Med gällande regler kan man helt slippa åtgärda körskador genom att lämna trädgrupper. Alternativt kan man helt slippa ta naturhänsyn genom att köra sönder tillräckligt och fylla igen en del efter sig. Ska, ska, ska det vara så??? Foto ©: Fredrik Widemo.

Det pågår just nu en livlig debatt om hur naturvården kan bli bättre i skogen. Jag har berört detta litet i mitt förra blogginlägg Förändringar i skogen till det bättre?, men tänker blir mer specifik i det här inlägget. Här ligger nämligen i mina ögon delvis förklaringen till varför vi inte når målen för hänsynen inom skogsbruket. Dessutom finns det en inbyggd mekanism som ur ett biologiskt perspektiv direkt motverkar ambitionerna med skogspolitiken: man skall relativt sett ta större hänsyn i små objekt än i större. Det borde självfallet vara tvärtom.

Hur mycket hänsyn man är skyldig att ta inom skogsbruket regleras genom den så kallade ”intrångsbegränsningen”. Enligt lagstiftningen skall jag som skogsägare inte behöva ta så stor hänsyn till naturvärden att ”markanvändningen allvarligt försvåras”. Hyser marken värden som är större än så, måste staten helt enkelt kompensera mig för att avstå från att bruka den helt eller delvis. Frågan är dock hur mycket man ”frivilligt” skall avstå? Här blir det knivigt… och det finns bara några få domar att luta sig mot. Gällande grundprincip utgår från slutavverkningar, och möjligen gallringar, där man har ett beräknat netto. För objekt där nettot uppgår till max 250 000:- är markägaren skyldig att avstå upp till 10 % (beroende på om det finns naturvärden upp till den nivån), för objekt mellan 250 000:- och 2 miljoner upp till 5 % och för objekt med ett netto överstigande 2 miljoner måste man avstå max 2 %. Detta sätter alltså taket för hur mycket de naturvårdsåtgärder man är skyldig att utföra får kosta. Det finns ett antal problem med detta, som jag ser det.

Domstolarna har i mina ögon helt bortsett från skillnader i ägandestrukturen. Det är i mina ögon inte självklart att 25 000:- i minskad avkastning (10 % av 250 000:-) är mindre viktigt för mig som liten, privat skogsägare än vad 40 000:- (2 % av 2 000 000:-) är för ett multinationellt skogsbolag. Ganska långt ifrån självklart, faktiskt… Självfallet är det också så, att det är vi privata skogsägare som oftare utför åtgärder inom små objekt.

Vidare finns det starka biologiska skäl för att det borde vara precis tvärtom. I små objekt är det aldrig långt till angränsande bestånd, och längden på kantzonen är större i förhållande till arealen, jämfört med hur det ser ut i stora objekt. Självfallet fyller exempelvis lämnade trädgrupper, eller högstubbar, en betydligt viktigare funktion ute på ett stort hygge än på ett litet. Om det ska finnas en skillnad i hur stor andel av nettot man förväntas avstå för att nå naturvårdsambitionerna, så borde systemet alltså vara det rakt motsatta, jämfört med idag.

Systemet bygger dessutom på att det finns ett beräknat netto att utgå ifrån. En hel del åtgärder som har klara naturvårdseffekter ger dock inget direkt netto. Vilken hänsyn ska jag ta vid markberedning? Eller vid röjning? Dessa åtgärder ger inget netto, utan utgör en kostnad som man i ett senare skede av omloppstiden får en avkastning av. Hur stor den avkastningen blir är dock extremt svårt att säga idag. Det finns därmed inget vettigt sätt att i dagens system säga vilken hänsynsnivå man måste uppfylla. Det säger sig självt att målstyrning inte fungerar när det inte finns ett uppsatt, kvantitativt mål.

Definitionen och tillämpningen för intrångsbegränsningen är alltför oklar för att utgöra ett skarpt verktyg inom naturvården i den brukade skogen. I och med att intrångsbegränsningen är vad som sätter ramarna och nivåerna för den hänsyn som skall tas, så faller hela systemet. Det gäller oavsett hur biologiskt relevanta de kvalitativa prioriteringarna inom hänsynen är. Avslutningsvis är det självfallet fullständigt horribelt att återställande av körskador räknas in under intrångsbegränsningen. Man kan följaktligen inte tvingas att återställa uppkomna körskador för en kostnad överstigande intrångsbegränsningen. Lämnar man litet trädgrupper och högstubbar kan man slippa undan helt. Undra på att andelen objekt med körskador ökar snabbt… man tar sig för pannan.

