 par. I år har vi ”spräckt” 9. Finns det någon mer därute förutom Mannen på Länsstyrelsen i Dalarna som tror att vi ska sänka nästa års tilldelning om vi ska uppfylla det av Riksdagen beslutade taket på 210 vargar? Nyheten i sig tolkar jag som att man har förtvivlat svårt att hitta något att klaga på i årets vargjakt och tjänstemannens uttalande som endera ett utslag av tillfällig förvirring eller uppenbar misskötsel av sitt uppdrag och jobb.

För det andra är det intressant att jämföra just Dalarna med  t ex Värmland. Värmland är idag i princip helt täckt av vargrevir, det är inte riktigt Dalarna. Givetvis är såväl jägare som landsbygdsbor inte helt förtjusta i situationen i något av länen men i Värmland jobbar man envetet tillsammans med Länsstyrelsen för att göra det bästa av situationen och det finns förtroende för såväl tjänstemän som rovdjurspolitiken. I Dalarna är det öken. Allt förtroende är förbrukat och det är ingen slump att desperationen alltid tar sin början och sina första uttryck i just Dalarna. Det finns nämligen inte en chans att man tror på att myndigheten ska göra det de är satta att göra och att de ska följa folkets vilja. Jag har full förståelse för Dalmasarna, inte minst efter dagens uttalanden. I Värmland tackade länsstyrelsen jägarna för väl genomförd jakt i år medan man i Dalarna snarast bedriver en hetskampanj med gamla SNF-argument mot jägarna.

Såväl jag som Göran Greider skrev inför årets vargjakt att ”de ”neutrala” tjänstemännen i länsstyrelserna har för mycket och för godtycklig makt”. Jag tror att vi båda tänkte på Dalarna. Samma Dalarna som Serena Cinque studerar i sin bok ”I vargens spår” där hon identifierar enskilda länsstyrelsetjänstemäns dolda och privata agendor som en av de största problemen med rovdjurspolitiken. Jag har skrivit om detta tidigare, i andra sammanhang, men det förtjänar att nämnas igen. Ska den nya rovdjurspolitiken bli framgångsrik måste man se över de som ska genomföra den och rensa bort reliker som inte har endera kunskap eller vilja att göra som man är tillsagd.

Idag finns gott om exempel på Länsstyrelser som sett över sina tjänstemän och ansikten utåt med utmärkt resultat. Lär av dem. Rovdjursfrågan är inte enkel att lösa eller hantera men den bygger ytterst på människor och förtroende samt respekt för såväl varandra som politiken. Då måste man se till att det finns människor i systemet som kan hantera detta.

Risken är väl uppenbar att jag får en träsko i huvudet eller en penna i ryggen, med länsstyrelsens emblem på, nästa gång jag besöker Dalarna, men det må väl vara hänt. Dels är jag såväl stryktålig som van vid maspisk och i det här fallet är det helt enkelt inte rättvist att lasta de ”revolutionära” Dalmasarna för allt ont…

Någon som såg ”debatten” mellan de två extremerna i vargfrågan på aktuellt igår? Onekligen komiskt. En som ljuger sig blå för att försvara vargen och en som försöker försvara en rovdjurspolicy som inte finns på andra sidan. Ryggmärgsreaktionen blir hos mig, som många av er därute antar jag, att så har får det inte vara! Någon måste rycka ut och korrigera alla fel som alla inblandade, inklusive aktuelltredaktionen, spred på bästa sändningstid. Men kanske är det dags att tänka om? Kanske är det så att det finns ett värde i att extremerna, de som representerar vardera knappa 5% av sveriges befolkning, får visa sina brister offentligt? Kanske är det också så att sanningen ibland inte är särskilt viktig?

