Älgens år

•

Så är julen och det svenska nyårsfirandet på upphällningen. Det är dock fortfarande några veckor kvar på kaninens år enligt den kinesiska kalendern, innan det är dags för drakens år. För oss som arbetar med jaktfrågor i Sverige råder det knappast något tvivel om vilket djur som kommer att styra och dominera 2012: det blir tveklöst älgens år. Föreskrifterna är färdiga och nu är det dags att sjösätta den nya älgförvaltningen. En lång kamp för att få ett så bra system som möjligt går nu in i slutfasen, då skötsel- och förvaltningsområden skall bildas och planer med förvaltningsmål skall tas fram.

 

Det djur som kommer att dominera årets verksamhet är tveklöst älgen. Foto ©: Fredrik Widemo.

Nu lämnar bollen i stor utsträckning oss som arbetat med att påverka förvaltningens utformning, för att istället hamna hos dem som ska genomföra förvaltningen: jägarna och våra representanter. Genom ökade krav på ekosystemfokus kommer den närmaste tiden nu bestå av en väldans massa samverkan, eller om man så vill rent kompromissande. Här är det självfallet viktigt att våra representanter vet vad vi jägare vill, så att de kan stå upp för våra intressen. Och det råder inget tvivel om att man från markägarsidan inte har samma målbilder som vi jägare…

För dryga två år sedan undersökte jag tillsammans med Göran Ericsson och Roger Bergström vid SLU jägarkårens attityder till älgstammens storlek. Vi drog slutsatsen att om man tittar på den genomsnittliga attityden till älgstammens storlek över hela Sverige så vill c:a 48 % av jägarna ha fler älgar, medan bara c:a 6 % vill ha färre älgar. Av de resterande jaktkortslösarna är det 33 % som tycker stammen är lagom, medan 14 % inte uttrycker någon åsikt. Man får likartade mönster för alla landsdelar.

Slumpvis utvalda jaktkortslösares attityder till älgstammens storlek, uttryckta som svar på frågan ”Är det något eller några viltslag du tycker det finns för lite av eller för mycket av på din huvudsakliga jaktmark?” (med alla jaktbara arter som alternativ). Svarsalternativen ”Alldeles för få/många” och ”Något för få/många” har slagits samman för överskådlighetens skull.

Ganska tydligt budskap, får man nog säga… men förvaltningen måste förstås baseras på lokala och regionala förutsättningar, snarare än nationella eller landsdelsvisa medelvärden. Undersökningen från 2009 designades för att kunna brytas ned till länsnivå. På den här skalan börjar det bli riktigt intressant och relevant, då viltförvaltningsdelegationerna inom varje län skall ta fram riktlinjer för älgstammens utveckling. Jag har nu tittat på de länsvisa attityderna till älgstammens storlek, och för samtliga län är det fler jägare som vill ha fler älgar än som vill ha färre. Andelen som tycker att stammen är lagom skiljer dock en hel del, och för Jönköping och Kronobergs län är den gruppen så stor att man kan säga att den genomsnittlige jägaren anser att stammen är lagom stor. Men i övriga län vill man alltså i genomsnitt ha mer älg.

Så såg alltså bilden av jägarkårens vilja ut sommaren 2009, och det finns nog litet fog för att tro att den ser särskilt annorlunda ut idag. Det är extremt viktigt att ta med sig detta in i de förhandlingar som nu påbörjas. Det är ingen djärv gissning att man från markägarsidan kommer att vilja utgå från att storleken på dagens älgstam är ett resultat av jägarnas dominans. Man kommer med säkerhet att hävda att förvaltningsmålen för stammens storlek skall justeras ned. Detta är de argument man fört för att driva igenom kraven på en ny förvaltning. Man bortser dock då från att dagens förvaltningsmål i de allra flesta fall är framtagna i samråd där man varit överens. Samt, vilket alltså är ny kunskap, att jägarna egentligen vill ha mer älg än idag. Bortsett från två län då, där man samtidigt fått stora foderresurser genom stormar och arbetat målmedvetet med älgstammens sammansättning och storlek.

Jag har även undersökt attityder hos privata skogsägare, vilket jag bloggat om tidigare. Inte heller här finns det något starkt stöd för att minska älgstammen, utan den största gruppen markägare tycker att stammen är lagom. Oavsett om man själv är jägare eller inte.

Slumpvis utvalda markägares attityder till älgstammens storlek, uttryckta som svar på frågan ”Hur ser du på älgstammens storlek på den aktuella fastigheten?” Svarsalternativen ”Alldeles för få/många” och ”Något för få/många” har slagits samman för överskådlighetens skull.

Utifrån dessa resultat skulle man alltså kunna gissa att jägarrepresentanterna i ett genomsnittligt län bör argumentera för starkare älgstam, medan representanterna för privata markägare lutar mot stammar på ungefär samma nivå som idag. Storskogsbruket kommer med säkerhet argumentera för högre avskjutning med målsättningen att få svagare stammar. Det skall bli mycket intressant att se hur diskussionerna kommer att föras inom skötselområden och älgförvaltningsgrupper framöver…

Vi har alltså inte samma kvantitativa mål som utgångspunkt, och skall rimligen inte heller ha det, även om vi är överens om att vi måste finna en fungerande kompromiss genom samverkan. För att nå dit måste de olika parterna både välja en utgångspunkt som motsvarar sina uppdragsgivares intressen och dessutom visa kompromissvilja. Storleken på dagens stam är dock redan en kompromiss i sig, och kan därmed inte ses som startpunkten eller om man så vill ytterpunkten i diskussionerna.

Jag är långt ifrån intresserad av astrologi (men kollade efter att ha sett någon Bruce Lee film i forntiden att jag själv är född i drakens år), men litet passande är det… Draken som styr det kommande året symboliserar enligt kinesisk mytologi bland annat makt, innovationer och företagsamhet. Allt detta kan nog behövas under det kommande året. Om det slutligen även vankas framgång och lycka för jägarna återstår att se…

 

av /17 Kommentarer

Ser vi redan konsekvenser av den nya älgförvaltningen?

•

Nu är det väldigt nära till jul och det börjar faktiskt bli lite lugnare på telefonerna. Visserligen ser Nationella viltolycksrådet till att man får vara fortsatt aktiv ända in i julskinkan och den nya älgförvaltningen gör också sitt till för det. Egentligen är båda fenomenen, om man nu får kalla det så, i grunden rätt lika varandra. Man har en funktion och en organisation som fungerar rätt hyfsat men man vill vässa till den och få den bättre för alla inblandade. Efter att utredningar och uppbyggnad av system är färdiga så visar det sig att överadministration och oklara viljor om beslut ska tas lokalt eller central gör att resultatet inte blir bra.

