Vi jägare är folkbildare!

På kort tid har jag fått förfrågningar om att föreläsa om jakt och viltförvaltning från fyra olika lärosäten. Framför allt är det blivande biologer som är målgruppen i mitt fall. Jag tycker det är riktigt kul att undervisa och har jobbat flera år som lärare på högstadiet och på universitetet. Jag är dessutom helt övertygad om att det närmast är ovärderligt att vi skapar och tar möjligheter att få möta morgondagens myndighetspersoner och beslutsfattare, för att diskutera vilt- och naturförvaltning. Det är alltså i mina ögon närmast en självklarhet att säga ja. Jag vet också att flera av mina kollegor i fält och vid nationella kansliet regelbundet gör samma sak.

Ett effektivt sätt att nå ut till många är att inrikta sig på rådgivande personal inom myndigheter och andra intresseorganisationer. Här diskuteras bland annat hur man kan kontrollera gåsstammar genom jakt för att nå naturvårdsmål. Foto: © Fredrik Widemo.

Jägareförbundet har en lång tradition som folkbildare på alla nivåer, och finns på plats såväl på kvällsmöten i bygdegårdar som i lärosalar på universitet. Och det är ett verkligt plus att ha erfarenhet av båda rollerna, såväl när man befinner sig i bygdegården som i lärosalen, tro mig! Jag hade själv ingen koll på hur stor del av förbundets verksamhet som faktiskt handlar om utbildning i olika former innan jag började arbeta här. Jag gjorde en sammanställning för ett par år sedan, och då hade över 400 000 jägare tagit jägarexamen (totalt, inte bara genom SJF:s försorg) och Jägareförbundet hade utbildat över 10 000 jaktledare. Bara under ett år mötte våra tjänstemän och förtroendevalda instruktörer 6 600 kursdeltagare. Till detta skall självfallet läggas all tid och alla resurser vi lägger på att ta fram informationsmaterial, tidningar och böcker, samtidigt som vi ger rådgivning, svarar på frågor och deltar i olika former av samråd. Snacka om kunskapsbaserad verksamhet!

Tiden förändras dock, och vi med den. Står man och stampar på samma plats fastnar man snabbt i leran, och försvinner lika snabbt i backspegeln… Kraven på information ökar och den tid man är beredd att lägga på att få den minskar. Mellan 2002 och 2008 halverades antalet studiecirklar med jaktlig inriktning och även antalet deltagare. Samtidigt låg antalet jaktkortsexamina konstant, för att till och med ha ökat på senare år. Idag tar man istället i allt större utsträckning jägarexamen via kortkurser, eller via vår nya möjlighet E-jakt. Vi har även nyligen gjort om vårt gamla synnerligen omfångsrika utbildningspaket för Jägarexamen, till en mer överskådlig och hanterbar variant.

Antalet deltagare i studiecirklar med jaktligt innehåll i Sverige.

Andra exempel på förändringar mot snabb kommunikation är att vi är flera som svarar på frågor på Jaktsnack, bloggar här på hemsidan och driver Jägareförbundets Facebooksida. Det ligger i tidens anda att man vill ha och förväntar sig närmast omedelbar respons på en fråga eller synpunkt. Samtidigt bedriver vi självfallet även mer traditionell rådgivning parallellt. Kraven på deltagande i olika former av referensgrupper och råd ökar också snabbt, såväl nationellt som regionalt och lokalt. Samtidigt som vi kommunicerar genom allt fler kanaler, så hanterar vi betydligt fler och bredare frågor än förut.

Jag är övertygad om att vi som arbetar som tjänstemän och förtroendevalda når fler idag än tidigare genom alla våra olika fora. Jag tror vår roll som folkbildare ökar, snarare än minskar. Eller åtminstone har den potentialen att göra det. Samtidigt sker kommunikationen inte lika ofta i form av ett fysiskt möte som tidigare; allt färre av våra mottagare utanför jägarkåren har dessutom en direkt koppling till landsbygd och olika former av markanvändning. Därmed tror jag det blir allt viktigare att vi alla ger jakten och jägaren ett ansikte i vår vardag. Där har alla vi jägare ett gemensamt ansvar som folkbildare, och inte minst för vår egen skull. Var tydlig med att du jagar och varför du gör det, följ med på barnens skogsutflykter i skolan, ge bort litet köttfärs osv osv.

 Alla jägare har ett lokalsamhälle runt sig, där vi som kollektiv tjänar på att ha en lokal förankring i rollen som jägare. Nidbilder från sensationsmedia fastnar då inte lika lätt, eller inte alls. Tror jag ska ta med ett par paket älgfärs, när jag hämtar barnen från fritids…

2 Kommentarer
  1. Fredrik Widemo says:

    Leif,
    så blir det lätt och bjuder man till litet extra kan man skapa riktigt mycket goodwill, intresse och uppskattning. Följa med på dagistur i skogen och leta spår efter olika djur i snön är till exempel ett bra tips för den som har små barn. Eller barnbarn, för den delen.

  2. Leif says:

    Jag kommer från en icks-jagande släkt full av ornitologer och jobbar i en bransch där jägare är mycket ovanliga. Sedan jag tog jägarexamen och började jaga aktivt har jag helt plötsligt blivit någon slags expert i släkten och på jobbet. En person man ställer alla möjliga och omöjliga frågor som berör vilda djur till.

    Så visst är man lite av en folkbildare även i det lilla bara genom att vara jägare i miljöer av icke-jägare.

Kommentering är stängd.