Taggarkiv: Jordbruk

Hög tid att omfamna miljöfrågorna

, , , •

Vem ska ställa miljökraven för vårt brukande? Foto: Magnus Rydholm

 

Sedan Århuskonventionen gav miljöorganisationer rätten att driva överklagningar mot olika typer av brukande har vi ofta fått läsa om hur olika krav på miljöanpassningar slår mot skogs- och jordbruket.
Detta sker trots att såväl jord- som skogsbruk har tagit viktiga steg i att miljöanpassa sitt brukande. Men miljörörelsen är långt ifrån nöjd – och fortsätter oförtrutet att driva krav på mer anpassning.  Argumenten mot ökad miljöhänsyn brukar låta: hotar utvecklingen, ökar kostnaderna, urholkar äganderätten, försvårar brukandet och så vidare.

Nu sitter jag vid köksbordet och undrar om inte brukarna har varit alltför defensiva, alltför länge?
Jag är ingen företagsdoktor, trendanalytiker eller har några djupare kunskaper om jord- och skogsbruk. Men jag är en konsument som vill brukandet och landsbygden väl.

Spontant känns jord- och skogsbrukets strategi kring miljöfrågor – för en utomstående – inte tillräckligt proaktiv. Det känns nästan som om många stora företag som sitter still i båten och hoppas att ingen ska upptäcka eventuella brister i miljöhänsynen. Att de väntar tills problemet blir uppenbart och att företagen först då – under galgen – gör vissa åtgärder.
Det här är naturligtvis inte tillräckligt utan kan till och med vara farligt för lönsamheten och branschen på sikt. Mest eftersom man lämnar spelplanen öppen för miljörörelsen att sätta krav på nivåer och metoder. Detta kommer knappast göra brukarna nöjda. Företagen bör nog istället göra följande:

  • Omfamna miljöfrågorna och gör dem till sina. Inte ska väl någon annan – som inte har något ekonomiskt att förlora – få sätta agendan för brukandet av jord och skog? Varför inte en långsiktig strategi som pekar ut vägen?
  • Identifiera problem och hitta lösningar som gynnar såväl produktion som miljö, framför allt inom områden som skogsskötsel och avverkningar eftersom detta verkar väcka starka känslor.
  • Fortsätt satsa på forskning och utveckling inom miljö, biologisk mångfald och brukande – inte bara mot slutprodukterna utan också mot brukandet i stort.
  • Påverka jordbruksstöden, politiken och EU i en riktning som är rimlig och gynnsam för branschen och konsumenterna.
  • Ta sedan betalt för hållbara produkter. Lönsamheten måste vara så god att de längst ut – småbrukarna – har råd att satsa och tjäna pengar. Annars blir det aldrig någon reell förändring.

Det låter busenkelt. Naturligtvis är det precis tvärt om.
Min poäng är att miljöfrågorna aldrig får bli något som man måste följa. Brukandet måste ta initiativet och styra miljöfrågorna. Gilla att ligga i täten och hitta ekonomiska incitament för att kunna göra det.
Man kan inte luta sig tillbaka och hoppas på att dessa frågorna kommer att försvinna. I ett globalt perspektiv brukar vi naturen så intensivt att metoderna (hur vi brukar) troligen blir en överlevnadsfråga – för alla länder. Befolkningen på jorden har på cirka 120 år ökat från 2 till 8 miljarder. Att producera mat och produkter hållbart och klimatsmart är nödvändigt om vi ska överleva på sikt.
Sett i detta perspektivet blir det glasklart. Om inte de som brukar naturen omfamnar miljöfrågorna kommer någon annan att diktera villkoren åt dem.
Ingen seriös debattör kan hoppas på att allmänheten förstår konsekvenserna av miljörörelsens alla krav – för det gör allmänheten inte. Men de tycker att vi ska vara rädda om miljön, djuren och naturen. Just därför ska de som kan frågorna också peka ut vägen.

I dagens snuttifierade och digitaliserade värld måste alla företag visa sig vara värdiga konsumenternas köpbeteende. Då behövs trovärdighet i agerandet. Man måste vara sitt varumärke – i alla aspekter.
Trovärdighet får man inte genom att hävda att gamla metoder duger gott. Det får man genom att ta ansvar för alla konsekvenser av sin produktion, att man utvecklar metoder och produkter som månar om såväl kunder, miljö som samhälle, samt att man har en profil som står för något positivt (i konsumenternas ögon).
Jag tror att jord- och skogsbruket klarar denna uppgift. Men man lyckas bara om man vill och är beredd på att ta de obekväma beslut det för med sig.

 

 

 

av

Hoten växer medan brukarna bråkar

, , , , •

När hoten är stora och många, undrar Magnus Rydholm om brukarna verkligen lägger fokus på rätt saker. Foto Magnus Rydholm

 

Ni har säkert noterat att påhoppen på jägare och viltstammarna i media fortsätter. Det är bara att konstatera att det finns många olika krafter i samhället som vill begränsa jakten, jägarnas påverkan samt inflytande över viltförvaltningen. Och det används många olika argument och infallsvinklar för att slå på oss.
Och attackerna kommer från såväl brukare som miljövänner.
Svenska Jägareförbundet har hamnat mitt emellan. På ena sidan finns jord- och skogsbruk. På den andra står rovdjurs- och miljövänner. Bägge dunkar på oss med mediala knytnävar.
För att förstå fenomenet måste man först ha klart för sig att de olika sidorna har helt olika inriktning och syfte. Dock har de en sak gemensamt – de vill försvaga jägarna och ändra maktbalansen i viltförvaltningen. Att miljösidan vill göra de kan man förstå. Men jag är ytterst tveksam till att skog och jordbruk har något att tjäna på en svag jägarkår. Istället innebär ett försvagat jägarintresse att brukarsidan – som helhet – blir svagare.  Frågan är vem som tjänar mest på det?

När skogsföreträdare angriper jägarna är det ofta med argument om att älgstammen är för stor, skadorna för omfattande och att förbundet inte vill begränsa älgstammen.
I dessa artiklar, med journalister som sällan har en 100-procentig insyn i hur förvaltningen fungerar, finns det nästan alltid en sak som missas – vem som har den reella makten.
Sedan det nya älgjaktsystemet infördes har markägarna utslagsrösten i älgförvaltningsgrupperna. De kan med andra ord tvinga igenom en högre avskjutning.
Men hur ser det ut i verkligheten? Är det stora konflikter kring nivåerna på älgjakten? Svaret är nej. Istället är det så att i uppåt 90 procent av alla älgskötselgrupper i landet är överens. Det finns ingen konflikt hur mycket älg som ska fällas.
Sett ur ett sådant perspektiv är det inte större samarbete eller gemensam förståelse om problemen som måste utvecklas. Istället är det sans och balans i uttalandena från jägare och markägare som behövs.
En intressant fråga är om skogsdebattörerna har majoriteten av markägarna med sig? Den forskning vi har tillgång till rörande vilt och betesskador pekar nämligen på motsatsen.

Jordbruksdebattörer i södra Sverige bankar också på jägarna, men då är det främst vildsvin och utfodring som används som slagträ. Jag har berört frågan i tidigare blogginlägg. Men jag drar några argument – en gång till.
Självklart kan markägarna stoppa utfodring och kräva minskande vildsvinsstammar. Det är bara att de bestämmer sig och agerar. De har makten att göra detta.
Problemet är att de inte är överens. Och markägarorganisationerna vill inte tvinga sina medlemmar.
Alla som tänker, åtminstone några sekunder på frågan, inser att jägarna inte klarar att lösa frågan på egen hand. Det måste till ett samarbete. Det har förbundet tjatat om under lång tid.

Jag tycker att vi jägare ska vara en aning självkritiska. Vi har nämligen bidragit till att fördjupa konflikterna inom brukarkollektivet. Kanske inte medvetet, men vår argumentering har kunnat tolkas som om vi inte bryr oss, som att vi är ovilliga att ställa upp.
Så är det naturligtvis inte.
Vi har en viktig roll i att förvalta viltet. Det ansvaret måste vi ta, fullt ut. Och då krävs det ibland att sänka antalet djur – även om vi gärna skulle vilja ha mer jaktbart vilt. Viltförvaltningen måste nämligen hänga ihop med allt hållbart brukande, som även omfattar villkoren för jord- och skogsbruk. En helhet som är bra för samhället.
Det vi säger och hur vi agerar påverkar hur allmänhet och vår omgivning tolkar våra intentioner.
I konflikterna med jord- och skogsbruk har vi alla en skuld för att ha trissat upp debatten.

