Taggarkiv: Attityder

Två nästan identiska händelser, men med olika djur, gav helt olika reaktioner hos allmänheten. Foto Mostphotos

Ni har säkert läst om björnjakten där två unga jägare i Hälsingland skadsköt en björn som sedan anföll jägarna. Jägarna blev bitna, men björnen kunde avlivas.
Historien började med en artikel i jaktpressen, som spred sig sedan till HelaHälsningland och vidare till bland annat Aftonbladet. Och jägarna fick därefter en obehaglig överraskning i hur allmänheten behandlade dem. Hot och hårda ord är bara förnamnet.
Dessa två unga jägare fick uppleva något som var både farligt och relativt ovanligt. Eftersom händelsen innehåller nästan alla ingredienser som journalister går igång på får sådana nyheter utrymme i media.  Men vad är det som gör vissa händelser till nyheter?

Inom journalistiken nyhetsvärderar man. De finns ett antal modeller men de ser ut ungefär så här.
• Är händelsen oväntad och dramatisk?
• Finns det närhet (dvs. är detta något som kan hända vem som helst). Eller finns det fysisk närhet (dvs hände den nära dig)?
• Innehåller händelsen starka känslor?
• Är den ovanlig eller överraskande?
• Involverar den många människor?
• Innehåller den kända personer?
• Finns det bildmaterial?

I modeller för nyhetsvärdering finns också ofta identifikation med. Att man kan identifiera och känna med de människor som drabbas. Ifall någon dristar sig till att läsa kommentarerna på Aftonbladets Facebooksida om björnhändelsen ser man att majoriteten identifierar sig med björnen. Man upplever att björnen är den drabbade. Läsarna har alltså lättare att identifiera sig med den – än jägarna. Detta är synnerligen intressant.
Där har ni något att fundera på.
Några dagar senare inträffade en liknande händelse i Örebro län, fast med vildsvin. Jägare skadades vid eftersök av anfallande vildsvin.  Kommentarerna på Aftonbladets Facebooksida blev helt annorlunda.
Fundera lite på varför det blev så. Jag återkommer till detta.

Har vi något att lära av björnhändelsen?
Ja, mycket. Detta är ingen enskild händelse. Via sociala medier trakasseras människor dagligen. Jägarna har bland annat sett det vid vargjakt, Räv-SM och många andra tillfällen. Även bilder som ser oförargliga ut kan locka fram det sämsta i människor och skapa ett drev.
Jag sitter och funderar på om vi kan fortsätta att vara lika öppna och naiva med hur vi beskriver jakten? Jag skulle vilja svara ja. Men jag är tveksam. Självklart ska inte en aktiv grupp på nätet få avgöra hur vi jagar eller hur vi visar upp jakten, det är inte så jag menar.

I vår strävan efter uppmärksamhet och bekräftelse behöver vi stanna upp och tänka efter (de allra flesta inläggen på sociala medier handlar nämligen om det).
Jakten väcker starka känslor hos en del människor. Vi måste förhålla oss till det och agera smartare. Konflikt leder sällan framåt. Vi måste bli bättre på att förklara vad vi gör och varför.
När det gäller vildsvin vet nog nästan alla i samhället att dessa djur behöver jagas. Det finns således en bred förståelse till att jakt behövs. Troligen är det en av de viktigaste anledningarna till att läsarna reagerade på helt skilda sätt. Kännedomen om björnar och anledningen till att dessa jagas är inte lika känd – och kanske mer ifrågasatt? Kanske gör människorna skillnad på djur och djur? Hur som helst är detta något vi jägare måste beakta.

Ett sätt att hantera media är att utgå ifrån att reportern inte vet någonting. Vi utgår alltför ofta att allmänheten vet och förstår. Men så är det inte.
Vi behöver ge allmänheten en bild som de kan förstå, relatera till  och acceptera. Det handlar om att vinna allmänhetens förtroende, förståelse och acceptans. Och det gör vi inte med att väcka ifrågasättande eller avsky.
Vi behöver alltid ha en bra förklaring till varför vi jagar och visa jakten på ett sätt som de förstår. Missar vi den detaljen får vi bara ifrågasättanden.

Naturligtvis ska vi inte låta oss tystas. Vi behöver bara visa jakten bättre och mer förklarande. Och samtidigt ha modet säga till våra jaktkamrater när de visar upp en felaktig bild av jakten. Det är inte okej att ett fåtal jägare förstör för oss andra. Och då måste vi våga säga ifrån.

Här är några av mina tips till de jägare som blir föremål för pressens intresse.
• Vill jag göra en intervju? Det finns inga som helst krav på att du måste det? Du kan också be någon annan berätta din historia. Någon som är sansad och som inte blir föremål för en hatkampanj – eftersom det inte denna som varit med. Kanske ska du be en jaktvårdskonsulent i Svenska Jägareförbundet att hjälpa dig? Vi finns till för medlemmarna.
• Kräv att få vara anonym.
• Fundera över vilken roll du kommer få i artikeln? Det finns egentligen bara tre roller du kan få. Experten, den som kan något om konsekvenserna, fakta eller något annat. Medmänniskan, den som såg händelsen eller blir drabbad av händelsen. Boven, den som gjort något fel.
• Begär tid att tänka igenom vad du ska säga. Och prata gärna med någon klok person i din omgivning så att du får feedback på ditt budskap. Använd gärna Svenska Jägareförbundets personal som är duktiga och vana att hantera pressen och har mycket fakta och statistik att tillgå.
• Undvik kraftuttryck och värdeladdade ord. Visa respekt mot djuret och naturen. Var ödmjuk och visa hög etik.
• Utgå alltid ifrån att du ska förklara händelsen för ett barn. Förklara så noggrant så att du säkerställer att lyssnaren förstår? När en jägare exempelvis säger: plantering. Då förstår alla som varit ute i skogen att det är tätt och oftast mycket begränsad sikt, samt att ett djur kan dyka upp på någon meters avstånd. Men tänk efter. Förstår alla i samhället det? Undvik eller förklara de jägarspecifika orden (exempelvis: ståndskall, kulfång, lungskott med mera). Ställ motfrågor så du får bekräftat att journalisten förstår.
• Begär att du ska få läsa igenom dina citat.

Vi lever i en ny tid. Och det kräver nya metoder för att få acceptans och förtroende.

Eller är det intresset för klimatfrågor som ligger bakom utformningen av din senaste hotellsatsning At Six och Hobo mitt i stockholmsbetongen? Den tyska designstudion som anlitades i utformningen, säger att de ville skapa en naturnära upplevelse som förenar hyperurban brutalism med frihet och naturlighet, som att samlas runt lägerelden för att laga mat. Som gäst ska man uppleva äkta material, gemenskap, musik, goda samtal och NATUR.

