Man ska inte bajsa i glashus

•

Min äldste son är mycket intresserad av ordspråk, det blir dock inte alltid helt logiskt. Rubriken är formulerad av honom och den stämmer, trots att den kanske förefaller en smula annorlunda, idag väldigt väl in på SNF och Mikael Karlsson. Det känns som om jag bedriver någon form av korståg mot denne man, men tyvärr förtjänar han daglig kritik just nu, och jag vet snart inte om jag ska lasta honom personligen eller hela SNF. Det kanske inte var en slump att hans organisations valberedning inte föreslog honom för omval som ordförande i våras?

Nåväl, dagens kritik kommer av hans utläggningar om att jägarna skjutit märkta vargar.

Det hade onekligen varit dåligt, och konstigt, om jägarna medvetet sköt vargar med fungerande sändare. Vi jägare krigar ju hårt för att få sändare på så många vargar som möjligt. Då kan vi nämligen inrätta så kallade ”vargtelefoner”, dit vi kan ringa, eller surfa in på nätet, och se var vargarna varit och därmed styra vart vi väljer att släppa våra hundar och jaga.

Nu är dock inte världen fullt så enkel som Mikael eller TT vill ha den till. Jägarna tar nämligen ansvar för vad de gör och tänker i fler än ett steg. Jag ska förklara…

För det första är en märkt varg inte helt enkel att identifiera. Så en olycka kan inträffa, det är ingen hemlighet.

För det andra är det på intet sätt förbjudet att skjuta märkta vargar. Hur sugna tror ni folket på trakten skulle vara på att få sina vargar märkta om det fridlyste alla vargar i närheten från jakt några år framöver?

För det tredje vill forskarna inte ha någon särbehandling av märkta vargar ( jo, jag har frågat dem). De vill studera en ”naturlig” vargpopulation, och i en ”naturlig” vargpopulation är licensjakt en ”naturlig” dödsorsak…

För det fjärde var de båda sändarna på de skjutna vargarna i Dalarna ur funktion sedan rätt lång tid tillbaka. Vilket alla visste, utom Mikael möjligtvis. Att skjuta dem och återbörda sändarna till service, batteribyte och nymärkning är således en ren välgärning.

Det går att hitta fler konstigheter med kritiken mot att vi sköt vargar med gamla uttjänta sändare men det mest pinsamma av allt är att Mikael Karlson har mage att kritisera oss för att vi äventyrar ”märkningen som är viktig för kunskapsbyggandet och för forskningen”. Just det uttalandet är väldigt intressant. För vem är det som betalar för märkning, forskning och kunskapsuppbyggandet egentligen?

Sanningen är att jägarna är de som via jaktkort och forskningstjugan har betalat för en mycket stor del av vargforskningen, kunskapsuppbyggandet och märkningen av varg i Sverige. SNF och Mikael Karlsson har mig veterligen inte bidragit med ett korvöre till någon enda del av detta. Om man då tar på sig viktigkepsen och kritiserar jägarna för att skjuta vargar med gamla tysta sändare har man enligt mig, och min son, bajsat i glashuset. Det luktar illa och någon står med rumpan bar, till allmän beskådan…

av /32 Kommentarer

EU kommissionärens märkliga turer!

•

Jag börjar med att säga att jag inte vet hur EU fungerar fullt ut. Om det nu överhuvudtaget finns någon som begriper det.

Men i Sverige sägs det, åtminstone officiellt, att vi inte har ministerstyre. I EU är det tydligen tvärt om och t o m så att en miljökommissionär menar att hans personliga åsikter står över det som Sveriges riksdag beslutat om.  Så kan det väl inte vara? Eller är det så illa?
Om det finns någon journalist där ute som kan de här frågorna så kan de väl kolla upp det.

Så här trodde jag att det var. Någon anmäler en fråga, som vargjakten, till EU kommissionen och begär att få saken prövad. Om EU kommissionen har misstankar om att det kan finnas fog för klagan vänder de sig till medlemslandet för svar, i en informell undererrättelse. Därefter får klaganden möjlighet till replik på regeringens svar och till sist får regeringen kommentera det som framförts.

Om kommissionen finner att medlemslandet enligt dem bryter mot direktivet inleder de ett andra steg med en formell underrättelse. Ett tredje steg inleds med ett motiverat yttrande om kommissionen inte är nöjd med svaren i det andra steget. Först därefter kan fallet hamna i EU domstolen. Men i vargfallet verkar det finnas någon form av tidigt mellansteg, som jag aldrig hört talas om förut. Miljökommissionärens egna personliga synpunkter. Eller är det möjligen en del i den informella underrättelsen som krockar med vår offentlighetsprincip? Kommissionären räknade helt enkelt inte med att hans påtryckningar skulle nå offentlighetens ljus.

Nu, när vi inlett 2011 års vargjakt, skriver kommissionären “The actions of the Swedish authorities leave me with little choice other than to propose to the Commission that it begin formal proceedings against Sweden for breach of EU environmental law.”

