Skogslandskap i förändring mot det bättre?
Björnbärssnabbvingen flyger i gläntor och skogsbryn under våren och larven lever av blåbärsris. Det är en vanlig art, men illustrerar att viltet delar sina livsmiljöer och krav med mycket annan mångfald. Foto ©: Fredrik Widemo.
Igår var det åter dags för Flora & Faunavårdskonferensen, som arrangeras årligen av ArtDatabanken. Jag har varit med ett antal gånger sedan starten 1992, och upplägget liknade tidigare års med korta föredrag mixat med korta paneldebatter. Konceptet är välbeprövat vid det här laget, och Flora & Faunavårdskonferensen har blivit litet av naturvårdens årliga träffpunkt. Här möts tjänstemän från kommuner, länsstyrelser, statliga verk och myndigheter med den ideella naturvården. Brukarorganisationerna finns också representerade, liksom forskningen. Möjligen kan man väl invända mot att det i år knappast fanns någon tid för frågor eller inlägg från auditoriet. Samtidigt fanns det istället en timme avsatt för diskussionsseminarier på olika teman.
Det är det internationella skogsåret i år, och temat för hela konferensen var därmed skog med titeln Vägar framåt- skogslandskap i förändring. Eftersom det är ArtDatabanken som arrangerar så låg självfallet en hel del fokus på rödlistade arter, även om man sedan några år tar mer tydliga och breda grepp på naturtyper d.v.s. ekosystemen som arterna lever i. ArtDatabankens skogsansvarige redogjorde för vilka faktorer som påverkar Sveriges drygt 2100 rödlistade skogsarter negativt, vilket var riktigt intressant. Det kom väl inte som någon överraskning för någon att slutavverkning var den faktor som påverkade de flesta av de rödlistade arterna negativt (c:a 1650 arter). Att den faktor som påverkar näst flest arter negativt är förtätning och igenväxning (750 arter) var dock kanske mer överraskande. Dessa processer påverkar alltså fler rödlistade arter negativt än exempelvis borttagande av död ved (c:a 700 arter), markstörning (300 arter) och dikning (200 arter). Jag tycker inte sämre om att få vatten på min kvarn än någon annan, och tankarna gick snabbt till de argument jag bland annat fört fram här om hur mångfaldsbärarna rönn och sälg inte bildar träd i dagens täta produktionsskogar. Samt hur ett medelhårt bete motverkar en tät igenväxningsfas i fält- och buskskikt, som är negativ för mycket av mångfalden. Man redovisade också siffror som visade att man 1927 hade 800 000 ha buskrik hagmark, som idag övergått till rena skogsbestånd. Där har mycket av de för viltet mest lämpade livsmiljöerna försvunnit…
Tidigare upptog buskrika hagmarker ungefär 800 000 ha, och gav en gradvis övergång mellan det öppna landskapet och skogen, som dessutom var mer luckig med ett rikt fält- och buskskikt. Foto ©: Fredrik Widemo.
Skogsstyrelsen håller för närvarande på att se över paragraf 30 i Skogsvårdslagen, som styr inriktningen och omfattningen på den hänsyn man skall ta inom skogsbruket. Samtidigt har det kommit nya larmsiffror om hur andelen underkända hyggen nästan fördubblats, och hur man i Dalarna nu ligger nära en nivå där hälften av hyggena inte uppfyller lagens krav. Skogsstyrelsen har till och med anklagats för att försöka mörka siffrorna från centralt håll. Det var därmed ganska givet att delar av dagen kom att handla om översynen av lagstiftningen, och det var även det diskussionsseminariet som jag anmälde mig till. Slutsatserna från seminariet och andra inlägg under dagen är att lagstiftningen och dess tillämpningar måste bli tydligare, men framför allt att det måste finnas någon form av sanktioner mot den som inte uppfyller lagens krav. Idag löper den som plockar eller gräver upp en fridlyst orkidé en klar risk att bötfällas, medan den som förstör hela växtlokalen genom att bedriva skogsbruk i strid med lagens krav på hänsyn knappast löper någon risk att straffas. Vilket knappast är rimligt…
Det finns dock även ett stort systemfel inom lagstiftningen och översynen av densamma, som jag ser det. Man diskuterar kvalitativt hur man bör prioritera mellan olika värden, men det finns få eller små ambitioner att blir mer konkret med hur MYCKET hänsyn man är skyldig att ta. Möjligen för att detta är en riktigt het potatis… Jag har lyft fram detta i våra remissvar på Skogsstyrelsens arbete med översynen av § 30 och Skogsstyrelsens och Naturvårdsverkets arbete med en Kunskapsplattform för hållbart brukande av skog. Det är inte direkt förvånande att det är svårt att kvantitativt nå de uppsatta målen om de bara definieras kvalitativt… Jag skriver ett eget blogginlägg om detta, för att inte det här inlägget ska bli orimligt långt (den som vill kommentera mina tankar om den så kallade ”intrångsbegränsningen” gör det lämpligen i det inlägget).
Göktytan ropar över mina frostiga vallar och skogsbryn medan jag skriver detta. Det är en av de arter som gynnas av hänsyn i skogsbruket. Älgen är en annan. En väl fungerande naturvård i skogen gynnar tveklöst viltet och därmed oss jägare. Samtidigt har vi en viktig funktion att fylla som intresseorganisation, då våra brukarambitioner delvis handlar om att få till ett mer småskaligt och extensivt brukande av delar av landskapet. Inom våra led samsas också många olika aktörer i landskapet. Jag har fler gånger tidigare tagit upp detta, exempelvis i inlägget Miljömålsarbetet behöver ett fungerande mittfält. Det är viktigt att vi jägare och Jägareförbundet tar en aktiv del i debatten om hur naturvården utformas och bedrivs. Det är också en viktig del av vår organisations rötter.