Vad är det då som är på väg att hända med älgförvaltningen? Ja, för det första så säger man sig vilja värna om den lokala förvaltningen och det lokala engagemanget, samtidigt som regelverket andas en vilja att kunna styra mer uppifrån. Från markägarsidan så har bilden varit tydlig, jägarna ska inte kunna ha lika fria händer som tidigare eftersom det har skapat överstora älgstammar. Eftersom den nya förvaltningen i princip helt och hållet bygger på samtal och samförstånd så är det olyckligt när en part går in i detta med en målsättning som mer verkar vara att ta befälet än att skapa detta samförstånd. När sen regelverket blir utformat som det blev så finns en uppenbar risk att jägarna reagerar negativt. Visst det finns en hel del i föreskrifterna som är bra och som ger ett gott underlag för kloka lokala och regionala beslut. Men om tanken är att man ska bygga systemet på en utbyggnad av modellen med älgskötselområden så har man nog inte tänkt tillräckligt klart! Man kan till nästa år välja mellan att bilda/behålla ett tilldelningsområde eller bilda/behålla ett skötselområde. I de framtida skötselområdena blir friheten mer begränsad än idag. Man snävar in ”felmarginalerna” i planen från 20% till 10%, men kräver deltagande i samråd, man kräver en mer detaljerad skötselplan än dagens, man kräver årliga samråd inom skötselområdet som ska protokollföras. Om man inte sköter sig och gör som förvaltningsgruppen eller Länsstyrelsen säger så riskerar man att upplösas. Vad upplöses man då till? Ett splittrat lapptäcke? Nej, då omregistreras man till ett tilldelningsområde! Vad händer då? Kravet på skötselplan försvinner (även om man ska skjuta lika många älgar), kravet på deltagande i samråd försvinner, kravet på internt samråd försvinner. Dessutom försvinner risken att Länsstyrelsen gör något för att man ”missköter sig” och inte gör som förvaltningsgruppen säger eftersom det inte finns några sådana grunder för Länsstyrelsen att upplösa ett tilldelningsområde.

Redan nu ser vi konsekvenserna och företrädare för inarbetade större fungerande älgskötselområden börjar på allvar diskutera om man ska upplösa sitt ÄSO och ansöka om tilldelningsområden redan före årsskiftet för att få det billigare än det blir efter årsskiftet. Utredningens intentioner och resultatet strävar åt helt motsatta håll i dagsläget!

Visst är det så att man från ett älgskötselområde som deltar i förvaltningsgruppens samrådsmöten har större möjlighet att påverka älgförvaltningen. Men om man upplever markägarsidans ovilja till dialog så känner man sig inte så stärkta i att den möjligheten ska bli en realitet Då förlitar man sig på att man även framöver ges överstora tilldelningar som tilldelningsområdena sedan själva avgör om de ska fylla eller inte. Har vi då tagit ett steg närmare en bra älgförvaltning? Tyvärr tvivlar jag på det. Det finns som sagt många goda intentioner och det har arbetats fram och kommer att arbetas fram bra utbildnigsmaterial rörande älgförvaltning. Men frågan är vilka drivkrafter som finns kvar för att de lokala jägarna på allvar ska engagera sig?

Bra älgförvaltning kräver stora sammanhängande områden och jag tror att vi alla vinner på att det förverkligas. Om dessa stora sammanhängande områden ska registreras som skötselområden eller tilldelningsområden beror till stor del på vilken nytta de lokala jakträttshavarna ser med det ena eller andra modellen i förhållande till den förväntade arbetsinsatsen. Just nu verkar det tyvärr vara så att den ökande arbetsinsatsen för att vara ett skötselområden även 2012 i förhållande till det inflytande man har och den frihet man får inte väger över åt rätt håll. Kanske kan den kommande hanteringen av samråden inom förvaltningsgrupperna leda till att man återskapar ett så stort förtroende mellan parterna att fördelarna med ett skötselområde återigen väger över. Men det krävs mer än en utsträckt hand från markägarsidan. Nu krävs att man inte bara börjar prata med varandra, man måste också visa i handling att samtalen leder till något i praktiken.

Under våren får vi se hur förvaltningen utformas i praktiken och då är det upp till bevis för alla parter att göra det bästa av det regelverk och de underlag som finns att tillgå!

Varför nämnde jag förresten viltolycksrådet i inledningen? Jag har nämt det förut men nya beslut får mig att återkomma till det igen. En organisation som bygger på att frivilliga krafter på egen fritid hanterar eftersök att trafikskadat vilt förtjänar att behandlas med respekt! Tyvärr håller systemet på att byggas upp till en modell där man skapar kontroller som gör att de inblandade inte känner att man har förtroende att göra ett bra jobb. Ett jobb som har genomförts i alla år tidigare på ett bra sätt. I dagsläget är man inte ens som enskild eftersöksjägare betrodd att föra in uppgifter i systemet om vilka hundar man har tillgång till! Detta ska ske genom en kretssamordnare som är ursprungligen är utsedd för sitt goda kontaktnät i bygden, inte för att vara någon som ska ta på sig ett omfattande registreringsjobb i datorn. En del av problemet är att landet är väldigt tudelat i denna fråga. Här i norr är vi få personer på en stor yta och vi har svårt att hitta tillräckligt många kompetenta ekipage som kan fylla ut behoven. Söderöver verkar man istället få köa för att få möjlighet att gå med i systemet som eftersöksekipage. Självklart upplevs då skärpta krav som mer besvärande i norr än i söder. Men framför allt så ser jag skärpta krav som acceptabla när man kan peka på problem som måste lösas. I dagsläget införs allt fler krav på dessa personer utan att man kan visa på att man har haft några problem. På samma sätt som ökade krav och mindre frihet skapar en osäkerhet runt älgskötselområden så gör det också det vad gäller om man vill ställa upp på trafikeftersök eller inte.

System och organisationer måste byggas för att underlätta och hjälpa, inte försvåra och stjälpa! Jag börjar bli rätt luttrad, men jag ger inte upp och hoppas att vi faktiskt kommer framåt under kommande år. Det sista som överger människan är hoppet sägs det…

Nu är det dags att få in vildsvinsskinkan i ugnen och plocka fram lite annat vilt ur frysen så att man även i år kan fira att vintersolståndet har passerat och att vi snart ser att dagarna blir längre igen. Det kan alla fira oavsett vad man har för tro och åsikter i andra frågor! :-)

GOD JUL ALLA!

av /5 Kommentarer

Behöver vi forskning?

•

Det har varit en rätt hektisk period och inte så mycket tid att sitta ner framför datorn på ett tag. Min reflektion idag är därför egentligen några dagar gammal, men den får duga ändå!