Skalbaggar som konst i hotellobbyn. Foto: Christina Nilson-Dag

Det sista kunde ju lika väl vara jakt som de beskriver tänker jag. Och deras målgrupp nyfikna citynomader som kräver en autentisk upplevelse stämmer kanske också in på hur vi ska locka nya storstadsjägare ut i skogen?
I hotellet At Six, pryds korridorens väggar med bilder på skogar från både djungel och svensk barrskog. Kanske är det en del i Stordalens nudging? (det nya begreppet för att få oss välja rätt). För Stordalen kan det där med nudging , hans egna organisation GreeNudge ska t ex stimulera oss att ta sundare och mer hållbara val.
Naturen som varumärkesbyggande – hoppas det funkar tänker jag och ser framför mig hur de unga hotellgästerna blir nyfikna på all grön skog och kanske kanske väljer att våga ta sig ut i verklig grönska!
I de båda hotellen är växter ett stående inslag i utsmyckningen; i lampan, på väggen, på borden… och skalbaggar i ringar blir ett konstverk. På väggarna hänger nygjorda växtplanscher som ska bidra till att hotellet är det perfekta stället att fly vardagen en stund.
Jaa, precis som i jakten, tänker jag igen. Men varför då nöja sig med kopian? Det finns ingen annan stans man kan få så mycket inspiration, avkoppling och upplevelser – som just i naturen.
Och precis som den inspirerat Stordalen har den också inspirerat hipsterrestaurangen NATUR i Göteborg, på en tvärgata till Avenyn. Eller varför heter den NATUR, undrar jag. För inget verkar ha nån särskild koppling till naturen, så jag ringer och frågar.
-Vi serverar lika mycket grönt som kött och vi serverar naturviner, blir svaret. Naturviner är snäppet mer ekologiskt än ekologiska viner får jag veta. Och i höstas stod viltkött på menyn.
Så ordet natur är definitivt varumärkeshöjande. Det verkar i alla fall falla både Stockholms och Göteborgs hipsterpublik i smaken.
Kanske du själv ska bättra på ditt egna varumärke med lite natur? Nöj dig i så fall inte med kopian!
Utan gör ett billigare och mer naturligt val i sommar; välj den riktiga naturen. Den är ännu häftigare, ännu mer inspirerande.
Jag lovar!
PS: Tack till Petter Stordalen för att du förhoppningsvis lockat fler ut i naturen – och kanske till och med att bli jägare.

Jag fick nyligen frågan om jag var en ferinarian. En som tagit ställning och bara äter viltkött – helst inget annat kött. Är man ferinarian värnar man om naturen genom att vara en del av den och äter vad den producerar och som är förnybart. Som t ex vilt.


Du kanske också till hör alla de som blir alltmer misstänksamma över matens ursprung och innehåll och frågar; Från vilken världsdel har den fraktats hit? Hur stor miljöpåverkan har den orsakat? Är den näringsrik? Hur många tillsatser? Och du kanske vill agera genom att göra ett statement!
– Och vad har vi för alleriger och särskilda kostönskemål här då? frågade kyparen vid ett restaurangbesök nyligen. Förväntas vi vara vegetarianer, veganer, laktosintoleranta, glutenallergiker osv…
Men att sätta stämplar på oss utifrån vad vi äter – vad leder det till? Förutom att det komplicerar för kockarna och skapar nya livsmedelshyllor så kanske debatten om vad maten kommer ifrån kan föras ändå?

Frågan kvarstår, är jag en ferinarian? Njae, tror det räcker för min del att kalla mig jägare! Alltså en som äter mycket vilt. Och som skaffar mitt eget viltkött, vet var djuren kommer ifrån, vet att de levt fritt ute i naturen och att de dött en snabb död. Samtidigt som jag fått lära mig mer om det vilda, om naturen och framför allt fått vara ute och njuta en dag i skogen tillsammans med de andra i jaktlaget.
Och idag behöver jakt förklaras, får många vet inte hur det går till. Det märkte jag när jag läste om två motioner som ska tas upp på Miljöpartiets kongress i helgen; en som vill förbjuda jakten med löshund och en som vill att älgstammen ska skjutas ner rejält! Nån stans vill de kanske väl – men det blir bara tokerier! Hundjakten när mina hundar långsamt springer i skogen är absolut inte stressande för djuren och älgkött är bland det naturligaste och nyttigaste man kan äta, de bidrar till biologisk mångfald och lever fritt i naturen. Vi slänger redan bort en tredjedel av världens matproduktion, så låt oss istället ta vara på det vi har, t ex näringsrikt älgkött! Och om några ska hållas i koppel är det väl katterna. Läste på Natursidan.se om forskning som visar att våra svenska tamkatter dödar ca 17,5 miljoner fåglar per år! Kanske kan det med bli en motion på Miljöpartiets kongress? Eller vill de få bort alla fåglar också?
Så svaret blir enkelt; jag är jägare!
PS: Ferinarian kommer från fera = villebråd, vilt. Substantivet är ferina=viltkött, caro = kött,

Ska aktivister, jägare eller andra intressen kunna anställas i myndigheter? Foto Matias Larhag/Unsplasch

Vi är inne i ett konstigt tidevarv. Människors personliga agendor tillåts styra våra val och hur samhället ska fungera allt mer. Ofta saknas fakta bakom besluten och känslor används mer frekvent som underlag i krav på förändringar. Och polariseringen driver på utvecklingen.
Detta är en farlig väg.

Under den senaste tiden har jag hört att människor med en viss personlig inställning inte ska få jobba i statlig tjänst. Senast rörde debatten en tjänsteman på Länsstyrelsen i Dalarna som på det privata planet var skogsaktivist. Läs artikel i Land.
Det är lätt att sugas med och tycka att detta är helt orimligt. Men låt oss tänka lite bredare och större.
Minst lika ofta har debatten slagit mot jägare, som anses stå för en viss agenda. Faktum är att förändringen av delegater i Viltförvaltningsdelegationerna är just en sådan åtgärd, där politikerna i sin ambition att få objektiva beslut diskvalificerar jägarnas kunskaper och ambitioner som en partsinlaga. Jag tror inte ens att regeringen tänkte klart innan man genomförde ändringen, för detta är antidemokratiskt och andas åsiktsregistrering.

Låt mig ställa några provocerande frågor. Skulle ni vilja ha ett Stasi-liknande förhållande där staten utreder dina privata åsikter innan du får ett arbete? Att dina privata åsikter regelbundet utvärderas och bedöms? Att du inte tillåts ha en viss hobby? Att samhället blir bättre och mer effektivt om alla anställda i staten tycker likadant?
Jag hoppas verkligen att alla svarar nej på de frågorna – av många olika anledningar.

Eftersom vi inte vill leva i ett samhälle där vår integritet och frihet – att tycka och tänka vad vi vill – ska påverkas negativt kan ifrågasättandet av tjänstemäns privata åsikter leda till en debatt vi inte vill ha.
Istället för att ifrågasätta om tjänstemännen är 100 procent neutrala och objektiva i sina bedömningar måste respektive myndighet säkerställa att det finns procedurer, professionalitet i yrkesrollen och rutiner som omöjliggör (och avsevärt begränsar) möjligheten för tjänstemän att påverka beslut och utredningar utifrån sina personliga agendor – oavsett om du är jägare eller skogsaktivist.
Det handlar lite om ämbetsmannaideal, men också om arbetsledning, ledarskap, uppföljning och kontroll.

