Kriminella element i vargdebatten…

•

Vaknade imorse till Ekot och det var en smula omtumlande. ”Follow Him To the End Of The Desert”, för mig okänd rapartist från Borlänge, deklarerade att man nu minsann skulle störa vargjakten och ”någonting kommer att hända”. Nu låg jag inte kvar och darrade av skräck, precis samma ”hot” kom även innan förra årets vargjakt och mig veterligen sågs inte en enda aktivist till ute i buskarna. Så lär det bli i år också. Som vår mycket kloke Länsordförande i Värmland konstaterade så ska de leta vargar och / eller jägare att störa på 1,7 miljoner hektar om det nu är i Värmland man huserar. Det tar en stund, särskilt om man inte vet vilka vägar som är plogade och något säger mig att rapartisten från Borlänge kanske inte har stenkoll på vargreviren heller…

Många oroliga jägare hör dock av sig och det finns faktiskt en intressant parallell i närtid till detta. Så sent som igår deklarerade Andreas Carlgren hårdare tag mot illegal jakt på varg. Det är definitivt inget fel i detta, illegal jakt ska motarbetas utan tvekan, men man borde vara precis lika intresserade av att eliminera de hot och rena sabotage mot den demokratiskt beslutade rovdjursförvaltningen som nu kommer i en allt stridare ström. Att sabotera jakt är utan tvekan brottsligt och sett ur en demokratisk synvinkel så är dylika tilltag, eller ens planerandet av dem, synnerligen allvarligt. Att sedan Ekot, som brukar vara en smula noga med att inte gotta sig i extremisters mediahunger, tar upp detta är såväl förvånande som anmärkningsvärt. Hade det gjort en enkel sökning på nämnde rappare hade de hittat de här bilderna. Bakläxa Ekot, de där bilderna kan faktiskt uppfattas som rena mordhot och det bör inte media över huvud taget, och kanske särskilt statsfinansierade medier, ge utrymme.

Så vad gör man då om man möter ”Follow Him To the End Of The Desert” ute i vargjaktsskogen? För det första ska man vara medveten om att dessa element säkerligen inte är ute efter att skydda någon varg, de vill bara provocera och skada jägarkåren. Så räkna med att de filmar, försöker få er att bära vapen på bild och jävlas i största allmänhet. Så det ni ska göra är helt enkelt att filma dem, eller ta en bild med mobilen, be dem avlägsna sig och om det inte funkar ring direkt till polisen och anmäl. Ge er aldrig in i en diskussion, att diskutera med dårar tenderar att dra ned en till dårens nivå. Har ni modet kan ni väl avslutningsvis be honom rappa en trudelutt?

Sist men inte minst så är detta bara ytterligare ett exempel på den polarisering och stämning som nu piskas upp i vargdebatten. Jag må vara en smula kontroversiell men jag personligen tror faktiskt utspel av detta slag, särskilt om de kommer i respekterade riksmedia, är farligare än den illegala jakten för vargen i det långa loppet. Illegal vargjakt förekommer och det är på ren svenska för jävligt, men den är idag knappast ett akut hot mot vargens fortlevnad i landet. Fortsätter den polarisering och vulgärisering som vi nu ser i vargdebatten så exploderar det dock till sist. För varje ”Follow Him To the End Of The Desert” som tillåts utgjuta sig i media knyter ytterligare några jägare och landsbygdsbor handen i fickan och tappar tron på en konstruktiv kompromisslösning. Det är farligt för vargen.

av /32 Kommentarer

Vem har rätt till skogen?

•

Så är man då tillbaka efter någon vecka i skymundan. Helgerna går som vanligt fort, tyvärr ledde en besvärlig förkylning till att tiden i skogen blev mycket begränsad. En resa till Finland för att hälsa på en gammal skolkamrat och prova på att jaga vitsvanshjort hanns i alla fall med. Intressant att diskutera viltförvaltning med någon från vårt östra grannland, ett stenkast över älven från ”mitt” län. Ingen får jaga hjort om man inte har registrerat minst 500 hektar sammanhängande mark. När det gäller älg så är den minsta areal man får jaga älg på 1000 hektar, sammanhängande. Riktigt så långt kom vi inte i Sverige, här ses det fortfarande som en mänsklig rättighet att fälla en älg oavsett hur liten mark man än äger. Viltförvaltningen eller politik??

5 timmar i halvmörker och 10 minusgrader, absolut stillhet och tystnad, hindar framme men inget skjutet. Närmast en meditativ upplevelse

Det där med mark, äganderätt och jakträtt är en alltmer brännande fråga. Jag ser i rovdjursdebatten att frågan om ”intrångsersättning” är uppe. Alltså att ett rovdjur man inte vill ha ändå ska tillåtas på den mark man äger. Att den frågan är svår att reda ut är nog ingen underdrift, djuren rör sig över stora områden och enligt svensk lag så är det ingen som äger viltet i skogen. Markägarna har i enlighet med jakträtten rätt att fälla vilt utifrån de begränsningar och möjligheter som riksdag, regering och andra myndigheter sätter upp och dessutom ta tillvara det vilt man lagligen fäller. Det gör att man måste samarbeta över större områden för att viltförvaltningen ska bli bra. När det däremot kommer till annan markanvändning blir saken en annan. Ett träd planteras, växer och fälls utan att springa över till grannmarken för att få näring. En självklarhet att den enskilda markägaren ska få bestämma över detta träd då? Nja, inte riktigt. Staten sätter upp regelverk även för detta i form av hur stor areal man får kalavverka och andra restrektioner. Inte mycket debatteras om det, annat än när det blir fråga om större eller mindre reservatsbildningar.

Den debatt som nu drar igång, igen, är däremot frågan om allemansrättens framtid. Allemansrätten är kanske inte något unikt för Sverige men relativt begränsad till de nordiska länderna. Tanken är att man ska kunna färdas fritt i markerna och kunna nyttja vissa resurser utan att störa eller förstöra. Nu har denna frihet alltmer kommit att nyttjas kommersiellt vilket självklart skapar konflikter. LRF vill nu ha en genomlysning av allemansrätten och se över hur den ska utvecklas i framtiden så att den återgår till att bli ett privilegium för den enskilde och inte ett sätt för företagare att tjäna pengar på andras markresurser. Hur en sån förändring ska se ut är väl oklart. Är det frågan om resurser som faktiskt tas från markerna (bärplockning) eller ska man också räkna in kommersiellt nyttjande av marken genom att färdas över den, tälta på den eller på annat sätt vistas i naturen?