Jag har under veckan försökt sätta mig in i hur EU tänker och agerar, särskilt i vilt- och miljöfrågor. Jag har därför också pratat med kollegor och viltförvaltare samt forskare runtom i Europa som på olika sätt varit inblandade i fall liknande det vi nu har på halsen med anledning av vargjakten. De tips, råd och fakta jag får mig till livs går alla ut på samma sak. Lägg fram så lite fakta som möjligt, var så vag det bara går och ljug om det behövs. Det märks onekligen att Mikael Karlsson jobbat nere i Europa en tid…

Jag började då granska några av de fall som EU-komissionen intresserat sig för på senare år. Jag fann sorgligt nog att det nog ligger en hel del erfarenhet bakom de råd jag fått. Jag ska ta några exempel. Morkullejakten (på våren) – där har vi svenskar spenderat stora resurser på att kartlägga hur många morkullor vi har, hur många vi skjuter och hur de lever vilket gett oss ett förbud. Det finns andra länder som inte gjort något av ovanstående men som jagar morkullor precis som tidigare. Den finska vårjakten på sjöfågel – här hade man stenkoll på allt och EU fick då svart på vitt hur många fåglar som sköts var och av vilka. Hua sa EU, det där var omfattande och förbjöd. Det finns många exempel på andra länder med liknande jakter där man bara dragit till med ett ”ringa omfattning av kulturella skäl” och klarat sig galant. Gynnsam beverandestatus – inget annat land i Europa har ens nästan så bra koll på sina vargar som Sverige. Ta Rumänien som exempel, hade de haft så många vargar och björnar som man påstår så skulle bytesunderlaget, i form av primärt kronhjort, i princip behövas staplas i två våningar för att överhuvudtaget få plats. Det skiter EU i, har Rumänien sagt att de har tusentals vargar så har de det. Punkt.

Det finns många fler väldigt intressanta exempel men jag tror ni förstår poängen. Jag tror tyvärr, att om vi vill förvalta viltet själva i det här landet är det bara att mörka och börja ljuga, lite tillspetsat. EU uppskattar helt enkelt inte fakta och god forskning, det är i många fall enbart en belastning. Därför är jag också lite förvånad att inte våra svenska viltforskare reser sig och säger ifrån. Nu tror jag i och för sig inte att vi ens är nära att bli fällda i EU-domstolen, men om så skulle vara fallet kan man utan alltför mycket fantasi tolka det som att åratal av mycket högstående forskning och en närmast ladugårdsliknande koll på djuren i naturen, vi har ju i princip namn och nummer på alla vuxna vargar i det här landet, inte är värt någonting. Det är tamigtusan sorgligt om så skulle vara fallet.

Eftersom Finland är det land som gått i bräschen för många av dessa potentiella konflikter med EU och dessutom liknar oss på många sätt roade jag mig med att titta på hur de hanterar några av symbolarterna jämfört med oss. Vi riskerar i år en mycket begränsad lodjursjakt (mindre än de cirka 150 lodjur vi brukar skjuta), eftersom vi har bristfälliga inventeringsresultat. Det har också Finland, så de skjuter 460 lodjur. Vi har länge oroat oss för att vi har så undermåliga underlag för sälarna i Östersjön så vi tillämpar försiktighetsprincipen och skjuter cirka 150 stycken. Finland säger sig göra samma sak och skjuter 1200. Finland blev fällda för en av fyra ankagelser mot sin vargjakt av EU. De bytte i princip namn på jakten och har gått från en topp på 27 föryngringar till den senaste noteringen på 13 föryngringar.

Nu ska ni inte tolka detta som att jag förespråkar att vi ska börja tokljuga ständigt och jämt, jag är dock rädd att det är den mest rationella och framkomliga lösningen gentemot EU. Vargjakten tror jag vi fixar ändå, jag är mer orolig för konsekvenserna för annan viltförvaltning av en förändring i tankesättet. Folk är inte dumma därute. Precis som mina barn lär sig direkt hur man får farsan att handla godis för att få tyst på dem i affären eller mina hundar vet hur man får sig ett extra älgben genom att gå lös på vedträna i vedkorgen så fattar svensken snabbt hur man hanterar sin omvärld för att få som man vill. Om inte annat finns ”goda” exempel på andra sidan Bottenviken. Vi har idag stora trovärdighetsproblem i rovdjursfrågan mellan Stockholm och landet, något säger mig att de problemen inte minskar om man byter ut Stockholm mot Bryssel. Lösningen är dock kanske enklare, även om den är förödande.

