Efterlysning – jaktlitteratur

•

Vid en genomgång av min bokhylla så hittade jag för ett tag sedan en gammal bok som jag nästan hade glömt bort. Den ingår (ingick) uppenbarligen i en serie som kallades ”Berömda berättare” med olika teman. Denna bok i serien har undertiteln ”OM JAKT OCH FISKE, DJUR OCH NATUR” och är sammanställd av Sven Rosendahl. Det är intressant att läsa om natur, djur och jakt ur ett perspektiv som utgår från 1951 då denna bok gavs ut. Redan då ansåg Sven Rosendahl att andelen författare som skrev om natur, djur och jakt hade blivit färre och sämre. I samlingen finns inte bara klassiker som Gustav Schröder utan och Sven Rosendahl själv, Albert Engström, August Strindberg m.fl. En intressant och ganska bred blandning av allt från rena jaktberättelser till berättelser där jakten finns med mer som inramning eller bakgrund. Det är väl just det senare som jag saknar i dag. Visst har vi många som skriver jaktberättelser, det ser vi varje månad i jaktpressen. Men var finns de som skriver vanliga romaner/noveller och där jakten finns med som ett naturligt inslag i vardagen?

Jag kan snabbt i huvudet räkna upp Kerstin Ekmans Dödsklockan och på senare år Anna Bovallers Svinajakten som exempel men det är ett ytterst fåtal trots att miljöerna runt jakten borde vara ypperliga för att skapa underlag för en berättelse.

I filmens värld så har vi självklart Jägarna och Jägarna 2, men Rolf Lassgård finns också med i några andra produktioner där jakten intar en mer naturlig roll i vardagen. Både i Potatishandlaren av Molin och i filmen Under solen finns inslag där jakten är en del av livet. Men även där är exemplen relativt få, även när man ser till den utländska produktionen. Filmen Deerhunter och Den sista färden känns inte som att man placerar in jakten i en vardagssituation direkt! Dom är dessutom relativt gamla filmer vid det här laget!

Så min uppmaning till er som läser bloggen är att lista era bästa tips på jaktlitteratur, och då gärna sådana där jakten inte ens behöver vara huvudtemat utan finns med som en bakgrund och inramning till berättelsen.

Ska jag själv välja någonting så hamnar jag väldigt lätt ganska långt tillbaka i tiden! Utan att försöka rangordna kvalitén allt för mycket så ser min lista ut så här:

– Grizzlybjörnen m.fl., James Oliver Curwood
– Farväl Falcon Lake m.fl., Harry McFie
– Bäverbäcken m.fl., Albert Viksten
– Böckerna om BäckaMarkus, Birger Lundqvist
– Dödsklockan, Kerstin Ekman (Hennes bok ”Hunden” kan också passa in här)
– Gustaf Schröders samlade verk måste självklar nämnas

Så nu lämnar jag fältet fritt för er att fylla på med era tips och favoriter! Nu när kvällarna kommer tidigare kanske tiden för att läsa (eller skriva själv!?) blir längre och vi tillsammans kan hitta några guldkorn i denna genre!

av /19 Kommentarer

Ny utveckling i blyfrågan

•

Det är få av de frågor vi arbetar med som dör, och det gäller inte minst blyfrågan som nu hamnat i fokus igen. Vi har tidigare hanterat frågan om änder, som förgiftats genom att plocka blyhagel från botten i våtmarker. Sedan sattes fokus på att rovfåglar kan drabbas av blyförgiftning om de äter räntor från vilt som skjutits med ammunition som innehåller bly. Jägareförbundet tog fram en rapport 2009 som belyste den frågan, och som även innehöll rekommendationer för att minska problemen. Nya undersökningar från utlandet visar nu att viltkött kan innehålla rester av ammunitionsbly. Vi har dock inte koll på läget i Sverige. Jag har just reviderat våra rekommendationer för ammunitionsval och kötthantering, i avvaktan på mer kunskap. Samtidigt inleder vi nu ett samarbete med Livsmedelsverket och SVA för att undersöka om det finns några problem i Sverige. Vilket vi alltså inte vet ännu, men det finns ändå anledning att fundera över ammunitionsval och kötthantering.

Hur stort kan då problemet egentligen vara? Jag och min familj äter väldigt mycket viltkött, och jag har spottat blyhagel av och till på samma sätt som min far och farfar. Har det påverkat oss? Det är ruggigt svårt att säga… Sväljer man ett blyhagel så löses en del bly ut i den sura miljön i magsäcken, men om haglet transporteras vidare lär man aldrig märka av det. Vilket förstås inte innebär att effekter helt behöver saknas. Det finns dock fall där enstaka hagel stannat kvar i magsäcken, och då kan man bli rejält dålig. Finns det problem så är det dock troligen inte från hela hagel, utan snarare genom stort intag av blyfragment från i första hand kulor. Expanderande blykulor släpper ifrån sig delar av kärnan, och sådana små, platta fragment har stor yta i förhållande till sin vikt. Därmed löses blyet ut snabbare än från exempelvis ett helt hagel. En större andel av det bly man eventuellt får i sig tas därmed upp i kroppen. De små fragmenten syns och känns dessutom knappast, varken i slaktboden eller i köket.

Med största säkerhet är det i köttfärsen man eventuellt kan komma att finna bly. Om det finns problem kan de dock lösas genom korrekt kötthantering, i kombination med anpassat ammunitionsval. Moderna bondade kulor, där blykärnan kemiskt förenats med manteln, tappar enstaka procent av sin vikt i form av blyfragment. Konventionella kulor ligger istället typiskt på flera tiotals procent, och fragmenten sprider sig dessutom längre från sårkanalen. Därmed krävs det att man skär bort betydligt mer för att få bort blyfragmenten. Det finns undersökningar som visar att fragment kan sprida sig 45-50 cm från sårkanalen med konventionella kulor.

 

Rådjur skjutna med blyspets (överst) respektive  bondad kula (nederst). I bägge fallen med 7x57R och på avstånd 60 meter med skottplacering bakom bogen. Djuret skjutet med den bondade kulan stod aningen snett, och kulan gick igenom bogen och slog av frambenet på väg ut. Kulfragmenten syns som ljusa prickar. Som synes blir det betydligt mer splitter av den konventionella blyspetsen, och fragmenten sprider sig även längre. Huvuddelen av splittret från den bondade kulan har lossnat då den träffade överarmsbenet. Från Viltforum 2009: 1.