Det finns en fara i detta, nämligen att det redan sinande intresset för att faktiskt vara ute i naturen (inte att förväxla med det många idag kallar ”naturintresse”) kan försvåras. Jag tror nämligen att vistelse i naturen alltmer kräver en organiserad verksamhet för att nå så många som möjligt. I många andra sammanhang gör man inget själv längre, ska man spela fotboll så räcker det inte med ett fotbollsmål på en äng, man måste gå med i ett lag och få träningsschema och en tränare som talar om vad man ska göra. Man spänner inte på sig skidor och ger sig ut i skogen utan går med i en skidklubb och kör på uppkörda elljusspår. På samma sätt tror jag att naturintresset, i alla fall som en start, måste få vara organiserat för att nå många som annars inte skulle komma sig för att se skogen innifrån. En sån organiserad verksamhet får inte hindras av nya regler för marknyttjande, det skulle definitivt skada möjligheten att öka intresset för friluftsliv. Sen har jag full förståelse för den frustration som många markägare och jägare känner då en planerad jakt omkullkastas av att markerna fylls med bärplockare som man inte ens kan kommunicera med.

Alltså, OK till en översyn av allemansrätten men med försiktighet!

av /2 Kommentarer

Kronor, ören, Carlgren och rovdjur…

•

Förutom påkörda kajor så är det två jägarnära frågor som syns i media just nu, vargjakt och den hårda vintern för det vilda. Det finns faktiskt intressanta beröringspunkter mellan dessa frågor. Jägareförbundet har som paroll ”vi vårdar det vilda”. Nu har vi också fått siffror från forskarna på hur mycket reda pengar vi lägger ned på detta, 265 miljoner eller en tusenlapp per jägare och år. Tidigare har vi också räknat fram att rovdjuren kostar markägarna cirka en halv miljard årligen i uteblivet jaktvärde. Sist men inte minst så betalar alla jägare i Sverige 300 kronor per år i jaktkortsavgift som används till såväl information, förvaltning och forskning om våra stora rovdjur. Till detta ska läggas de ideella insatser som jägarna gör vid spårning, inventering och skyddsjakt kopplat till stora rovdjur.

Man behöver inte vara matematikprofessor för att räkna ut att det är många hundra miljoner som markägare och jägare bidrar med till de stora rovdjuren varje år. En vinter som denna skulle säkerligen många lodjur svälta ihjäl, utvandra eller dö av skabb om vi inte hjälpte deras föda, rådjuren, genom den hårda vintern med skattade pengar ur egen ficka. Får vi då den tack från samhället som man faktiskt skulle kunna förvänta sig? Nej.

Jägarna och jägareförbundet anklagas istället för att uppbära skattemedel för dunkla syften och för att ”köpa” forskning. Man skulle med fog kunna bli förbannad för mindre. Dagens rovdjursförvaltning bygger till stora delar på jägares och markägares pengar och deras ideella insatser. Då kanske man måste börja tänka på hur man hanterar förutsättningarna för de rovdjur vi alla är överens om att bevara? Utan jägarna får vi skjuta till många hundratals miljoner till rovdjursförvaltningen årligen och tvingas anställa hundratals funktionärer med olika uppgifter i viltvården och rovdjursförvaltningen. Den dag alla som högljutt anklagar oss för både det ena och det andra i rovdjursdebatten själva bidrar med tusentals kronor ur egen ficka i frågan ska jag erkänna att vi har ett annat läge, men idag är rovdjuren beroende av jägarna och markägarnas välvilja och pengar. Därför är acceptansen för förvaltningen från oss en nyckelfråga.

Den acceptansen äventyrar Andreas Carlgren mycket allvarligt och klantigt när han i dagens DN påstår att Regeringen på sikt vill ha fler än 200 vargar. Dessutom samtidigt som den utredning han själv tillsatt håller på att utreda framtidens måltal för de stora rovdjuren. Ministerstyre, blotta misstanken om dolda agendor och dylika klantiga uttalanden är precis vad vi inte behöver just nu. Vargjaktsbojkotten är ett illa genomtänkt och kontraproduktivt symptom på svårigheterna med accetansen för vargen och rovdjurspolitiken från de som berörs och bidrar, men den får med största sannolikhet ingen stor effekt. Däremot skulle det vara synnerligen allvarligt om jägarna, och dessutom kanske markägarna, som är så viktiga för de stora rovdjurens bevarande tappade tron på förvaltningen eller helt enkelt la av för det inte längre är värt all spott och spe samt kontinuerliga baktalande vi utsätts för. Idag har jag lite svårt att motivera såväl mig själv som jägarna där ute att bidra med tid, svett och några tusenlappar per år ur egen ficka till rovdjuren, direkt eller indirekt. Det bör nog Carlgren och de där ute som vessar pennorna inför årets vargjakt ha i åtanke.

av /62 Kommentarer

Det är skogsår i år!

•

Förstärkt hänsyn skall tas i kantzoner mot kärr och vattendrag, vilket gynnar den biologiska mångfalden och viltet. Taget före avverkning. Foto © Fredrik Widemo.

Året som just inletts har av FN utropats till det internationella skogsåret. Avsikten är att öka medvetenheten om hur man kan nyttja skogen hållbart och bevara dess värden. Såväl internationellt som nationellt kommer det att anordnas olika aktiviteter för att sprida kunskap och engagemang. Projektet har internationellt getts titeln ”Forests for people”, vilket i mina ögon sätter fokus på hållbart nyttjande. Såväl länder som organisationer har kunnat, och kan, anmäla olika former av aktiviteter. På den internationella hemsidan kan man konstatera att varken Sverige eller några svenska organisationer anmält aktiviteter, medan Nordkorea exempelvis anmält att man lagt fast en plan för att återbeskoga all skogsmark till 2012 och att plantera mer än en miljard träd under året. På den svenska sidan utlovas dock en mängd aktiviteter under året, vilket säkert stämmer.

Jag tycker detta är ett utmärkt initiativ!!! Skall jag plocka fram kristallkulan så tror jag dock att svenska myndigheter och intresseorganisationer kommer att fokusera på två aspekter: behovet av skydd av skog och betydelsen av skog för klimatet. Jag bestrider på intet vis att vi behöver skydda skogsmiljöer från exploatering, och inte heller att skogar kan binda kol och även påverkar klimatet på andra sätt. Ofta får dock ett mindre intensivt och mer mångsidigt brukande av skogen alltför litet utrymme i debatten.

För att slå vakt om mångfalden behöver arter och individer kunna sprida sig mellan områden med lämpliga livsmiljöer i landskapet. Vi behöver alltså binda samman värdekärnorna som omfattas av områdesskydd. Ett enkelt sätt att gynna spridningen för många av de skyddsvärda arterna är att bruka områden längs vatten- och fuktdrag extensivt, med särskild hänsyn till mångfalden. Flerskiktade och lövdominerade miljöer i luckiga bestånd med mycket död ved ger goda förutsättningar för stor artrikedom. Det ger också perfekta förutsättningar för viltet. I stor utsträckning ska man redan ta denna typ av hänsyn. Efterlevnaden är dock allt annat än god, på sina håll… Vi behöver dessutom mer vatten i skogen ur ett naturvårdsperspektiv. Genom att rensa gamla diken minskas arealen fuktig skogsmark, vilket missgynnar såväl vilt som mångfald. Dikar man torvmarker frigörs dessutom stora mängder kol och skogen blir inte längre en kolsänka.

