Taggarkiv: Jordbruk

Stopp! EU-tjänstemän sidsteppar politikerna

, , , , , •

Ska vi acceptera att EU-tjänstemän rundar politikerna. Jag gör det inte, menar Magnus Rydholm i ett blogginlägg. Foto Mostphotos (montage)

Nu är det allvar. EU-kommissionens tjänstemän driver en process där man ska tvinga alla medlemsländer till att följa rekommendationer från EU – utan att man ger parlamentet eller ministerrådet möjligheter att besluta i ämnet. Agerandet av tjänstemännen utmanar på alla tänkbara sätt de demokratiska spelreglerna, vilket borde få alla att vråla: Stopp, vad sysslar ni med.
Men myndigheten som representerar Sverige är, enligt uppgifter, helt tyst.

Frågan gäller fåglar och jakt. För mig som jägare är den därmed viktig. Men när man sidsteppar de viktigaste principerna för demokratin blir jag skogstokig. Som vanligt när det handlar om EU är frågan komplicerad. Men jag ska försöka beskriva ämnet så att alla förstår vad som pågår.
EU:s sätt att hantera fåglar och jakt är främst ett direktiv som heter Fågeldirektivet. Detta antogs 1979 och beskriver vilka arter som ska skyddas och vilka som är jaktbara. Då hade EU nio medlemsstater. Idag är det 27. För fåglarna har det hänt en hel del. Vissa arter har det gått bra för medan andra har minskat i antal.

EU-kommissionen vill inte öppna och göra om direktivet. I stället vill man göra en insats för de fågelarter som minskar i antal (noterbart är att man inte diskuterar att tillåta jakt på arter som ökar). Därför har EU-kommissionens tjänstemän startat en process för att öka kraven på fakta för de olika arterna som ska jagas. Vi snackar en markant ambitionsökning. Och för att få länderna att köpa denna process så har den presenterats som ”rekommendationer”. Detta har medfört att ländernas myndigheter som ingår i arbetet har accepterat processen, som därmed också de facto blir tvingande eftersom det handlar om en hållbar förvaltning av naturen.

Listiga EU-byråkrater fintar helt enkelt bort myndigheterna, även med stora textmängder som myndigheterna får tillgång till ett par dagar innan mötena, som inte hinns att läsas eller utvärderas.

Grundprinciperna i överenskommelsen (mellan EU-kommissionens tjänstemän och myndigheterna) är att det ska krävas utvärderingar på EU-nivå som följer en långtgående försiktighetsprincip och med krav på omfattande fakta för att jakt på vissa fågelarter ska få förekomma. Om ett eller några EU-länder saknar fakta om en viss fågelart kan det innebära jaktförbud i alla länder. Krav på statistik, fakta och byråkrati och förskjutning av makt.

Grundprincipen är lite förenklat att det måste finnas bevis för att jakt inte påverkar stammen negativt – i alla EU-länder. Denna ”gentlemens agreement” mellan EU-kommission och de olika myndigheter som administrerar jakten i medlemsländerna kommer att påverka vilka fågelarter som får jagas i Europa. Och det blir inte rekommendationer i slutänden. Det kommer att bli krav. Besluten om fågeljakt flyttas således från Sverige till Bryssel – utan att ett enda politiskt beslut har klubbats i demokratisk ordning.

Ett av problemen är att processen primärt fokuserar på jaktens effekter på fågelarterna, inte vilka andra orsaker det kan finnas som gör att arterna minskar i antal. Helt självklara saker som klimatförändringar, brukandet av jord och skog, rovdjur, sjukdomar, jakt i förhållande till naturlig dödlighet och mycket annat saknas.

Låt mig ta ett exempel. Rapphönan i Sverige är en art som ska diskuteras i höst. Denna fågel hade troligtvis inte funnits i Sverige om inte ett antal jägare och markägare i Skåne, Gotland och Öland hade gjort insatser så att det finns miljöer där fåglarna kan föda upp sina ungar. Det är så att säga en förändrad markanvändning som gjort att fågeln har det tufft.
Om jakten skulle förbjudas finns det en stor risk att insatserna skulle avta eller upphöra. Effekten av ett jaktförbud skulle alltså bli den motsatta – mot vad EU vill uppnå. Dessa insikter får alldeles för lite utrymme i EU:s sammanträdesrum.
Myndigheten som representerar Sverige är Naturvårdsverket. Enligt uppgifter jag har fått från initierade källor i Bryssel ger myndigheten tysta medgivande till att fortsätta processen. Naturvårdsverket bestämmer inte ens över jakttiderna i Sverige, det gör regeringen. Så hur myndigheten kan ge tysta medgivanden förstår jag inte.

Men den riktig allvarliga saken är faktiskt inte att vi skulle få jaktförbud på ett stort antal fågelarter. Utan att processen (eller agerandet) tillåts. Om tjänstemän i Bryssel tillsammans med myndigheter, som Naturvårdsverket, hittar på processer och regler som inte passerar de människor vi har röstat fram för att fatta just sådana beslut rämnar systemet. Vi får en skendemokrati och ett ämbetsmannastyre. I det här fallet så sidsteppas politiker i både EU och i Sverige. De får inte rösta eller säga sin mening. Allting växer fram vid sidan av de formella beslutsvägarna.
Om denna typ av tjänstemannaagerande förekommer i jaktliga sammanhang blir följdfrågorna: Sker detta inom andra områden också? Bryr sig inte tjänstemännen om att EU ska byggas på demokratiska grundvalar? Vet de folkvalda om vad som sker?

Jag uppmanar därför alla politiker – oavsett partifärg – att reagera omgående. Processer som rundar de folkvalda ledamöterna ska inte få förekomma, varken i Sverige eller EU. Därför behövs åtgärder. Kraftiga sådana
Det är EU-val söndagen den 9 juni. Om folket ska lockas till valurnorna behöver vi vara säkra på att de personer vi röstar på också får bestämma. Annars är ju hela valet meningslöst.

Fakta: Följande fågelarter omfattas i processen

  • Alfågel (Clangula hyemalis)
  • Svärta (Melanitta fusca)
  • Brunand (Aythya ferina)
  • Vigg (Aythya fuligula)
  • Årta (Spatula querquedula)
  • Skedand (Spatula clypeata)
  • Bläsand (Mareca penelope)
  • Stjärtand (Anas acuta)
  • Fiskmås (Larus canus)
  • Havstrut (Larus marinus)
  • Strandskata (Haematopus ostralegus)
  • Tofsvipa (Vanellus vanellus)
  • Brushane (Calidris pugnax)
  • Enkelbeckasin (Gallinago gallinago)
  • Rödbena (Tringa totanus)
  • Ejder (Somateria mollissima)
  • Rapphöna (Perdix perdix)
  • Järpe (Tetrastes bonasia)
  • Orre (Lyrurus tetrix)
  • Dalripa (Lagopus lagopus)
  • Tjäder (Tetrao urogallus)
  • Sädgås (Anser fabalis)
  • Gråtrut (Larus argentatus)
  • Skrattmås (Larus ridibuntus)
  • Småskrake (Mergus serrator)
  • Sothöna (Fulica atra)
  • Kricka (Anas crecca)
  • Råka (Corvus frugilegus)
  • Rödspov (Limosa limosa)
  • Moripa (Lagopus lagopus hibernica)
  • Bergand (Aythya marila)
  • Storspov (Numenius arquata)
  • Svartsnäppa (Tringa erythropus)
  • Stenhöna (Alectoris graeca)
  • Rödhöna (Alectoris rufa)
  • Turturduva (Streptopelia turtur)
  • Klipphöna (Alectoris barbara)
  • Sånglärka (Alauda arvensis)
  • Rödvingetrast (Turdus iliacus)
  • Vaktel (Coturnix coturnix)
  • Vattenrall (Rallus aquaticus)
  • Stare (Sturnus vulgaris)

av

Piskor eller morötter – hur bevarar vi naturen?

, , •

Behövs det fler lagar och förbud för att förbättra den biologiska mångfalden, eller behövs något annat? Foto Göran Erlandsson/Mostphotos

Att naturen mår ganska dåligt är tydligt. Åtgärder som exempelvis förbättrar förutsättningarna för vissa fåglar, fjärilar, fiskar, insekter och växter måste genomföras. Och de allra flesta organisationer, myndigheter och makthavare inser detta.
Men när man betraktar hur organisationerna agerar slås man ganska snart hur fundamentalt olika dessa vill lösa utmaningarna kring biologisk mångfald. I vissa frågor kan organisationerna till och med ha ungefär samma slutmål, men är topp tunnor rasande på varandra för att de andra inte förstår att just deras väg till målet är den bästa.
Men här framträder också en klar skiljelinje. Tittar man på olika miljöorganisationer och jämför dessa med organisationer som i någon form brukar natur framträder skillnaden. Brukarna vill nästan alltid att staten ska skapa bättre förutsättningar för brukandet och gynna de saker som leder till förbättringar, medan den andra sidan oftast vill kontrollera, förbjuda och begränsa.

Låt mig ta några exempel:

  • EU:s förslag för restaurering av natur. Där vill Naturskyddsföreningen och Birdlife se ”bindande lagstiftning”.
  • Skogspolitiken. Naturskyddsföreningen vill skydda natur och instifta ”ett ramverk för strategisk övervakning”.
  • Biologisk mångfald: WWF vill att ”enskilda länder skyddar intakta ekosystem”.
  • Klimatklivet. LRF betonar att bidraget leder till minskande utsläpp.

Det finns, som ni förstår, många andra exempel.
Den röda tråden hos miljöorganisationerna är alltså skydd, lagstiftning och kontroll – antingen mot företag, länder eller enskilda individer. Och lika tydligt är det att brukare vill ha olika stöd, rådgivning eller bättre förutsättningar.
Naturligtvis är det inte så enkelt att miljöorganisationer alltid vill införa förbud eller att brukarna aldrig vill ha lagändringar. Men miljörörelsens hopp – för att rädda naturen – ställs oroande ofta till överstatliga organisationer, lagstiftning och skydd.

Ibland har miljörörelsen rätt i att det krävs lagstiftning. Men förbud och regler kan inte vara en universallösning för allting. Den alltför ensidiga längtan efter statens inblandning i stort och smått saknar nämligen nästan alltid förståelse för de människor som påverkas av lagarna; de som ska tvingas till att ändra sig eller sitt brukande.
Eftersom miljörörelsens ståndpunkter och lösningar då ställs ovanför och framför människorna skapas en inte oväsentlig bieffekt – konflikter. Blundar man för livsvillkoren för de människor som ska se till att det finns byggnadsmaterial och olika matvaror så reagerar dessa – med ryggradsreflex – när lagar och spelregler försämras.
Och det finns all anledning att oroas över hur ett kontrollsamhälle med ständiga begränsningar i frihet och möjligheter fungerar i det långa loppet. Vill någon leva i ett sådant samhälle? Skapar detta positiva incitament för en utveckling av landet?

I stället för hårdare lagstiftning och kontroll så borde staten istället skapa incitament för åtgärder som förbättrar förutsättningarna för en ökad biologisk mångfald och klimatet – och samtidigt ta hänsyn till både näringar och den kultur som finns i landet.
Om det blev enklare och lönsammare att välja metoder som gynnar mångfalden skulle många vilja att ändra sitt brukande; oavsett om de hugger ner träd, föder upp kycklingar eller odlar raps. Brukarna vill ju göra rätt, om de bara får förutsättningar för att kunna göra det.
Redan då flyttas ju hela diskussionen från ”för eller emot en förändring” till hur genomför vi förändringen på bästa sätt.
Bara detta vore ju en enorm framgång för miljöarbetet, naturen och samhället i stort.