Själv fasade jag ut de sista konventionella blykulorna ur min jaktammunition när jag arbetade med vår rapport om blyförgiftning av rovfåglar för några år sedan. I några kalibrar har jag nu även börjat prova kopparkulor, men här gäller det att även ta hänsyn till skottverkan, flyktsträckor och etiska principer. Framför allt skär jag dock bort mer runt sårkanalen idag än tidigare. Riktigt hur mycket man behöver ta bort för att få bort alla fragment vet vi dock inte säkert. Vi vet inte heller om det verkligen finns ett problem med ökat blyintag för den svenska jägarkåren, som förstås är storkonsumenterna av viltkött. Vi behöver alltså mer kunskap, och det ligger självfallet i Jägareförbundets intresse att sådan kunskap kommer fram. Från att ha följt hur frågan utvecklats internationellt går vi därmed nu över i en mer aktiv fas på hemmaplan.

 

av /6 Kommentarer

Snart skarpt läge för älgförvaltningen

•

Nu närmar sig snart datumet då den nya älgförvaltningen ska inledas rent formellt. Den första januari börjar en ny era för alla oss som har att hantera älgen. Allt eftersom antal dagar till skarpt läge minskar så inser fler och fler att det sätt på vilken förvaltningen har sjösatts är långt ifrån bra! Utredning och arbetet fram till proposition och beslut i riksdagen kan man möjligen ha synpunkter på, men där gick väl ändå själva processen rätt hyfsat till. Att man har synpunkter på vad man faktiskt kom fram till är en annan sak och jag är fortfarande förvånad över att man klubbade igenom en modell som i grunden strider mot de direktiv man gav utredningen om ett system med mindre administration och som skulle vara kostnadseffektivt. Jag tror att de flesta nu inser att det blir både mer administration och högre kostnader med den nya modellen, frågan är bara hur mycket det ökar. Men det är som sagt inte där skon klämmer som mest utan frågan om vilken insikt man hade om den praktiska hanteringen av älgfrågorna ute i länen när man beslutade att införa systemet redan till jakten 2012? Man gav Länsstyrelserna i uppdrag att inrätta älgförvaltingsområden och tillsätta personer i älgförvaltningsgrupper baserat på lagstiftning och föreskrifter som inte ens idag finns klubbade! Man begär att folk som tillsätts i dessa älgförvaltningsgrupper ska hinna med att sätta sig in i sitt områdes förhållanden och komma överens inom gruppen så att man under januari månads kan fastställa minsta areal för ett tilldelningsområde. Det beslutet måste Länsstyrelserna ha för att kunna avgöra vilka A-, B- och E-områden som kan överföras till tilldelningsområden och vilka som måste avregistreras. Alla, både de som avregistreras och övriga, har sedan fram till den sista januari på sig att ansöka om en ny registrering. Eventuella avslag på en ansökan ska sen kunna överklagas i god demokratisk anda. Den grupp som då finns för förvaltningsområdet ska under samma period samla jaktområden/jägare  för att samla in synpunkter på den gågna jakten och synpunkter på hur tilldelningen ska komma att se ut till hösten. Detta alltså under en tid när många områden ännu inte är färdigregistrerade av Länsstyrelsen. Grundat på det ska planer från älgskötselområden godkännas och förslag på tilldelningar till tilldelningsområden fastställas och lämnas till Länsstyrelse/viltförvaltningsdelegation för beslut under våren. Lite känns det som att både älgförvaltningsgrupper och Länsstyrelser får trolla med knäna för att få allt att gå i lås inför jakten nästa höst!

Visst kan man i de bästa av världar se att de som nomineras och tillsätts i förvaltningsgrupperna har kunskap med sig om de tidigare förhållandena så att en viss baskunskap finns med i bagaget, men samtidigt är de nya förvaltningsområdena inte detsamma som de gamla kretsarna och ställer andra krav på förvaltningsgruppen. Vintern och våren som kommer kan bli en ganska kaotisk tid för oss alla som jobbar med älgförvaltningen och jag är inte säker på att man i alla delar kan få en stabil grund att stå på inför framtiden. Det kan vara så att saker faller på plats och att vi efter ett par år känner oss OK med det nya sytemet, men hade beslutsfattarna haft någon kontroll på hur den löpande hanteringen ser ut på lokal och regional nivå så hade man inte tagit beslut om igångsättande redan till nästa år. Tyvärr känns det igen från andra områden att man sitter centralt och tar beslut som ska genomföras regionalt och lokalt utan att tillfråga eller lyssna på de som ska genomföra de fattade besluten. Frågan är vem som kommer att stå med hundhuvudet om saker helt faller ur ramarna, är det de som fattat beslut med orimliga tidsramar eller kommer ansvaret att lastas över på de som måste fatta regionala/lokal beslut utan rimlig möjlighet att göra det på ett bra sätt?

Nu tror jag att man kommer att jaga och skjuta älg även nästa höst, men ett nytt förvaltningssystem som är omdebatterat från början vinner knappast på att det måste hafsas igenom i inledningsfasen. Älgjakten är ändå den ”största” jakten i Sverige och påverkar så pass många jägare och markägare att man borde ha haft lite mer is i magen när man beslutade om igångsättandet av detta.

Just nu är det älguppehåll i Norrbotten och björnjakten är avslutad sedan en tid tillbaka. Kusten är än så länge förskonad från snö och det finns fortfarande tid att få bra jaktdagar i skogen både för älgjägare och småviltjägare, förhoppningsvis i gott samförstånd. Jag hoppas att vi alla har möjlighet att ladda batterierna inför den process som kommer att prägla kommande älgförvaltningsår! Kollega Daniel skrev tidigare om gubbvarningen när det gäller uttrycket ”vad var det jag sa”… jag känner mig inte så gammal än, men jag får nog ansluta till det ändå vad gäller just den här frågan!

av /4 Kommentarer

Inget problem med mycket större älgstam!

•

 

Älg fälld i tallungskog för löshund i 15 minusgrader av skytt som förfrös en tå! Foto: Gunnar Glöersen

Älgstammen i Sverige kan fördubblas eller kanske rent av tredubblas utan att det är ett problem! Det ligger inte i samhällets intresse att älgstammen regleras. Dagens vinterstam på ca 200 000 älgar kan på fyra år bli 600 000 om vi inte jagar dem. Risken för älgolyckor i trafiken är inte ett samhällsproblem, vi behöver bara sänka farten när älgstammen ökar. Skogsbruket som gnäller över stora skogsskador kan glömma sänkta älgstammar. Det är nämligen inte ett väsentligt allmänintresse att hålla skadorna på tallungskog på rimliga nivåer. Skogsbruket får tåla de ”naturliga” klövvilttätheterna.

Vid det här laget lär blodtrycket ha stigit rejält hos några bloggläsare. Låt mig förklara. Vargdebatten blir som jag skrev i mitt förra blogginlägg allt mer absurd. Just nu förs en diskussion om ”olägenheter” som kan motivera skyddsjakt på varg i vinter. Det är helt klart att regeringens ambition är att betydligt fler vargar skall skjutas med stöd av skyddsjaktbestämmelserna än tidigare. Art- och habitat direktivet säger att man kan skjuta t ex varg om motivet för jakten är ett väsentligt allmänintresse. I den diskussionen finns det flera som menar att jakt inte är ett sådant. De menar att det bara är ett enskilt intresse.