Det betyder, som jag ser det, att EU-kommissionären Janez Potocnik menar att vargjakten 2010 hade varit ok, om vi inte hade jagat 2011! Trots att det är vargjakten 2010 som EU skall pröva. En gång är således ingen gång, men två gånger är två gånger för mycket!

av /19 Kommentarer

Jägare fick vargjaktsmotståndare på passet!

•

För några minuter sedan fick vi ett samtal från en vargjägare som just nu sitter på pass, någonstans i Värmland. En varg är ringad men vår jägare sitter på pass långt från händelsernas centrum.

Händelserik blev morgonens jakt ändå för honom. Först kommer en man fram och förvarnar honom. ”Min fru är på väg, hon hatar vargjakten!” Strax efter att mannen lämnat honom kommer så frun. Alla som sett en arg ”fru” vet att det ofta lönar sig att först lyssna och avvakta med motargumenten. Så gjorde även vår vargjägare. Han lyssnade artigt på en mycket arg och upprörd vargjaktsmotståndare. Efter ”två timmar” och diskussion om allt från vargjakt och vargpolitik till att Bill Gates enligt henne har dumpat avfall i något afrikanskt land konstaterade hon att han, till skillnad från en del andra jägare i media, verkade vettig och gick att prata med.

Det hela fick ett lustigt slut, när hon sa ”Jag måste krama en snöboll och kasta på dig!”  Sagt och gjort, hon kastade snöbollen och de båda skiljdes skrattande åt!

av /8 Kommentarer

Guillou briljerar…

•

Precis som jag spanade om igår så fortsatte mediarapporteringen från vargjakten att vara saklig och balanserad. Med ett undantag, krönikörerna. Nu har de kommit igång och i spetsen går som förväntat Elisabet Höglundh och Jan Guillou. I dagens Aftonblad briljerar de med hemmasnickrade analyser baserade på helt felaktiga fakta och rena falsarier. När man i stort sett dagligen dras med den uppslitande vargdebatten så utvecklar man en viss blick för humor i sammanhanget, kanske en slags försvarmekanism, och i dessa två krönikor finns det riktigt roliga inslag, även om de i grunden är sorgliga.

Guillou inleder med att slå fast att man inte skjuter utrotningshotade djur som varg och havsörn. Nu är de inte globalt hotade på något sätt alls, det går tvärtemot mycket bra för såväl örnen som vargen. Det gör det däremot inte för isbjörnen, som Guillou glatt skjuter. Hur tänkte han här? Humor. Vidare slår han, precis som Lena Melin igår, fast att de 28 vargarna vi sköt ifjol var genetiskt friska och att han kan bevisa detta matematiskt. SLU har i flera studier visat att jägarna är de som kan mest i vargfrågan och jag tror att de allra flesta jägare har en så grundläggande kunskap i viltförvaltning och genetik att de förstår vargstammens problem med inavel och att det kanske inte är så lyckat att delar av vår vargstam är mer släkt än helsyskon. Det var precis 28 sådana vargar vi sköt ifjol, det skulle vara mycket intressant att se Jannes beräkningar som visar att dessa vargar var precis de vi ska bygga vår framtida vargstam på. Humor igen. Även om det egentligen är sorgligt att Guillou som vill kalla sig jägare inte förstår mycket enkel viltförvaltning och genetik, det skrämmer mig lite. Sist men inte minst radar Guillou upp en massa siffror på hur stor andel av svenskarna som accepterar varg i ett försök att hävda att jakten är absurd. Hade Guillou orkat bakgrundskolla siffrorna skulle han sett att i samma studie uppvisas ännu högre siffror för acceptans för jakt som förvaltningsmetod och att vi ska ha ungefär lika många vargar som idag, inte fler. Riktigt mycket humor.

Höglundh kommer i sin krönika fram till att det är rädsla som är grunden till att vi vill jaga varg. Nu skriver hon själv att det är ologiskt eftersom björnen är farligare. Men någon annan orsak kan hon inte hitta. Som Stenmark en gång sa, ”det lörns int förklare för de som int begrip”. Hon har dock en klok slutkläm i att  vargarna varken kommer att utrotas eller bli många fler, det är debatten alldeles för het och infekterad för.

Vi lär säkerligen överösas av fler krönikor av samma klass som dessa framöver, men de kommer nog inte vara lika roliga som Guillous. Uttrycket ”bättre att tiga och riskera att framstå som en idiot än att tala och undanröja alla tvivel” känns väldigt relevant just idag…

av /26 Kommentarer

Vargförvaltning ur krönikörens öga…

, •

Dagen efter att vargjakten inletts, och redan avslutats i två av varglänen, kan man konstatera att medierapporteringen av jakten förefaller relativt sansad. Två krönikor, eller om man så vill kolumner, slår mig som intressanta att jämföra. Fascinerande hur man kan skriva om samma sak med så totalt olika utgångspunkt…

