Det är nu vi ska stå enade

, •

 

På tisdag ska jag prata om hur man kan skapa starkare viltstammar och rikare mångfald på slätten. Jordbruksverket anordnar en workshop för olika rådgivare, och man vill ha någon som pratar om hur jakten kan fungera som drivkraft för att gynna mångfalden, inklusive viltet. I min almanacka står det därmed ”förberedelser workshop slättbygd” på gårdagen och idag. Men det är banne mig inte lätt att fokusera efter gårdagens besked om vargjakten!

Nu vet vi inte säkert vad de faktiska konsekvenserna av beslutet blir. Det finns en möjlighet att vargstammens utveckling, och möjligheten att inom lagens råmärken reglera problemen som vargen förorsakar, blir ungefär densamma som med en licensjakt. Det råder dock inget tvivel om att vi kastats in i en betydligt större osäkerhet genom gårdagens beslut. SJF har därmed gjort boghalt, och nu väntar intensiva interna överläggningar inom hela organisationen om hur vi bör gå vidare.

En sak står dock redan klar efter gårdagen- i höst är det ÄNNU viktigare än tidigare att slå vakt om vår styrka som förhandlingspart inom rovdjursförvaltningen. För att vara en stark part krävs två saker: att vi är stora, dvs. har många medlemmar, och att även de som inte är våra medlemmar lyssnar på vad vi har att säga. För att uppnå det senare krävs att vi är konstruktiva och sakliga, åtminstone om vi vill nå våra mål på lång sikt. Genom skrika och basera sin argumentation på lögner och halvsanningar kan man möjligen nå kortsiktig framgång. Det kommer dock lätt surt efter…

Vargförvaltningen fram till igår är just ett resultat av framför allt Jägareförbundets långsiktiga arbete. Utifrån min insikt i processerna känner jag mig helt övertygad om att vi inte hade haft licensjakt under de senaste åren om det inte varit för oss, eller om vi agerat annorlunda. Jag kan dock självfallet inte bevisa att så är fallet. Men jag blir väldigt trött när jag hör jägare hävda att vi borde gjort som Riksjägarna…

Gårdagens beslut är ett bakslag genom att det ökar på osäkerheten, men det är inte givet att resultatet måste bli sämre. För att så inte skall bli fallet krävs nu att vi står upp för en lokalt förankrad, adaptiv förvaltning av våra stora rovdjur och tar en rakryggad dialog såväl med myndigheter som med politiker. Vi måste trots vår besvikelse fortfarande stå för en konstruktiv linje, annars marginaliserar vi oss själva. Det betyder dock självfallet inte att vi bara skall acceptera vad statsmakterna föreslår som utgångsbud.

Vi har nått långt, men måste nå längre och samtidigt kämpa för vad vi uppnått. Ett intensivt förhandlings- och lobbyarbete står därmed för dörren. Det är nu vi behöver ett så stort medlemsstöd och engagemang som möjligt, för allas vår skull!

 

av /21 Kommentarer

Förbannade och beslutsamma!

•

Idag har regeringen beslutat att helt vika ner sig för EU kommissionen. Regeringen gör det trots att de i sitt svar på det motiverade yttrandet hävdar att licensjakten är förenlig med Art- och habitat direktivet. Jag uppfattade det som sades i dag vi pressträffen som att de tror att EU kommer att lägga ner ärendet om de själva stoppar licensjakten. Fan tro´t!

Det jag däremot vet är att politiska finter och bockande för EU byråkrater uppenbarligen väger tyngre än att stå upp för vår löshundsjakt. Jag är övertygad om att EU kommissionen inte hade haft en chans i EU domstolen. Regeringen hade vunnit på knockout! Istället för att stå med armarna i luften som segrare vid matchslut, kastar regeringen in handduken inför sista ronden! Vem som är sekond vid ringside vet jag inte, men ”Mandom, mod och morske män, finns i gamla Sverige än” är inte hans/hennes motto.

För oss jägare, samer, tamdjursägare, fäbobrukare och andra som nu kan tvingas leva med ännu fler vargar riskerar dagens beslut att bli en katastrof. Utökad skyddsjakt istället för licensjakt tycks vara den nya strategin. Dessutom skall man inrätta en nationell kommitté för hållbar rovdjurspolitik! SNF jublar och skriver att de givetvis vill sitta med i den nya kommittén och att de kommer att ta initiativ till konstruktiv dialog. Det är ”illa” att det får mig att tänka på en Magnus Uggla låt!
SNF ”vet redan” att kommittén skall diskutera förvaltningsplan och gynnsam bevarandestatus för vargen. Räck upp handen alla som tror att SNF och Jägareförbundet kan komma överens. Man tar sig för pannan. Vore det inte bättre att inrätta en kommitté för löshundsjakten bevarande eller en kommitté med uppdrag att ta till vara landsbygdens intressen? Icke, det blir mera varg hit o varg dit.

Även jag som tillhör dem som tror att dialog och konstruktivt arbete lönar sig i längden, börjar resignera. Men det är intet emot vad våra medlemmar och andra jägare känner idag. Vi har trots stora uppoffringar sagt ja till genetisk förstärkning i hopp om att det skall leda till färre vargar än annars. Just nu finns inte mycket som tyder på det, även om ministrarna idag bedyrade att nya vargar skall leda till så få vargar som möjligt. Istället ser medlemmarna framför sig en vargstam som för alltid lägger en död hand över löshundsjakten, åtminstone i Mellansverige. Men inte heller södra Sverige kommer att klara sig. Utan en stor jakt i vinter kommer vi redan 2013 att ligga farligt nära de 450 vargar som rovdjursutredaren angett . Då drabbas ännu fler av vargproblemen.