Jag var inbjuden upp till kretsen i Arjeplog för att svara på frågor om den nya älgförvaltningen (som vi säkert återkommer till åtskilligt framöver) och hade då förmånen att också få lyssna till Rune Stokke som redogjorde för resultaten från den björnpredationsstudie  på ren- och älgkalv som genomförs i Norrbotten.

Resultaten får mig att fundera lite på hur vi till vardags diskuterar det här med forskning och forskningsresultat. Hur många gånger har man inte hört att det forskarna har kommit fram till är sånt som ”vanligt folk” har känt till i alla tider. Eller att forskarna kommer fram till konstiga resultat eftersom de inte vet hur saker fungerar ”i verkligheten”. Både begreppet vanligt folk och verkligheten är rätt intressanta. Jag tror inte att det finns ett samlingsbegrepp som kan greppa över termen vanligt folk på ett rättvist sätt. Jag tror inte heller att verkligheten delas upp så enkelt som den där vi finns och den där forskarna befinner sig. Man kan ha olika vinklingar på frågorna beroende på bakgrund och erfarenhet och därför dra olika slutsatser av saker, men verkligheten torde fortfarande vara densamma.

Vad vet vi då om björnars predation på älgkalv, egentligen och innan studien inleddes? Går vi riktigt långt tillbaka i skrifterna så pratas det om slagbjörnar och gräsbjörnar, alltså vissa var svåra på kreatur/älgar medan andra var mer eller mindre vegetarianer. På senare tid har man pratat om en omfattande predation på kalv i björntäta områden utan att ange om det är någon skillnad mellan individer.

De uppgifter vi fick på de data som nu finns tillgängliga visade i fjol att den gamla kunskapen kanske stämde bra, några björnar var väldigt aktiva i att ta kalv och andra ganska ointresserade. Uppföljningen detta år visade att det kanske är mer komplicerat än så eftersom de björnar som slog mycket ifjol minskade intresset detta år och tvärtom. Nu kan man möjligen se en tendens att hona med fjolårsungar är den värsta vad gäller att ta kalvar. Vi får se när resultaten är sammanställda om det stämmer fullt ut. Fullt så enkelt som att vi redan visste svaret var det i alla fall inte!

En annan sanning som har dryftats är om och i så fall hur mycket vuxen älg björnarna tar. Tidigare studier visar att de tar ytterst få, men bland jägare i Norrbotten är bilden en annan, det är inte alls några ovanligheter att vuxna älgar slås av björn. Här kan man möjligen konstatera att forskningen kommit fram till det som ”vi redan visste”. De tas betydligt mer vuxna älgar än vad tidigare studier visar. Nu är björntätheten i studieområdet högre än på de flesta ställen i landet, men det ger ändå en indikation på att björnen påverkar älgstammen där vi har mycket björn, både vuxna och kalvar.

En ryggmärgsreflex verkar vara att hitta orsaker till att inte skjuta kalv och nu hittade man ännu en. Tar björnen så mycket kalv då kan ju inte vi skjuta de få som är kvar! Men hur tänker man då? Först och främst har det med säkerhet alltid tagits ungefär så här mycket kalv i området men man hade ingen riktig koll på det. Alltså borde det i sig inte göra att man behövde göra stora förändringar i hur man tänker. Men om kalvpredationen ökar så innebär ju det att det totala antalet älgar som tillförs älgstammen till hösten minskar. Det borde påverka det totala antalet älgar som kan fällas i området, men däremot inte fördelningen mellan vuxna och kalvar! Troligen är dessutom äldre kor bättre på att få kalvar att överleva i björnområden än vad yngre kor är, så en försiktig avskjutning av kor och en allmän sänkning av avskjutningen är troligen en säkrare modell än att behålla vuxenavskjutningen och låta björnarna ”ta hand om” kalvjakten.

Som avslutning ska vi kanske återkoppla till rubriken. Behövs verkligen forskning om den ändå bara bekräftar det vi redan vet?

Den här studien tycker jag är ett bra exempel på att vi faktiskt inte vet allt och att planerad och väl genomförd forskning med resultat som presenteras på ett lättöverskådligt sätt definitivt är ett sätt att föra viltförvaltningen framåt. Sen ska man alltid se kritiskt på alla forskningsresultat, men det är ju själva idén med forskning att den ska kunna granskas och hålla för det.

Det ska bli spännande att fortsätta följa projektet med björnarna i Norrbotten!

av

Inte mycket nytt, men en förbättring!

•

Den 17 augusti lovade Carlgren och Erlandsson utökad skyddsjakt istället för licensjakt. Igår fick vi svaret. Det blev väldigt lite nytt. Egentligen har regeringen bara sagt att länsstyrelsernas och naturvårdsverkets tidigare tolkningar skyddsjaktsbestämmelserna har varit för restriktiva, därför förtydligas jaktförordningen. Det finns redan idag utrymme i lagstiftningen inte bara för att skjuta en enskild skadegörande varg, utan hela grupper av vargar och i skadeförebyggandeförebyggande syfte. Det intressanta är att EU kommissionen antydde samma sak vid vårt besök i Bryssel.

Eftersom art- och habitatdirektivet inte har förändrats kan länsstyrelserna ta ett förebyggande skyddsjaktsbeslut redan idag. Den enda verkliga förändringen som sker är att regeringen med förändringen i jaktförordningen ger länsstyrelsen möjlighet att ta ett skyddsjaktsbeslut på eget initiativ, utan föregående ansökan.

Regeringen la sig tyvärr platt för EU kommissionen och tog bort såväl licensjakt som taket på 210 vargar. Tanken var att kompensera detta med skyddsjakt. Det går inte! Framför allt inte med det motivet, det skulle leda till fortsatta invändningar från EU kommissionen. Till stor del av vi oss själva att skylla i Sverige för att vi försatt oss i den här situationen. Ta vargarna i Insjön i Dalarna som exempel. Istället för att som länsstyrelsen gjorde, förringa problemet och säga att det inte går att peka ut en enskild varg, hade de kunnat ta beslut om att skjuta alla vargar som rör sig i närheten av samhället. Nu säger regeringen ifrån, genom förordnings förändring, länsstyrelserna måste bli liberalare i sin bedömning. Förbundet har framfört detta i många år. Det betyder inte att man vare sig skall frångå lagstiftningen eller EU direktiv. Det är vår egna myndigheters tolkning av direktivet som varit fel.