Jan Guillou kritiserar i sin kolumn i Aftonbladet hela vargjakten. Han påpekar korrekt att en absolut majoritet av den svenska befolkningen vill ha varg och sätter även i förbifarten siffran 54 % för varg även i Dalarna. Guillou hävdar att man inte vet något om opinionsläget hos jägarna, men uttrycker en tro på ”att de flesta jägarna liksom han själv tycker att det är självklart att inte skjuta havsörn eller varg”. Just den frågan är måhända inte ställd, men det finns undersökningar som antyder att en majoritet av jägarkåren anser att vargstammen är för stor. Mönstret är (självfallet) särskilt tydligt i de län som hyser reproducerande varg. På samma sätt finns det flera kommuner i Dalarna och Gävleborg där vi nu är snubblande nära att en majoritet av befolkningen inte längre ställer sig bakom de nationella måltalen för vargstammen. Detta är med säkerhet ett resultat av att hela den svenska vargstammen finns på en liten del av Sveriges yta. Hos de flesta jägarna i Sverige finns det inga vargar att skjuta, eftersom alla finns i några få län. Det är inte en situation som gör det enklare att skapa förståelse och acceptans i de länen… men måhända i resten av Sverige.

Även Larry Forsberg identifierar i sin krönika i Gefle Dagblad varghatarna/nollvisionärerna som en liten grupp med extrema åsikter. Istället för att som Guillo hävda att denna lilla klick lyckas styra hela jägarkåren, jägarorganisationerna och Miljödepartementet så intresserar sig istället Forsberg för bakgrunden till nollvisionärernas extrema hållning. Forsberg landar på att varghatet åtminstone delvis är en yttring som grundar sig i en allmän frustration med hur samhället hanterar landsbygdsfrågor. Jag tror Forsberg har en viktig poäng. Jakten är för många ett viktigt skäl att bo kvar i avfolkningsbygder, trots att posten läggs ner, macken försvinner, dieseln blir dyrare osv osv. När man då har en situation där några få län mer eller mindre uttalat ska hysa vargen, som odiskutabelt påverkar jaktutövandet, så är det inte konstigt att det känns orättvist. Detta föder frustration över myndigheterna och rovdjursförvaltningen. Samt ett extremt avståndstagande hos somliga.

Jag tillhör liksom Jan Guillou de jägare som vill ha en livskraftig vargstam. Svenska Jägareförbundet är av samma åsikt. Jag tror dock att en förutsättning för det är att man sprider vargstammen över en betydligt större del av Sveriges yta. Nästan hela debatten handlar nu om hur många vargar vi har. Det är en viktig fråga ur ett biologiskt perspektiv, eftersom antalet vargar är betydelsefullt för utdöenderisken. Tyvärr diskuteras fördelningen av vargarna, och tätheten på stammen, i betydligt mindre utsträckning. Här måste det till en ändring; om antalet vargar är avgörande för biologin, så är tätheten och fördelningen avgörande för acceptansen. Skall vi bryta dödläget och kunna börja arbeta konstruktivt måste denna fråga hanteras.

Ur ett biologiskt perspektiv måste vi få in nya vargar. Jag ställer helhjärtat upp på detta och är glad att det nu ritas på planer för hur detta ska ske. För att få acceptans i de nuvarande varglänen måste det dock också tas fram mål för fördelningen och realistiska planer på hur dessa mål kan nås. Först då kommer rovdjurspolitiken bli trovärdig för många av dem som idag lever med vargen. Den aspekten av förvaltningen kan inte tigas ihjäl längre…

av /55 Kommentarer

Jaktpress

, •

Jägareförbundets jaktvårdskonsulent Kalle Johansson var jaktledare för dagen och hade med SvD:s reportageteam på pass. Foto Fredrik Widemo.

Många jaktlag och jägare har idag haft media med sig ut på jakten. Jag skrev igår att jag är övertygad om att öppenhet är extremt viktigt för att skapa acceptans för vår verksamhet. Min inställning har inte ändrats, även om det förstås alltid är litet nervöst att ha med sig media. Isynnerhet om man är i en situation man inte helt kan kontrollera, utöver att hur man framställs, citeras eller klipps förstås alltid kontrolleras av media.

Själv hade jag med mig SVT Gävle-Dala på pass idag, medan Svenska Dagbladet hade ett team på passet bredvid och Gefle Dagblad fanns ytterligare ett hack bort. Alla närvarande var nog överens om att det var kallt… men media härdade ut i kylan. Nu dök det aldrig upp någon varg, så jag fick aldrig svar på om det skulle kännas extra pressande att skjuta medan man filmades. Nu blev det en del klipp filmade direkt på morgonen och några kommentarer efter avslutad jakt, både av mig och av andra. Samt en del prat runt omkring jakten på väg till och från passet, förstås.

Jag tror vi alla som hade med oss media upplevde att det var trevligt. Hur resultatet i form av artiklar och inslag blir vet vi inte ännu. Självklart blir det en viss anspänning både där och då, samt efteråt när man funderar på vad man sagt. Eller borde sagt. Det går självfallet inte att alltid säga kloka saker, lika litet när man delar en dag med en journalist som när man gör det med någon annan. Vi kan inte heller medieträna hela jägarkåren, och det behövs inte heller.