Ansvaret för att demokratiska beslut genomförs ligger på myndighetsnivå. Då måste också myndigheterna säkerställa att arbetet utförs på rätt sätt.
I en tid när personliga agendor tillåts styra allt mer aktualiseras därför behovet av internkontroll och revision, inte bara av ekonomin utan hur väl myndigheten levererar till demokratin.
Hur väl utförs arbetet? Hur objektiv lyckas den vara? Hur väl följer myndigheten regleringsbrev och de politiska ambitionerna? Allt detta måste naturligtvis kontrolleras och följas upp.
Ifall myndigheterna inte levererar en hög grad av objektivitet har vi fått ett tjänstemannastyre som omkullkastar och suger musten ur demokratin. Och då är det riktigt allvarligt.

Så lyft blicken. Ställ krav på myndigheterna och politikerna om att genomföra ordentlig internrevision av de uppgifter som staten via sina myndigheter ska uppfylla och utföra. Kräv objektivitet på myndighetsnivå. Det är där åtgärderna och kontrollerna måste in.
Men ropa inte efter ett förmyndarsamhälle – med åsiktskontroll – som ingen egentligen vill ha.

Såg du TVs Historieätarna, när Lotta Lundgren och Erik Haag grimaserade över gamla maträtter och tillagningssätt? Tror du dina förfäder tyckte att det var lika äckligt? Och kommer våra barnbarnsbarn tycka att våra viltköttbullar är oätliga?

Viltköttbullar i stekpanna

Kommer våra barnbarnsbarn tycka att våra viltköttbullar är oätliga? Foto: Lena Runer

Jag frågar mig om utvecklingen verkligen går mot en alltmer förfinad smak eller är det mode eller bara omväxling? Vi har ju ändå inte ändrats mycket rent biologiskt medan vår kost har ändrats desto mer.
Förrivärldenmänniskan skulle kanske föredra våra kokkonster men när det gäller smaker så har dagens processade livsmedelstillverkning gjort råvarorna alltmer smaklösa.
Så vad vill vi ha? Jo – tillbaka till rötterna.
Stenåldersmat är en av de populäraste dieterna just nu. Våra kroppar är inte anpassade att äta skräpmat, socker och snabba kolhydrater som bara ställer till det med folksjukdomar, menar anhängarna av stenålderskost eller sk paleokost, alltså den vi åt som jägare och samlare fram till jordbrukssamhällets början. Och självklart ingår viltkött i paleokosten.

Så jag lyssnade extra noga när jag fick ett bra tips under en ripjakt i polcirkeln nyligen, på hur man tog hand om älgkött förr. Istället för att släpa alla kilo älgkött ner från fjället, genom skogen och hem, styckar du det på plats. Därefter, gräv en grop, täck med sten runtom, lägg snö i botten, sen köttet, mer snö och på med sten igen så inte rovdjuren tar det.
Gå hem. När vårfåglarna börjar kvittra, gå tillbaka och hämta köttet. Då har det frusit, tinat, frusit, tinat….alltså mörat klart.
Det är nu du saltar och röker det. För att slutligen äta det.
Om du däremot tar ner det från fjällen direkt – kan du ställa ett badkar på taket, och göra om samma procedur. Det går lika bra sa dom.
Hur det smakar? Som förr förstås!
Och fortsätt ät viltköttbullar –innan nån säger att de är oätliga.

Recept på viltköttbullar hittar du här!

Foto:

Foto: Marcelo Quinan

 

Jakten står inför större utmaningar än någonsin tidigare? Låt mig för tydlighetens skull berätta några samhällstrender som kommer att påverka oss jägare.

Urbaniseringen gör att allt fler människor kan mindre om natur. Färre bryr sig därför om landsbygdens villkor och romantiserar istället djur och natur. Digitaliseringen förändrar samhället och kommunikationsmönstren omdanas. Överstatligheten med EU skapar bland annat kaos i domstolarna när allt fler beslut ska avgöras av juridiska instanser utan kunskap om djur, brukande eller natur. Klimatdiskussionerna leder till en förändrad syn på brukandet av naturen. De etiska aspekterna av jakten får allt större fokus. Människor vistas inte i naturen på samma sätt som tidigare, men har mer åsikter. Kraven på livsmedlen ökar och det ställer nya krav på hållbarhet och miljövänlighet, medan ursprunget (djuret, odlandet) marginaliseras och ifrågasätts. Dödande av djur sätts allt mer in i ett ideologiskt och teoretiskt perspektiv. Förmänskligandet av djur fortsätter. Vi får ett allt hårdare klimat till miljörörelsen som vill vara med och bestämma i allt fler frågor. Synen på jakt blir allt mer kritisk i många delar av världen – jakt som nöje accepteras inte. Jakt, jaktmetoder, hundar, vapen med mera ifrågasätts regelmässigt. Kunskapen om jaktens värde och betydelse minskar i myndigheter och hos många beslutsfattare. Och många människor gör allt fler känslostyrda val, fakta får stå tillbaka för det som känns rätt.

Alla dessa trender – och ett antal andra – kommer att påverka jakten på olika sätt. Och det är upp till oss att avgöra hur.
Vi kan inte luta oss tillbaka och hoppas från stöd från skogen, LRF, oorganiserade jägare eller några andra. Alla andra näringar och organisationer har inte jakten som kärnverksamhet. Och de kommer ha fullt upp att försvara sina frågor.
Men en viktig insikt bör alla känna till: det finns möjligheter i alla hot. Allt är inte nattsvart.

Låt mig förenkla problematiseringen lite. Vi har två val. Antingen accepterar vi samhällstrenderna och de konsekvenser dessa får och jobbar vidare som vanligt. Eller läser vi in riskerna och arbetar strukturerat för att undvika dessa, minska sannolikheten att de inträffar, samt minskar effekterna av riskerna om de verkligen inträffar. Det handlar således om klassiskt riskarbete.
När trenderna är många och så samhällsgenomgripande kommer dessa att tvinga oss i Svenska Jägareförbundet till att omvärdera vårt arbete. Vi måste göra jobbiga val kring vilka frågor vi prioriterar.

Om vi inte agerar finns en stor risk att den svenska jakten sakta men säkert dräneras till en bråkdel av vad den är idag. Exempel på hur detta skett kan lätt hittas i ett antal europeiska länder. Där har jägarna inte har haft koll på samhällstrenderna eller haft förmåga att hänga med i samhällsutvecklingen.

Trots alla hot är jag faktiskt mest orolig för en sak. Det är jägarna längst ut. De som tycker att de själva ska bestämma om jakten. De som avfärdar allmänhetens åsikter med en axelryckning. De som gärna ställer sig vid sidan av spelplanen – och gör sin grej oavsett vad allmänheten tycker.
Får vi en grupp jägare som inte förstår att samhället håller på att förändras, som inte tar hänsyn till att alla andra också har åsikter om djur och natur lever vi farligt. Dessa kan sabotera mycket av det positiva som alla andra försöker bygga upp. Det största hotet kan finnas inom vårt eget skrå.

Det som jag vill säga är: Jägarna som grupp måste upplevas på ett positivt sätt av samhället. Vi måste vara samhällsnyttiga och bidra till de mål som samhället satt upp. Tror vi för ett enda ögonblick att vi jägare kan stå vid sidan av samhället och ändå förtjäna dess förtroende är vi hopplöst naiva.