Nu återstår två viktiga saker, vilka kan stjälpa eller hjälpa upp hela situationen. För det första måste naturvårdsverket delegera skyddsjakten till länen. Dessutom måste ”ramen” för det möjliga uttaget bli rymligt. Regional förvaltning innebär att det måste vara länen som bedömer behovet av skyddsjakt, inte naturvårdsverket genom att sätta en liten ram. Det andra, och kanske svåraste, är att få länen att verkligen ta skyddsjaktbeslut när skada uppstått eller i förebyggande syfte. Nu måste viltförvaltningsdelegationerna ta initiativet och sätta press på tjänstemännen. Den nonchalans som vissa länsstyrelser visat sina medborgare som drabbas av varg har varit skrämmande. Det finns fortfarande en uppenbar risk att det inte kommer att fungera i något eller ett par län. Men vi har alla drivit frågan om större regionalt självbestämmande. Nu kan vi inte plötsligt kräva nationella beslut, för att vi inte kan hantera vår egen regional myndighet.
Det skall bli spännande att se vilka län som nu kommer att arbetar för sin befolkning och vilka som fortfarande tror att de representerar vargarna.

av /51 Kommentarer

Tragisk vargcirkus

•

Att genetisk förstärkning var en del av vargpolitiken har de flesta förstått. Många hade t o m accepterad den som en del i det paket som riksdagen beslutade om 2009. I paketet ingick, regionalt förvaltning, licensjakt i syfte att begränsa vargstammen till högst 210 vargar och tillförsel av högst 20 nya vargar. Idag återstår enbart vargflytt! Licensjakten är stoppad, taket är borta och det regionala inflytandet är en parodi på självbestämmande.

Vargstammen har enligt forskarna haft den största tillväxten (40 %) någonsin, efter den första licensjakten. Idag finns 310-350 vargar och nästa vinter beräknas det finnas drygt 400 om vi inte får en rejäl skyddsjakt i vinter. Samtidigt dödas det jakthundar i en sällan skådad omfattning, trots att många redan slutat jaga. I helgen dödades en stövare iförd den nya skyddsvästen som skulle göra underverk. Pinglor, skyddsvästar och vargtelefoner, allt som skulle minska riskerna visar sig vara bluff!

I det läget anser regeringen och naturvårdsverket att det går att föra in ännu fler vargar till ”vargbältet”. Den ”röda vargtiken” i Idre flyttades med sin partner igår, okänt vart. I vår planeras dessutom för valputsättning. Vargstammen kommer våren 2012 att vara dubbelt så stor som riksdagen beslutade om 2009. Av löftet om en ”liten men frisk vargstam” återstår just nu ingenting. ”Vargbältet”, dvs mina och många andras jaktmarker kommer som det nu verkar att vara förstörda för alltid! Vi offras på EU altaret. Värmlänningar, dalmasar, närkingar och andra i Mellansverige är ett litet offer i varg cirkusen i jämförelse med risken att tappa ansiktet i den politiska EU cirkusen. Har man inte större frågor att ägna sin tid åt i Bryssel, än att skjuta en rovdjurspolitik i sank som hade förusättningar att lyckas?

Regeringen har en sista chans att visa att jag har fel. Skyddsjakts bestämmelserna skall presenteras den här veckan. Tyvärr är jag inte optimistisk, jag tror att herrar Carlgrens och Erlandssons löften vid presskonferensen den 17 augusti om utökad skyddsjakt i syfte att komma tillrätta med olägenheter stannar vid just löften.

av /88 Kommentarer

Skyddsjakt eller flytt?

•

Stig-Åke Svensson, miljövårdsdirektör i Dalarna säger till SVT, om den varg som i 20 minuter uppehöll sig intill två kvinnor,”att vargens orädda beteende kan betyda att den ville visa makt i sitt revir, då den aldrig gick till angrepp”. Betyder det uttalandet att länsstyrelsen omedelbart kommer att bevilja skyddsjakt på vargen/vargarna i reviret? För vargar som visar ”makt” mot människor torde väl ha allra högsta skyddsjakts prioritet? Inte ens en synnerligen stelbent EU kommission skulle ifrågasätta ett sådant skyddsjaktsbeslut.

Något säger mig att det inte blir skyddsjakt nu heller. Dumheten riskerar att segra nu också. Kvinnan säger att hon överväger att flytta. Därmed uppfylls direktivets krav på att först utreda om det finns någon annan lämplig lösning! En lösning som betraktarna ofta ser som mera lämplig än att skjuta vargen, är att flytta!

av /19 Kommentarer

Konventionen om biologisk mångfald stöder löshundsjakten

, , •

De senaste dagarnas ifrågasättande av löshundsjakten har självfallet retat upp en redan frustrerad jägarkår, då löshundsjakten spelar en central roll i den traditionella svenska jakten. Många känner nog en rädsla att förvaltningen av vår biologiska mångfald allvarligt hotar vårt jaktutövande. Även om somliga försöker driva den linjen, så är det dock faktiskt inte nödvändigtvis sant… alls! Förvaltning av biologisk mångfald handlar långt ifrån bara om att bevara mångfald, utan även om att hållbart bruka den. Inom de delar av konventionen om biologisk mångfald(CBD) som styr detta läggs fokus såväl på att involvera lokalsamhället, som på traditionell kunskap och metoder. Kortversionen: traditionell kunskap och traditionella metoder för att hållbart bruka den biologiska mångfalden skall bevaras samtidigt som själva mångfalden bevaras. Den svenska löshundsjakten är ett gott exempel på en sedvänja som hållbart brukar biologisk mångfald och ska därmed bevaras enligt konventionen om biologisk mångfald!

Det finns ingen som helst tvekan om att jakt är en av verksamheter som avses inom dessa delar av CBD. Det är också anledningen till att jag sitter som Jägareförbundets representant i programrådet för NAPTEK, ett program som hanterar traditionell kunskap och biologisk mångfald. Konventionen om biologisk mångfald ger alltså direkt stöd för vår traditionella svenska jakt och sätter fokus på kopplingen till lokalsamhället. Jag gissar att detta kan kännas överraskande för många, även på den sidan som trycker på betydelsen av CBD oftare än vad jägarkåren kanske gör…

Just nu är vi antingen utsatta för en medveten provokation, eller ett okunnigt påhopp. Jag tror kalla huvuden hanterar bäggedera bättre än heta känslor gör, och vi bör inte ha några som helst problem att sakligt försvara vår älskade löshundsjakt.

Fotnot: NAPTEK drivs av Centrum för biologisk mångfald, men programmet håller nu på att avslutas. Det är artikel 8j i CBD som reglerar bevarande av traditionell kunskap och sedvänjor. Artikeln lyder:

8j) med förbehåll för dess nationella lagstiftning respektera, bevara och bibehålla kunskaper, innovationer och sedvänjor hos ursprungliga och lokala samhällen med traditionella livssätt som är relevanta för bevarandet och det hållbara nyttjandet av biologisk mångfald, och främja en bredare tillämpning av dessa, med godkännande och deltagande av innehavarna av sådana kunskaper, innovationer och sedvänjor, samt främja rättvis fördelning av nyttan som uppkommer vid utnyttjandet av sådana kunskaper, innovationer och sedvänjor.