Men kom ihåg!!!, försöker vi maximera viltstammarna in absurdum kommer konflikterna – var så säkra. Det samma gäller jord- och skogsbruket. Försöker de maximera produktionen och inte ta hänsyn till vilt, biologisk mångfald och allmänhetens tillgång till naturen skapas en grogrund för bråk, krav på lagstiftning, överklagningar i domstol och så vidare.

I takt med att urbaniseringen fortsätter blir det allt fler människor som inte förstår och därför ifrågasätter grundprinciperna för jakt, fiske, skogs- och jordbruk.
Eftersom de har liten eller ingen faktabakgrund fylls deras beslut med något annat – känslor. De som känns rätt blir avgörande för vad man tycker i en viss fråga.
Samtidigt matar miljörörelsen dessa trender med argument, opinionsbildning och propaganda.
Som en konsekvens av detta höjs allt oftare röster om att Sverige borde försvaga ägande- och brukanderätten. Makten över naturen ska flyttas till någon annan, oavsett vilka effekter det får för biologisk mångfald, arbetstillfällen eller nationalekonomi.
Alarmklockan borde ringa. Vi har stora gemensamma utmaningar framför oss.
Om vi fortsätter att lägga kraften på att bråka med varandra lämnar vi spelfältet helt öppet för de som vill rasera dagens system. De kan lugnt och stilla flytta fram sina positioner. Samtidigt står vi i ett hörn av planen och bankar på varandra på olika debattsidor. Detta gör vi trots att vi vet att det är vi gemensamt som äger såväl problemen som lösningarna på vilt/skog/odlande-problematiken.

Vi som vill ha ett hållbart brukande av naturresurserna måste gräva ned stridsyxan. Vi måste hitta en väg tillbaka till en ökad förståelse för varandras problem och möjligheter. Därtill måste vi bli bättre på att förstå varandras olika roller, ha respekt för våra olikheter och olika mål. Men samtidigt måste vi ha viljan att hitta kompromisser och lösningar som inte bara är bra för min organisation eller del av brukandet.
Vi brukare måste höja blicken ifrån det kortsiktiga till en långsiktiga. Vi måste hitta en strategisk plan för hur brukandet ska se ut i framtiden – och som samhället accepterar. I denna plan måste vi klargöra hur vi ska samverka och lösa konflikter för att våra produkter och brukande ska vara konkurrenskraftigt i en internationaliserad värld.  Vi måste bli bättre på att hitta lösningar som fungerar och accepteras.
Jag är säker på att alla ser hoten mot brukandet. Det är dags att agera. För om inte vi själva bestämmer oss hur framtidens brukande och naturförvaltning ska se ut kommer någon annan att göra det åt oss.
Är det någon som tror att vi kommer gilla det resultatet?

av

Ropa inte efter åsiktsregistrering

, , , •

Ska aktivister, jägare eller andra intressen kunna anställas i myndigheter? Foto Matias Larhag/Unsplasch

Vi är inne i ett konstigt tidevarv. Människors personliga agendor tillåts styra våra val och hur samhället ska fungera allt mer. Ofta saknas fakta bakom besluten och känslor används mer frekvent som underlag i krav på förändringar. Och polariseringen driver på utvecklingen.
Detta är en farlig väg.

Under den senaste tiden har jag hört att människor med en viss personlig inställning inte ska få jobba i statlig tjänst. Senast rörde debatten en tjänsteman på Länsstyrelsen i Dalarna som på det privata planet var skogsaktivist. Läs artikel i Land.
Det är lätt att sugas med och tycka att detta är helt orimligt. Men låt oss tänka lite bredare och större.
Minst lika ofta har debatten slagit mot jägare, som anses stå för en viss agenda. Faktum är att förändringen av delegater i Viltförvaltningsdelegationerna är just en sådan åtgärd, där politikerna i sin ambition att få objektiva beslut diskvalificerar jägarnas kunskaper och ambitioner som en partsinlaga. Jag tror inte ens att regeringen tänkte klart innan man genomförde ändringen, för detta är antidemokratiskt och andas åsiktsregistrering.

Låt mig ställa några provocerande frågor. Skulle ni vilja ha ett Stasi-liknande förhållande där staten utreder dina privata åsikter innan du får ett arbete? Att dina privata åsikter regelbundet utvärderas och bedöms? Att du inte tillåts ha en viss hobby? Att samhället blir bättre och mer effektivt om alla anställda i staten tycker likadant?
Jag hoppas verkligen att alla svarar nej på de frågorna – av många olika anledningar.

Eftersom vi inte vill leva i ett samhälle där vår integritet och frihet – att tycka och tänka vad vi vill – ska påverkas negativt kan ifrågasättandet av tjänstemäns privata åsikter leda till en debatt vi inte vill ha.
Istället för att ifrågasätta om tjänstemännen är 100 procent neutrala och objektiva i sina bedömningar måste respektive myndighet säkerställa att det finns procedurer, professionalitet i yrkesrollen och rutiner som omöjliggör (och avsevärt begränsar) möjligheten för tjänstemän att påverka beslut och utredningar utifrån sina personliga agendor – oavsett om du är jägare eller skogsaktivist.
Det handlar lite om ämbetsmannaideal, men också om arbetsledning, ledarskap, uppföljning och kontroll.

Ansvaret för att demokratiska beslut genomförs ligger på myndighetsnivå. Då måste också myndigheterna säkerställa att arbetet utförs på rätt sätt.
I en tid när personliga agendor tillåts styra allt mer aktualiseras därför behovet av internkontroll och revision, inte bara av ekonomin utan hur väl myndigheten levererar till demokratin.
Hur väl utförs arbetet? Hur objektiv lyckas den vara? Hur väl följer myndigheten regleringsbrev och de politiska ambitionerna? Allt detta måste naturligtvis kontrolleras och följas upp.
Ifall myndigheterna inte levererar en hög grad av objektivitet har vi fått ett tjänstemannastyre som omkullkastar och suger musten ur demokratin. Och då är det riktigt allvarligt.

Så lyft blicken. Ställ krav på myndigheterna och politikerna om att genomföra ordentlig internrevision av de uppgifter som staten via sina myndigheter ska uppfylla och utföra. Kräv objektivitet på myndighetsnivå. Det är där åtgärderna och kontrollerna måste in.
Men ropa inte efter ett förmyndarsamhälle – med åsiktskontroll – som ingen egentligen vill ha.

av /1 Kommentar

När politik blir viktigare än verkligheten

, , , , •

Varför anses jaktkunskaper vara belastande i en Viltförvaltningsdelegation. Foto Magnus Rydholm

Miljöminister Karolina Skog (MP) ändrade sammansättningen av Viltförvaltningsdelegationerna. Officiellt är det en uppgörelse mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet som har gjorts.
Kritiken mot beslutet har varit hård från jordbruket, fårnäringen, skogen och jägarna. Och det ska den vara. Det här är inte bara dumt, det är faktiskt dummare än så…

När den förra regeringen införde Viltförvaltningsdelegationerna (VFD) ville man säkerställa att förutsättningarna för brukandet skulle vara goda. För täta viltpopulationer eller onödiga byråkrati skulle inte omöjliggöra eller försvåra för jord- och skogsbruk. VFD var ingen eftergift till jägarna. Det var ett beslut för att föra ned bestämmandet om jakt och viltförvaltning till regional nivå – och till en bred sammansättning av intressen. Besluten skulle fattas nära de människor som påverkades. Delegationerna skulle borga för en sund förankring i länen och ett ökat jakttryck där det fanns problem.

När miljöministern nu ändrade sammansättningen så löd förklaringen att det ska bli bättre balans. Jägarintresset ansågs vara för starkt.
Nu har jägarna bara ett mandat. Det är inte där skon klämmer, utan problemet är att delegater som företräder skogsbruk, fiske, politik med mera också är för en aktiv viltförvaltning. En hel del av dessa företrädare jagar säkert också.
Obalansen ligger således inte i fördelningen av olika mandat utan vilka personer som sitter i VFD och vilka intressen dessa människor har – att de har kunskaper om jakt.

Ingen sund politiker kan med förståndet i gott behåll vilja begränsa människors frihet och möjligheter att ha åsikter. För i den stunden gör de ingrepp i demokratins grundvalar, vilket borde vara ett politiskt självmord.
Låt oss hoppas att ingen i riksdagen har några sådana ambitioner.
Regeringen kunde alltså inte förbjuda delegater i VFD från att jaga, gilla kött eller att ha mamma som hämtar sitt kött från skogen. Regeringen kunde heller inte begära att partierna skulle nominera människor med förutbestämda åsikter. Kvar fanns då att ändra sammansättningen i delegationen.
Två nya delegater infördes och därmed också balans.
Slutet gott, allting gott? Nixpix.

