Jakten på tjuvjakten

, •

I torsdag undervisade jag danska viltmästar elever om de fyra stora rovdjuren och på kvällen var jag i Riala reviret och talade om varg. De blir långa dagar ibland, 8 timmars föredrag sliter inte bara på rösten, man blir trött också. Så när jag vaknade på fredag morgon såg jag fram emot fyra timmars bilkörning i lugn och ro. Så blev det inte!

Jag hade väl hunnit ungefär en mil när telefonen ringde. Min kollega Olof var upprörd. Christer Jarlås påstår att den illegala jakten inte har minskat och att licensjakten inte har haft någon positiv effekt. – Sa inte du att det var tvärt om, frågade Olof. Fyra timmar i lugn och ro förbyttes till fyra intensiva timmar i telefon. Jag hade ju hört från flera deltagare, i WWF seminariet om den illegala jakten, att den minskat dramatiskt.

Första samtalet gick till Christer Jarlås. Han var mest förvånad över att jag kände till rapportens innehåll. – Hur vet du vad som står i den, den är ju hemlig än så länge? Jag svarade att 90 personer deltog, det är inte speciellt svårt att få reda på vad som sagts. Jarlås bekräftade själv de siffror jag hade hört. Den illegala jakten på varg minskar enligt den preliminära rapporten till en tredjedel. När jag frågade om varför han ändå väljer att gå ut i media med det motsatta budskapet säger svarar han att ha endast redovisar BRÅs siffror, forskarna får redovisa sina siffror själva. – Jag har ingen politisk agenda, sa han. Jag påpekade att han blev politiker i samma stund som han valde att endast redovisa anmälningar om illegal jakt och dra slutsatsen att tjuvjakten inte minskar utifrån det, samtidigt som han mycket väl vet att forskarnas beräkningar visar det motsatta.

Jag pratade med mina kollegor och vi funderade på vad vi skulle göra. Vi hade fått informationen redan i början på veckan, men hade valt att inte sprida den eftersom WWF betalt den och sagt att man ville granska den och även ta bort sådant som kunde peka ut vissa grupper. Men Jarlås utspel i media gjorde det omöjligt oss för att inte berätta vad som redovisats vid WWFs seminarium. Jag ringde t o m till WWF och förvarnade dem! Det är nämligen aldrig roligt när media ringer och man blir överrumplad.

Samtidigt reagerade flera rovdjursansvariga på länsstyrelser och även rapportskrivarna själva över Jarlås utspel. Liberg valde t o m att redovisa de exakta siffrorna och kritiserade Jarlås i Svensk Jakt. En rovdjursansvarig blev så konfunderad över Jarlås utspel i media att han trodde att han missförstått det som sagts på seminariet.

Jag har full förståelse för att WWF inte blev glada över vårt pressmeddelande, självklart hade de velat välja hur och när resultatet presenterades. Jag har själv vetat i mer än ett halvår att den illegala jakten på varg med alla sannolikhet har minskat, jag ringde nämligen Skandulv och frågade! De hade redan då gjort en grov uppskattning utifrån sändarvargarna som tydde på att den illegala jakten på varg minskat. –Men det är bäst att du väntar med att gå ut med det så att vi får göra en riktig beräkning först. WWF har just beställt just en beräkning som skall vara klar i vår!

För oss hade två veckor ytterligare inte spelat någon som helst roll, om inte budskapet i media från WWFs tredagars seminarium hade varit att den illegala jakten på varg inte minskar.

Som avslutning på dagen skickade sen WWF ett eget pressmeddelande där de ”tillbakavisar utspel om illegal jakt på varg”. Jag blev minst sagt förvånad. Vad är det de tillbakavisar? Det enda vi har sagt i vårt pressmeddelande är att en rapport från Skandulv som redovisades vid seminariet visar att den illegala jakten på varg minskat till en tredjedel. Det är både sant och siffran är rätt! Slutsatserna är våra, inte vare sig rapportskrivarnas eller WWFs. Hur kan WWF tillbakavisa det?

Varför presenterar WWF en rapport om den illegala jakten på varg för 90 myndighetspersoner om innehållet inte är rätt? Finns det någon som på allvar tror att 90 myndighetspersoner kan hålla en rapport hemlig i ett så kontroversiellt ämne. Speciellt som WWF i flera månader sagt att de kommer att presentera den illegala jaktens omfattning 11-13 maj. Jag vet även vad som presenterades för lo, järv och björn. Men avstår från att berätta det, med respekt för WWF. Jag tror nämligen inte alls att WWF haft för avsikt att mörka innehållet.

Äntligen finns det tydliga tecken som tyder på att den illegala jakten på varg minskar. Är det någon jublar? Ja, vi tycker att det är bra. Men tystnaden är total från betraktarsidan! Budskapet verkar inte vara det önskade. Har det med den förestående skärpningen av reglerna av förberedelse till illegal jakt att göra?

Jag googlade på minskad illegal jakt! Tre träffar, alla från jakttidningar! Däremot gott om träffar som säger att den inte minskar! Inte undra på att man blir förbannad!

av /27 Kommentarer

Rovdjurspolitikens mål?

, •

Daniels inlägg ”Gör er beredda i södern” var nog en väckarklocka för många. Kartan han använde tog jag fram för något år sedan när jag skulle träffa EU kommissionen och riksdagsledamöter. En bild säger mer än tusen ord sägs det. Daniel beskrev med något färre än tusen ord hur framtiden kommer att se ut i sitt inlägg. Jag har nu försökt visualisera det han skrev.

Rovdjursutredaren har sagt att det krävs minst 2000 björnar, 450 vargar, 850 järvar och minst 1200 för att nå gynnsam bevarandestatus (GYBS). Jag delar som bekant inte den bedömningen. Nu skall utredningen ut på remiss. Inte minst miljöministern säger ju vid varje intervju och nu senast i utfrågningen i konstitutionsutskottet att vi SKALL nå GYBS. Jag utgår därför att den gräns för GYBS som till sist bestäms också kommer att leda till minst den nivån. Det finns därför all anledning att beskriva vad det skulle innebära om utredarens förslag också blir regeringens.

Den senaste tiden har allt fler vargar börjat dyka upp i södra Sverige. Det sägs finnas två i Kalmartrakten just nu. Första parbildningen? Om inte så är flera vargar på väg, jag får nästan dagligen rapporter om ungvargar som strövar omkring i jakten på lediga revir.

En fråga eller ett löfte som hela tiden glöms bort är frågan om hur koncentrationerna av varg till några mellansvenska län skall minska. Inte är väl lösningen fler län med samma höga vargtäthet?

Härom dagen var jag på naturvårdsverket. Till min glädje var det en myndighetsperson som lyfte frågan om hur markägare skall kompenseras för uteblivna jaktintäkter. En markägare förlorar sexsiffriga belopp varje år enbart i Riala reviret. Lite cyniskt att frågan lyfts upp först när det drabbar områden med höga arrendepriser. Så länge det ”bara” drabbar stövarjägare eller älgjägare i norra Dalarna eller västra Värmland är det ingen som bryr sig. Men kanske har även stövarjägaren i Bograngen nytta av att frågan om jaktens värde äntligen lyfts fram som en kostnad!

Klicka på ursprungskartan så får du en inblick av hur framtiden kan komma att se ut. Öppna filen och avvakta så startar den själv. Speciellt ni som tycker att rovdjurslänen tar alltför stor plats i debatten. Det är viktigt att alla förstår vad som väntar om rovdjursutredningens förslag vinner gehör och blir de nya miniminivåerna.

