Lördagen tillbringades tillsammans med de i jaktvårdskretsarna som har ett särskilt ansvar för älgfrågorna. Många av dessa sitter också som jägarrepresentanter i våra älgförvaltningsgrupper. Självklart är det intressant att höra hur man upplever uppstarten av den nya förvaltningen och också dela med sig av erfarenheter från de olika grupperna. Det stod också självklart på agendan hur kretsarna ska jobba med älgfrågan framöver, har dom verkligen ”tappat” frågan om älg som det många gånger görs gällande?

Jag är helt övertygad om att kretsarna kommer att ha en fortsatt betydelse i älgarbetet, framför allt i områden med en större areal som inte ingår i något älgskötselområde. Förvaltningsgruppen har nämligen krav på sig att samråde med ÄSO, men vem samlar upp tankar och idéer från tilldelningsområdena? Jo kretsen! Hur samråden med ÄSO kommer att gå till vet vi inte heller, ska en deltagare från varje ingående jaktlag i ett ÄSO vara med eller blir det bara en företrädare för området som samråder med förvaltningsgruppen? Återigen, jag är övertygad om att kretsarna även i framtiden har en uppgift att fylla när det gäller att samla in synpunkter från enskilda jägare/jaktlag och föra det uppåt till sina representanter i förvaltningsgrupperna!

Sen påpekade någon att det kan vara av godo att kretsen börjar se över vad man jobbar med och fokuserar mer på annat än älgförvaltning. Visst har det varit så att man på vissa håll har fyllt sin tid med älgfrågor och allt annat har hamnat i skymundan. Det finns det nu möjlighet att åtgärda och lyfta fram arbetet med utbildningar, ungdomsverksamhet, skytte, hundar, skolkontakter… ja listan kan göras lång!

En annan fråga som har varit aktuell under många år i länet är frågan om uppehållet i älgjakten som normalt är förlagt i skiftet september/oktober. Ska vi ha det kvar eller inte? Är det biologiskt motiverat? Finns det andra skäl till att ha ett uppehåll i älgjakten i de län där älgen börjar jagas redan i september? Det biologiskt riktiga i att ha ett brunstuppehåll kan vara lite svårt att motivera, i alla fall om man menar att älgarna ska få vara ifred under brunsten. Jakt på annat vilt pågår för fullt och just denna period brukar användas för jaktprovsverksamhet. Det finns inte någonting som direkt visar att störningen påverkar älgarnas brunst nämnvärt. Förvaltningsmässigt kan man så klart hävda att de stora tjurarna löper större risk att exponera sig och bli skjutna vid jakt under högbrunst, men för att undvika det borde i så fall uppehållet vara längre än det som nu finns. Ett annat sätt att lösa frågan är att man inom jaktlagen tar en diskussion om vad som ska skjutas inte bara hur många. (Jag har inte glömt bort att jag har lovat en blogg om troféjakt, men den kommer senare!) Däremot är uppehållet i jakten definitivt befogat, anser jag, för att ge plats åt andra än älgjägarna. Visst kan och ska vi samsas i skogen oavsett vilken jakt vi bedriver, men det är inte så lätt för en ensam stövarjägare att hävda sig mot ett samlat älgjaktslag om man är samtidigt ute i skogen. Det är oftare älgjägare som säger att det går bra att samsa än det är småviltjägare som säger det! Hur det blir återstår att se, ett område vill slopa jaktuppehållet för att kunna lägga ut de lagstadgade 70 dagarna men kunna avsluta jakten tidigare i november. För Norrbottens del är jakten i november inte helt enkel med mörker, snö och kyla. De älgar som återstår efter jakten har börjat gå på reserverna redan vid denna tid och det finns definitivt anledning att låta dom gå in i vinterperioden i lugn och ro. Någon jakt längre ut på året finns inget intresse av från någon grupp.

