Ny utveckling i blyfrågan

Det är få av de frågor vi arbetar med som dör, och det gäller inte minst blyfrågan som nu hamnat i fokus igen. Vi har tidigare hanterat frågan om änder, som förgiftats genom att plocka blyhagel från botten i våtmarker. Sedan sattes fokus på att rovfåglar kan drabbas av blyförgiftning om de äter räntor från vilt som skjutits med ammunition som innehåller bly. Jägareförbundet tog fram en rapport 2009 som belyste den frågan, och som även innehöll rekommendationer för att minska problemen. Nya undersökningar från utlandet visar nu att viltkött kan innehålla rester av ammunitionsbly. Vi har dock inte koll på läget i Sverige. Jag har just reviderat våra rekommendationer för ammunitionsval och kötthantering, i avvaktan på mer kunskap. Samtidigt inleder vi nu ett samarbete med Livsmedelsverket och SVA för att undersöka om det finns några problem i Sverige. Vilket vi alltså inte vet ännu, men det finns ändå anledning att fundera över ammunitionsval och kötthantering.

Hur stort kan då problemet egentligen vara? Jag och min familj äter väldigt mycket viltkött, och jag har spottat blyhagel av och till på samma sätt som min far och farfar. Har det påverkat oss? Det är ruggigt svårt att säga… Sväljer man ett blyhagel så löses en del bly ut i den sura miljön i magsäcken, men om haglet transporteras vidare lär man aldrig märka av det. Vilket förstås inte innebär att effekter helt behöver saknas. Det finns dock fall där enstaka hagel stannat kvar i magsäcken, och då kan man bli rejält dålig. Finns det problem så är det dock troligen inte från hela hagel, utan snarare genom stort intag av blyfragment från i första hand kulor. Expanderande blykulor släpper ifrån sig delar av kärnan, och sådana små, platta fragment har stor yta i förhållande till sin vikt. Därmed löses blyet ut snabbare än från exempelvis ett helt hagel. En större andel av det bly man eventuellt får i sig tas därmed upp i kroppen. De små fragmenten syns och känns dessutom knappast, varken i slaktboden eller i köket.

Med största säkerhet är det i köttfärsen man eventuellt kan komma att finna bly. Om det finns problem kan de dock lösas genom korrekt kötthantering, i kombination med anpassat ammunitionsval. Moderna bondade kulor, där blykärnan kemiskt förenats med manteln, tappar enstaka procent av sin vikt i form av blyfragment. Konventionella kulor ligger istället typiskt på flera tiotals procent, och fragmenten sprider sig dessutom längre från sårkanalen. Därmed krävs det att man skär bort betydligt mer för att få bort blyfragmenten. Det finns undersökningar som visar att fragment kan sprida sig 45-50 cm från sårkanalen med konventionella kulor.

Rådjur skjutna med blyspets (överst) respektive  bondad kula (nederst). I bägge fallen med 7x57R och på avstånd 60 meter med skottplacering bakom bogen. Djuret skjutet med den bondade kulan stod aningen snett, och kulan gick igenom bogen och slog av frambenet på väg ut. Kulfragmenten syns som ljusa prickar. Som synes blir det betydligt mer splitter av den konventionella blyspetsen, och fragmenten sprider sig även längre. Huvuddelen av splittret från den bondade kulan har lossnat då den träffade överarmsbenet. Från Viltforum 2009: 1.

Själv fasade jag ut de sista konventionella blykulorna ur min jaktammunition när jag arbetade med vår rapport om blyförgiftning av rovfåglar för några år sedan. I några kalibrar har jag nu även börjat prova kopparkulor, men här gäller det att även ta hänsyn till skottverkan, flyktsträckor och etiska principer. Framför allt skär jag dock bort mer runt sårkanalen idag än tidigare. Riktigt hur mycket man behöver ta bort för att få bort alla fragment vet vi dock inte säkert. Vi vet inte heller om det verkligen finns ett problem med ökat blyintag för den svenska jägarkåren, som förstås är storkonsumenterna av viltkött. Vi behöver alltså mer kunskap, och det ligger självfallet i Jägareförbundets intresse att sådan kunskap kommer fram. Från att ha följt hur frågan utvecklats internationellt går vi därmed nu över i en mer aktiv fas på hemmaplan.

Dela