 Klicka här eller på kartan!

Om du inte har PowerPoint kan du ladda hem PowerPoint Viewer här! 

av /27 Kommentarer

Älgar, vargar och troféjakt

•

Efter mitt förra inlägg uppstod en debatt om hur det kan komma sig att älgstammen ökar i Värmland trots stor vargstam och varför det saknas stora utvuxna älgtjurar i stora delar av Sverige. Jag lovade därför debattörerna att skriva ett inlägg i ämnet.

Vi börjar med frågan om hur älgstammen kan öka i Värmland trots att länet nästan är helt täckt av vargrevir. Svaret är enkelt, älgstammen ligger långt under den biologiska bärförmågan. Jag har lånat ett diagram från Isle Royale, det klassiska varg – älg systemet som många hänvisat till genom åren.

De första åren föreföll det som om vargarna och älgarna där hittade en balans. Det visade sig vara fel. Istället är det i huvudsak foderutbudet som styr älgstammen. Just nu påverkar även fästingar älgarnas överlevnad.

Jag har lagt in älgtätheterna på Isle Royale i bilden (originaldiagrammet finns här)och en röd linje motsvarande den genomsnittliga älgtätheten i Värmland just nu. Notera att älgstammen på Isle Royale har varit betydligt tätare än den vi har i Värmland i stort sett över hela perioden, trots att det finns 2-3 vargrevir på öns 54 000 hektar. Tät vargstam innebär alltså inte färre älgar, vilket vissa försöker hävda, det är födan som styr älgstammens utveckling. Vargen kan påverka den, men påverkan varierar kraftigt över tid. När älgstammens produktivitet är som lägst blir vargens påverkan som störst.

Ett vargrevir i Värmland är ca 100 000 hektar, där finns idag i genomsnitt 12 älgar per tusen hektar i vinterstam. För att ingen skall bli förbannad bör jag tillägga att det är stora variationer. Det motsvarar 1200 älgar som ger 480 kalvar, totalt 1680 älgar. Vargarna tar ca 120 av dessa. Återstår 360 älgar som jägarna kan skjuta. Gör inte jägarna det ökar älgstammen. Även om reviret skulle halveras och istället bli två om vardera 50 000 hektar kommer vargarna inte att klara att ta hela tillväxten. Fortfarande är det jakten som bestämmer älgstammens utveckling. Hela tillväxten tas först om det ursprungliga reviret delas upp i fyra nya revir, men då börjar det bli tufft även för vargarna. Skulle ett eller ett par av dessa revir tillfälligt försvinna skulle älgstammen snabbt öka igen. En älgstam fördubblas på två år om den inte jagas.

I delar av Värmland och framför allt i andra län som Dalarna och Gävleborg hade man sänkt älgstammen med hänsyn till skogsbrukets intressen innan vargen kom. Vargen tog då hela eller stora delar av det möjliga jaktuttaget. För att inte älgjakten skulle gå förlorad har man därför kompenserat för vargen och låtit älgstammen växa. Vilket inte alla skogsägare tycker är så bra. Det är alltså fortfarande jakten som bestämmer älgstammens storlek, men intäkterna som skall täcka förlusterna för skogsskador minskar eller uteblir. Eftersom vi håller stammen långt under den biologiska bärförmågan är älgkorna i god kondition, vilket ger en hög reproduktion. Det minskar vargens relativa påverkan. Det ”onaturliga” just nu är att vi har en så liten älgstam som hela tiden har en hög tillväxt! Det naturliga hade varit en älgstam som rusade mot det biologiska taket och med vikande reproduktion som följd, precis som på Isle Royale.

Troféjakt

Så var det frågan om troféjakt på älg och varför vi har så få utvuxna tjurar i Sverige? En av debattörerna hävdar att det beror på troféjakt och att lösningen heter mera varg. Det är inte sant, inte ens nästan sant! Speciellt inte som samma debattör vill att jägarna också skall få sin beskärda del av älgstammen.

I Alaska som jag besökte för ett par år sedan tillåts enbart jakt på trofétjurar i de flesta områdena. Ändå har de många och stora tjurar. Förklaringen är enkel. Det jaktlaget som dödar flest älgar i Alaska består av svartbjörn, grissly, järv och inte minst varg. De jagar 365 dagar om året, 24 timmar per dygn och har oändliga jaktmarker. Men framför allt behöver de inte bry sig om skogsskador och viltolyckor i trafiken, älgstammen får utvecklas precis som den vill. Vi jägare är förbjudna att jaga så. Vi har bestämt att älg skall jagas på hösten-vintern, under den ljusa tiden på dygnet och framför allt på den mark där vi har jakträtt! Jakt på kalvar under yngeltid, den tid då det största ”naturliga” uttaget sker, är absolut förbjudet. Elisabeth Höglundville t o m förbjuda oss att skjuta älgkalvar under hösten, det är ju synd om kon!

Vårt dilemma i älgförvaltningen är inte att jägare gillar att hänga en trofé på väggen. Vårt ”problem” är att vi förväntas hålla älgstammen på en låg nivå och samtidigt bibehålla en hög medelålder. Det skall göras genom att skjuta en stor andel kalvar ur en högproduktiv älgstam. Nästan var tredje älg måste skjutas varje år! Men eftersom jag som jägare inte får förfölja kalven in på grannens mark och heller inte söka efter den där, blir det svårt.

Vi utgår från samma exempel som ovan, 1680 älgar varav 1200 vuxna och 480 kalvar.

Åttio procent av de älgar som vargen tar är kalv, det framställs i debatten som något positivt. Det är enkelt även för jägarna att överträffa. Vi skjuter en kalv så har vi nått 100 procent kalv! Om vi som vargarna nöjer oss med att ta ut en fjärdedel av tillväxten kan vi också lätt skjuta 80 procent kalv, precis som de tar. Vårt problem är att vi måste skjuta alla de 480 älgarna som motsvarar den årliga tillväxten. För att få samma låga omsättningstakt av de vuxna älgarna som vargarnas predation rent teoretiskt leder till måste vi skjuta 368 av de 480 kalvarna som fötts och endast 112 älgar får vara vuxna. Bland de vuxna skall dessutom huvuddelen utgöras av fjolingar (48 st), som då redan är få eftersom de flesta redan skjutits som kalvar. 90 procent av det vi skjuter skall vara kalv eller fjoling. Då jagar vi procentuellt sett som vargen (se Skandulvs diagram här), med den skillnaden att vi dessutom förväntas skjuta hela tillväxten! Räck upp handen den som tror att det går!

Vargen bidrar till att göra de värmländska älgarna friskare och sundare fick jag höra senast igår från en representant från SRF. Min fråga är, hur det går till? Inte blir väl älgstammen friskare av att det är vargen som äter upp dem istället för att jag gör det. Det är ju ändå jag som till sist förväntas skjuta de älgar som vargen inte mäktar med att ta. När vargen tagit sitt, kan vi jägare bara skjuta det vi klarar av. Det blir glesare mellan älgstekarna i min frysbox, men slutresultatet blir exakt det samma där ute i skogen. Såvida vi inte skall börja skjuta nyfödda älgkalvar och vintermagra fjolingar redan nu i maj, dessutom utan hänsyn till jaktmarksgränser!