Sunt förnuft räcker långt. Ingen behöver självfallet påminnas om att det är en självklarhet att uppträda korrekt och visa såväl viltet som allmänheten respekt vid all jakt. Dock kanske oron över att säga något dumt får oss att glömma att om vi bara följer dessa självklara regler även med pressen på plats så kommer det i de allra flesta fall att ordna sig. Media kommer förstås lyfta ett kontroversiellt uttalande eller en målande bild. Sköter vi bara vår verksamhet snyggt och öppet som kommer det dock vara undantagsfall att man medvetet försöker sätta dit oss. Vi har alltså allt att vinna på att vara öppna. Även om vi får en smäll någon gång, så är vinsterna oändligt mycket större.

 Nu ska jag titta på TV… och försöka hålla mig vaken till efter middagen efter att ha klivit upp 03.45 och suttit och frusit.

Fotnot: Vi hade vargar inne i området, och flocken hade gått i sjökanten där vi satt igår kl. 16. Det visade sig dock att flocken slagit en älg på ett mindre område där vi inte hade jakträtten, vilket gjorde att spårarna var tvungna att runda området. Och när de kommit fram till utspåren var kvoten redan fylld. I bägge länen, på första dagens förmiddag…

*****************************************
Stoppa förgraningen och gynna lövet!

av /5 Kommentarer

Mediespaning i vargjaktstid…

•

Istället för vargjakt sitter jag hemma och svarar i telefon och skriver debattartiklar. ibland känns det som om man får börja jaga på allvar när man slutat jobba på Jägareförbundet…

Nåväl, mediabevakningen av vargjakten är enorm. Aftonbladet har till exempel en ”minut för minut” – bevakning, en sådan som de brukar ha vid valet eller OS. Det som slår mig när jag läser om vargjakten där ute är att allt följer samma mönster som fjolårets jakt. De journalister som är med där ute på jakten skriver bra, objektivt och sakligt. Det är ingenting konstigt med att jaga varg, bara kallt som sjutton.

I skuggorna lurar dock SNF med Mikael Karlsson i spetsen. De börjar nu direkt sprida sin propaganda med uppenbart förvanskade ”fakta” och faktiskt rena lögner. Jag har idag debatterat med både Rovdjursföreningen och WWF i media och jag hyser den största respekt för deras åsikter och argument, även om jag inte håller med dem, men SNF sjunker allt längre ned på min ”respektlista”. Jag ska inte fastna i en redogörelse för SNF´s alla faktafel men de har tyvärr en stor betydelse för den debatt som kommer till veckan.

Min spaning är nämligen att vi, precis som ifjol, får en rätt korrekt och saklig debatt och rapportering i helgen av vargjakten. Snart kliver dock de ”fria” debattörerna, som huserar i sina spalter eller på ledarsidor och kultursidor, in på arenan. Namn som Hanne Kjöller, Göran Greider, Elisabeth Höglundh och Lotta Gröning känns kanske igen från fjolåret? Dessa debattörer behöver aldrig stå till svars för vad de skriver, de förväntas inte vara sakliga och de kan välja vilka fakta de vill utan några krav på vare sig sanningshalt eller objektivitet. Då passar SNF´s falsarier ofta väldigt bra.

Ett färskt exempel är Lena Melin i Aftonbladet. Hon har dammat av ett gammalt SNF – argument om att man ifjol inte sköt en enda genetiskt defekt varg. Bra Lena, vi har alltså inget inavelsproblem och då räcker det med 100 vargar i landet, eller? Kan det vara så att i SNF´s argumentation gick vargarna från att vara genetiskt sjuka till friska till sjuka igen på bara några månader ifjol? Lena kommer givetvis inte att svara på detta eller ens rätta till sina tokigheter, det behöver nämligen inte en kolumnist. Hon skriver bara något nytt imorgon. Jag kan dock inte låta bli att tänka på om hon är lika slarvig med faktakoll och sanning när hon skriver om andra ämnen? Det skrämmer mig lite grann…

Jakten verkar gå fort och ganska bra där ute och media rapporterar fortfarande sakligt. Något säger mig dock att det sitter en del ”fria” debattörer runtom i landet och vässar pennor och surfar på SNF´s ”faktaspäckade” hemsida…

av /16 Kommentarer

Smarta aktivister…

•

Läste just i Dalarnas tidningar och Aftonbladet att aktivisterna åker runt i en bil i Dalarna och skjuter raketer. Kanske inte så genomtänkt? Dessutom lyckades de störa älgjägare och inte vargjägare…

Det här raketskjutandet är dock ett alldeles utmärkt exempel på att vi här inte har att göra med några djurvänner. Raketerna stör säkert inte några vargar, de är nämligen rätt långt från närmsta varg, men däremot säkerligen en hel del rådjur. Rådjur som nu har det extremt tufft med kyla och snö. De ska därför lämnas i fred och inte störas så att de bränner energi i onödan. Det skiter givetvis dessa aktivister i, men de ska banne mig inte komma och påstå att de är djurvänner.

