Mats, förklara för min dotter varför det är dags att skjuta mamma

, , •

Först och främst handlar det om SVT Nyheter som skuttar fram hand i hand med Djurens Rätt i ett dåligt reportage som verkar vara skrivet i syfte att skada jägarna och jakten. Artikeln saknar såväl objektivt tänkande som källkritik. Det blir larvigt och pinsamt. Och det är dit mina public service-pengar går.

barn_72

Signaturen Mats tycker att det är dags att skjuta en jägare. Jag är jägare. Och jag har tre barn. Foto: Madeleine Lewander

 

Sanningen, för den som är intresserad, är att de flesta jägare bedriver viltvård i form av predatorjakt. Det kan handla om att begränsa vanliga rovdjur som rödräv för att gynna hotade och rödlistade arter som fjällräv, rapphöna och brushanar, eller för att gynna jaktbara arter som rådjur.
Jakt på invasiva (främmande) arter som mink och mårdhund är också predatorkontroll. Mårdhund som vi måste försöka hålla borta från vårt land eftersom den kan föra med sig sjukdomar som rabies.
Det är vad bland annat några kretsar i norr försöker jobba för.
I den offentliga naturvården kan skälen också vara rent sanitära.
Och jaktetiken är alltid viktigast! Svenska jägare står upp för jaktetiken!
Hur jaktvårdskretsen gör för att skapa intresse för dessa jaktformer kan variera. SVT Nyheters reporter tar i så att han nästan spricker när han kallar detta en ”ny trend” och jämför med något annat som händer i USA. Belägg saknas.
Han beskriver också det hela som något som ”blir vanligare”. Belägg saknas. Vi jägare upplever att det är precis tvärtom, något som minskar i omfattning.

Korkat innehåll har en fantastisk förmåga att spridas på nätet och som ett brev på posten började också hatmailen dyka upp igår.
Signaturen Jan-Erik mår exempelvis illa och tycker att vi jägare ska bli ”medlemmar i IS så att vi får skjuta av oss ordentligt.” Att vi ”mördar”.

Signaturen Mats tycker inte att jägare behövs. (Eftersom jag är lite rädd om Mats och Jan-Erik lämnar jag inte ut några efternamn.)
Det får mig osökt att tänka på alla jägare som ”städar upp” efter Mats och Jan-Erik och så många miljoner andra på soptippen. Jag har själv jagat på flera ”storstadstippar”. Jag har vadat i all skit som Mats, Jan-Erik och miljoner andra människor kastat. Vi är många jägare som skjuter råttor och fågel bland tömda bajamajor, balanserande på flera hundra kvadratmeter stora gungande, ruttnande matberg.
Ni, Mats och Jan-Erik, ser inte det. Men inbilla er inte att allt sköter sig själv för att ni inte har koll.

Mats tycker också att ”det är dags att skjuta en jägare”.
Eftersom Mats ger oss en sådan allvarlig uppmaning måste han ha tänkt igenom det hela ordentligt. Därför skulle jag vilja be honom utveckla en del saker härvidlag.
Jag är ju jägare så Mats tycker uppenbarligen att jag ska skjutas. Mats, då undrar jag, är det bäst att skjuta mig i huvudet? Jag dör förmodligen snabbare med ett skott i huvudet men det kan bli lite kladdigt för min familj att ta reda på sen.
Vad tycker du? Har du några tips?
Kan du också försöka förklara för mina tre barn varför det är dags att skjuta mig? Det vore toppen. Du vet säkert hur du ska lägga upp det hela och förklara för min yngsta åttaåriga dotter varför det är dags att skjuta mamma för att hon är jägare.
Det är förstås möjligt att hon även blir utan pappa eftersom han också jagar. Visst är det så Mats, att då måste väl han också dö?
För det var ju så du skrev, Mats!

av /35 Kommentarer

Upp och nervänd hund, dovhjort eller varg?

, •

På baksidan av huset hängde nyligen en skjuten dovhjort några timmar på dagen i väntan på styckning. Under den tiden fick jag ett telefonsamtal från maken. En person hade ringt polisen och sagt att det hängde en hund upp och ner på tomten.
En hund upp och ner?
Vi går fortfarande runt och småfnissar åt det hela.

Jämthund.

Är detta en dovhjort eller en varg? Foto: Madeleine Lewander

 

Men vad tror folk? Att vi hänger upp våra hundar på tork i bakbenen när de har badat? Och hur lik är en dovhjort en hund…? Jösses…
Här har vi då ett slående exempel på att något som INTE redan är förpackat i gladpack och ligger i köttdisken på Ica är väldigt konstigt. Och ibland blir det så konstigt att man måste ringa till polisen.

I veckan kunde man också läsa om en grävling i Stockholm. Den höll till framför ett hotell i stora staden på morgonen. Ingen vågade gå ut. Människor svettades bakom låsta glasdörrar. Reportage i bland annat DN. Intervju i webbteve.
Hur var det med proportionerna här? Jag säger bara Värmland, Örebro och Dalarna. Mer behövs inte.

På en annan webbplats samlar en tidning antal klick och delningar genom att visa ett klipp från en man som bajsar i skogen samtidigt som han filmar en passerande ”varg”. Det är inte speciellt svårt att se att det egentligen är en räv som spatserar förbi. Tidningen gör ingen dementi i texten men i en liten rubrik till höger framgår att det finns ytterligare en artikel i ämnet, ”Ingen varg hävdar expert”.
Nej, det går ju inte att plocka bort eller dementera en klicksuccé även om den blir totalt fel.
Och varg/bajs är helt klart en medialt mer lyckad kombination än räv/bajs.
Själv anser jag att om det över huvud taget finns något att förundras över i detta så är det förmågan att göra tvåan ute i det fria samtidigt som man lyckas fippla fram mobilen och filma något som passerar.

Räv i snö.

En varg? Eller en mördare? Foto: Göran Ekström

Sedan har vi förstås ”mördarräven” i Nacka som nu äntligen är död, tack och lov! 
Denna fasansfulla varelse har dödat ett antal katter. Små kissar som tassat runt i det fria och jag undrar, vad gjorde de snälla kissekatterna själva där ute? Lapade de latte, slipade klorna i grannens hammock och bara gick runt och var gulliga? För om de hade dödat småfåglar och andra djur borde väl de också ha kallats ”mördarkatter”? Var hittar man rubriken ”Mördarräv mördar mördarkatter”? Varför används över huvud taget ordet mördare i dessa sammanhang?

Dessutom finns exemplen där våra jakthundar, bortsett från att de kan bli uppätna av varg, också förväxlas med varg. Det spelar liksom ingen roll om det är en hund eller en varg. Bara att publicera!
Steget är inte speciellt långt till rubrikerna” Hund åt upp varg” eller ”’Varg åt upp varg” som ju då lika gärna kan vara ”Hund åt upp hund”.

Det är rörigt.
Naturen har blivit konstig och media spär ofta på allt vad de orkar. Skogen är en annan planet. Djuren som lever i den är aliens. En grävling kan isolera ett hotell. Vissa djur får döda andra djur hur mycket de vill. Medan andra djur kallas mördare och inte får döda andra djur hur mycket de vill.
Det kan också vara så att en dovhjort är en upp och nervänd hund. Rävar och hundar kan vara vargar och tvärtom.