Det är lätt att få stora tjurar när man inte behöver bry sig om antalet älgar. Det är däremot otroligt svårt att få allt, hög reproduktion, en älgstam i balans och stora tjurar. Ingen har såvitt jag vet, lyckats! Däremot finns det flera förvaltningsstrategier som hjälpligt bidrar till en bättre sammansättning och något fler utvuxna tjurar. Men vargen kommer aldrig att bidra till annat än att göra det ännu svårare att nå de mål vi jägare tillsammans med markägarna sätter upp! De negativa kaskadeffekter som vargförvaltad älgstam innebär vill ingen ha!

av /51 Kommentarer

Konsten att vara positiv

•

Just nu sitter jag och förbereder en resa söderöver för en helg på förbundets årsstämma. Som jag skrev tidigare så kanske inte själva årsstämman och all formalia är något som lockar massorna till att göra vågen, men det är ett vikigt avslut på året som gått och ett viktigt avstamp för det som kommer framöver. Vilka frågor ska vi driva och på vilket sätt och vem ska göra det? Inte helt oväsentliga beslut med andra ord! Jag hoppas självklart att helgen går i konstruktivitetens tecken och att vi alla ser möjligheterna att komma framåt hellre än problem.

Annars har det varit en del rörande älg för min del även under de senaste veckorna. Dels mötet angånde Icemoose-projektet. En intressant tanke att skapa positiva värden runt älgen och skapa gemensamma fördelar för jägarna, forskningen och turismen. Hur det hela avlöper vet vi inte i dagsläget eftersom det beror på hur man löser finansieringen. Självklart framförs oro för att älg kopplad till turism direkt leder till att jakten kommer att fördyras för de lokala jägarna. Den typen av fördyring tror jag vi kan undvika om man jobbar långsiktigt och seriöst med detta och jaktturismen kommer hur som helst inte att bli det stora numret i detta projekt. Turistföretag kan inte sälja uthålligt bara för att något finns tillgängligt, det är servicen runt ikring som genererar arbetstillfällen. Nåja, vi får se vart det bär iväg och i dagsläget känns det bra att någon annan än jägarna ser någonting positivt med älgen!

En annan fråga som fortfarande är ”het” är frågan om förvaltningsområden för älg och indelningen av dessa. Här är det väl kanske lite svårare att vara positiv, men än så länge jobbar jag på det! En kombination av gemensamma strategier för större områden och ett lokalt engagemang är inte helt lätt att hitta. Särskilt inte eftersom ekonomin inte är klargjord ännu. Tyvärr upplever jag en fortsatt vilja från vissa delar av markägarsidan att skapa så stora områden som möjligt utan att förklara det med förvaltningsbehov. Om det har att göra med ekonomiska överväganden eller om det har att göra med arbetsbelastning för de som kommer att sitta i älgförvaltingsgrupperna vet jag inte. Helt klart är i alla fall att man vill skapa så stora områden att det inte finns någon koppling mellan älgarna i de olika delarna av förvaltningsområdet vilket inte kan ha varit intentionerna när man skapade dessa. Ingenting är klart här heller och en positivt syn på hur detta kommer att lösas får man väl försöka ha tills beslutet är fattat.

Snart är det också dags för Länsstyrelsen/viltförvaltningsdelegationen att besluta om höstens tilldelning av älg. Även här får man ta i ibland om man vill bibehålla en positiv livssyn! Men i de områden där nyttjandegraden har legat på 60% och markägarsidan ändå vill höja tilldelningen med 50% till så får man väl konstatera att hör krävs överenskommelser och förståelse eftersom tilldelningarna redan har förlorat sitt värde. I de här områden gör jägarna redan den avskjutning man tycker passar, oavsett vilken tilldelning man får. Ett underkännande av systemet med licenstilldelning, men kanske en bra start på en mer lokalt förankrad älgskötsel. Men då krävs som sagt ett gott samtalsklimat och inte hot och hårda direktiv.

Oavsett om det rör motionshantering, turistprojekt, förvaltningsområden eller älgtilldelning så finns det alltid en möjlighet att se saker i svart eller vitt. Jag tror att man själv kan välja vilken färg man vill se och jag tror att livet blir lättare om man väljer den vita sidan. Så oavsett vilka frågor du själv brottas med nu – may the force be with you! Eller som Monty Phyton sjunger ”Allways look on the bright side of life”

av

Försvårande intrång i skogen

•

Med gällande regler kan man helt slippa åtgärda körskador genom att lämna trädgrupper. Alternativt kan man helt slippa ta naturhänsyn genom att köra sönder tillräckligt och fylla igen en del efter sig. Ska, ska, ska det vara så??? Foto ©: Fredrik Widemo.

Det pågår just nu en livlig debatt om hur naturvården kan bli bättre i skogen. Jag har berört detta litet i mitt förra blogginlägg Förändringar i skogen till det bättre?, men tänker blir mer specifik i det här inlägget. Här ligger nämligen i mina ögon delvis förklaringen till varför vi inte når målen för hänsynen inom skogsbruket. Dessutom finns det en inbyggd mekanism som ur ett biologiskt perspektiv direkt motverkar ambitionerna med skogspolitiken: man skall relativt sett ta större hänsyn i små objekt än i större. Det borde självfallet vara tvärtom.

Hur mycket hänsyn man är skyldig att ta inom skogsbruket regleras genom den så kallade ”intrångsbegränsningen”. Enligt lagstiftningen skall jag som skogsägare inte behöva ta så stor hänsyn till naturvärden att ”markanvändningen allvarligt försvåras”. Hyser marken värden som är större än så, måste staten helt enkelt kompensera mig för att avstå från att bruka den helt eller delvis. Frågan är dock hur mycket man ”frivilligt” skall avstå? Här blir det knivigt… och det finns bara några få domar att luta sig mot. Gällande grundprincip utgår från slutavverkningar, och möjligen gallringar, där man har ett beräknat netto. För objekt där nettot uppgår till max 250 000:- är markägaren skyldig att avstå upp till 10 % (beroende på om det finns naturvärden upp till den nivån), för objekt mellan 250 000:- och 2 miljoner upp till 5 % och för objekt med ett netto överstigande 2 miljoner måste man avstå max 2 %. Detta sätter alltså taket för hur mycket de naturvårdsåtgärder man är skyldig att utföra får kosta. Det finns ett antal problem med detta, som jag ser det.

Domstolarna har i mina ögon helt bortsett från skillnader i ägandestrukturen. Det är i mina ögon inte självklart att 25 000:- i minskad avkastning (10 % av 250 000:-) är mindre viktigt för mig som liten, privat skogsägare än vad 40 000:- (2 % av 2 000 000:-) är för ett multinationellt skogsbolag. Ganska långt ifrån självklart, faktiskt… Självfallet är det också så, att det är vi privata skogsägare som oftare utför åtgärder inom små objekt.

Vidare finns det starka biologiska skäl för att det borde vara precis tvärtom. I små objekt är det aldrig långt till angränsande bestånd, och längden på kantzonen är större i förhållande till arealen, jämfört med hur det ser ut i stora objekt. Självfallet fyller exempelvis lämnade trädgrupper, eller högstubbar, en betydligt viktigare funktion ute på ett stort hygge än på ett litet. Om det ska finnas en skillnad i hur stor andel av nettot man förväntas avstå för att nå naturvårdsambitionerna, så borde systemet alltså vara det rakt motsatta, jämfört med idag.

