Igår kväll läste jag en bok för yngsta dottern. Den handlade om Tummen som kommer till X-land där Tossingarna bor.

Tossingarna är väldigt känsliga. Händer något som berör dem starkt reagerar alla med att ramla i vattnet.  Blir de för glada ramlar de i vattnet. Blir de för ledsna eller arga ramlar de också i. Alltså, alla våldsamma känsloyttringar är lika med skvätt och bubbel. Positiva som negativa känslor.

Plask.

Upp på det torra bara för att ramla i vattnet igen så fort känslorna tar över.

Det slår mig att rovdjursfrågan nog hade mått bra av att känna på det här. Jag menar, tänk om alla inblandade reagerade som Tossingarna.

Våldsamma känsloyttringar gör att alla tossingar ramlar i vattnet. Foto: Madeleine Lewander

Ta bara några av den senaste tidens händelser.

–        Miljöministern deklarerar att målet för antalet vargar är 180. Plums i baljan för ett antal miljöorganisationer. Jägarna börjar bli luttrade och ramlar inte i vattnet så lätt. En EU-kommissionär är dock helt blötlagd, näsan nätt och jämt över ytan.

–        EU-kommissionären skriver ett nedvärderande och till och med rätt taskigt brev till miljöministern och sågar våra rovdjursforskare jäms med fotknölarna vilket leder till att både ministern och forskarna ramlar i vattnet.

–        Sent omsider beslutar Naturvårdsverket om licensjakt. Visst vi är glada men är det riktigt sant? Nej, förstås, vargjakten överklagas efter bara några dagar och stoppas.
Men nu är vi förbannade så plums i spat för jägarna också.
Ryggsim för några miljöorganisationer som nu konstant kan ses guppande i vågorna.

–        Renägarna och framför allt renarna plågas av Junsele-tiken som går i par med en hane. Naturvårdsverket beslutar om skyddsjakt. Hanen skjuts. Djupdyk för några miljöorganisationer. Sedan stoppas jakten igen. Plums, nu trillade uppgivna renägare i plurret. De miljöorganisationer som nyss kravlat sig upp på land glädjeramlar nu i vattnet igen.
Fast jag tror inte att Naturvårdsverket badar. Det är möjligt att de har ett privat SPA och håller sig flytande med hjälp av pinnar. Delar av regeringen har ramlat i vattnet och plaskat runt sedan länge.

–        En skyddsjakt till stoppas. I Färila är hundarna numera att betrakta som potentiella vargdesserter. Skyddsjakten återupptas efter några dagar men då är det för sent. Vargarna hittas inte. Plask i sjön i Färila! Miljöorganisationerna, några av dem alltså, simmar konstant lyckogrodsim. Snart börjar de visa tendenser till att anlägga gälar eller drunknar.
Medan många tamdjursägare nu också ramlat i men simmar i vånda.

I dagsläget är det många som ligger och skvalpar i vattnet och som inte klarar av att ta sig upp utan att direkt ramla i igen. Inte ens delar av vargstammen har fixat det. Junsele-vargen har trillat i och tagit simborgarmärket fyra gånger. Delar av svenska folket har fallit i vattnet. Nu börjar vi också se ekofacister ute i övriga Europa med tydliga franska inslag plaska runt i soppan.

Men Jägareförbundet har bra och snygga livbojar. De är gjorda med eftertanke för att vi alla ska flyta, överleva och ta oss upp, folk och fä. Och dessutom camo-färgade för att smälta in och ta hänsyn till hur vi faktiskt lever out there, människor, djur och natur.

De värsta badarna borde kliva upp ur vattnet, torka sig och som omväxling försöka att hålla sig kvar på torra land.  Då hade vi kanske fått in mer sans och logik i hela rovdjursfrågan och kommit vidare.

Egentligen skulle jag behöva skriva om något annat än hundar i varglänen. Men det är svårt för de här funderingarna släpper inte sinnet just nu.
Igår var jag med min lilla labbetik på Ultuna, djursjukhuset i Uppsala. Inget allvarligt, en urinvägsinfektion under löpet men ändå snabb färd till veterinären. Jag vill inte se henne lida.