Jag tänker inte vara behjälplig med att reda ut ovanstående. Det räcker att ta sig en logisk funderare. Kanske rentav kliva ut i skogen och även slå till med att ta jägarexamen?
Men en sak vill jag klargöra och det är definitionen av det uppenbart mycket populära ordet mördare.
Det är inte bara djur som felaktigt benämns mördare. Vi jägare kallas också mördare av vissa människor som inte gillar jakt.
Så här är det: ”Ett mord sker om någon med uppsåt dödar en annan människa…” (Kommentar Brottsbalken 3 kap. Om brott mot liv och hälsa 1§).
Djur är inga mördare. Att skjuta ett djur är inte mord. Så enkelt är det.

av /3 Kommentarer

Så känns det att döda ett djur

, •
Foto: Magnus Rydholm

Foto: Magnus Rydholm

Jag hade väntat på att få frågan, av någon som ville lyssna på svaret. Och detta är min förklaring. Du har kanske en annan?

– Hur känns det att döda ett djur, frågade han helt utan baktankar. Han var uppriktigt intresserad.

– Det är en väldigt intressant fråga. Men det tar en stund att förklara. Är du intresserad av lyssna några minuter, frågade jag tillbaka.

Jo, han ville veta. Och jag började förklara. Men det kändes fel att börja med skottet. Eftersom jag inte känner en enda jägare som går ut i skogen för att döda djur – utan för att jaga – handlade det om att sätta skottet i ett perspektiv som han förstod, han som aldrig hållit i ett vapen eller knappt träffat en jägare. Det krävdes att börja från början.

– Jakt är för mig en livsstil. Året runt är jag en jägare, oavsett om jag jagar eller inte. Att vara jägare är något som jag tycker är fint, det är stolthet förknippat med det. En jägare älskar djur, natur och tar ansvar för helheten. Och han, eller hon, gör detta året runt. Det handlar om aktiv natur- och viltvård.

– Vet du hur många djur den genomsnittlige jägaren skjuter per år? Cirka ett djur. Hur mycket tid lägger jägaren ned? Jo, alltifrån några dagar till i stort sett all ledig tid. Samtidigt satsar vi stora pengar på utrustning, viltvård, skytteträning, hundar, slaktutrustning med mera. Vi betalar för att allt vi gör. Från jaktarrende till jaktkortsavgift.

– Som du kanske förstår är det inte dödandet av ett djur per år som driver oss till att lägga ner så mycket pengar och tid, även om man ibland hör vissa personer – som inte jagar – påstå detta. Det finns istället något annat. Och det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är, eftersom det skiljer sig från person till person.

 

Jag förklarade att anledningen till att man jagar har förändrats. För långt tillbaka sedan var jakten ett sätt att få mat. För 30 år sedan svarade nästan alla att det handlade naturupplevelse, avkoppling och gemenskap. Men idag finns en oerhörd stor spännvidd på vad det är som får människor att jaga. Det kan vara alltifrån andliga värden till naturligt producerat kött. Orsakerna har blivit många fler.

– Nu börjar jag närma mig svaret på din fråga. Som du förstår så skjuter vi inte så ofta. Men vi ser djur nästan var enda gång vi är i skogen. Men vi avstår skott för att det kan vara ett dåligt läge, fel djur, säkerheten inte var uppfylld eller för att vi inte ville skjuta.

Sedan berättade jag om upplevelsen att stå på pass, känna lukter, se fåglar, insekter och höra hunden, känna spänningen växa. Hur kroppen reagerar när djuret närmar sig.

– I denna situation skärps dina sinnen. Du kan inte tänka på något annat. Din koncentration är helt riktad mot en enda sak – jakten. Din syn, din hörsel, känseln, luktsinnet, allt är på topp. Du är medveten om allt du gör och hur du rör dig. Detta skapar en närvarokänsla som är väldigt stark och intensiv. Du känner dig väldigt nära naturen, som en del av den.

– Om djuret väl kommer fylls din kropp av adrenalin. Hjärtat slår fortare. Upplevelsen är så stark att du nästan kan ta på den. Din uppgift blir att kontrollera dina känslor och intryck. Välja ut det perfekta läget.

– Och det här är inte enkelt. Ju mer du tänker, desto svårare blir det. Det är därför många nybörjare har svårt att få bra lägen i början. När du har jagat ett tag så hamnar du i något som kan liknas vid ett tunnelseende. Det finns bara en sak i världen just då. Det är du och djuret. Och så måste det vara för att du ska kunna prestera på topp. Skjuta ett skott som dödar snabbt, utan lidande för djuret.

Han lyssnade intensivt och ställde då och då motfrågor. Han nickade när han förstod, rynkade ihop ansiktet när han inte kunde koppla ihop orden med den betydelse som jag lade in.

 

– Allt jag gjort under året har varit förberedelser för cirka en sekunds arbete, att krama av avtryckaren när jag har ett perfekt läge. I den situationen finns inga tankar i huvudet. Det är helt tomt. Koncentrationen är så intensiv att det inte finns utrymme till något annat.

– Men när skottet har träffat, bytet gått omkull, då kommer tankarna. Och det är också väldigt många känslor som blommar upp i kroppen. Lycka, glädje, vördnad och respekt för det fällda djuret, men också en hel del vemod eftersom jag dödat ett vackert djur. Och allt kommer samtidigt. Ibland känner man sig också helt utmattad eller tom.

– En del människor har svårt att förstå varför vi känner glädje i ett sådant ögonblick. Men vi har upplevt spänning, 100-procentig koncentration och känt oss avkopplade från allt annat i livet, och samtidigt avslutat jakten på ett perfekt sätt. Målet är uppnått. Då blir man glad.

Han sa sig förstå. Men jag fick ändå känslan att han tyckte det där med glädje var lite konstigt för honom.

– Varför blir fotbollsspelare glada när de gör mål? Varför känner en företagsledare lycka efter ett bra bokslut? Varför blir en botaniker entusiastisk när han får se en ny art? Jo, jag tror allt handlar om att nå målet, att lyckas med det man vill uppnå. Men utan att veta exakt så tror jag jaktglädje också har inslag av primitiva känslor. Jagat är något vi gjort sedan människor började äta kött. Och förmågan att skaffa mat har varit lika betydelsefull som att kunna föröka sig. Skulle du lyckas överleva och föra vidare dina gener var du tvungen att behärska bägge delarna.

– När du väl börjat jaga vill du uppleva denna intensiva spänning och koncentration igen. Så det är inte skottet i sig – dödandet – som lockar, det är upplevelserna i skogen. Jakten gör nämligen något med dig. Den väcker känslor som du annars inte känner. Dessa är verkliga och sätter maten, naturen och livet i ett sammanhang. Jakten ger upplevelser och närvarokänslor som fyller dig med energi. Det är därför vi jagar, och då har jag inte ens nämnt viltköttet och vilken känsla det är att servera något man själv skördat.

Han nickade. Budskapet hade gått fram.

av /10 Kommentarer

Är vårt beteende en del av problemet?

, •

Jagare2 MR

Satt igår framför tv:n och lät tankarna flyta iväg. Och hur gärna jag än ville kunde jag inte medvetet styra dem mot något upplyftande eller roligt.

När man ingår i en ledningsgrupp försöker man alltid att läsa in trender och beteenden. Det handlar om att se såväl möjligheter som risker.