 

av /14 Kommentarer

Fel prioriteringar

•

Efter en kväll med möte i ett mindre folkets hus i en by i Norrbotten så kan man med beklagan konstatera att allt för många av oss jägare lägger kraft och fokus på fel saker! Samma dag som tidningar, radio och ”sociala medier” surrar om förslaget om att utreda löshundsjaktens framtid så var jag kallad till ett informationsmöte och extra årsmöte i ett viltvårdsområde. Krafter arbetade för att lösa upp viltvårdsområdet. Inte för att man ville splittra jaktmarkerna utan för att man var irriterade på att handläggningen inom området hade överklagats till Länsstyrelsen som dessutom hade gett de som klagat rätt i sin överklagan. Nu ville man bestämma själv i byn och slippa myndigheternas inblandning och det skulle man göra genom att lösa upp området och bilda en jaktförening istället. Tyvärr känns det som om man fokuserar på helt fel saker och öppenheten för dialog känns obefintlig. I det aktuella fallet är jag klart oroad över att ett område som upplöses på grund av konflikter inom jaktlaget inte självklart kommer att bestå som en enhet utan splittras upp på flera jaktområden. Det i sin tur ger sämre jakt för både älgjägare och småviltjägare. Intentionerna kanske var att behålla området intakt, men då krävs en viss vilja till kompromissande och lyssnande från alla parter, vilket inte kändes som att man prioriterade i dagsläget!

Men det var det aktuella området och deras dagsaktuella problem. I ett större perspektiv blir jag faktiskt mer orolig. Det här är samma tendens som gör att man i t.ex. offentlig förvaltning kan ta snabba beslut om enorma investeringar medan små detaljinvesteringar kan dras i långbänk. De små investeringarna är lättare att förstå och få en bild av, det känns mer som hemma. På samma sätt är det bland jägare alldeles för lätt att fokusera på småbråk och kiv inom det egna jaktlaget istället för att försöka samla sig kring frågor som på längre sikt kommer att påverka vår jakt betydligt mer än om man ska eller får stänga av en jägare från älgjakt några dagar eller inte.

Hur man ska komma till rätta med det här har jag inget bra svar på, men det är sorgligt att det är så här det ser ut. Det är sorgligt av åtminstone två orsaker. Dels tas kraft till små frågor som kanske skulle kunna användas bättre i större sammanhang, dels är chansen liten att de som tvistar i det lilla orkar göra gemensam sak i det stora. Att sen de enskildas jakt dessutom bara blir sämre gör det hela än värre.

Vi ser dagligdags förslag och initiativ som negativ kommer att påverka vår jakt om vi inte arbetar emot, men orkar vi göra det om vi fokuserar på små interna konflikter!? Min förhoppning är att vi är stora nog att lyfta blicken och se att vi alla vill ha kvar våra jaktmöjligheter i framtiden och då också jobba tillsammans för detta. Självklart ska vi kunna vara oense, men oenighet i det lilla får inte skymma vår enighet i det stora. Vi ska ju inte bara bevara den svenska jakten för kommande generationer, vi ska leda och utveckla den!

av /1 Kommentar

Vargmanifestation i Karlstad

•

Landshövding Eva Eriksson tar emot varguppropet

Jag kom just hem från Jägareförbundet Värmlands vargmanifestation på torget i Karlstad. Tänka att 500-600 människor är beredda att åka till torget en måndagkväll för att manifestera sitt missnöje med dagens obefintliga rovdjurspolitik. Flera hade åkt 25 mil!

Lennart Johannesson, som förtjänar stor eloge för att han ordnat det mesta kring manifestationen, inledde med att berätta om situationen i Värmland. Därefter talade Dag Rogen LRF och Göran Gunnarsson Jägareförbundet Örebro, följt av mitt eget inlägg. Vi följdes av landshövding Eva Eriksson som även hon redogjorde för den frustration hon och länsstyrelsen känner inför bristen på regional förvaltning. Landshövdingen underströk också att hon förstår landsbygdens frustration över en ökande vargstam. Landshövdingen vill minska antalet revir i Värmland och samtidigt ge utrymme för de ”genetiskt friskare” vargarna. Efter landshövdingens anförande överlämnade Lennart Johannesson ”varguppropet” med ca 7300 ”riktiga” namnunderskrifter till henne, symboliskt ihopknutet med ett tomt hundkoppel. De skall sedan lämnas av Eva Eriksson till miljöministern.

Vargsituationen måste förändras, det är inte rimligt att några län skall bära hela landets vargstam på sina axlar. Nu är det upp till regeringen att visa handlingskraft. Vi accepterar inte EU spöket som argument för att förhindra vargjakt i vinter. Problemet finns i Sverige, inte primärt i Bryssel!

 

 

av /13 Kommentarer

Rovdjursföreningen och Djurskyddet provocerar vargar till döds!

•

Den senaste tiden har jag varit på resande fot. Jag har hunnit med att träffa EU kommissionen, EU parlamentariker, miljöministern, delar av miljö och jordbruksutskottet, riksdagsledamöter och rovdjursutredningen. I kväll är det manifestation för en regionalt anpassad rovdjurspolitik i Karlstad där även landshövdingen talar. ALLA diskuterar samma sak, hur skall en rovdjurspolitik utformas som kan accepteras av dem som skall leva med dem i sin vardag? ALLA anser att rovdjurspolitiken skall utformas så nära dem som berörs som möjligt, t o m EU. EU kallar det subsidiaritetsprincipen.

Men det finns en grupp som tycker tvärt om! Betraktarna med SRF och SNF i spetsen anser att vanligt folk inte skall få påverka sin situation. De anser att besluten skall tas i Bryssel eller i Stockholm och att den bästa lösningen vore att bl. a stoppa rennäringen, stängsla hela landsbygden och förbjuda jakt med lös hund! De har endast ett intresse, det stavas VARG! Inget pris är för högt att betala när det gäller varg. De offrar gärna andras ekonomi och livskvalité, speciellt som de själva inte riskerar att förlorar något!

I Finland sägs vargstammen ha minskat från 31 helfinska flockar till 8 på två år! Gift misstänks vara anledningen. De finska myndigheterna har helt tappat kontrollen, förvaltningen sker ”the Italian way”. I Finland säger man att det beror på att man passerade den socioekonomiska bärkraften när man hade ca 200 vargar. Landsbygden gör uppror! EU:s inblandning sägs också ha bidragit.

Betraktarsidans retorik är just nu, precis som i Finland, det största hotet mot landets vargar. Kanske är det de som egentligen driver nollvisionen utan att själva begripa det. Att som i dagens ÖP kräva en konsekvensanalys av löshundsjakten visar tydligt hur de arbetar. Genom att antyda att löshundsjakt skulle vara farligt inte bara för hundarna utan även för andra vilda djur än de djur de jagar försöker man misskreditera en urgammal nordisk jaktform och delar av landsbygdens människor. Dagens jakthundar har under lång tid avlats fram för att vara så skonsamma som möjligt för de vilda. Långsamma kortbenta hundar för rådjur och större snabbare för t ex älg.