I en värld där Donald Trump och Brexit visar på en bristande tilltro till såväl makteliten som journalistiken känns agerandet faktiskt provocerande. I stort sett ingen – utom miljöorganisationerna – har tyckt att VFD fungerat dåligt.
I de remissvar som regeringen haft som underlag för beslutet säger nästan alla länsstyrelser att det fungerar bra. Det har naturligtvis funnits synpunkter och förbättringsförslag. Men inte någon egentlig kritik mot sammansättningen eller balansen.
Varför kräver då Miljöpartiet en förändrad sammansättning av delegaterna i förhandlingarna med Socialdemokraterna? Det finns för mig bara en vettig förklaring. Politiken anses ibland vara viktigare än både sak, fakta och verklighet.

Låt oss vara ärliga. Frågan om VFD är naturligtvis en skitsak för de allra flesta i landet. Majoriteten har inte ens noterat att det finns något som heter Viltförvaltningsdelegation – ännu mindre att sammansättningen har ändrats. Och även om alla i landet använt just denna förordning som högläsning på julafton hade få brytt sig.
Det stora problemet är att liknande saker händer i andra sakområden också. Sakta, men säkert växer kritiken mot våra folkvalda och journalistiken som inte klarar förklara eller visa den bild som människorna ser. Politikerna beskylls för att inte se människornas vardag, inte se deras verklighet, inte förstå vad som händer i vårt avlånga land.
Men tro mig, de gör de visst.
Men i det komplicerade samhället, med ett knepigt parlamentariskt läge och höga politiska ambitioner om förändringar så stupar ofta de goda ansatserna för byråkratiska, ekonomiska, parlamentariska och juridiska krokben.
Kan man inte ge guldgröna skogar till sina väljargrupper försöker man tillfredsställa i alla fall några med ett litet köttben. I slutänden blev det kanske bara en liten formulering i en förordning eller något annat obetydligt som partierna orkar baxa igenom.
Tro nu inte att jag ens för en sekund riktar någon kritik mot enskilda politiker. Det skulle aldrig falla mig in. Istället konstaterar jag att politiken – som helhet – inte klarar av att hantera komplexiteten i samhället. Och det måste till ganska drastiska åtgärder för att rätta till problemet.

Men nu tillbaka till kärnfrågan. Ingen klok människa tycker att det är fel att lärare har kunskaper i pedagogik, att piloter har ett hum om hur man landar ett flygplan, att läkare har några högskolepoäng i medicin eller att en bilförare har körkort. I Sverige högaktar vi kunskap och fakta. Vi utbildar oss för att få rätt kunskaper för arbetet. Och det är våra kunskaper som ska vara det avgörande vad vi får för arbete. Det är lite av den svenska modellen.
Men med miljöminister Karolina Skogs önskan om balans i VFD faller hela detta resonemang.
Kunskap om jakt och viltförvaltning är plötsligt besvärande i ett regionalt organ som ska besluta om – just det –  jakt och viltförvaltning.
Någon bra förklaring på varför det är fel att ha kunskap om det man ska besluta om har jag ännu inte sett. Fram till dess anser jag att ändringen är både dum och provocerande.

av /2 Kommentarer

Är det utfodringens fel att viltolyckorna ökar?

, , , , •
Viltolyckorna med rådjur ökade mest. Ändå får vildsvin och älg skulden. Foto Magnus Rydholm

Viltolyckorna med rådjur ökade mest. Ändå får vildsvin och älg skulden. Foto Magnus Rydholm

 

I södra Sverige pågår en ganska hätsk debatt om viltolyckor, vildsvin och utfodring. Men låt mig försöka bryta ned och komplicera detta en aning.
Förra året anmäldes 57 916 viltolyckor. Detta är en ökning med nästan 10 000 olyckor mot 2015. Debatten i södra Sverige handlar delvis om orsakerna till detta.
Vissa debattörer lägger skulden på utfodring och att viltstammarna ökar. Men frågan är mycket mer komplicerad än så.

Av de 57 916 viltolyckorna stod rådjuren för 44 158 eller 76 procent (en ökning med cirka 8 000 stycken mot 2015). Vildsvinsolyckorna har ökat med 478 stycken, älg med 880 och dov med 545. Det är alltså rådjuren som är det stora problemet. Älg är tvåa på listan med totalt 5 794 olyckor.

Ett vanligt argument i debatten är att viltolyckorna beror på utfodringen. I några få fall kan detta faktiskt vara sant. Lägger man ut foder nära hårt trafikerade vägar så ökar riskerna för viltolyckor.
Utfodrar vi rådjur? Ja, men i stort sett bara vintertid. Och det är troligtvis inte rådjurens skador på skog och grödor som retat upp debattörerna. De pekar nämligen främst ut behovet av minskade vildsvins- och älgstammar.

 

Det finns många saker som påverkar hur vilt rör sig i landskapet. Vädret, exempelvis en torr sommar och höst, har betydelse för var det finns grödor och vatten. Vilka grödor man odlar nära vägar påverkar självklart vart viltet söker sig. Finns det attraktivt foder så lockar det till sig djur som vill äta. Gör man skogsavverkningar under vintern lockas också vilt till det foder som frigörs på hygget.

För att öka sikten vid vägkanterna röjs ibland sly och grenar längs vägkanter under vintern, alltså under den tid när det är svårast för viltet att hitta foder. Därtill finns det många andra saker som också påverkar var viltet letar föda, tar viloplatser och rör sig. Naturligtvis påverkar också viltstammarnas storlek viltolyckorna. Men dessa kan också öka utan att viltstammarna gör det. Den vetskapen måste också finnas med.
Frågan är med andra ord komplex. Det går inte utan väldigt omfattande analyser slå fast vad det är som gör att viltolyckorna ökar. Och varför är det främst rådjursolyckorna som gör det? Vill samhället minska antalet olyckor så är det främst rådjursjakt jägarna ska ägna sig åt. Men det kan vi inte. För kraven på ökad jakt finns för alla klövvilt – och gäss.

En komplicerande faktor i debatten är att detta är opinionsbildning. De som driver debatten vill med alla medel få upp frågan på den politiska dagordningen. I opinionsbildning används bara fakta och argument som stödjer den tes man driver. Det man skriver ska visa på orimligheter och skapa känslor som leder till mer debatt. Allt som ger frågan tyngd och relevans är bra argument. Allt som förklarar och nyanserar är sämre.

 

Med mina ganska begränsade kunskaper om dynamik i viltpopulationerna siar jag en ökning i vildsvinsstammen. På många platser i södra Sverige var det ett ollonår under 2016. Det leder ofta till att vildsvinsstammen ökar. Suggorna får fler ungar, gyltor går tidigare i brunst, överlevnaden bland kultingar ökar för att nämna några effekter.
Samtidigt sprider sig vildsvinen fortfarande i södra Sverige. Alla områden där vildsvin kan leva är inte besatta. Det finns alltså ett antal indikatorer på att stammen kommer att öka. Så jag är inte helt ute på tunn is när jag tittar i kristallkulan om framtiden.

Men glöm aldrig följande. Det är jakten som reglerar vildsvinsstammen. I Tyskland orsakar vildsvinen stora skador på odlingar. Där är utfodring förbjuden. Förbudet löste inte skadeproblematiken. Det är mängden fällda vildsvin som avgör stammens storlek – både lokalt, regionalt som nationellt. Ett förbud av utfodring kommer inte stoppa djuren från att böka upp åkrar. Har vi problem med för många vildsvin är det mer jakt som är lösningen.

I de områden där det sker stora skador gäller det för oss jägare att jaga vildsvin så mycket vi orkar. Vi måste också säkerställa att vi har ett tillräckligt högt jakttryck, vilket kan innebära att ta in fler jägare i jaktlagen, bjuda in fler till jakterna och ha en plan för hur vi ska lösa uppgiften.
Skadenivåerna måste hållas nere. Inte bara för opinionens skull, utan för att jordbruket ska fungera och vara lönsamt. Vi har ett samhällsansvar och det måste vi bära.
Viltolyckorna för vildsvin (vilket man kan använda som en parameter för att bedöma stammens storlek) har ökat lite sakta sedan rekordåret 2012. Avskjutningen ökar också.
Notera detta: Vildsvinsstammen får aldrig växa oss ur händerna. För då – om inte förr – får vi riktiga problem.

 

Forskning har visat att utfodring ökar överlevnaden för vilt. Men forskning har också visat att de som utfodrar också skjuter mer vilt. Jägarna kompenserar oftast för den ökade överlevnaden genom att fälla mer vilt.
Naturligtvis ska vi inte ha byråkratiska och klåfingriga lagar runt utfodring. Naturligtvis ska vi inte heller utfodra och spara för att bygga upp viltstammar som gör det svårt att bedriva ett effektivt och lönsamt jordbruk. Vi måste som alltid var öppna för att hitta en balans mellan vilt och brukande.