En trend som är riktigt stark i samhället just nu är den individualistiska, vilket innebär att vi blir allt mer självcentrerade. Våra bedömningar och personliga intressen får allt större genomslag i våra bedömningar. Frågan: What’s in it for me, ställs medvetet eller omedvetet i allt vi gör och våra val.

Denna trend har slagit hårt mot ideella organisationer och föreningar. Få betalar in en medlemsavgift för att föreningen gör något bra, för orten, ungdomen eller samhället. Istället kommer frågan: vad får jag ut av detta? Ifall jag inte hittar något som ger mig personligen eller min närmsta familj någon direkt nytta så väljer man att stå utanför.

Det har också gått så långt att man till och med aktivt börjar motarbeta och baktala föreningar som inte ger ett direkt värde tillbaka. Man hyllar också friheten och valmöjligheterna att stå utanför. De större värdena (en ungdomsverksamhet på orten eller samhällets förståelse och acceptans) negligeras till förmån för relativt små direkta värden.

När det gäller jakt behöver man inte gå längre än till webben eller sociala medier för att se att Svenska Jägareförbundet och alla andra intressenter i jaktvärlden får kritik och ifrågasätts av många människor. Även jägare emellan är tongångarna hårda. Olika intressen inom jakten ställs emot varandra. Vår blick riktas alltmer mot det självklara för mig, inte det som är bra för alla.

Allting är naturligtvis inte så illa som jag skriver men motsättningarna håller på att öka. Allt fler ifrågasätter allt mer, med hänvisning till individuella värden.

 

Om vi går över till jakten så har vi en bra lagstiftning, vettiga regler, bra viltförvaltning, säkerhet, jaktetik (för att nämna några exempel) tack vare kollektiva insatser. Det är när jägarkollektivet tillsammans bestämmer sig som vi nått framgångar.

Att då se hur jägare smutskastar varandra, olika organisationer, företag, olika ingångsvärden till jakten och förvaltningen, vapen och hundar gör i alla fall mig bedrövad. Detta leder oss nämligen inte framåt. Tvärtom är detta en mycket farlig trend. Vi jägare håller på att servera de som vill inskränka och förbjuda jakt med argument, samtidigt som vi visar upp en splittrad fasad.

Våra strävanden att maximera nyttan för våra egna personliga intressen håller på att börja skada jakten i stort.

Kanske är det så enkelt att det handlar om kortsiktighet istället för långsiktighet. Att vi tänker smalt och kort. Det som betalar sig på kort sikt får större betydelse än det långsiktiga som känns mer ovisst. Händelseutvecklingen har i alla fall nått en sådan nivå att alarmklockorna borde skrika – vakna.

 

Denna trend pekar mot att vi kommer få svårare och svårare att behålla en klok viltförvaltning, en generös jaktlagstiftning och att jägarna får behålla inflytandet i viktiga jaktfrågor.

Tyvärr har Svenska Jägareförbundet förlorat medlemmar under de senaste åren. Förbundet är som bekant den tydligaste och viktigaste försvararen av kollektiva värden. Men än så länge är Jägareförbundet med sin kompetens och styrka så starkt att det kan hålla emot. Men fortsätter trenden mot att vi ska strunta i kollektiva värden och bara titta till våra egna behov och önskemål då skadar vi jakten på ett sätt som få jägare inser.

Det är alltså vi själva – vårt agerande – som gör att vi kan tappa taget om jakten. Vi själva utsätter jakten för större risker än vi behöver. Det är vi som genom internt käbbel öppnar för inskränkningar och förbud.

Frågan är bara om jakten, och den livsstil vi lever, är så viktig för oss att vi kan höja blicken och se vad som håller på att hända?

Det tragikomiska är att lösningen är så enkel att vi nästan missar den. Vi behöver bara arbeta tillsammans.

 

av /14 Kommentarer

Varför måste jag bevisa att min hund är lycklig?

, , , •

Varför ifrågasätts jag som hundägare för att jag är jägare?
… när svenska jakthundar är friskast och mår bäst och till och med totaldominerar hälsostatistiken i Sverige?
… eller när vissa sällskapshundsuppfödare utan problem kan fortsätta att avla fram sjuka missfoster som knappt kan andas, se eller gå ordentligt och inte ens klarar av föda sin avkomma själv?

 

Varför ifrågasätts mina hundars hälsa när svenska jakthundar är friskast? Foto: Oscar Lindvall

Varför ifrågasätts mina hundars hälsa för att vi jagar tillsammans när svenska jakthundar är friskast? Foto: Oscar Lindvall

Varför måste jag bevisa lyckan jag ser i mina hundars ögon när vi jagar?
… när ingen ifrågasätter hundägaren vars hund genomlever sitt liv i en lägenhet, ensam hela dagen med korta promenader, koppel och bajspåse?
Varför får jaktmotståndare och avdankade poliser i grupp saklöst fortsätta sprida fördomar och lögner i media där jägare likställs med tjuvskyttar?
… när jakthatarna eller deras anklagelser aldrig granskas?
Varför måste jag försvara att jag som jägare tar fullt ansvar för mitt köttätande genom jakten?
… när gemene man aldrig behöver stå till svars för sina ideliga inköp av utländskt, plågat och antibiotikaproppat kött?
… när det närproducerade sakta men säkert försvinner och importberoendet riskerar att ta över?
Varför förlöjligas människors frustration över att inte längre kunna leva med jakten och jaga med sina jakthundar?
… när en trädfällning i Stockholm skapar hysteri?
Varför uppmärksammas inte att många människors hela livssituation på landsbygden försvåras allt mer?
… när ett samlat mediadrev i Sverige drar på för allt vad tygeln håller för att en före detta finansminister skiljer sig?

av /21 Kommentarer

Kan vi göra som vi vill?

, , •
Foto: Magnus Rydholm.

Foto: Magnus Rydholm.

Med jämna mellanrum stöter jag på en ganska vanlig attityd. Denna dyker upp i hela samhället och är således inget isolerat jägarfenomen. Det jag tänker på är: ”Jag gör saker på mitt sätt, ingen annan har med det att göra”. Ibland appliceras det på den enskilda jägaren, ibland på jaktlaget eller hela jägarkollektivet.

Jag utgår ifrån att ni har träffat ett antal jägare som säger så med jämna mellanrum. Och gräver vi långt inne i oss själva så måste nog alla erkänna att vi sagt – eller i alla fall tyckt – så. Begreppet används på allt mellan himmel och jord; vapen, kalibrar, hundar, jaktmetoder och utrustning med mera.

Ofta bottnar agerandet i att vi har svårt att finna vedertagna argument som samhället eller omgivningen accepterar. Att säga ”Jag gör saker på mitt sätt, ingen annan har med det att göra” innebär inte att man med automatik har fel. Det betyder bara att jag inte lyckats få min omgivning att förstå eller tycka lika dant. Fast det kan också betyda att jag har fel, riktigt fel. Men att jag inte själv har förmågan eller viljan att inse detta.

Inom socialpsykologin finns ett begrepp för detta: kognitiv dissonans. Låt mig ta ett övertydligt exempel. Alla rökare vet att detta är onyttigt, men för att försöka skapa legitimitet för sitt rökande använder de en förklaringsmodell som ska minska onyttigheten, exempelvis ”jag röker så lite”, ”jag mår bra trots att jag röker”.