Jag roade mig med att gå in på Agrias hemsida, som ÖP artikeln hänvisar till. Där testade jag årspremien för jakthundar och sällskapshundar, inkluderat livförsäkring. Det visar sig att sällskapshundarna kostar betydligt mera att försäkra än jakthundar. Givetvis för att våra jakthundar råkar ut för färre dödsolyckor och är friskare! En jämthund kostar i mitt test 1564 kr att försäkra medan en schäfer kostar 2377 kr för helår, Inte den bild som betraktarna vill förmedla! Jakthundar i Sverige tillhör sannolikt de friskaste hundarna i världen!

Debattinlägg som det som ÖP publicerade idag spär ytterligare på vargmotståndet. Vi skall inte bara tvingas leva med att vargarna dödar och äter upp våra hundar, nu vill de lösa problemet genom att förbjuda eller begränsa jakt med lös hund. De ständiga provokationerna mot landsbygdens intressen från vargkramarna äventyrar just nu vargstammens framtid. Istället för att ifrågasätta traditionella näringar och landsbygdens intressen, borde samhället överväga om t ex SRF som har mycket få medlemmar överhuvudtaget skall ingå i nationella råd eller ens vara remissinstans eftersom de ständigt motarbetar rovdjurspolitiken.

av /96 Kommentarer

Natur för alla?

•

Igår presenterade Naturvårdsverket sin utredning om hur vi framöver ska ställa oss till allemansrätten. Denna fråga har under flera år varit en grund för irritation bland många jägare och markägare och det är intressant att se de olika reaktionerna på utredningen. LRF säger att det är ett slag i ansiktet på de enskilda markägarna medan ekoturismföreningen ser det som en seger för fortsatt satsning på naturturism. Man säger därifrån till och med att man har ”försvarat allemansrätten”, som om den egentligen har varit hotad. Själv kan jag tycka att frågan vid en snabb titt är enkel och självklar. Nyttjar man allemansrätten som vi är vana vid så är det inga probelm, men börjar vinstdrivande företag ha andras marker som grund för sitt företags verksamhet så är det i mångas ögon inte längre grundat på allemansrätten. Där bör man kunna göra överenskommelser och avtal om nyttjanderätt och ersättningar mellan parterna. Problem uppstår självklar i en mängd gråzoner om vad som är kommersiellt. En lokal bärplockare som plockar till sin egen frys, men säljer ett större antal kilo bär eller färdig sylt på marknaden jämfört med en tillrest bärplockare som förser bäruppköpare med alla bär för att tjäna sitt uppehälle, finns det någon tydlig skillnad? Ett annat oklar exempel blir jämförelsen mellan en kommunal skola som bedriver verksamhet i skogen kontra en privat skola (kommersiell/vinstdrivande) som gör samma sak. Gråzonerna är många, men det gör inte att man ska vifta bort problemen!

Ett av de stora problemen vi har idag är att allt färre överhuvudtaget ger sig ut i terrängen. Självklart ska vi då inte skapa lagar och regler som försvårar för detta. Samtidigt är det ökande kommersiella nyttjandet av naturen en grund för osämja och konflikter som måste lösas. Att LRF har synpunkter på att man i utredningen pratar om att markägaren inte kan räkna med oinskränkt frihet att bestämma över sin egen mark kan man förstå. Man vänder till och med på frågan och säger att man inte bör begränsa allemansrätten utan se över vad som egentligen ryms inom markägarens rättigheter!

Visst ska alla kunna nyttja naturen och vi ska kunna samsas i bra samförstånd, men det känns lite märkligt när en grupp markägare eller jaktarrendatorer ger sig ut för en gemensamhetsjakt och upptäcker när man kommer ut att markerna är fyllda av bärplockare som man inte ens kan prata med. Jag har själv råkat ut för detta och för det mesta vill bärplockarna själva minimera eventuella konflikter, men det kan vara svårt när man väl är på plats ute i skogen.  Att det väcker irritation är självklart. Hade de som bedriver sin kommersiella verksamhet grundad på allemansrätten varit lite mer lyhörda för denna irritation hade man självklart tagit kontakt med markägare eller markägarorganisationer för att hitta flexibla lösningar. Kravet på inskränkningar bottnar i en frustration över att allemansrätten har ändrat karaktär från den enskildes nyttjande till företags nyttjande av andras marker. Tyvärr hör jag många gånger att de som nyttjar markerna och hänvisar till allemansrätten gör det som om det är en självklarhet att deras rätt att nyttja marken är lika stor som markägarens. Lite mer ödmjukhet runt detta skulle inte skada!

Utredningen ger inte lika många svar som den ställer frågor, mycket beroende på att allemansrätten är ett rätt vagt rättsligt begrepp. Men det var ju just det som var problemet! Vill man ha kvar den otydlighet? Det kanske är omöjligt att hitta en bra lösning när vi både vill ha ut folk i naturen och allt fler då väljer att göra det i organiserad form samtidigt som de som jagar eller på annat sätt nyttjar sin mark vill ha ett tydligare företräde framför allemansrättsnyttjande av markerna. Förslag om Länsvisa övervakare och centrala fonder för skadereglering känns inte som en rolig lösning. Som vanligt är det troligen det sunda förnuftet som måste få råda. Vill man långsiktigt bedriva någon form av verksamhet på andras marker kräver det ett gott samarbete, oavsett hur lagtexten ser ut. En dragkamp mellan rörligt friluftsliv och markägarintressen vinner ingen på! Kanske kan utredningen ligga till grund för fortsatta överväganden för några färdiga lösningar hittade jag inte i den!

Det vore intressant att höra hur andra ser på allemansrätten kontra markägandet i olika sammanhang? Vad tycker du?

av /30 Kommentarer

Hur stolt är du?

•

Så är man då åter på kontoret efter en helg på ordförandekonferens på Öster-Malma. En konferens med en känsla av nytändning och framåtanda. Under väldigt lång tid (känns det som) har debatten handlat om rovdjur, framför allt varg, vilket är full förståeligt. Det som kan kännas lite hopplöst ibland är att det är samma argument som framförs från båda sidor av en ganska begränsad skara människor. Några få sätter alltså bilden av ”hur det är”, vilket nästan aldrig stämmer med verkligheten. Självklart är den mer praktiskt inriktade diskussionen om älgförvaltningen en stor del av vad vi pratar om också, men den är inte lika medialt häftig som vargen så det märks mindre. Men allt det andra då? Självklart finns det en mängd med frågor som rör jakten som inte alls kommer upp till ytan och som kanske de flesta utanför jägarkollektivet är helt ointresserade av. Kanske ska vi se det som positivt, eftersom vi inte har så många bra erfarenheter av vad som händer med vår jakt om fler blir inblandade. Fast samtidigt är det synd, för jag tror att om fler fick se den positiva sidan av jakten skulle läget i debatten se annorlunda ut! Jag är övertygad om att vi har mycket att vinna på att skapa insyn i jakten för alla, även de som inte jagar. Med positiva kontakter skapar vi ett samtalsklimat som är mycket mer nyanserat när det kommer frågor som är kontroversiella.