Systemet med intrångsbegränsning måste ses över med det snaraste. Det måste bli tydligare och måste självfallet utformas med ambitionen att maximera naturvårdsnyttan per krona man avstår i form av avkastning. Finliret med prioriteringsordningar är av klart underordnad betydelse. När det gäller körskadorna förväntar jag mig att myndigheter eller politiker sätter ned foten med det snaraste. Med gällande system kan man genom att köra sönder tillräckligt mycket helt slippa undan alla naturvårdsåtgärder inom ett objekt. Alternativt slipper man åtgärda dem genom att ta naturhänsyn. Lagstiftaren kan omöjligt ha avsett att återställande av körskador skall falla in under intrångsbegränsningen.

Jag hoppas man tar till sig av våra remissvar på § 30 SvL och Kunskapsplattform om hållbart brukande av skog (se länkar). Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket har kallat till två möten framöver med anledning av dessa processer. Skall bli riktigt intressant…

Det är nästan komiskt hur lite många ”vargkramare” kan om viltförvaltning. Nu senast är det Gunnar Gillberg (SNF, SOF och SRF) som i GP ondgör sig över jägarnas inflytande över rovdjurspolitiken och som helt okritiskt lyfter fram vargens ekologiska roll. Kaskadeffekter, det nya modeordet i vargdebatten, finns givetvis med. Kanske kan Daniels sjuåring ge även Gillberg lite lektioner?

Gillberg har ett huvudspår. Det finns ”överdimensionerade” klövviltstammar och det är jägarnas fel. Om det istället fanns fler vargar skulle det uppstå balans!
Vilket kvalificerat struntprat, det är tack vare jägarna som vi har så lite älg!

Värmland är nästan helt täckt av vargrevir, det finns inte plats för många fler. Om Gillbergs teorier hade stämt borde älgstammen rent logiskt minska nu i Värmland, till nivåer som inte är ”överdimensionerade”. Sanningen är dock den omvända! I stora delar av länet måste jägarnas avskjutning öka för att inte älgstammen skall explodera! Vargens närvaro har alltså motsatt effekt, älgstammen ökar! ”Kaskadeffekterna” är tydliga, fler viltolyckor, ökat betestryck och större skogsskador. Hur den biologiska mångfalden påverkas kan man diskutera. Älgarnas tramp på marken och deras bete som skapar luckigare bestånd i monokulturerna ökar i många fall den biologiska mångfalden.

Igår ägnade jag dagen åt spillningsinventering. Jag hittade spillning efter älg, rådjur, räv, hare, tjäder och orre. Medan jag inventerade blev jag uppringd av en Gottlänning som, precis som Gillberg, var kritisk till Jägareförbundets vargpolitik. Även han talade om kaskadeffekter och att det borde finnas fler vargar i Sverige. Jag stod mitt i en contorta plantering när han ringde! Det är just sådant som ”vargkramarna” glömmer bort. Vi har ett ekosystem som är helt reglerat av oss människor, helt enkelt för att det är det som bygger vårt välstånd. Contortan, detta i mitt tycke hemska trädslag, finns t ex över mycket stora arealer och planteras fortfarande trots att det inte är ett inhemskt trädslag. Helt enkelt för att det ger inkomster till Sverige. Den ”naturliga balansen” som Gillberg talar om finns inte. Möjligen kan vi genom mänskliga åtgärder, som jakt, skapa något som påminner om balans.

Gotlänningen, till skillnad från många andra som är kritiska till vargpolitiken och förbundets roll, valde han att ringa upp mig. Han stod ut med att lyssna på mitt flåsande under det halvtimman långa samtalet eftersom jag samtidigt förflyttade mig mellan provytorna i sommarvärmen. Gotlänningen och jag var tämligen överens när vi avslutade samtalet, det gäller att hitta en nivå på vargstammen som de flesta kan acceptera. Kaskadeffekter är något som vi vill undvika, inte något att eftersträva! Det är bl a därför vi jagar älg och varg!

Till mitt eget stora förtret är jag idag dömd att ha Niklas Strömstedts ”Den sista morgonen” på hjärnan. Kommer ni ihåg den? Mycket smäktande ballad som jag själv stapplat fram en och annan tryckare till på Långnäsparken i min ungdom… Anledningen till mitt nynnande är strofen 1:45 in i låten: ”Vi körde på en fågel och begravde den”. Jag och mina söner var nämligen inblandad i en fågel- och kulturkrock imorse.