Sitter och plockar bland en hel drös med papper och funderar hur man ska lägga upp morgondagens möte. De älgansvariga personerna i jaktvårdskretsarna i Norrbotten kommer på möte och självklart är huvudnumret den nya älgförvaltningen. Jag har sagt det förr, men det tål att upprepas. Den nya modellen kommer inte att lösa alla problem oavsett om någon hade trott det. Däremot kan det finns delar i detta som, rätt nyttjat, kan göra förvaltningen av älg bättre än idag. Mycket beror på hur Naturvårdsverket skriver sina föreskrifter. Det mest akuta för Norrbottens del nu är att bestämma sig för hur de nya älgförvaltningsområdena ska se ut. Dessutom visar det sig att det ute bland jägarna finns en stor oklarhet i vad som var förslag i utredningen och vad som faktiskt blev beslutat i riksdagen. Det sistnämnda kräver en hel del information på alla nivåer eftersom det finns oklarheter ganska högt upp vad som egentligen skiljer förslag och beslut åt!

Rubriken syftar på det förra, nämligen förvaltningsområdenas utformning. På många håll i landet är det arbetet långt framskridet, på andra har det precis kommit igång. När jag tittar närmare på den del av landet jag jobbar med så ser jag att det blir en fråga om kompromissande. ”En i huvudsak egen älgstam” låter ju på pappret rätt bra. Tittar man på verkligheten i form av de genomförda vandringsundersökningarna så blir det genast mer komplicerat. Inte bara för att områdena blir stora utan för att oavsett var man lägger gränserna så kommer älgar att röra sig i ganska stor omfattning mellan förvaltningsområdena – om man nu inte väljer att ha hela länet som ett förvaltningsområde!? Då hamnar man i nästa komplikation, den lokala kunskapen försvinner liksom närhet till besluten. Det blir en regional och inte en lokal älgförvaltning. Då kanske man ska dra ner storleken på dessa områden så att man känner sig berörd lokalt av de som styr förvaltningsområdet? Det kan låta bra i praktiken, men då finns det skrivningar som säger att systemet ska vara självfinansierat. Alla utgifter rörande älgförvaltningen ska alltså komma från de som fäller älg (och registrerar områden) trots att de är fler än jägarna som verkar intresserade av hur förvaltningen ska gå till. vad innebär då detta för älgförvaltningsområdena? Självklart är det så att färre stora områden blir billigare än flera mindre eftersom antal arvoderade ledamöter blir färre. Möjligen något uppvägt av att reskostnaderna lär öka i större områden. Nu vet vi inte säkert hur ledamöterna ska arvoderas så bilden är oklar. Men det är alltså svårt att skapa områden som både är kostnadseffektiva, biologiskt korrekta och hanterbara ur ett samverkansperspektiv. Vilken avvägningen blir återstår att se efter samråd med jägare, markägare och i slutändan viltförvaltningsdelegationen.

Jag satt tidigare i veckan med i Skogsstyrelsens regionala sektorsråd och pratade måluppfyllnad av miljöhänsyn i skogsbruket. En intressant parallell till vilt/skog balansen. Naturträd och kantzoner flyttar inte så mycket på sig utan står på samma ställe år ut och år in, ändå är det grund för konflikter om man gör rätt eller inte. Tolkningar går isär och de som är initierade och pålästa är oklara på vad man menar och vilka mål man har. Hur ska då inte ljumt intresserade skogsägare ställa sig till att man inte gör tillräckligt när man ”bara” har uppfyllt lagens krav… Att sen överföra dessa oklarheter till vilt som rör sig över stora ytor och flera fastigheter både mellan årstiderna och under enskilda dagar! Samverkan och frihet under ansvar i alla ära, men det ska bli intressant att se hur det nya systemet för älgförvaltning kommer att leva upp till förväntningarna. Vi börjar med kretsdiskussionen, så får vi ta det vidare från den nivån. Jag är inte helt säker på att ens den nivån är lätt att få samsyn på!