Andra naturvårdsorganisationer sätter av olika, för mig oklara, orsaker ofta områdesskyddet först. Vi som jägare har dock all anledning att lyfta fram betydelsen av ett mer varierat brukande av produktionsskogen där vi jagar. Detta kommer både på kort och lång sikt ge positiva effekter för viltstammarna, ge ett mer varierat och tilltalande landskap samt vara ett värdefullt bidrag till naturvårdsarbetet. Här har vi som jägarorganisation och som jaktlag alltså en viktig roll att fylla, både i dialogen med myndigheter och med markägare. Vi som har egen mark har förstås själva rådigheten. Nu går jag och filar kedjan till motorsågen…

Efter avverkning. I princip har ingen kantzon lämnats. Foto © Fredrik Widemo.

av /8 Kommentarer

Fördelningen & förvirringen i vargdebatten

, •

Noterar att min kollega Gunnar tänkt i liknande banor och slagit mig i tid om än ej i längd… men när jag nu skrivit ned mina tankar väljer jag att även förmedla dem som avsett. Jag tar dock ingen parallell debatt här; det blir bara förvirrande.

Vinterns vargjakt närmar sig och debatten om vargförvaltningen är redan i full gång. Den tar sig också i mina ögon allt konstigare former. Jaktmotståndarna motsätter sig plötsligt alla former av aktiva åtgärder för att minska inaveln. I samma andetag kritiserar man regeringen nationellt och internationellt för att man inte omsatt dessa delar av rovdjurspolitiken i praktisk förvaltning.

Hur kan samma vargindivid vara enormt betydelsefull om den vandrar in för egen maskin, men inte om den flyttas in? Eller dyker upp i form av en valp i en kull? Ord som lappkast, logisk kullerbytta, att slå knut på sig själv snurrar i mitt huvud… och vad man än kallar det för så gör det inte mitt jobb att förklara betydelsen av inavel, eller att förankra aktiva åtgärder för att motverka densamma, enklare. Somliga hävdar att just det är avsikten. Med självklarhet finns det de som misstänker att man, åtminstone delvis, manar till försiktighet för att försöka förhindra jakten. Det skapar inte direkt bättre dialog och förståelse…

På den andra kanten finns de jägare som nu bojkottar jakten.  Man hör argument som att tilldelningen inte är tillräckligt stor för att ge någon effekt på det upplevda rovdjurstrycket. Andra anför att det är statens vargar och att myndigheterna får sköta sina vargar själva. Somliga hävdar till och med att man ska låta bli att skjuta vargar, så att stammen tillväxer snabbare och sprider sig fortare. Vilket skulle leda till att vargen påverkar en större del av Sverige, varpå allmänheten och politikerna skulle inse vilket problem vargen utgör. Samt därefter sätta nya, lägre förvaltningsmål.  Hmmm… nu ska vi se… det låter sannolikt… NOT!

Återigen snurrar det i huvudet… har vi inte just genom ett stenhårt och målmedvetet arbete lyckats få acceptans för att förvalta vargstammen bland annat genom jakt? Samt fått ett, måhända tillfälligt (!), populationstak på 210 individer? Märk väl under stark kritik från naturvårdsorganisationer och även ifrågasatt av EU. Är det rimligt att tro att man kan nå längre? Knappast…  När började jägare hävda att viltet man fått jakträtt på tillhör staten, som får sköta avskjutningen? Vilket man knappast kommer göra på en god stund, med mindre än att jägarna kräver det. Om ens då. Och nu vill ju jägarna förresten helt plötsligt att vargstammen skall växa och sprida sig snabbare… Vad skedde med argumentet att vargarna ska jagas, så att de lär sig att frukta människan? Hur enkelt blir det att få acceptans för skyddsjakt när vi länge hävdat just detta, och plötsligt inte ställer upp på jakten?

Har alla blivit galna? Självfallet inte. Däremot finns det en stark frustration lokalt och det blandas en hel del äpplen och päron i debatten. Sannolikheten för ett demokratiskt beslut om en mindre vargstam än det nuvarande taket på 210 individer är i det närmaste obefintligt; utöver att det inte finns något stöd för detta hos allmänheten så är det inte heller förenligt med de internationella överenskommelser som Sverige undertecknat. Det finns betydligt mer som talar för ett högre måltal, utan tak.

För vargen ligger dagens nationella tak mycket nära ett absolut biologiskt minimum, och utan nya östliga anlag ligger det gott och väl under. Däremot är det på inget vis givet att några få län, som idag, skall hysa hela vargstammen. Har vi ett nationellt mål som inte tillåts vara flexibelt så låses dock den lokala förvaltningen, vilket är vad som sker med vargen. Biologin dikterar här att stammen inte kan minskas lokalt, såvida inte stammen sprids över ett större område.

Jämför man exempelvis med lodjuret, så finns det med dagens lostam ett utrymme för politiska avvägningar. Man kan exempelvis, som idag, bestämma att vi skall hysa tätare lostammar i södra och mellersta Sverige, där lon lever av vilt, men minska stammarna i renbetesland där lon i stor utsträckning lever av renar. Vi kan fortfarande, nätt och jämnt, nå det nationella förvaltningsmålet, som för övrigt är satt med marginal i förhållande till en biologisk miniminivå. Så är dock, som sagt, inte fallet för vargen.

Så länge vargstammen är starkt koncentrerad till några få län tror jag att det kommer att vara mycket svårt, eller omöjligt, att få en bred, lokal acceptans för vargen där. Jag har personligen ingen förståelse för att man bojkottar vargjakten, men det är självfallet upp till var och en. Jag hade jagat, men har idag (som tidigare) jaktmarker söder och norr om vargbältet. Jag har måhända inte heller någon stor förståelse för att man på sina håll inte accepterar att jobba aktivt för en minskad inavel, eftersom det leder till mindre måltal. Jag har dock full förståelse för att man anser att det ur det lokala perspektivet är betydligt viktigare att minska antalet vargar, vilket endast kan ske genom politiska beslut om att vargen får kosta mer. Dvs sprida sig… Och, host, genom jakt, förstås. Dock kan jag förstå om man inte tycker det känns relevant att jobba med inaveln innan man ser att man även tar ett ansvarsfullt grepp på den geografiska fördelnmingen av stammen.