Det är under jakten som vi upplever den totala vänskapen med våra hundar. Foto: Madeleine Lewander

I väntrummet på Ultuna får man tid för reflektion. Just idag är det lite spännande för jag verkar bara ha jägare omkring mig. En bit ifrån mig sitter en man med en hamiltonstövartik med bandage på bakbenet. Hon är fyra år och har precis opererat bort en juvertumör. Men tydligen har något hänt med bakbenet, jag förstår inte riktigt sambandet. Tiken sitter nära honom med huvudet i hans knä. Han klappar henne hela tiden. De tittar på varandra. Jag ser kärleken i deras ögon. Han är jägare.

Han vill inte hitta henne död med söndertuggad eller avsaknad bakdel i skogen och skräckgrinande ansikte.

Bredvid mig sitter en annan man med en ung jämte. Han är också jägare. Han pratar lugnande med hunden som är lite orolig. Veterinären är ingen lek.
En annan man passerar med en sövd springer spaniel i en hundsjukhussäng på hjul. Han håller hela tiden en hand på hunden och styr med den andra, ser lite orolig ut.
Och här sitter jag med jaktlabben.

Det slår mig att alla vi här inne i väntrummet vet att det bästa vi kan ge våra jakthundar är jakten. Det är då vi får se sidor hos dem som vi aldrig, aldrig, får se hemma i soffan och under korta koppelpromenader. En koppelpromenad är kort även om den pågår i flera timmar jämfört med en jaktdag i skogen. Det är under jakten som vi upplever den totala vänskapen med våra hundar.
Men det fattar inte motståndarna. Jag skulle faktiskt vilja kalla dem hundmotståndare för det är precis vad de är. Hundmotståndare. Jaktmotståndare. Livskvalitetsmotståndare.
Undrar om de är för någonting. Jo, jag vet en sak. Förstås. Ni vet vad jag menar.

Bara en kort reflektion en helt vanlig dag hos veterinären.

För en tid sedan fick jag en kopia av en artikel skriven av Laikre och Ryman m fl. publicerad i Conservation Biology,”Hunting Effects on Favourable Conservation Status of Highly Inbred Swedish Wolves”.
Artikeln visar tydligt hur genetiker driver sina personliga vargvänliga värderingar med genetik som täckmantel. De försöker inte ens dölja det!
De skriver,  “Our objective here is to assess if the Swedish wolf hunts in 2010 and 2011 were in line with national and international policy agreements.” Självklart kommer de också fram till den slutsats de eftersträvat. ”Hunting to reduce wolf numbers in Sweden is currently not in line with national and EU policy agreements (min understrykning) and will make genetically based FCS criteria less achievable for this species.”

Här har vi alltså en grupp genetiker som redan i den inledande sammanfattningen slår fast att Sveriges vargpolitik strider mot både svensk lag och EU:s direktiv! Det är anmärkningsvärt att dessa genetiker nu också anser sig vara juridiska experter! Inte undra på att Potocnik föreslår att just de skall granska Skandulvs rapporter! I sak finns det inget domstolsutslag som visar att de har rätt. Frågan om den svenska licensjakten har INTE varit föremål för prövning i vare sig nationell eller EU domstol. Det enda som finns är olika uppfattningar om hur direktivet skall tolkas. Inte ens EU kommissionen har valt att ta Sverige till domstol. Men dessa naturvetare, som mig veterligen inte har någon som helst juridisk kompetens, har nu lyckats få en naturvetenskaplig tidskrift att publicera sin lekmannatolkning av EU juridiken. Man häpnar.

Den som inget kan om den svenska vargstammen och regelverket som styr förvaltningen låter sig säkert luras av artikeln. Om vi bortser från deras juridiska tolkning och istället fokuserar på det naturvetenskapliga ser man hur de medvetet på ett synnerligen utstuderat sätt vilseleder läsaren. Det som Laikre och Ryman m fl ägnar sig åt är advokatyr. De redovisar enbart sådant som stöder deras tes, men undviker allt som talar emot.