Vad hindrar då denna öppna hållning mot den stora allmänheten? Som jag sa så finns det en mängd exempel på att vi inte har fått ut något positivt av inblandning i våra frågor. Självklart gör det att jägare blir misstänksamma mot att öppna upp sig, man är rädd för att det ska vinklas till något negativt. Själv blev jag drabbad av det i höstas då en journalist från Holland ville göra ett björnjaktsreportage och sökte någon intresserad björnjägare att följa med. Min första tanke var ”Hur ska han nu vinkla det?” Mycket riktigt så blev det också svårt att hitta någon som ville ha en journalist med sig.

Frågan man kan ställa sig är kanske – Hur stolt är jag över att vara jägare? Själv känner jag att vi alla måste bli bättre på att sträcka på oss och visa vad vi gör. Vi måste prata om varför vi gör det, oavsett om det är politiskt korrekt eller inte! Det som har varit politiskt korrekt länge är att vara ute i naturen, känna gemenskap och se hunden arbeta. Det som först de senaste åren har blivit OK är att äta upp det man har jagat. Länge var ”köttjägare” ett skällsord, men det hörs allt mindre av idag med alla viltmat-satsningar. Visst är alla de nämnda argumenten viktiga, men det är fortfarande lite obekvämt för många det här med att jakt är roligt och spännande. Men visst är det både roligt och spännande att jaga! Jag står för det och jag är stolt över att vara jägare! Oavsett vad vissa hävdar så känner jag en närmare samhörighet med naturen när jag jagar än när jag ”bara” promenerar och fotograferar. Jag är en del av naturen, en del av näringskedjan, det ger mig en känsla av att höra dit snarare än att vara åskådare. Självklart finns de människor som aldrig kommer att förstå detta, men det förtar inte att jag känner stolthet över att tillhöra den jagande delen av befolkningen!

Är man stolt över det man gör ska man väl också kunna visa upp vad man gör!? Självklart är det så och jag tror att en del av svaret på varför man ibland är tveksam till att öppna upp sig och bjuda in de som inte jagar är att vi under så många år har försökt att försvara jakten istället för att förklara den. Byt fokus och våga vara jägare! Sägs en sak tillräckligt många gånger påstås det bli en sanning, det har de som är negativa till jakt nyttjat de senaste åren. Det kanske är dags för oss att visa att vi inte behöver försvara oss. Kan vi förklara jakten så räcker det!

Jag har varit medlem i Jägareförbundet sen jag var 1978 och varit anställd sedan 1992. Både medlemskapet och arbetet har jag haft för att jag tror på Jägareförbundets roll i att stå upp för jakten. Även här har vi pratat om att Jägareförbundet ska försvara jakten, men i själva verkat gäller detsamma för Jägareförbundet som för varje enskild jägare, förklara istället för att försvara! Sen finns det frågor där man måste strida, framför allt som en medlemsorganisation. Självklart finns det delade meningar om hur Jägareförbundet har lyckats, men själv är jag stolt över både att vara medlem och anställd i Jägareförbundet. Får man säga så eller är det för ”osvenskt”? Självklart kan man som person och organisation alltid bli bättre, det vore tråkigt annars! Men om vi ska föra jakten in i framtiden som en självklar del i samhället även för nästa generation så finns det ingen annan än Jägareförbundet som jobbar för det! Efter helgens ordförandekonferens så känns det också som att vi tar tydliga kliv i rätt riktning. All heder åt de förtroendevalda och personalen som kan se framåt och vara positiva trots allt! Utan denna framåtanda är det lätt att lägga sig ner och ge upp.

Så nu återstår bara att be om slogans att trycka på bildekalerna – tips tas gärna emot!
Våga vara jägare – en svensk variant
Proud to be a hunter – för våra internationella kontakter
Eller har du några bättre förslag!?

av /28 Kommentarer

Vargens återkomst påverkar älgförvaltningen

, •

Igår disputerade Camilla Wikenros på avhandlingen ”The return of the wolf” vid SLU i Uppsala. En intressant disputation som än en gång visade på de tydliga skillnaderna mellan Yellowstone, där opponenten Doug Smith studerar varg, och situationen i Skandinavien. Det faktum att vi här bedriver ett intensivt skogsbruk och samtidigt aktivt förvaltar älgstammen genom jakt får en hel del konsekvenser, och gör att man inte kan förvänta sig samma effekter av vargetableringar här som i amerikanska nationalparker.

 

Jägarna anpassar snabbt sitt jakuttag efter en vargetablering, men inte tillräckligt mycket för att på sikt förhindra en nedgång i älgpopulationen. Viktigast är att ligga på rätt nivå från början. Foto ©: Fredrik Widemo.

En av Camillas artiklar tar upp effekterna av vargetableringar på det möjliga jaktuttaget av älg. Det här är en fråga som vi inom kort kommer tvingas att hantera, när avskjutningsmålen skall sättas inom den nya älgförvaltningen; extremt bra att det nu kommer nya analyser och resultat som kan vägleda oss.

Jag har skrivit om vikten av att sätta förvaltningsmål för älgstammen som tar hänsyn till eventuella framtida vargetableringar flera gånger tidigare här på bloggen. Även dessa argument baseras på siffror från forskarna på Grimsö. Tumregeln från de tidigare analyserna visar att vid älgtätheter runt 5 älgar/1000 ha leder en vargetablering till att man inte längre kan beskatta älgstammen genom jakt. Ligger man över 10 älgar/1000 ha kan man fortsätta beskatta älgstammen ungefär som tidigare, och gränsen för att behålla vad man åtminstone skulle kunna kalla meningsfull älgjakt ligger kanske runt 8-10 älgar/ 1000 ha.

Det är välkänt att vi jägare minskar vårt uttag efter en vargetablering. Det är en självklarhet att anpassa jaktuttaget efter förekomsten av vilt och detta är alltså exakt vad man skulle förvänta. Även om det förekommit en hel del kritik från skogsbolagen, som vill ha ner älgstammen. Vidare finns det förstås en effekt av att jägare inte vill släppa sina hundar längre, och därmed jagar mindre eller mindre effektivt.