Kanske borde man överväga aktiva åtgärder för att gynna spridningen. Nu verkar det dock vara svårt till och med att få folk att sluta upp bakom tanken att byta ut inavlade vargar mot icke inavlade. Vilket är ett nollsummespel på kort sikt, för att på längre sikt kunna minska totalantalet. Det lär bli oändligt mycket svårare att få acceptans för direkta utplanteringar där vargen ännu inte finns, vilket talar för att låta stammen sprida sig naturligt. Men, märk väl, att begränsa totalantalet genom jakt.

Dimensionen stad-land räcker långt ifrån för att fånga den geografiska komplexiteten i vargfrågan; relationen landsbygd med och utan varg är i mina ögon minst lika viktig. ”Not in my back yard” är en väldigt naturlig och mänsklig reaktion till denna typ av problem, och den måste myndigheterna hantera oavsett om det handlar om vindkraft eller vargar. Detsamma gäller oss inom jägarorganisationerna.

Tyvärr kan jag inte skaka av mig känslan att jaktmotståndarna skrattar sig till sömns över vad som synes vara en splittring och kraven som ställs…

av

Effekter av vargjaktsbojkott?

, •

Jag lyssnade på en talesperson för jägarna i Filipstad idag på radion, han förklarade varför de valt att bojkotta vargjakten. Jag höll med honom om allt, utom själva bojkotten!

Vargtilldelningen i år är inte bara ett hån mot oss som jägare, det strider också mot intentionerna i riksdagsbeslutet. Arkitekten, vem han eller hon nu är måste vara helt tondöv. Sällan har ett beslut som syftar till att skapa större tolerans för rovdjurspolitiken fått så stor motsatt verkan. Man kan inte fortsätta att lova och lova och sen ständigt bryta löftena! Fagra löften om vargjakt har vi fått höra sen första mötet i Sysslebäck 1983. Få har infriats. Förra årets vargjakt var ett välkommet trendbrott, men årets tilldelning uppfattas som en återgång till det gamla svekfulla.

Trots det är jag helt övertygad om att vargjaktsbojkott är att skjuta sig själv i foten. Om inte ens jägarna vill ha vargjakt, vem skall då kräva det? Att frågan egentligen handlar om att lösa koncentrationsproblemen, rädda jakthundar, värna älgjakten eller att tilldelning borde ha varit större, det uppfattar nog bara de mest initierade. ”Vargjaktsbojkott” låter misstänkt likt ”Stoppa vargjakten”. Låt länsstyrelsen sköta avskjutningen framförs också. Exakt samma sak säger många jaktmotståndare, fast inte bara varg utan alla stora rovdjur.

Låt vargarna bli många fler och låt dem sprida sig till alla delar av Sverige säger nu både vargmotståndare och vargkramare! Risken är att det blir just så! Att vargjakten stoppas och att vargarna sprider sig och blir fler. Den stora frågan som skiljer parterna åt är, vad händer sen?

Min fråga till alla som kaxigt och högljutt uppmanar till bojkott och att samhället skall sköta avskjutningen själv, vad händer om ert budskap som är förvillande likt motståndarnas inte uppfattas av majoriteten av svenska folket? Vad händer om ni som kräver statliga vargjägare lyckas över förväntan och även björn- och lodjursjakten försvinner för oss vanliga jägare?

I sak är vi helt överens, det måste till förändringar. Vi kan aldrig acceptera att några få mellansvenska län skall bli Sveriges vargzon för all framtid. Men låt inte er frustration lura er själva.

av /64 Kommentarer

Henrik Ekman och vargen

•

Igår var Henrik Ekman vintervärd i P1 och fick möjlighet att prata om varg i en och en halv timme. Säga vad man vill, men han kan berätta och fängsla sin publik. Programmet är väl värt att lyssna på, oavsett vad man tycker om varg. Henrik Ekmans röst, den nya Arne Weise, känner alla naturintresserade igen. Att vara ”Naturens röst” förpliktigar, fakta måste bli rätt och egna värderingar får han väl vara försiktig med antar jag. Jag tycker att han lyckades ganska bra.

Ekman inledde med att berätta att han redan som ung ägnade det mesta av sin tid åt naturen. Det jag slogs av var att Ekmans och min egen berättelse är nästan identiska. Jag klättrade också upp i traktens alla träd för att lokalisera fågelbon som ung. Ekman kolla skatornas bon, jag valde skator med snö framför. Ekman hade en tam trut, Jackie, som kom flygande när han ropade. Min flygande kompis var en stare som fick heta Sotis. Truten dog av salmonella, min stare dog av en för stor falukorvsbit som fastnade i halsen.

Både Ekman och jag förfasas över att dagens ungdomar har slutat klättra i träd och att ytterst få ens kan skilja en vanlig skata från en snöskata. Precis som Ekman är jag också bekymrad över att allt fler svenskar visserligen säger sig ha ett stort naturintresse, men att intresset tyvärr är begränsat till TV soffan. Den som aldrig upplevt naturen, klättrat i träd med livet som insatts, vänt på vartenda blad i jakten på fjärilslarver eller fånga salamandrar i någon damm kommer aldrig att ha ett äkta naturintresse.

Henrik Ekman gillar varg! Men är ändå realist, i slutet av programmet var han tydlig. Licensjakten på varg startade vid rätt tillfälle, en tydlig passning till alla som vill stoppa den. Lika tydlig tog han avstånd från nollvisionärerna. Utrotning kan aldrig vara lösningen, var hans kommentar. Så långt är vi överens.

Det var bara ett par saker som Ekman sa som fick mig att reagera. Det ena handlade om vargdödade hundar och det andra om vår vilja att acceptera förändringar. Ekman som själv förlorat nära anhöriga och nära vänner var kategorisk. Att förlora en jakthund kan aldrig vara som att förlora en familjemedlem! Tyvärr Henrik, jag måste protestera. Hur människor reagerar efter traumatiska händelser kan ingen bestämma, det är upp till var och en. Som besiktningsman för rovdjursdödade tamdjur har jag mött jägare som gråter som små barn framför sin vargdödade hund. En man som jag minns speciellt levde helt ensam med sin jakthund och hans sorg var säkert minst lika stor som den sorg du kände när du förlorade din syster. Du blandar ihop människors känslor med den klassiska djurrättsfrågan, om djurs värde i förhållande till människor. Självklart har en syster ett större värde än en hund, men känslor är sällan rationella.

Ekman påstår vidare att motviljan mot varg handlar om att vi inte gillar förändring. Han gör jämförelsen med det som hänt efter stormarna Gudrun och Per. Egentligen återställde stormarna bara ett öppet landskap som fanns på Linnés tid, påstår Ekman. Utsikten från Kvälleberga backe som Linné hänfört beskrev har drunknat i grönt. Tall och gran har tagit över.