Vi pratade också en hel del om insamling och tolkande av data och det är bara att konstatera att de data vi faktiskt samlar in via obs och avskjutning kan nyttjas betydligt mer och på ett bättre sätt än vi gör idag. Vi jobbar på att ta fram utbildningar och hjälpmedel för detta, men redan nu kan man göra mycket om man bara samkör och faktiskt analyserar de olika siffrorna istället för att bara titta på en kurva i taget. Med en samkörning i det här länet kan man till exempel konstatera att förhållandet mellan hondjursavskjutning och tjurandel i stammen enligt älg-obs är precis det motsatta mot vad man förväntar sig. Områden med hög hondjursavskjutning under många år har generellt sett betydligt sämre andel tjur i stammen än områden med låg hondjursandel i avskjutningen. Det visar inte på ett facit på hur man ska göra, men det visar på att man måste titta på siffrorna från sitt eget område och inte förutsättningslöst jaga efter en standardmodell.

Dagen genomfördes i god anda och det känns hoppfult för framtiden och de signaler vi får vad gäller samarbete med markägarsidan i länet. Ett orosmoln är omorganisationen i Sveaskog som kan påverka arbetet i förvaltningsgrupperna, men utöver det så har det börjat bra. Det är bara att hoppas på en fortsättning i samma anda!

Många av oss sitter nu i skarpt läge när det gäller att sätta mål och skriva planer inom den nya älgförvaltningen. Jag har tidigare flera gånger lyft fram betydelsen av att man räknar med eventuella effekter av varg- och björnpredation, och att det enligt Grimsöforskarna är helt nödvändigt att ta höjd för eventuella etableringar innan de sker. Den bilden överensstämmer kanske inte riktigt med hur dagens nyhet om vargens inverkan på älgstammen presenteras av Ekot. Nyheten är dock något ryckt ur sitt hela sammanhang; att man på många håll fortfarande kan jaga älg med varg närvarande beror helt enkelt på att man hade tillräckligt med älg vid etableringen. Kollegan Daniel redogör tydligt för vår syn i Svensk Jakt, men det kan även vara bra att ha något att referera till i pågående diskussioner inom skötselområden och älgförvaltningsgrupper.

SLU (för övrigt samma forskare som citeras av Ekot) har tagit fram manualer för älgförvaltningen, och i den här länken framgår svart på vitt: det behövs i genomsnitt 4 extra älgar/1000 ha i vinterstam för att kompensera för vargens predation och 6 extra älgar om man har både varg och björn. Dessa siffror kan alltså läggas till den nivå man kommer fram till utan predatorerna närvarande, och får väl ses som den mängd vargföda som samhället anser att man skall hysa. Självklart kommer det innebära ett något högre betestryck om man inte får en etablering, eller innan den sker, men det är inte jägarna som ska klä skott för detta.

Siffrorna är genomsnitt och kan därmed behöva anpassas uppåt eller neråt efter lokala förhållanden. Det handlar dock alltså inte om några försumbara effekter, utan dessa måste arbetas in planerna för såväl ÄSO som ÄFO där man kan vänta sig etableringar. Siffrorna tjänar dessutom som riktmärken för Viltförvaltningsdelegationerna när de ska fatta beslut om klövviltstammarnas storlek och födounderlaget för det stora rovdjuren i länen.

Den 8 mars tillbringade jag en ganska god stund i bilen eftersom jag tog en tur och retur resa till Gällivare för att tillbringa kvällen på ett medlemsmöte i jaktvårdskretsen. Om någon nu missade det så var det den internationella kvinnodagen då. Radion fylldes till en ganska stor del av diskussioner runt kvinnofrågor i samhället. En hel del kvinnor ansåg att det var fel att vika en speciell dag för kvinnofrågor, de vill ha denna fråga aktuell alla årets dagar. Ett rätt legitimt krav, vilket gör att jag skriver detta nu istället för den 8 mars!

Vad har då jakt med kvinnofrågor att göra? Faktiskt ganska mycket. Självklart skulle man kunna visa upp en rad statistiska data som visade på den stadiga utvecklingen av kvinnliga jägare i Sverige och övriga världen, men jag tänkte välja en något annan vinkel på detta.