Inom odlingslandskapet i Sverige har vi förlorat mycket av den biologiska mångfalden som fanns för 100 år sedan. Det finns många förklaringar till varför. Men i stället för att lägga skulden på jordbrukarna ska man titta på hur förutsättningarna för jordbruket har förändrats. Idag konkurrerar bönderna på en internationell marknad. Deras ekonomiska verklighet avgörs av EU-bidrag, drivmedelsskatter, om konsumenterna väljer svenskt eller utländskt och mycket annat.
Därför upplevdes diskussionen om kossorna negativa klimateffekter som snuttifierad, felaktig och konfliktskapande. För om man missar att förklara kossornas bidrag till öppna landskap och behovet av fler betesdjur på naturbetesmarkerna – där många insekter, fjärilar och blommor håller på att försvinna – blundar man för helhetsperspektivet.
I odlingslandskapet skapas inte mer biologisk mångfald per automatik av att områden skyddas, utan det kan faktiskt bli tvärt om. Däremot skulle rätt form av brukande göra det.
Skydd av natur behövs, men inte alltid och inte överallt.

FN beslutade om Cop 15 förra året. Det är en konvention som säger att 30 procent av allt hav och land ska skyddas. EU vill återställa natur och skydda lika mycket områden som FN i sin Strategi för biologisk mångfald till 2030. Det kommer med andra ord att bli spännande att se hur myndigheterna kommer tolka och implementera målsättningar och regler.
Skydd behöver inte innebära att allt brukande förbjuds, utan att den skyddas från sådant brukande som utarmar mångfalden. Men här behövs en rejäl portion av tankeverksamhet, kloka övervägande och vägledningar. För tro mig, många organisationer och människor kommer ropa efter lagstiftning som den enda vägen framåt.

Jag tror inte på enkla lösningar som förbud och lagstiftning. Möjligen ihop med andra åtgärder. Men naturen – och världen i övrigt – är för komplicerad för enkla lösningar.
Miljöarbetet och samhället i stort måste i stället fundera på vad som ger de bästa resultaten i verkligheten – inte på pappret. Istället för tvång behöver vi stimulera de initiativ och människor som vill göra rätt.

Om vi ska kunna säga att vi tar utmaningarna om klimatet och biologisk mångfald på allvar krävs alltså ett annat förhållningssätt från alla de organisationer, näringar, myndigheter och människor som agerar i miljöfrågorna. Besluten som måste fattas behöver i mycket större omfattning utgå ifrån att få med sig människor och att vi börjar gå i rätt riktning, inte att vi behöver förändra allting på momangen.
Små steg i rätt riktning ger ju bättre resultat än systemförändrande planer som aldrig genomförs eller som stoppas av konflikter.
Just därför kommer morötter alltid att ge bättre resultat än piskor. Detta bör alla makthavare beakta när vi ska peka ut 30 procent av landets yta som ska skyddas.

av

En krigsförklaring mot viltet

, , , , , , , , , •

Ska det bara få finnas ett minimum av klövvilt? Det vill Viltskadekommissionen. Foto Mostphotos

 

Är Viltskadekommissionen motsatsen till sans och balans? Frågan är faktiskt befogad. Resultatet från kommissionens arbete – som har finansierats av LRF och några skogsbolag – ska nog mest ses som en rejält tillspetsad önskelista inför den stundande valrörelsen.
Det finns i mitt tycke bara en sak som är bra i denna. Det är att den är så extrem att troligen ingen politiker vill ställa sig bakom den.

Vad är då Viltskadekommissionen. Jo, detta är ingen statlig kommission som Estoniakommissionen eller en sanningskommission för att utreda en fråga. Nej, detta är en partsinlaga från Lantbrukarnas riksförbund och ett antal skogsbolag. Syftet var helt enkelt att ta fram och klargöra vilka skador viltet orsakar skogs- och lantbruket.  Inget konstigt med det. I sak är detta ett 80-sidigt dokument som tydligt förklarar att LRF och ett antal skogsbolag tycker att det finns för mycket vilt. Inget konstigt det heller.
Men tro mig, det finns så mycket konstiga önskemål i sammanställningen att det blir svårt att ta Viltskadekommissionen på allvar.

Innan jag summerar de underliga, extrema, verklighetsfrånvända och häpnadsväckande slutsatserna vill jag tydliggöra ett par saker. Jag kan hålla med Viltskadekommissionen att det på sina håll finns för mycket vilt och att det i vissa områden är för omfattande skador på skogs- och jordbruk. Men Sverige är avlångt och problemen finns inte överallt.

När man läser igenom dokumentet kan man inte tolka detta som något annat än en krigsförklaring mot viltet.
Ingen av de lantbrukare jag känner skulle ställa upp på denna våldsamma och onyanserade attack på viltet. Bönderna – som jag känner ­­– är ansvarskännande och bryr sig om den biologiska mångfalden på sina gårdar och vill stå för hållbart jordbruk. De oroas av att insekterna och fåglarna minskar i odlingslandskapet. De vill bevara biotoper och markområden till nästa generation. Och de är villiga att göra insatser som inte ger intäkter – för att de vårdar ett arv. De vill inte arbeta mot naturen – utan med.
Jag undrar hur många medlemmar i LRF som ställer upp bakom de extrema åsikterna i rapporten som LRF:s ledning välkomnar.

Jag har så många invändningar mot Viltskadekommissionen att jag inte tänker nämna alla. Jag nöjer mig med dessa.

  • Det går inte att kräva lagstiftning som påverkar hela landet, äganderätt, turism och mycket annat, när viltskadeproblematiken är lokal och omfattar ganska begränsade områden.
  • Kommissionen har missat stora samhällstrender och en ganska högljudd allmänhet som vill se ett mer miljöinriktat brukade av skog och jord. Till och med EU-kommissionen har fångat upp detta. Att förslå något som går tvärt emot, måste nog upplevas som aningen tondövt.
  • Att föreslå att vildsvin ska anses vara ett skadedjur och sedan bara tillåta ett minimum av vissa klövviltarter känns som förslag från en svunnen tidsålder.
  • Naturen är något vi ska vara rädda om. Allmänheten ser vilt som en tillgång och en resurs. Att jord- och skogsbruk ska få ställa sig ovanför och diktatera villkoren för hur naturen ska vara sammansatt känns verklighetsfrånvänt.
  • Viltskadekommissionen ropar efter mer reglering och statlig styrning. Hur många vill ha mer av statlig klåfingrighet? Det brukar sannerligen inte vara det markägarna brukar vilja ha.
  • Kommissionen säger ju tydligt att markägarna inte klarar av att hantera äganderätten – vilket jag finner högst anmärkningsvärt.
  • Rapporten innehåller inte ett enda förslag som pekar mot att brukarna behöver göra någonting. Ett exempel skulle kunna vara att begärliga grödor för vilt inte anläggas längs hårt trafikerade vägar, eller att lantbrukaren får sätta upp tillfälliga varningsskyltar för vilt längs vägarna när grödorna upp i mjölkmognad och lockar till sig vilt.
  • Istället är förslagen så aggressiva och konfrontativa att jag blir tveksam på vad rapportförfattarna vill uppnå. Är detta utspel för att blidka interna krafter eller vill man faktiskt detta?
  • Ingen politiker med insikt och självbehärskning kan ställa sig bakom rapportens förslag. Brukandet måste ske samklang med naturen där vi tillsammans skapar förutsättningar som gynnar såväl natur som näringar ­– inte devalvera en grön näring till en miljöfarlig verksamhet.

Eftersom markägarna äger jakträtten borde det vara ganska enkelt att komma åt problemet. De har ju alla möjligheter att lösa problemen. Svårigheten ligger i att dessa tycker inte lika. Markägarorganisationer måste våga peka mot sina medlemmar – markägarna – och säga ifrån: Ditt brukande påverkar mitt.
Istället ropar man efter staten, vilket nästan aldrig är en bra lösning.
Tror någon på allvar att dessa fanatiska och överdrivna förslag är lösningen för jord- och skogsbruket är vi inte på rätt väg, utan på väg mot avgrunden.

Följande förslag finns i Viltskadekommissionen:

  • Inför rätt till skyddsjakt utan ansökan för markägare och jordbruksarrendatorer med jakträtt. Skyddsjakt ska vara tillåten om skadan är pågående eller om den kan förväntas uppkomma i närtid, samt om uppställda avskjutningsmål inte nås.
  • Tillsätt en ny jaktlagsutredning.
  • Regeringen ska ge tydliga direktiv till berörda myndigheter att klövviltstammarna och de stora populationerna av stora fåglar ska ner genom ökad avskjutning. Regeringen ska avsätta finansiella medel för att målen ska uppnås och följa upp måluppfyllelsen.
  • Uppdraget att minska viltstammarna ska föras in i regleringsbreven och instruktionerna för Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen, Jordbruksverket och Trafikverket. Gemensam återrapportering om måluppfyllelse ska redovisas till regeringen.
  • Länsstyrelserna ska ha rättsligt stöd för och klara mandat att upprätta styrande förvaltningsplaner med avskjutningsmål och skyldighet att redovisa uppfyllande av målen i förvaltningsplanen till Naturvårdsverket.
  • Utred former för och inför nationell och länsvis systematisk flerartsförvaltning för älg, dovhjort, kronhjort och rådjur.
  • Besluta om nationella och lokala nivåer vad gäller klövviltsbestånd som inte ska överskridas. Målet med nivåerna är att stammarna ska minska och hållas på den lägsta nivå som krävs för att stammarna ska vara livskraftiga och friska. Nivåerna ska:
    • vara tydliga och mätbara, exempelvis angivna som antal vilt/hektar,
    • baseras på beräkningar av hur stora populationer som den naturliga fodertillgången kan bära utan stödjande insatser.
  • Ge Naturvårdsverket i uppdrag att ingå samarbetsavtal med länder som har problem med samma arter av stora fåglar som vi har i Sverige.
  • Ge länsstyrelserna i uppdrag att planera och samordna informationsinhämtning om stora fåglar avseende spridning, skador och rörelsemönster i olika delar av landet under hela året.
  • Tillåt jakt på allvarligt skadegörande stora fåglar som inte är fredade under alla tider på dygnet.
  • Klassificera vildsvin som en allvarligt skadegörande art.
  • Utred förutsättningar för användning av skottpeng som verktyg för att effektivisera jakt på allvarligt skadegörande arter.
  • Ändra viltförvaltningsdelegationernas uppgift till att uteslutande vara ett rådgivande organ till länsstyrelsen. Viltförvaltningsdelegationerna ska inte ha någon beslutanderätt.
  • Förbjud utfodring av klövvilt i stödjande syfte. Utfodring av klövvilt bör som utgångspunkt endast vara tillåtet under förutsättning att utfodring sker enligt tillstånd av länsstyrelsen och i syfte att underlätta inventering av viltstammar. Länsstyrelsen är ansvarig för att utfodringen sker med tillsyn.
  • Inför en klar definition och reglering av åtling. Definitionen ska klart ange
    • tillåten fodermängd,
    • maximitid för hur länge åtling på en viss plats får användas,
    • krav på bevakning av åtelplatsen, samt
    • miniavstånd från åtelplats till väg och åker.
  • Ge Naturvårdsverket i uppdrag att utveckla en webbaserad klövviltsportal som samlar statistik och utgör ett lättillgängligt stöd för alla brukare. Norges nätbaserade databas Hjorteviltsregistret.no kan användas som modell att arbeta utifrån.
  • Utvidga Naturvårdsverkets uppdrag att utveckla en standardiserad metod för att inventera skador i gröda orsakade av vildsvin till att även omfatta betesskador av annat klövvilt och av stora fåglar.
  • Man vill därtill ha medel från Viltvårdsfonden ska gå till att utreda hur viltets skador påverkar jord- och skogsbruksmålen
  • Utred närmare förutsättningar för att införa krav på att viss näringsbetingad jaktverksamhet måste bedrivas i vilthägn.
  • Inför krav på att mer trafikerade vägar ska vara röjda från buskage och sly inom ett avstånd om 10 meter. Säkerställ att eventuella inskränkningar kravet utgör på pågående markanvändning kompenseras genom ersättning.
  • Inför krav på viltinventering och komplettering av viltsäkerhetsåtgärder genom uppförande av viltstängsel på de mest drabbade sträckorna inför anläggande av 2+1 vägar.

 

 

 

 

 

 

av

Hoten som borde föra oss samman

, , , •

Vi är rätt många tillsammans, utöver jägarna, vi som tror på landsbygdens överlevnad och utveckling. Vi som står kvar med båda fötterna på jorden. Och allt fler förstår hur ekvationen går ihop och ställer sina fötter där också, på jorden. Men jag önskar mer.