Den enda lösningen jag ser är att vi samarbetar – jägare och lantbrukare tillsammans. Bägge parter måste bjuda till. Ingen på nationell eller regional nivå ska tala om hur man ska göra. För skadorna kommer lokalt och lösningarna kan bara hittas lokalt. Det är där man måste samarbeta och komma överens; om metoder, om nivåer, om jakten.

Ska vi få fram en fungerande lösning måste kanske markägarkollektivet sinsemellan hitta forum där de diskuterar sitt brukande. Ifall en markägare vill ha mycket vilt och sälja jakter och grannen vill odla spannmål kommer med stor sannolikhet en av dessa få problem.
Bägge kommer att känna att deras rätt och möjlighet att bruka sin mark påverkas av någon annan, att det sker ett ingrepp i äganderätten. Är detta jaktens fel? Eller är det istället kanske en markägarfråga, som måste lösas av dem?

I teorin är det buslätt att hitta lösningar. I praktiken är det nästan omöjligt. Det är därför vi måste hjälpas åt. Samarbeta. Inte bråka på debattsidorna.

Ser ni vad jag vill komma med min argumentation? Inte? Låt mig då avsluta med att vara riktigt tydlig.
Tror man sig inte kunna lösa frågan lägger man skulden på någon annan. Det är då man kräver lagstiftning, regler och förbud. Det är då man kör opinionssvängen. Många jordbrukare tror helt enkelt inte på att jägarna eller de själva kan lösa problemen.

Vi jägare tror däremot på vår kraft och de metoder som finns. Vi vill satsa på samarbete. Vi vet att lagar inte begränsar vildsvinsstammen.

Bägge parter har med andra ord en jobbig uppförsbacke där det i första skedet handlar om att bygga förtroende och förståelse – ännu en gång. För hur vi än vänder oss kommer ansvaret och arbetet att landa på lantbruket, skogen och jägarna. Ingen annan kommer lösa detta.
Det är därför vi måste samarbeta.

av

Små insatser som gör stor nytta

, , , , •
Gräs, diken, buskar och träd skapar bättre förutsättningar för småvilt i odlingslandskapet. Foto Magnus Rydholm

Gräs, diken, buskar och träd skapar bättre förutsättningar för småvilt i odlingslandskapet. Foto Magnus Rydholm

Har du hört rapphönans karaktäristiska läte? Det är ett ljud som är svårt att förklara med andra ord än att det låter lite skärande (klicka här för att lyssna på lätet på extern sajt). Allt färre människor ser  och hör denna inhemska art. Orsaken ligger främst i att rationaliseringar av jordbruket försämrat livsbetingelserna för den lilla hönsfågeln. Nu finns inte många vilda bestånd kvar i landet.

Detta är en av flera anledningar till att Svenska Jägareförbundet har dragit igång ett långsiktigt arbete för småviltet i odlingslandskapet. Men låt mig förklara lite varför det har blivit så här.

När vi pratar om biologisk mångfald tittar vi gärna tillbaka till början av 1900-talet och hur det såg ut då. Vid den tidpunkten fanns det möjlighet för en bonde att försörja sig med några kor och ett småskaligt odlande. Sedan dessa har kraven och utvecklingen i samhället påverkat lantbruket på samma sätt som andra företag. Detta har lett till att åkrar med sämre jordmån inte brukas på samma sätt. Djurdriften förändrats, skogsbetet nästan försvunnit, slåttermarkerna vuxit igen och mycket annat. En annan effekt är att buskridåer och diken mellan åkrar har tagits bort för att effektivisera sådd och skörd. Inte mycket är sig likt.

Idag odlas ofta samma gröda över mycket större sammanhängande områden än tidigare. Tre små åkrar med olika grödor har blivit en stor. Vi har helt enkelt får många ytor med monokulturer. Effekterna för djur, växter och insekter syns allt tydligare.

Lite förenklat kan man säga att jordbrukarens förutsättningar till försörjning och överlevnad har legat i att effektivisera och specialisera sig på färre grödor, större maskiner och undvika manuellt arbete.
I mångt och mycket är det jordbruksstödens utformning, efterfrågan från konsumenterna och olika regler som lett till denna utveckling. Jag vill därför inte lägga någon skuld på lantbrukarna för att det blivit så här. Det är utvecklingen av samhället som bär skulden. Vi svenskar har också – som kollektiv – ett stort ansvar för detta. Många av oss köper nämligen utländska varor som kostar några kronor mindre än de svenska, vilket i förlängningen tvingat till ytterligare rationaliseringar av det svenska odlandet. Ni ser säkert spiralens nedåtgående rörelse. Det handlar alltså oftast inte om vad lantbrukaren vill göra för naturvårdsinsatser, utan vad han är tvungen till att göra för att hålla liv i sitt företag.

Småviltet som tidigare fann både foder, skydd och vatten överallt i åkerlandskapet har idag betydligt sämre förutsättningar. Dikena som gav vatten och myllrade av liv är täckta, buskarna och träden som gav skydd och boträd åt fåglar är borta. Grässträngarna – mellan åkrarna, där blommor och insekter frodades finns sällan kvar.
Det råder ingen som helst tvekan om att det behövs mer viltvård i odlingslandskapet.

Rapphönan behöver en stor variation i landskapet för att lyckas överleva. Vuxna fåglar äter både vegetabilier och animalisk föda. Kycklingarna är däremot helt beroende av insekter. Fåglarna behöver också skydd, vatten samt mat vintertid.
Det är därför som arbetet för småviltet i odlingslandskapet är viktigt. Vi jägare kan tillsammans med lantbruket – med relativt små insatser – göra stor nytta.
Och de insatser vi gör för att gynna exempelvis rapphönan främjar också insekter, blommor, fåglar och mycket annat vilt, som missgynnats av det förändrande lantbruket.
Vår viltvård bidrar till att bevara och utveckla den biologiska mångfalden. Vi ska vara stolta över detta. Men vi måste också kunna förklara och stå upp för detta, när jaktmotståndare försöker förringa våra insatser.

Arbetet med småviltet i odlingslandskapet har precis startats upp. Det kommer pågå under flera år. Mycket av vad vi behöver göra är redan känt. Men det fordras också utredande och sammanställande arbete.
Kunskapen om vilka viltvårdsåtgärder som gör nytta måste spridas till såväl jägare som markägare. Men det räcker inte med att vi har kunskap. Vi behöver få igång viltvården på bred front, få igång de faktiska åtgärderna. Det är det som gör skillnad.
Och lyckas vi kommer också fler jägare att få höra och uppskatta rapphönans karaktäristiska skärande läte.

av /1 Kommentar

Samarbete är enda lösningen

, , , , •
Handlar utfodringsförbudet om allt vilt? Eller är det utfodring av vildsvin och hjortar som regeringen vill komma åt?

Handlar utfodringsförbudet om allt vilt? Eller är det utfodring av vildsvin och hjortar som regeringen vill komma åt?

Regeringens har nyligen lagt en proposition om utfodringsförbud. Tyvärr generar detta förslag mer frågor än svar – i alla fall i detta skede. Dels eftersom vi inte ännu sett det slutgiltiga förslaget, dels att det skapar oro.
Eftersom regeringen använder termen utfodring så är min tolkning att åtling inte omfattas över huvud taget.
Vad omfattas då av ett utfodringsförbud? Hur stora områden ska förbuden gälla för? Ska ett förbud gälla hela län, kommuner eller gårdar? Vilka djurarter vill man stoppa utfodring för och kommer åtgärderna och förbuden bara omfatta dessa?
Det förslag som skickades till Lagrådet innehåller inga detaljer i själva lagtexten. Och när man försöker bryta ned förslaget till praktiska åtgärder blir man vimmelkantig av alla frågor som dyker upp i huvudet.
Kan en saltsten anses vara utfodring? Är viltåkrar utfodring? Kan sparande av uppväxande aspar eller att odla majs i ett område med omfattande betesskador från vildsvin ses som utfodring?
Och det blir riktigt komplicerat om det anses vara utfordring om en lantbrukare inte kan eller hinner skörda en åker på grund av dåligt väder. Ytterligare en fråga är om man får utfodra tamdjur i en hage, om också vilt går dit och äter? Ifall detta inte blir tillåtet kommer stora delar av hästkollektivet få stora problem.
Dessa farhågor diskuteras nu livligt i olika sammanslutningar. Och det är självklart att många är oroliga och frågande.