Systemet bygger dessutom på att det finns ett beräknat netto att utgå ifrån. En hel del åtgärder som har klara naturvårdseffekter ger dock inget direkt netto. Vilken hänsyn ska jag ta vid markberedning? Eller vid röjning? Dessa åtgärder ger inget netto, utan utgör en kostnad som man i ett senare skede av omloppstiden får en avkastning av. Hur stor den avkastningen blir är dock extremt svårt att säga idag. Det finns därmed inget vettigt sätt att i dagens system säga vilken hänsynsnivå man måste uppfylla. Det säger sig självt att målstyrning inte fungerar när det inte finns ett uppsatt, kvantitativt mål.

Definitionen och tillämpningen för intrångsbegränsningen är alltför oklar för att utgöra ett skarpt verktyg inom naturvården i den brukade skogen. I och med att intrångsbegränsningen är vad som sätter ramarna och nivåerna för den hänsyn som skall tas, så faller hela systemet. Det gäller oavsett hur biologiskt relevanta de kvalitativa prioriteringarna inom hänsynen är. Avslutningsvis är det självfallet fullständigt horribelt att återställande av körskador räknas in under intrångsbegränsningen. Man kan följaktligen inte tvingas att återställa uppkomna körskador för en kostnad överstigande intrångsbegränsningen. Lämnar man litet trädgrupper och högstubbar kan man slippa undan helt. Undra på att andelen objekt med körskador ökar snabbt… man tar sig för pannan.

Systemet med intrångsbegränsning måste ses över med det snaraste. Det måste bli tydligare och måste självfallet utformas med ambitionen att maximera naturvårdsnyttan per krona man avstår i form av avkastning. Finliret med prioriteringsordningar är av klart underordnad betydelse. När det gäller körskadorna förväntar jag mig att myndigheter eller politiker sätter ned foten med det snaraste. Med gällande system kan man genom att köra sönder tillräckligt mycket helt slippa undan alla naturvårdsåtgärder inom ett objekt. Alternativt slipper man åtgärda dem genom att ta naturhänsyn. Lagstiftaren kan omöjligt ha avsett att återställande av körskador skall falla in under intrångsbegränsningen.

Jag hoppas man tar till sig av våra remissvar på § 30 SvL och Kunskapsplattform om hållbart brukande av skog (se länkar). Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket har kallat till två möten framöver med anledning av dessa processer. Skall bli riktigt intressant…

av /4 Kommentarer

Skogslandskap i förändring mot det bättre?

•

Björnbärssnabbvingen flyger i gläntor och skogsbryn under våren och larven lever av blåbärsris. Det är en vanlig art, men illustrerar att viltet delar sina livsmiljöer och krav med mycket annan mångfald. Foto ©: Fredrik Widemo. 

Igår var det åter dags för Flora & Faunavårdskonferensen, som arrangeras årligen av ArtDatabanken. Jag har varit med ett antal gånger sedan starten 1992, och upplägget liknade tidigare års med korta föredrag mixat med korta paneldebatter. Konceptet är välbeprövat vid det här laget, och Flora & Faunavårdskonferensen har blivit litet av naturvårdens årliga träffpunkt. Här möts tjänstemän från kommuner, länsstyrelser, statliga verk och myndigheter med den ideella naturvården. Brukarorganisationerna finns också representerade, liksom forskningen. Möjligen kan man väl invända mot att det i år knappast fanns någon tid för frågor eller inlägg från auditoriet. Samtidigt fanns det istället en timme avsatt för diskussionsseminarier på olika teman.

Det är det internationella skogsåret i år, och temat för hela konferensen var därmed skog med titeln Vägar framåt- skogslandskap i förändring. Eftersom det är ArtDatabanken som arrangerar så låg självfallet en hel del fokus på rödlistade arter, även om man sedan några år tar mer tydliga och breda grepp på naturtyper d.v.s. ekosystemen som arterna lever i. ArtDatabankens skogsansvarige redogjorde för vilka faktorer som påverkar Sveriges drygt 2100 rödlistade skogsarter negativt, vilket var riktigt intressant. Det kom väl inte som någon överraskning för någon att slutavverkning var den faktor som påverkade de flesta av de rödlistade arterna negativt (c:a 1650 arter). Att den faktor som påverkar näst flest arter negativt är förtätning och igenväxning (750 arter) var dock kanske mer överraskande. Dessa processer påverkar alltså fler rödlistade arter negativt än exempelvis borttagande av död ved (c:a 700 arter), markstörning (300 arter) och dikning (200 arter). Jag tycker inte sämre om att få vatten på min kvarn än någon annan, och tankarna gick snabbt till de argument jag bland annat fört fram här om hur mångfaldsbärarna rönn och sälg inte bildar träd i dagens täta produktionsskogar. Samt hur ett medelhårt bete motverkar en tät igenväxningsfas i fält- och buskskikt, som är negativ för mycket av mångfalden. Man redovisade också siffror som visade att man 1927 hade 800 000 ha buskrik hagmark, som idag övergått till rena skogsbestånd. Där har mycket av de för viltet mest lämpade livsmiljöerna försvunnit…

Tidigare upptog buskrika hagmarker ungefär 800 000 ha, och gav en gradvis övergång mellan det öppna landskapet och skogen, som dessutom var mer luckig med ett rikt fält- och buskskikt. Foto ©: Fredrik Widemo. 

Skogsstyrelsen håller för närvarande på att se över paragraf 30 i Skogsvårdslagen, som styr inriktningen och omfattningen på den hänsyn man skall ta inom skogsbruket. Samtidigt har det kommit nya larmsiffror om hur andelen underkända hyggen nästan fördubblats, och hur man i Dalarna nu ligger nära en nivå där hälften av hyggena inte uppfyller lagens krav. Skogsstyrelsen har till och med anklagats för att försöka mörka siffrorna från centralt håll. Det var därmed ganska givet att delar av dagen kom att handla om översynen av lagstiftningen, och det var även det diskussionsseminariet som jag anmälde mig till. Slutsatserna från seminariet och andra inlägg under dagen är att lagstiftningen och dess tillämpningar måste bli tydligare, men framför allt att det måste finnas någon form av sanktioner mot den som inte uppfyller lagens krav. Idag löper den som plockar eller gräver upp en fridlyst orkidé en klar risk att bötfällas, medan den som förstör hela växtlokalen genom att bedriva skogsbruk i strid med lagens krav på hänsyn knappast löper någon risk att straffas. Vilket knappast är rimligt…

Det finns dock även ett stort systemfel inom lagstiftningen och översynen av densamma, som jag ser det. Man diskuterar kvalitativt hur man bör prioritera mellan olika värden, men det finns få eller små ambitioner att blir mer konkret med hur MYCKET hänsyn man är skyldig att ta. Möjligen för att detta är en riktigt het potatis… Jag har lyft fram detta i våra remissvar på Skogsstyrelsens arbete med översynen av § 30 och Skogsstyrelsens och Naturvårdsverkets arbete med en Kunskapsplattform för hållbart brukande av skog. Det är inte direkt förvånande att det är svårt att kvantitativt nå de uppsatta målen om de bara definieras kvalitativt… Jag skriver ett eget blogginlägg om detta, för att inte det här inlägget ska bli orimligt långt (den som vill kommentera mina tankar om den så kallade ”intrångsbegränsningen” gör det lämpligen i det inlägget).

Göktytan ropar över mina frostiga vallar och skogsbryn medan jag skriver detta. Det är en av de arter som gynnas av hänsyn i skogsbruket. Älgen är en annan. En väl fungerande naturvård i skogen gynnar tveklöst viltet och därmed oss jägare. Samtidigt har vi en viktig funktion att fylla som intresseorganisation, då våra brukarambitioner delvis handlar om att få till ett mer småskaligt och extensivt brukande av delar av landskapet. Inom våra led samsas också många olika aktörer i landskapet. Jag har fler gånger tidigare tagit upp detta, exempelvis i inlägget Miljömålsarbetet behöver ett fungerande mittfält. Det är viktigt att vi jägare och Jägareförbundet tar en aktiv del i debatten om hur naturvården utformas och bedrivs. Det är också en viktig del av vår organisations rötter.

av

Ännu en vargkramare som inget kan!