Tänk om vi gick ihop, jägare, skogsägare, lantbrukare och andra som lever där ute i verkligheten. Och sa ifrån tillsammans. Foto: Aleksandr Kichigin/Mostphotos

Sverige behöver jakten, en egen stark livsmedelsproduktion och ett skogsbruk som fungerar. Där verksamheter inte bakbinds av myndigheter och aktivister som drar sina egna övertygelser in absurdum. Idag sker en oroväckande utveckling för dem som försöker leva av och med landsbygd, skog och natur.
Vi skulle behöva hjälpas åt mer och lyfta varandra.

Min önskan den här julen är samverkan. Tänk om vi gick ihop, jägare, skogs- och jordbrukare och andra som lever där ute i verkligheten. Och sa ifrån tillsammans.

Jag önskar förändring. Det hade varit trevligt om jultomten hade kunnat lösa allt men idag måste han ha hjälp.
Min önskan den här julen är samverkan. Tänk om vi gick ihop, jägare, skogs- och jordbrukare och andra som lever där ute i verkligheten. Och sa ifrån tillsammans.
För läget idag verkar drabba alla ungefär lika hårt. I grunden står vi för samma sak, att få verka och leva i naturen, skogen på landsbygden. En ”liten” bisak i sammanhanget är också att vi alla är nödvändiga för att Sverige ska må bra.

Jakten, skogs och jordbruket, det vill säga naturbruket tvingas att lägga alltmer tid på att försvara sin existens. Det finns krafter som vill tillintetgöra våra verksamheter. Särskilt utsatta är naturbrukare med verksamhet i mindre skala.
Jag ger några exempel. Betänk att detta bara är ett axplock av alla tokigheter som drabbar landsbygdens verksamheter.

SKOGEN. Inventeringskraven på små skogsägare som vill avverka sin skog börjar bli alltmer orimliga.
”Skogsstyrelsen meddelade att det på fastigheten finns spillkråka och tretåig hackspett och gav skogsägaren en lista på tio punkter som ska utredas, som: Hur många ringhackade träd av tretåig hackspett som finns i området, hur många spår av spillkråka finns?” skriver Marie Wickberg bland annat i tidningen ATL.

Den 22 december bekräftade Mark- och miljööverdomstolen att de markägare som hindrats att bruka sin skog på grund av artskyddsregler har rätt till ersättning.
Tre skogsägare stämde staten då de nekades ersättning för skog som de inte har fått avverka och för att få ut den ersättning de har rätt till enligt grundlagen. Processerna har pågått under flera år, skriver Lantbrukarnas Riksförbund (LRF).

JORDBRUKET. Kraven på svenska bönder ökar men ersättningen minskar. Nyligen kom besked om kraftigt sänkt gårdsstöd. Även stödet för exempelvis rovdjursavvisande stängsel minskar. Detta samtidigt som priset på energi och insatsvaror för jordbruket som konstgödsel är på historiskt höga nivåer. Många bönder lever on the edge.
Mer från jordbruket:
”Tillverkarna av handelsgödsel ser så stora kostnadsökningar för sina insatsvaror att de inte tror sig kunna ta ut de nödvändiga priserna av kunderna. De har därför minskat eller helt stoppat produktionen av handelsgödsel”, skriver Stefan Ljungdahl i Jordbruksaktuellt.

JAKTEN. Vi jägare kämpar för att kunna förvalta vargen på ett sätt som följer riksdagens intentioner från 2013. Men förvaltningen av varg har havererat. Trots hårt arbete gick det inte att få myndigheterna att förstå att vinterns vargjakt måste vara omfattande, eftersom det finns en risk att Sverige annars tappar greppet om vargförvaltningen.
Tilldelningen på 33 vargar, som sen blev 27, räcker inte till för att sänka stammen, vilket är nödvändigt.
Stammen riskerar att öka till 500 individer koncentrerat på några få geografiskt utsatta lägen i Sverige där människor drabbas hårt när tamdjur dödas och livet påverkas direkt negativt för så många.

Sammantaget handlar det om att vi alla idag lever med ständiga attacker på vår tillvaro som i slutändan hotar hela Sveriges oberoende, att vi ska kunna klara oss om det blir kris. Nödvändiga beslut lyser med sin frånvaro samtidigt som allt fler orimliga krav ställs på naturbrukarna.

Och allt vävs ihop, skogen, jägarna och bönderna. Vi vill kunna leva på ett bra sätt, producera vår egen mat och allt det som skogen ger oss.  Den här önskade treenigheten är egentligen redan rörande överens om så mycket. Vi vill värna livet på den svenska landsbygden med alla dess verksamheter vilket också är en förutsättning för att hela Sverige ska må bra.

Min julönskan handlar om mer samverkan med jakten, skogen och jordbruket. Diskutera motsättningar sinsemellan kan vi göra ändå men tänk om vi verkligen kunde hålla ihop, stå emot tillsammans.
Vilken gigantisk kraft vi skulle bli.

God Jul och Gott Nytt år önskar jag er alla!

av

Utmaningarna utmanar jägarna som kollektiv

, , , , , , , , , , •

Vem försvarar din jakt? Om du inte är medlem i Svenska Jägareförbundet, vem sätter du din tilltro till? Foto Magnus Rydholm

 

Alla jägare som följer samhällsutvecklingen har noterat att utmaningarna mot jakten har ökat. Det finns självklart många positiva trender. Men mängden stora utmaningar skakar om förutsättningarna rejält.
Fram till 1990-talet fanns det inget som hette jaktpolitik. Inga politiska partier hade några större synpunkter på jakten. Så länge den sköttes på ett klokt och hållbart sätt kunde jägarna luta sig tillbaka.
Men i och med EU-inträdet blev jakten sakta men säkert politiserad. Det började med morkullorna och ni vet hur det har fortsatt. Idag har nästan alla partier en uttalad jaktpolitik.
Detta skapat helt nya förutsättningar för såväl de som vill utveckla viltförvaltningen som de som vill inskränka och förbjuda jakt.
Som tur är står de flesta politiska partierna fortfarande bakom en sund grundtanke – att det är fakta och forskning som ska styra och avgöra hur viltförvaltningen ska gå till. Men som alla har märkt öppnas dörrar till förhandlingar och ifrågasättande utifrån helt andra perspektiv.
Den yttersta konsekvensen blir att jägare ställs mot jägare. Din jakt ställs mot min. De stora jaktformerna går före de små. Viltarter som påverkar andra intressen eller samhället får störst fokus.
Eventuella negativa konsekvenserna av vilt ska nästan alltid minskas eller stoppas, ibland med metoder som kan ifrågasättas utifrån etiska argument. Det mest flagranta exemplet gäller skyddsjakt på eget initiativ på dovkalv, för att skydda gröda. Dovkalven föds i regel i juni och diar den första tiden. Dovkalven gör alltså ingen skada på grödorna från den 1 juli när den får börja skyddjagas. Eftersom hindarna också lämnar flocken strax före kalvning och håller sig ensam med kalven den första tiden uppnås  heller ingen skrämseleffekt av att fälla en diande kalv.
Makthavarna valde alltså att ge möjlighet till en oetisk skyddsjakt istället för att angripa det verkliga problemet – att dovstammarna är för täta på vissa ställen. Men den nöten är svårare att knäcka eftersom de då måste ta en diskussion om äganderätten.

Men nu kom jag ifrån ämnet. Utmaningarna mot jakten gör att man ställer jaktform mot jaktform, jägare mot jägare. Istället för att hålla ihop och vara eniga i frågor om jakttider och förvaltningsfrågor har vi på det personliga planet börjat välja sida. Utifrån vad som är bra för mig.
Detta kunde vi se extremt tydligt i jakttidsarbetet och i regeringsbeslutet. De nya jakttiderna kunde ha blivit mycket sämre. Regeringen stod upp för faktabaserade beslut, men gjorde samtidigt som regeringar de senaste åren brukar göra. De väger – i förhandlingar mellan partier – arter och intresseorganisationers synpunkter mot varandra. Detta kallas ofta för politisk beredning. I denna verkar det finnas en outtalad ambition om att alla intressen ska få något. En liten framgång, en liten seger. Problemet är då att man sakta, bit för bit, släpper den faktabaserade grunden.
Det finns ett sluttande plan där jakten – varje gång – dräneras med någon eftergift till andra intressen. Inte för att viltarten är hotad, utan för att ha någon slags konsensus mellan de styrande partierna.
Vad jag tycker om detta borde framgå mellan raderna. Effekten av den politiska beredningen blev exempelvis att stövarjägarna tappade jakttid  med hund på räv i mars, grävlingsjakten med hund får numera inte börja förrän 21 augusti. Så här kan det inte få fortsätta.
Men trots att jakttider är en stor och viktig fråga för alla jägare är det bara en utmaning. Vi brottas med många fler. Låt mig lista några:

  • Vargförvaltningen fungerar inte – stammen växer.
  • Rovdjursjakten i stort behöver underlättas och förenklas. Inte minst vad som avser skyddsjakt.
  • Nationell viltförvaltning. Ingen jägare tror på att man kan förvalta vilt över en hel nation. Förutsättningarna för viltet varierar därför måste viltförvaltningen vara regional. Trots detta pågår det arbete med nationella mål och nationella förvaltningsplaner i myndigheterna.
  • Dovstammarna är för stora på vissa ställen. Det finns markägare som vill ha täta stammar, medan grannarna får omfattande skador. Skulden läggs sedan på jägarna.
  • Vildsvinen är en utmaning, som jägarna alltid måste jobba med. Konflikterna med jordbruket är för omfattande.
  • Älgstammen har minskat i tio år (stammen är 20 procent mindre än när det nya älgjaktssystemet infördes). Trots detta vill företrädare för markägarna minska stammen ytterligare.
  • Predatorjakt ifrågasätts allt mer. Acceptansen för att jaga predatorer minskar, eftersom vi inte tar tillvara bytet.
  • Behovet av mer viltvård är stort – både i skogs- och i jordbrukslandskapen.
  • EU:s aviserade blyförbud kommer att ställa till det för många jägare.
  • Synen på vapen hårdnar, eftersom kriminella använder dessa. Men jägarnas vapen utgör inget problem. Smugglade automatvapen är det som främst används enligt statistik från Brottsförebyggande rådet.
  • Fjälljakten och fjälljaktsreformen ifrågasätts. En del samebyar driver frågan om att de ska ha all rätt till jakten och fisket.
  • Viltvårdsfondens medel är i blickfånget från organisationer som vill begränsa jakten.
  • Allmänna uppdraget som Svenska Jägareförbundet haft sedan 1938 ska göras om. Delar ska upphandlas. Konstruktionen som regeringen beslutat om är ifrågasatt och allt pekar mot mer byråkrati och att inget blir bättre.
  • Vissa viltstammar ökar, medan andra minskar. Så ser naturen ut. Men det innebär att såväl jägare som myndigheter måste agera snabbare. Mer jakt för arter som ökar och subventioner till viltvård, predatorkontroll och rätt form av brukande för arter som minskar.
  • EU vill skydda natur. 10 procent av landets yta ska få ett strikt skydd där mänsklig påverkan på naturen ska bort. Förbundet har bidragit till vissa framgångar i arbetet men riskerna är stora och arbetet fortgår.
  • Jaktetiken behöver alla jägare alltid beakta. Idag, när det produceras jaktfilmer på löpande band, avslöjar vi jägare med jämna mellanrum att vi har olika syn på vad som är okej från jägarperspektiv. Vi beaktar alltför sällan vad allmänheten tycker är schysst.
  • Allt färre i samhället förstår vad jakt är. Det gör det lättare att inta en kritisk hållning till jakt och annat brukande av naturen. Utan en hög acceptans och förståelse för jakt utsätter vi jakten för stora risker.
  • Det är dyrt att bli jägare, särskilt om du bor nära en stor stad. Ifall jakten blir en klass- eller pengafråga så kommer acceptansen att störtdyka.
  • Vi jägare vill inte samarbeta med skogsbruket eftersom de vill minska älgstammen, inte med jordbruket eftersom de vill minska stammarna av klövvilt och vildsvin, inte WWF eller Naturskyddsföreningen eftersom de har en annan syn i rovdjursfrågor. Om man inte tror på devisen ”Ensam är stark” kan man undra. Vem ska vi samarbeta med?
  • När olika intressen vill att jägarna ska fälla mer vilt anses vi vara en näring som måste ta ansvar, men när vi begär något anses jägarna oftast att bara vara en hobby. Jägarna har ett stort ansvar för viltförvaltningen, men det har markägarsidan också. Bägge parter skulle tjäna på en bättre dialog och samarbete – och ha en ömsesidig respekt för varandras åsikter.
  • Därtill har Svenska Jägareförbundet ett antal interna utmaningar. Allt ifrån interna stridigheter till att utveckla folkrörelsen. Detta handlar om hur vi möts, hur vi nyttjar hela organisationens kunskaper, till att skapa tydligare roller så att alla förstår hur förbundet jobbar och bättre interninformation.