Personligen tycker jag det är mycket olyckligt att regeringen väljer lagstiftning innan markägare sinsemellan – och tillsammans med jägarna – på allvar har jobbat med utfodringsproblematiken.  Varför skriver jag markägarna sinsemellan? Jo, för på vissa håll är frågan helt och hållet en markägarfråga.
Låt mig ta ett exempel: En markägare vill ha mycket vilt och grannen vill odla spannmål. Konflikten är uppenbar, men frågan handlar om olika markanvändande. Så länge dessa interna konflikter inom markägarkollektivet finns kvar kan man inte lägga all skuld på jägarna eller utfodringen.
Nu försöker regeringen att angripa mycket lokala problem från ett nationellt och regionalt perspektiv. Är det någon som tror att ett problem löses bättre om staten eller någon annan bestämmer? Är det inte så att de närmast berörda måste vara med i diskussionen om resultatet ska blir bra och fungera över tid?
Och är det inte ett enormt misslyckande om markägare sinsemellan och jägarna inte kan lösa frågan på egen hand?

Naturligtvis är det svårt att få till lokala överenskommelser. Men utan sådana får vi aldrig en gemensam målbild över hur stora de lokala viltstammarna ska vara, hur vi ska hjälpa varandra, vilken typ av utfodring som är okej. Det är dit vi måste komma. Markägare, lantbrukare och jägare måste komma överens. Kompromisser måste fram. För det är då vi kan lösa problemen och också få förståelse för varandras svårigheter med att lyckas.
Under det senaste året har förbundet tillsammans med LRF haft bra och konstruktiva diskussioner på såväl nationell som regional nivå, med tanke på vildsvin och utfodring. Och dessa sammankomster har lett frågan framåt. Resultatet har varit positivt. Det går med andra ord, bara man vill.

Personligen skulle jag vilja att länsstyrelserna inte godtyckligt och lättsinnigt utfärdar utfodringsförbud, utan istället kräver att markägare och jägare först måste försöka lösa problemet själva. Det handlar således att få till en klok praxis, där utfodringsförbud ska vara den sista åtgärden när allting annat är prövat.
Jag är kanske naiv. Men jag är övertygad om att inga av mina farhågor och frågor kommer att besannas. En anledning till detta är att jag deltog i ett möte med LRF i Almedalen. Och vi var väldigt eniga i vad ett utfodringsförbud borde handla om. Det är främst den orimliga och offensiva utfodringen, där lastbilslass med grödor tippas i skogen, som ska försvinna. Att utfodra så offensivt går ytterst sällan, eller aldrig, att försvara.

Nu ska propositionen avgöras av riksdagen. Och det är ingen djärv gissning att det kommer att bli rejäla diskussioner om förslaget, med tanke på att propositionen leder till ett stort ingrepp i äganderätten. Frågan är med andra ord mycket större än utfodringsförbud.
Vad riksdagen i slutänden beslutar går inte att gissa.  Men det är långt ifrån säkert att det liggande förslaget går igenom utan förändringar.

Oavsett vad utkomsten blir bör vi jägare inte starta ett skyttegravskrig med markägarna. Istället bör vi på det lokala planet fortsätta att vara konstruktiva och försöka hitta lösningar – tillsammans. Vi får naturligtvis inte sälja ut vår själ och våra ståndpunkter. Men vi måste bjuda in till samarbete och vara villiga att kompromissa.
Jägare och markägare/lantbrukare är beroende av varandra och det är alltid fel att bråka med någon som vi egentligen vill samarbeta med. Detta gäller lika mycket för oss jägare som alla markägare och lantbrukare.
Så min uppmaning till parterna är att försöka hitta lösningarna själva – utan statens inblandning. Det kommer alla att tjäna på.

av /1 Kommentar

Skolverkets förslag dränerar landsbygden

, , , •
Elever från Öknaskolan i Sörmland håller i planering och utförande. Läraren övervakar allting. Foto Magnus Rydholm

Elever från Öknaskolan i Sörmland håller i jaktplanering och utförande. Läraren övervakar allting. Foto Magnus Rydholm

 

Den tredje mars skrev statsminister Stefan Löfven och civilminister Ardalan Shekarabi en debattartikel som publicerades i DN. Debattartikeln handlar om stad och land – och var de statliga myndigheterna ska finnas. Ministrarna vill se över myndighetsstrukturen för att hålla ihop Sverige

”Det handlar om omställningstrygghet i arbetslöshetsförsäkringen, om allas möjligheter till utbildning och vidareutbildning, om att digitaliseringens möjligheter finns för alla. Om att hålla ihop Sverige”, skriver dem.

De fortsätter med att konstatera följande:

”Vi har nått en punkt då vi behöver stanna upp och fundera över hur vi håller ihop Sverige. Vi behöver se farorna i att människor och landsändar känner sig övergivna av centralmakten. Vi behöver hitta en balanspunkt mellan närvaro i landet och effektivitet i våra myndigheter”.

Jag är övertygad om att Stefan Löfven och Ardalan Shekarabi är uppriktiga och verkligen vill att hela Sverige ska leva. Samtidigt ska ingen tro att det är lätt att skapa bättre förutsättningar för  landsbygden i Sverige. Vi tillhör de länder som har snabbast urbanisering i Europa.

Men just därför är Löfvens och Shekarabis viljeinriktning både angelägen och mycket viktig. Alla åtgärder för att kunna locka utbildad personal inom service, skolor, företag och sjukvård till avfolkningsbygder behövs. Den negativa spiralen kan troligtvis vändas om förutsättningarna – för såväl företag som människor för att stanna kvar – blir bättre. Men då krävs det beslutsamhet, vilja och enighet inom statsapparaten.

Tyvärr hinner det inte gå en hel månad innan Skolverket kommer med ett förslag som leder i helt motsatt riktning. ”Skolverket föreslår att kurserna jakt och viltvård 1,2 och specialisering ändras genom att samtliga moment som har med jakt att göra utgår. Detta eftersom den allmänna samhällsutvecklingen har gått mot en ökad restriktivitet i synen på vapen och vapenhantering, varför Skolverket gör bedömningen att jakt inte längre bör finnas inom gymnasieskolan.”

Motiveringen är så dåligt underbyggd att jag inte ens orkar bemöta den. Den är bara usel och saknar förankring i verkligheten.

Låt mig konstatera: Om vi ska hålla ihop Sverige, om hela landet ska ha förutsättningar till elevunderlag, om det ska finnas intressanta utbildningar som får människor att ta arbeten på landsbygden krävs det lite mer analys än vad Skolverket har mäktat med.

Men mest anmärkningsvärt är troligen verkets avsaknad av fingertoppskänsla. När stats- och civilministern vill minska skillnaderna mellan stad och land vill Skolverket rasera en populär utbildning som bara finns på landet, som är väldigt viktig för små gymnasieskolor i mindre orter, som ofta är en startpunkt för vidareutbildningar inom viltförvaltning, skog och andra landsbygdsnäringar, och den leder allt som oftast till arbeten på landsbygden.

Är målet att dränera avfolkningsområdena i Sverige snabbare och mer effektivt är Skolverkets förslag klockrent. Men eftersom regeringen inte verkar tycka så bör initiativet köras rakt igenom papperstuggen och glömmas bort. Det borde Skolverket inse.

Tro mig, det behövs inte mer ifrågasättande av det demokratiska systemet. Det behövs inte ytterligare näring till tron på politikens dubbla agendor från människor som bor utanför stadsgränserna. Landsbygden behöver inte heller sämre förutsättningar eller fler utdikningar av de få möjligheter som finns. Istället behövs det hopp och framtidstro. Därför hoppas jag att Stefan Löfven och Ardalan Shekarabi verkligen lever upp till vad de skrev. De har chansen att göra något riktigt bra. Jag hoppas de tar den möjligheten.

 

Uppdatering: Efter kritik från många olika håll ändrade Skolverket sig på torsdagen.  Läs mer.

av /2 Kommentarer

Inte så lätt att döda lantisar i verklighetens spel

, , , •

En av mina döttrar spelade för några år sedan ett PC-spel som heter Sims. Ett tag spelades Sims nästan dygnet runt här hemma. Spelet fokuserar helt på ”livet” som det virtuella folket, kallat simmarna, upplever.
Spelaren kontrollerar simmarnas hela virtuella värld, och bestämmer över precis alla deras aktiviteter, även som att gå på toaletten. Också simmarns sociala liv och i stort hela omgivningen kontrolleras av spelaren. I Sverige idag har det här virtuella kontrollsättet fått en slags underlig motsatsparallell i verkligheten som dessvärre helt saknar Sims grundläggande optimism.