Jag kan inte dra någon annan slutsatts av det resonemanget än att det INTE ligger i samhällets intresse att viltstammarna regleras. Självklart är det fel, jag rent av idiotiskt. Det är uppenbart att vissa betraktar intressen gör allt för att inte jakt skall ses som viktigt. Det skulle ju kunna leda till fler fällda vargar.

De senaste åren har jag många gånger fått höra att vi jägare borde bojkotta älgjakten i protest mot rovdjurspolitiken. Jag har hårdnackat hävdat att det är fel väg att gå. Vi jägare har inget att vinna på att det blir fler döda i trafiken eller på att öka konflikten med skogsbruket, som trots allt utgör en viktig del av vår BNP. Men om nu juridiska experter kommer fram till att jakt INTE är ett väsentligt allmänintresse, kanske samhället trots allt måste lära sig den hårda vägen.

Självklart är viltförvaltning och jakt ett allt överskuggande allmänintresse och för att begränsa älgstammen MÅSTE vi använda lös hund. Det finns inget andra alternativa lösningar i ett stort glesbefolkat land som Sverige. Ändå finns det organisationer som t o m vi förbjuda löshundsjakt. MP:s kongress tog t ex beslut i den riktningen i våras. Tror de att den svenska jägarkåren är någon slags slavar som skall genomföra samhällets vilja på sin egen fritid och dessutom betala dyrt för det utan att få något tillbaka?

Det är hög tid att våra politiker och myndighetspersoner lyfter blicken från vargkramar retoriken och ser verkligheten. Jakt och förvaltning av våra viltstammar är ett allt överskuggande allmänintresse. Utan de ideella insatser som den svenska jägarkåren gör varje år skulle samhällets kostnader för klövviltstammarna bli enorma. Vi vet vilka insatser och metoder som krävs för att hålla klövviltstammarna i schack. Vi har betydligt bättre kunskap om det än de vargkramare som numera tvärsäkert uttalar sig om viltförvaltning och jakt!

av /63 Kommentarer

Daniel flyger och är modern

•

Jag älskar att flyga, av två skäl. Dels har en nödlandning i Alaska och en flygtur nere i Grand canyon samt en del tveksamma manövrar under flyginventering av älg på 90 – talet gjort mig lite flygrädd. Det gör att varje gång jag flyger och faktiskt överlever så känner jag mig lite extra stark och modig. Patetiskt, jag vet. Dels ger också flygturer nästan alltid möjligheten till mycket intressanta samtal med människor man aldrig annars skulle mött eller träffat.

Igår flög jag hem från en synnerligen trevlig älgexkursion i Skellefteå och hamnade bredvid en riksbekant ”PR – människa” på planet. Samtalet inleddes med att han tyckte min gamla jaktväst var extremt inne och moderiktig. Gissa om jag blev misstänksam. Det ledde dock till att vi började prata jakt och när vi landade en timme senare hade vi kommit fram till att hela jag tamigtusan var något av det modernaste och mest ”rätta” som går i ett par skor just nu. Nu kan ju killen helt enkelt lurats eller bara satsat en timme på att glädja en medmänniska, men jag tycker ändå vårt samtal var tänkvärt. Även om jag inser att man om man konsekvent är extremt ”ute” till sist blir extremt ”inne”…

Den nya ”retrotrenden”, där jakt är självklar, inleddes enligt PR – gurun med Internets intåg. Innan Internet kunde nördarna härja fritt och alla kunde snöa in på sin nisch och bli ”världsbäst” på sin sak. Vissa kunde lära sig alla namn på suspekta bifigurer i Star Wars, andra samlade på t-shirtar från Österrike med kommunisktiska motiv och ytterligare någon annan snöade in på undergroundpop från västafrika. Idag är det kört för nördarna. På Google och Wikipedia kan man med några knapptryck lätt får fram en lista på de där Star Wars gubbarna, man hittar alla kommunisttröjor som någonsin tryckts på e – bay och kan lyssna in sig på all afrikansk undergroundpop på Youtube hemma i soffan.

Eftersom vi alla, enligt gurun, drivs av en längtan efter bekräftelse och att få vara bra samt speciella letar nutidsmänniskan idag desperat efter nya områden att behärska och utforska som inte alla andra fixar på en halvmiss genom Internet. Det är då vi vänder blickarna mot historien och naturen. Mot företeelser som man inte kan utforska på nätet eller lära sig i ett livsstilsmagasin. Handarbete är tydligen extremt inne, matlagning av olika slag är ett annat exempel, fågelskådning, svampplockning, surdegsvård, fiske, snickring samt jakt är andra trendiga företeelser som man måste lära sig ”för hand”. Listan kan göras lång men jag tror ni förstår guruns spaning.

Vi har också sett detta. I alla de studier och SIFO – undersökningar vi gör ser vi ett snabbt och starkt ökande intresse för t ex jakt, på papperet. Problemet är att verkligheten inte talar riktigt samma språk. Allt färre besöker faktiskt skogen idag. Allt fler vill bo på landet men urbaniseringen skenar. Alla vill äta närodlat och klimatsmart men försäljningsstatistiken talar sitt tydliga språk, priset styr fortfarande. Nu trodde jag att jag satt gurun på pottkanten men det var då han outade att jag är en katalysator. Det kändes först inte så sexigt att vara en katalysator men jag ska försöka förklara. Du kan nämligen också bli en katalysator.

För att nutidsmänniskan ska göra slag i saken och flytta ut på landet, ta sig ut i skogen på jakt eller börja odla egen mat i eget land behövs nämligen förebilder som man gillar och tror på som visar vägen. Katalysatorer. Det är där just du kommer in i guruns resonemang. Ta plats, visa att du står för jakt och hela den livsstil som följer med på köpet. Inte bara ute i jaktlaget utan också på snabbköpet, vid fikabordet på jobbet eller hemma på gatan. Det är då folk ser att du, som vare sig är kungabarn, Per Moberg eller snusande skogsgubbe från inre Norrland, vet hur man gör när man lever nära och av naturen som de själva vågar ta steget. Ska vi tro gurun så har vi just nu ett gyllene läge att förankra jakten i Sverige för många år framöver och vi har inget där ute att vara rädda för.