Detta var några smakprov på utmaningar. Det finns många fler. Men jag tycker det räcker att skriva dessa för att visa på mängden och komplexiteten.
Samtidigt ser jag att det finns besvikna jägare som är missnöjda med utvecklingen. De tycker inte att hanteringen av deras jakt går åt rätt håll. En del har kanske gått ur eller funderar på att lämna förbundet. Men vem kommer driva dina frågor då? Hoppas du att LRF, Skogsbolagen, WWF och Naturskyddsföreningen kommer att göra saker som är bra för din jakt, din viltvård? Eller litar du på att politiken ska fixa viltbiffen åt dig?

En folkrörelse blir aldrig bättre än det engagemang som medlemmarna generar. Det är medlemmarna som är motorn. De är ni som är och utgör byggstenarna i Svenska Jägareförbundet. Fundera på var kraften och idéerna skulle komma ifrån – om de inte kommer underifrån?  Gillar du svaret? Tror du att det är rätt utveckling?
Just nu och en tid framöver behövs du mer än någonsin. Mängden utmaningar understryker detta.
För det är du och dina jaktkamraters idéer och drivkraft som är basen för arbetet som utvecklar och förvarar jakten. Är ni tysta och oengagerade blir förbundet inte bättre än ni.
Därför behöver fler engagera sig och driva sina frågor.
Låt oss hålla ihop och försvara all jakt. Gå inte i fällan och tänk smalt på din jakt. Då öppnar vi flankerna för attacker och inskränkningar i smalare jaktfrågor. Vi måste ses som en homogen grupp som håller ihop – för viltets och jaktens bästa.
Ska vi lyckas hantera alla utmaningar måste vi göra det tillsammans som en stark folkrörelse. Jag ser i alla fall ingen annan realistisk väg. Gör du?

 

 

 

 

 

 

av

Jägare äter kött – för hälsan och klimatet

, , •

Vi jägare äter kött. Och vi ska vara stolta över vårt fina och nyttiga viltkött. Vi har ätit det i hundratusentals år och det är en enkel sak att konstatera att utan jakten hade vi människor inte existerat idag. Men i dagens hjärntvättade samhälle har kött, även viltkött, plötsligt blivit något man ska akta sig för.

Jägare äter BÅDE grönsaker och kött. Vi får i oss allt vi behöver för att överleva. Vi behöver inga syntetiska kosttillskott. Foto/montage: Lena Runer, Wilda Lewander.

Trots att allt mer forskning visar att det faktiskt handlar mer om att det är det du INTE äter som inkräktar på hälsan. Människor får inte i sig alla näringsämnen vi behöver för att överleva.

Jag skulle vilja säga att det ofta handlar om ren propaganda.

Det är därför rätt otäckt när man märker att allt fler stänger av sig själva och alla sina normalt ifrågasättande hjärnceller och istället bara kliver med i kötthatarsekten.

Det verkar dessutom finnas rätt många som faktiskt på allvar tror att många av oss som äter kött, BARA äter kött? Inget kan vara mer fel och när det gäller oss jägare sticker vi ut åt andra hållet. Jägare äter allt som behövs, hela registret, vi är helt enkelt bäst i klassen när det gäller hälsosam och klimatsmart mat där kött självklart ingår.

Jägare äter det som naturen bjuder. Det är nyttigt. Och det är hållbart. Vi plockar svamp, bär och äter vårt viltkött från djur som levt fritt och lyckligt och dör snabbt och smärtfritt.

Alla ska få äta precis vad de vill. Men när människor som fyller kylskåpet med grönsaker, frukt och annat importerat från andra sidan jordklotet, många gånger producerat under förhållanden som ingen har en aning om, då blir det bara hyckleri när de samtidigt klagar på svensk viltkött och svenskt kött över huvud taget.

Samma sak med dem som tror sig jobba för klimatet genom att anklaga ALLA köttätare, även jägare, utan att egentligen ha någon som helst täckning för sin upphetsning i frågan.
Det finns finlir i köttätandet som stärker både klimatet och din hälsa och där ligger viltköttet i topp. Därefter kommer det svenska, framför allt det gräsbetade, köttet från våra svenska bönder. Basta.

I WWF:s köttguide får viltköttet med beröm godkänt på alla punkter.

Gräver man ännu lite djupare och funderar aningen logiskt upptäcker man lätt hur inbankat antikött-budskapet är i människors sinnen. TV4 och flera av våra största medier som SVT och Aftonbladet visade häromdagen ett inslag om en studie där man menar att den som äter vegetarisk mat minskar risken att bli svårt sjuk i coronaviruset med hela 73 procent.

I inslaget slår man fast att närmare 3 000 personer,  deltagit i studien publicerad i British Medical Journal. Men tittar man närmare på själva studien så ser man att den alltså enbart handlar om de som faktiskt drabbades av covid-19 i denna grupp, alltså 568 fall.
Studien visar på fördelar med växtbaserad kost och även fördelar av att äta fisk om man drabbas av covid-19. Inget nämns om kött som riskfaktor.

Ingen vet heller hur lite, eller mycket, växtbaserad kost de övriga, köttätarna i studien alltså, åt. Det går således inte att säga att resultatet har med kött att göra. Ändå görs kött till den stora boven av medierna i denna lilla studie.

Det enda man kunde utläsa av studien (568 personer alltså) var att personer som åt mindre kolhydrater och mer proteiner (ofta kallad LCHF-diet) hade en något ökad risk att bli mer sjuka. Men inte heller där vet någon hur deras totala kostintag såg ut.

Varför blandas över huvud taget kött in i resultatet som handlar om något annat?

Forskarna bakom studien talar bland annat om D-vitamin och Omega 3. I viltkött finns mycket av båda. Vildsvin innehåller exempelvis 4 till 5 procent omega-3-fettsyror. Det gäller även i gräsbetat kött från tamdjur.
Kött innehåller även flera vitaminer, spårämnen och annat livsviktigt som bara finns att hämta i animaliska produkter, som vitamin B12 och hemjärn.

Av någon outgrundlig anledning saknas samma gigantiska rapportering från en annan studie som visar att vegetarianer har 20 procents ÖKAD risk för stroke, också den publicerad i British Medical Journal.

Myten om stora hälsorisker med så kallat ”rött kött”, där numera även viltkött ingår, lever fortfarande kvar i allra högsta grad. Trots att flera forskare kontinuerligt upprepar via nya studier att det inte stämmer.

Myten om stora hälsorisker med så kallat ”rött kött”, där numera även viltkött ingår, lever fortfarande kvar i allra högsta grad. Trots att flera forskare kontinuerligt upprepar via nya studier att det inte stämmer.
Samma sak visar exempelvis en forskningsrapport från 2019.

Men Livsmedelsverket vägrar att ändra sina rön. Rött kött och även viltkött är skadligt, menar de envist.

Cancerrisk för intag av så kallat ”rött kött” är alltså också ett fack där Livsmedelsverket stoppat in viltkött. För att ”det saknas tillräckliga underlag” eftersom inga studier på viltkött är gjorda. Och ”det är rimligt att anta att risken är densamma” enligt ett mejlsvar från verket.

Det finns dock ingen studie som visar att rent kött skulle orsaka cancer. Ingen. Vad man hittar är indikationer på att processat kött, alltså som korv och bacon, har de riskerna. Det är en annan sak men den viktiga skillnaden tystas ner.

Man kunde så sent som 2016 ta del av i en gigantisk amerikansk studie från Purdue University där forskarna helt enkelt gick igenom hundratals tidigare studier om ”rött kött”.
Det visade sig då att all tidigare forskning baserades på redan sjuka människor.

Forskarna kom istället fram till att köttet inte hade någon negativ inverkan på vare sig blodtryck, kolesterol eller triglyceridkoncentrationerna i blodet – tvärtom.

På Cancerfondens hemsida är det mest relevanta jag hittar om forskningen bakom ”rött kött” en artikel från 2012. Mycket vatten och många forskningsrapporter har runnit under broarna sen dess. Kanske är jag dålig att söka, hoppas det.

Jag vet inte vad som ligger bakom den här hjärntvätten om kött.  Pengar, politik, aktivism? Vad händer när svenska jägare och bönder inte längre orkar med mothugg och trakasserier?

Vi behöver saklig fakta! Inte utvalda rapporter som passar egna syften.
Vi behöver vettiga diskussioner där all kunskap får komma fram. Där olika åsikter baserade på ALL kunskap får stötas och blötas för att ge oss det bästa resultatet om hur vi ska leva. Vad vi ska äta.
Inte dagens sektliknande hysteri som vägrar att släppa in obekväma kunskaper och som skamlöst leker med våra liv.

Att forskningsresultat idag tystas ner, förringas och till och med förvanskas av media, myndigheter och politiker med makt för att det inte passar ”det rätta syftet” är oerhört illa.

Till slut handlar det dock om oss själva. Hur viktigt det är att vi med sunt förnuft som lever med och av naturen, gemensamt står kvar med båda fötterna på jorden. En dag kommer det att behövas mer än någonsin.

 

av /4 Kommentarer

När sånglärkan tystnat och insekterna försvinner

, , , , •

 

Den biologiska mångfalden är viktig. När man vet hur fåglarna ser ut så kan man också upptäcka när de försvunnit. Sånglärka. Foto Sten-Åke Stenberg/Mostphotos

Jag  idag mötte gryningen. Min morgonpromenad gick genom gammal kulturbygd, där generationer trampat stigar och brutit mark. Jag passerade en å med 50 meters fallhöjd på några kilometer. Utmed denna har det funnits många olika fördämningar och kvarnar. Jag lyssnade efter orrar vid en gammal brukad torvmosse. Där bröts torv en bit in på 1900-talet. De djupa såren syns än. Men dikena har slammat igen. Mossen var så blöt som en torvmosse ska vara. På min tur passerade jag gamla inägor som vuxit igen. Slåttermarker där granarna stod täta. Odlade mossar där lövslyet växte fritt. Sprutgödslade vallar. En nybyggd ladugård, för lösdrift. Taggtråd, elstängsel och spår av en gammal gärdsgård, samt en ängslada som nu stod mitt bland höga träd.
Från mitten av 1900-talet till idag har det skett en enorm utveckling av brukandet av skog och jord. Genom forskning, bekämpningsmedel, konstgödsel och effektivare och större maskiner har såväl metoder som utrustning förfinats och rationaliserats.
Efter en ganska lång historisk period med småbruk och självhushållning ser brukandet väldigt olikt ut. Kvartalsrapporter, export och snabb avkastning blir allt viktigare.
Där kor tidigare gick på skogs- och slåtterbete står granar i raka linjer. Och på åkrarna odlas vall. På de ställen där man väljer andra grödor, som säd och raps, har de gamla kantzonerna med träd, gräs och buskar röjts bort. Istället har en och samma gröda, över stora ytor, gjort det möjligt att bygga lönsamhet.
Det var genom denna bygd – med spår av olika tidsåldrar – promenaden gick. Trastarna sjöng. Rödhaken drillade och ringduvorna sträckte. För bara några år sedan fanns både sånglärka och tofsvipa.
Om man inte vet vad fåglarna heter eller känner igen växterna så ser man inte när de försvinner. Ungefär så uttryckte sig en klok biolog för ett tag sedan.