•

Det är nästan komiskt hur lite många ”vargkramare” kan om viltförvaltning. Nu senast är det Gunnar Gillberg (SNF, SOF och SRF) som i GP ondgör sig över jägarnas inflytande över rovdjurspolitiken och som helt okritiskt lyfter fram vargens ekologiska roll. Kaskadeffekter, det nya modeordet i vargdebatten, finns givetvis med. Kanske kan Daniels sjuåring ge även Gillberg lite lektioner?

Gillberg har ett huvudspår. Det finns ”överdimensionerade” klövviltstammar och det är jägarnas fel. Om det istället fanns fler vargar skulle det uppstå balans!
Vilket kvalificerat struntprat, det är tack vare jägarna som vi har så lite älg!

Värmland är nästan helt täckt av vargrevir, det finns inte plats för många fler. Om Gillbergs teorier hade stämt borde älgstammen rent logiskt minska nu i Värmland, till nivåer som inte är ”överdimensionerade”. Sanningen är dock den omvända! I stora delar av länet måste jägarnas avskjutning öka för att inte älgstammen skall explodera! Vargens närvaro har alltså motsatt effekt, älgstammen ökar! ”Kaskadeffekterna” är tydliga, fler viltolyckor, ökat betestryck och större skogsskador. Hur den biologiska mångfalden påverkas kan man diskutera. Älgarnas tramp på marken och deras bete som skapar luckigare bestånd i monokulturerna ökar i många fall den biologiska mångfalden.

Igår ägnade jag dagen åt spillningsinventering. Jag hittade spillning efter älg, rådjur, räv, hare, tjäder och orre. Medan jag inventerade blev jag uppringd av en Gottlänning som, precis som Gillberg, var kritisk till Jägareförbundets vargpolitik. Även han talade om kaskadeffekter och att det borde finnas fler vargar i Sverige. Jag stod mitt i en contorta plantering när han ringde! Det är just sådant som ”vargkramarna” glömmer bort. Vi har ett ekosystem som är helt reglerat av oss människor, helt enkelt för att det är det som bygger vårt välstånd. Contortan, detta i mitt tycke hemska trädslag, finns t ex över mycket stora arealer och planteras fortfarande trots att det inte är ett inhemskt trädslag. Helt enkelt för att det ger inkomster till Sverige. Den ”naturliga balansen” som Gillberg talar om finns inte. Möjligen kan vi genom mänskliga åtgärder, som jakt, skapa något som påminner om balans.

Gotlänningen, till skillnad från många andra som är kritiska till vargpolitiken och förbundets roll, valde han att ringa upp mig. Han stod ut med att lyssna på mitt flåsande under det halvtimman långa samtalet eftersom jag samtidigt förflyttade mig mellan provytorna i sommarvärmen. Gotlänningen och jag var tämligen överens när vi avslutade samtalet, det gäller att hitta en nivå på vargstammen som de flesta kan acceptera. Kaskadeffekter är något som vi vill undvika, inte något att eftersträva! Det är bl a därför vi jagar älg och varg!

av /68 Kommentarer

Iskalla älgar

•

Hur definierar man arktis? En fråga som dök upp efter att ha läst en projektbeskrivning om hur man kan öka intresset för norra Sverige som resmål samtidigt som man slår ett slag för de positiva värden som älgen för med sig. Svaret på frågan blev inte helt solklart. En gammal enkel sanning är att Arktis ligger ovanför polcirkeln, men alla delar inte den uppfattningen. En lite nyare definition är att det ingen månad får vara en dygnsmedeltemperatur över +10C. Den senare definitionen gör att både Sverige och Finland med smal marginal hamnar utanför Arktis. Samtidigt är det ju alltid intressant ur turistisk synvinkel att sälja på något exotiskt, så Arktisk har i vissa sammanhang flyttats allt längre söderöver. I detta projekt sägs Arktisk vara allt norr om den 60:e breddgraden. För att du inte ska behöva slå upp en gammal kartbok så kan jag avslöja att det innebär i ungefärliga drag ”norrlandsgränsen” någonstans i höjd med Dalälven. Själv har jag lite svårt att se Gävle och Sundsvall som några Arktiska städer, jag har bekanta som inte ens räknas dessa städer till begreppet norrland! Men jag gissar att man får tänja på gränserna i marknadsföringssyfte!

Nu sitter jag alltså och läser in mig på detta projekt ”ICEMOOSE” inför morgondagens möte med inblandat folk som ska försöka kombinera ökad turism med ökad kunskap om älgar och ökad kunskap om forskning om vilt i arktisk miljö i samband med klimatförändringar.  En ny vinkel, men jag ser med intresse fram emot att andra än jägare lyfter fram älgens alla positiva värden för landet, det är på tiden! Vi får säkert anledning att återkomma till detta framöver, just nu är det mycket idéer…

av

Kultur- och fågelkrock

•

Till mitt eget stora förtret är jag idag dömd att ha Niklas Strömstedts ”Den sista morgonen” på hjärnan. Kommer ni ihåg den? Mycket smäktande ballad som jag själv stapplat fram en och annan tryckare till på Långnäsparken i min ungdom… Anledningen till mitt nynnande är strofen 1:45 in i låten: ”Vi körde på en fågel och begravde den”. Jag och mina söner var nämligen inblandad i en fågel- och kulturkrock imorse.

Halvvägs till skola och dagis var det trafikstockning på landsvägen. Tre bilar med varningsblinkers på stod vid vägkanten och av folksamlingen att dömma var något djur påkört. Jag började leta efter morakniven i handskfacket, på just den här sträckan har jag nämligen tidigare avlivat såväl påkörda rådjur som dovhjortar. Äldste sonen hoppade ut och jag sprang efter fram till folksamlingen. Väl framme kunde vi konstatera att där låg … en kaja. Vettskrämd och döende. Båda vingarna var av, det droppade blod ur näbben och vid ett av benen hade magen spruckit. Inget snack om att här var snabb avlivning det enda raka. Men det kom inte på fråga. Den samlade expertisen av kvardröjande påskfirare från storstaden hade redan bestämt att kajan nu skulle till en Viltrehabiliteringsanläggning.

Under tiden jag och min son mycket pedagogiskt försökte förklara att sådana anläggningar knappast gör något åt ett dylikt fall dog kajan. Tolka mig nu inte som att jag vill förbjuda Viltrehabiliteringsanläggningar, de fyller en mycket viktig funktion, men jag som har utbildat dem i hur man lämpligast avlivar fåglar och små däggdjur vet att en av nyckelfunktionerna är att döva människors dåliga samvete och ta emot döende vilt som då de olyckliga farit snarast barmhärtighetsavlivas. Den sista tjänsten fick inte kajan, tyvärr. Men inte nog med det. Strax efter den sista sucken dragits kom nästa bakslag.

Nu skulle kajan i sann Niklas Strömstedt – anda begravas. Då rann sinnet på den 7 – årige sonen. Han höll en monolog, värdig en bättre agitator, om kretslopp, greppade resolut kajan, stegade ut i skogen och försvann. När han kom tillbaka mumlade han något till den häpna hopen i glänsande nya och moderiktiga Hunterstövlar om att kajan nu kommer till nytta som mat för någon annan som har det svårt eller hungriga ungar och gick bestämt och satte sig i bilen. Jag lommade stolt efter.