Ibland vill vi människor göra saker och ting så enkla som möjligt för att göra det begripligt för oss själva och andra. En god tanke, men ibland blir vi överambitiösa och förenklar så mycket att det vi säger helt enkelt blir fel. I det dagliga arbetet som jag sysslar med så är det ofta frågan om att man vill ha enkla simuleringsprogram för att förutspå hur älgstammen kommer att se ut om några år om man skjuter på det ena eller andra sättet. Trots att det har visat sig genom försök och forskning att de biologiska systemen är så komplicerade att man inte kan få in dessa i enkla simuleringar så finns efterfrågan kvar. Att resultatet inte blir bättre än den fakta man stoppar in är en gammal sanning. Det som gör det ytterligare svårare är att vi inte har full koll på vilka fakta som styr och hur viktigt de olika faktorerna är i förhållande till varandra. 

Norrbotten kritiseras ibland för att det skjuts för mycket tjur och för lite kor av de vuxna älgarna. Även bland de som verkar i länet har framförts synpunkter att ”om man fortsätter på den inslagna vägen kommer tjurarna att ta slut om 3-4 år”. Att man sen kan visa att avskjutningen har sett likadan ut de senaste trettio åren och man trots det har en hög andel tjur i stammen (det här gäller inlandsområdena ska kanske tilläggas) avfärdas med att det inte stämmer med beräkningsmodellen… Det är lite som att man som orienterare ser att karta och verklighet inte överensstämmer och vill ändra på verkligheten!

Anledningen till att det här hamnade i tankarna idag var de nya uppgifterna som talar för att det som tidigare påstods ha att göra med klimatförändringar inte alls har det klara samband man tidigare trodde. Trädgränsen flyttas uppåt i de svenska fjällen – det borde bero på att det blir varmare, eller? Tydligen har man nu visat att den har krupit uppåt och nedåt förut oberoende av temperaturen. Betning av ren och insektsskador påverkar mer än klimatet. varmare klimat = fler skadeinsekter = trädgränsen trycks nedåt. Eller ger varmare klimat längre växtperiod så att trädgränsen flyttas uppåt? Se där, ett enkelt naturligt samband som var betydligt mer komplicerat än vad man har trott och sagt! Detsamma gäller nog mycket som händer i naturen. Därför vidhåller jag min syn på att viltförvaltning sköts bäst via att arbeta med trender och inte genom att lägga ner stora resurser på att ta fram exakta prognoser för framtiden. Problemet är att prognoser allt för ofta tas för sanningar även om även dessa i bästa fall är välgrundade gissningar.

Något annat vi kan lära av detta är också att inte vara alltför fastlåsta i våra ståndpunkter. Nya infallsvinklar på ett problem måste  självklart leda till funderingar och överväganden om man måste ändra på den egna uppfattningen. Kan inte låta bli i det här sammanhanget att citera Bertrand Russell, sen får man väl själv välja vilken sida man anser sig stå på!

”Felet med vår värld är att de dumma är så säkra på sin sak och de kloka så fulla av tvivel”

Normalt sett så är luciafirandet ingenting som jag ägnar någon större uppmärksamhet. Överhuvudtaget är jag nog rätt dålig på traditioner. Att man då ska prata om Lucia nu i november kan kanske tyckas lite märkligt sett i det ljuset (!). Men ett inlägg på första sidan i Norrbottenskuriren gjorde mig ändå nyfiken. De har nu sin omröstning om årets Lucia, precis som jag gissar att nästan alla andra lokaltidningar också har. Inget märkligt där alltså. Men Jag skrev tidigare om att en deltagare i USA-idol var jaktintresserad och jag hoppades på något liknande i Sverige. Även om nivån på kändisskapet kanske inte är detsamma på Norrbottens Lucia som USA´s idol så tycker jag ändå att min förfrågan besvarades snabbt! Jag tror att det behövs fler förebilder för unga och definitiv mindre klagande över att ungdomar inte vill ägna sig åt jakt. Man pratar om ett ansikte utåt för att skapa intresse. För unga tjejer är helt säkert en blond 19-åring från Moskosel betydligt mer intressant än en medelålders man från Luleå. Ska man vara drastisk så tror jag att den blonda 19-åringen är mer intressant för de flesta!