av

Länsstyrelse kräver skydd, men struntar i vargjägarna

, •

I efterhand såg jag inslaget om vargjakten och hoten som Fredrik länkar till i sitt inlägg tidigare idag. Av det framgår att länsstyrelsen i Dalarna begärt skydd för sin personal, p g a hoten från dem som ogillar varjakt. Så långt är allt bra. Äntligen börjar media rapporterar även om betraktarsidans dumheter, nu väntar jag även på att faktagranskning av deras argument. Jag vill poängtera att jag i den första delen, hoten, inte på något sätt anklagar de organsiationer som jag inte sällan kritiserar här på min blogg för att vare sig stödja eller ligga bakom.

Det som gör mig synnerligen upprörd är att namnen på vargskyttar och jaktledare även i år kommer att lämnas ut, av samma länsstyrelse, med hänvisning till offentlighetsprincipen! Det är skamligt. Länsstyrelsen ser vargjaktsmotståndarna som ett potentiellt hot mot sig själva, men struntar fullständigt i oss jägare! Trots att hoten mot oss är vara både allvarligare och mer reella än de som riktas mot myndighetspersoner vars enda uppgift är att ta emot våra samtal, om och när vi fällt en varg!

Jag har ägnat en stor del av dagen till att försöka få länsstyrelsernas jurister att ändra sig. Utan att lyckas. ”Vi får inte neka någon offentliga handlingar”, svarar de. Det är struntprat! Självklart kan en myndighet vägra att lämna ut uppgifter om de bedömer att det kan leda till brott eller hot. Det värsta som kan hända länsstyrelsen är att någon granskande myndighet i efterhand säger att det var fel. Men det är inte det värsta som kan drabba oss jägare!
Än finns det tid att ändra sig!

av /14 Kommentarer

Proffsigt Yttermalung!!!

, •

Jobbar hemma idag, och brukar då äta frukost till SVT:s första morgonnyheter och därefter reprisen av de regionala nyheterna från någon landsdel. Idag slumpade det sig så att det var Gävle-Dala på programtablån. Inte helt oväntat upptogs en hel del av programmet av den förestående vargjakten. Fokus låg helt på Dalarna. En redogörelse för hur polis och åklagare har jour, samtidigt som länsstyrelsens uppsatta vargledningscentral skyddas av inhyrda vakter under helgen, inledde inslaget. Därmed fick man onekligen en otrevlig känsla av ett nära förestående krigstillstånd. Jag ska villigt erkänna att jag nu med kaffekoppen i hand satt och väntade på hur inslaget skulle utveckla sig med en lätt sjunkande känsla i maggropen…

Min oro kom fullständigt på skam, när man gick över till att intervjua en företrädare för Yttermalungs jaktvårdsförening. OTROLIGT bra skött!!! Här visar man tydligt hur man med en total öppenhet står upp för vår verksamhet och vill lyfta fram att vi förvaltar vargen på samma sätt som annat vilt i enlighet med vad som beslutats i riksdagen.

När nu jakten drar igång kommer det att vara ett enormt medietryck. Många jaktlag kommer också att ha med sig journalister ut, vilket är alldeles utmärkt! Vi har inget att dölja utan allt att vinna på att visa upp vår verksamhet. Det är vi som står för verksamheten som följer av grundprincipen att viltstammarna i Sverige bland annat regleras genom jakt för att minska problem och hålla stammarna på en nivå som överensstämmer med samhällets intressen. Detta är självfallet en extremt viktig princip att stå upp för.

När vi nu genomför jakten gör vi det alltså med öppenhet, väl medvetna om att varje liten bit kommer att skärskådas av journalisternas Argusögon. Det är som det ska och något att välkomna. Enbart genom öppenhet och att förklara vår verksamhet kan vi försvara den.

Följande länk rekommenderas alltså starkt:

SVT Gävle-Dala

av

Den nya älgförvaltningen…

•

Som kollega Fredrik redan rapporterat så hade vi ett jätteseminarium här på Öster Malma igår med anledning av den nya älgförvaltningen. Mer än 200 personer var här och det är alltid lika trevligt att träffa gamla kollegor och bekanta, viltförvaltningssverige är inte stort… Det som dock slog mig var att inte en enda representant från den ideella naturvården var där. Älgen är vårt absolut viktigaste vilt. Den är en förutsättning för rovdjur som varg och får ofta kritik för att hota den biologiska mångfalden av ornitologer, Naturskyddsföreningen eller WWF. Men igår syntes de inte till…

Nåväl, det var två saker som jag fastnade för särskilt under dagen, ekonomi och förtroende. Det nya älgförvaltningssystemet kommer att kosta mycket pengar. Man ska utbilda, inventera, arvodera och rapportera en massa. Förvånansvärt många, inklusive myndigheterna, hade nog inte ens reflekterat över att det kommer att kosta pengar. Vid en direkt fråga svarade man bara att systemet ska vara självfinansierat, dvs jägarnas fällavgifter och registreringsavgifter ska bekosta systemet. Glöm det.