Min son har bevisligen fötstått ett och annat om djur och natur. Han vet också att vargar inte har fem tår eller för den delen klövviltskäkar och luftfyllda hårstrån. Det kanske polisen skulle behöva lära sig? Särskilt nu när den gamle överåklagaren föreslår att de inte får vara jägare. Man kan inte annat än ta sig för pannan och nynna ”… när våren var som vackrast…”

av /11 Kommentarer

Har alla fått vargfeber?

•

Just nu börjar ca 80 ungvargar att söka lediga revir och framtida partners. En varg nafsade en man i byxbenet i Helsingborg, en sprang genom centrala Örebro, en tredje sågs i Köping, den fjärde på Vikbolandet, den femte jagar katter i Småland om det nu inte är den samma som den första i Helsingborg. En sjätte var i Danderyd under påsken, den fick jag en bild av via mailen! Två tjuvskjutna vargar har idag hittats av en karlstadsbo utanför Arvika basuneras nu ut i alla medier! En vargvalp hittades i Gävleborg. Vargfebern sprider sig! Alla ser varg överallt!

Men vad är egentligen sant? Vargen i Helsingborg, det var verkligen en varg! Ingen som sett bilder eller filmen på den behöver tveka. Men hur är det med resten?

Vargvalpen från Gävleborg visade sig vara en grävling. Danderydsvargen är med största sannolikhet en hund. De två tjuvskjutna vargarna i Arvika är garanterat inga vargar. NWT publicerar en bild på en av den! Vargar är inte idisslare! De har inte heller hjortdjurspäls! Allt tyder på att de ”tjuvskjutna vargarna” är två rådjur som svultit ihjäl i vinter. Jag har själv hittat 5 stycken under spillningsinventeringen i vår, trots att jag bara börjat. Hur det är med övriga rapporter vet jag inte. Kanske är det varg, men det kan lika gärna vara hermelin! Det var nämligen en annan ”vargvalp” som hittades för några år sedan!

Vargfebern sprider sig över landet. Men som Daniel skriver, You ain´t seen nothing yet…

av /6 Kommentarer

Oenighet i gott samförstånd

•

Nu är det dags för slutspurten i de lokala samråden inför höstens älgjakt. Dessutom slutspurten på denna typ av samråd överhuvudtaget eftersom systemet kommer att se delvis annorlunda ut till nästa vår. Exakt hur det ser ut vet ingen riktigt idag, men grunderna i den nya förvaltningen bygger i alla fall delvis på dagens system med samråd mellan jägare och markägare så helt nytt blir inte allting i alla fall. Under de år jag har jobbat med samråden och för- och efterarbeten så slår det mig att man inte alltid är klar över vad samråd egentligen innebär. Att man ska sträva efter samsyn är en bra utgångspunkt. Att man till varje pris ska komma överens är däremot något helt annat! Därför känns det bra att man från vissa håll nu hör att man från bägge sidor konstaterar att man har haft ett bra och konstruktivt samråd, men man kom i slutändan inte överens. Det är just den respekten för varandras åsikter som kan leda det fortsatta arbetet framåt även in i den nya förvaltningen. Vissa år har det framförts synpunkter på att Länsstyrelsen i alla lägen beslutar efter markägarnas förslag så det är ingen idé att vara oenig. Problemet i det läget är att man inte kan hävda att man tycker olika om man är enig i protokollet vilket gör att det kan bli svårare att få en fortsatt dialog med jaktlagen.

Man kan ha synpunkter på beräkningsmodeller, detaljkrav och grundmaterialet som leder fram till de önskemål man har. Det gäller från bägge sidor om bordet. Men om man kommer så långt att man kan resonera om vad man tycker och varför så tror jag i längden att förvaltningen av älg blir bättre. Att antalet oeniga samråd i Norrbotten i år är fler än tidigare ser jag alltså inte som något större problem, så länge oenigheten kan förklaras och respekteras! Sen är det nu upp till viltförvaltningsdelegationen att för första gången på allvar fundera över denna fråga. Självklart måste de oeniga samråden analyseras och nivåer sättas efter tillgänglig fakta. Inte en helt enkel uppgift eftersom de som borde ha detaljkunskapen inte kom överens. Att göra det enkelt för sig och säga att man beslutar enligt det högsta förslaget och ”låter jägarna ta ansvar för att avsluta jakten i förtid om tilldelningen är för stor” är ingen lyckad lösning. Ska delegationen ha ett reellt inflytande över förvaltningen så måste de våga ta beslut eftersom det är vad de är satta att göra. Själva idén med en licenstilldelning är att den ska vara gränssättande för avskjutningen, en hög nyttjandegrad i sig kan alltså inte vara fog för en höjning till kommande säsong.

Nu ska jag skicka in alla protokoll till Länsstyrelsen efter genomläsning och sammanställning, sen blir det några dagars påskledigt. Må vårsolen lysa över er alla!

av

Jägarna som förvaltare av naturvärden

•

Grågässens bete på Håslövs ängar utgör ett hot mot de häckande vadarna, eftersom bon och ungar enkelt hittas på de kortsnaggade områdena. Foto ©: Fredrik Widemo.

Under förra veckan deltog jag och min kollega Niklas Holmqvist vid ett seminarium i Kristianstads vattenrike om skötsel av strandängar för att gynna vadare. Jag har forskat och utrett dessa frågor sedan slutet av 1980-talet, så att seminariet intresserade mig var ganska givet. Att kollegan Niklas i egenskap av förbundets fågelexpert kände likadant var inte heller direkt oväntat. Man kan dock kanske fråga sig om detta är något som Jägareförbundet bör ägna sig åt, när vi är många som kontinuerligt känner att vi går på knäna exempelvis i älg- och rovdjursfrågor? Absolut! Det finns en tydlig förändring från myndighetshåll, där man åter ser jägarna som förvaltare av naturvärden. Man ser samtidigt Jägareförbundet som en viktig expertinstans när det gäller viltförvaltning. Självklart har vi allt att vinna på att gemensamt axla den rollen.

Vad är det då som gör att strandängsvadarna går tillbaka, och vad kan vi som jägare bidra med för förståelse och åtgärder? Det finns många skäl till minskningarna. Flera av dem är dock knutna till predation, och här finns det en hel del att göra. Markhäckande fåglar drabbas typiskt av att c:a 40 % av bona rövas av predatorer innan kläckning. För strandängsvadare ligger dock siffran på sina håll i södra Sverige idag på 90 %. Då ska man ha klart för sig att vadare har borymmande ungar, som inte blir flygga förrän tre veckor efter att de lämnat boet. Predationen under den perioden är extremt svår att mäta på ett bra sätt. Själv har jag tillsammans med tidigare studenter försökt, och landat på uppskattningar av 90 % predation på de kullar som faktiskt kläckte fram. Tio procent av 10 procent blir inte många flygga fåglar… och därmed har predatorkontroll plötsligt blivit en intressant förvaltningsåtgärd i myndigheternas ögon.

Vem är det då som står för predationen? Svaret är rödräv, rödräv, rödräv, grävling… Marklevande däggdjur står i de flesta områden för nästan all predation, även om kråkfåglar tar en del. När det gäller predation på ungarna är dock rov-, kråk- och måsfåglar mer betydelsefulla. Man tar idag bort tornfalks- och pilgrimsfalksholkar, samt sågar ner träd och buskar som kan hysa häckande kråkor. Man hägnar även strandängar på en del håll. Räv- och grävlingssäkra stängsel kostar dock 150:-/metern, vilket blir väldigt dyrt… och hermeliner, vesslor och illrar smiter snabbt igenom och utnyttjar resursen.