Såväl förtroendevalda som tjänstemän i förbundet är nu överens. Vi har inte längre, med de nya förutsättningarna, mandat att arbeta vidare i vargfrågan. Därför har förbundsledningen nu bestämt två saker. Vi lägger allt förankringsarbete med genetisk förstärkning på is, time out heter det visst på politikerspråk, och kallar alla landets länsföreningsordföranden till en extra ordförandekonferens. Det är nu upp till dem att ge förbundsledningen vidare vägledning hur de skall förhålla oss till rovdjurspolitiken i stort och vargfrågan i synnerhet. Att säga att det kokar i jägarleden är en kraftig underdrift! Alla känner sig överkörda och svikna! Det riksdagsbeslut som var början på en ny era, naggades i kanten med förra vargjaktsbeslutet. Det nya beslutet att stoppa licensjakten ökar knappast tron på en bättre framtid.

SNF, WWF och SRF har tillsammans med EU kommissionen lyckats skjuta vargförvaltningen i sank, åtminstone tillfälligt. Den acceptans som EU kommissionen efterfrågat gång på gång kan de se sig i stjärnorna efter! De har sig själva att skylla. Regeringen däremot är inte helt körd, jägarkåren väntar med spänning på nya regler för skyddsjakt och på det ”tak” för antalet skyddsjaktsvargar som Naturvårdsverket kommer att medge. Förbannade är vi, men vi ger aldrig upp kampen för vårt största intresse, oavsett vi jagar med hund eller inte!

av /37 Kommentarer

Jaktstart!

•

 

 

 

16 augusti är för många den riktiga starten på jaktåret. Personligen börjar den med duvjakten den 1 augusti för mig, men givetvis jagar jag även bock. Så här minuterna innan regeringens presskonferens om vargen får ni en liten uppmuntrande kortversion av bockjaktspremiären.

Morgonens jakt var bedrövlig. I området jag jagade har rådjurstammen minskat dramatiskt. Där jag för 10 år sedan hade kontakt med 20-25 rådjur under morgon timmarna stöter jag nu på i bästa fall ett eller två. Så det fick bli byte av område till kvällen. I de södra länsdelarna, åtminstone strax norr om Karlstad, ökar rådjuren igen. Huvudorsaken är utökad rävjakt, färre lodjur och minskat jakttryck. Jag hade bestämt att jag skulle åka till en mark i åkerlandskap, mest för att samtidigt hålla koll på var gässen och duvorna slår. Men tre timmar på samma ställe är mer än vad jag klarar, så jag bestämde mig för att testa Nordic roe:s rådjurspipa. P-A har varit vänlig nog att skicka en till mig.

Nu hann jag inte blåsa i pipan innan den första bocken stod40 meterfrån mig och tittade på mig. Då den var av den mindre och mera oerfarna typen funderade den för länge, han blev den första bocken för i år! Men det var ju locka jag skulle så jag satte mig intill den lilla döda bocken och lockade. Fem minuter senare kommer en liten krabat till, dock från fel håll. Den kom på givetvis på läsidan och på grannmarken. Men trots att den t o m fick vind av mig höll jag den kvar i fem minuter med lockpipan. Ibland sprang den ifrån mig för att sen återvända mot de förföriska tonerna. Eftersom ajg inte skjuter bockar på fel mark, fick den leva. Istället blev det gåsspaning. massor med gäss, men de slår på fel mark. Bara att vänta några dagar till. Ett skott från grannmarken fick 500 gäss att förfärat lyfta, trots att skottet säkert inte alls rörde dem.

Det brukar ligga rådjur längs en bäck med stora alar. Där borde lockpipan fungera. Sagt och gjort jag följde diken ca100 meter, ställde mig intill en buske och lockade tre gånger. Det tog nog inte mer än tre sekunder innan ett synnerligen intresserat rådjur kommer i full fart. – En get, men misstänkt bocklik! Snabb koll i kikaren visade att det var en mycket liten bock. Eftersom den redan var väl nära, ca20 meter, var det bråttom. Men innan jag hann trycka av hände något. En kvist föll ner från en al och prasslade till i gräset intill mig. Den lilla hormonstinna bocken hade lokaliserat den som så ljuvligt hade kallat på honom! Två språng på åker och ett gigantiskt över diket och de 20 metrarna var plötsligt tre. Men eftersom jag drar snabbare än Lucky Luke, eller åtminstone kröka finger, hann han inte upptäcka sitt misstag i tid. Årets andra bock var bärgad.

Våra viltstammar är fantastiska resurser. Väl värda att förvalta. Jag hade förmånen att få skjuta två spetsbockar samma kväll. Många Mellansvenska jägare såg inte skymten av ett rådjur, precis som jag på morgonpasset. Det är trist att konstatera att ett antal mellansvenska län skall hysa så stora stammar av stora rovdjur att majoriteten av jägarna aldrig får chansen att skjuta två bockar samma kväll, eller ens en bock per år! Det måste till en rovdjurspolitik som tar hänsyn till våra intressen, just nu går det återigen åt fel håll!

av /4 Kommentarer

Varför har vi världens bästa viltförvaltning och en rikare fauna än någonsin?

, , •

I såväl DN som många andra medier rapporterades igår om att vi i Sverige har en rikare fauna än någonsin och att vi antagligen har världens bästa viltförvaltning, till glädje för oss alla. Jag tänkte vi skulle fundera över hur det kunde bli så här bra.

Jägareförbundet bildades 1830 som en ren bevarandeorganisation. Många av våra viltarter stod på utrotningens rand och det var bråttom. Efter den akuta fasen då alla arter, utom bävern, räddats fick Jägareförbundet 1938 ”det allmänna uppdraget” att sköta och administrera jakten och viltvården i landet. Resten är historia och en mycket lycklig sådan. Men vad är det då egentligen som gjort att Jägareförbundet och svensk viltvård varit så framgångsrika? Jag tror svaret är enkelt. Folkrörelse, lokal förankring och förankring hos folket. Sist men inte minst långsiktighet. Man bygger inte en god viltförvaltning och goda viltstammar över en natt.