Jägare med hund mår alldeles för bra. I det här spelet gäller det att få dem att försvinna. Foto: Madeleine Lewander

Jägare med hund mår alldeles för bra. I det här spelet gäller det att få dem att försvinna. Foto: Madeleine Lewander

För vid sina datorer, plattor och mobiler sitter en liten spelgalen grupp människor och spelar något som i det närmaste är en kopia. De försöker att helt styra över andra människors liv, självklart utan att påverkas själva, men i det här fallet handlar det inte om ”simmar” utan några vi kan kalla ”lantisar”.
I det här spelet, som kanske borde heta ”GoUrbans”, handlar det om att påverka så många omständigheter man kan för lantisarna så att deras liv havererar och de till slut ger upp och flyttar.

Det gäller att på olika sätt försvåra livet för dem. Det kan man göra genom att försöka krascha lantisens sociala liv och/eller sabotera olika möjliga inkomstkällor.
Man kan exempelvis kraftigt sänka mjölkpriset för en lantis som har mjölkkor. Man kan också se till att bara köpa billigt utländskt kött så att lantisar som försöker försörja sig på uppfödning av köttdjur går under.
Att det många gånger handlar om plågade och antibiotikastinna utländska djur ger spelaren fullständigt faderullan i. Det är ju ett spel! Här gäller det att få bort lantisen till varje pris.
Samma sak om lantisen försöker försörja sig på olika grödor. Man ser helt enkelt till att importera stora lager, pressa priserna och sälja billigt och ignorera det lantisen producerar.

Men många lantisar överlever ändå och envisas med att bo kvar. Då gäller det att påverka det sociala livet negativt allt vad man förmår.
Ett bra drag är att införa ett gäng rovdjur i lantisens omgivning som gillar att käka tamdjur men inte får röras om man inte tar dem på bar gärning och knappt ens då.
Inte bara några stycken, helst ser man att de är så många som möjligt och förökar sig så mycket som det bara går. Då slår man faktiskt två flugor i en smäll! För i samma veva ordnar man också kaos i lantisens sociala liv eftersom denne natt och dag kommer att börja oroa sig och vaka över sina djur. Inte heller törs lantisen låta sina barn leka ensamma ute.

Spelaren kan också låta lantisen tro att den kan göra något åt sin situation och precis i sista sekunden överklaga, stoppa det hela och därmed erhålla extra förödmjukelsepoäng.

Många lantisars sociala liv gynnas av jakt. Flera har egna jakthundar och mår alldeles för bra av det för att spelet ska kunna vinnas. Men även där kan man köra lantisens sociala liv i botten genom att tillföra ett stort antal rovdjur. För eftersom hundarna riskerar att dödas av varg vågar lantisarna inte längre jaga med sina hundar. De törs inte ens släppa ut dem på tomten.
Nu har spelaren snart klarat av att minimera lantisens livskvalité fullständigt.

Som ett försök till sista dödsstöt kan spelaren också införa extrema och verklighetsfrånvända vapendirektiv som förbjuder vissa av lantisarnas jaktvapen, kräva kontinuerliga läkarkontroller, förnyelse av vapenlicenser och göra allt för att försena handläggningstider för licenserna till det yttersta.
Nu borde väl ändå alla lantisar flytta!

Tyvärr. Du som spelar det här spelet kan aldrig vinna. Du kan få vissa lantisar att flytta men de flesta ger aldrig upp. Aldrig.

Det finns kanske en utväg. När en spelare i Sims tröttnar på en virtuell människa kan man enkelt döda den genom att dränka den i en pool.
Vill man ha tyst på en lantis kan man prova att installera den spelfunktionen också, det finns säkert en patch att hämta.
Men jag tror inte att den funkar. Lantisarna överlever ändå. Var så säkra.

av

Konstgjord andning för klimatet

, , •

Winter

Klimatförändringarna kräver främst att vi minskar utsläppen. Foto: Fredrik Widemo

Klimatmötet i Paris går nu in på upploppet och snart vet vi om det blir gemensamma krafttag för att stoppa skenande klimatförändringar, eller strutsmentalitet från några länder. Sverige har ett gott utgångsläge och höga ambitioner, vilket är bra. När det gäller diskussioner om att minska klimateffekterna genom ett mer intensivt skogsbruk håller vi dock på att hamna snett på hemmaplan. Vi kan inte gödsla och såga oss ur ett allt varmare klimat. 

Det är en ovanligt grå och varm december. Spårsnön lyser med sin frånvaro, även långt upp i landet.  Under de senaste decennierna har vi sett hur rödräven intar vad som tidigare var fjällrävens och fjällripans livsmiljö. I södra Sverige börjar älgstammen uppvisa negativa effekter av värmestress. Möjligheterna att spåra rovdjur och annat vilt på snö minskar. Samtidigt riskerar hela nationer att hamna under stigande havsytor.  Vi påverkas alla redan av förändringarna och de kommer att öka. 

Vad kan vi då göra? Vi måste framför allt minska utsläppen, men behöver även utnyttja de möjligheter som finns att minska effekterna av de utsläpp som redan skett och sker just nu. Här kommer våra skogar in som dubbelt värdefulla.

Växande träd binder koldioxid, vilket minskar klimateffekten av våra utsläpp. Vidare kan flis ersätta olja i kraftverk och cellulosa kan ersätta konstfiber (som tillverkas av olja) i textiler. I bägge fallen ger det substitutionseffekter, dvs. vi ersätter fossila resurser med förnybara. Den effekten ska läggas till fixeringen. Högre tillväxt och omsättning i skogen binder mer koldioxid och minskar oljebehovet, vilket är bra ur ett klimatperspektiv. 

Sedan Skogsvårdslagen kom 1993 har vi talat om att produktion och miljö ska väga lika i skogen. Skogsbruket får inte maximera produktionen, utan ska avstå delar av produktionsmöjligheterna för att istället värna natur- och sociala värden. Denna tidigare solklara logik grumlas nu av att ökad produktion ger indirekt miljönytta i form av minskade klimatförändringar. Därmed finns det företrädare för skogsnäringen som argumenterar för att vi måste ställa om till ett mer intensivt skogsbruk, med stöd i forskningen. Och kanske inte bara försöka kompensera för våra egna utsläpp, utan även för andra länder som inte har lika mycket skog som vi har.

De argumenten håller dock inte, som jag ser det. För att öka produktionen så att det verkligen spelar roll krävs det att vi går över till ett fullskaligt plantageskogsbruk. Det skulle innebära vi använder exotiska trädslag, gödslar och stängslar skogen. Samt odlar upp åkerareal som idag inte är lönsam inom jordbruket, men som kommer bli nödvändig att bruka för matproduktion i framtiden.  Vi kommer få täta, mörka plantager, utan växtlighet på marken. Skogsekosystemen kommer ha mycket liten biologisk mångfald och låg motståndskraft mot miljöförändringar. Effekterna av ett sådant skogsbruk har utretts, och de är avsevärda. Det kommer att vara helt omöjligt att nå miljömålen och ett sådant brukande är helt enkelt inte långsiktigt hållbart. Och nu funderar man över vad som sker om förslagen genomförs på en mycket större geografisk skala.

Det räcker inte med konstgjord andning. Idag bränner man regnskog i Amazonas för att kunna odla sojabönor till foder för våra kor, och regnskog på Borneo för att producera palmolja till våra livsmedel. I somras såg jag dock en gammal kollega visa hur man kan odla sojabönor i Skåne, samtidigt som vi har goda möjligheter att producera olja från exempelvis raps i Sverige.  Lösningen på planetens brist på skog är inte att gödsla vår skog, utan att få andra att sluta skövla sin skog och istället restaurera den och bruka den hållbart. Samtidigt som vi minskar våra utsläpp  och utnyttjar våra uthålliga produktionsmöjligheter av jord och skog.

I det Nationella skogsprogrammet brottas vi just nu med hur vi ska finna goda, hållbara avvägningar mellan produktion av virke, klimatnytta och övriga ekosystemtjänster.  Den optimala lösningen för samhället ser möjligen något annorlunda ut än tidigare, men består fortfarande inte i att maximera produktionen av biomassa. Det är helt andra intressen än klimatet som driver debatten om ökad produktion.

 

av /6 Kommentarer

Färre vildsvin och mindre skador tack vare jägarna

, , •

Mobilt torn vete

Flyttbart torn i mognande vete, redo för vildsvinen. Foto: Fredrik Widemo.

Häromdagen var jag ute och satte upp flyttbara torn i den mognande grödan. Inom några dagar kommer troligen vildsvinen på besök, och då gäller det att vara beredd. Jag är långt ifrån ensam. Runt om i södra och mellersta Sverige går nu jägarna ut nattetid för att skydda grödorna. Utan oss hade skadorna varit mycket värre, och det hade varit svårt att bedriva jordbruk på sina håll.