Naturum i Kristianstads Vattenrike är byggt på pålar, i princip mitt i stan. Här kan allmänheten lära sig om våtmarker och området, sida vid sida med förvaltarnas arbete. Foto ©: Fredrik Widemo.

För att uppnå någon kostnadseffektivitet behövs även jakt. Man anlägger nu konstgryt och funderar över hur man skall få tillräckliga jakttryck, utan att det står i konflikt med hur områdena kan utnyttjas för rekreation. Det är onekligen intressant att sitta i en församling på c:a 60 personer, huvudsakligen länsstyrelsetjänstemän, som sakligt diskuterar hur man kan och bör hantera behov av predatorkontroll inriktad på fridlysta, och i sig själv skyddsvärda arter. Naturförvaltarna är inte betraktare inom sina skyddade områden, utan har som uppgift att genom aktiva åtgärder förvalta mångfalden. Här har vi en hel del att erbjuda. Predatorkontroll måste bedrivas kontinuerligt, och det kommer nog att öppnas en del tillfällen för intresserade predatorjägare.

En viktig del i problemen på strandängarna är att de betats, och betas, för hårt. Idag står vitkindade gäss och grågäss för en hel del av betet, och håller därmed gräset på en så låg nivå att ruvande fåglar, ägg och ungar enkelt kan hittas av predatorerna. Särskilt allvarligt är det för sådana arter som har som strategi att gömma sina bon, snarare än att aktivt försvara dem. För att kunna förvalta strandängarna på ett optimalt sätt för vadare måste man kunna styra betestrycket, vilket inte längre bara handlar om att diskutera hur många betande kor eller får man bör ha. Kraftigt växande gåsstammar utgör idag ett allvarligt hot mot en del av vår inhemska mångfald, vilket gör att vi behöver reglera gåsstammarna inte bara för att skydda grödor utan även ur ett naturvårdsperspektiv. Även här kommer jakten in i bilden, såväl i form av jakt under allmän jakttid och som form av skyddsjakt. Predatorkontroll och gåsjakt har idag blivit förvaltningsverktyg inom naturvården, och det är vi jägare som är utförarna och experterna! Likaväl som vi reglerar älgstammen utifrån olika intressen behöver vi reglera rödräv, grågäss, vitkindade gäss…

Det är inte bara i fallet strandängsvadare som vi för liknande diskussioner. Om några veckor är det ett motsvarande seminarium på Nordens ark, om vad man kan göra för att gynna igelkotten. Predation av grävling har visat sig vara viktig utomlands, och predatorkontroll och åtgärder för att skapa skydd kan vara viktiga framtida åtgärder även i Sverige. Även här har SJF tillfrågats om att vara med och diskutera förvaltningen utifrån våra kompetensområden.

Brushanar och igelkottar är inte jaktbart vilt, men vi jägare kan genom vår verksamhet och kompetens bidra till att bevara dem. Vi har en lång tradition av att ta ett brett ansvar för viltförvaltningen, och självklart skall vi fortsätta med det. Vi får därmed själva uppleva en rikare mångfald och får ett stärkt anseende i myndigheternas och allmänhetens ögon. Självfallet så gynnar dessutom åtgärderna även det jaktbara viltet.

Håslövs sista brushanar? Predation från räv och grågässens bete måste hanteras för att vi i framtiden ska kunna njuta av brushanarnas lek och rödspovens spel. Foto ©: Fredrik Widemo.

av /21 Kommentarer

björnen går ur idet

•

Enligt gammal beprövad kunskap så är det på Tiburtiusdagen, alltså den 14 april, som björnen ska lämna idet. Själv föddes jag den dagen och döptes till Björn, även om mina föräldrar har intygat att de inte hade en aning om detta med när björnen anses vakna. Det får vara hur det vill med det, men från och med idag borde alltså jag vara något mer pigg och alert om det ska stämma. Vädret ger ju onekligen hopp och den norra delen av landet är nu en betydligt ljusare plats än mitt och syd! Den senaste veckan har tillbringats på mer eller mindre resande fot och hantering av frågor som ligger vid sidan av både älg och rovdjur (nåja, nästan i alla fall). I den förtroendevalda organisationen ersätts krets- och länsårsmöten med att de valda ombunden ska förbereda sig för Svenska Jägareförbundets årsstämma. Där ska mycket formalia avhandlas, men formalia som lägger grunden till hela organisationen! Verksamhetsberättelser ska läggas till handlingarna, styrelse och andra poster ska väljas och inlämnade motioner ska behandlas och styra kommande års verksamhet på olika nivåer. Alla kanske inte tycker att den formella delen av föreningslivet är så upphetsande, men utan den blir det svårt att känna trygghet i att vi har ett tydligt stöd för vad vi säger, oavsett på vilken nivå inom organisationen vi gör det.

Ibland får man en känsla av att man ser ner på den ibland lite tröga hanteringen med motionsskrivning, årsmöten i tre led (krets, län och riks) innan man kommer igång med att arbeta med en fråga. Med dagens mail, web och twitter så vill man ha kortast möjliga tid mellan tanke och handling. I vissa frågor går det självklart att snabba upp processen men inte vad gäller allt. Lika ofta hörs kritik för att frågorna inte är tillräckligt förankrade i organisationen, att frågor hanteras för fort. Det är en inte helt enkel balansgång att ta sig fram mellan snabb hantering och välförankrade beslut! Att läsa motioner till en årsstämma är också intressant eftersom det ger en bra bild av vad som engagerar våra medlemmar runt om i landet. Att rovdjuren fortfarande är en viktig fråga är självklart. Andra motioner handlar om ungdom, jakttider, vapenfrågor och fjälljakten m.m. Sen tillkommer motioner som mer har internpolitiska dimensioner.

Man kan självklart ha synpunkter på antalet motioner och vad de handlar om men det är en intressant tanke att fundera på hur många diskussioner och tankar som har lett fram till att motionerna formulerades och skrevs ner för att skickas till jaktvårdskretsen. Kretsstyrelsen har tittat på dom och lämnat yttrande inför kretsårsmötet. De moioner som går vidare granskas av Länets styrelse och årsmöte. På bägge nivåerna sker någon form av gallring. Alla motioner är ju inte menade att nå hela vägen upp till nationell nivå utan kanske handlar om konkreta planer för just den egna kretsens verksamhet. Andra frågor rör enbart den egna länsföreningen. De som är riktade till riksnivån skickas vidare från länsföreningens årsmöte om länsårsmötet delar motionärens synpunkter. Oavsett vad man tycker om motionshanteringen och om man delar motionärernas synpunkter eller inte så är det ett imponerade engagemang från medlemmar och förtroendevalda!

Nästa steg i föreningslivet kan ställa till problem, nämligen att inse att egna förslag inte får gehör utan lämnas utan åtgärd. Att då acceptera det och fortsätta arbeta mot gemensamma mål är inte alltid lätt, men en förutsättning för fortsatt framgång. För oavsett vad man tycker i enskilda frågor så är den här organisationen framgångsrik och det beror på engagemanget hos både medlemmar, förtroendevalda och alla de som jobbar inom förbundet. Det kanske är så att jag tillhör en äldre generation men jag känner faktiskt att formalian i föreningslivet ger en trygg grund att stå på.