Vår vanliga medlem är en helt vanlig Svensson som ofta äger mark och vi finns i varenda buske, gathörn eller arbetsplats (nästan) i det här landet. Jägareförbundet är en folkrörelse som kan påverka folket, utbilda folket och framför allt, vet vad folket vill. Som jag skrivit så många gånger så är det en absolut förutsättning för all viltförvaltning att den är förankrad bland folket. Det är nämligen folket som ska utföra avskjutning, viltvård, förvaltning eller bevarande. De enda exemplen på framgångsrik viltförvaltning utan folklig förankring som finns är annars diktaturerna i de forna öststaterna…

Nu kanske många invänder att inte allt alltid är rosenskimrande. Nej, så är det givetvis. Vi har haft ”fnurror på tråden” och de kommer givetvis också framöver. Älgexplosioner, vildsvinens snabba ökning under en tid, gässens och kronhjortens smygande ökningar och invasiva arter samt många andra exempel finns. Men, sett över 100 år så är det närmast petitesser. I det stora hela så har det gått förvånansvärt bra, om vi nu dristar oss till att lyfta blicken. Dessutom har vi alltid löst problemen efter en tid så att majoritetens uppfattning fått råda.

Kommer det då att fortsätta vara så här bra? Nej, jag är rädd för att det inte blir så. Det finns många mörka orosmoln på himlen som drar åt fel håll just nu. Det främsta exemplet i närtid är rovdjursförvaltningen. Finns det någon folkrörelse som hanterar denna fråga? Njaä, visst Jägareförbundet försöker men i stort styrs den av enskilda högljudda debattörer, lätt egensinniga statliga verk och politiker med skrämselhicka. Lokal förankring? Nix. Nu styr vi ju inte ens vargfrågan i Sverige längre, det sköts i Bryssel. Folklig förankring? Näpp. Svenska folket vill ha ungefär lika många vargar som vi hade för ett par år sedan, enligt tillgängliga undersökningar. Så framtiden ser rätt dyster ut för rovdjursförvaltningen och rovdjuren. I det historiska perspektivet fungerade rovdjursförvaltningen väldigt bra, vi har aldrig haft så många rovdjur som idag i det här landet, men man håller nu på att stuva om det vinnande laget. Ett klassiskt misstag.

Jag inser att jag antagligen är en romantiskt drömmande bakåtsträvare. Verkligheten förändras. Med urbanisering, disneyfiering, befolkningsökning och ökad konkurrens om resurserna förändras ramarna för viltförvaltningen. Den så viktiga långsiktigheten försvann dessutom i samma stund som jakt och viltförvaltning blev politik. Nu förändras verkligheten med varenda valrörelse…

Så njut medan ni kan av vår svenska fauna, den är världsbäst och rikare än någonsin. Snart vänder det. Den enda tröst jag kan ge er är att jag haft fel förr. Ganska ofta dessutom…

av

Kött är matkultur

•

Att miljöargumentet kan användas till precis vad som helst och i vilket syfte som helst är numera en etablerad sanning. Jag skrev själv om det för något år sedan. Jag hoppas att de flesta är kritiska nog för att inte svälja allt som står vare sig i tidningsartiklar eller på insändarsidor. Ändå är det fascinerande att se hur vissa försöker driva igenom sina livsåskådningar med hjälp av klimatdebatter och domedagsprofetior. Utsläpp av ”växthusgaser” har debatterats livligt under många år och allt från bilar och flygplan till öppen eld och kossor har utpekats som de absolut största miljöbovarna man kan hitta. Nu senast vill miljöpartisten Jonas Paulsson från Täby att man utser matambassadörer i regeringens ”Matlandet Sverige” som förespråkar ett vegetariskt alternativ. Insändaren syns i en rad tidningar runt om i landet.  Man får självklart ha sin egen syn på vad vi stoppar i oss och varför vi gör de val vi gör. Men att använda klimatsamvetet i dagens debatt för att minska köttkonsumtion när det i grunden inte är klimatet det är frågan om är i mitt tycke att missbruka argument! De som idag driver frågan utifrån att kött skulle vara både klimatfarligt och hälsofarligt är samma personer som tidigare har drivit samma fråga utifrån argumenten om etik och hur vi hanterar djur. Samma grupper och personer som ifrågasätter vår rätt att överhuvudtaget döda djur.

Jag menar att det är rätt självklart att Matlandet Sverige i internationella sammanhang lyfter fram kött och fisk eftersom detta är den basföda som har gjort det möjligt att från början överhuvudtaget befolka de norra delarna av vårt klot! Visst kan man av djuretiska skäl ha synpunkter på djurhållning och långa djurtransporter. I mitt fall hjälper jag det samvetet genom att i första hand äta kött från vilt jag nedlagt själv eller fisk jag själv dragit upp. Det senaste året kompletterat med ägg från egna höns och snart också lite kött från egna får. Så jag känner mig rätt tillfreds vad gäller mitt eget miljösamvete och jag tycker verkligen om en köttbit på tallriken!

Att förfasa sig över vilken åkerareal som ”går till spillo” för produktion av djurfoder istället för mat till människor klingar ihåligt så länge god åkermark planteras med skog eller byggs över med vägar och hus! Världens problem med matproduktion är inte att maten inte finns utan hur den fördelas. Så till alla de som förespråkar andra matvanor än kött och fisk, gör det men gör det med de argument ni egentligen utgår ifrån och stå för dessa. Att skapa dåligt miljösamvete för ALLT man gör innebär bara till slut att alla struntar i alla argument, även de goda.