Jordbruksverket och SCB har just släppt en undersökning av skador på grödor. Rapporten visar att 8-10 % av åkerarealen hade någon form av viltskada, och att det totala skördebortfallet var 1-2 % för spannmål respektive vall 2014. Framför allt var det vildsvin som brukarna ansåg orsakat skadorna på växande grödor.

En till två procent låter förstås inte mycket. Skördebortfallet från marknära ozon uppskattades till exempel till 10 %, och vi hade rekordskördar förra året. Men. Det finns de som drabbas hårt och det finns stora geografiska och lokala skillnader. Skadorna var störst i skogsbygd, där det redan är tufft att vara bonde.

Undersökningen bekräftar den bild vi haft från tidigare. Totalt är skadorna små, men det finns brukare som drabbas hårt och har helt oacceptabla skador. Där måste det till insatser. De undersökningar jag själv genomförde 2014 (som rörde växtsäsongen 2013) visade att brukarna och jägarna var helt överens, både när det gäller skadornas storlek och om de är acceptabla.

Efter toppåret 2012-2013 har vi skjutit ned vildsvinsstammen kraftigt på många håll, framför allt där vi tidigare hade stora problem. Vi har faktiskt åstadkommit ett unikt trendbrott. När jag var på viltforskarkonferens i Bryssel härom året ville vildsvinsforskarna att vi skulle komma ned till Tyskland och berätta hur vi hade lyckats med detta. Inte minst då utfodring är strikt reglerat i Tyskland, men inte i Sverige. Vi har alltså något att lära ut till kontinenten, inte bara tvärtom som vi kanske tidigare trott.

Svaret är förstås samverkan, samverkan och åter samverkan. På lokal nivå. Vi vet att det går att komma tillrätta med skadorna genom jaktlig samverkan under den vanliga jakten, i kombination med jakt i grödor, skrämselåtgärder, avledande utfodring och viltåkrar.

Idag jagas det vildsvin i ungefär hälften av de växande grödorna där det finns vildsvin. Troligen skulle skadorna minska om vi ökade den andelen, och var flitigare. Detta är dock inte bara jägarnas ansvar. Förra året stod över 100 jägare redo att rycka ut och hjälpa lantbrukare att skydda grödor nattetid i Sörmland. Utan kostnad (men även utan ersättning) för brukaren. De fick dock inte en enda påringning.

Samverkan måste bygga på ömsesidig förståelse och acceptans för varandras intressen. På de flesta håll fungerar detta redan, medan vi på andra håll har en bit kvar. Lösningen måste vara gemensam och bygga på respekt och samarbete.

Det går bevisligen att bedriva jordbruk med acceptabla viltskador. Inte trots jägare, men på sina håll delvis tack vare jägare. Ibland kan man få motsatt bild presenterad genom media, och det gagnar knappast en fungerande samverkan. Eller viljan att vaka nattetid.

Låt oss istället bygga vidare på den fungerande samverkan som finns!

 

av

Lokal samsyn om kronviltet

, •
kronibast

Kronvilt förvaltas bäst i samverkan, med hjälp av skötselplaner. Foto: Madeleine Lewander

 

Förra veckan hade vi seminarium om kronvilt på Östermalma. Jag visade då att det bara är enstaka procent av brukarna som har problem med kronvilt. Debatten vi upplever motsvarar därmed på inget vis attityderna eller skadebilden. Samsynen är dessutom god mellan intressenterna. Därmed borde det gå att lösa de lokala problem som finns. Men då måste alla släppa retoriken och istället vara beredda att samarbeta…

Inför seminariet så analyserade jag data från undersökningar SLU genomfört av jägares, skogsägares och bönders attityder till kronvilt och skador på skog och grödor. Sammanfattningsvis så är det 5-10 % av aktörerna som anser att de har en etablerad kronstam på sina marker, 2-7 % vill ha färre kronvilt, 3-6 % upplever att kron orsakar oacceptabla skador och 1-5 % av brukarna anser att det finns stora konflikter om viltförvaltningen. Vi är dessutom överens om hur stora skadorna är och vilka konsekvenser de får. Jägareförbundets analys av kronförvaltningen visade dock att många kronskötselplaner inte fylls. Här behöver vi absolut göra en insats.

Det är dock alltså bara några enstaka procent av Sveriges brukare som upplever att de har problem. De problemen måste självklart hanteras, men det känns helt huvudlöst att lägga om en väl fungerande förvaltning som bygger på samverkan och förvaltningsplaner. Nu diskuteras allmän jakt och förslag om att få skyddsjaga kron- och dovkalv både ”vid” gröda och när de ”orsakar skada i skog”. Dvs. äter. Detta skulle innebära att kalvarna är helt fredlösa, utom möjligen när de simmar. Hur blev det egentligen så här, med tanke på skadebilden?

Viltförvaltning måste självklart bedrivas utifrån det naturgivna foderutbudet, och eftersom viltet även påverkar grannen måste jägarnas rätt att gynna viltet begränsas genom lagstiftning. Jaktlagen är dessutom framtagen under en tid då viltstammarna var mycket svaga och är idag otidsenlig. Det är helt orimligt att en hobby och ett litet särintresse ska få begränsa lantbruket. Viltstammarna är alldeles för stora och måste skjutas ned.

Jakt är markanvändning som bedrivs utifrån äganderätten. Det finns ingen principiell skillnad mellan att utfodra vilt och att gödsla en skog eller åker, när det gäller vad som är naturgivet. Vilt som gynnas vandrar även över fastighetsgränser, visst. Men finns det någon principiell skillnad, jämfört med att plantera gran eller contorta på tallboniteter? Det är en aktiv handling för att viltet ska söka sig till andra fastigheter. Tvärt om jämfört med utfodring, faktiskt. Ska vi reglera rätten att plantera gran och contorta också?  Jaktlagstiftningen reviderades efter älgexplosionen när vi skjutit ned älgstammen. Det var då jägarna och markägarna fick ett gemensamt ansvar för att både stöda och reglera viltstammarna. Lagstiftningen var före sin tid då och är fortfarande hypemodern. Jakt är en markanvändning som omsätter miljarder och bedrivs över större yta än jord- och skogsbruk tillsammans. Problemet är att intensivt jord- och skogsbruk gör att det finns för litet foder.

Är det någon som tror att det blir bättre samverkan efter att vi som företräder intressenterna slagit dessa argument i huvudet på varandra? Knappast.  Jag tror att vi hamnat i en ond spiral av att vilja visa fram slagfärdig retorik och att vi står upp för våra medlemmars sak. Samtidigt som media gärna visar fram och underblåser konflikter. Dels finns det en uppenbar risk att vi inte längre förträder våra medlemmars vilja, dels kommer vi att försvåra för samverkan på detta sätt.

Det finns ingen anledning att vända andra kinden till, för då blir vi överkörda. Däremot finns all anledning att sträcka ut handen. Framgångsrik viltförvaltning kan bara byggas på kompromissvilja från alla parter. Och samarbete.

Vi vet detta av egen och andras erfarenhet. Den här veckan hade vi besök av Danmarks Jägareförbund. I Danmark har man haft problem med en växande kronstam av låg kvalitet sedan man införde allmän jakt. Danskarna var både tydliga och avundsjuka: i Sverige har ni en tradition av att samförvalta klövvilt över ägogränser som vi saknar. Det är ett avgörande skäl till att det ser ut som det gör i Danmark.

Och så vill ingen ha det i Sverige.

 

av /8 Kommentarer

Blunda, grilla fläskkotletten och pussa en varg

, , •
Får i hage

Plötsligt ser jag inte bilden. Facebook har lagt en varningstext om känsligt innehåll och en länk att klicka på om jag ändå önskar titta på den. Det handlar om bilden på de dödade fåren utanför Gnesta, troligen dödade av varg.

Får i hage

Får ska vara levande på bild, tycker vissa. Verklighetsfrämmande människor anmäler foton med döda får som lagts ut på Facebook. Foto: Ludde Norén

Vännen som delat bilden säger att den blev anmäld. Facebook friade. Det är trots allt ett gott tecken.
Under samma session på Fejjan passerar ett antal bilder och filmklipp mina ögon helt öppet. Det handlar om hundätande kineser. Innan jag får stopp på eländet hinner jag se pälslösa hundar simmande i dödsångest i en stor vattenfylld kittel. I flödet finns också bilder med hundar som flås levande, skräckslagna djur, mänsklig terror.
Men ingen varning…
Jag förstår varför bilderna finns där, anmäler dem inte trots att jag har svårt att få bort dem från näthinnan. Protesterna är viktiga. Jag dyker fysiskt in i högen av mina egna glada, friska hundar, bara kramar dem och får en massa kärlek tillbaka. Det känns lite bättre.