Sen hoppas jag självklart också att man tar sig tid att ge sig ut i terrängen mellan varven också, även de som är engagerade förtroendevalda. Häruppe i norr börjar sjöarna så smått bli isfria och det är dags att ge sig ut och se efter hur bävrarna har det…

av /1 Kommentar

Vad tycker svenskarna om varg?

, •

SOM – institutet, Göteborgs Universitet, har precis kommit med sin årliga kartläggning av svenskarnas tyckanden och tänkanden. Den har uppmärksammats mycket i media, främst eftersom Kungen går kräftgång i förtroende efter den berömda boken och Regeringen åtnjuter större förtroende än någonsin. Sedan 2009 har man också en ganska stor del i studien som behandlar svenskarnas inställning till vilda djur, i sig ett tecken i tiden på att vilda djur engagerar. I årets variant finns massor av intressanta resultat att diskutera, så jag ska be att få återkomma senare med funderingar om såväl vildsvin som älgar. Vi börjar dock med vargen.

Om vi tittar på grundinställningen hos svenskarna så är den ganska konstant och tydlig. En tredjedel vill ha mer varg än idag, en tredjedel tycker det är lagom och en tredjedel vill minska vargstammen. Det kanske mest förvånande är att varken vargjakten eller den efterföljande vulgärdebatten verkar ha förändrat svenskens instälning ett enda dugg.

Tittar man sedan på om det finns block- eller partipolitik i vargfrågan så blir bilden lite spretigare. Det är dock bara ett partis väljare som uppvisar en majoritet för en ökad vargstam, Miljöpartiets. Det visar väl, om inte annat, att Riksdagspartierna känner sina väljare rätt när de röstade igenom den nya rovdjurspolitiken med vargjakt och en stabilisering av vargstammen med mycket bred majoritet.

Tittar man sedan på hur viktig bostadsorten är för din attityd till varg blir det riktigt intressant. Lägst andel som vill öka vargstammen har man på landsbygden, där vill bara en fjärdedel av medborgarna ha mer varg. I mindre tätorter och i städer i allmänhet vill ungefär en tredjedel ha mer varg. Attityderna här har inte nämnvärt förändrats mellan 2009 och 2010, vilket bland annat P1 imorse tolkade som att licensjakten inte haft någon effekt på acceptansen. Det finns dock en mycket intressant detalj som man ser om man skiljer ut folk från de tre storstäderna. Där har andelen som vill ha mer varg minskat från 57% 2009 till 47% 2010. Från majoritet till minoritet… Vargjakten kanske inte ökar acceptansen på landet för varg, men den gör att den minskar saktare!

Det är i sig synd att sådana här studier inte får mycket större utrymme i Riksmedia, för de visar med all önskvärd tydlighet att vargfrågan är rätt enkel. En mycket bred majoritet av svenskarna tycker vår vargstam är lagom just nu och på landet vill hälften av invånarna minska vargstammen, inte bara jägarna som många vill hävda. Därför måste man ta hänsyn till de som ska bo med vargen, för de gillar det inte.

Jag måste avslutningsvis också bara påpeka att den vulgärdebatt som förekommit de två senaste vargjaktssäsongerna inte verkar ha påverkat svensken alls. Det är nog svårt att tro för många av oss inblandade men för den vanliga svensken är detta en ickefråga. Svensken är klok och pragmatisk och varken EU-anmälningar, blixtrande debatter i tv eller jägarhatiska ledarsidor eller insändare rubbar uppfattningen att ”visst ska vi ha varg, men det är nog nu”.

av /11 Kommentarer

Ingen objektiv rovdjursutredning!

, •

Igår presenterade rovdjursutredaren sina bedömningar av gynnsam bevarandestatus (GYBS). Få lär har missat att han föreslår 450 vargar, 850 järvar, 1800 björnar och 1200 lodjur som gräns för gynnsam bevarandestatus. Däremot är det få som förstår hur han kommit fram till dessa nivåer. Vetenskapliga bedömningar sägs ligga till grund för dessa nivåer. Jag hävdar motsatsen!

Art- och habitatdirektivet kvantifierar inte några gränser för GYBS. Det finns inga värden för inavelsgrad, inte för antalet djur, inte för hur stort geografiskt område som krävs eller hur stort genetiskt utbyte en population måste har med en närliggande. De värden som utredaren valt att använda är hans eller genetikers personliga val. Problemet är att en annan utredare mycket väl hade kunna göra helt andra val, utan att det hade varit mera rätt eller fel. De är bara deras subjektiva bedömningar, inget annat! Liljelund bekräftar detta i SvD när ha säger, hade en gynnsam bevarandestatus kunnat räknas fram med objektiva kriterier så hade ju ingen utredning behövts.

De senaste åren har jag sett ett antal bedömningar av GYBS för varg i Sverige, som alla sägs bygga på EU direktivet. Artdatabanken kom fram till 1100 vargar, den internationella forskargruppen till 750, rovdjursutredaren till 450, Finland anger 200 och den förra rovdjursutredaren kom också fram till ca 200 och till sist säger SJF 200 i Skandinavien varav 150 i Sverige.

Jag hävdar att ingen av dessa beräkningar är helt fel men ingen är heller helt rätt! Den vetenskapliga grunden är nämligen exakt den samma för alla! Det som skiljer är vilka värderingar de olika bedömningarna bygger på. Alla bedömningarna uppfyller däremot EUs grundkrav för GYBS!

Jag har sen igår försökt få svar på frågan om hur utredningen kommit fram till 1200 lodjur som GYBS! Jag har pratat med både utredaren och de båda sekreterarna. De kan inte svara annat än att de ”valt” ett värde i ett stort intervall! De är vår bedömning men kunde lika gärna varit något annat, säger de. De kunde alltså lika gärna ha valt ett helt annat värde, mycket högre eller betydligt lägre.

Ne 500, är ett begrepp som används. Det anger det minsta antalet genetiskt effektiva individer i stammen. Det påstås vara ett krav för långsiktig överlevnad.
Andelen genetiskt effektiva individer varierar mellan arterna. För lodjur angav utredningen 15 % i sitt första utkast. Vilket innebär 3300 lodjur (500/0,15). Utredningens bedömning blev att Sverige då måste ha 1500 lodjur för att nå GYBS. Efter påpekanden om att det var fel ändrades siffran för andel genetiskt effektiva individer till 32 %, alltså mer än en fördubbling. Ne 500 värdet halveras därmed från 3300 till 1600 (500/0,32). Rent logiskt borde det innebära att även GYBS värdet i Sverige borde halveras från 1600 till 800, men icke! Utredaren föreslår istället 1200 lodjur, utan att kunna förklara varför. Dessutom väljer utredaren att bortse från att den Skandinaviska populationen är hänger samman med den finska.

Bygger utredningen på strikt vetenskap eller på strikt juridik? Det är ingendera, det är bara utredarens personliga bedömning, inget annat! Strikt vetenskapliga eller juridiska bedömningar skulle innebära att en annan utredare med samma grundförutsättningar skulle komma fram till samma slutresultat. Vi ser nu att bedömningarna av GYBS för varg varierar med en faktor 10, mellan olika ”experter”.

Jag vidhåller det jag framfört under hela utredningen bl a  i två separata skrivelser, GYBS är ett politiskt ställningstagande som inte skall tas som gisslan av genetiker och andra naturvetare med egen agenda!

Skrivelse 1

Skrivelse 2

av /36 Kommentarer