Kultur- och fågelkrock

Till mitt eget stora förtret är jag idag dömd att ha Niklas Strömstedts ”Den sista morgonen” på hjärnan. Kommer ni ihåg den? Mycket smäktande ballad som jag själv stapplat fram en och annan tryckare till på Långnäsparken i min ungdom… Anledningen till mitt nynnande är strofen 1:45 in i låten: ”Vi körde på en fågel och begravde den”. Jag och mina söner var nämligen inblandad i en fågel- och kulturkrock imorse.

Halvvägs till skola och dagis var det trafikstockning på landsvägen. Tre bilar med varningsblinkers på stod vid vägkanten och av folksamlingen att dömma var något djur påkört. Jag började leta efter morakniven i handskfacket, på just den här sträckan har jag nämligen tidigare avlivat såväl påkörda rådjur som dovhjortar. Äldste sonen hoppade ut och jag sprang efter fram till folksamlingen. Väl framme kunde vi konstatera att där låg … en kaja. Vettskrämd och döende. Båda vingarna var av, det droppade blod ur näbben och vid ett av benen hade magen spruckit. Inget snack om att här var snabb avlivning det enda raka. Men det kom inte på fråga. Den samlade expertisen av kvardröjande påskfirare från storstaden hade redan bestämt att kajan nu skulle till en Viltrehabiliteringsanläggning.

Under tiden jag och min son mycket pedagogiskt försökte förklara att sådana anläggningar knappast gör något åt ett dylikt fall dog kajan. Tolka mig nu inte som att jag vill förbjuda Viltrehabiliteringsanläggningar, de fyller en mycket viktig funktion, men jag som har utbildat dem i hur man lämpligast avlivar fåglar och små däggdjur vet att en av nyckelfunktionerna är att döva människors dåliga samvete och ta emot döende vilt som då de olyckliga farit snarast barmhärtighetsavlivas. Den sista tjänsten fick inte kajan, tyvärr. Men inte nog med det. Strax efter den sista sucken dragits kom nästa bakslag.

Nu skulle kajan i sann Niklas Strömstedt – anda begravas. Då rann sinnet på den 7 – årige sonen. Han höll en monolog, värdig en bättre agitator, om kretslopp, greppade resolut kajan, stegade ut i skogen och försvann. När han kom tillbaka mumlade han något till den häpna hopen i glänsande nya och moderiktiga Hunterstövlar om att kajan nu kommer till nytta som mat för någon annan som har det svårt eller hungriga ungar och gick bestämt och satte sig i bilen. Jag lommade stolt efter.

Min son har bevisligen fötstått ett och annat om djur och natur. Han vet också att vargar inte har fem tår eller för den delen klövviltskäkar och luftfyllda hårstrån. Det kanske polisen skulle behöva lära sig? Särskilt nu när den gamle överåklagaren föreslår att de inte får vara jägare. Man kan inte annat än ta sig för pannan och nynna ”… när våren var som vackrast…”