Miljödebattens största fråga just nu handlar om skogen. Miljöorganisationerna driver en tuff kampanj mot de metoder som används i skogsbruket. I Artdatabankens rödlista finns cirka 5000 arter som börjar få det tufft. Orsakerna varierar, men väldigt många arter reagerar negativt på dagens brukande. Biotopen kan bli för mörk, för torr eller för näringsrik, med mera.
Men är det enbart skogs- och jordbrukets fel? Nej, om man tycker så lägger man väldigt lite vikt vid hur politiken och trender formar behov och regler. Hur vi alla  tillsammans – som ett kollektiv – bär ansvar.
Självklart bär även skogs- och lantbruk ett stort ansvar för att den biologiska mångfalden minskar. Men man måste lyfta blicken över trädtopparna och se hur du och jag – vår önskan om billig mat och råvaror – utgör helt avgörande förutsättningar för de företag som brukar skog eller odlar vår mat.

Men gör inte markägarna insatser som gynnar mångfalden? Självklart, gör de det. En del gör fantastiska insatser, andra ingenting. Mycket har blivit bättre. Men trots dessa insatser så se det mörkt ut för väldigt många arter. Och det är detta som miljöorganisationerna reagerar på.
Insatserna vi gör räcker helt enkelt inte till för att häva den negativa trenden.
2017 kom en rapport som visade att flygande insekterna i Centraleuropa har minskat med 80 procent på 30 år.
Det jag reagerar mot är hur ensidigt skulden – och kravet på lösningar – läggs på markägarna som bara försöker ge oss det vi ber om. Billig mat och billig skogsråvara.
Tyvärr verkar dessa branscher inte på allvar insett hur viktigt det är med omdaning av brukandet. Tyvärr verkar miljörörelsen helst av allt vilja förbjuda saker och skydda natur. Tyvärr har inte politiken insett att den måste ta på sig ledartröjan och stimulera rätt typ av åtgärder. Det borde vara mer lönsamt att göra rätt, än fel.

Skogsbruket verkar – utifrån den debatt jag läst – mest av allt försvara dagens brukande. Man vill lite förenklat fortsätta att göra – ungefär – som vi gör idag när den biologiska mångfalden minskar i rask takt.
Men genom att försvara dagens brukande placerar skogsbruket sig i baksätet och låter opinionsbildare på den gröna sidan att välja väg mot framtiden.
Den verkligt intressanta frågan som cheferna på de stora skogsbolagen borde ställa sig är: Hur kan vi få ett lönsamt och aktivt skogsbruk som gynnar den biologiska mångfalden? Vilka omställningar krävs? Hur ska politiken stödja denna inriktning?
Genom att inse behovet – och att allmänhetens syn på mångfald kommer avgöra hur det blir – kan man ta platsen i förarsätet.
Men då krävs det att man vill något. Att stå kvar där vi är idag kommer nog inte att vara ett alternativ.

FN skrev 2020 en rapport om att vi inte når målen för biologisk mångfald. EU försöker nu skydda 30 procent av all natur (varav 10 procent med strikt skydd) för att bidra till en ökad diversitet.
Det går inte att flyga under radarn längre. Det behövs åtgärder. Kraftfulla sådana. Samtidigt är trenden tydlig. Väldigt många beslutsfattare har insett behovet, så det kommer att hända saker. Ska vi kliva på tåget, eller stå kvar på perrongen?
Beroende på hur jord- och skogsbruk väljer att agera, vilka visioner de anammar, avgör hur framtidens brukande ska se ut i Sverige. Som det ser ut nu kommer en hel del avgöras på överstatlig nivå – av människor som varken ser eller förstår de svenska traditionerna eller vårt brukande. Därmed är det bråttom.

Framtiden hittas sällan i historien. Den formas av utveckling, morgondagens utmaningar och behov.
Är vi konsumenter beredda att betala lite mer för produkter som gynnar mångfalden blir övergången mycket lättare för de som ska göra jobbet.
Evert Taube skrev Änglamark 1971, för att rädda Vindelälven från att byggas ut. I mina trakter hittar jag violer och några enstaka mandelblommor. Men kattfot finns inte kvar.
Den kommer inte att komma tillbaka om vi skyddar natur, utan bara om vi förändrar brukandet.
Just detta tänker jag på när jag passerar en riven gammal damm där det numera finns föryngrande flodpärlmusslor. Det går förändra, restaurera och bygga upp. Men bara om vi vill.

av

Skicka nationella insatsstyrkan – det är ju jägare det handlar om

, •

Det står allt mer klart att människor som försöker leva på, och av, landsbygden aktivt motarbetas av myndigheter som befinner sig allt längre bort från verkligheten.

Hittar jag på något fuffens kommer nationella insatsstyrkan och hämtar mig. För jag är ju jägare. Foto: Johanna Thörnqvist

Samhällskontraktet är så brutet att det snart bara återstår en dimmig bild av något som någon kommer ihåg fanns en gång. Något som var bra. Som fick samhället att fungera även på landsbygden.

Vad är det de vill?

Beslagta jägarnas vapen? Tömma landsbygden på folk? Lägga ner alla eftersök på trafikskadat vilt?
Vill de göra oss alla helt beroende av importerat kött och grödor för att ingen längre vill vara natur- och lantbrukare?
Vill de proppa städerna fulla med… alla?  Samla oss alla i feta pandemiska jättegrupper på de ställen som inte längre kan kallas landsbygd?

Och få oss att glömma hur det är att leva med och av naturen, för våra djur, våra åkrar, skogen, jakten, viltet, maten, hela livet som vi hämtar nära.

För nu behandlas vi som skit, landsbygdsbor och jägare. Det finns ett gäng som vevar vilt mot oss just nu. Jag tar upp ett par exempel här.

I den uppmärksammade rättegången mot Karl Hedin och tre andra personer, förhördes den NOA-polis (Polisens nationella operativa avdelning) som varit central i utredningsarbetet. Hon fick frågan varför polisen använde sig av nationella insatsstyrkan som ska användas vid exempelvis terrorism för att gripa en 69-årig sågverksägare och svarar:

– Det är ju jägare det handlar om.

Ett fult och grundlöst påhopp på jägarna och säger väl egentligen mer om en del av polisväsendets inställning till oss än något annat.

För den som missat det hela kan också sägas att det var efter ett avlyssnat telefonsamtal mellan Karl Hedin och hans syster som polisen tyckte sig höra att Karl Hedin skulle jaga varg. Det har senare visat sig att polisen hörde och tolkade delar av samtalet fel.

Men nationella insatsstyrkan ryckte ut.

Länsstyrelsen i Västra Götaland har startat upp ett angiverisystem där vem som helst anonymt kan anmäla personer för tjuvjakt.  Oskyldiga jägare riskerar alltså att registreras i offentliga diarium hos länsstyrelsen utan att veta om det.

Eftersom ingen av oss heller vet vad som händer bakom dessa kulisser leder det kanske också till att du som är jägare blir avlyssnad av polisen efter att en tappad jaktsabotör tipsat om att du är en tjuvjägare.

Det betyder alltså att jag, jägaren, en lördagsförmiddag kanske ringer min man och säger:
”Jag åker och lämnar pant på ICA.”

Polisen som avlyssnar min telefon går i taket eftersom alla nu är fullständigt övertygade om att jag sa:
”Jag har skjutit en elefant, nu blir vi rika.”

Och som ett brev på posten kommer nationella insatsstyrkan. För man får inte skjuta elefanter.

Och som ett brev på posten kommer nationella insatsstyrkan. För man får inte skjuta elefanter.

Men vad tror de? Tror de att jag går med hagelpangen nedstucken i byxbenet där hemma? Att jag trätt de extra toarullarna på klass 1-studsarpipan? Att jag skjuter alla som ringer på dörren som inte har bokat tid?
VARFÖR skulle JAG, som aldrig gjort något olagligt i hela mitt liv, vara mer farlig än en av polisen tidigare känd buse med misstänkt olagligt vapeninnehav? För att gripa en sådan används inga nationella insatsstyrkor. Dessa busar hämtar polisen själv.

Jag släpas till häktet utan att fatta något alls. Får sitta där typ en månad.

Att ingen sedan hittar elefanten spelar mindre roll. Det är ju jägare det handlar om.

Jag skulle vilja påminna om att vi jägare också ingår i de demokratiska spelreglerna. Som grupp är vi mer laglydiga än de allra flesta andra grupper.

Bland annat därför att minsta lilla felsteg vi gör så tas våra vapen ifrån oss.

Vad håller ni på med myndigheter? Med vilken rätt ställer ni 300 000 jägare utanför självklara demokratiska rättigheter?

av /7 Kommentarer

Den förändringstid nu kommer…

, , , , , , •

Människan blir en produkt av sina erfarenheter och sin samtid. Därför förändras både samhället och jakten. Foto Magnus Rydholm

 

Världen är verkligen upp och ner. Pandemin med Covid-19 utmanar oss. En sak är dock säker. Världen kommer inte tolkas och se likadan ut när detta lagt sig. För, exakt så fungerar vi människor. Vi lär oss och utvecklas i takt med hur omvärlden förändras. Vi blir produkter av våra kunskaper, erfarenheter och den tid vi lever i.
Även jakten är i förändringstid.
Men här går det inte lika fort. Frågan är istället hur många som uppfattar att vi är med om ett paradigmskifte. Låt mig förklara mina tankar…

Ända fram till 1940-talet fanns det väldigt sparsamt med klövvilt i södra Sverige. I stort sett all jaktlig fokus riktades mot hare, skogsfågel och änder. Visst sköts det något rådjur och någon älg. Men jakthundarna var inte avlade för att jaga klövvilt. Skogs- och jordbruk inte alls lika kommersiellt som idag. Skogsbetet vanlig. Jakten en del av försörjningen.
Men för att kunna jaga behövde vi vårda småviltet. Stammarna var inte så starka att vi bara kunde hämta hem vilt. Bytet var också viktigare än idag för köttet skapade guldkant på tillvaron, eftersom levnadsstandarden var så låg.
För att kunna jaga behövde jägaren säkerställa att viltet fick rätt förutsättningar, så att ungarna överlevde och att det fanns tillräckligt med foder och skydd. Tankarna om en aktiv jaktvård slog rot i början av 1900-talet, men växte sig stark i mitten av århundradet. I takt med att kunskapen och erfarenheterna visade att insatserna gjorde nytta blev dessa mer målmedvetna och effektiva. Jägarna kunde med egna ögon se hur man kunde skjuta fler harar om rävarna var få.
Predatorjakten blev därför viktig. I stort sett varenda jägare lade ner en ansenlig tid på att jaga räv, grävling och andra rovdjur. Även jag tvingades följa med min farfar och vittja stockfällor för mård under smällkalla vinternätter, gillra grävling-, kråk- och rävfällor.
En jägarna skulle göra – och gjorde – olika insatser för att gynna viltet. De allra flesta fällde några aspar inför vintern och anlade viltåkrar. Så gjorde man. För annars var man inte en ansvarstagande jägare.

Viltvården blev basen i den etik och moral som omgärdade jakten – den formade vår jaktkultur.

Vi sådde och vi skördade. Att vara jägare blev synonymt med att vara viltets försvarare, vilket många i samhället även idag har svårt att förstå. Att man både vill skjuta viltet och vara rädd om det.
Hur som helst, denna syn på viltet har jag och väldigt många andra fått lära oss som små. Vi har sedan andats och levt med att jakt och viltvård inte är två saker. Det hänger ihop.

Idag ser viltstammarna annorlunda ut. Få nyblivna jägare köper en hagelbössa som första vapen. Småviltjakten är inte längre det som hägrar. Istället är det främst klövviltsjakten som lockar. Stammarna på klövvilt är också med historiska mått väldigt starka. Dov-, kron- och vildsvin ökar i antal. Älg och rådjur ses som självklara inslag i skogen. De stora rovdjuren blir också vanligare och påverkar hur vi jagar.
Skadorna som viltet orsakar på skog och grödor är – på viss håll – bekymmersamma för markägarna. Istället för mer viltvård behövs allt oftare mer jakt för att balansera klövviltstammarna. Samtidigt minskar mångfalden i naturen i takt med att brukandet effektiviseras och rationaliseras. Utrymmet för viltet minskar.
Idag behöver jägarna inte vårda klövviltstammarna för att ha något att jaga. (Låt mig tydliggöra att viltvård behövs för många arter i det hårt brukade landskapet. Men klövviltet har gynnats av det skogs- och jordbruk som bedrivs). Istället utförs viltvård främst för att minska skador och öka möjligheten till hög avkastning på jaktmarken – inte för att säkerställa att det finns vilt att jaga. Självklart finns det undantag för detta. Viltvården för fältviltet är en sådant undantag. Här utförs åtgärder för säkerställa miljöer så viltet kan överleva i odlingslandskapet. Problemet är att det alldeles för få som sysslar med detta, eftersom de främst vill jaga klövvilt.