Halvvägs till skola och dagis var det trafikstockning på landsvägen. Tre bilar med varningsblinkers på stod vid vägkanten och av folksamlingen att dömma var något djur påkört. Jag började leta efter morakniven i handskfacket, på just den här sträckan har jag nämligen tidigare avlivat såväl påkörda rådjur som dovhjortar. Äldste sonen hoppade ut och jag sprang efter fram till folksamlingen. Väl framme kunde vi konstatera att där låg … en kaja. Vettskrämd och döende. Båda vingarna var av, det droppade blod ur näbben och vid ett av benen hade magen spruckit. Inget snack om att här var snabb avlivning det enda raka. Men det kom inte på fråga. Den samlade expertisen av kvardröjande påskfirare från storstaden hade redan bestämt att kajan nu skulle till en Viltrehabiliteringsanläggning.

Under tiden jag och min son mycket pedagogiskt försökte förklara att sådana anläggningar knappast gör något åt ett dylikt fall dog kajan. Tolka mig nu inte som att jag vill förbjuda Viltrehabiliteringsanläggningar, de fyller en mycket viktig funktion, men jag som har utbildat dem i hur man lämpligast avlivar fåglar och små däggdjur vet att en av nyckelfunktionerna är att döva människors dåliga samvete och ta emot döende vilt som då de olyckliga farit snarast barmhärtighetsavlivas. Den sista tjänsten fick inte kajan, tyvärr. Men inte nog med det. Strax efter den sista sucken dragits kom nästa bakslag.

Nu skulle kajan i sann Niklas Strömstedt – anda begravas. Då rann sinnet på den 7 – årige sonen. Han höll en monolog, värdig en bättre agitator, om kretslopp, greppade resolut kajan, stegade ut i skogen och försvann. När han kom tillbaka mumlade han något till den häpna hopen i glänsande nya och moderiktiga Hunterstövlar om att kajan nu kommer till nytta som mat för någon annan som har det svårt eller hungriga ungar och gick bestämt och satte sig i bilen. Jag lommade stolt efter.

Min son har bevisligen fötstått ett och annat om djur och natur. Han vet också att vargar inte har fem tår eller för den delen klövviltskäkar och luftfyllda hårstrån. Det kanske polisen skulle behöva lära sig? Särskilt nu när den gamle överåklagaren föreslår att de inte får vara jägare. Man kan inte annat än ta sig för pannan och nynna ”… när våren var som vackrast…”

Nu är det dags för slutspurten i de lokala samråden inför höstens älgjakt. Dessutom slutspurten på denna typ av samråd överhuvudtaget eftersom systemet kommer att se delvis annorlunda ut till nästa vår. Exakt hur det ser ut vet ingen riktigt idag, men grunderna i den nya förvaltningen bygger i alla fall delvis på dagens system med samråd mellan jägare och markägare så helt nytt blir inte allting i alla fall. Under de år jag har jobbat med samråden och för- och efterarbeten så slår det mig att man inte alltid är klar över vad samråd egentligen innebär. Att man ska sträva efter samsyn är en bra utgångspunkt. Att man till varje pris ska komma överens är däremot något helt annat! Därför känns det bra att man från vissa håll nu hör att man från bägge sidor konstaterar att man har haft ett bra och konstruktivt samråd, men man kom i slutändan inte överens. Det är just den respekten för varandras åsikter som kan leda det fortsatta arbetet framåt även in i den nya förvaltningen. Vissa år har det framförts synpunkter på att Länsstyrelsen i alla lägen beslutar efter markägarnas förslag så det är ingen idé att vara oenig. Problemet i det läget är att man inte kan hävda att man tycker olika om man är enig i protokollet vilket gör att det kan bli svårare att få en fortsatt dialog med jaktlagen.

Man kan ha synpunkter på beräkningsmodeller, detaljkrav och grundmaterialet som leder fram till de önskemål man har. Det gäller från bägge sidor om bordet. Men om man kommer så långt att man kan resonera om vad man tycker och varför så tror jag i längden att förvaltningen av älg blir bättre. Att antalet oeniga samråd i Norrbotten i år är fler än tidigare ser jag alltså inte som något större problem, så länge oenigheten kan förklaras och respekteras! Sen är det nu upp till viltförvaltningsdelegationen att för första gången på allvar fundera över denna fråga. Självklart måste de oeniga samråden analyseras och nivåer sättas efter tillgänglig fakta. Inte en helt enkel uppgift eftersom de som borde ha detaljkunskapen inte kom överens. Att göra det enkelt för sig och säga att man beslutar enligt det högsta förslaget och ”låter jägarna ta ansvar för att avsluta jakten i förtid om tilldelningen är för stor” är ingen lyckad lösning. Ska delegationen ha ett reellt inflytande över förvaltningen så måste de våga ta beslut eftersom det är vad de är satta att göra. Själva idén med en licenstilldelning är att den ska vara gränssättande för avskjutningen, en hög nyttjandegrad i sig kan alltså inte vara fog för en höjning till kommande säsong.