Jag ställer en helt uppenbar fråga: Ändrar samhället sin syn på rökning för att rökarna inte tänder på så många giftpinnar om dagen, eller tycker att de mår bra?

Nej, självklart gör samhället inte det.

Bryr sig allmänheten om vad vi jägare gör? Jo, allt vi gör och säger tolkas av samhället. Är inte våra argument så bra att samhället accepterar dessa kommer det slå tillbaka mot oss – troligen i att acceptansen för jakt minskar. Det hjälper inte att hävda att detta bara är något som vi jägare bestämmer över och att ingen annan har med detta att göra. Jakten är inte frikopplat från samhället i övrigt.

 

Någon minns säkert att jag tidigare skrivit om att vi troligen har världens högsta acceptans för jakt. 86 procent. Bara nio procent är emot jakt. Men det finns en skenbar trygghet i denna höga siffra.

Tidigare fanns en stor och överväldigande majoritet som förstod och visste vad jakt var. De hade gjort ett aktivt val att jakt var okej. Så ser det inte ut idag. Skillnaden ligger i att kunskapen om jakt är väldigt liten och människorna har inte gjort ett medvetet val. Istället anser dessa att jakten är okej så länge den lever upp till deras krav och förväntningar på hur den ska skötas. Vi får deras förtroende så länge vi lever upp till deras förväntningar.

Acceptansen för jakten är starkare än någonsin, men jag vill hävda att den också är skörare än någonsin. Det krävs således inte så mycket felbedömningar av oss för att siffrorna ska dala – snabbt.

Hur samhällstrender som indirekt påverkar jakten är naturligtvis inget som gemene man dagligen går och funderar på. Men Svenska Jägareförbundet gör det. Det är därför vi jobbar med jaktetik, gör opinionsundersökningar, lär ut tekniker och jaktmetoder som är accepterade, försöker sprida viltkött till allmänheten, har en objektiv information och mycket annat.

För utan samhällets stöd så kommer förbud och regleringar oerhört snabbt.

Ibland kan det nog vara svårt att se och uppskatta denna del av Jägareförbundets arbete, när man tycker att ingen annan har med min jakt att göra.

Men det är just så vi människor (och kognitiv dissonans) fungerar.

av /1 Kommentar

Liten eller stor risk att hunden dödas av varg?

•

Igår har SR ett inslag om vargar och hundar. Det bygger på vad Viltskadecenter säger om vargangrepp på hundar. Jag har i flera år påpekat för VSC det olämpliga i att redovisa risker för vargangrepp på hund som man gör , utan att också jämföra med andra risker som hundar eller vi själva utsättes för. Tyvärr gör man fortfarande inte det, man skriver bara att det är upp till var och en att avgöra om det är en acceptabel risk. De redovisar också att vargdöden är en ny risk som tillkommit som är lika stor som trafikdöden för jakthundar. Det säger SR heller inget om. Jag skrev en kommentar till SRs reporter med anledning av inslaget. Väljer att publicera det istället för att skriva ett helt nytt inlägg.

 

Hej Joacim

Lyssnade på ditt inslag på SR om hundar som angrips av vargar. På en viktig punkt har jag kraftiga invändningar mot sättet att rapportera. SR bör undvika att använda siffror som ingen kan förhålla sig till.

Siffran 9000 respektiver 5000 jaktdagar i snitt för att hunden ska angripas av varg ger sken av att risken är i stort sett obefintlig. Jag har i flera år påpekat att SLU och Viltskadecenter inte bör använda siffran som det görs i inslaget. Jag var involverad för drygt 10 år sedan när undersökningen gjordes.

Låt mig förklara vad som är så fel. Jag börjar med ett par frågor till dig.

Kan du själv förhålla dig till uppgifterna? Är 9000 eller 5000 dagar per angripen hund en stor eller liten risk? Hur stor är risken i förhållande till andra faror som vi normalt förhåller oss till? Jag är övertygad om att du precis som de flesta andra tycker att risken är väldigt liten! 9000 jaktdagar, det är ju en massa jaktdagar.

Men om man istället väljer att redovisa det på annat sätt hur uppfattar man det då? Du gör ett försök på er hemsida. DU skriver: ”Med andra ord: med 150 jägare inom ett vargrevir som jagar 20 dagar per säsong så kan man förvänta sig ett angrepp vart tredje år om det är ett par inom reviret och vart annat år om det är en familjegrupp.”

Fortfarande låter det som en liten risk.

Men om man istället säger att det under den första älgjaktsveckan i oktober släpps 2000 hundar i Värmland och att det betyder att en hund kommer att angripas av varg varannan eller var tredje dag. Hur uppfattar du problemet nu? Visst låter det som om problemet faktiskt är reellt?

Det ovan var en redovisning av hur samma data kan presenteras på olika sätt och ge helt olika bild av problemet, trots att det är exakt samma siffror. I vargdebatten har vissa valt att översätta siffrorna ovan till hur många år medeljägaren kan jaga i reviret förrän hunden blir angripen. Eftersom jägare med hund jagar i snitt 30 dagar per år blir siffran 300 år respektive 160 år. Nu låter det nästan omöjligt att få sin hund vargdödad!

Men som jag frågade ovan, hur stor är risken i förhållande till andra faror? När rapporten kom för många år sedan valde jag att göra exakt samma typ av beräkning för risken att jag som bilförare ska omkomma i trafiken. Det är enkelt, det är bara att ta antalet mil som körs i Sverige av bilister, medelsträckan som Svensson kör och antalet döda i trafiken och sen räkna.

I Sverige har vi en nollvision för dödade i trafiken. Alla säger vi ”kör försiktigt” när någon ska åka lite längre sträckor. Många känner också en oro över riskerna i trafiken. Vi kan möta rattfyllon, drogpåverkade, somna vid ratten eller mötas av plötslig ishalka.

Men hur är det med risken? Hur stor är den egentligen?  Hur stor är risken i förhållande till de 160 år en medeljägare kan jaga i ett revir med en familjegrupp vargar? Jo, du kan köra 1200 mil (medelbilisten) om året i 10 000 år utan att dödas i trafiken! Plötsligt framstår 160 år som en stor risk jämfört med risken 10 000 år som vi trots allt alla räds!

Så min vädjan till SR och alla andra är att sluta använda siffror som ingen kan förhålla sig till. 5000 eller 9000 jaktdagar med hund säger absolut inget om risken är stor eller inte. Det tjänar enbart ett enda syfte, att förminska ett mycket stort problem för Sveriges jakthundägare. Notera att det angripits ca 50 hundar per år av varg, trots att tusentals jägare inte längre vågar släppa sina hundar.

Med vänliga hälsningar

Gunnar Glöersen

av /39 Kommentarer

Förändring – för medlemmens skull

•

RoeIIIC

Ofta berättar vi om interna händelser som kanske inte i första skedet verka påverka medlemmarna i någon större grad. En av dessa processer är hur vi är organiserade och hur vårt nya arbetssätt ska fungera. Men det finns några skeenden i detta som är riktigt intressanta, och som förklarar och sätter perspektiv på detta arbete. Utan att använda överord skulle jag vilja påstå att vår framtid hänger på att vi gör just detta – förändrar oss. Jag tänkte försöka sätta ord på just detta.