Nu visar Camilla och hennes medarbetare att jägarna på kort sikt minskar uttaget mer än nödvändigt, för att kompensera för predationen från vargen. Ser man det hela på längre sikt kompenserar man däremot inte tillräckligt, utan älgstammen minskar. Hur mycket man behöver kompensera beror inte bara på hur mycket älg det finns, utan även på revirstorleken. När det börjar bli trångt för vargarna minskar revirstorleken, och därmed ökar självfallet predationen på den lokala älgstammen.

Under det närmaste året ska den nya älgförvaltningen sjösättas, med nya förvaltningsplaner med skarpa avskjutningsmål. Dessa måste sättas utifrån befintlig älgstam och vilken utveckling man önskar för älgstammen. Här måste man ta hänsyn till om man har varg eller kan tänkas få det under den treåriga planperioden. När vargen väl etablerat sig är det försent att kompensera. Nuvarande tilldelning är däremot en siffra som man i många fall kan lämna helt därhän; dagens tilldelning fungerar som ett tak för avskjutningen och har inget med en målsättningen för populationen att göra.

Tar man inte hänsyn till vargens nuvarande och framtida förekomst löper vi stor risk att skapa en älgförvaltning där populationerna och jaktuttaget kommer att svänga kraftigt fram och tillbaka. Det är varken bra för markägaren, jägaren, älgen eller vargen. Måltal runt 5-6 älgar/1000 ha förespråkas ofta av markägarsidan, men kan i mina ögon inte komma ifråga i områden där man kan förvänta vargetableringar.

 

av /9 Kommentarer

Bluffpoker?

•

Vad var det Carlgren och Erlandsson sa vid presskonferensen den 17 augusti? Jo, nu skulle regeringen göra en ”kringgående rörelse” och istället för licensjakt införa en utökad skyddsjakt under 2012. Men först skulle naturvårdsverket i sin vishet reda ut vilka ”olägenheter” som kan motivera att fler vargar skjuts med stöd av skyddsjaktbestämmelserna. Idag kom svaret, det går inte!

Däremot tycker naturvårdsverket att det vore bäst om länsstyrelserna själva tar besluten om att det inte går att skjuta fler vargar! Lysande, säkert skall dessutom viltförvaltningsdelegationerna delta i alla avslagsbeslut i sann demokratisk anda. På samma sätt som de nekas besluta om länsvisa jaktkvoter, men tvingas delta i beslut om var vargar skall sättas ut.

Naturvårdsverket fortsätter att tolka direktivet så strikt de någonsin kan. Tyvärr var dagens redovisning av skyddsjakten precis så dålig som jag hade befarat. Jag noterar att betraktarna jublar. De enda de är kritiska mot är att länsinnevånarna överhuvudtaget får ha en åsikt i frågan. –Det ökar riskerna att ”vanligt folk” får större inflytande” säger t ex SNF. Visserligen med den retoriska omskrivningen ”jaktlobbyn” istället för vanligt folk. De tycker att byråkrater i Stockholm och Bryssel skall ha monopol på rovdjursförvaltning!

Nu är det dags att Lena Ek visar var hon står i vargfrågan. Är det bluffpoker regeringen spelar med vår livskvalité? I så fall börjar det bli dags att syna regeringens hand!

av /46 Kommentarer

En släng av kramp

•
Fotograf Per Lundström

Jag vill inte påskina att jag är ett författarämne, men jag har en viss förståelse för det som brukar betecknas som skrivkramp eftersom det har drabbat mig den sista tiden! Till viss del kanske tiden som valpägare gör att huvudet inte är riktigt alert alla dagar. För mig är en ny valp en förhoppning om trevliga jakter i framtiden. Ett oskrivet kort som kommer att formas tillsammans med mig i skogen. Men de första veckorna händer det att man inte riktigt är så charmad av kiss på golvet eller bettet av vassa valptänder. Att det saknas någon strumpa eller att alla skorna får förvaras bakom grind en bit upp i trappan kan jag stå ut med, men visst drabbas både nattsömn och annan verksamhet av en liten valp.

Det känns väl nu när man börjar återkomma till annat än jobb, jakt och valp att han kan få bli en del av den löpande rapportering som denna blogg är. Jag tänkte alltså låta er bekanta er med Azzar, en hanvalp av rasen karelsk björnhund.

Fotograf Per Lundström

Azzar är idag 15 veckor och har ännu inte fått ta kommandot hemma. Båda tikarna jag har hemma ( en Norrbottenspets och en Karelsk björnhund) kan fortfarande hantera honom, även om Norrbottenspetsen blir rätt omilt hanterad mellan varven. Som sagt, Azzars första säsong i skogen kommer att sammanfalla med premiären för det nya älgjaktsystemet. Personligen tror jag inte att Azzar kommer att bry sig så mycket och hans framsteg kommer att rapporteras här!

Förhoppningsvis kommer de flesta som ”bara” jagar älg inte heller märka så stor skillnad. De som påverkas är de som arbetar engagerat med planeringen och förberedelserna, beräkningarna och diskussionerna inför jakten. Men en hopplöst kort förberedelsetid för att sätta det nya systemet i sjön så är det bara att hålla tummarna för att det går smidigt. Det händer inte så ofta att det gör det, men man måste ju få hoppas!

Utöver arbetet med älgförvaltningen så varvas dagar i skogen med dagar på kontoret. Annat socialt liv och hemmet blir onekligen lite nedprioriterat under den relativt korta och intensiva norrländska jaktsäsongen! Men tiden i skogen ger i alla fall kraft att ta itu med jobbet. Tyvärr är det allt för ofta jobbet består i att medla mellan personer som har råkat i konflikt med varandra rörande jaktfrågor. Jag har nämnt det förut här men det är fortfarande lika tråkigt att konstatera att för vissa kantas jaktsäsongen av konflikter istället för den gemenskap som vi alla säger oss längta efter resten av året. Dessutom känns det som om konflikterna väldigt ofta handlar om principfrågor och inte verkliga problem som man konstruktivt försöker hitta lösningar på. Efter några dagar med dessa typer av samtal så får man stärka sig med det gamla ordspråket ”hälsan tiger still”. För de flesta är jakten en trevlig tid lite vid sidan av vardagen med tid i skogskojor och runt lägereldar. De som ringer och vill ha hjälp med sina konflikter är ändå en väldigt liten minoritet vilket man ibland glömmer bort när dagen fylls av mer eller mindre välgrundade anklagelser och motanklagelser.

Nu ska jag läsa in mig på lite planer och handlingar inför först länsordförandekonferens tätt följd av kretsordförandekonferens som bägge kommer att behandla verksamhetsplanering för 2012 på olika nivåer i organisationen. Det är väl inte en högoddsare att det kommer att handla rätt mycket om medlemmar och älg?

 

 

av