Väldigt ofta när man pratar om kvinnors villkor, särskilt när detta diskuteras i samband med mitt hemlän Norrbotten, så framhåller man ”problemet med machokulturen” och i samma andetag nämns nästan alltid jakt, fiske och skoter. Eftersom jag har många vänner som både är kvinnor, jagar, fiskar och kör skoter så känner jag inte riktigt igen det som en machokultur idag. Frågan är vad man är ute efter egentligen, för visst är det så att målsättningen måste vara att göra alla verksamheter tillgängliga för alla oavsett kön. I slutändan tillgänglig för alla, oavsett vad! Men i allt för många reportage och debatter framställs jakt, fiske och skoter som någonting nästan fult som vi bör fundera på om vi verkligen ska fortsätta hålla på med. Min gissning är att de som driver den linjen har mycket liten kunskap om ämnesområdet!

I min värld driver man jämställdhetsfrågor genom att skapa möjligheter för alla att jaga, fiska och köra skoter på samma villkor och utifrån eget intresse. Det är inte acceptabelt att skapa ett motsatsförhållande mellan friluftsliv och jämställdhet eller att försöka få de som älskar jakt och fiske att känna dåligt samvete för det!

Man pratar om problemet med att många kvinnor flyttar till större orter eller söderöver och självklart kan det vara ett problem för bygden, särsklit om de inte återvänder efter studier eller några års erfarenhetsuppbyggnad. Men det finns självklart flera sätt att tackla problemet. Jag har svårt att se att mindre orter i norrlands inland ska kunna ta upp konkurrensen med Stockholm och Göteborg vad gäller kulturutbud på teatrar och konserter eller olika utbud av restauranger. Det norrlands inland kan konkurrera med är närheten till en fantastisk natur. Arbetet för att skapa en bättre förutsättning för att även kvinnor ska stanna kvar eller återvända är väl att få även kvinnorna att inse det fantastiska med att kunna nyttja naturen fullt ut året om, inte att skuldbelägga de som gör just det!? Vi är på väg men har fortfarande en lång väg att gå innan lika många kvinnor som män inser det fantastiska med jakten. Fisket har kommit längre, men fortfarande finns även det med när man i debatterna vill belysa ”problemet med machokulturen” i norr.

Jag hoppas att vi alla är så öppna i sinnet att vi kan tillåta en utveckling och faktiskt inse att jakten och fisket idag inte har någon koppling till ”macho” utan är ett sätt för alla att uppleva naturen och vara en del av den. När alla som vill också kan vara med då är jakten en del av det jämställda Sverige. Vi är på god väg men det finns fortfarande arbete kvar att göra för att nå ända fram. Det är fortfarande för lätt att av slentrian koppla ihop jakt och fiske med ordet ”macho”, jag hoppas att det har hunnit bli ändring på det till åttonde mars nästa år, eller gärna tidigare än så!

Idag fick jag ett tips från kollega Anders i Södermanland. Han hade hittat en fuskande naturfotograf till. Inte en svensk fotograf, men från Ukraina och som det verkar känd internationellt. Jakt o Jägare använder hans bilder flitigt. Lite pinsamt är det givetvis för dem, men samtidigt är det ett ”bättre” fusk än Hellesös. Men bara om man inte är uppmärksam. Hellesös bilder var dåligt manipulerade, men ändå inte lika lätta att avslöja som den nya bluffaren, Eduard Kyslynskyy.  Kyslynskyys bilder avslöjar sig självt, det krävs inga Flashback detektiver. Ett lodjur kan t ex inte gå bakom sig själv! Det går inte heller att fotografera ett och samma lodjur mot olika bakgrunder där varje prick i pälsen, benens placering och varje hårstrå ligger exakt lika i de två bilderna. Inte heller kan ett lodjur spegelvända sig självt!