Jag har flera gånger på min blogg skrivit att konflikten om varg i mångt och mycket handlar om valet mellan att vara brukare eller betraktare av naturen. Ekman refererar till mig i sin bok ”Vargen den jagade jägaren” just i den frågan. Men den ”natur” som Linné lyriskt betraktade var sannolikt minst lika brukad som den gröna skog som skymmer vyn idag. Det är bara brukandet som förändrats. Dåtidens brukande i Småland var kanske både vackrare och hade större biologisk mångfald än dagens, men ”naturligt” var det inte.

När Ekman säger att vargen har en viktig ekologisk roll att fylla är det inte fakta, det är hans värdering. De betade hagmarkerna med stengärdsgårdar som Linné såg från Kvälleberga backa vid Helgasjön hade sannolikt också en större ekologisk roll än de monokulturer av gran som finns idag. Men vare sig hagmarker eller granåkrar är naturliga om vi med naturligt menar en av människor opåverkad miljö. Det ”naturliga” kommer aldrig mer vara ett alternativ, vi människor finns ju här. Vargen får bara den ekologiska roll vi ger den. Vi har att välja mellan att prioritera vargen eller de människor som den delar skog med. Det valet kan vi basera på fakta, men valet handlar bara om värderingar.

av /27 Kommentarer

Harhaggis på gång!

•

Är gruvligt uttråkad, tillsammans med hundarna, på dessa hundförbud. Var själv ute och gick i granskogen idag utan att få snö i lågskorna…

Nåväl, då är det tid för förberedelser istället. Har skickat fru och ungar norrut så köksbordet har blivit handladdningsbord och jag sågar trofeér i diskhon. När jag nu satt och gjorde nästa säsongs skott så slog jag på TV:n för första gången på ett tag och upptäckte ett riktigt bra program.

I första programmet sköt han rådjur och nu både sköt och mumsade de kaniner. Dessutom gjorde den lokala husmodersföreningen bikinis av kaninskinn. Helt i min smak.

Det är precis så här vi ska förklara och försvara jakten. Den är klimatsmart, jordnära och folklig. Även om vi inte skjuter kaniner i trädgården med luftgevär, som i England, så kan alla som vill få vara med och bidra i den svenska jakten och få en köttbit med sig hem.

Själv ska jag skjuta mig ett par harar imorgon och sedan blir det Harhaggis enligt den gode Hugh Fearnley´s recept…

av /2 Kommentarer

Vem har rådighet över viltstammarna?

, •

Det är inte bara jakt-, jord- och skogsbruksintressen som bestämmer vilistammarnas storlek. Foto © Fredrik Widemo.

Sedan 1789 har jakträtten följt markägandet, något som både vi jägare och vi markägare idag tar för givet. Markägarens rådighet över viltstammarnas storlek är också något som debatteras flitigt när man exempelvis skall finna en avvägning mellan klövviltstammarna och skador på grödor och skog. Ofta landar vi här i en diskussion om vem som har det slutgiltiga avgörandet om klövviltstammarnas storlek: markägaren, eventuella jakträttsarrendatorer eller eventuella jordbruksarrendatorer. Giltiga argument som ofta framförs är att det är markägaren som äger jakträtten och därmed har den yttersta makten att reglera förvaltningen, men att det är jägarna som står för utförandet av förvaltningen och därmed har makten att ”kröka/inte kröka fingret”. Bilden kompliceras ytterligare av att viltet rör sig över flera fastigheter, och att olika markägare har olika mål med sitt ägande. För en god förvaltning krävs samverkan och samförstånd mellan grupperna, vilket är det mantra både SJF och LRF rabblar gång efter annan. Bägge organisationerna trycker också på markägarens roll och lagstadgade rådighet över jakträtten.

Möjligen ger dock detta en viss övertro på jägarnas och markägarnas rådighet… Det är sant att vi reglerar jakten, men bara på det jaktbara viltet och inom vissa ramar. Det finns klara juridiska begränsningar i vårt jaktutövande: viltstammarna skall beskattas hållbart. Det är därmed inte tillåtet att skjuta ned en art så att den inte längre finns i livskraftiga populationer. Det finns även andra aspekter som inte ”ägs” av jägarna eller markägarna, exempelvis att antalet trafikolyckor orsakade av vilt inte får vara för stort och att det måste finnas ett tillräckligt födounderlag för våra stora rovdjur. Därmed sätter samhället i viss utsträckningar ramarna, även för det jaktbara viltet.

Mest tydligt är dock att vilka arter som får jagas inte bestäms av jakträttshavarna, varken nu eller år 1789. Detta bestäms istället av myndigheterna och av våra politiker, dvs ytterst av väljarna. När det gäller kravet på att inhemska arter skall finnas i livskraftiga bestånd bestäms det till och med av alla väljare inom EU. Vi jägare kan självfallet vara av åsikten att en viss art inte borde ha hemortsrätt i Sverige och vi kan även arbeta politiskt för att man skall få till en förändring. Gäller det arter som står på Art & habitatdirektivets, eller Fågeldirektivets listor, måste vi dock få hela EU att acceptera en ändring, alternativt gå ur EU. Samt förkasta konventionen om biologisk mångfald, som vi också skrivit på.

Vargen är enligt alla gällande internationell naturvårdskriterier en inhemsk art med hemortsrätt i Sverige. Det gäller oavsett hur den kom tillbaka. Att arbeta för att få bort vargen från Art & habitatdirektivets listor är möjligt, men med all säkerhet utsiktslöst. Betänk att vi inte ens får någon förståelse för att skarven borde tas bort från skyddslistan…  Och hemortsrätt kommer vargen hur som helst fortfarande att ha.

Att arbeta mot ett sådant mål kommer dessutom med självklarhet få följder när det gäller jägarkårens anseende. Min personliga bedömning och åsikt är att vi marginaliserar oss själva, dvs skjuter oss själva i sank, så snart vi för någon enda art som anses inhemsk argumenterar för att vi inte ska ha livskraftiga populationer. Lokal, adaptiv förvaltning innebär därmed att vi anpassar antalet individer efter lokala förhållanden, men inte att man har rätt att bestämma att en art inte skall finnas alls. Något annat har garanterat heller aldrig varit statsmakternas eller samhällets avsikt.