I artikel skriver de att inavelsgraden INTE sjönk efter jakten! ”In spite of protecting the noninbred wolves (F=0) and focusing on the major part of the population that is inbred (F>0), the hunt did not reduce inbreeding levels in the population.” För att komma till den slutsatsen måste de plocka bort alla invandrare och deras avkommor i sina beräkningar och fokuserar enbart på effekterna på den del av stammen som är inavlad! Visserligen skriver de lite kryptiskt att den totala inavelsgraden faktiskt sjönk, men inte pga. jakten utan pga. av fredningen av de genetiskt värdefulla! Det senare var ju just syftet med jaktens inriktning, att genom fredning gynna de mest genetiskt värdefulla vargar och därmed sänka den genomsnittliga inavelsgraden! De inser själva att de är ute på nattgammal is och försöker rättfärdiga sina beräkningar genom att vilseleda läsaren igen!

It would be easy to reduce the mean level of inbreeding by just removing an even larger portion of the inbred wolves (in the most extreme case all the 195 wolves with F>0), but this would also result in a further reduction of the genetic base of the population, which is already very small. Notera att de alltså erkänner att jakt, inriktad på de mest inavlade vargarna, sänker inavelsgraden. Art- och habitat direktivet ställer INTE kravet att jakten skall syfta till att förbättra bevarandestatusen. Direktivet kräver att jakten inte försvårar målet om gynnsam bevarandestatus.

Laikre och Ryman inser som sagt att de är ute på nattgammal is och byter därför till sitt favoritämne, genetisk variation. De antyder att licensjakten lett till att den genetiska variationen har minskat ytterligare till följd av jakten. Något belägg för det har de inte alls, de gör bara ett teoretiskt antagande att det KAN vara så! Den sanna bilden är att den genetiska variationen ökat markant och fortsätter att öka, inte minska som de antyder. Sedan 80-talet och med de tre senaste invandrarna har den genetiska variationen ökat med 66 procent!

Utvecklingen av den ”verkliga” genetiska variationen i den Skandinaviska vargstammen.

Laikre och Ryman har stort inflytande på svensk rovdjurspolitik. Deras beräkningar av förlust av genetisk variation ligger till grund för Naturvårdsverkets förslag till referensvärde (gybs) för varg. Deras underlag har kraftigt ifrågasatts av mig, men framför allt av genetik professor Dag Lindgren. Laikre och Rymans beräkningar bygger inte på data från den Skandinaviska stammen utan på en påhittad stam. Trots att det nu är ett halvår sedan deras ”bluff” avslöjades har inget hänt. Naturvårdsverket fortsätter att hävda att det krävs 380 vargar och 7 genetiskt effektiva invandrare per 10 års period för att nå gybs. Kanske finns förklaringen i att Naturvårdsverket inte vill ha något annat underlag. De har ju finansierat artikeln i Conservation Biology!

EU kommissionen har antagit riktlinjer för förvaltningen av stora rovdjur i Sverige. Av dem framgår tydligt att beräkningar av minsta livskraftiga population kan utgöra grunden för beräkning av gynnsam bevarandestatus. Vi vet nu att MVP är 100 vargar. I riktlinjerna fastställs också vilket genetiskt utbyte som behövs mellan delpopulationer för att uppfylla direktivets minimikrav. Riktlinjerna säger att EN invandrare per generation (5 år) är tillräckligt. Men Sverige, lett av Naturvårdsverkets tjänstemän, låter istället ett par genetiker med egen agenda sätta mycket högre, orealistiska krav. Målet är att till varje pris förhindra det som är riksdagen beslutat om, en liten men frisk vargstam!

Laikre och Ryman kritiserar i artikeln licensjakternas utformning för att den inte inriktades mot de mest inavlade vargarna. När Naturvårdsverket 2013 beslutade om exakt en sådan selektiv jakt var de plötsligt kritiska mot den också trots att de själva argumenterat för den jakten i Conservation biology! Det enda argument de egentligen har kvar är att någon värdefull genvariant kan gå förlorad! Men även det är nonsens eftersom vargpolitikens mål också är att garantera genetiskt inflöde. Om deras beräkningar hade varit riktiga borde den genetiska variationen ha minskat inte ökat med 66 %!