 

Vi lever i föränderlig värld. På många sätt är detta uppenbart. Men vissa skeenden är inte så tydliga och trots att vi ser tendenser så lägger vi inte märke till effekterna av samhällets omvandling.

Under väldigt många år har föreningar som Svenska Jägareförbundet kunnat verka ungefär likadant. Men under de senaste 20 åren har det hänt en del som omkullkastar denna trygga tillvaro. Och det här är ganska jobbigt.

Vi har under många årtionden byggt upp ett sätt att arbeta som har fungerat bra. Nya medlemmar har tillkommit, eftersom vårt erbjudande (allt som vi gör och vad medlemmarna får i form av tidningar, försäkringar och utbildningar med mera) har varit tillräckligt attraktivt.

Men de nya samhällstrenderna omkullkastar en stor del av den trygghet vi har vaggats in i. Låt mig nämna några av tre av många samhällstrender som påverkar förbundet.

 

Urbaniseringen: Om man skärskådar befolkningens rörelsemönster i landet så ser vi en flyttning mot kusterna och mot Mälardalen. Faktum är att vi har en av Europas starkaste urbaniseringstrender. Och det är hur Stockholm och Mälardalen växer oerhört snabbt.

Effekterna av detta blir att de mindre orterna avfolkas. Det blir problem med elevunderlag i skolorna, lönsamhet för affärerna, service i form av sjukvård blir allt sämre med mera.

Detta medför också att det blir färre jägare i dessa områden, men förhoppningsvis fler i storstäderna. Hur ska färre jägare på landet klara av att vårda viltet, när samtidigt styrningen och kraven på en aktiv förvaltning bara ökar? Hur ska förbundet klara av att vara en reell kraft och kunna verka effektivt med färre medlemmar där arbetet ska bedrivas? Vem ska i norra Sverige skjuta de sista älgarna när hemvändarveckorna är förbi, och vem ska nattetid sitta och vakta på vildsvin i södra landets inland?

 

Biologisk mångfald: Nästan alla meningar om miljö- och biotopvård innehåller de två viktiga orden ”biologisk mångfald”. Det mest betydelsefulla för att vi ska behålla en hög biologisk mångfald i landet hänger samman med hur brukandet ser ut.

Ingen har väl missat hur jordbruket blivit konkurrensutsatt, vilket fått till effekt att många små och medelstora lantbrukare fått lägga ned. Gårdar köps upp av färre men större jordbruksföretag. Effektivisering av jordbruket har blivit nödvändigt för att ha en lönsamhet i företagen. Större och effektivare maskiner krävs på större och sammanhängande odlingsytor. De sämre åkrarna, med klenare jordmån planteras igen. Det brutna landskapet, med små brukade åkrar är därmed hotat. Det är just dessa åkrar och betesvallar där mångfalden är som störst.

Man behöver inte ha några större kunskaper om miljövård för att inse att detta kommer leda till en förändring av förutsättningarna för djur- och växtlivet, den biologiska mångfalden.

 

Föreningsdöden: Runt om i Sverige drabbas allt fler föreningar av den effekt som ett förändrat livsmönster och syn på ideellt arbete fört med sig. Den tid när man var medlem i en förening bara för att man gillade verksamheten, och vad föreningen stod för, är snart förbi. Våra liv ser helt enkelt inte ut som de gjorde för 30 år sedan. Ungdomarna idag lever ett digitalt liv, som vi bara har sett början på.

Även det ideella engagemanget har förändrats. Egentligen har det inte minskat. Ett exempel på detta är Missing People. Denna förening har inga som helst problem att få tag på frivilliga. Människornas engagemang ser bara helt annorlunda ut mot vad vi är vana vid. Detta utmanar hela Föreningssverige, och därmed också förbundet.

 

Och det är mot bakgrund av bland annat dessa trender som förbundet är inne i sitt förändringsarbete. Jag tror bara att vi sett början av detta. För ännu finns det ingen som riktigt har koll på hur samhället kommer utvecklas, hur lång tid det tar eller var det tar vägen.

Ska Svenska Jägareförbundet vara en stark organisation i framtiden måste vi förändras i takt med tiden och människorna. Det är därför tur att vi har en klok förbundsledning som insett nödvändigheten att göra förändringar – och ifrågasätta allt vi gör för att kunna vara effektiva och leverera mervärde till medlemmarna. Allting handlar om att höja blicken, följa med och parera samtidens utmaningar.

Men, att förändra invanda mönster och människor är inte lätt. Många kommer tycka att det är fel, att man borde göra andra saker istället eller kanske hålla kvar vid det som vi har gjort under så många år.

 

Tyvärr finns det kanske en risk att min text upplevs som negativ. Att utmaningarna ser oöverstigliga ut. Men så är det definitivt inte. Tvärtom.

Jag ser stora möjligheter för Jägareförbundet att bli ännu viktigare och relevantare för människorna i landet. Ta bara biologisk mångfald som ett exempel.

Våra insatser – som vi kallar viltvård – är av betydande mått. Jägarna lägger troligen mer pengar och arbetstid än staten för att tillse att det finns lövinslag i barrskogen, att det finns våtmarker, att skogsbryn sköts, att det finns kantzoner med buskar och högt gräs i åkerlandskapet, att små åkrar i skogen blir viltåkrar, att utfodra viltet och tillse att det finns balans mellan rovdjur och bytesdjur. Jägarna har en viktig samhällsuppgift som är större än vad vi själva tror.

Och det är därför vi måste vara följsamma och förändringsbenägna. Vi är en medlemsorganisation. Basen i allt vad vi gör måste vara att leverera det som medlemmarna kräver – medlemsnytta.

Det är i skenet av allt detta som omorganisation och förändrade arbetssätt måste ses.

 

av /13 Kommentarer

Vargjakten slut i Värmland

, , •

vargjakt

Vargpass i Dömleskogen                         Foto: Gunnar Glöersen

 

Nu är vargjakten över i Värmland där jag jagat. Som vanligt har jakten debatterats och kritiserats av vissa grupper. Deras försök att störa och ”dokumentera” vargjakten har begränsat sig till att dyka upp på parkeringsplatser i lågskor eller åtminstone i kläder som inte direkt lämpar sig för mera avancerade skogsutflykter. Efter att de under den första helgen fick sin mediala uppmärksamhet försvann de.

Däremot var lokalbefolkningen fortsatt på plats och gav oss glada tillrop. Under de 12 dagar jakten pågick träffade jag många längs vägar och vid röda stugor i skogen. Alla sa samma sak. ”Lycka till, skjut så många ni kan. Ni har mitt stöd”. Dessutom fick vi många tips från allmänheten som gjort sig besväret att söka upp våra telefonnummer. De hade sett vargar eller vargspår och ville hjälpa till. Alla rapporter var inte rätt, men visar på det engagemang för vargjakten som finns i bygderna.

Jag jagade själv 10 av de 12 dagarna. För det mesta hängde jag i spåren efter vargar. Det gör att chansen att få skjuta en varg är liten. Men man får glädjas med passkyttar, som efter många och långa timmar i kyla, får skjuta en varg. Mest beundrar jag de unga grabbarna, Simon, Robert, Tommy, Niclas och Anders m fl. som sent varje kväll körde över markerna och sprejade alla spår med grön färg. Sen var de ute igen kl. 05.00 och sökte nya spår. Vissa sträckor till fots med pannlampa genom skogen. De är ungdomlig entusiasm! Alla andra kom till serverat bord kl. 09:00!