1789 gav Gustav den III allmogen jakträtten för att undvika revolution. Då bodde dock en mycket stor majoritet av befolkningen på landsbygden, och påverkades potentiellt av beslutet. Dagens jägarkår bedriver en viktig form av markanvändning över den absoluta majoriteten av Sveriges yta. Vi gör ett viktigt jobb på många sätt. Vi utgör dock fortfarande inte mer än dryga 3,3 % av befolkningen. Vårt jaktutövande, inklusive vilka arter vi får jaga, är helt beroende av vårt anseende i allmänhetens ögon. Vi har alltså långt ifrån någon rådighet över vilka arter vi får jaga. Glömmer vi detta lever vi synnerligen farligt…

av /5 Kommentarer

Det här går utför…

•

Så har det hänt! För första gången någonsin har jag läst ett varginlägg av Göran Greider utan att ens ha blivit småsur. Faktiskt en ganska träffsäker analys som jag känner igen mig kusligt väl i. Artikeln manar också till eftertanke, hur ser egentligen utvecklingen av rovdjursfrågan ut i lite perspektiv? När man skriver flera svavelosande inlägg om dagen i denna fråga blir man fartblind, det råder ingen tvekan om det…

Jag är född och uppvuxen i Galvenreviret, nästan alla mina vänner har en åsikt om vargen, men den är långtifrån densamma. Jag har vänner som jobbar med forskning, förvaltning, bevarande, journalistik, opinionsbildning (åt alla möjliga håll) kopplat till stora rovdjur och sist men inte minst har jag många vänner som kör skogstraktor, skolbuss eller rentav är arbetslösa i vargrevir. Jag anser mig därmed ha ett mycket brett kontaktnät i dessa frågor och det som slår mig när jag talar med många av dem nu är att de känner sig lurade och dumförklarade, särskilt de där som kör traktor eller är arbetslösa, för de tenderar att vara de mest klarsynta.

Jag ska försöka förklara. Boven i dramat heter ”försiktighetsprincipen”. Denna princip är djupt rotad i den svenska folksjälen och särskilt i den svenska rovdjursförvaltningen. I 10 år hade vi officiellt ett konstant antal björnar i landet. Alla visste att de ökade men vi hade ”inga säkra underlag” så vi låg kvar med bred säkerhetsmarginal på den ursprungliga siffran. All tilldelning av björn och lo har altid utgått ifrån enbart kvalitetssäkrade data med en bred marginal och därmed har stammarna ökat snabbt och konstant, trots att det uttalade målet ibland varit det motsatta och alla vet att antalet kvalitetssäkrade föryngringar är direkt korrelerat till nedlagd arbetsinsats från Länsstyrelserna. I det senaste vargtilldelningsbeslutet tar man det hela ett steg ytterligare och inför en försiktighetsprincip på försiktighetsprincipen. Man räknar med den absolut lägsta tillväxttakten, som det var länge sedan vi kunde uppmäta, dvs mer relevanta data finns. Man kortar jakttiden utan förklaring. Man fördubblar fredningsområdet för Homnareviret jämfört med det område där den nyss avslutade skyddsjakten var tillåten. Man utgår ifrån ett antal kvalitetssäkrade föryngringar som man vet kommer att öka. Ja, ni ser förhoppningsvis min poäng, listan kan göras lång.

Nu hade man kunat hävda försiktighetsprincipen om man haft endast ett minimimål från vår folkvalda Riksdag, men det har man inte. Man har ett tak på 210 vargar. Det innebär att försiktighetsprincipen måste tillämpas åt ”andra hållet”. När man då från Naturvårdsverket säger att om ”vi får några för många vargar kvar i år så får vi justera det till nästa år” inför man i  praktiken en försiktighetsprincip, på försiktighetsprincipen på försiktighetsprincipen och dessutom åt fel håll. Varken forskare, traktorförare eller arbetslösa missar denna ”dolda agenda”. De känner sig som sagt fetlurade och dumförklarade.  I samma stund som folk hör detta går såväl den rådande rovdjurspolitiken som de stackare som ska företräda denna förvaltning en dyster framtid till mötes. Förtroendet är återigen utrotningshotat där ute.

Vi, SJF, har länge hävdat att licensjakt sannolikt kan hjälpa till att öka acceptansen för vargen och att vi tror på vargflytt. Vi är dock inte oberoende av vår omvärld för dessa uttalanden. Vi måste kunna lita på att den politik man klubbat också genomdrivs på ett hederligt och öppet sätt. Det kan vi inte i dagsläget. Jag tror dock inte vi ska lasta Naturvårdsverket för dessa tokiga beslut, de vet alltför väl hur viktig lokal acceptans för fattade beslut är. Jag, personligen, tror att här ser vi resultatet av en minister och ett departement med kalla fötter och det är faktiskt allvarligare.

När en minister säger att vi måste frysa vargstammens tillväxt så att landsbygdsbefolkningen ska hinna vänja sig vid dem och förutsätter att den pågående rovdjursutredningen kommer fram till högre mål för vargen än dagens är man ute på hal is. Då talar man i praktiken om för folk vad de ska tycka och det brukar funka dåligt. Vilket visas tydligt av att acceptansen för vargen, där den finns, minskar.

Så länge man inte törs ta risken att en rovdjursstam minskar eller konstanthålls kommer man aldrig att visa att man menar allvar med den rovdjurspolitik vi har idag och då är förtroendet redan borta. Sedan kan vi käbbla hela julhelgen om vargjakten där ute på alla debattarenor, det spelar ingen stor roll. För som Greider så klokt slår fast; ”Min alltmer isande känsla är att den sanslöst överdimensionerade vargdebatten har till uppgift att dölja mer än den visar”.

av /14 Kommentarer

Konsten att skapa varghat…

•

I den händelse ni varit insöade ett tag kan jag bara medela att vargdebatten är igång på allvar igen. Mailen och telefonen går heta och hoten börjar komma, alla säkra tecken på att det brinner till igen. Just nu deatteras det bland annat på Newsmill. Det som förvånar mig är att ingenting har hänt sedan förra vargjakten, samma argument kommer igen trots att de sågats offentligt ett antal gånger. Endera är debattörerna så ointreserade, egentligen, att de inte orkat ta reda på fakta eller så tar helt enkelt känslan över förnuftet.

Ta Lotta Gröning till exempel. Hon hävdar att hon söker en dialog i samförstånd och önskar sig ett sansat tonläge. I samma artikel lyckas hon rapa upp en handfull rena tokigheter och hävda att hon sträcker ut en hand när hon enbart provocerar. Samma misstag gör Göran Johanson i sin artikel där han hävdar att Sverige utmärker sig i fråga om varghat och att i resten av världen lever människor och stora rovdjur i harmoni och symbios. Dessa jämförelser med andra länder är lika klassiska som irrelevanta och kontraproduktiva. Varje gång någon debattör envisas med att hävda att man i Rumänien minsann har masor av vargar och där lever i harmoni med dem gör man inget annat än negligerar att det finns såväl kulturella och biologiska som sociala och rent praktiska skillnader mellan länder. Att sedan de siffror Rumänien anger är biologiskt omöjliga måste man kanske vara expert för att kunna räkna på men experterna har gjort det och resultaten är inte svåra att finna…

Dessa debattörer gör egentligen vargen en rejäl björntjänst när de producerar dylika alster. Precis samma sak inträffar när en som tvingas leva med varg läser dessa artiklar som när man läste att Göran Greider jämförde vargjakt med ”napalm över barn” eller då Hanne Kjöller föreslog licensjakt på jägare, man knyter näven i fickan och ger upp. Jag möter det varje gång jag åker hem eller på turné i vargbygderna. Ytterligare några har gett upp och orkar inte längre föra en konstruktiv debatt baserad på fakta när ”motståndarsidan” är genuint ointresserade av annat än att odla myter och krydda dem med påhopp på vanligt hederligt folk som tycker lite annorlunda i frågan om hur många vargar vi ska ha.