Laikres och Rymans ”lobbying” för vad som skall krävas för att uppfylla gynnsam bevarandestatus riskerar att avgöra jaktens och andra brukarintressens framtid. De vill ha minst 2000 vargar i Sverige. Hur det påverkar människors näringsverksamhet, livskvalité och minskar den biologiska mångfalden som färre betande djur leder till bryr de sig inte om. De har ju ett större och långt mycket viktigare mål. Vargen är lösningen på klimathotet! Om det inte vore för det allvarliga i att de faktiskt får gehör får sina idéer skulle de passa bättre på scen på Norra Brunn. Publiken skulle vika sig av skratt åt stolligheterna.

Vargdödad älg                                                                                              Foto: Gunnar Glöersen

Ett vanligt argument i vargdebatten är att vi jägare inte tål konkurrens från vargen. Vargar måste få äta för att överleva. Häromdagen, medan jag bjöds på födelsedagstårta, kom vargfrågan upp. Tio personer i blandade åldrar som alla känner mig och alltså åtminstone perifert borde ha följt vargfrågan fick svara på en enkel fråga. Hur många älgar dödar ett vargpar per år? Det första svaret väckte stor munterhet. – Det fattar du väl, att två vargar inte kan ta 50 älgar per år! Övriga gissade mellan fem och femton.

Jag läste en LCIE rapport (kommissionens expertorgan för rovdjur) häromdagen. Där stod det att det bytesdjuren i Sverige inte är ett problem, det finns ”abundance of prey”. Är det verkligen så och jämfört med vad?

I Bryssel förra fredagen diskuterade jag just bytesdjur med en jägarrepresentant från Slovenien.  Jag frågade hur täta stammar av klövvilt de har i vargområdena i Potocniks hemland. Han berättade att de skjuter 50-60 klövvilt per tusen hektar. Jämför det med delar av Dalarna, Orsa Finnmark, där man skjuter ca 0,5 klövvilt per tusen hektar. Om vi missar att förklara skillnaderna och hur vargen påverkar kommer vi aldrig att bli förstådda. Vi blir enbart sedda som egoister som inte vill dela med oss.

Alla områden har inte lika låg älgtäthet som de har i Orsa Finnmark. Här i Värmland är det betydligt större älgtäthet och vi har dessutom inte alls lika stor björnstam som i Orsa. Ändå kan vargen förstöra alla möjligheter till älgjakt. Nu har ett nytt vargpar etablerat sig på bl a min jaktmark strax norr om Karlstad. Eftersom det är vargrevir i alla riktningar runt om verkar spårningarna hittills tyda på att de kommer att ha ett mycket litet revir, drygt25 000 hektar. Jag tar det som ett exempel, inte för att det är värre att just jag drabbas, utan för att jag kan älgstammen och området i detalj.

Inom vårt älgskötselområde, som i stort motsvarar vargreviret, skjuter vi årligen ca 90 älgar. Älgstammen som idag är ca 10 älgar per tusen hektar är något över den nivå markägarna och jägarna enats om. Målet är satt utifrån att vi har en Rv63 genom området med många älgolyckor. Vi är 39 jaktlag med 300-400 älgjägare. Det har tagit drygt 10 år att få alla jaktlag att dra åt samma håll och vi har lyckats bra. Höga kalvvikter, många kalvar per ko och numera också stora tjurar. Allt vi arbetat för håller nu på att raserar av TVÅ vargar!

Ett vargpar tar 100-140 älgar per år. Man behöver inte vara ett matematiskt geni för att räkna ut vilken effekt vargparet kommer att ha. Vi räknar med att dessa TVÅ vargar kommer att ta hela den möjliga älgavkastningen! 300-400 älgjägare förlorar möjlighet att jaga älg pga. att TVÅ vargar valt att ha ett litet insprängt revir just här. Hade reviret varit normalstort, dvs. 4 gånger så stort, hade påverkan varit mindre. De som säger att vi jägare inte tål konkurrens har rätt, om konkurrens betyder stopp för all älgjakt.

Bevarandeorganisationerna har den senaste tiden visat en sällsynt hänsynslöshet mot oss som drabbas. Vi hånas, förlöjligas och negligeras. Organisationernas glädje över den stoppade vargjakten visar på total brist på ansvarstagande och på en cynism som påminner om det människoförakt som ekosofirörelsen bygger på. Den som inte håller med bör ta del av deras sociala medier.