Att fusk förekommer i alla branscher är knappast någon nyhet. Men jag som gillar naturfotografer och djur och naturbilder blir besviken när kända sådana fuskar. Hoppas att det inte är toppen på ett isberg. Jag har sett andra bilder med uppenbart fusk. Inte manipulerade på samma sätt som Hellesös och Kyslynskyys bilder, men där djurparksdjur fotats utan att det anges. Det är också ett forma av fusk. Naturfotograferna arbetar som bäst med att sätta gränser för vad som är tillåtet och vad som inte är det. Men att klippa och klistra in djur i helt nya miljöer lär aldrig bli godkänt!

Jag hoppas att fuskarna avslöjas och att de seriösa fotograferna inte ifrågasätts. För som jag skrev tidigare i annat inlägg, naturfotografer är mina hjältar. De har det tålamod som jag saknar.

Det blir allt fler som börjar inse problemen med en tät vargstam. Igår kunde vi se ett inslag i Värmlandsnytt om ett nytt problem som samhället ställs inför och det lidande som blir en indirekt följd av en ökande vargstam. Allt fler eftersöksjägare vågar inte längre släppa sina hundar på en skadad älg eller ett skadat rådjur. Risken är helt enkelt för stor att hunden skadas eller dödas av varg. I just den frågan är vi dessutom överens med våra meningsmotståndare i debatten.

Rovdjursföreningens Roger Olsson och Djurskyddets Sten Stensson skriver t ex i sin skrivelse om utredning av löshundsjakten konsekvenser till regeringen ”att hundar löper risker att skadas och dödas vid konfrontation med varg. Det är dock ett naturligt beteende för varg och lösningar måste beaktas för att skydda både hunden och vargen.”

Gustav Fridolin, Miljöpartiets språkrör svarade Svensk Jakt, – Jag kan inte säga att det ska vara förbjudet att jaga med löshund i ett vargrevir, men när det görs måste man vara medveten om riskerna, och göra allt för att minska dem.

Inte sällan framförs t o m den absurda idén att löshundsjakt borde förbjudas helt, eftersom den påstås störa vargar och hundarna löper stor risk att dödas. Läste någonstans att någon jämförde löshundsjakt i vargrevir med att släppa sin hund på en motorväg.
Vi är alltså eniga om att ju fler vargar vi får, ju större blir problemen och riskerna för hundarna ökar. I konsekvensens namn borde alla inse att den jägare som inte vågar släppa sin hund under vanlig jakt i vargrevir, självklart inte heller riskerar sin hund bara för att någon annan kört på en älg. Vi jägare är precis så medvetna om riskerna med varg som Fridolin säger och det är för att minska den risken som många inte längre släpper sina hundar på trafikskadade älgar i vargrevir. Jag gör det inte heller!

Det går att spåra med hunden i band, men om älgen inte är mycket svårt skadad krävs det många passkyttar och långa spårningar. Var hittar man dem en sen lördagskväll i mars eller på midsommarafton?  Den som gjort eftersök på en älg med avslagen käke eller med ett brutet ben vet att det kan bli mycket svårt att avliva den utan lös hund.

Nu börjar även polisen inse problemet, allt fler jägare väljer nämligen att hoppa av eftersöksorganisationen för att de inte anser sig kunna fullgöra sin uppgift. Allt fler älgar kommer att få lida med avslagna käkar och ben. Ett långt lidande som ofta slutar med utmärgling och död. Tyvärr tror jag inte vargkramarna kommer att erkänna problemet. Det enda som spelar roll är att inte en enda varg far illa, att hundratalstals älgar och rådjur riskerar att få lida struntar de fullständigt i.
Jag kommer att fortsätta att göra eftersök i vargrevir, med min spårhund. Däremot skulle aldrig äventyra min löshund Aikas liv för att någon annan kört på en älg i ett område med många vargar. Så vad gör jag när Roger Olsson, SRF och Sten Stensson Djurskyddet kör på och skadar en stor vildsvingalt i ett vargrevir? Jo, jag lånar ut ett koppel och ett tomt halsband till dem så kan de göra eftersöket själva. En skadad vildsvinsgalts lidande är väl inte mindre än en vargs? Vad eller vem de stoppar i halsbandet är upp till dem. Löshund skall vi ju enligt dem inte använda i vargrevir.