Svenska Jägareförbundet håller på att förändras och moderniseras. Vi arbetar på ett nytt sätt och har idag förmågan att rikta hela förbundets kraft där det behövs som mest. Och när vi lyckas kanalisera all kraft åt samma håll är vi nästan ostoppbara.
Man kan säga att alla delar av förbundet är mer anpassade till att hantera utmaningar, vi är exempelvis mer uppmärksamma på samhällstrender och hur de påverkar oss. Tyvärr sker förändringarna allt snabbare. Och förbundets framgång kommer att avgöras hur väl och snabbt vi kan förändra och anpassa oss till samtiden.
Men det går inte att blunda för att vi kommer att tvingas offra heliga kor, dagtinga med hjärtefrågor och välja bort ämnen som vi idag arbetar med – bara för att säkerställa jaktens framtid.

Men nu till min slutpoäng. Vi kommer att lyckas, men bara om vi vill det och inser att det kräver uppoffringar. Det är vår förmåga att förändras, kunna vara flexibla och fokusera på det som är viktigast som avgör hur väl vi kommer att lyckas. Det är alltså upp till oss.
Nästa år kommer förbundet påbörja en ny målprocess – en ny omvärldsanalys. Då måste vi tillsammans hitta möjligheterna i hoten. Vi måste prioritera vad som är viktigast, våga bryta invanda mönster, våga ifrågasätta oss själva och det självklara.
Och riktningen för förbundet – som vi gemensamt ska peka ut – kommer att innebära många oerhört tuffa prioriteringar.
Ska vi ha lika bra jakt och viltförvaltning i framtiden – där jägarna är med och påverkar – finns det nämligen inget alternativ. Så stora är utmaningarna.

Samtidigt som media rapporterar om att åklagaren lämnat in ett åtal om arbetsmiljöbrott som innefattar vållande till annans död i fallet med vargskötaren som dödades av vargar väljer Rovdjursföreningen att lyfta fram en film om vargars ofarlighet på sin Facebooksida. Filmen, som är på tyska, är en reklamfilm för Rewilding rörelsen och framför allt för vargen. Den sägs beskriva sanningen om den ofarliga vargen. Exakt samma ”sanning” som Kolmården försökte förmedla till besökare i hägnet och som kostade en kvinnlig djurskötares liv.

Våra länsstyrelser försöker också informera allmänheten hur man ska agera vid möten med varg. Den tyska filmen är inte ett bra exempel på hur man ska umgås med vargar!

Självklart är vargar normalt inte farliga. För att vara ett så stort rovdjur kan man nog säga att de är förvånansvärt obenägna att angripa människor.  Jag är t ex aldrig rädd för varg för egen del men så beter jag mig heller inte lika korkat som kvinnan i filmen. Man ska komma ihåg att vargar är vargar fullt kapabla att döda en människa och har gjort det många gånger genom historien runt om i världen, även i modern tid. I de allra flesta fall handlar det om vargar som på ett eller annat sätt vant sig vid människor och tappat respekten för dem.  Rabies är en annan utlösande faktor. 2005 dödades Kenton Joel Carnegie av vargar. Det var vargar som vant sig vid människor, troligen matats, och som vissa tyckte att det var spännande att fotograferas med. Den naiva inställningen till varg blev Carnegies död, precis som den kvinnliga djurskötarens.

Det som slår mig är att det som i filmen påstås vara vilda vargar faktiskt visar dominansbeteenden och att tiken med lyft svans krafsmarkerar bara någon meter från kvinnan. Jag tolkar det som att hon befinner sig i en synnerligen farlig situation. Men som vid de flesta möten med vilda djur går det trots allt bra, trots att vissa människor uppenbarligen är korkade!

Det som stör mig är att organisationer som Kolmården, Rewilding rörelsen och Rovdjursföreningen försöker skapa en bild av vargen som ett litet harmlöst rovdjur som inte gör en fluga förnär. Den är givetvis inte heller en dödsmaskin som regelmässigt dödar människor. Men risken finns att människor faktiskt tror på budskapet att man kan närma sig vargar på det sättet, utan risk för att skadas.
Våra myndigheter försöker samtidigt informera allmänheten om hur man ska undvika närkontakt och agera om man stöter på stora rovdjur. Rewildingrörelsen sprider, med hjälp av Rovdjursföreningen, istället myten om att vargar är helt ofarliga djur som man ska gosa med ute på ängarna! En sak är säker, om kvinnan i filmen får följare kommer fler att bli vargdödade!
Man kan fråga sig om Rewilding rörelsen hade lagt ut filmen om utgången hade blivit densamma som i Kolmården? Självklart inte, då hade den istället använts för att bevisa hur korkade människor kan vara! Men vargen hade givetvis fortfarande varit lika ofarlig, bara man inte lägger sig på än äng och försöker gosa med dem!

Faksimil från Aftonbladet.

Alla har väl läst om tandläkaren som sköt lejonet Cecil i Zimbabwe. Orsaken att jag tar upp detta är att det finns en väldigt stor okunskap om jakt och illegal jakt i Afrika, men viktigast är att det finns en intressant koppling till vår jakt.

Ur i stort sett alla perspektiv har jakten på detta kända lejon blivit ett brakfiasko för allt vad jakt heter. Mängder av människor har nämligen, på grund av några knappa tidningsuppgifter, bildat sig en uppfattning om det som ofta kallas troféjakt i Afrika. Någon förståelse om vad jakten betyder för vilt- eller naturförvaltningen, människorna eller landet i stort har inte direkt varit den framträdanden bilden i tidningar eller i sociala medier. Istället har jägaren kölhalats och hotats, med beskrivningar som med särskild tydlighet avslöjar människans primitiva sidor.
Ingen kunde väl tro att denna lite udda och tragiska händelse skulle få en sådan spridning över världen, där världskändisar av olika slag uttalar sig. Denna nyhet (oavsett om det är rätt eller fel i sak) skadar jakten. Inte bara den i Afrika, utan även vår.

En prekär detalj har lyfts fram lite extra i rapporteringen. Och det är att lejonet jagades under 30 timmar. Efter en skadskjutning (med ett armborst eller pilbåge, har sett olika uppgifter i tidningarna) kunde lejonhannen till slut avlivas med gevär.
Har man skadat ett djur så är det i alla fall enligt gängse svenska normer viktigt att söka reda på det skadade djuret och avliva det, så snabbt som möjligt. Och man ska inte ge upp bara för att det tar tid. Så sett ur det perspektivet gjorde jägarna rätt. Men utan reflektion och kunskap om jakt och eftersök blir tidsaspekten ytterligare ett element som väcker avsky.

Är då lejonjakt av ondo eller av godo? Ja, man kan tycka vad man vill om detta, men fakta är att IUCN (FN-organisation för att bevara naturen) erkänt just denna typ av jakt som ett sätt att bevara djur och natur.
Och för många människor, som vill naturen väl, är detta väldigt motsägelsefullt. Hur kan man vårda naturen genom att skjuta djur? Förklaringen är att dessa glömmer bort den viktigaste aktören i alla naturfrågor – människan.

På flera platser i Afrika har jaktförbud lett till att det blir färre djur av den arten man vill skydda. Ta gärna en titt på denna lilla film. Den förklarar vad som hände i Botswana när man förbjöd lejonjakt.