Nu ska jag skicka in alla protokoll till Länsstyrelsen efter genomläsning och sammanställning, sen blir det några dagars påskledigt. Må vårsolen lysa över er alla!

Enligt gammal beprövad kunskap så är det på Tiburtiusdagen, alltså den 14 april, som björnen ska lämna idet. Själv föddes jag den dagen och döptes till Björn, även om mina föräldrar har intygat att de inte hade en aning om detta med när björnen anses vakna. Det får vara hur det vill med det, men från och med idag borde alltså jag vara något mer pigg och alert om det ska stämma. Vädret ger ju onekligen hopp och den norra delen av landet är nu en betydligt ljusare plats än mitt och syd! Den senaste veckan har tillbringats på mer eller mindre resande fot och hantering av frågor som ligger vid sidan av både älg och rovdjur (nåja, nästan i alla fall). I den förtroendevalda organisationen ersätts krets- och länsårsmöten med att de valda ombunden ska förbereda sig för Svenska Jägareförbundets årsstämma. Där ska mycket formalia avhandlas, men formalia som lägger grunden till hela organisationen! Verksamhetsberättelser ska läggas till handlingarna, styrelse och andra poster ska väljas och inlämnade motioner ska behandlas och styra kommande års verksamhet på olika nivåer. Alla kanske inte tycker att den formella delen av föreningslivet är så upphetsande, men utan den blir det svårt att känna trygghet i att vi har ett tydligt stöd för vad vi säger, oavsett på vilken nivå inom organisationen vi gör det.

Ibland får man en känsla av att man ser ner på den ibland lite tröga hanteringen med motionsskrivning, årsmöten i tre led (krets, län och riks) innan man kommer igång med att arbeta med en fråga. Med dagens mail, web och twitter så vill man ha kortast möjliga tid mellan tanke och handling. I vissa frågor går det självklart att snabba upp processen men inte vad gäller allt. Lika ofta hörs kritik för att frågorna inte är tillräckligt förankrade i organisationen, att frågor hanteras för fort. Det är en inte helt enkel balansgång att ta sig fram mellan snabb hantering och välförankrade beslut! Att läsa motioner till en årsstämma är också intressant eftersom det ger en bra bild av vad som engagerar våra medlemmar runt om i landet. Att rovdjuren fortfarande är en viktig fråga är självklart. Andra motioner handlar om ungdom, jakttider, vapenfrågor och fjälljakten m.m. Sen tillkommer motioner som mer har internpolitiska dimensioner.

Man kan självklart ha synpunkter på antalet motioner och vad de handlar om men det är en intressant tanke att fundera på hur många diskussioner och tankar som har lett fram till att motionerna formulerades och skrevs ner för att skickas till jaktvårdskretsen. Kretsstyrelsen har tittat på dom och lämnat yttrande inför kretsårsmötet. De moioner som går vidare granskas av Länets styrelse och årsmöte. På bägge nivåerna sker någon form av gallring. Alla motioner är ju inte menade att nå hela vägen upp till nationell nivå utan kanske handlar om konkreta planer för just den egna kretsens verksamhet. Andra frågor rör enbart den egna länsföreningen. De som är riktade till riksnivån skickas vidare från länsföreningens årsmöte om länsårsmötet delar motionärens synpunkter. Oavsett vad man tycker om motionshanteringen och om man delar motionärernas synpunkter eller inte så är det ett imponerade engagemang från medlemmar och förtroendevalda!

Nästa steg i föreningslivet kan ställa till problem, nämligen att inse att egna förslag inte får gehör utan lämnas utan åtgärd. Att då acceptera det och fortsätta arbeta mot gemensamma mål är inte alltid lätt, men en förutsättning för fortsatt framgång. För oavsett vad man tycker i enskilda frågor så är den här organisationen framgångsrik och det beror på engagemanget hos både medlemmar, förtroendevalda och alla de som jobbar inom förbundet. Det kanske är så att jag tillhör en äldre generation men jag känner faktiskt att formalian i föreningslivet ger en trygg grund att stå på.

Sen hoppas jag självklart också att man tar sig tid att ge sig ut i terrängen mellan varven också, även de som är engagerade förtroendevalda. Häruppe i norr börjar sjöarna så smått bli isfria och det är dags att ge sig ut och se efter hur bävrarna har det…