Här har vi faktiskt en direkt parallell till rovdjursförvaltningen. Ska man professionalisera och in med många kockar i soppan så kostar det. Jägarna gör redan idag enorma ideella insatser i såväl älg- som rovdjursförvaltningen och det finns gränser också för vad vi klarar av. Bestämmer staten att vi ska förvalta viltet med minutiösa inventeringar, experter i många led och med hänsyn till allt och alla så kommer det att bli dyrt, skitdyrt. För som staten är så pigg på att påpeka ibland så ägs inte viltet av någon, därmed kan man heller inte räkna med att en av många grupper, jägarna, ska dra hela lasset för det ekonomiska.

Detta leder oss osökt in på min andra farhåga, förtroendet. Som representanten från LRF så klokt påpekade så finns det även i det nya systemet bara en riktigt skarp beslutsnivå, avtryckarfingret. Vi kan diskutera på olika nivåer till leda men finns inget förtroende där ute så spelar alla diskussioner ingen roll, då struntar jägarna i systemet och väljer att trycka av eller inte efter eget huvud. Förtroende förtjänar man och där krävs det mycket jobb, från alla parter. Idag står vi på vissa håll väldigt långt ifrån varandra när det gäller förtroende i älgförvaltningen och jag är lite rädd att man glömmer att ge, alla är nu inriktade på att ta. Detta gäller givetvis såväl jägare som skogsbruk och myndigheter.

Lika lite som vi jägare kan hävda att vi ska ha mer älg kan skogsbruket hävda att nu ska älgstammarna ned. Vi ser tyvärr sådana tendenser och det är olyckligt. Vi får nog lite till mans nu försöka stilla oss och backa bandet och försöka gå in i det nya med friskt sinne och en vilja till samförstånd och kompromisser. Annars kommer inget att bli varken bättre eller sämre än innan.

av /2 Kommentarer

Kejsarens nya kläder?

•

Så har man då landat i norr efter en dag på Öster-Malma och seminariet om den nya älgförvaltningen. Många kloka ord och utsträckta händer mellan jägare och markägare/markförvaltare. Vi måste samarbeta och kompromissa och visst är det så att vi har intresse i en gemensam resurs i form av älg som påverkar oss på olika sätt. Det som kanske var mest intressant och kanske relevant var när man började komma in på att hantera och förstå de människor som i slutändan ska genomföra den praktiska förvaltningen. Jag kan nämligen inte undgå att förvånas över den entusiasm som finns på vissa håll över den nya förvaltningsmodellen. Inte för att den inte kommer att fungera, för det kan den mycket väl göra. Jag fortsätter att flagga för en stor osäkerhet vad gäller ekonomin i systemet, vilket även många andra gjorde under gårdagen. Däremot blir jag lite fundersam när jag hör flera tala om hur detta system ska lösa de problem man anser finns med det system vi har haft. Till viss del undrar jag om man inte tillfullo har satt sig in i dagens modell av förvaltning? En stor brist i älgutredningen, enligt min mening, var att den inte inleddes med en djup analys över vilka problem man såg och vilka problem man ville lösa som inte gick att lösa inom det gällande systemet. Jag kan ta några exempel:

* ”När älgförvaltningsområden har inrättats kan vi förvalta älgar över större områden” – I dagens system har älgar förvaltats på kretsnivå, för Norrbottens del i områden mellan 100 tusen och1,5 miljoner hektar. För mig är det inget nytt med stora områden!

* ”Förvaltningsgrupperna sammanställer inventeringsresultat och gör planer för området” – precis som dagens lokala samråd har gjort…

Man verkar också anse att det kommande systemet ska vara bättre på att få jägarna att följa föreslagna tilldelningar, men systemet innehåller inga som helst sanktioner vilket gör det svårt att komma framåt utan mycket långtgående samarbete på alla nivåer. Älgförvaltningen har under långa tider kantats av konflikter, nu har man gjort ett system som helt bygger på samförstånd och frivillig samverkan. Jo, det finns en sanktion, man kan avregistrera områden. Fast om man är missnöjd med att jägarna inte fyller sin tilldelning känns det lite främmande att straffet ska vara avregistrering och utebliven jakt i området…

Överhuvudtaget finns det en ambivalens mellan att kunna styra jakten mer, om inte från centralt håll så i alla fall regionalt, och att ge frihet under ansvar till respektive jaktområde. I den utredning som Sofia Wennberg DiGasper gjorde om älgskötselområdena visade det sig att inte ens i de områden som utgjorde en samling av privata markägare som jagade på egna marker så uppnådde man de mål som man på riks- och länsnivå hade satt upp vad gällde skadenivåer på skogsföryngring.