Men i just denna fråga kan man ju undra om tanken med matambassadörer kanske var att lyfta fram det goda i Sveriges matproduktion och inte med pekpinnar tala om för andra vad man ska lägga på tallriken? Finns det bra vegetariska rätter så ska de självklart finnas med i marknadsföringen också, men kött är och förblir en väsentlig del av den svenska matkulturen!

av /3 Kommentarer

Älgpopulism

•

Arbetet med den nya älgförvaltningen har som jag skrev i ett sidoinlägg till detta krävt en hel del resurser i form av tid och kraft för oss. Trots idogt arbete har vi i flera frågor inte nått så långt som vi hade önskat, vilket dock knappast heller låg i korten. Det är smått roande att se hur Jägarnas Riksförbund under de senaste månaderna försökt kapitalisera på detta, genom att profilera sig som om de till skillnad från SJF hela tiden stått upp mot det nya systemet. Nu senast försöker Solveig Larsson i en insändare i Jaktmarker och Fiskevatten beskylla SJF för att det skapas ”byråkratiska överbyggnader”. Intressant nog för Riksjägarna i elfte timmen fram den förvaltningsmodell som var mycket nära att leda till att älgen utrotades i Sverige som alternativ: allmän jakt på älg.

 

Det är exempelvis ingen djärv gissning att tjurandelen skulle störtdyka om fri jakt på älg infördes, som Jägarnas Riksförbund vill. Foto ©: Fredrik Widemo.

Svenska Jägareförbundet grundades 1830 i stor utsträckning för att göra det möjligt att enas om en fungerande älgförvaltning. Stammen var då skjuten sönder och samman, genom en allmän jakttid på älg i kombination med en hel del tjuvskytte. Vi lyckades vända utvecklingen, och är med rätta stolta över det. Samtidigt är älgförvaltningen något som kontinuerligt varit på tapeten sedan dess. Och skall man tro på historien så är det väl inte särskilt sannolikt att sista ordet är sagt för överskådlig framtid den här gången heller.

Vi är väl egentligen, till skillnad från skogsbruket och en del andra markägarkategorier, hyfsat nöjda med det befintliga systemet. Vi är dock negativa till B-licenserna, som medger att skjuta ett valfritt djur så länge marken är på minst fem hektar. En så liten areal medger självfallet inte ett hållbart uttag på en vuxen älg per år, men eftersom jakttiden begränsas till några få dagar är det många B-licenser som inte lyckas skjuta sin älg. I flera län ligger därmed avskjutningen per hektar på B-licenser ungefär på samma nivå som för A-licenser. Då är väl allt frid och fröjd? Njaa… enbart förekomsten av B-licenser påverkar inte sällan hur andra bedriver sin avskjutning. Argument som ”Varför ska jag spara oxen när grannen skjuter den så snart han kan”, känns säkert igen. Därmed blir det svårare att få gehör för avskjutningsregler inom skötselområden och storlicenser om det finns en massa B-licenser insprängda i området.

Rätten att skjuta en vuxen älg har länge varit en hjärtefråga för Jägarnas riksförbund, som därmed omhuldat B-licenserna. Nu när de försvinner går man alltså ännu längre, och förespråkar allmän jakt på älg. ”Skjut älgen där den finns” och ”Vi bedriver ansvarsfull allmän jakt på annat vilt, så varför inte på älgen?” förs fram som argument. Ja, varför inte? Svaret är: frysbox och plånboken. Visst har vi ett annat samhälle idag än på 1800-talet, och det är få människor som svälter. En vuxen älg innebär dock fortfarande ett avsevärt värde, och jag tror det är fullständigt orimligt att tänka sig att inte älgstammen skulle överbeskattas på många håll om allmän jakt infördes. Nu finns det förstås krafter som gärna skulle se att älgstammen sköts ned rejält, men det är onekligen förvånande att en jägarorganisation lanserar tanken.

Alla förstår självfallet att det hur som helst är en fullständig utopi att en helt annan förvaltningsmodell skulle tas som ett seriöst förslag nu, ”fem i tolv”. I synnerhet som vi knappt hinner färdigt med det system vi arbetat med i ett par år. Det inser förstås Riksjägarna också, men man försöker skapa billiga poänger genom populistiska utspel. Just i det här fallet faller det dock ovanligt platt, eftersom de flesta nog kan sin historia. Dessutom krävs det ingen större fantasi för att sätta sig in i hur många älgar Pelle och Stina skulle skjuta om de fick välja själva… och hur många Kalle skulle skjuta för att se till att Pelle och Stina inte gjorde det först. Älgen och älgjakten är helt enkelt för stor för att allmän jakt skulle fungera.

Älgjakten kommer inom den nya älgförvaltningen att bli mer omgärdad av regler än tidigare och det kommer bli dyrare att jaga älg. Samtidigt kommer jägarnas inflytande över förvaltningen troligen att minska. Jag kan försäkra Solveig om att det inte är genom vår försorg. Vi har jobbat mycket hårt och målmedvetet för att så inte skulle bli fallet och har garanterat lagt mer resurser på frågan än Jägarnas Riksförbund. Däremot är det helt korrekt att vi tror på en samverkan mellan marker och jaktlag, för att kunna förvalta älgen hållbart. Därför är vi självklart mot allmän jakt på älg och anser att det skall löna sig att samverka inom skötselområden.