Missförstå mig rätt. Jag har försöker inte slå fast vad som är rätt eller fel. Jag försöker bara förklara min spaning om hur jakten håller på att stöpas om.

Jaktmetoderna är inte heller likadana. Vi väljer andra vapen och hundar. Vi vaktjagar på åkrar och hyggen, vi fixar vildsvinsåtlar och lockar vilt på ett mer effektivt vis.
Ofta effektiviserar vi och specialiserar oss, samt använder tekniska hjälpmedel. Vi jagar helt enkelt på ett annat sätt och prioriterar andra viltslag och upplevelser. Jakten ger oss fortfarande guldkant på tillvaron, men på ett annat sätt.
Många av dessa förändringar är kopplade till hur naturen ser ut idag. Våra metoder att bruka jord och skog har ändrat förutsättningarna för viltet på ett dramatiskt sätt. Vilket också påverkat artsammansättningen.
Jag hoppas ni ser de stora förändringar som skett under det senaste decenniet.

Nu växer en ny generation jägare upp. Långt ifrån alla kommer in i jakten på det sätt vi äldre gjorde och de kommer in med helt andra perspektiv och önskningar. Detta inverkar naturligtvis på hur de ser på jakten och viltet.
Allting – från hur våra liv ser ut, vilka behov av självförverkligande vi har, samt hur dagens trender påverkar oss – och formar jägarens roll och självbild, vare sig vi vill eller ej.

De nya jägarna skapas av hur samhället, viltet, jakten och naturen ser ut – just nu. Deras erfarenheter och upplevelser kommer att avgöra vilken väg mot framtiden de väljer.

Nu kommer vi till kärnan av spaningen.
Eftersom vi är produkter av olika tidsepoker kommer våra olika åsikter kring vad jakt är skapa konflikter. Dessa dispyter dyker idag upp på debattsidor och sociala medier. De kan handla om jakttider, förvaltningsstrategier, hundar, jaktmetoder, jaktetik och mycket annat. Orsaken till tvisterna kan ofta härledas till våra olika tolkningar kring vad som är jaktkulturens innersta kärna. Två skilda synsätt ställs mot varandra.
Om jag skulle använda sociologiska förklaringsmodeller hade jag sagt att vår sekundära socialisation har varit så olika att vi många gånger får svårt att förstå varandras utgångspositioner. Eftersom vi inte ser jaktkulturens innersta värden på samma sätt, kommer vi heller inte vilja ha samma lösningar.
Vägen framåt handlar just därför om att förstå orsaken till konfliktytorna. Vi måste förstå varför vi tycker olika. För tro mig. Vi kommer även fortsättningsvis hamna på kollissionskurs när vår jaktkultur och etik baseras utifrån olika verklighetsuppfattning.
Men tro inte heller att den ena parten har rätt. Så enkel är inte verkligheten.

Låt mig summera. Jaktens innersta värderingar och synsätt håller på att förändras.
Och det sker eftersom samhället och jakten alltid har omdanats när tiden varit mogen. Nu verkar den vara det.
Och ingen kan inte stoppa utvecklingen.
Kanske kommer den framtida jaktkulturen vara i balans med samhället syn? Kanske är de framtida jägarna bättre på att försvara jakten eftersom de förstår sin tid och dess behov?
Kanske måste vi äldre vara mer öppna för nya synsätt för att göra övergången enklare och bättre, så att framtidens jägare får en reell chans att axla ansvaret för viltförvaltningen? Men även så att de tar med sig all klokskap som tidigare generationer byggt upp.
Då kan vi jägare fortsätta att göra framsteg, vilket är något helt annat än att bara gå framåt.

av

Nu har djurrättsterroristerna gått för långt

, •

Sverige och hela världen befinner sig i allvarlig kris, på grund av covid-19. Vi håller ihop, ställer upp för varandra, många riskerar sina liv för att hjälpa. Men djurrättextremisterna, jaktsabotörerna, gör precis tvärtom.
Det får räcka nu.

Vi håller ihop, ställer upp för varandra, många riskerar sina liv för att hjälpa. Men djurrättsterroristerna gör tvärtom. Det får räcka nu. Foto: Privat

Det fina med människan är att vår vilja att hjälpa varandra verkar öka i kris. Vi släpper gammalt groll och ställer upp för varandra, hjälper till så gott vi kan, vi gläds och lider tillsammans. När skogsbränderna härjade som mest för ett par år sedan slöt massor av människor samman för att bara hjälpa till. Många kastade sig rakt in i infernot utan att tveka.
Idag sitter vi tillsammans mitt i ännu en kris, men gigantisk i jämförelse, covid-19. Vi själva, nära och kära blir sjuka omkring oss, vissa blir jättesjuka, några så sjuka att de dör. Vi befinner oss i en surrealistisk mardröm.

Ljuset är alla underbara människor som ställer upp, framför allt i vården och volontärer som gör allt för att bara hjälpa och en ökande känsla av välvilja från omgivningen.
De flesta förstår nu också betydelsen av självhushållning.  Våra bönder lyfts äntligen fram, de som producerar vår mat och som faktiskt är de som kan få oss att överleva i en kris. Att inte alla förstår det är obegripligt.
Här finns förstås även vi jägare med på ett hörn. Allt fler väljer svenska livsmedel. Och vi jägare kan också bidra med det nyttiga viltköttet.

Att vissa korkskallar organiserar sig i sjuka grupper som har som enda syfte att förstöra och agera precis tvärt emot människors gemensamma strävan att hjälpa varandra ur en djup kris är hårresande.

Men alla förstår inte. Inskränkta individer existerar på sina håll, det får man räkna med. Men att vissa korkskallar organiserar sig i sjuka grupper som har som enda syfte att förstöra och agera precis tvärt emot människors gemensamma strävan att hjälpa varandra ur en djup kris, är hårresande.
Jag pratar förstås om djurrättsterroristerna, alltså de som saboterar för jägare och brukare. Mitt i en av de värsta kriserna vi skådat i Sverige i modern tid ska ingen tro att de ställer upp för andra människor. Tvärtom.
Istället lägger dessa antidemokratiska krafter just nu ännu mer tid på att hänge sig åt att hänsynslöst vrida om instuckna knivar igen och igen, och att brutalt sparka på dem som redan ligger.

Jag har under flera år levt med något svart som växer inom mig varje gång en ny människa får sitt liv förstört av djurrättsaktivister. Men när de igår gottade sig åt radioprogramledaren och även hängivne jägaren Adam Alsings död på en Facebooksida, då får det räcka. Vi måste få ett slut på det här.
Och det lilla svarta i mig växte snabbt till något mycket större.
Jag läste skiten och inuti gick någonting sönder av den totala bristen på respekt för en medmänniska.
Att känna medlidande för en sörjande familj. Att visa respekt. Det är grundläggande. Vi som står vid sidan om kan bara, så gott det går, försöka skicka medmänsklighet och värme till de närmaste. Och vi kan sörja själva. Att Adam Alsing och andra fina människor tas ifrån oss på det här viset på grund av detta vedervärdiga virus är förfärligt.
Hur kan de förbannade djurrättsterroristerna inte förstå det?

När förlorade de sin medmänsklighet? När blev de så sjuka i huvudet?
Nej, jag kommer aldrig, med betoning på aldrig, att nämna de här antidemokratiska, saboterande organisationerna vid namn. På samma sätt som jag inte namnger någons hemorrojder. Det här är samhällets hemorrojder, ondsint skit som alla vill bli av med.
På sociala medier sprider de sin okunskap, det de förmedlar är oftast så ofantligt okunnigt och rentav enfaldigt att man undrar om det kanske är små barn som driver på och eldar på det egna hatet mot andra människor. Att de inte förstår bättre. Alla som protesterar raderas eller döljs snabbt i kommentarsfälten.

I debatten som uppstod efter det respektlösa inlägget fanns 418 kommentarer eftersom människor som tog mycket illa vid sig protesterade. Men ALLA kritiska kommentarer doldes eller raderades snabbt. Det har resulterat i underliga kommentarstrådar där jaktsabotörer diskuterar ingående med sig själva.

Vi andra försöker tillsammans få livet och samhället att gå ihop så gott det går. Många sträcker ut hjälpande händer och riskerar sin egen hälsa och till och med sitt liv för att hjälpa andra.

Djurrättsterroristerna gör precis tvärtom. De går istället man ur huse för att trakassera naturbrukare ännu mer, förstöra livet för laglydiga familjer, vuxna och barn, bryta sig in i privat egendom, stressa djur, såga ner jakttorn och klippa sönder hägn där tamdjur som levt skyddade plötsligt slits ut i otrygghet. Djuren klarar sig inte länge om de inte kan fångas in igen.
De säger sig handla i djurens namn – i själva verket är de rena djurplågare.

Jag vet att det finns politiker som försöker göra något för att få stopp. En av förkämparna är riksdagsledamoten Kjell-Arne Ottosson (KD) som kontinuerligt ifrågasätter den brottsliga djurrättsaktivismen. Senast i en fråga till regeringen som i sitt svar visar att lite ändå har gjorts. Många fler försöker. Man hittar otaliga motioner i ämnet. Men det verkar inte räcka till.

De här individerna är terrorister, landsförrädare, som motverkar sund djurhållning och en livsnödvändig strävan för Sverige att närma sig något som åtminstone påminner om självhushållning. Alltså att vi ska klara oss den dagen det blir kris på riktigt. När vi inte kan importera nödvändig mat. När alla, till och med idioterna, inser att vi är beroende av våra bönder och jägare.
Vi behöver åtgärder nu mot de som saboterar vår överlevnad och sparkar på människor i sorg. Det mörka som växer i mig, växer också i väldigt många andra. Det djurrättsterroristerna gör är en spark i arslet på vår demokrati.

Efter gårdagens respektlösa, vedervärdiga inlägg på sociala medier börjar mörkret ta över, åtminstone mig. Just nu hatar jag de här människorna. Vi får hoppas att det lägger sig igen. Hat leder ingenstans.
Vi är många som för länge sen slutat acceptera att se våra egna och andras liv helt kallsinnigt ödeläggas på det sätt som sker idag. Djurrättsterrorismen måste få ett slut.
Jag hoppas att något händer innan mörkret tar över oss helt. För mycket mörker skapar olycka för alla inblandade.
Men hur länge ska vi som är laglydiga bara stå och se på?

av /6 Kommentarer

Vi är jägare – vi står stadigt mot hoten

, , •
Rikard Lewander

Jag har sett filmen Indiana Jones och de fördömdas tempel i jul – igen. I en sekvens av filmen står hjälten mitt på en hängbro över en djup dal. Fienden närmar sig från båda håll. Bron gungar betänkligt.

Vårt sätt att leva angrips från flera håll. Men vi står stadigt kvar. Foto: Rikard Lewander

Det kan ha att göra med att jag sett filmen flera gånger men när Indy och hans polare står där på hängbron och försöker mobilisera sina yttersta krafter när angriparna sakta närmar sig från alla håll inser jag att just där befinner vi oss, vi jägare, på mitten av bron.

Vi byter ut huvudpersonerna i filmen mot svenska jägare, vår natur och lägger förstås till alla andra som lever i och brukar den, viltet, tamdjuren och den biologiska mångfalden.
Då blir vi ett rätt stort gäng hjältar som står där och gungar på mitten för att försvara det som är vårt liv och det vi tror på medan destruktiva krafter sakta närmar sig från varsitt håll.