Vargjakt är roligt ungefär tre dagar, sen övergår det hårt arbete. Jaktledarna lägger ner många dagar i förväg med planering. När vargjakten väl är igång ska vargarna ringas, passkyttar ställas ut, säkerhetsdetaljer och regler genomgås m.m. Efter jakten ska fällda vargar visas upp för länsstyrelsens personal och papper fyllas i. Samtidigt ska nästa dags jakt planeras och telefonsamtalen blir många och långa till sent på kvällen. Det blir inte många timmars sömn.

Många ickejägare verkar tro att det är nöjet att få skjuta en varg som driver oss. I själva verket är det för att vi överhuvudtaget ska ha något att jaga kommande år som vi jagar. Det är älgar, harar och rådjur vi vill jaga, inte varg!

En ny erfarenhet blev vargjakt med hund. Inte bara för mig utan även för hundförarna själva. Ganska många av vargarna har skjutits för hundar. Jag visste att man gjort det i Finland. Men att t ex en ensam liten smålandsstövare kan driva vargar i pass är onekligen lite märkligt. Om vargen bestämmer sig för att jaga istället för att vara den jagade har hunden givetvis ingen chans, vargen väger 2-3 ggr mer än hunden. Hemligheten ligger i att det är hundföraren som söker upp vargen och skrämmer den ur daglegan. Den ska veta att den är förföljd av oss. Först då släpper man hunden. Jag är inte djurpsykolog, men gissar att den normalt tuffa vargen tappar självförtroendet när den som jagande plötsligt blir den jagade. Problemet för oss är att få alla att förstå den skillnaden. I andra sammanhang säger vi att vi inte kan jaga med hund p g a vargen. Nu jagar vi plötsligt varg med hund. Var säkra på att ”den andra sidan” kommer att försöka tvista till argumenteringen.

Sammanfattningsvis visar vargjakten att vi är väl förberedda, bra organiserade och att samarbete över jaktlagsgränserna är helt avgörande. Nu ska vi fortsätta arbetet med att få en långsiktig och vettig vargförvaltning. Ännu är vi inte framme, 2015 års vargjakt var bara det första steget.

av /53 Kommentarer

Fega vargaktivister

•

Hot1

Idag kom det ett brev med posten. Redan innan jag öppnade det sa jag till min jaktkompis som är på besök, ”nu fick jag årets första hotbrev”! Det har tyvärr gått så långt att jag utan att öppna vet vad det innehåller. Det är egentligen ganska skrämmande.

Hur kan jag veta det, förutom att det är vargjaktstider? Jo, kräken som hotar är inte bara fega och anonyma. De har inte heller hört talas om gemener, de använder nästa alltid bara versaler.
Kräket säger sig veta var jag bor. Grattis, det kan inte ha varit så svårt att lista ut. Jag gömmer mig vare sig bakom anonymitet eller hemliga telefonnummer.
Jag kan ha fel, kanske är hotet inte anonymt. Bilden på framsidan kanske är en selfie.

I morgon gör jag en polisanmälan. Kuvertet ser ut att vara poststämplat i Hallsberg.

Hot2

av /42 Kommentarer

Vad får du för medlemsavgiften?

, •
Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

Finns det någon organisation som levererar mer medlemsnytta än Svenska Jägareförbundet (medlemsnytta är för mig vad man får för sin medlemsavgift)?

Jag är en föreningsmänniska och medlem i många olika föreningar. En del har en väldigt låg medlemsavgift, men jag får i stort sett inget annat från dessa än en inbetalnings-avi. Andra föreningar kostar mer. De ger mig möjlighet att använda lokaler, utrustning, instruktör/tränare eller något liknande. Mycket mer än detta får jag inte för medlemsavgiften, som ibland är mer än dubbelt så dyr som Svenska Jägareförbundets.

Vad är det jag vill säga? Jo, att 600 kronor kan upplevas som en ganska hög kostnad för att vara medlem i en förening, om man inte reflekterar över vad man får tillbaka i form av medlemsnytta.

Vet då alla medlemmar om vad förbundet gör, vad man får för sina inbetalde pengar? Nej, tyvärr inte. Jag nämner här några av de allra viktigaste sakerna man får för de 600 kronorna:

  • En organisation som med kraft och kunskap bevarar och utvecklar den svenska jakten och viltvården.
  • Förbundet har anställda jaktvårdskonsulenter knutna till alla län, med kunskap om förutsättningarna där, för att kunna svara på dina frågor.
  • Förbundet har anställda specialister inom många olika kunskapsområden, som kan svara på dina frågor, arbeta med utveckling av jaktformer, regler med mera.
  • Förbundet har tusentals förtroendevalda – på alla nivåer – som arbetar för du ska ha bra förutsättningar för din jakt, ditt skytte etc.
  • Förbundet verkar från lokal och länsnivå till nationell och internationell nivå, eftersom överstatlig lagstiftning också påverkar din jakt
  • Förbundet har utbildningar inom nästan allt – för att du ska hitta det du vill lära dig.
  • Förbundet arbetar mot politiker, myndigheter, forskare, skogen, lantbruket för att du ska ha bra jaktliga villkor, viltstammar och möjligheter.
  • Därtill finns det allt det andra, som tidningen Svensk Jakt, försäkringar, rabatter på olika produkter, jakttabell, hemsidor, information och mycket annat som du får.

 

Jag nämner också två exempel, där förbundet nyligen gjort avgörande skillnad för medlemmarna.

  • Handläggningstiderna av licenser blir nu kortare i många län. Förbundet har haft möten, gjort skrivelser, debatterat för att Polisen ska sköta uppdraget som det ska fungera. Nu ser vi resultatet av vårt arbete.
  • Vargjakt. Förbundets engagemang i vargfrågan är det som gjort att vi idag jagar varg. Utan vårt arbete hade det inte varit möjligt.

Om jag ska vara ärlig vet jag inte om en enda förening som ger mig så mycket för medlemsavgiften som Svenska Jägareförbundet.

Värva en medlem du också och hjälp oss att bli ännu bättre – för dig som medlem.

av /1 Kommentar

APU, lögnens Mecka

•

Jag har tidigare skrivit om APU. Deras frontfigur Conny Andersson drar sig inte för att konsekvent ljuga. Nu senast sprider han nyheten att deras spaning har lett till att ”de” har hittat en skadeskjuten varg som skjutits av en 16 årig pojke under helgen. De bifogar en bild som bevis. Absolut inget av detta är sant! Allt är lögn och förbannad dikt!

Jag tar det i tur och ordning.

  1. Vargen på bilden som APU sprider är skjuten av en 45 åring man.
  2. Ingen 16 åring har överhuvudtaget skjutit någon varg. Däremot har en 17 åring skjutit en varg, men inte i helgen. Det var i fredags. Den vargen föll på skottplatsen. 17 åringen har redan vapenlicens och har rätt att jaga.
  3. Ingen varg har ”hittats” av APU. De enda vargar som finns är de vargar som jägarna själva skjutit, visat upp för besiktningsman, fotograferat eller låtit andra fotografera.