 

av /6 Kommentarer

Den nya älgförvaltningen sämre för jägarna

•

Just nu sitter Jägareförbundets hela organisation, liksom många andra, med ännu en omgång av remisser om den nya älgförvaltningen. För vilken gång i ordningen har jag tappat räkningen på, och man kan nog ana en viss mättnad över älgremisser på sina håll i våra led. Nu är det Naturvårdsverket som blivit klara med sina förslag till föreskrifter, och det är först nu som vi verkligen kan se hur förvaltningen är tänkt att fungera. Hur blir den nya förvaltningen då? I klartext: den blir sämre för jägarna, vilket varit meningen hela tiden. Men den hade för all del även kunnat bli ännu sämre…

Jakträtten följer markägandet i Sverige. Därmed kan man kanske tycka att markägarna redan borde ha möjligheten att styra inriktningen på viltförvaltningen, låt vara inom ramen för ett hållbart brukande av viltet som naturresurs. Som bekant lyckas man dock i många fall inte med detta inom dagens system. Därmed har allt starkare krav rests från markägarhåll på en ny förvaltning, där markägarna har ett större direkt inflytande över såväl mål som genomförande av älgjakten. Statsmakterna har lyssnat på dessa argument när man tillsatte en ny älgutredning och skrev instruktionerna för utredningens inriktning. Valet av en tidigare generaldirektör för Skogsstyrelsen som utredare visar också tydligt vilken vikt man lagt vid frågan om skogsbrukets upplevda behov och betydelsen av ökat inflytande från markägarsidan.

Jag tycker att Maria Norrfalk gjort ett utmärkt jobb som utredare inom ramen för sitt uppdrag. Nu har vi kommit ytterligare några steg mot en ny förvaltning. Delar av utredningens förslag har anammats, medan andra delar förändrats eller lagts till genom beredning och remissrundor. Den grundläggande inriktningen på ett ökat inflytande för markägarsidan ligger fast, helt i enlighet med den politiska viljan. Jägareförbundet har självfallet drivit många olika frågor såväl under utredningsarbetet som efteråt. I en del fall har vi fått gehör för våra åsikter, men oftast inte fullt ut. Eller alls, i några fall.

 

Norsk okse, som råkar ha förmånen att leva i ett bördigt landskap utan tall. Foto ©: Fredrik Widemo.

En av våra grundteser är att förvaltningen skall byggas underifrån, med fokus på de lägsta nivåerna och lokal förankring. Vi ser alltså skötselområdena och jaktlagen som utgångspunkten för förvaltningen. Markägarsidan tar ett tydligt ovanifrånperspektiv och har fokuserat mer på förvaltningsområden än på skötselområden. Man vill ha en mer tydlig styrning av målen för jägarna och en reglering av jakten, även inom jaktsäsongen.

För att uppnå detta krävs ett omfattande byråkratiskt system, som kan hantera inventeringsresultat, samt fastställa och följa upp avskjutningsplaner. Det har varit ett absolut krav från markägarsidan att jaktresultatet rapporteras och följs upp under säsongen, så att man verkligen skjuter så många älgar som man fått tilldelat. Annars får andra inom förvaltningsområdet göra det, och man löper risk av avregistreras som skötselområde. I det nu liggande förslaget kan man avregistreras om skötselområdet avviker mer än 20 % från planen när det gäller antal älgar, andelen kalv eller andelen tjur som skjuts under ett år. Möjligheterna att själv bestämma att man vill bygga upp en stam till en viss sammansättning eller storlek finns inte längre. Vilket alltså för all del var hela poängen med en ny förvaltning. Tillämpas detta hårt kan det dock även bli jobbigt om man exempelvis har en varm september och sedan får tidig snö i oktober i Norrland…

Kontrollsystemet blir självfallet både tidskrävande och kostsamt. Utöver ideellt arbete och sådant som arvoderas, så är alla är överens om att länsstyrelsernas arbetsbörda kommer att öka inom det nya systemet, vilket knappast var utredningens mening. Förvaltningen skall vara självfinansierande, det vill säga det blir i stor utsträckning du och jag som älgjägare som får betala allt detta genom höjda fällavgifter på vuxna djur och nya fällavgifter på kalv. De senare specificeras till 1/3 av fällavgiften till för vuxna djur i förslaget.

Vi som jobbat med det hela i några år har sett hur förslaget vuxit fram, och har väl successivt vant oss vid tanken på hur det troligen kommer att se ut. Samtidigt som vi självfallet gjort vårt bästa för att påverka utgången. Det finns dock en uppenbar risk att jägarkåren får ett mer brutalt uppvaknande när systemet införs. Den vanlige jägaren lär i första hand märka att det kommer kosta betydligt mer att skjuta en älg, vilket omöjligt kan bli särskilt populärt. Fällavgift på kalv kommer knappast heller att främja kalvskyttet.

Det finns inga skäl att döma ut det nya älgförvaltningssystemet innan det ens sjösatts, och det innehåller även viktiga och positiva nya delar. Ett exempel på detta är fokus på att man måste förvalta hela ekosystemet. Hur förvaltningen kommer att fungera i praktiken bestäms till syvende og sidst av hur jägarna och markägarna klarar av att samverka på alla nya nivåer. Vi måste dock vara tydliga med att systemet blivit mycket dyrare och mer komplicerat än vad vi önskat, samt att vi tappar i inflytande över älgförvaltningen. Detta har skett mot vår vilja, men är ett resultat av en politisk realitet vi haft att hantera. Vi har dock samtidigt avvärjt en hel del än mer långtgående förändringar.

Nu biter vi ihop och tar ännu ett ”remissryck”. Sedan skall det bli väldigt skönt att snart få jaga älg, och inte bara debattera förvaltningen…

av /2 Kommentarer

jakt på ord

•

Det känns som om jaktsäsongen verkligen är på gång nu! Inte bara beroende på årsmötestider, jaktlagsmöten och kretsmöten inför älgjakten. Även bekantas diskussioner om man är redo, hur hundarna har tränats, rapporter om mer eller mindre lovande tillgång på fågel, var man ser älgar och björnar, lyckade eller mindre lyckade jakter på grävling. Kort sagt, tempot ökar för oss jägare när vi kommer in i augusti!