Förklaringen ligger i att det måste finnas ett värde för lokalbefolkningen i att ha exempelvis lejon i närheten. De måste få ut något av detta i form av pengar, arbetstillfällen eller något annat. Förbjuds jakten så försvinner också värdet av djuret för dessa människor, eftersom lejon också tar tamdjur och ställer till problem.
Vi måste erkänna och beakta att det finns en egoism i människans beteende för att överleva, klara försörjningen och må bra. Det är lite tragiskt, men sådana är vi. Därför kan ett jaktförbud på lejon i värsta fall leda till illegal jakt eller utebliven natur- och biotopvård som också gör det svårt för djuren att överleva.

När man förvaltar vilt måste samhället alltid ta med människan i förvaltningen, annars missar man en aktör som påverkar mer än allt annat.
Vi i Sverige är inte ett dugg bättre än människor i Afrika, Asien eller Nordamerika. Vi agerar precis lika dant och har samma behov av trygghet etc.
Och det är här likheten mellan våra jaktfrågor och Afrika kommer in.
Vi behöver inte gå längre än till vargfrågan för att se hur svårt det är att få in människan och förutsättningarna för exempelvis lantbruk och jakt i vargförvaltningen.
Det är därför som vilt- och naturförvaltningen också alltid måste beakta sociologiska faktorer. Människan finns överallt och påverkar. Oavsett om det rör sig om vargar eller lejon.

Seminarium med Miljöpartiet i Almedalen. Foto Magnus Rydholm

Seminarium med Miljöpartiet i Almedalen. Foto Magnus Rydholm

 

Idag är värmen tryckande och den enda platsen där jag kan koppla av, och få igång hjärnan, är i skuggan av grannens stora ek. Nyss hemkommen från politikerveckan i Almedalen är jag lite sliten. Under veckan är det långa fullspäckade dagar där man aldrig hinner tänka eller reflektera. Människor finns överallt och ett konstant sorl av politiska ambitioner vajar som en ljum sommarbris över de trånga stenlagda gatorna i Visby. Förbundets schema är därför både ambitiöst och intensivt.

Någon kanske undrar varför Svenska Jägareförbundet är på plats i Visby? Låt mig då förklara detta. Precis som alla andra organisationer, politiker, myndigheter och många företag är Jägareförbundet en organisation som verkar i samklang med övriga samhället. Jakt är ingen isolerad företeelse som kan pågå utan att övriga i samhället har åsikter om hur vi släpper våra hundar och brukar naturen. Tvärtom har allt fler har åsikter om jakt och natur.
Förbundets syfte med att vara på plats i Almedalen är därför att möta så många människor som möjligt och förklara vad viltförvaltning är, vad den betyder och vilka samhällsvärden den ger, med andra ord skapa en positiv bild av oss jägare.

Ni har säkert reagerat över en del opinionsbildares begränsade kunskaper kring viltförvaltning eller natur i allmänhet, samt att en del av dessa kanske bara hämtar kunskap från organisationer som inte tycker som vi.
Förbundet vill att så många som möjligt förstår hur mycket kunskap jägarna har om naturen, hur viktiga vi är för att få en bra och klok viltförvaltning i landet.
Jakten är på väg mot samförvaltning av viltet. Men i denna ekvation måste också människan och andra näringar i förlängningen finnas med – en helhetssyn på hållbar viltförvaltning kräver att det finns plats också för människorna.

Det är därför som vi träffar alla politiska partier, olika myndighetspersoner och många andra människor. Vi pratar jakt och förklarar varför vi tycker som vi gör och berättar om all saklig och opartisk fakta som lämnas ut till såväl myndigheter, privatpersoner och politiker.
Jägarna har en oerhört viktig roll i viltförvaltningen och det är vårt engagemang som gör att den fungerar så bra. Långt ifrån alla förstår detta.
Men vi lyssnar också väldigt mycket. Alla de människor som har åsikter om natur, djur och jakt har ofta en anledning till sitt ställningstagande. Förbundet måste förstå hur andra parter i samhället diskuterar och argumenterar för att kunna analysera och ligga på rätt nivå med kommunikationen.

En annan viktig aspekt till varför vi ordnar minst tre strukturerade möten varje dag (och därtill många andra träffar) är att skapa bra relationer. Inte bara med organisationer som tycker som vi, utan med alla. En bra dialog även med de som kanske betecknas som våra motståndare är en förutsättning för att kunna utveckla och försvara jakten och viltvården.
I Almedalen höll vi också ett seminarium. Vi bjöd in Miljöpartiet för att diskutera frågor där vi inte är som hund och katt. Det är med andra ord inte tal om att kompromissa med våra åsikter, utan försöka lyfta blicken och hitta frågor där vi tycker ganska lika och där det kanske finns möjlighet till samarbete.
Exakt så gör vi med alla partier. Men eftersom det funnits en kraftig låsning med Miljöpartiet kring vargar och djurskyddsfrågor så behövdes det att hitta en väg framåt. Därför blev det ett seminarium. Ta gärna en titt på hela debatten genom att klicka här.

Efter seminariet så var nog bägge parter ganska nöjda. Lokalen var fullsatt och debatten har med stor sannolikhet öppnat dörren för framtida diskussioner.
För mig personligen var den viktigaste punkten att det blev tydligt för Miljöpartiet att det måste lägga förslag som är bra för jakten, inte bara förslå inskränkningar, om det med trovärdighet ska kunna säga att partiet är positivt inställt till jakt. Det ska bli spännande att se om detta leder till någon konkret handling.
Förbundet fick också en tankeställare. Spelar vårt bevarandearbete, kring exempelvis fjällräven, någon roll om klimatförändringarna fortsätter? Förbundet behöver kanske tydligare ta ställning kring klimatet och ha distinkta åtgärder kring vad jägarna kan bidra med. Denna fråga kommer inom närtid att landa på förbundsstyrelsens bord.

Spelar vårt deltagande i Almedalen någon roll, och gjorde vi någon nytta?
Jag kan med högburet huvud svara ja på dessa frågor. Alla möten vi haft har definitivt lett till att vi säkerställer hög acceptans för jakt och att samhället får kännedom om vilken kunskap om vilt och natur det finns i Jägareförbundet. Vårt deltagande hjälper med andra ord oss att uppnå minst två av våra strategiska mål.

När temperaturen ligger runt 30 grader känns det overkligt att flera stora jaktpremiärerna ligger ganska nära i tid. I skuggan av eken tänker jag framåt på mina inbokade dagar i kalendern – 1 augusti, 16 augusti, 21 augusti – och undrar om våra jaktpremiärer är så säkra och självklara som många av oss tror. Vilka typer av utspel eller fakta som skulle kunna förändra jaktstarten för exempelvis björnen?
Det behövs någon som förklarar och står upp för jägarna, någon som samhället har bra relationer med och litar på, någon som kan prata med alla parter, någon som finns representerad över hela landet, någon som har kunskapen och förmågan, någon som har förtroende i samhället.
Det är därför som vi i Svenska Jägareförbundet är i Almedalen.