Människorna i utkanterna på hängbron symboliserar tydligt våra rubbade ytterligheter idag. Från ena sidan anfaller lystna vinstmaskiner som i stort sett vill radera delar av viltstammarna för att kunna nå så höga resultat som möjligt utan att behöva ge något tillbaka. Läs stora skogsbolag och tjänstemän på ett antal myndigheter och verk med alldeles för mycket makt.

De trängs med politiker, (långt ifrån alla vill jag poängtera, tack och lov för det), organisationer och myndigheter som gjort till sitt kall att så långt det är möjligt inskränka äganderätt och människors möjligheter att bo och verka i naturen.
En slags offentlig stöld av människors hela liv. Inte för att de misskött sig utan för att den lilla människan inte längre ska få ha något att säga till om.
De trampar på människor. Små viltstammar ska bli ännu mindre. De vill skjuta bort i stort sett alla älgar, helst året runt ska jakten ske.  Eller hitta på nya lagar och regler så att små fanatiska grupperingar får utrymme att påverka jägarnas hållbara nyttjande av naturen, stoppa privata skogsägare att bruka sin skog, tvivelaktiga krafter tar alla chanser att nagga äganderätten i kanten .
En myndighet vill att vargjakter stoppas och vargar ska flyttas runt i landet – igen.  En annan myndighet vill inskränka träningsskyttet för jägarna till en så orimlig nivå att viltet drabbas.

Människorna i utkanterna på hängbron symboliserar tydligt våra rubbade ytterligheter idag. Klipp ur filmen Indiana Jones och de fördömdas tempel. via GIPHY

Från andra sidan bron anfaller en urbaniserad, skoglös, grå massa och där finns också fascisterna, djurrättsterroristerna som vill tvinga oss att sluta jaga. Nobelpris delas ut av stadspräglade individer, till jakthatande pristagare som ges gott om utrymme att offentligt och utan sakargument svartmåla jakten och till och med vår jagande kung.

Mot oss på mitten av bron närmar sig också de som tror att deras åsikter är gudasända och ska tvingas på alla andra. De som skriker, slår, hånar och trakasserar.

Fatta att vi jägare och andra brukare av naturen idag behövs mer än någonsin. Bondförnuftet. Någon måste behålla det.

De vill att över 60 000 vilda djur i Sverige sakta ska plågas ihjäl efter viltolyckor. Utan jägare, inga eftersök och ingen som längre förkortar de skadade djurens lidande.

Djurrättsterroristerna vill nu också låta, av människan, importerade främmande, invasiva arter leva kvar i landet och sprida livsfarliga sjukdomar till våra inhemska tama och vilda djur som till slut kan leda till att våra inhemska arter dör ut.
De vill tvinga våra hundar att sluta jaga. Jakthundarna, de som verkligen lever på riktigt och gör det de älskar att göra. Och tvinga i dem veganmat. Idiotin tar aldrig slut. Det är inget annat än djurplågeri.

De vill också med tvång få oss sluta äta nyttigt, klimatsmart kött och istället gynna profiterande kosttillskottsföretag och göra oss alla beroende av kemiskt processade livsviktiga vitaminer som i naturligt bara finns i animalier.
De vill att vilda djur ska lida mer när de dör, en självklar konsekvens utan svensk jakt.

De motarbetar klimatarbetet för en sund nationell process och för en logisk balans när det gäller vår inhemska matproduktion. I deras värld handlar det bara om att stoppa köttätandet medan det är okej att importera vilket grönt skit som helst från fjärran länder.
Verklighetsfrånvända människor som tror på mat utan våra bönder, utan tamdjur, utan betade marker, gröna ängar, naturligt gödsel och utan jakt, eftersöksjägare och jakthundar.
De fantiserar om att det är en enkel sak att hantera viltskador utan att jaga, hägna bara in hela Sverige eller varför inte hela världen i små rutor.
De tror att biologisk mångfald handlar om oändligt många vargar.

Fatta att vi jägare och andra brukare av naturen idag behövs mer än någonsin. Bondförnuftet. Någon måste behålla det.

Vi står på mitten av hängbron och håller balansen, ett sjujävla starkt gäng, mitt i verkligheten. Vi växer men behöver växa ännu mer.
Vi tänker ett steg till, ser logiken, behåller det sunda förnuftet och stannar kvar i den natur som vi alla tillhör.
Vi ser samspelet och kan hålla balansen. Vi kommer att överleva för vi vet hur man gör. Och vi kämpar för att behålla friska viltstammar i värdiga storlekar och en blomstrande biologisk mångfald. Den som är på riktigt.

Vad gäller hängbron är det rätt uppenbart vem som till slut faller. Och det är varken vi jägare eller våra bönder.

av

Älgar, skog och historien

, , , , , , •

Det finns en konflikt mellan skog och vilt. Men orsakerna har varit kända i över 100 år. Foto: Oscar Lindvall

 

Artdatabanken vill rödlista älgen. Skogsbruket vill halvera älgstammen. Samtidigt höjs röster för att förbjuda utfodring. Konflikten mellan ett aktivt brukande och välmående viltstammar verkar vara total.

(Denna blogg började som ett inlägg på Facebook. Men eftersom intresset var stort lägger jag ut den – med lite tillägg – på bloggen.

Låt oss titta tillbaka i tiden för att förstå hur allting började. 1890-talet började Svenska Jägareförbundet prata om behovet av jaktvård. Redan då – med utdikningar, bruket av skog och mark – sågs effekterna på viltstammarna. Djuren började få svårt och hitta foder i det som då ansågs vara ett rationellt skogsbruk (vilket också inkluderar ett aktivt skogsbete från nötdjuren). Skogsplanteringarna började få skador. Bovarna var inte bara älgarna och rådjuren (som var ganska få till antalet). Även tjädrar och orrar skadade träden. Professor Anders Wahlgren vid skogshögskolan i Stockholm tog vid den tiden över som redaktör för Svenska Jägareförbundets tidskrift och myntade: ”Jägaren måste förvandla sig till jaktvårdare”.
Det vi idag kallar viltvård uppstod alltså som en konsekvens av att ett aktivt brukande av naturen påverkade viltstammarna – och jägarna ville bevara mångfalden. Detta är viktigt att förstå.
Redan 1890 visste man också vilka effekter ett mer rationellt skogsbruk får på viltstammarna. Bland annat beskrev jägmästaren C. A. Hollgren detta tydligt. ”Ju intensivare skogen kommer att skötas, dess mer inskränkas de lokaler där villebrådet finner trevnad”.
Lösningen som förordades var: Mer blandskogar, färre monokulturer (fast de använde inte det ordet), samt till och med en ”öppen plats där gräs och örter kan frodas, insektlivet bliva större än under trädens skugga och fågeln finna möjligheter för myllgropar”. Redan då insåg man att pollinerande insekter missgynnades av brukandet.

Mitt syfte är inte att peka finger mot någon, utan istället visa på kunskapen vilka effekter ett mer effektiviserat skogsbruk ger  var kända redan för över 100 år sedan.
Senare fick Tage Trott, C.G Holmerz, Gustaf Koltoff och Knut Hamilton i uppgift att göra en praktisk handbok som jägarna skulle kunna använda för att skapa bättre förutsättningar för viltet i det brukade landskapet. Jägarkollektivet anammade idén om jaktvård.
Drygt 100 år senare har jägarna lärt sig att se viltet som resurs och något man ska vårda. Denna syn sitter djupt i jägarsjälen och är inget man kan förändra i ett hafs. Det är nämligen detta synsätt som format vår etik och ideologi. Det är detta som förklarar och berättigar oss att skörda lite av räntan och spara kapitalet av viltstammarna.
Idag är det självklart att för alla jägare att ta viltets perspektiv. Inställningen har också stärkts i takt med att brukandet har effektiviserats.
Skogen och jordbruket av idag har – som bekant – nästan inga likheter med hur det såg ut i början av 1900-talet. Naturen ser helt annorlunda ut. Då hade man till exempel en stark rapphönsstam på småländska höglandet.

Älg- och viltfrågorna är komplexa och innehåller så många olika parametrar. Varken frågorna eller lösningarna är svarta eller vita. Det finns inga enkla lösningar – även om en del personer verkar tro det.
Låt oss aldrig glömma bort att den biologiska mångfalden styrs av vilka förutsättningar som finns i naturen. Och brukandet (som vi människor sysslar med) både gynnar och missgynnar olika arter. De förändringar som skett i brukandet under de senaste 100 åren har förändrat förutsättningarna helt och hållet. Orsakerna till förändringarna är många och komplicerade att förklara. Låt oss därför nöja oss med att konstatera: Så har det blivit.
Jägareförbundets gamla slagord ”att bruka utan att förbruka” är en devis som alla intressenter borde reflektera över och verka under. Det skulle borga för att alla parter tar ett större ansvar för helheten; så att alla effekter för insekter, fåglar, viltet, människan och samhället finns med när man brukar naturen.

En del av de förslag och lösningar som hörs i dagens debatt om älgen är alldeles för smala, naiva och historielösa. De tar sällan hänsyn till de förutsättningar som krävs för en ökad mångfald. Istället är de oftast partsinlagor som letar enkla lösningar på svårlösta problem.
Avslutningsvis: Vi behöver både ett aktivt brukande av naturen och en ökad biologisk mångfald. Att knäcka denna nöt kommer att bli en svår uppgift. Det enda som är självklart och helt uppenbart är följande: Vi får inte fortsätta att förbruka naturen… då sågar vi av grenen vi sitter på.

av

Vad djurrättsterroristerna missar helt

, •

Efter GP:s utmärkta granskning av djurrättsterroristerna jobbar de senare nu desperat i sociala medier för att försöka frisera bilden av sig själva och rättfärdiga trakasserierna de utför.
Det hjälper naturligtvis föga och ju mer de håller på desto mer obehagligt uppenbar blir deras okunskap om hur jakt, jordbruk och människan i naturen fungerar. Varifrån tror de att deras mat kommer?

Hur kan de missa att kärleken till jakthunden är oslagbar? Foto: Madeleine Lewander

Hur kan de missa:
Att det är bönder och jägare som ser till att de får mat. Att det är bönderna som sår och skördar och att det är jägarna som försöker hålla vildsvin och annat klövvilt i balans och borta från åkrarna. En jaktkompis berättade precis nyligen att han tillbringade 17(!) kvällar och nätter av sin semester i juli förra året i en markägares grödor för att hålla vildsvinen borta.
För att extrema djurrättsaktivister ska få mat på bordet.
Som tack utsätts jägare och bönder istället för hot, trakasserier och våld.

Hur kan de missa:
Att betande djur i naturbetesmarker är helt avgörande för att hålla stora delar av vårt landskap öppet. Massor av växter, insekter, fjärilar, vilda bin och fåglar är beroende av naturbetesmarkerna och lever där i ett samspel med varandra.

Hur kan de missa:
Att drömmen om den process som krävs för att med tvång få hela jordens befolkning att äta syntetisk vitamin B12, som enbart finns naturligt i animaliska produkter, inte är realistisk. Vi behöver äta kött men omfattningen kan naturligtvis diskuteras.

Hur kan de missa:
Att det är vi jägare som stödutfodrar svältande rådjur på senvintern och det är vi som försöker förbättra förutsättningarna för fältviltet att överleva. Svenska jägare viltvårdar för en halv miljard kronor per år, med pengar ur egen ficka. Det är vi jägare som strävar efter marker med växtlighet som gynnar alla viltarter.

Hur kan de missa:
Vilda djurs lidande? Att vi jägare hatar lidande. En hares långdragna dödsskrik när den blir tagen av ett rovdjur eller en rovfågel är inget som någon vill höra. Djur som svälter ihjäl önskar ingen jägare.
Jakt är inte lidande. Tvärtom. En jägares strävan är att ett djur som skjuts dör snabbt utan stress. Skadskjutningar förekommer tyvärr, det kan vi inte sticka under stol med, men är varje jägares mardröm.

Hur ska en veterinär bete sig mot ett aggressivt vildsvin som spåras två kilometer in i tät terräng och som stöts upp när man kommer för nära? Ska vi skicka fram universums snabbaste och modigaste veterinär då med avlivningssprutan i högsta hugg?