Eftersom jakten börjar på allvar så kommer också bevakningen av jakten att bli tydligare och vårt sätt att jaga kommer att ge utrymme för synpunkter, både från andra som jagar, journalister och de som inte jagar. Eftersom vi vet det så är det självklart så att det är viktigt att vi alla tänker på vad vi gör och hur vi gör det. Jakt ska bedrivas så att vi kan få bred acceptans för vad vi gör. Det har vi idag, en mycket stor majoritet av svenska folket accepterar jakt och hur vi jägare bedriver den. Självklart finns det de som inte gör det, kanske till och med någon som kommer att kommentera detta, men sånt får man leva med. Man kan inte leva så att alla blir nöjda med allt man gör. Men för oss jägare är det viktigt att vi har majoriteten bakom oss även om inte majoriteten själv jagar. Därför är det också viktigt att vi jagar och beter oss så att denna acceptans finns kvar och i bästa fall förstärks.

Hur gör vi då det? Vi pratar om jaktetik. Det är självklart ett bra ord och naturligtvis ska vi ha jaktetiska överväganden då vi jagar. Jägareförbundet har tagit fram några korta enkla regler att fundera över. Men räcker detta i framtiden? Jag har läst ett antal böcker om hur vi och andra ser på jakten idag. Det mesta som finns är amerikanska böcker och tar upp problem och intryck ur ett amerikanskt perspektiv. Mycket är detsamma där som här, men det finns också en hel del som skiljer våra traditioner åt vilket gör att man får ta även dessa böcker med en liten nypa salt. Men det finns ett intressant språkligt problem som jag ännu inte har funnit lösningen på. Kanske jag via detta inlägg kan få någon hjälp av er som läser?

Vi pratar jaktetik och amerikanerna pratar om ethical hunting. Så långt allt väl och i det stora hela är vi nog överens i detta. Respekt för naturen, inte orsaka viltet onödigt lidande, ta tillvara det vilt man fäller o.s.v. Men i den amerikanska debatten förekommer ett annat uttryck som jag inte hittar någon bra svensk översättning på, nämligen ”fair chase”. När man läser om detta så är kanske det snabbaste och enklaste sättet att översätta det till svenska att ”ge viltet en sportslig chans” men jag känner att det borde finnas ett bättre ord för det. Fair chase är något mer än de etiska funderingarna på jakten. Här funderar man också över hur långt kan tillbehörshysterin gå utan att man förlorar jaktens själ? Stora jaktlag kontra ensamjägare – jaga med eller utan den senaste tekniska utrustningen – jaga utan hund, med en hund eller många hundar? Är något av detta mer rätt eller fel än det andra? Spelar Fair chase någon roll så länge vi gör det etiskt korrekt? Jag tror att det gör det i allmänhetens ögon! Jakt ska inte vara FÖR enkelt, det ska inte vara som att gå och köpa falukorv på ICA. Jakten måste vara något mer, men vad?!

I älgsammanhang hör man från de som jagade i början av 80-talet att det var mer slakt än jakt – hur drar man gränsen där och vad avgör vad som är vad?

Jag tar gärna emot förslag på en bra svensk översättning av ”fair chase”!

Ibland kommer det idéer om att ta fram mer detaljerade etiska riktlinjer för det ena eller det andra. Jag tror att det blir svårt. Däremot tror jag att vi jägare måste bli bättre på att prata om varför och hur vi jagar. Fundera på om du jagar som om du hade haft ett TV-team i ryggen. Om inte, vad skiljer och varför? Idag behövs förresten inte något TV-team för att nå offentligheten. Nu filmar vi själva och lägger ut det på YouTube och Facebook. Allt detta påverkar andras syn på oss jägare och jakten. Ansvaret är rätt tungt på den som publicerar jaktsekvenser på nätet även om man kanske inte tänker i dom banorna när man gör det.

Jag hoppas att alla jägare får en bra säsong, att jakten sker på ett etiskt bra sätt och att vi alla gemensamt kommer att vårda jaktens själ så att både vi och kommande generationer kan fortsätta att ”trampa Dianas stigar”.

av /10 Kommentarer

Kraven för vapeninnehav är tillräckliga

•

 

Det har nu gått två veckor sedan massakern på Utøya och attentatet i regeringskvarteret i Oslo. Den första chocken har väl därmed lagt sig för oss som inte var direkt berörda, även om vi aldrig glömmer den 22 juli. Tiden för att analysera varför Brevik begick sina terrordåd, och om de hade kunnat förhindras, är därmed inne. I Norge har man tillsatt en särskild kommission som skall utreda hela förloppet, men även i Sverige och resten av EU försöker man självfallet dra lärdom av vad som skett. Nu har även Sveriges regering beslutat att det skall tas fram en handlingsplan för att minska risken för extremistiskt våld.

Själv befann jag mig med familjen i bil på väg från Vega tillbaka till Brønnøysund och det norska fastlandet när vi fick höra talas om vad som hänt. Jag har bott ett par år i Norge, och är där regelbundet eftersom min fru är norska. Vi tillbringade veckan efter den 22 juli hos olika norska släktingar, och i stor utsträckning framför deras TV- och radioapparater. Eftersom jag samtidigt följde mediatäckningen i Sverige kunde jag konstatera att det fanns tydliga skillnader i vad man valde att fokusera på. Utformningen av reglerna för att köpa konstgödsel togs upp redan under det första dygnet i Norge, medan man inte alls diskuterade kraven för vapenlicenser under den första veckan. Sedan dess har dock frågan väckts, även om den inte fått lika stor täckning som den snabbt fick i Sverige.