Det är bara att önska lycka till i framtiden både med Luciakandiderandet och jakten!

Det här med djurskydd är en intressant läsning! Ja, kanske inte enkäten som Daniel har hänvisat till, den är mest krånglig, men i övrigt. En del i detta djurskydd har i många år varit hurm an får eller inte får använda el till djur. När Jakten i fjällen öppnade upp 1993 så började Jägareförbundet också organisarat att använda el-halsband på hundar för att ta bort intresset för att jaga ren. Utbildning och övervakade hägn krävdes för verksamheten. Verksamheten flöt på bra och den utvärderades med mycket gott resultat. Hundar slutade jaga ren och renar på fjället slapp ha hundar efter sig. Jakten blev bättre och konflikterna blev färre. Men vid något tillfälle så gick det överstyr och det genomfördes en el-utredning. Där kom man fram till att el-halsband på hundar skulle förbjudas helt liksom en del annat som hade el inblandat. En okunskap om el-halsbandet kopplat till en överdriven försiktigthet ledde till detta. Resultatet, mer illegal användning av dessa halsband utan övervakning och i vissa lägen genomförda av personer utan utbildning.  Problemet med el-halsband är inte dessa farlighet för hunden utan dess effektivitet. Vet man inte exakt vad man gör kan man avskräcka hunden för fel saker. Däremot märktes tydligt med jag höll på med detta att hundar som blev utsatta för obehaget med el-halsband sökte tröst hos människor och blev inte det minsta strykrädda. De som vill vara lagliga och inte använda el-halsband måst ta till andra metoder vilket inte är så lätt om man inte bor i renområden så att man kan vänja hunden redan från valpålderna att ren inte ska jagas.

Varför ta upp det här nu, det är ju gammal skåpmat!

Anledningen är nya regler runt ström och djur som också är framtagna utifrån någon form av djurskyddsaspekt och till viss del med omtanke om människor. Från 1 september får elstängsel i Sverige och EU inte ha så hög energimängd som idag. Djur och människor får inte utsättas för FÖR mycket obehag tydligen. Spelar det någon roll för oss då? De som har djur hägnade med eltråd får väl gå med grästrimmer lite oftare för att rensa undertrådarna. Visst, det kan säkert fungera, men vad är det som håller varg och björn ute från våra tamdjur som alla vill ska gå ute på bete under sommaren? Jo, starka elstängsel! Hur resonerar man när obehaget för en kossa eller ett får att sätta nosen mot ett starkt elstängsel ska vägas mot risken att det kommer in en varg eller björn i hagen? Vad skulle du välja? Det är inte alltid lätt att följa med i resonemangen runt djurskydd i dagsläget vilket gör mig än mer orolig när det läggs upp enkäter och tas beslut på EU-nivå när problemen och förutsättningarna skiljer sig åt. Vad hände med dens.k. subsidaritetsprincipen – alltså att beslut ska tas på lägsta möjliga nivå? Den grunläggande tanken i EU känns mer och mer avlägsen…