Vem kunde tro att lilla jag var en sådan innekille och extremt rätt med min jakt, min snickring, mina hundar, mitt trädgårdsland, mitt suspekta matlagande och typ allt annat. Bäst jag börjar jobba innan jag får hybris och börjar printa idolbilder…

av /2 Kommentarer

För jakten i tiden

•

”Jägareförbundet ska med kraft och kunskap leda och utveckla den svenska jakten och viltvården” – Det är vad som står i förbundets vision. Ibland känns det inte helt lätt att vara visionär när vardagsfrågorna tynger ner och det känns som om det blåser motvind i flera frågor. Inte desto mindre måste vi med jämn mellanrum stanna upp och lyfta blicken lite längre än framför stövelspetsarna. Vi driver ju faktiskt våra vardagsfrågor av en anledning och med ett större syfte än att bara lösa de dagsaktuella akuta frågorna. Vi kämpar för att bevara för framtiden det vi själva har förmånen av att få uppleva i form av drev, ståndskall, gemenskap inom jaktlagen och middagar tillagade av vilt vi själva har fällt. För många kanske detta känns som en självklarhet som vi kommer att fortsätta med, men jag tror fler och fler inser att det finns risk att vissa viktiga delar av vår jakt försvinner om vi inte försvarar den.

Visst, jag är rätt säker på att vi på ett eller annat sätt kommer att jaga älgar även i framtiden, men på vilket sätt? Är det största hotet mot löshundsjakten verkligen vargen eller finns det risk att djurskyddsaspekter klubbade inom EU säger att det strider mot djurskyddslagstiftningen att släppa hundar utom kontroll i skogen? Vem kommer att bestämma över vilka vapen och vilken ammunition vi kommer att få använda eller om den enda jakten som kommer att få bedrivas är den som kan stödja sig på att det är skyddsjakt?

Vår jakt har rötterna ända tillbaka till den tid då den första människan satte sin fot här efter inlandsisen. Ser man på hällristningar så är det jägare med hundar av spetsmodell på samma sätt som det är idag i älg- och fågelskogen. Självklart har mycket ändrats under tiden och viltstammar kommit och gått. Även i modern tid har förutsättningarna för jakten och vilket vilt vi jagar ändrats drastiskt. Samhället utvecklas också med en allt större del av befolkningen som inte kommer ut i skogen och (i bästa fall) får kunskap om naturen genom TV-rutan. Ska vi lyckas ta jakten in i framtiden på ett sätt som vi tycker är acceptabelt måste vi självklart ha med oss den stora massan av människor, alltså även de som inte själva jagar. Idag ser det bra ut i opinionsläget för jakten, men med en allt mer ointresserad allmänhet kan synen på vår jakt svänga snabbt och av tillsynes oväsentliga orsaker. Därför känns det viktigt att vi i alla sammanhang kan föra ut jakten till allmänheten, både på nationell nivå men också på det lokala planet. En friluftsdag i skolan är minst lika viktig för framtiden som en uppvaktning av en minister, kanske inte för att avgöra en akut fråga men för det långsiktiga arbetet att bevara jakten för kommande generationer. Att jobba i stort och smått och med traditioner och nytänkande samtidigt är inte alltid lätt men det är intressant!

Man säger ibland att dagens generation är egoistisk och bara gör det som skapar nytta för en själv. Jag hoppas ändå att alla som jagar, oavsett ålder, känner att man vill vara med och bevara och utveckla den svenska jakten! Att även de som idag just sett dagens ljus också ska få möjligheten att trampa jaktstigen på mer eller mindre samma villkor som vi gör idag. Det kan kännas som om mycket jobb idag går ut på att minimera problem och se till att det i alla fall inte blir sämre. Men på många sätt har vi idag en fantastisk jakt i Sverige och den måste vi slå vakt om. Förhoppningsvis kan vi till och med göra jakten bättre än idag för vi har ju sagt att vi ska utveckla den!

Själv har jag precis skaffat mig en ny valp som förhoppningsvis kommer att vara en kompanjon under många säsonger i älgskogen. Hur jakten och jägarlivet kommer att utvecklas under hans livstid ska bli intressant att följa och på egen hand påverka. Han själv verkar i dagsläget inte ha så stor insikt i den jaktliga politikens irrgångar vilket möjligen kan förklara varför han sover så gott…

 

av /1 Kommentar

Laglig björnjakt blev jaktbrott?

•

Med förundran läser jag om björnjägaren i Färila som nu står inför tingsrätten i Hudiksvall åtalad för jaktbrott. Björnen sköts, att tolka av det som framkommit, helt lagligt i överensstämmelse med regelverket. Först dagen efter blev den lagligt fällda björnen ett jaktbrott! Inte för att den sköts vid åtel, inte för att det var en hona med ungar och inte heller var den skjuten på fel tid. Fel tid var det däremot på hans rapportering till länsstyrelsen. Björnen skulle ha rapporterats inom en timme från det att den fälldes, inte som mannen gjorde dagen efter.

Jag är inte jurist. Så min tolkning av fallet kan ha brister. Framför allt gör jag sannolikt det stora misstaget att blanda ihop sunt förnuft och juridik. Men inte ens formellt kan jag förstå varför samhället driver frågan vidare som jaktbrott. Men efter vårens rapportering från WWFs symposium om den illegala jakten kan jag se vinsten. En viss åklagare kan ju fortsätta att ifrågasätta om jakt på stora rovdjur har någon positiv effekt för acceptensen när anmälningarna om jaktbrott ökar!

Kan verkligen en handling som var laglig när den begicks bli olaglig i efterhand? Varje år är det hundratals jaktlagsföreträdare som glömmer att rapportera områdets fällda älgar till länsstyrelsen inom 14 dagar från jakttidens utgång. Hur ofta driver åklagarmyndigheten de ärendena till domstol? Domstolarna lär bli fulla med brottslingar av typen ”glömska älgjägare” om björnjägaren blir fälld. För älgen är, precis som björnen, statens vilt och de fällda älgarna skall rapporteras till länsstyrelsen, enligt 26 § jaktlagen. Dessutom lär polisens vapenkassuner bli överfulla om de skall beslagta ALLA vapen för de nyuppfunna jaktbrottslingarna!

Rovdjurshanteringen blir alltmer absurd. Det finns anledning att ställa sig frågan om polis och åklagare i ren frustration över att inte klara av att sätta dit riktiga tjuvjägare istället tar i med hårdhandskarna mot dem som anmäler sig själva eller de som gör ringa förseelser. Börjar vi få rättegångar i Sverige av rovdjurspolitiska skäl?

Självklart skall en björnjägare följa bestämmelserna. Meddelar man inte björnen i tid till länsstyrelsen får man kanske rent av finna sig i att samhället tar björnen i beslag och att skytten döms till böter för underlåtenhet att rapportera i tid. Jaktbrott däremot kan man, enligt mitt sunda förnuft och lekmannamässiga juridiska kunskaper, bara dömas till om man bryter mot regler som gör att björnen inte är lovlig när jag skjuter den. En lagligt skjuten björn kan inte bli olagligt skjuten i efterhand!

av /9 Kommentarer

Om du störs av vildsvin, flytta till stan och spela bangolf istället!

