Mer om älgbetning och biologisk mångfald
I fredags var jag på disputation om älgens bete och biologisk mångfald. Karen Marie Mathisen disputerade på SLU Umeå, efter att dels ha studerat simulerat bete i Västerbotten och dels ha tittat på effekter vid utfodringsplatser i Norge. Resultaten från avhandlingen slår ännu några hål i den stereotypa myten om att klövviltet minskar den biologiska mångfalden. Det är hög tid att verkligen anamma ett ekosystemperspektiv och inse att klövviltets betning bidrar positivt till den biologiska mångfalden vid normala klövviltstätheter. Vi kommer under det närmaste året utforma de slutliga delarna av älgförvaltningen och ta fram utbildningar för olika nivåer i systemet. Dessa insikter måste bakas in.
De kombinerade klövviltstammarna bidrar till att skapa variation och bibehålla biologisk mångfald på landskapsnivå. Foto: Fredrik Widemo.
Dr. Mathisen visade både på mer generella mönster och på effekter av betning på specifika arter eller djurgrupper. Genom att älgen betar selektivt så minskar andelen av föredragna foderarter i de områden där älgen betar hårt, medan andra arter ökar sin andel. Betning i buskskitet gör dessutom att mer ljus kommer ner till marken. Vid goda (västerbottniska) boniteter är effekterna starkare, eftersom man utan betning snabbt får en mörk, fuktig och mer fattig miljö av igenväxningskaraktär. Många växter i fältskiktet gynnades av ökat ljus och satsade mer på blomning, samtidigt som artrikedomen av stekelarter ökade. Blåbär och ljung, viktiga foderarter som bär mycket mångfald, minskade dock.
Även vid de extremt höga, verkliga betestrycken i anslutning till norska utfodringsplatser fann Mathisen effekter på mängden lövmassa i buskskiktet och ljus i fält- och markskiktet. Minskad lövmassa påverkade talgoxar negativt, troligen eftersom de främst utnyttjar larver som de plockar på lövet. Svartvit flugsnappare, som tar flygande insekter, påverkades istället positivt. Ett mer öppet och solbelyst busk- och fältskikt, i kombination med rik tillgång till älgspillning i markskiktet, påverkar förekomsten av flygande insekter. Samtidigt blir det lättare för flugsnapparna att manövrera och fånga sina byten.
Klövviltet betar som bekant inte jämnt över landskapet, utan det finns vissa områden där viltet helst uppehåller sig. Där kan man få rejält höga betestryck även om stammen per 1000 ha är låg. Detta ger en mosaik på landskapsnivå. Vissa arter gynnas därmed där betningen är hårdare, och andra gynnas där betestrycket är lågt eller obefintligt. Det krävs inga stora ekologiska insikter för att inse att en sådan mosaik ger en större biologisk mångfald. Det kommer inte nödvändigtvis gälla inom varje enskild fläck man studerar, men sett på landskapsnivå med normala svenska älgstammar kommer det att gälla.
Vi har en stadigt växande, vetenskaplig litteratur som visar på positiva effekter på en stor mängd artgrupper. Det är inte lätt att översätta de experimentella eller observerade vilttätheterna i faktiska måltal för förvaltningen, men det är ingen tvekan om att forskningen visat att betning gynnar vissa arter på bekostnad av andra och kan ge en ökad biologisk mångfald på en mikroskala inom provytor. Att så sker på landskapnivå är närmast givet, förutsatt att vi förvaltar klövviltet och foderresurserna så att de står i en rimlig balans till varandra.