Varje gång någon i debatten kallar en jägare för ”blodtörstig”, ”gubbtjuv” eller ”jägarlobbyn som egentligen bara vill utrota vargen” så dör lite hopp där ute och några nävar knyts i fickan och föraktet mot de som inte lever med varg ökar. Vi ser hur stödet för vargen stadigt minskar i de trakter där man lever med dem, jag hävdar att de debattörer jag nämnt ovan, i och för sig i gott sällskap, är en direkt skuld till detta. Så länge man inte baserar sina spalter, ledare och artiklar på fakta och åtminstone försöker förstå situationen för de som drabbas kommer denna utveckling att fortsätta. Till sist har vi ett kompakt motstånd mot vargen där ute och då lär det vara helt omöjligt att bevara vargen i de trakterna.

Vi är många på Jägareförbundet som jobbar hårt för en konstruktiv och faktabaserad vargdebatt men det känns motigt nu. Särskilt när vi regelmässigt blir anklagade för både det ena och det andra. Finns det någon annan än Jägareförbundet som i stor skala och regelmässigt är ute i landet och försöker skapa en hyfsad debatt med faktabakgrund? Bara i år har jag stått i åtminstone 25 bygdegårdar och pratat varg, vargjakt, vargflytt och klövviltsförvaltning i vargrevir och då är jag långtifrån den flitigaste inom förbundet på den fronten. Vad gör resten av intressenterna i vargdebatten? Klagar och odlar myter om du frågar mig.

Tyvärr ser jag inget ljus i tunneln och vi går mot ännu en vargjakt med påföljande vulgärdebatt. Det som retar mig är att de som kastar ved på vargdebattsbrasan också är de som lever av den. Det blir onekligen ”bra” media av just vargdebatt. Men frågan är hur länge man fortsätter att ignorera fakta och tycker det är ok att sätta vilka epitet som helst på jägare och kanske också skjuta av dem. Nävarna knyts i en rasande takt där ute och det finns gränser också för hur länge vi som försöker stå för fakta och en sansad debatt orkar.

av /12 Kommentarer

Småfåglar är också vilt…

•

 

Ett ”vinterspäckat” vildsvinsskinn erbjuder mat under en hel vinter för mesarna. Foto © Fredrik Widemo.

Vinterns första 25kilossäck med solrosfrö tog just slut, och nästa är på ingång. Småfåglar är som bekant också vilt, men man resonerar ganska olika när det gäller att mata småfåglar jämfört med att utfodra klövvilt. För klövviltet finns det de som hävdar att man inte bör hjälpa svaga individer att överleva vintern. Dels hävdar man att klövviltstammarna blir för stora, dels hävdar man att vintern rensar bort svaga individer med dåliga anlag vilket skulle vara positivt. Konstigt (?) nog är det ingen som hävdar samma sak när det gäller småfåglar…

Det är ingen tvekan om att fågelmatandet både minskar svälten och ökar vinteröverlevnaden hos småfåglarna. Och antalet småfåglar kan bli ganska stort… Häromåret ringmärkte vi talgoxar precis utanför huset på vårvintern. På tre dagar märkte vi 60 talgoxar, vilket inte är någon liten siffra på en enda plats. Än mer anmärkningsvärt är att på den fjärde dagen roade jag mig med att titta hur många talgoxar som var märkta vid fågelbordet. Först den nionde var märkt…

Spelar antalet småfåglar någon roll? Självfallet gör det det, men vi människor kanske inte märker effekterna av vår utfodring. För hålhäckande fåglar som talgoxar är exempelvis antalet bohål normalt kraftigt begränsande för reproduktionen. Ju fler talgoxar, desto större konkurrens om bohålen. När mesarna slagits färdigt om de hål som finns, och vinnarna börjat häcka, så anländer de svartvita flugsnapparna från Afrika. Nu börjar nästa strid… Flugsnapparna försöker bygga över mesarnas bon, medan mesarna försvarar sig. På den tiden jag forskade på hålhäckande fåglar hittade jag tre döda flugsnappare i en och samma holk, där de ruvande blåmesarna tagit hand om inkräktarna en efter en. Och jag flyttat bort liken… I andra fall kan man hitta flugsnappare som ruvar i ett bo byggt ovanpå ett övergivet mesbo med ägg.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Sluta mata småfåglar? Inte alls! Däremot är det nyttigt att reflektera över att alla våra åtgärder och val får konsekvenser, även om vi kanske inte alltid ser eller förstår dem. Vad som framstår som helt oproblematiska åtgärder ur ett etiskt perspektiv kan mycket väl ha konsekvenser vi inte inser. Slutligen är dessa argument förstås en synnerligen god anledning att sätta upp och underhålla fågelholkar. Själv satte jag upp 40 stycken för tio år sedan, men nu är det dags att byta ut dem. Får nog snickra litet framöver under mörka vinterkvällar… tillsammans med sönerna, tänkte jag mig. Perfekt gemensam familjesysselsättning!

av /3 Kommentarer

Om att utfodra viltet…

•

I områden med lo bör foderplatser läggas öppet. Foto © Fredrik Widemo. 

Det snöar utanför fönstret. Idag igen. Innevarande vinter artar sig som den förra, då vi befarade att halva rådjursstammen skulle stryka med. Blev det så? Kanske inte, och definitivt inte överallt. Här i Norduppland upplever jag dock att det varit klart färre rådjur i år än tidigare år, och att merparten av getterna bara haft en killing. Nu har rådjuren här inte bara djup snö att hantera, utan även världens tätaste lodjursstam. Vilket gör sitt till, inte minst som lon har det betydligt enklare att slå rådjur i djup snö. Ytterligare en tuff vinter kommer anstränga rådjursstammen ytterligare.