•

Häromdagen kunde man i NWT läsa att vildsvin bökat upp golfbanan i Dömle. I Lohärad bökar vildsvinen upp trädgårdar. Krav ställs på avskjutning, vildsvinen är för många!

Den som valt att anlägga golfbana utan elstängsel får skylla sig själv, vildsvinens bök gynnar den biologiska mångfalden och de var här först! Det är inte rimligt att en liten högljudd minoritet överklass yuppies som vill utöva sin hobby skall få bestämma över vilka djur som får finnas eller inte i vår natur. Det konstruktiva sättet vore till exempel att fundera över om man kan ha golfbanor i ett landskap där det finns vildsvin och bland annat fundera över det här med bangolf istället.

I Sverige lever ett obegripligt hat mot och rädsla för vildsvinen, ett hat och en rädsla som innebär att varje naturligt möte mellan människa och vildsvin blir till ett argument för att få skjuta dem.

Ett hat som närs av individer som uppenbarligen inte borde bo eller röra sig någon annanstans än i stan. Där det garanterat är vildsvinsfritt.

 

Är det så man för en konstruktiv dialog med de människor som påverkas negativt av en ökande vildsvinstam? Självklart inte, men det är en travestering på exakt de argument som används i vargdebatten. Mikael Karlsson, SNF, tycker att varg-hund problemet skall lösa genom att förbjuda löshundsjakt. Andra, som ledarskribenten Jenny Wennberg, vill hellre se de vargdrabbade flytta till staden istället för att begränsa vargstammen.

Det intressanta är att vi jägare som förväntas lösa golfarnas problem och villaägarens önskemål om decimerad vildsvinstam fullständigt idiotförklaras när våra egna problem med varg diskuteras. Våra intressen av jaktbara viltstammar och meningsfull jakt, inkluderat vårt traditionella sätt att jaga med lös hund, får inget eller mycket lite gehör. Istället ifrågasätts inte sällan hela jakten och vårt intresse. Men när ”vanligt folk” kör på en älg som med brutet ben drar till skogs då förväntas vi ställa upp, dag och natt, året runt. Samma sak när vildsvinen bökar upp golfbanan eller villaträdgården, då förväntas vi vakta hela nätterna oftast helt utan ersättning.

Det måste till en förändring. Betraktar organisationernas argument måste synas i sömmarna. Varför är stora rovdjur som orsakar stora problem heliga, medan annat ”nyttigt” vilt skall hållas långt under den naturliga bärförmågan. Vi jägare ställer gärna upp för andra, men kräver faktiskt att andra ställer upp för oss när våra intressen hotas. Jag tänker inte flytta till stan eller acceptera löshundsjaktens död! Det är min livskvalité som står på spel.

av /31 Kommentarer

Hushållningssällskapet besöker Jägareförbundet

•

Igår besökte en grupp rådgivare från Hushållningssällskapet Öster Malma, och jag guidade dem tillsammans med min kollega Anders Broby. Vi utbytte erfarenheter om hur man kan kombinera en aktiv viltförvaltning med jordbruk, och hur man kan lägga upp sin växtodling. Sanslöst nyttigt i mina ögon, inte minst för att skapa kontaktytor mellan rådgivare inom olika former av markanvändning. Debatten om skador på växande grödor har svalnat litet under de senaste par åren, men är långt ifrån död. I synnerhet i viltrika landskap som Södermanland. Och den kommer att blossa upp igen, var så säker…

 

 Sluttande bryn gynnar viltet, mångfalden och växtodlingen. Samtidigt förenklas jakten. Foto ©: Anders Broby.

Det är verkligen slående hur otroligt nyttigt det är att diskutera med rådgivare inom andra former av markanvändning. Vid den här typen av övningar är förstås inte sällan huvudsyftet att förmedla kunskap om hur man bör gå tillväga för att lösa problem eller nå mål inom sin markanvändning. Samtidigt ger det dock självfallet en ökad förståelse för vilka problem andra brukare upplever. Förhoppningsvis får man även en ökad insikt om hur många olika intressen som skall samsas om att utnyttja landskapet och mångfalden. Slutligen, och väl så viktigt, så skapar man kontaktytor som man kan utnyttja för att lösa problem eller konflikter man kan tvingas hantera senare inom sin rådgivning.

Jag är övertygad om att det finns många rådgivare runt om i landet som inte är medvetna om att det finns lokalkontor för exempelvis Jägareförbundet eller Hushållningssällskapet i närområdet, och där man kan söka hjälp med kompetens inom viltförvaltning eller växtodling. Jag tror vi har mycket att vinna på att utveckla samarbetet mellan organisationer som bedriver rådgivning om markanvändning ytterligare. På så vis blir det lättare att förhindra att konflikter uppstår, och inte minst att lösa dem när något inte fungerar. Det är dessutom extremt ”kostnadseffektivt” att inrikta våra resurser mot att nå rådgivare, eftersom de i sin tur når många fler brukare än vi kan nå med samma arbetsinsats.

Tack till HS för en trevlig och givande eftermiddag!

 

 Här diskuteras hur man kan bryta en gammal inäga för att skapa en foderresurs i skogen, och därmed minska skadorna på växande produktionsgrödor på andra håll. Foto ©: Fredrik Widemo.

 

av /1 Kommentar

Fanns det något för jägarna i nådiga luntan?

, •

Idag promenerade Anders Borg in till Riksdagen med årets budgetproposition. Det kändes kanske aningen mossigt just i år, inte en enda tårtattack och Borg föredrar gamla hederliga pappersbuntar framför de mer miljövänliga och kanske en smula mer moderna cd-skivorna och USB-stickorna. Men, det är ju faktiskt innehållet som är det viktiga och jag kastade mig över det hela för att se om det fanns några skärvor från Regeringens bord som föll ned till oss jägare.

Nu brukar inte budgetproppen vara så särdeles upphetsande eller innehållsrik ur ett rent jägarperspektiv men jag fann i år i alla fall två små ljus i mörkret.

Först och främst avdelar Regeringen 3 miljoner direkt till Jordbruksverket för arbetet mot Dvärgbandmasken. Visst hade vi önskat oss mer, rentav mycket mer, men man visar i alla fall att man inte sticker hela huvudet i sanden. Nu gäller det att göra så mycket bra av slantarna som möjligt och jag tycker faktiskt Jordbruksverket verkar ha något bra på gång. Man siktar på utökad övervakning och en handlingsplan om Dvärgbandmasken blir vanlig i ett område samt information. Antagligen det bästa man göra för de pengarna. Dessutom pekar man särskilt ut Jägareförbundet som en viktig samarbetspartner om det ska bli något bra av det här arbetet. Den uppmärksamheten tackar vi för och givetvis ska vi dra vårt strå till stacken och bidra på alla sätt vi kan till att göra det bästa av situationen.