Visby är fullt av människor under Almedalsveckan. Foto Magnus Rydholm

Visby är fullt av människor under Almedalsveckan. Foto Magnus Rydholm

I Ödins Garveri, precis jämte scenen i Almedalen, håller Svenska Jägareförbundet till. Foto Magnus Rydholm

I Ödins Garveri, precis jämte scenen i Almedalen, håller Svenska Jägareförbundet till. Foto Magnus Rydholm

 

Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

Just nu diskuteras Svenska Jägareförbundets vapenpolicy. Vissa jägare vill ha tillgång till vapen, som inte alltid förknippas med jakt.
Är detta något problem?
Låt mig återkomma till det. Först konstaterar jag istället att diskussionen mest handlar om teknik. Vilka kalibrar och tekniska detaljer som ska vara tillåtet. Samt att förbundets hållning ska vara emot den tekniska utvecklingen av jaktvapnen.
Som anställd på förbundet tänker jag inte ta ställning i själva frågan. Det är något som förtroendevalda i förbundsstyrelsen får göra.
Men jag tycker att vapendiskussionen blivit för snäv. Vi jägare ser fördelarna och möjligheterna med utvecklingen. Däremot tas inte alla aspekter av en frikostigare syn på teknisk utveckling med i debatten. Dessa argument kanske inte förändrar någons inställning i frågan, men utan att se på alla risker och möjligheter blir diskussionen ytlig och onyanserad.
Låt mig därför ta upp ett några argument som inte ventilerats.
Idag finns ett väldigt litet intresse hos kriminella element för jaktvapen. Dessa uppfyller inte deras önskemål. Konsekvensen av detta har blivit att de förvaringskrav vi har idag är fullt tillräckliga. Få stölder av jaktvapen rapporteras och knappt några älgstudsare används i brottsliga sammanhang.
Ifall de jaktvapen vi använder blir attraktivare i kriminellas ögon, påverkar det kraven för alla jägares vapenförvaring, även de som har en gammal Husqvarna 30-06 i vapenskåpet?
Skulle möjligheten att på laglig väg komma åt ett jaktvapen med samma eldkraft som en Kalasjnikov göra att fler mc-gäng vill ta jägarexamen? Skulle det innebära nya och hårdare krav för alla som vill bli jägare?
Kan ett förbund som står upp för hög etik inom jakten och därtill ska sätta normen för hur vi jagar över huvud taget acceptera jaktvapen för långa skotthåll? Är det den normen vi vill att nyblivna jägare ska ha? Att vi i alla lägen ska skjuta djuren.
Hur skulle allmänheten uppleva det faktum att vi till alla pris ska fälla djur? Är det bra att vilja ha snabba halvautomater i täta skogar, långhållsvapen i öppna marker? Är det den bilden av jakt vi vill förmedla till nya jägare och de som faktiskt redan idag är kritiska till jakt? Jaktetik är väl inte bara vår syn på jakt, utan hela samhällets syn?
Efter den hemska massakern på Utöya i Norge, ville en vapenutredare i Sverige förbjuda halvautomatiska vapen och licensbelägga magasin. Förbundet slogs för och lyckades få politikerna att inse skillnaden mellan olika former av halvautomater. Hur ska Svenska Jägareförbundet lyckas försvara de nya mer utvecklade vapnen efter en skolskjutning i något fjärran land? Och riskerar vi mer omfattande förbud om de vapen som används till vansinnesdåd är lika dana som de vi har på vildsvinsjakten?
Naturligtvis finns det många fler aspekter som måste diskuteras.
Ytterst är det politikerna som avgör vilka vapen vi ska ha tillgång till. Vilka lyssnar dessa på? Jo, opinionen. Vill allmänheten att det ska bli hårdare vapenregler så blir det så. Och det var inte länge sedan kraven på hårdare vapenregler figurerade på debattsidorna.
I sådana situationer tar politikerna väldigt lite hänsyn till praktiska saker som att beslutet kanske försvårar vår jaktutövning, eller drabbar några enskilda personer.
Men det kan ju vara tvärt om också. Att allt ovanstående bara är rädsla och överdriven försiktighet? Att riskerna är små och möjligheterna stora.
Min inställning är hur som helst att en så viktig fråga måste utredas noga innan man fattar beslut. Därför får debatten inte hållas för snäv.
I slutänden är det viktigaste att förbundets hållning blir den bästa möjliga – för jakten och jägarna.
Därför är jag inte avundsjuk på förbundsstyrelsen som måste diskutera och komma fram till ett klokt beslut i denna fråga. Men jag har gott hopp om att den gör det.

Foto: Magnus Rydholm

Foto: Magnus Rydholm

Har du märkt hur media behandlat jakten den senaste tiden? Har du lyssnat på någon riksdagsdebatt om jakt på sistone? Om du gjort det har du märkt att de allra flesta signalerna i samhället är positiva. Så såg det inte ut för några år sedan.

 

För en tid sedan diskuterades jakten i riksdagen. Det fanns inte ett enda parti som talade om inskränkningar eller förbud. Istället försökte partierna övertrumfa varandra i att hylla och betona värdena av jakt och viltförvaltning. Det finns naturligtvis enskilda politiker som har en mer kritisk syn, men min spaning ser till en mer övergripande trend.

Därtill har ganska många kändisar kommit ut som jägare. Statistiken över personer som tar jägarexamen visar på en stadig ökning. Kvinnorna i jakten blir glädjande nog fler.

Mediedebatten kring jakt är även den positivare än på länge. Viltkött förekommer i vart och vart annat matprogram, och efterfrågan på viltkött i affärerna ökar. Sammantaget har detta lett till att acceptansen för jakt är rekordhög.

Ser man tillbaka ett antal år var klimatet i riksdag, press och samhälle helt annorlunda. Så fort storstadsmedia skrev om jakt var det någonting negativt som lyftes fram.

Men så har det inte varit den senaste tiden. Sammantaget pekar dessa tecken mot att samhällets syn har förändrats. Vi hade sett tendenser, men märkte det tydligt för över ett år sedan. Först i olika undersökningar och sedan i media. Nu är det så tydligt att alla borde märka förändringen.

Men vad är det som skett?

Naturligtvis är det många saker som samverkat och skapat denna situation. Men det går inte att komma ifrån att Svenska Jägareförbundets målmedvetna arbete har spelat en viktig roll. Vårt enträgna arbete för att skapa opinion för våra frågor, samt att samhället ska se jakt och viltförvaltning som ett klokt sätt att vårda naturen och djuren har fått gehör. Att jakten också skapar samhällsvinster har blivit mer känt. Mångfalden, folkhälsan och mycket annat gynnas av att vi skördar lite av naturens överskott.

Det är alltså genom långsiktigt arbete och balanserande argument – som vunnit stöd i breda lager i samhället – vi varit med och skapa denna positiva situation. Notera att det inte är en persons förtjänst utan hela organisationens gemensamma arbete. Därtill leder de positiva signalerna från alla håll i samhället till att skapa en uppåtgående spiral av intresse. Nu gäller det att vårda detta.

För acceptans är bräckligt och ömtåligt. Vi kan inte luta oss tillbaka och njuta av situationen. Istället måste vi tålmodigt fortsätta nöta på. Vi måste bygga vårt arbete och våra argument på ett sätt som gör att samhället ser allt positivt vi gör och står för.

