Jag läser om vargattacken på Kolmården 2012 som nu har lett till åtal. Frågorna är många, många skakar på huvudet och förstår inte hur det kunde hända. Det är konstigt.
Jag förstår hur det kunde hända. Människor gick för långt och försökte göra vargarna till något de inte är.

Pussbilderna på vargarna med halva Sveriges befolkning framstår som fullständigt absurda. Foto: Magnus Rydholm

Det är lätt att googla fram mängder av närbilder på människor, pussandes och kramandes med vargarna i hägnet i Kolmården. Kändisar poserar glatt med mer eller mindre välvilligt inställda vargar.
Jag har djup respekt för vargen. Den är vild, följer sina instinkter och är bara varg. Hur kan den vara något annat? Men i det kaos som rått under de senaste åren har människor gjort allt vad som stått i deras makt för att försöka ändra på just det, vad vargen är. Hur naturen fungerar.
Vargen är vad den är, den följer sina instinkter. Kan inte göra något annat och är i det stora hela ett offer.

Det handlar egentligen inte om de stackars vargarna på Kolmården eller vargar över huvud taget utan om omgivningens allt mer sneda syn på naturen.
”Den vilda naturen” har i det här fallet kännetecknats av just dessa djurparksvargar som fått finna sig i att kändisar och övrig allmänhet ska klappa, pussa och glatt posera med dem. Allmänheten vill nämligen att det ska vara så, en total samklang med det vilda, människa och rovdjur.
Alla de här poserande och vargpussande och -kramande människorna får mig till att börja med att bli lätt illamående. Vad vill de visa med de här bilderna egentligen?
Och vem frågade vargarna?

Lars Berge skriver träffande i SvD: ” I varghägnet fanns inte längre någon plats för det kaos, den fientlighet och det dödande som är en naturlig del av livet i vildmarken. Den berättelse som alla krävde att få höra var den om människa och natur i gudalik harmoni. Vargen visade sig ha en annan agenda.”

När jag är ute med mina hundar säger jag nästan alltid nej när folk vill klappa dem. Mina hundar vill inte bli klappade av främmande människor. De är inte intresserade, de gillar det inte. Jag respekterar det. Pussbilderna på vargarna med halva Sveriges befolkning framstår i det avseendet som fullständigt absurda.

Oftast har det gått bra, ibland mindre bra. Min lillasyster drabbades illa av de här vargarna. Hon bjöds in i hägnet tillsammans med några kompisar för några år sedan men vargarna började efter en stund klättra och riva på hennes rygg. Hon uppmanades då att sitta stilla men det hela slutade med att vargarna slet av henne tröjan och förstörde den och sällskapet tog sig snabbt ut. Hon tyckte det var en mycket obehaglig upplevelse.
Massor av människor lägger upp bilder och illustrationer på nätet föreställande små flickor som kramar stora vargar, vargar tecknade som gosedjur, gudar, superhjältar. Människor skapar avgudabilder av dem.
De glömmer att det fortfarande bara handlar om vargar.
Kanske den här tragiska händelsen ändå kan leda till en något mer nyanserad syn på vad en varg verkligen är, ett rovdjur som följer sina instinkter. Alltså ingen superwolf, gullegris eller pussgurka.
Tyvärr tvivlar jag.