Hur kan de missa:
Att det är vi jägare som avslutar lidandet för det trafikskadade vilda djuret som släpar sig fram med krossade ben eller svårt skadat springer iväg. Varför tror de att jägarna varje år genomför över 60 000 eftersök på trafikskadat vilt? Självklart för att vi inte vill att djur ska lida.
Jakthatarna har efter saklig kritik plötsligt också ”nyanserat” sitt jägarhat och anser nu att vi vid varje eftersök ska ta med en veterinär som ska avsluta lidandet för det skadade djuret.
Hur i hela friden skulle det gå till?
Skadade djur lyckas ofta ta sig från platsen. Hur ska en veterinär bete sig mot ett aggressivt vildsvin som spåras två kilometer in i tät terräng och som stöts upp när man kommer för nära? Ska vi skicka fram universums snabbaste och modigaste veterinär då med avlivningssprutan i högsta hugg? Ska jägaren alltså låta bli att avliva med ett snabbt skott?
Och vem skulle betala veterinärernas utryckningar (och vård)? Idag betalar jägarna allt. Allt!
Vi gör det för det vilda och vi gör det för dig och vi gör det under dygnets alla timmar året runt.

Hur kan de missa:
Att vi jägare älskar våra hundar lite mer och låter dem göra det de är ämnade för och älskar allra mest,  jaga.
Jakten är hundens ultimata lycka, den sitter i dess gener. Du kan hitta på aktiviteter som påminner om jakt men det kan aldrig bli detsamma. Jakt är alltid jakt.
En jakthund måste leva på riktigt, du kan inte stänga in den i ett koppel och mellan fyra väggar ett helt liv. I min värld behöver en hund mer än så.
Vi jägare ger våra hundar ett optimalt liv. Det finns ett fåtal idioter även bland oss men alla kan vara säkra på att jägarna som grupp tar fullständigt avstånd från dessa individer.

Hur kan de missa:
Det vedervärdiga i att tvinga på andra människor sina egna åsikter med hjälp av hot, trakasserier och våld? Djurrättsextremismen för en fascistisk kultur. Människor kan inte leva så tillsammans. Det finns åtskilliga motbjudande exempel på detta.
I förlängningen, och än så länge i teorin tack och lov, tänk om alla tyckte så. Om vi kastade demokratin i papperskorgen.
Då vore det acceptabelt att ge tillbaka på exakt samma sätt, eller hur. Om en extremist tycker att det är okej att hota och skrämma skiten ur en sjuåring, då måste det förstås, i fascism-logikens namn, vara lika okej att ge tillbaka. För då existerar inte längre några regler mer än individens egna. Den egna åsikten är den enda gudomliga som ska tvingas på någon annan med vilka medel som helst.

Men många får idag betala ett alldeles för högt pris för att hålla demokratifanan högt. Man kan fråga sig hur länge de står ut.

Hur kan de missa:
Att om de som tycker annorlunda än djurrättsterroristerna hade börjat ge tillbaka på samma sätt hade hela vår samhällsstruktur svajat.
Samtidigt kan alla vara säkra på att många drabbade och deras närstående tänker precis just så. Att slå tillbaka! Eller bara gå i försvar mot dem som med våld och hot förstör hela ens eget, familjens och barnens liv. Så många mörka tankar som så enkelt frodas.
Det är också på grund av vårt rättstänk som djurrättsextremismen paradoxalt nog kan fortsätta att söndra. De kan glatt terrorisera vidare enbart beroende på sina offers känsla för demokrati och rättvisa. Idag slår knappt någon tillbaka.
Som att sno godis från ett barn, eller hur! Fint!

Men vi som gör rätt, vi förstår den oerhörda tyngden i demokratiordningen och försöker upprätthålla samhällets regler. Vi väntar på att vårt rättssystem ska funka fullt ut. Alternativet är total ondska. Men många får idag betala ett alldeles för högt pris för att hålla demokratifanan högt. Man kan fråga sig hur länge de står ut.
GP:s granskning har tack och lov fått många att reagera och några politiker har äntligen vaknat. Nu måste också något hända. Vi är ofantligt många laglydiga, demokrativärnande medborgare som väntar!

av /8 Kommentarer

De välter jakttorn istället för att hjälpa djuren

, •

Vi har extrem torka i Sverige. Grödor och foder till våra tamdjur torkar bort. Risken för svält är stor. Djur måste nödslaktas för att fodret ska räcka. Många drar sitt strå till stacken för att försöka hjälpa.
Men inte alla.

Ge jaktsabotörerna en lie istället. Då hade de räddat djur på riktigt. Foto: Mostphotos

 

Massor av människor i hela landet försöker att hjälpas åt i grupper på sociala medier, samordna transporter med foder, upplåta småängar och vallar, matbutiker skänker frukt och grönt.

Samtidigt som torkan gör att djuren just nu behöver stora hjälpinsatser kutar istället ett gäng djurrättsaktivister runt i skogarna och förstör jakttorn.

Under en presskonferens om torkan häromdagen, arrangerad av näringsdepartementet, vädjade ordföranden i Lantbrukarnas riksförbund (LRF) till konsumenterna, att enbart köpa svenskt kött framöver eftersom många fler djur än normalt måste slaktas för att fodret ska räcka till.
Många matbutiker har också slutat sälja utländskt kött.

Även de vilda djuren känner av torkan. Vi jägare sätter ut salt- och mineralstenar och försöker säkra vattentillförseln för de vilda djuren genom att exempelvis dämma i bäckar.

Alla kan också bidra genom att respektera eldnings- och vattningsförbud.
Var och en försöker hjälpa till på det sätt de kan.

Samtidigt som torkan gör att djuren just nu behöver stora hjälpinsatser kutar istället ett gäng djurrättsaktivister runt i skogarna och förstör jakttorn alternativt hånar vådaskjutna människor på sociala medier. För att ”hjälpa” djuren…
Värnade dessa antidemokrater över huvud taget om djur skulle de bry sig om dagens situation. De skulle veta att hotet mot den biologiska mångfalden ökar kraftigt utan öppna landskap skapade av betande tamdjur. Tamdjur som just nu riskerar ett oerhört lidande. Det finns inget annat realistiskt sätt, med betoning på realistiskt, att hålla landskapen öppna än just betande djur.

Utan de klimatsmarta betesdjuren faller de ekosystemtjänster som naturbetesmarkerna tillhandahåller.  Cirka 80 procent av insektsfaunan har försvunnit och nästan hälften av Sveriges rödlistade arter är knutna till jordbrukslandskapet och naturbetesmarkerna. Säkert ett femtiotal fågelarter i Sverige är rödlistade för att naturbetesmarker växer igen.
Men djurrättsaktivisterna välter istället jakttorn, hotar naturbrukare eller förstör något annat för någon. Och står med plakat där de skriver ”mördare” i webbteve. Vilka hjältar för djuren… verkligen… not.

Det bästa vore att sätta en lie i händerna på dem som nu lägger sin kraft på att göra kaffeved av jakttorn. Så att de kunde hjälpa till med slåttern på våra ängar i dagens krisläge.
Då hade de faktiskt räddat djur på riktigt.

av

Jägare i lantbrukets tjänst

, , , •

Nu börjar vakttjänstgöring på åkrar och betesvallar. Foto Mostphotos

 

Tjälen håller på att lämna marken. Risken är överhängande att vildsvinen snart kommer vända upp och ner på vallar, åkrar och betesmarker.
Detta ställer krav på oss jägare. Krav som vi kanske inte vill ha – men som vi måste hantera.

Hos oss i norra Småland är tätheterna av vildsvinen inte så stora att man med säkerhet ens kommer vara i närheten av ett bökande djur, när man passar vid en vall. Men det kan också vara så att det dyker upp flera olika grupper på ett par närliggande åkrar.
Ännu är det osäkert hur vintern har påverkat djuren. Några få rapporter om döda vildsvin har nått mig. Några iakttagelser av skjutna brungrisar uppger att de varit riktigt magra – inte ett uns fett på kroppen. Därtill har vi sett ett några suggor som troligen tappat hela sin kull och kommer att brunsta om.

Förra våren turades vi i jaktlaget om att sitta ute tills allt skjutljus var borta. När någon annan från jaktlaget dök upp på några timmar senare, för att ta morgonpasset, hade djuren redan varit framme. Skadorna ökade trots våra ansträngningar. Jordbrukarna blev mer och mer förtvivlade – så också vi.
Trots att ett stort sällskap jägare ställde upp och lade otalig kvällar och mornar blev utfallet ganska magert. Det föll bara cirka fem vildsvin under hela våren.

Att skjuta vildsvin på fälten kan ibland var den enklaste uppgiften i världen, ibland är det i princip omöjligt att lyckas. En erfaren ledarsugga går, hos oss, oftast inte ut förrän allt skjutljus är borta.
Har man jobb, familj och andra intressen så upplevs vaktandet av åkrarna efter ett tag som ett tvång. Inte för att någon i jaktlaget säger att man måste ställa upp. Utan det är istället så att man – som en ansvarstagande jägare – känner av pressen och nödvändigheten. Du vill finnas där för såväl bönderna som för att avlasta dina jaktkamrater.
Vissa vårkvällar är fantastiska. Fåglarna sjunger, vårens tidiga blommor visar upp sig i sin finaste prakt, massor av annat vilt poserar på nära håll, samtidigt som solens sista strålar är varma och uppfriskande. Sådana kvällar, i lantbrukets tjänst, är ingen tung uppoffring. Men långt ifrån alla kvällar är sådana.
Vi ställer upp. För det är det man gör som jägare.

Men tyvärr finns det alltför många, både jägare och markägare, som inte ser behovet av samarbete. De ser vildsvinen och förvaltningen i ett alltför smalt perspektiv. I fokus står det egna brukandet, den egna jakten – inte hur vi kan hjälpas åt för att lösa problem för alla i närområdet.
Låt mig ta ett exempel. En markägare vill ha många vildsvin. Grannen vill ha så få som möjligt. Är man inte överens på markägarsidan, är det omöjligt för jägarna att lösa uppgiften. Då saknas ett tydligt mål för vad jakten ska leda till.

För att vara förberedd inför ”åkervaktandet” sköt jag några kontrollskott förra helgen.
I veckan har jag redan sett rubriker som högst sannolikt minskar jägarnas lust att ställa upp. Jag kan inte begripa hur någon kan tro att skuldbeläggande, pekande med fingrar och hårda ord i tidningar kan motivera och uppmuntra människor till att göra ännu större insatser med vildsvinen. Jag har faktiskt inte läst en enda ledarskaps- eller sociologibok som påstår att härskartekniker, hot eller dumförklarande får människor att växa eller göra ett bättre jobb.
Låt mig vara tydlig. Jag ifrågasätter inte att skadorna kan bli omfattande eller att effekterna kan bli förödande. Tvärt om. Jag förstår verkligen detta. Men sättet att agera leder inte framåt.
Värst känns det när jordbrukare, som själva jagar på gården, pekar ut jägarna på grannmarken som orsaken till problemen. De antyder tydligt att andra inte klarar av att förvalta vildsvinen, utan att beakta att de själva är en del av problemet. Och aldrig framkommer markägarperspektivet – att man har olika mål för vildsvinsstammen. Hur som helst, sluta smutskasta varandra. Detta leder oss bara längre från en lösning.

Låt mig vara lite extra tydlig. Tiderna har förändrats. Om markägarna (gemensamt i ett område) inte kan komma överens om mål för stammen, var åtlar ska finnas, hålla med elstängsel, samt aktivt bidra för att underlätta jakten har de inte förstått utmaningen med vildsvinen.
Det går nämligen inte att hoppas på att framtiden kommer se ut som det gjorde för 30 år sedan. Vi lever i en ny tid, med nya förutsättningar för viltförvaltningen, som kräver nya metoder.
Vildsvinen ställer krav på både jägare, markägare och jordbrukare. Det är vår gemensamma skyldighet att ta ansvaret.
Och det positiva är att man gör detta på allt fler ställen i landet. Allt oftare får jag rapporter om lyckade samarbeten och bättre vildsvinsförvaltning. Detta är riktigt roligt. Det visar att det går om man bara vill.
Fast det är ju ganska självklart att ett fotbollslag blir bättre om alla vet var målet står och att man i laget är överens om att man spelar fotboll. Det är mycket svårare om hälften envisas med att spela bordtennis.

av