Allting bottnar nämligen i att allmänheten förstår och gillar det jägarna gör. Och det verkar den göra just nu.

 

Vi måste visa att vi är öppna och tar ansvar för att få behålla acceptansen för jakten och dagens lagstiftning.

Samhället avgör vad som är god jaktetik, och vi måste  anpassa oss för att behålla acceptansen för jakten.

Jag har pratat jaktetik mer eller mindre ”från slott till koja” det senaste året, som en följd av Jägareförbundets etiksatsning. Jaktetiken är samhällets syn på vad som är god jakt, och samhällets normer förändras hela tiden. Därför är det bra att ta en mer konkret diskussion om jaketiken då och då. Även om etiken gått som en röd tråd genom allt vi gör sedan förbundet bildades.

Etik är den kollektiva uppfattningen om vad som är ett bra, korrekt eller acceptabelt beteende, medan moral är hur individer förhåller sig till etikens normer. Jaktetik är därmed ofta ett uttryck för hur hela samhället ser på en viss jaktlig företeelse, medan ditt och mitt beteende istället visar vår jaktmoral. Alltså måste vi ofta veta och ta hänsyn till vad de som inte jagar tycker, för att kunna värdera vad som är OK och vad som inte är det.

Sverige har världens högsta acceptans för jakt. Jag tror inte det är en slump. Jägareförbundet är en av världens äldsta naturvårdsorganisationer, och har arbetat för hållbar jakt med god etik sedan första hälften av 1800-talet. Redan från början skedde detta i samarbete med staten, vilket formaliserades genom vårt Allmänna uppdrag 1938. Vi har folkbildat, samtidigt som vi har bistått myndigheter och forskningen. Samtidigt har jakten sedan slutet av 1700-talet varit knuten till äganderätten, vilket givit en folklig förankring som inte finns i alla länder.

Sammantaget har det skapat en god förståelse för jakten i samhället. I takt med ökad urbanisering tappar dock större och större delar av allmänheten en naturlig koppling till brukande, inklusive jakten. Därmed blir det allt viktigare att föra en kontinuerlig dialog med samhället om behovet av jakt och hur jakt kan och bör bedrivas. Här fyller det allmänna uppdraget en mycket viktig funktion.

En god jaktetik måste utgå från att vi tar ansvar och jagar på ett sätt som har acceptans i samhället. Samhällets normer till jakten förändras dock över tid. Dels kan det ske indirekt exempelvis genom urbaniseringen, dels kan det ske direkt genom att Jägareförbundet eller någon annan aktör lyckas påverka samhällets attityder.

Vi måste vara lyhörda för samhällets attityder, och försöka befästa de normer vi håller med om och förändra de som vi anser är fel. Vi måste dock alltid sträva efter att vår verksamhet ligger inom ramen för de normer som gäller just nu. Det är då vi har lättast att påverka de normer vi inte håller med om.

Jag är helt övertygad om att det är enda sättet vi kan fortsätta ha världens högsta acceptans för jakten och västvärldens bästa jaktlagstiftning som bygger på frihet under ansvar. Därför är etiksatsningen så viktig.

Foto: Magnus Rydholm

Foto: Magnus Rydholm

Jag hade väntat på att få frågan, av någon som ville lyssna på svaret. Och detta är min förklaring. Du har kanske en annan?

– Hur känns det att döda ett djur, frågade han helt utan baktankar. Han var uppriktigt intresserad.

– Det är en väldigt intressant fråga. Men det tar en stund att förklara. Är du intresserad av lyssna några minuter, frågade jag tillbaka.

Jo, han ville veta. Och jag började förklara. Men det kändes fel att börja med skottet. Eftersom jag inte känner en enda jägare som går ut i skogen för att döda djur – utan för att jaga – handlade det om att sätta skottet i ett perspektiv som han förstod, han som aldrig hållit i ett vapen eller knappt träffat en jägare. Det krävdes att börja från början.

– Jakt är för mig en livsstil. Året runt är jag en jägare, oavsett om jag jagar eller inte. Att vara jägare är något som jag tycker är fint, det är stolthet förknippat med det. En jägare älskar djur, natur och tar ansvar för helheten. Och han, eller hon, gör detta året runt. Det handlar om aktiv natur- och viltvård.

– Vet du hur många djur den genomsnittlige jägaren skjuter per år? Cirka ett djur. Hur mycket tid lägger jägaren ned? Jo, alltifrån några dagar till i stort sett all ledig tid. Samtidigt satsar vi stora pengar på utrustning, viltvård, skytteträning, hundar, slaktutrustning med mera. Vi betalar för att allt vi gör. Från jaktarrende till jaktkortsavgift.

– Som du kanske förstår är det inte dödandet av ett djur per år som driver oss till att lägga ner så mycket pengar och tid, även om man ibland hör vissa personer – som inte jagar – påstå detta. Det finns istället något annat. Och det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är, eftersom det skiljer sig från person till person.

 

Jag förklarade att anledningen till att man jagar har förändrats. För långt tillbaka sedan var jakten ett sätt att få mat. För 30 år sedan svarade nästan alla att det handlade naturupplevelse, avkoppling och gemenskap. Men idag finns en oerhörd stor spännvidd på vad det är som får människor att jaga. Det kan vara alltifrån andliga värden till naturligt producerat kött. Orsakerna har blivit många fler.

– Nu börjar jag närma mig svaret på din fråga. Som du förstår så skjuter vi inte så ofta. Men vi ser djur nästan var enda gång vi är i skogen. Men vi avstår skott för att det kan vara ett dåligt läge, fel djur, säkerheten inte var uppfylld eller för att vi inte ville skjuta.

Sedan berättade jag om upplevelsen att stå på pass, känna lukter, se fåglar, insekter och höra hunden, känna spänningen växa. Hur kroppen reagerar när djuret närmar sig.

– I denna situation skärps dina sinnen. Du kan inte tänka på något annat. Din koncentration är helt riktad mot en enda sak – jakten. Din syn, din hörsel, känseln, luktsinnet, allt är på topp. Du är medveten om allt du gör och hur du rör dig. Detta skapar en närvarokänsla som är väldigt stark och intensiv. Du känner dig väldigt nära naturen, som en del av den.

– Om djuret väl kommer fylls din kropp av adrenalin. Hjärtat slår fortare. Upplevelsen är så stark att du nästan kan ta på den. Din uppgift blir att kontrollera dina känslor och intryck. Välja ut det perfekta läget.

– Och det här är inte enkelt. Ju mer du tänker, desto svårare blir det. Det är därför många nybörjare har svårt att få bra lägen i början. När du har jagat ett tag så hamnar du i något som kan liknas vid ett tunnelseende. Det finns bara en sak i världen just då. Det är du och djuret. Och så måste det vara för att du ska kunna prestera på topp. Skjuta ett skott som dödar snabbt, utan lidande för djuret.

Han lyssnade intensivt och ställde då och då motfrågor. Han nickade när han förstod, rynkade ihop ansiktet när han inte kunde koppla ihop orden med den betydelse som jag lade in.

 

– Allt jag gjort under året har varit förberedelser för cirka en sekunds arbete, att krama av avtryckaren när jag har ett perfekt läge. I den situationen finns inga tankar i huvudet. Det är helt tomt. Koncentrationen är så intensiv att det inte finns utrymme till något annat.