Den andra ljusglimten är skrivningen om Viltförvaltningsdelegationerna:

”Regeringen har i länsstyrelsernas regleringsbrev för 2010 givit länsstyrelserna i uppdrag att följa upp och redovisa det första årets arbete i de regionala viltförvaltningsdelegationerna. Regeringen bedömer att det kan finnas behov av att genomföra vissa justeringar och förtydliganden i den förordning som reglerar viltförvaltningsdelegationernas arbete (SFS 2009:1474) och återkommer till det i annan ordning”

Bra! Vi har tjatat om att det finns en del detaljer och otydligheter som gör att Viltförvaltningsdelegationerna inte riktigt fungerar som det var tänkt och också ger enskilda tjänstemän på länsstyrelserna onödigt mycket tolkningsutrymme. Jag skrev om det redan för mer än ett år sedan här på bloggen. Nu har Regeringen snappat upp vår kritik och budskapet kan knappast bli tydligare på byråkratspråk. Det är dags att förtydliga och få till VFD – arbetet så att folket får det regionala inflytande som är själva grunden för en framgångsrik viltförvaltning, oavsett art.

Jag hade aldrig trott det skulle vara kul att läsa en budgetproposition. Men, idag var det faktiskt småtrevligt. Måste vara åldern. Fattas nu bara att jag börjar lyssna på P1, stiga upp tidigt på mornarna och vägra ta fram kortet i bankomatkön eller pengarna i busskön så är jag en fullfjädrad gubbe.

 

av /4 Kommentarer

Varför skylla på journalister

•

Efter en helg ute i skogen med norrbottenspetsen som bjöd på trevligt hundarbete, någon fågel i säcken och faktiskt riktigt härligt väder så känns det lite tungt att börja veckan med en suck. Vi skyller ofta på journalister att de inte hanterar jaktfrågorna seriöst eller aktivt vinklar saker så att det ska ge en negativ bild av jakten. Tyvärr så räcker det ibland att de faktiskt återger verkligheten för att man ska bli trött.

Nu senast är det inte journalisterna utan polisen som är snabbt ute.  Tydligen har en björnunge hittats död. Man uppger att man inte vet dödsorsaken, den ska utredas av SVA. Så långt allt väl, men vad händer. Jo, polisen väljer att starta en utredning om eventuellt jaktbrott! Är det inte klädsamt att invänta besked om dödsorsaken innan man rubricerar det som jaktbrott!? Man säger till och med i artikeln att det ju faktiskt kan vara så att den är dödad av en annan björn eftersom den var i så dåligt skick att man inte kunde vara säker på dödsorsaken. Man tycker att man från myndigheternas sida borde ha lärt av tidigare misstag vad gäller att dra snabba slutsatser. Tjuvskjutna vargar som visade sig vara rester efter en älgslakt, lodjur som visade sig vara tamkatt o.s.v.

Tyvärr är det bara den första rubriken som folk minns – ännu ett tjuvskjutet rovdjur. I de fall det visar sig vara fel så har det redan hamnat i statistik och folks medvetande. Hur det i slutänden blir med den aktuella ungen får vi se. Men med tanke på myndigheters och journalisters hantering av rovdjuren så känns det som en bedrift att så många jägare faktiskt ger sig ut och ser till att den tilldelade kvoten av björn fylls varje år. Det är hög tid att man ändrar hantering och rubricering av dessa händelser så att en upphittad björn (eller lodjur eller varg) inte hamnar i rubriceringen grovt jaktbrott förrän man har bevis som styrker dessa misstankar. Man borde åtminstone vänta på två viktiga fakta innan man drar igång en jaktbrottsutreding – vilken art är det som är hittad och vad dog den av!

Nä, jag ska försöka fokusera ett litet tag till på kaffeelden och den härliga luft som finns i skogen den första frostmorgonen för året!

av /5 Kommentarer

EU och odlingslandskapet förgrönas!

•

Inom hela EU pågår nu ett intensivt arbete inför nästa period av landsbygdsprogrammet och därmed jordbrukspolitiken. Nu finns chansen att påverka hur odlingslandskapet brukas, vilket självfallet får stora konsekvenser för viltstammarna samt inriktningen på vilt- naturvård. Därmed är det extremt viktigt att vi är med och försöker påverka utfallet av besluten under de närmaste åren, innan systemet skall vara igång 2014. Igår hade referensgruppen för Jordbruksverkets projekt Mångfald på slätten möte, och det ser faktiskt ganska ljust ut i mina ögon!

 

Ett mer varierat odlingslandskap gynnar mångfald och vilt; under nästa period av jordbruksersättningar blir det förhoppningsvis mer av bäggedera.  Foto: © Fredrik Widemo.

Ersättningarna till jordbruket faller grovt sett inom två olika pelare. Pelare 1 hanterar gårdsstöd som ges per areal som brukas, och pelare 2 hanterar mer specifika miljöersättningar. Den absoluta huvuddelen av finansieringen har funnits inom pelare 1, medan bland annat Sverige drivit åsikten att mer medel skall föras över mot miljöersättningar inom pelare 2. Pelare 1 har dock varit helig för brukarorganisationerna i Europa, både när det gäller dess storlek och att man inte skall in och pilla med detaljregleringar på vad man skall göra och inte göra. Jordbruksersättningarna är dock som bekant utsatta för en hel del kritik… Plötsligt gjorde man därmed en kovändning härom året, när man insåg att enda chansen att få behålla budgeten inom gårdsstödet var att även inkludera miljökrav inom pelare 1.

Detta är riktigt bra för oss! Miljöersättningar inom pelare 2 är frivilliga, och de flesta utnyttjar dem inte. ”Alla” utnyttjar däremot gårdsstödet, vilket gör att miljökrav under pelare 1 får konsekvenser för alla marker i odlingslandskapet. Nu diskuterar man exempelvis att återinföra ett krav på någon form av träda, för att skapa mer variation och bättre förutsättningar för mångfalden. Man talar i tydliga termer av att ”förgröna” odlingslandskapet. Träda är klart positivt för viltet i kombination med aktivt odlad mark i landskapet, och vi kritiserade starkt att man tog bort kravet på att hålla mark i träda för några år sedan.

Inom den närmaste tiden gäller det nu att sy ihop ett paket av miljöersättningar inom pelare 2, som kompletterar de nya kraven inom pelare 1 på ett optimalt sätt. Inom ramen för Mångfald på slätten har Lunds universitet tagit fram en katalog av vetenskapligt utvärderade åtgärder som ökar mångfalden. I samtliga fall skulle åtgärderna kunna vara tagna ur en bok i hur man bedriver framgångsrik viltvård. Vi har nu även möjlighet att fylla på med förslag på andra åtgärder, och hur åtgärderna bör se ut i detalj. Värdet av stubbåkrar, som jag bloggade om härom veckan, kommer att gå in som ett förslag bland flera, var så säker…

Underlaget från myndigheterna skall vara klart i maj 2012, så det är hög tid att klura på viktiga åtgärder. Extra glädjande är att både Jordbruksverket och Skogsstyrelsen nu samarbetar när det gäller utformningen av ersättningarna och programmen, för att se till att åkerholmar, kanter och bryn hanteras på ett bra sätt.