Både i Norge och i Sverige är det klart vanligare att knivar används vid våldsbrott än att skjutvapen gör det. BRÅ har nyligen lagt fram en rapport där man tvärtemot vad man skulle kunna tro utifrån kvällslöpen drar slutsatsen att dödligt våld totalt sett minskat under den senaste tjugoårsperioden. Det gäller framför allt våld riktat mot barn. Däremot har dödligt våld i samband med uppgörelser inom undre världen ökat. Här är det relativt vanligt att skjutvapen förekommer, oftast illegala sådana. Enligt BRÅ minskar det dödliga våldet med legala skjutvapen, medan det dödliga våldet med illegala vapen ökat.

Reglerna för att få vapenlicens i Norge är mycket lika reglerna i Sverige. För att få jaktlicens krävs jägarexamen och för att få målskjutningslicens krävs det minst sex månaders aktivt medlemskap i en skytteförening. Föreningen intygar därefter att man är en aktiv skytt med behov av ett vapen för målskjutning. Föreningen kan dock även välja att inte utfärda något intyg. Föreningsintygen fyller här en viktig funktion, då styrelsen gör en bedömning av om man vill ha personen som en del av sin verksamhet.

Det är Tillståndsmyndigheten inom varje polisdistrikt som bedömer om en person bör få en vapenlicens, eller inte. När det gäller målskjutningsvapen inhämtar man föreningarnas synpunkter genom kravet på föreningsintyg, och inte sällan genom direkta kontakter mellan handläggare och föreningarna. För jaktvapen krävs enbart jägarexamen, men de vapen som Breivik använde på Utøya ska man i Sverige normalt bara kunna få på målskjutningslicens. Det visar sig dock att åtminstone en Tillståndsmyndighet fortsatt att utfärda jaktlicenser även efter att Ruger Mini 14 togs bort från listan över godkända jaktvapen. Här finns ett problem som vi från Skytterörelsen lyft fram gång efter annan gentemot myndigheterna: Tillståndsmyndigheterna tillämpar regelverket väldigt olika i olika län. Det är varken rättssäkert, rimligt eller lämpligt att kraven för att få en vapenlicens skiljer kraftigt mellan län.

Hade massakern på Utøya kunnat förhindras genom andra regler för utfärdande av vapenlicenser? Knappast. Såväl i Norge som i Sverige drar många den logiska slutsatsen att Breivik sannolikt bara ansträngt sig ytterligare för att skaffa ett illegalt vapen istället. Det innebär dock självfallet inte att man inte bör fundera över hur reglerna är utformade.

Både Sverige och Norge har redan jämförelsevis restriktiva vapenlagar. Jag är övertygad om att dagens system hanterar allt utom de extrema undantagen väl, och de personerna kommer ändå att skaffa illegala vapen eller andra medel för att nå sina mål. Det är också viktigt att hålla i minnet att våldsbrott med legala vapen minskar, medan det motsatta gäller för illegala vapen. Här borde man lägga fokus i vapendebatten, samtidigt som myndigheterna måste se till att regelverket tillämpas på samma sätt över hela landet.

Det är kanske naturligt att samhällets problemlösare närmast reflexmässigt först fokuserar på regelverket kring vapen och konstgödsel efter vad som hänt. Och mänskligt. Det krävs dock ingen längre analys för att inse att det krävs betydligt bredare grepp och med ett helt annat fokus för att minska risken för extremistiskt våld. När det gäller reglerna för vapeninnehav och deras tillämpning så är det självklart helt nödvändigt att vi inom Skytterörelsen och jägarorganisationerna även i fortsättningen har en kontinuerlig dialog med myndigheterna. Vi har samhällets förtroende att inneha vapen, och liksom alla förtroenden är det något vi måste förvalta väl.

 

av /11 Kommentarer

rådjur, en symbol för den farliga naturen

•

Ja naturen är en komplicerad instution! Här diskuterar vi antalet rådjur utifrån födounderlag för lodjur och möjliga jaktuttag av oss jägare. Med hjälp av utfodringsinsatser av i första hand jägare har rådjur överlevt ett par rejäla vintrar och nu vill man kraftigt sänka antalet rådjur i landet. Varför? För att fästingar tycker om rådjur och det anses att täta rådjursstammar skapar problem för oss människor genom att skapa förutsättningar för mer fästingburna sjukdomar. Varför nivån på rådjursstammen skulle vara just en tredjedel av dagens har jag inte riktigt klart för mig, men jag gissar att det vore oklokt att gå ut med att man borde utrota rådjuren i områden där det bor många människor? För något år sedan fanns det önskemål att minska ner antalet rådjur till och med i Gällivare av alla ställen, just med hänvisning till risken för TBE och Borelia.

Är det så mycket att fundera över, ett djur som skapar problem för oss människor borde självklart hållas på en minimal nivå? eller? Enligt forskaren Thomas Jeansen bör rådjuren minska ”exempelvis genom avskjutning”. (Att förespråka vintersvält kanske är väl magstarkt?) Då krävs alltså insatser av jägarna för att lösa ett problem. Jägarna som är en av de grupper som är mest i riskzonen att själva drabbas eftersom de vistas ute i markerna, hanterar rådjur och dessutom i hög grad har hundar som springer i marker med fästingar. Man tycker att denna grupp ställer upp först av alla, men jag är tveksam till att det blir så!