Jag sågar definitivt inte det nya systemet och jag tror att det finns delar i detta som leder oss framåt. Däremot anser jag att det i långa stycken påminner så mycket om dagens modell att man inte ska ha alltför högt ställda förväntningar vad gäller att systemet i sig ska lösa de problem man ser! Satsningen som nu görs på kunskapsuppbyggnad är bra, den kommer att leda många steg framåt. Man pratar om utbildning av delegationer och förvaltningsområdesgrupper, men man får inte glömma bort de enskilda jägarna! Även idag kan intresserade jägare samlas med någon representant från respektive jaktlag inom en krets och komma fram till en gemensam strategi. Tillbaka i det egna jaktlaget och under den praktiska jakten så glöms ofta de goda intentionerna bort. De som är inblandade i älgjakten under några dagar på hösten har inta alls samma syn och förståelse för något så främmande som ”ekosystembaserad älgförvaltning” eller ”adaptiv förvaltning”, de vill ha trevlig jakt, samvaro med jaktkamrater, kött i frysen och spännande situationer. Dessa jägare är fler än de som seriöst debatterar långsiktig älgförvaltning – den bron är lika svår att överbrygga, både i dagens och morgondagens system, som den mellan engagerade jägare och engagerade skogsägare.

Men vi tar med oss bilden av älgen som en nationalsymbol för Sverige! En hylla på Arlanda på väg hem var fylld med prylar med Stockholms stadshus på ena sidan och en älgtjur på den andra – Älgen är värd mer än konflikter, låt oss hoppas att vi tar många steg åt det hållet under året som kommer!

av /2 Kommentarer

Avvägningar och samsyn i älgförvaltningen

•

Dagens seminarium om älgförvaltningen tog självfallet i stor utsträckning upp frågan om de delvis motstående intressena mellan viltförvaltningen och skogsbruket. Det fanns en mycket stor enighet om att den nya älgförvaltningen måste bli ett steg framåt, där vi möts och uppnår samsyn. Framför allt tryckte LRF och Skogsindustrierna hårt på att jägarna i deras ögon har makten och rådigheten i nuvarande förvaltningssystem, vilket givit en obalans och för stora älgstammar.

Jag håller självfallet till fullo med om att vi måste uppnå en samsyn. Dock måste man vara klar över vad det är rimligt att uppnå en samsyn om. Vi kan säkert uppnå samsyn om att älgstammarna på sina håll är för stora i förhållande till fodertillgången. Däremot vore det märkligt om det inte finns skillnader i vad vi anser vara ett rimligt betestryck och en rimlig skadenivå. Det vore ännu mer märkligt om inte jägarna tyckte att betestrycket (åtminstone delvis) bör minskas genom att man skapar mer foder, medan skogsbruket anser att man bör minska älgstammens storlek. Som grädden på moset finns det klara naturvårdsaspekter att ta hänsyn till; man måste dessutom hålla tillräckliga klövviltstammar för att föda de stora rovdjuren, samtidigt som man upprätthåller ett tillräckligt betestryck för att gynna den biologiska mångfalden.

Det är kort sagt exempelvis lika sant att skogsbruket skapat för lite foder till den befintliga älgstammen (exempelvis genom att plantera gran på tallboniteter), som att jägarna inte skjutit tillräckligt med älg. I dessa skyttegravar vill vi INTE gräva ner oss igen, men alla måste vara klara över att vi har olika intressen. Precis som inom all annan förvaltning kommer det att bli frågan om att finna avvägningar mellan motstående intressen, och olika aktörer ska stå upp för sina mål och uppdrag. Den nya förvaltningen handlar i mina ögon om att finna vägar till att på ett konstruktivt sätt finna acceptabla avvägningar mellan våra olika intressen. Samsyn handlar här om att ta hänsyn och samsas, inte om att tycka exakt lika. And the devil is lurking in the details…

**********************
Jag kommer tillsvidare avsluta mina blogginlägg med en Kartagovariant: bekämpa förgraningen och gynna lövet!

av /6 Kommentarer

Landsbygdsministern har koll på lövet

•

Idag var det seminarium om den nya älgförvaltningen på Öster Malma. C:a 200 deltagare var anmälda, huvudsakligen från myndigheter, Jägarorganisationerna och olika aktörer inom skogssektorn. Tyvärr fanns inga representanter för miljörörelsen med. Det var i mina ögon särskilt trist eftersom landsbygdsminister Eskil Erlandsson klarsynt inledde med ett påpekande om att problemet med att mycket få individer av asp, rönn och sälg blir träd beror på att de missgynnas av skogsbruket. Dvs. precis vad jag bloggade om c:a fem minuter innan seminariet började. Han lyfte också fram att det finns problem med klövviltets bete av tall och ädellöv, vilket förstås är sant. Mycket skönt att få med bägge sidorna av myntet; bravo!

av

Betydelsen av det dallrande folket…

•

Enligt gammal folktro var Jesu kors gjort av asp och aspen blev därför dömd att för alltid stå med skälvande, darrande blad. Detta sägs vara anledningen till att Linné gav aspen det latinska namnet Populus tremula, vilket betyder det darrande folket. Bortser man från ek, så är asp troligen det svenska trädslag som har flest olika arter knutna till sig. Därmed är aspförvaltning en viktig fråga för naturvården. Eftersom asp är ett populärt foder för mycket av viltet, så har en hel del fokus lagts på inverkan av vilt på rekryteringen av asp. I en del skyddade områden har till och med älg och bäver lyfts fram som de största hoten mot den biologiska mångfalden, eftersom bävern fäller de gamla, värdefulla stammarna och älgen betar ned de nya rekryterna.