Idag var jag med i P3 kl 13:20. Före mig var Conny Andersson. Tyvärr hörde jag inte vad han sa, medan jag väntade i luren. Hade jag gjort det hade jag i direktsändning kunnat visa hur APU vilseleder, ljuger och förtalar inte bara enskilda utan även hela grupper av människor. Conny Andersson är en ny Hellesö, en djurens beskyddare, naturens vän och vargkramarnas hjälte.  Hoppas att omvärlden snart inser att han är en ulv i fårakläder.

av /19 Kommentarer

Tre dagars vargjakt

•

varg

Så blev det vargjakt till sist. Först lurade länsstyrelserna oss på den första veckan, med obegripliga motiveringar. Sen var det lagmannen på Förvaltningsrätten i Karlstad som stal den andra. Om man ska vara snäll så kan man väl säga att det nog är ovanligt att en lagman går emot regering och riksdag i en mycket kontroversiell och svår juridisk fråga och dessutom våga ta beslutet ensam efter stängningsdags!

Lösningen fick vi tack vara Jägareförbundet som direkt skickade en överklagan till Kammarrätten. Men det viktigaste var att vi tack vare vår internationella bevakning visste att det skulle komma en dom som förväntades gå i vår riktning. EU domen visade sig ocskå bli avgörande i Kammarätten, som upphävde inhibitionen. Äntligen kunde jakten komma igång.

Snön vräkte ner, men övergick tyvärr i regn i mitt eget område. Vi ställde in den organiserade jakten. Men vi var några som ändå försökte, men det var hopplöst. Jag åkte hem och ringde Lennart Johannesson. ”Vill ni ha hjälp”, frågade jag mest på skoj. – Ja, jag måste åka på styrelsemöte, du får ta över spårningen, vi har fem inringade”, svarade Lennart. Jag var inte nödbedd. 30 minuter senare var jag på plats. På vägen fick jag veta att en av de fem vargarna hade fällts. När jag parkerade fälldes nummer två! Min spårning begränsade sig till att spåra ut de tre återstående ur såten. Då ringde de från mitt eget område, vi har ett vargspår. – Så jag kastade mig in i bilen igen. Jag brukar inte misslyckas när jag väl får ett spår, men den här gången saknade jag APU indianen. Jag kunde inte tyda marksafterna, försöket misslyckades.

Dag två var jag åter på plats i Gårdsjöreviret med Lennart och 55 jägare. En varg var hittad. Vi ställde ut och jag och Lennart skulle spåra. När passlinjen var på plats kommer en varg in mellan två passkyttar 50 meter från den vi tidigare hittat spåren efter. Alltså två vargar i såten. Lennart och jag tar var sitt spår. Vi spårar ca 3 km och varg nr 2 stannar ofta och väntar in oss. Den första verkar ligga långt före. När jag närmar mig passlinjen rapporterar en skytt att han sett en varg. Jag börjar oroa mig för att vargen slunkit ut. Jag har nämligen bara 75 meter till passlinjen när det smäller! Två snabba skott och en glad 19 åring rapporterar att vargen ligger. Hade jag hunnit 10 meter till hade jag sett allt. Så nära kan de vara den som spårar.

Vi samlas igen för ny såt. Plötsligt står det tre kvinnor och en man mitt ibland oss. De passar liksom inte in. Inte direkt klädda för vargjakt. APU är på plats. Jag hade fått höra att de varit hos ett annat jaktlag ett par timmar tidigare. Nu träffade jag för första gången på dem i skogen. Nej förresten, på parkering intill skogen. Ingen brydde sig om dem, vi planerade ju utställningen för nästa såt och nya vargar. Hade inte heller tänkt bry mig om dem. Men när de började fotografera nummerplåtar på bilar fick jag nog. Jag frågade varför de gjorde så. De fega typerna nekade, trots att vi alla såg och hörde hur den mörka kvinnan i sällskapet tog bilder. Den ena kvinnan blev lite upphetsad och fråga lite uppkäftigt om jag hade polismans befogenheter. Som om det skulle krävas för att fråga varför de beter sig som de gör. Först nu känner de igen mig. –Nu ser du att det vi gör inte är trams! På vilket sätt deras agerande inte skulle vara trams framgick dock inte. Mannen i gänget ställde en fråga till mig. – Det finns väl 5 vargar i Gårdsjöreviret? Jag svarade vänligt att de är betydligt fler, åtminstone det dubbla. Han skakade på huvudet och sa att det inte stämmer med den officiella bilden. Där har han helt rätt. Fem var garanterat fel! Vi har nämligen redan skjutit 6! Möjligen var den sista vargen vi sköt och de två vi spårade igår och alla de som andra jaktlag jagade spökvargar. Vad vet jag, de ser dock ut att finnas i verkligheten. Spår i snön blir det också av dem.

Ljuset satte hinder för ytterligare vargar dag 2. Lennart och hans spårare började bli slitna, de hade sovit 6 timmar sedan jakten började. Men viljan att jaga var stor hos de samlade. Vi vill jaga i morgon, sov ni så spårar vi! Så blev det.

Nya vargar hittades under förmiddagen dag 3. Två olika varglöpor ett par kilometer isär. Jag skulle kolla åldern p å det ena spåret. Genade till spåret och råkade stöta vargen efter bara 75 meter. Den hade tagit daglega i en brant. Så nu visste vi att vi hade ett färskt spår. Tyvärr bytte den riktning, vilket gjorde att vi ställde ut fel. Men några skyttar stod ändå på rätt ställe, norrut. Jag spårade vidare några kilometer. Såg fyra levande vuxna älgar och tre kadaver på vägen. Dessutom en dödad råbock! Under de tre dagarna har jag sett spår efter ca 12 älgar, men inte en enda kalv! Inte ett enda harspår och inte ett enda rådjurspår har jag sett. Markerna töms på vilt, men vissa tycker inte att det är ett problem. De kallar det biologisk mångfald.

Under spårningen går en ”stänkvarg” in i såten. Jägaren hann inte med, eftersom den kom från fel håll. Det var den andra ”stänkvargen” på två dagar. Det tyder på att det finns en hel del vargar i det sk Gårdsjöreviret. Tilldelningen baseras på att det finns 6 djur per revir. Problemet är att det finns betydligt mer än det dubbla i vårt jaktområde. Samma sak i det andra jaktområdet. Det betyder att vi inte kan tömma reviren som planerat. Det kommer att finnas lika många vargar efter jakten som man trodde att det fanns från början.

På vägen hem fick jag nya besked. Aktivister försökte förstöra vargjakten i ett annat jaktlag. Ett antal personer, varav flera från Norge, ställde sig helt sonika på vargpass. Syftet var givetvis att störa jakten. Nu har de vare sig kompetens eller möjlighet att förstöra hela jakten. Men tråkigt för just de jägarna.

Avslutningsvis får jag säga att jag är full av beundran för alla som i svåra förhållanden sökt nya vargspår, heder åt er. Samma sak om alla passkyttar som fryser i timmar. Lennart som organiserade det hela måste också få beröm. Det var med glädje jag bidrog med spårning av vargarna och än trevligare att var först framme hos en glad ung vargskytt.