Jakten bidrar med viktiga incitament för att utföra en hel del av de åtgärder vi redan diskuterar. Jordbruksverket har glädjande nog insett detta, vilket jag bloggat om tidigare. Jag tror att nästa programperiod kan bli ett lyft för vilt- och naturförvaltningen. Och självklart gör vi inom SJF allt för att så skall bli fallet!

 

av /12 Kommentarer

Vi jägare är folkbildare!

•

På kort tid har jag fått förfrågningar om att föreläsa om jakt och viltförvaltning från fyra olika lärosäten. Framför allt är det blivande biologer som är målgruppen i mitt fall. Jag tycker det är riktigt kul att undervisa och har jobbat flera år som lärare på högstadiet och på universitetet. Jag är dessutom helt övertygad om att det närmast är ovärderligt att vi skapar och tar möjligheter att få möta morgondagens myndighetspersoner och beslutsfattare, för att diskutera vilt- och naturförvaltning. Det är alltså i mina ögon närmast en självklarhet att säga ja. Jag vet också att flera av mina kollegor i fält och vid nationella kansliet regelbundet gör samma sak.

Ett effektivt sätt att nå ut till många är att inrikta sig på rådgivande personal inom myndigheter och andra intresseorganisationer. Här diskuteras bland annat hur man kan kontrollera gåsstammar genom jakt för att nå naturvårdsmål. Foto: © Fredrik Widemo.

Jägareförbundet har en lång tradition som folkbildare på alla nivåer, och finns på plats såväl på kvällsmöten i bygdegårdar som i lärosalar på universitet. Och det är ett verkligt plus att ha erfarenhet av båda rollerna, såväl när man befinner sig i bygdegården som i lärosalen, tro mig! Jag hade själv ingen koll på hur stor del av förbundets verksamhet som faktiskt handlar om utbildning i olika former innan jag började arbeta här. Jag gjorde en sammanställning för ett par år sedan, och då hade över 400 000 jägare tagit jägarexamen (totalt, inte bara genom SJF:s försorg) och Jägareförbundet hade utbildat över 10 000 jaktledare. Bara under ett år mötte våra tjänstemän och förtroendevalda instruktörer 6 600 kursdeltagare. Till detta skall självfallet läggas all tid och alla resurser vi lägger på att ta fram informationsmaterial, tidningar och böcker, samtidigt som vi ger rådgivning, svarar på frågor och deltar i olika former av samråd. Snacka om kunskapsbaserad verksamhet!

Tiden förändras dock, och vi med den. Står man och stampar på samma plats fastnar man snabbt i leran, och försvinner lika snabbt i backspegeln… Kraven på information ökar och den tid man är beredd att lägga på att få den minskar. Mellan 2002 och 2008 halverades antalet studiecirklar med jaktlig inriktning och även antalet deltagare. Samtidigt låg antalet jaktkortsexamina konstant, för att till och med ha ökat på senare år. Idag tar man istället i allt större utsträckning jägarexamen via kortkurser, eller via vår nya möjlighet E-jakt. Vi har även nyligen gjort om vårt gamla synnerligen omfångsrika utbildningspaket för Jägarexamen, till en mer överskådlig och hanterbar variant.

Antalet deltagare i studiecirklar med jaktligt innehåll i Sverige.

Andra exempel på förändringar mot snabb kommunikation är att vi är flera som svarar på frågor på Jaktsnack, bloggar här på hemsidan och driver Jägareförbundets Facebooksida. Det ligger i tidens anda att man vill ha och förväntar sig närmast omedelbar respons på en fråga eller synpunkt. Samtidigt bedriver vi självfallet även mer traditionell rådgivning parallellt. Kraven på deltagande i olika former av referensgrupper och råd ökar också snabbt, såväl nationellt som regionalt och lokalt. Samtidigt som vi kommunicerar genom allt fler kanaler, så hanterar vi betydligt fler och bredare frågor än förut.

Jag är övertygad om att vi som arbetar som tjänstemän och förtroendevalda når fler idag än tidigare genom alla våra olika fora. Jag tror vår roll som folkbildare ökar, snarare än minskar. Eller åtminstone har den potentialen att göra det. Samtidigt sker kommunikationen inte lika ofta i form av ett fysiskt möte som tidigare; allt färre av våra mottagare utanför jägarkåren har dessutom en direkt koppling till landsbygd och olika former av markanvändning. Därmed tror jag det blir allt viktigare att vi alla ger jakten och jägaren ett ansikte i vår vardag. Där har alla vi jägare ett gemensamt ansvar som folkbildare, och inte minst för vår egen skull. Var tydlig med att du jagar och varför du gör det, följ med på barnens skogsutflykter i skolan, ge bort litet köttfärs osv osv.

 Alla jägare har ett lokalsamhälle runt sig, där vi som kollektiv tjänar på att ha en lokal förankring i rollen som jägare. Nidbilder från sensationsmedia fastnar då inte lika lätt, eller inte alls. Tror jag ska ta med ett par paket älgfärs, när jag hämtar barnen från fritids…

av /2 Kommentarer

Jaktens själ

•

 

 

 

 

 

 

 

Bispgården augusti 1987  på väg hem från skogsfågeljakt!      Foto: Gunnar Glöersen

Bilder och filmer skall förmedla en känsla eller en längtan. Något du minns eller något du vill uppleva. För oss som jagar kan det vara svårt att förmedla vad jakt är, till någon som aldrig jagat. Hur förklarar man i ord att man kan älska något som faktiskt går ut på att döda en annan varelse. Av tradition har vi försökt förklara det med själva naturupplevelsen. Anders Erik Malm, känd jägare och programledare för Korsnäsgården, skrev redan på 60 talet att vi jägare aldrig kommer att bli trovärdiga om vi förklarar varför vi jagar med att vi vill uppleva morgondimmor och spindelnät! Det kan man nämligen uppleva utan vapen. Jakt är något mer.

Svenska Jägareförbundet har låtit göra några filmer ”På spaning efter jaktens själ”. Syftet med dem är att förmedla en känsla och vad jakten betytt och fortfarande betyder för några svenska jaktprofiler. Tyvärr har ett par av dem redan lämnat oss, men som tur var för jägarkåren hann vi få med dem på film. Än så länge har jag bara sett två av filmerna, men de gav mersmak.