Förekomsten av medelålders blandskogsbestånd innehållande asp har minskat kraftigt i Sverige. Man ser liknande mönster även i Finland och i Nordamerika. I många fall har skulden  lagts på älgen i Skandinavien och på kronhjorten i Nordamerika. Ny svensk (ex. Edenius m.fl i Journal of Applied Ecology, 2010) och finsk forskning visar dock att den viktigaste orsaken till minskning av asp är skogsbrukets metoder och inriktning. Starka betestryck kan påverka rekryteringen, men även där man hägnar ut klövviltet minskar aspen. I finska studier har man visat samma sak, men dessutom att det framför allt är hare och sorkar som äter bark och knoppar från nytt aspsly. För att motverka den nedåtgående trenden behöver man sluta röja och gallra bort asp, arbeta mer med brandfält och utnyttja så kallad ”green tree retention” där man lämnar grupper av asp och andra träd vid avverkningar. I dessa klungor av träd faller ofta en del stammar, vilket ger ett mekaniskt skydd mot betning eftersom klövviltet inte gärna tränger sig in i täta bestånd och betar eller flänger bark där. Av samma anledning bör man inte friställa aspstammar förrän de med god marginal kommit ur betningsbar höjd OCH börjat få skorpbark.

Ofta lyfter man fram minskade betestryck pga predation som en av de viktigare funktionerna för vargen i skogesekosystemet. Man lutar sig då ofta på studier från Yellowstone i Nordamerika, där flera forskargrupper under lång tid studerat effekterna av den återinförda vargen. Till att börja med är det viktigt att hålla i minnet att det rör sig om en nationalpark, där man inte bedriver skogsbruk eller beskattar klövviltet med 30 % per år. Därmed blir det väldigt svårt att göra några rättvisande jämförelser mellan situationen där och för huvuddelen av Sverige.

Nu börjar det dock komma kritiska analyser av sambanden även i Yellowstone. Flera forskargrupper har studerat effekterna av de minskade klövviltstammarna på rekrytering av löv. En ny studie publicerad av Kauffman m.fl. i den ansedda tidskriften Ecology visar att man inte fått någon märkbar förändring i asprekrytering på landskapsnivå i och med vargens återkomst. Man ser inte heller några effekter i de områden där kronhjorten löper störst risk att bli tagen. Andra nya studier av Hobbs m.fl. visar att man inte får tillbaka Salixarter som försvunnit även om man hägnar ut områden. Om man däremot översvämmar områden motsvarande vad bävern tidigare gjorde så får man tillbaka Salixen. I vanlig ordning är alltså naturen betydligt mer komplicerad än vi trott, och det är inte så enkelt som att påstå att man får tillbaka förlorade lövträd bara för att man återinför varg i nationalparker.

Spelar allt detta någon roll för viltförvaltningen? Självfallet, och inte minst eftersom det finns en hel del mantran och missförstånd som upprepas gång efter gång. Problem med lövrekrytering orsakas inte i första hand av klövviltet vid för Sverige normala tätheter på stammarna, vilket ofta hävdats både av företrädare för skogsnäringen och för naturvården. Däremot påverkar förstås betestrycket på tall vinstmarginalerna i skogen. En bra skötsel av triviallövet kommer dessutom att kosta mer än idag, då man i stor utsträckning försöker ta hand om lövet när man ändå röjer och gallrar med inriktning på att gynna tall och gran. Vidare är det mycket möjligt att man måste jobba mer aktivt med vatten i skogsmiljöer, för att gynna löv och mångfald.

Triviallövet är en viktig födoresurs för viltet, utöver att vara viktigt för den biologiska mångfalden. Vi jägare bör därmed självfallet lyfta fram betydelsen av en riktig förvaltning av triviallövet. Vi måste också tänka oss för, så att vi inte fäller alla gamla aspar för att ge foder till viltet. Försök att så långt möjligt skapa tillgång till foder genom att gallra aspbestånd och fäll bara asp på vintern. Lämna alltid en del grov asp som evighetsträd, vilket gynnar den biologiska mångfalden, tjädern, hackspettar och håller kvar aspen i landskapet. Vilket gynnar älg, rådjur, harar osv.

Det är dock alltså knappast i första hand Gud, älgen eller jägarna som får aspen att darra, utan snarare skördaren och röjsågen…

Älgen knäcker och flänger bark från aspar som är friställda eller står i en kant. För säker rekrytering skall man låta aspen ”skydda sig själv” i täta bestånd. Foto © Fredrik Widemo.

av /7 Kommentarer