 

(Kommentar i efterhand: Jag har antagligen varit otydlig, några har uppfattat texten om antalet vargar i jaktområdet som en kritik mot lst. De var inte menat så. Det var enbart APUs ”officiella bild” jag raljerar över. Lst har överhuvudtaget inte någon officiell siffra för området i år. Lst skrev därför ett förtydligande. Ni kan läsa det här. https://storarovdjuren.wordpress.com/)

av /26 Kommentarer

En dåres försvarstal

, , •

SRF

När jag igår kväll fick ögonen på Rovdjursföreningens förklaring till sitt agerande i vargfrågan kom jag att tänka på Strindbergs bok, ”En dåres försvarstal”! Precis som Strindberg i sin bok om sin relation till Siri väljer Rovdjursföreningens generalsekreterare och ordförande att ge ”sin egen” beskrivning av sitt förhållande till rovdjurspolitiken. I deras verklighetsbild är det de som blir hånade och får lida av rådande vargpolitik, inte landsbygdsbefolkningen. Det är inte de som är de stora förtryckarna, utan den förra regeringen med Eskil Erlandsson i spetsen.

Strindbergs bok slutar med, ”Jag har hämnats; vi är kvitt…”. Man kan anta att Rovdjursföreningen använder samma fras om Kammarrätten idag går på Förvaltningsrättens linje och beslutar om fortsatt stopp för vargjakten.

Rovdjursföreningens försvarstal är lika hemskt som Strindbergs ansågs vara på sin tid. Det saknar varje spår av självrannsakan, ödmjukhet och förståelse för konsekvenserna av den ökande vargstammen. Dahlerus och Nauclér visar också att de fullständigt struntar i att Sveriges riksdag med 87 procents majoritet vill att vargstammen ska förvaltas och begränsas genom jakt. Deras syn på ”demokrati” begränsar sig till rätten att kunna använda domstolsväsendet till att obstruera mot folkviljan.

Det finns mycket i texten som man skulle kunna kommentera, men jag begränsar mig till att förklara innebörden av deras tre krav för en hållbar vargförvaltning.

ett vetenskapligt välgrundat referensvärde för hur många vargar som behövs, som inkluderar genetiska hänsynstaganden

Målet är att det ska finnas minst 2000 vargar (Ne 500) i ”vår population”. Sveriges andel skulle sannolikt bli minst 1 500 vargar. För något inflöde av gener existerar enligt dem inte från Ryssland. Alltså vill de begränsa populationen till att enbart gälla Fennoskandia. Eftersom Finland knappast lär ändra sitt referensvärde (200 vargar) och inte heller Norge (30 vargar) lär Sverige få ta huvuddelen.

ett mål för genetiken och en konkret plan för hur isoleringen ska brytas och inaveln sänkas avsevärt och varaktigt

Med mål för genetiken menar de är att inaveln ska sänkas till högst 10 %. Eftersom Sverige ligger i utkanten av vargens utbredningsområde med en liten landbrygga österut kan målet vara svårt att överhuvudtaget nå, åtminstone under överskådlig tid. Framför allt eftersom det redan finns så många inavlade vargar att nya vargars betydelse inte är lika stor som i en stam med färre vargar.

en plan för hur åtminstone ett antal vargetableringar ska få finnas i norra halvan av landet för att säkra den genetiska kontakten österut.

”Ett antal vargetableringar” i renskötselområde skulle innebära att varg för alltid ska finnas i där. Eventuella invandrare skulle givetvis ”fastna” i dessa områden eftersom de där stöter på de första skandinaviska vargarna efter att de lyckas ta sig genom den vargtomma ”förbjudna zonen” i norra Finland. Eftersom Sverige är ett avlångt land skulle många valpar från dessa nordliga revir med invandrare välja att också etablera sig i renskötselområdet, nära befintliga nordliga revir. Det i sin tur skulle innebära att merparten av de genetiskt viktiga vargarna plötsligt skulle finnas i den norra halvan av Sverige. Hur argumentationen från SRF skulle se ut då behöver jag väl knappast nämna. Men konsekvensen skulle bli att rennäringen precis som SRF skriver skulle få ”anpassa sig till moderna miljökrav”. Fritt översatt, upphöra i sin traditionella form.

Att rovdjursföreningen överhuvudtaget väljer att publicera försvartalet visar inte bara på desperation när de nu märker att opinionen svänger. Tidningarnas ledarsidor är nu fulla med kritik mot dagens ordning där enskilda domares inflytande över förvaltningen är större än det folkvalda parlamentets vilja. Texten visar också på den totala bristen på förståelse för de tusentals renskötare, markägare, djurägare och jägare som på riktigt får betala priset för en växande vargstam.

Ann Dahlerus och Kenth Nauclér är dock villiga att kompromissa. Förslaget ser ut som följer:
– Om ni brukare går med på att lägga ner rennäringen i sin nuvarande form, avstår från älgjakt och användning av lös hund i stora delar av Sverige, accepterar att tamdjursnäring inte går att bedriva i skogsbygder och att markägarna avstår från intäkter från jakt och accepterar att fastighetspriserna i glesbygden sjunker. Då kan vi acceptera att ni jägare får skjuta några få vargar. Men bara om det görs ”försiktigt”!

av /38 Kommentarer

Hur fyller du på med energi?

, , •

Stressa av

Tempot i dagens samhälle är många gånger för högt. Vi stressar.
Både våra egna, vänners och samhällets förväntningar på hur vi ska vara som människor, vad vi ska göra, hur vi ska se ut, leva våra liv och mycket annat gör att stress numera är en del av vår vardag. Samtidigt ställer yrkeslivet allt tuffare krav.
Visst, stress behöver inte alltid vara dåligt. Den kan få oss att fokusera och producera.  Men alla människor behöver fylla på med ny energi. Och vi gör det på olika sätt.

För de allra flesta jägarna är det under jakt vi laddar batterierna. Det är då vi kopplar bort vardagen. Jakt är nämligen en sysselsättning som är som gjord för att få energi, kanske en av de bästa ”batteriladdarna” som finns.
Varför är den det?
Jo, först så är man utomhus under en lång tid. Bara den friska luften är bra. Därtill får man motionera, både gå, smyga, springa och ibland dra älgar till vägar.
Sedan får man koncentrera sig på saker som man inte gör varje dag. Lyssna efter ljud, stå still, vara tyst, uppfatta små rörelser och röra sig sakta för att nämna några primitiva saker som människokroppen faktiskt är gjord för att utföra.

När alla dessa små göromål utförs tillsammans klarar den mänskliga hjärnan inte av att samtidigt fokusera på andra saker. När vi är på jakt och skärps våra sinnen och hjärnan ställer in sig på en enda sak – jakten. Det går helt enkelt inte att samtidigt fundera över hur man ska få livspusslet att gå ihop, arbetsplatsproblem eller något annat. När du jagar gör du det till 100 procent. Och även om du inte skjuter något får du tillfredsställelse över upplevelsen i naturen. Du har troligen använt förmågor som du inte använder i din vardag, olika delar av hjärnan har fått arbeta för att nämna något. Och detta ger oss ny energi.

Jag tror det är just detta som gör att vi jägare söker efter så mycket jakt som möjligt. Vi söker återhämtning och upplevelser på en och samma gång.
Jakten ger oss jägare då mening – i ett större sammanhang (med viltkött, viltvård och allt annat).
Om du aldrig jagat någon gång. Fråga en jägare om du får följa med. Då kan du själv se att spänningen, upplevelserna och de skärpta sinnena ger ny inre kraft – även om kroppen blir trött.

av /1 Kommentar