Kurt Ellström, som var en kollega när jag blev anställd, visar hur passionerat naturintresserad en jägare inte sällan är. Kurt förde bok över älgar och björnar i Gävleborgs län på ett sätt som var beundransvärt. Han var dessutom duktig djur fotograf, åtminstone när inte själva mötet blev viktigare än fotograferandet.
Filmen med Sture Danielsson fick mig för ett ögonblick att överväga att flytta till Norrbotten! Där har vi verkligen lyckats fånga ”jaktens själ”. En kommentar igår var att kvinnor i alla åldrar blir kära i honom direkt! När Sture berättar om sin uppväxt, där han stolt sköt järpar till middagen och om hur han bodde i enkla kojor under vintern när han jagade ripor, får nog de flesta att inse att jakt är så mycket mer än det slutgiltiga skottet. Jakt är ett sätt att leva.

Att angripa det innersta, det som ligger oss närmast hjärtat, kan få oss att reagera starkt. Kanske är det en av anledningarna till att den senaste tidens debatt om Hellesös bilder först var så infekterad. Två olika värdegrunder möttes, även om det egentligen handlade om foton. Brukaren stod mot betraktaren, jägaren mot naturfotografen. Men är vi egentligen så olika?

Jag hittade ett bildspel på Youtube av Terje Hellesö. Jämför bildspelet med filmen om Sture Danielsson. Är det inte mer som förenar än det som skiljer? Närheten till naturen, känslan av att vilja var där. ”Du kan komma ihåg hur du mådde när du gjorde bilden för 15 år sedan”, säger Terje Hellesö i ett annat Youtube klipp. Precis så kände jag när jag såg filmen med Sture Danielsson. Jag minns egna jakter med dofter och hundar som om det vore igår. Den där älgjaktsdagen i Väse för 30 år sedan när jag först lockade in en räv som till slut tittade in genom hålet i rotvältan jag satt bakom, den förvånade blicken i de gröna ögonen glömmer jag aldrig! Strax efter kommer ko med kalv åtföljd av en tjur över hygget. Kon och kalven, som jakten avsåg, vek av medan tjuren sprang rakt mot mig som stod i ett djupt dike. Först när han stod på dikeskanten och tittade ner på mig insåg han, precis som räven, sitt misstag. Gruset sprutade när han rivstartade. I nästa såt kom en skogshare skuttande längs med vägen. Den upptäckte mig aldrig trots att den satte sig 2 meter från mig. Ingen älg fälldes den dagen, men slutade ändå med ett stort smile. Andra dagar har själva jakten lyckats bättre, men de har helt fallit i glömska.

Jakt är fantasiskt, en passion för livet. Säkert är det därför rovdjursdebatten inte sällan blir så het. Vi jägare känner att vårt sätt att leva ifrågasätts, av människor som älskar naturen, men ofta på avstånd. De deltar inte själva, de betraktar den på avstånd och genom andra. Säkert var det därför så många också lät sig luras av Hellesös lodjursbilder. Den ensamma fotografen som blir vän med skogens vilda djur, tilltalar den breda massan som aldrig sett en varg eller ett lodjur, medan jag var den elaka jägaren som vill dem illa.

 

”På spaning efter jaktens själ” kan förhoppningsvis bidra till att öka förståelsen för jakt och jägare i allmänhet. Jakt är ett kulturarv vilket kulturministern tydligt framförde i sitt tal när filmerna presenterades.

av /24 Kommentarer

Skoldag på passet?

•

Det är intressant vad som blir nyheter och inte. Ett av de senare debattämnena är om barn ska få ledigt från skolan för att jaga älg eller inte. Uppenbarligen har skollagen skärpts och rektorn säger att inte ens i förväg planerade och sökta ledigdagar kan godkännas om det gäller rekreation (till vilket uppenbarligen älgjakten räknas). Däremot finns möjlighet att få ledighet för ”enskilda angelägenheter” och där tolkar rektorn det som närståendes sjukdom eller religiös högtid som inte är helgdag i Sverige. Själv kan jag väl tycka att ledighetsansökan utan att ange skäl är detsamma som enskilda angelägenheter alltså någonting som ingen utom familjen har med att göra. Möjligen kan någon hävda att älgjakten för vissa är närmast en religiös högtid! Oavsett så har debatten blivit aktuell. Man kan ha många åsikter för och emot möjligheten att ta ledigt och hävda forskning som säger att strövis ledighet påverkar hela klassens lärande negativt. Själv tror jag att den nu aktuelle pojken kommer att ha svårt att koncentrera sig på något skolarbete om han egentligen skulle ha suttit med pappa på älgpass. Nu verkar det som om pappan tänkte nyttja civil olydnad och ta pojken med på jakt i alla fall. Men frågan kvarstår, är det bättre att sitta i skolan och tänka på skogen än att sitta i skogen och tänka på skolan??

Nu finns det säkert många som inte tror att skolan finns i tankarna om en 8-åring sitter i skogen. Men med lite kreativt tänkande så finns det så mycket av skolarbete att inhämta under en jaktdag så egentligen skulle ett visst antal dagar i skogen vara ett obligatorium för alla skolbarn!

Tänk vilken biologiundervisning att faktiskt titta på, ta på och lukta på täd och blommor istället för att se dom på bild. Vilken biologilärare skulle inte få ut en bra undervisning när en älg tas ur eller flås. Hur ser älgens fyra magar ut? varför ser älgens tänder ut som de gör? Hur kan man se om älgen är gammal eller ung? varför ser älgens spår ut som de gör? möjligheterna är nästan obegränsade!

 

I dagens jakt så skulle säkert de som undervisar i teknik ha ett himmelrike! Ställ in komradion till rätt kanal och eventuell pilotton. Se till så att hundens GPS-pejl är korrekt justerad.  Utöver GPS-kunskap finns alla möjligheter att lära sig läsa karta, något för gymnastikens orienteringsövningar? Garanterat kommer man att minnas hur markeringen för myrmark ser ut om man inte visste det förut! Matteläraren då? Ja, varför inte räkna ut vilken procentuell fördelning det har varit mellan tjur och ko eller mellan vuxen och kalv i avskjutningen.  Eller kanske könsfördelningen i jaktlaget? Det är självklart ett guldläge för svenskaläraren att begära in en uppsats över vad som hänt under dagen.

Sen känns det som en del som saknas i dagens skolundevisning får en framträdande roll. Hur ska man klä sig om man ska vara ute en dag, behöver man reservkläder? Hur gör man upp eld? Hur hittar man tillbaka om man tar några steg utanför vägområdet? Vågar man alls gå ut i skogen?

Det rektorn avslutar med i reportaget borde alltså mer vara regel än undantag i skolorna! Se till att alla som har möjlighet (helst alla, även de som inte har jagande föräldrar) får komma ut i skogen och lägg upp en plan för hur man kan sitta i skogen och tänka på skolan. En vecka i skogen vore bättre än en dag! Dessutom ska väl frisk luft vara bra för tankeförmågan! Fram för fler skolbarn i skogen!

av /8 Kommentarer