Det är intressant hur vissa saker nästan är omöjliga att ändra på i människors medvetande! Nu senast några olika uppgifter om hundens ursprung och om hunden verkligen är en tam varg eller inte. Det finns ingenting som tyder på att människan har tämjt det som vi i vardagligt tal kallar vargar, alltså den nordliga skogsvargen. Däremot har olika former av vildhundar troligen sökt sig till människan redan för många tusen år sedan för att leva av matavfall och kanske införlivats i stammen som kombinerad vakt och vandrande födoresurs. De första mosshundarna i Sverige är förvillande lika gråhunden och är inte alls en nordlig varg och de är runt 10 000 år sedan! Nu säger forskare ur olika forskningsgrenar att vargen och hunden borde räknas som olika arter. Trots det vill man lägga in små kommentarer om att skillanden mellan varg och hund troligen har skett via avel och hunden ”på vägen” har tappat bort sitt vargursprung. Det troligaste scenariot är ju att hunden aldrig har varit en varg utan just en hund fast i vilt tillstånd. Men kanske tappar hundägandet lite av sin dragningskraft om vi inte går omkring till vardags med ”tama vargar” i stil med fantomen!? Kanske är den ibland hätska debatt som förs om vargen i det vilda egentligen ett försvar för de egna hundarna? Tänk om vargen inte alls är hundens urfader, då tappar debatten fotfästet och vargen blir som vilket vilt djur som helst! Det intressanta med det här är att inte ens jägarna riktigt vill ta till sig det här med att hunden aldrig har varit varg. Kanske är det av samma anledning, det är häftigare att ha en tam varg än något som aldrig har varit annat än en hund? Vill man sen kalla alla vilda hunddjur för vargar så hamnar saken i ett annat läge. Ännu har jag inte sett vilken vargart/hunddjursart som man anser att kineserna tämjde för 15 000 år sedan men om det inte var vår nordliga varg så är informationen förvillande eftersom alla i vardagslivet förknippar ordet varg med vår nordliga skogsvarg. Låt alltså hunden vara hund och vargen varg i fortsättningen! För er som fortfarande är skeptiska till det här med varg/hund vill jag passa en tanke ni kan fundera över. Vargen är bland det vanligaste och mest spridda djuret på det norra halvklotet och i detta område har det funnits naturfolk under tusentals år. Varför finns det då ingenstans några belägg för att människan har hållit tama vargar? varför skulle det bara ha hänt en gång för 15 000 år sedan i Kina och sedan aldrig mer någonstans? Är det inte troligare att de vildhundar som finns i Asien har införlivats med människan?  Vilket är rimligast från en logisk synvinkel om den känslosamma delen att man vill ha en ”tam varg” i hemmet är bortskalad?

white line fever.JPG

Det här med information är intressant att fundera över på många sätt. Att sitta i bilen på väg mellan Piteå och Arvidsjaur gör ju onekligen att man har lite tid att låta tankarna vandra. Man ska ”vara med i debatten”, man ska ”ligga i framkant” … kraven höjs på att man måste synas för att få fram sin syn på sakerna. Så har det väl alltid varit, men möjligheterna ökar snabbt. Nu är det inte längre mail (eller e-post som jag brukar säga..) utan man ska ha hemsida, man ska blogga, man ska nätverka på facebook och nu när man tyckte att man nästan hade hunnit ikapp så ska man nu också börja twittra…. hå hå ja ja! Visst ja, glömde ju också att man måste vara aktiv på de ”rätta forumen där det händer” plus att man måste kolla alla tidningars debattartiklar där det finns möjlighet att kommentera eftersom man kan påverka den vägen också. Sen får vi inte glömma bort radio och TV… I all denna ström av information var jag alltså på väg till ett möte på en bygdegård för att möte ett mindre antal personer ansikte mot ansikte. Det jag funderade över på vägen hem var, på vilket sätt når vi ut bäst? Måste man vara med över allt? (Måste säga att twitter verkar det minst intressanta just nu, men det kanske är för att jag skriver för mycket!?) Tappar vi bort de som kommer till bygdegården om all energi läggs på nätet – idagsläget tror jag det.  En intressant frågan är, hur får dom veta att det är ett möte på bygdegården? Via en annons på hemsidan? Tidningar? Affischer?

Slutsatsen blev i går kväll att vi ska vara med så långt det går i de nya forumen som finns, men inte låta oss bländas för mycket och framförallt inte tappa bort möten med personer öga mot öga!

Jag kom också fram till att det är skönt att vara jägare, kunna ta sig ut i jaktmarker, eller fiskevatten för den delen, som saknar mobiltäckning och ta några djupa andetag utan att man kan nå eller bli nådd av en enda människa, jag tror nämligen att det blir mer och mer viktigt ju mer information som strömmar över oss till vardags!