– Men när skottet har träffat, bytet gått omkull, då kommer tankarna. Och det är också väldigt många känslor som blommar upp i kroppen. Lycka, glädje, vördnad och respekt för det fällda djuret, men också en hel del vemod eftersom jag dödat ett vackert djur. Och allt kommer samtidigt. Ibland känner man sig också helt utmattad eller tom.

– En del människor har svårt att förstå varför vi känner glädje i ett sådant ögonblick. Men vi har upplevt spänning, 100-procentig koncentration och känt oss avkopplade från allt annat i livet, och samtidigt avslutat jakten på ett perfekt sätt. Målet är uppnått. Då blir man glad.

Han sa sig förstå. Men jag fick ändå känslan att han tyckte det där med glädje var lite konstigt för honom.

– Varför blir fotbollsspelare glada när de gör mål? Varför känner en företagsledare lycka efter ett bra bokslut? Varför blir en botaniker entusiastisk när han får se en ny art? Jo, jag tror allt handlar om att nå målet, att lyckas med det man vill uppnå. Men utan att veta exakt så tror jag jaktglädje också har inslag av primitiva känslor. Jagat är något vi gjort sedan människor började äta kött. Och förmågan att skaffa mat har varit lika betydelsefull som att kunna föröka sig. Skulle du lyckas överleva och föra vidare dina gener var du tvungen att behärska bägge delarna.

– När du väl börjat jaga vill du uppleva denna intensiva spänning och koncentration igen. Så det är inte skottet i sig – dödandet – som lockar, det är upplevelserna i skogen. Jakten gör nämligen något med dig. Den väcker känslor som du annars inte känner. Dessa är verkliga och sätter maten, naturen och livet i ett sammanhang. Jakten ger upplevelser och närvarokänslor som fyller dig med energi. Det är därför vi jagar, och då har jag inte ens nämnt viltköttet och vilken känsla det är att servera något man själv skördat.

Han nickade. Budskapet hade gått fram.

Foto: Magnus Rydholm.

Foto: Magnus Rydholm.

Med jämna mellanrum stöter jag på en ganska vanlig attityd. Denna dyker upp i hela samhället och är således inget isolerat jägarfenomen. Det jag tänker på är: ”Jag gör saker på mitt sätt, ingen annan har med det att göra”. Ibland appliceras det på den enskilda jägaren, ibland på jaktlaget eller hela jägarkollektivet.

Jag utgår ifrån att ni har träffat ett antal jägare som säger så med jämna mellanrum. Och gräver vi långt inne i oss själva så måste nog alla erkänna att vi sagt – eller i alla fall tyckt – så. Begreppet används på allt mellan himmel och jord; vapen, kalibrar, hundar, jaktmetoder och utrustning med mera.

Ofta bottnar agerandet i att vi har svårt att finna vedertagna argument som samhället eller omgivningen accepterar. Att säga ”Jag gör saker på mitt sätt, ingen annan har med det att göra” innebär inte att man med automatik har fel. Det betyder bara att jag inte lyckats få min omgivning att förstå eller tycka lika dant. Fast det kan också betyda att jag har fel, riktigt fel. Men att jag inte själv har förmågan eller viljan att inse detta.

Inom socialpsykologin finns ett begrepp för detta: kognitiv dissonans. Låt mig ta ett övertydligt exempel. Alla rökare vet att detta är onyttigt, men för att försöka skapa legitimitet för sitt rökande använder de en förklaringsmodell som ska minska onyttigheten, exempelvis ”jag röker så lite”, ”jag mår bra trots att jag röker”.

Jag ställer en helt uppenbar fråga: Ändrar samhället sin syn på rökning för att rökarna inte tänder på så många giftpinnar om dagen, eller tycker att de mår bra?

Nej, självklart gör samhället inte det.

Bryr sig allmänheten om vad vi jägare gör? Jo, allt vi gör och säger tolkas av samhället. Är inte våra argument så bra att samhället accepterar dessa kommer det slå tillbaka mot oss – troligen i att acceptansen för jakt minskar. Det hjälper inte att hävda att detta bara är något som vi jägare bestämmer över och att ingen annan har med detta att göra. Jakten är inte frikopplat från samhället i övrigt.

 

Någon minns säkert att jag tidigare skrivit om att vi troligen har världens högsta acceptans för jakt. 86 procent. Bara nio procent är emot jakt. Men det finns en skenbar trygghet i denna höga siffra.

Tidigare fanns en stor och överväldigande majoritet som förstod och visste vad jakt var. De hade gjort ett aktivt val att jakt var okej. Så ser det inte ut idag. Skillnaden ligger i att kunskapen om jakt är väldigt liten och människorna har inte gjort ett medvetet val. Istället anser dessa att jakten är okej så länge den lever upp till deras krav och förväntningar på hur den ska skötas. Vi får deras förtroende så länge vi lever upp till deras förväntningar.

Acceptansen för jakten är starkare än någonsin, men jag vill hävda att den också är skörare än någonsin. Det krävs således inte så mycket felbedömningar av oss för att siffrorna ska dala – snabbt.

Hur samhällstrender som indirekt påverkar jakten är naturligtvis inget som gemene man dagligen går och funderar på. Men Svenska Jägareförbundet gör det. Det är därför vi jobbar med jaktetik, gör opinionsundersökningar, lär ut tekniker och jaktmetoder som är accepterade, försöker sprida viltkött till allmänheten, har en objektiv information och mycket annat.

För utan samhällets stöd så kommer förbud och regleringar oerhört snabbt.

Ibland kan det nog vara svårt att se och uppskatta denna del av Jägareförbundets arbete, när man tycker att ingen annan har med min jakt att göra.

Men det är just så vi människor (och kognitiv dissonans) fungerar.

Jag har tidigare skrivit om APU. Deras frontfigur Conny Andersson drar sig inte för att konsekvent ljuga. Nu senast sprider han nyheten att deras spaning har lett till att ”de” har hittat en skadeskjuten varg som skjutits av en 16 årig pojke under helgen. De bifogar en bild som bevis. Absolut inget av detta är sant! Allt är lögn och förbannad dikt!

Jag tar det i tur och ordning.

  1. Vargen på bilden som APU sprider är skjuten av en 45 åring man.
  2. Ingen 16 åring har överhuvudtaget skjutit någon varg. Däremot har en 17 åring skjutit en varg, men inte i helgen. Det var i fredags. Den vargen föll på skottplatsen. 17 åringen har redan vapenlicens och har rätt att jaga.
  3. Ingen varg har ”hittats” av APU. De enda vargar som finns är de vargar som jägarna själva skjutit, visat upp för besiktningsman, fotograferat eller låtit andra fotografera.

Idag var jag med i P3 kl 13:20. Före mig var Conny Andersson. Tyvärr hörde jag inte vad han sa, medan jag väntade i luren. Hade jag gjort det hade jag i direktsändning kunnat visa hur APU vilseleder, ljuger och förtalar inte bara enskilda utan även hela grupper av människor. Conny Andersson är en ny Hellesö, en djurens beskyddare, naturens vän och vargkramarnas hjälte.  Hoppas att omvärlden snart inser att han är en ulv i fårakläder.