Men foton på döda får ska vi skyddas från? Frågan är varför någon tycker att de ska tas bort. Anmälaren är knappast en person som direkt lider med fårägaren eller funderar över vad de lemlästade fåren fått utstå.
Här verkar det mer handla om att vi ska ”frälsas” från sanningen. Ingen ska få se hur det egentligen går till där ute. Det finns en liten högljudd grupp hycklande människor i den här kategorin.
På samma sätt irriterar dessa människor nästan ihjäl sig när vi visar fotografier på våra vargdödade hundar. Sanningen kallar de propaganda. Verkligheten är inget för dem.
Sanningen ska vacuumförpackas som fläskkotletten i kyldisken på ICA. Gris blir fläskkotlett i plast, varg och lo tar får, får är mat. Ingen behöver veta vad som händer däremellan. Att någon faktiskt slaktar grisen eller att sanningen för en fårägare och hans eller hennes djur kan vara en blodig, kladdig, plågsam, ångest- och känsloladdad och riktigt otrevlig vardag är inget att bry sig om.
Syns det inte så finns det inte.
De här människorna skyddar sina åsikter genom att använda all tillgänglig statistik som passar deras egna syften och krama den till en riktigt hård argumentboll, till största delen bestående av sannolikheter och finansiella stöd men även med inslag av några arga EU-kommissionärer.
Bollen kastar de sedan hårt i ansiktet på alla de människor på landsbygden som sitter där avklädda med sin verklighet.

Istället ska livet i hyckleri upphöjas! Nya skygglappar ska sättas på och alla åtkomliga ridåer dras ner! De här personerna vill bara omges av det som verkar skönt, trevligt, fint och lite gulligt. Grilla fläskkotletten och pussa en varg, tänk inte längre. Allt löser sig om alla andra bara ändrar sig, stängslar mer, blir ekonomiskt ersatta eller byter ut sitt nuvarande liv mot något annat.
Jag hoppas att folk inte går på det där. Att de märker hur det faktiskt ser ut på riktigt där bakom alla hophycklade statistikbollar.
För de som drabbas finns på riktigt. Deras vardag kantas av ständig oro och sorg som inga pengar eller sannolikhetsteorier i världen kan ersätta. Det får vi aldrig blunda för.

av /19 Kommentarer

Ekologisk odling överlägset för viltet

, , , •

Kap 1. s 17_Rå i träda

Debatten om hur bra ekologisk odling är fortsätter, och det är svårt för en lekman att värdera de olika argumenten från olika forskare. För oss jägare är dock svaret självklart och kan grundas på praktiska erfarenheter: ekologisk odling är extremt värdefull för viltet!

Jag har följt den vetenskapliga litteraturen när det gäller effekter av miljöersättningar och ekologisk odling de senaste tjugo åren. Litteraturen är minst sagt omfångsrik. Genom att välja vilka studier man citerar, och inte minst vilka effekter man prioriterar, går det såväl att hissa som att dissa ekologisk odling.

För oss jägare är det dock enkelt. Ingen som intresserar sig för fältviltets väl och ve kan ha missat att det gynnas av att det finns ogräs och insekter i landskapet, eller av hur viktiga trädor och osprutade remsor är. Eller för den delen mindre täta grödor. Fälthare, fasan, rapphöna, ringduva och rådjur hör till de jaktbara arterna som gynnas, eller till och med är beroende av dessa miljöer i ett alltmer intensivt brukat landskap. Antalet icke jaktbara arter som gynnas är långt större.

Jag kan inte låta bli att ta mig för pannan när jag läser dagens debattartikel i SvD. Hotar de verkligen med svält? Kom igen… Vi har massor av åkermark som inte längre brukas i Sverige, och som idag bara står och växer igen. För den biologiska mångfalden, viltet och landskapsbilden finns det inget bättre än om dessa åkrar åter odlas upp. I synnerhet om det sker på ett sätt som skapar variation och alternativ till den konventionella odlingen.

Under den nya programperioden för jordbruksstöden kommer mycket av miljöersättningarna troligen att försvinna. Istället får vi krav på en ”förgröning” av allt jordbruk. Att många gör litet (krav på förgröning) hade möjligen kunnat bli lika värdefullt, eller till och med bättre, än när få gör mycket (frivilliga miljöersättningar). Nu blev dock förgröningen precis så urvattnad som många av oss fruktat. Man kan bara hoppas att den nya regeringen precis på sluttampen lyckas föra in en del verksamma miljöersättningar igen.

Ekologisk odling kommer alltså förmodligen bli ÄNNU mer värdefull för viltet framöver. Redan idag finns dock all anledning att stödja eko på alla sätt vi kan!

av /26 Kommentarer

Viltstammarna ska svältas ned!

, , •

RoeIIIC

Det är -10 och en dryg halvmeter snö. Ingen extrem vädersituation föreligger, och därmed ska det vara förbjudet att utfodra rådjur. Enligt LRF, åtminstone.

Igår kom jaktlagsutredningens andra delbetänkande. Media lyfter nu fram att utredaren föreslår förbud mot utfodring under vegetationsperioden, det vill säga sommarhalvåret. Vad man missat är att utredningen exakt enligt LRF:s viltpolicy även föreslår att länsstyrelserna ska få utfärda utfodringsförbud under vinterhalvåret. Enligt LRF ska inget vilt få utfodras vintertid annat än under för området extrema vädersituationer. Framöver ska vi alltså se på medan rådjuren svälter. Om LRF får som de vill, i alla fall.

Det finns en lång och unik tradition av viltvård i Sverige. För jägarkåren är det idag en självklarhet att gynna viltstammarna genom att skapa goda förutsättningar för dem, samtidigt som vi reglerar de jaktbara viltstammarna genom jakt. Vi anser att det är god etik att se till att viltet har tillgång till föda vintertid, och den ökade överlevnaden kompenseras genom ökad jakt. På så sätt får vi viltkött och jakttillfällen, samtidigt som viltet slipper svälta och lida. Detta är ett smart och etiskt sätt att förvalta den biologiska mångfalden.

Enligt utredningens förslag ska avledande utfodring vara tillåtet, medan stödjande utfodring ska förbjudas. Åtminstone under vegetationsperioden, och även vintertid om länsstyrelsen tycker det är befogat. Avledande utfodring innebär att man utfodrar vilt för att styra det i landskapet så att viltet inte orsakar skador. Ska man lyckas styra viltstammarna och inte bara enstaka, starka individer måste det dock finnas tillräckligt med foder så att alla individer kommer åt det. Men då får man med säkerhet både en avledande och stödjande effekt…

Naturvårdsverket föreslås nu få bestämma hur den avledande utfodringen ska bedrivas. Hur de än beter sig så kan jag inte se hur de ska landa i ett förslag som ger en fungerande avledande effekt utan att man får en stödjande effekt. Antingen så sätter man en låg nivå som tar bort ett av de fungerande verktygen för att minska skadorna, eller så sätter man en högre nivå som både ger en avledande och stödande effekt. I bägge fallen får vi en massa regler och byråkrati helt i onödan, och ett behov av en stor kontrollapparat.

Samtidigt ska länsstyrelserna kunna utfärda förbud mot utfodring vintertid. Hur ska de bestämma detta? Utifrån viltstammarnas storlek, det vill säga förbjud utfodring där vi har flest individer som kan svälta?

Vem som får betala för all byråkrati? Med säkerhet du och jag.

Självfallet ska viltstammarna inte regleras genom svält, utan genom jakt. Enligt de undersökningar jag arbetar med så skjuter de jägare som utfodrar vilt tre gånger så många vildsvin på samma yta som de som inte utfodrar. Detta uttag är med absolut garanti så stort att det mer än väl kompenserar för de gynnande effekter som utfodring kan ha på överlevnad och reproduktion. Därmed inte sagt att vi inte borde jaga mer på många håll. Det kommer dock bara ske om vi har en dialog där vi tar hänsyn till varandras intressen och värderingar. Jag är helt övertygad om att jägarkåren inte kommer bli mer sugen på att jaga viltstammar som man mot sin vilja tvingas se svälta…

Tyvärr verkar utfodringen ha blivit ett rött skynke, och jag upplever varken att det finns någon som helst kompromissvilja eller att man tar till sig fakta. Visst finns det utfodring som bedrivs på ett felaktigt sätt, men det finns det redan möjligheter att hantera inom nuvarande lagstiftning. LRF är dock förstås nöjda. Återstår att se om deras linje leder mot målet…

av /29 Kommentarer