En viktig anledning till att rådjursstammen inte minskat mer än den gjort är tveklöst jägarnas utfodring. Man ser dock en hel del konstiga åsikter om utfodring, både bland jägare och bland andra. Till att börja med kan man fundera över vad vi vill uppnå med vår utfodring? De flesta jägare skulle säkert anse att vi utfodrar rådjuren dels för att minska risken att individer lider av svält, dels för att minska vinterdödligheten (färre djur dör av svält) vilket medger ett större jaktuttag under innevarande och kommande år. En del skulle kanske också lyfta fram att man genom att utfodra individerna under vintern får individer som är i bättre kondition vid vinterns slut. Det får positiva effekter på reproduktionen, vilket möjliggör ett större jaktuttag kommande år. Utfodringen syftar alltså både till att minska individens lidande och till att påverka populationsstorleken positivt. Den som inte är jägare men utfodrar rådjuren strävar däremot säkert i första hand efter att minska individernas lidande och svält, medan effekterna på populationen är mindre intressanta eller kanske till och med oönskade. Åtminstone om man har en trädgård med tulpaner och annat gott…  

Genom utfodring minskar vi betydelsen av att ha lagt på sig stora fettlager inför vintern och av att lyckas hitta föda under vintern. Man ser ibland de som hävdar att utfodring är av ondo, eftersom svaga individer som annars skulle dött överlever vintern. De kan därmed reproducera sig och deras ”dåliga gener” kan sprida sig i populationen på ett sätt som inte skulle ske om man inte utfodrade. Det är förstås i viss utsträckning sant. Samtidigt så kommer dock även de individer som har ”bra” gener tjäna på att utfodras. Dels ökar även deras överlevnad, dels så kan de lägga mer resurser på nästa års reproduktion. Det kan både resultera i fler och i större avkommor. Konkurrenskraftiga individer med bra anlag tillskansar sig dessutom inte sällan en stor del av tillgängligt foder, om man inte utfodrar med stora mängder spritt över flera foderplatser. Därmed kan utfodringen potentiellt mycket väl leda till att dessa individers anlag sprider sig ännu mer effektivt.

Det är självfallet omöjligt att minska svälten för individer utan att även få effekter på populationen. Utfodring är en viktig del av förvaltningen av ett jaktbart vilt som rådjuret, men hur vi beskattar stammen spelar självfallet också en stor roll. Genom selektiv avskjutning kan vi enkelt motverka mycket av en eventuell ansamling av ”dåliga individer”, och vi kan även reglera stammens storlek. Omfattande utfodring utan beskattning genom jakt (eller predation…) är inte en ansvarsfull förvaltning. Antalet trafikolyckor med rådjur skenar just nu, och en icke föraktlig del av skogsskadorna orsakas faktiskt av rådjur.

Jakttrycket måste självfallet avpassas efter stammens storlek och sammansättning; det gäller oavsett om man utfodrar eller inte. All utfodring bör dessutom ske långt från trafikerade vägar. Det finns dock absolut inga skäl att inte utfodra rådjuren!

av /4 Kommentarer

Så var vargdebatten igång igen!

•

20 vargar skall skjutas på licensjakt i vinter. Jag struntar i att kommentera antalet det har så många, inklusive jag själv, redan gjort. Jag struntar också i att återigen förklara att jakten enligt mig överensstämmer med EU:s regelverk, det gör LCIE ännu bättre och säkert med större trovärdighet än jag, fastän jag sagt exakt samma sak i minst ett år.

Jag fokuserar istället på den absurda polariseringen och den orgie i nedlåtande omdömen och hot som nu strömmar ut i debatten. Båda sidor är lika goda kålsupare!

Hur kan det komma sig att det råder hysteri kring ett beslut som i grunden en majoritet är för. En majoritet av svenska folket vill ha varg. En majoritet vill att vargarnas inavels problem skall lösa. En majoritet accepterar licensjakt på varg. Det som skiljer är hur många vargar som skall finnas, när och hur vargar skall införlivas och när vargjakten skall starta. Men av debatten förleds man att tro att valet står mellan tusentals eller noll vargar, att inflyttning är ett tricks för att lura landsbygdsbefolkningen eller syftar till att medvetet försämra vargens rykte. Vargjakten sägs handla om utrotning, medan andra menar att den syftar till att legitimera ännu fler vargar. Det är dessutom intressant att notera att de mest rabiata vargmotståndarna och vargkramarna står på samma sida i alla de tre frågorna!

De mest hårdföra nollvisionärerna säger ”Våga vägra vargjakt”, samma sak säger vargkramarna, fastän utan ”våga”. Båda sidor kräver att införlivandet av nya vargar skall stoppas, det kommer att minska förtroendet för rovdjurspolitiken ytterligare enligt dem. Det senaste är att de också är eniga om att det är bäst om vi får 1000 vargar i Sverige!

På ytan förefaller extremerna alltså överens, självklart är det inte så, allt handlar om att driva frågan mot maximal konflikt! Det är knappast ett vinnande koncept. Så min fråga blir, vilket är bäst? Att låta extremerna sätta dagordningen för vargdebatten eller enas om konstruktiva lösningar, där alla får lite, men ingen får allt?

av /41 Kommentarer

Viktigt stöd för vargjakten!

•

Large carnivore initatiativ for Europe, LCIE, är en arbetsgrupp som fick EUs uppdrag att ta fram riktlinjer för förvaltning av stora rovdjur. Dessa riktlinjer har nu antagits av EU kommissionen och är vägledande för medlemsländernas tolkningen av Art- och habitatdirektivet.
LCIE har nu i en skrivelse till EU kommissionen redovisat sin syn på den svenska vargjakten och bedömt om den ryms inom de riktlinjer som de själva arbetat fram. Svaret är entydigt, JA!

Nu innebär det i sig inte att kommissionen per automatik kommer att vara av samma åsikt. Men lite märkligt vore det om EU inte tillmäter deras bedömning ett stort värde.
LCIE skriver att inget annat land i världen har så bra kunskap om vargstammen som Sverige och att inget annat land har en så precis och adaptiv förvaltning. De redogör också kort och kärnfullt för de konflikter som finns kring vargen. Inte minst jaktens betydelse för stora delar av landsbygdsbefolkningen i Sverige och i resten av Norden lyfts fram på ett bra sätt.

Sammanfattningen lyder, LCIE finner att godtagandet av 2010 års svenska vargjakt är beroende av en rad faktorer som få andra länder kan påstå sig ha uppfyllt. Slutsatsen är att detta inte är en generell modell för vargförvaltning som direkt och ovillkorligt kan överföras inom Europa. Snarare understryker vår uppfattning att vargen förvaltningen måste anpassas till lokala ekologiska, ekonomiska och sociala sammanhang, och att den behöver göras inom ramarna för robust vetenskaplig kunskap.

LCIE skriver också att deras ställningstagande kan komma att ändras om Sverige inte genomför den sista delen av rovdjurspolitiken, den genetiska förstärkningen. De framhåller också att det bör utvärderas om vargjakten skapar större förståelse för rovdjurspolitiken och om toleransen till varg ökar.
De små grupper jägare som just nu driver, ”våga vägra vargjakt” utgör alltså ett hot mot framtida vargjakt för oss som vill begränsa vargstammen. Låt inte er inte luras av dem, våga vägra vargjakt är garanterat en återvändsgränd där vi jägare blir de stora förlorarna.

av /74 Kommentarer