Det ska bli intressant att se om det blir någon debatt mellan de som vill ha många lodjur och de som vill begränsa rådjuren med hänvisning till att man ska ”svälta ut” fästingarna. Svälter man ut den ena så svälter man ut den andra…

Visst är det rimligt att fundera över hur vi ska förvalta och sköta om naturen och anpassa viltstammarnas storlek beroende på vilka problem de ställer till för oss människor. I just det här fallet tror jag dock att ansvarig forskare kanske är lite för fokuserad på sitt eget begränsade område utan att ordentligt ha funderat igenom helheten. Som sagt, naturen är komplicerad. Jämfört med Sverige för femtio år sedan är det inte bara rådjuren som har ökat. I södra och mellersta Sverige har det totala antalet klövvilt ökat kraftigt. Hur vi balanserar detta kan säkert diskuteras. Fästingarnas ökning och de därtill hörande sjukdomarna kan möjligen också kopplas ihop med klimatet idag jämfört med på 1960-talet och inte bara en enkel ekvation med fästingar kontra rådjursantal.

Problemet med dessa utspel är snarare att det ytterligare spär på uppfattningen att naturen är farlig för människan. Frågan är om vinsten i säkerhet för människor uppväger förlusten vad gäller intresse för att vara ute i naturen och inte bara se den på TV? Jag är övertygad om att det är en olycklig utveckling och den övertygelsen borde delas av alla naturintresserade oavsett om man vill jaga, fiska eller bara titta på…

 

av /14 Kommentarer

Sommaren går mot sitt slut – äntligen!

•

Så har då sommarens semester avklarats vilket förklarar tystnaden från mig under de senaste veckorna. Lite fiske har man hunnit med, även om det inte är så mycket i frysen utan det mesta har avnjutits i samband med fisketurerna. Några dagar med ”slow-food”- preparering har det också blivit när man har tillbringat någon dag med att röka kött, en avkopplade sysselsättning då man är ”fast” i 5-6 timmar för att pyssla om rökkåtan och elden. Resultatet blir i alla fall lysande när man har bra råvaror, vilket vi jägare har förmånen att ha! Vitsvanshjort, älg, gås och vildsvin – en bra mix att stoppa i ryggsäcken nu när jakterna närmar sig. Visst är det på sätt och vis sorgligt att sommaren rusar iväg så fort som den gör.  Men vi jägare har ju en stor fördel framför andra svenskar, vi längtar även till hösten vilket gör traumat med en avslutad sommarsemester ytterst marginellt!

Nu är man alltså tillbaka och självklart är utkastet till skrivningar runt det nya älgsystemet som Naturvårdsverket har ute på remiss en tung del av arbetet framöver. Många frågetecken har rätats ut i den skrivning som är utsänd, men fortfarande famlar man lite i mörker på andra punkter. Förhoppningsvis kommer synpunkterna och därpå följande justeringar att lösa de största knutarna som återstår. Själv tycker jag att man kunde ha uppnått samma resultat med justeringar i det nu gällande systemet, men nu har vi att förhålla oss till det nya och det ska säkert också gå bra! Fortfarande syns det en viss ambivalens i skrivningarna vad gäller lokalt eller centralt styrande över jakten. Jag kommer säkert att återkomma till det senare under hösten, men att gå från enbart tilldelning av vuxna älgar till att tilldela vuxna fördelade på kön samt kalvar känns för mig inte som att föra ner besluten på lokal nivå… Nåja, nu får alla tycka till så får vi se hur regelverket ser ut när det väl ska träda ikraft. Det som kan bli intressant är om man hittar personer som vill sätta sig i förvaltningsgrupperna innan man har klubbat förutsättningar och arbetsuppgifter. Visst hade saker varit enklare om man hade haft ett år till på sig och kunnat ta beslut i rätt ordning istället för nuvarande baklängesmodell. Risken blir ett något förvirrat år framöver men det kommer även det att vara ett övergående problem och jag är rätt övertygad om att vi kommer att jaga älg även nästa höst!

Denna höst blir alltså lite historisk eftersom det blir det sista året vi kommer att jaga på A-licens, B-licens och E-områden. Förhoppningsvis kommer ändå de flesta diskussionerna runt kaffeeldarna vara hur vi sköter vår älgstam och inte vilka administrativa regelverk som påverkar vår jakt!  Fast ska jag vara ärlig så hoppas jag kanske ännu mer på att de vi pratar om runt kaffet är hur trevligt det är att träffas, vara ute i skogen och att jaga med gamla vänner och nya bekantskaper! Nu när årsmöten är aktuella i många jaktlag kan man ju också passa på att ta upp frågan hur man får in nya jägare i laget!

Ännu är det sommar och tid för hundträning, skytteträning och kanske också egen konditionsträning! Innan man vet ordet av är jaktsäsongen i full gång! Jag känner mig redo, gör du?

av

Vindkraften i landskapet

•

Etablering av vindkraftverk påverkar fåglar, men hur landlevande däggdjur påverkas har knappt studerats. Bilden visar Näsudden på Gotland, där jag tidigare studerade brushanar under många år. Foto: Fredrik Widemo.

Den sista slutspurten innan semestern har jag ägnat åt vindkraft, och dess eventuella inverkan på våra omgivningar. Energimyndigheten och Naturvårdsverket driver gemensamt programmet Vindval, som syftar till att ta fram kunskap om effekterna av vindkraftsetableringar. Nu på sluttampen har det blivit dags för att låta en expertgrupp ta fram en syntesrapport om effekterna på landlevande däggdjur. Jag har tidigare utrett effekterna på fågelpopulationer åt Sveriges Ornitologiska Förening, och det är minst sagt anmärkningsvärt hur litet forskning som bedrivits på effekter på klövvilt jämfört med effekter på fåglar. Möjligen kan man också fundera över om det är vettigt att sjösätta ett antal så stora projekt utan att ha ägnat mer kraft åt att studera effekterna… eller hur negativa effekter kan minskas. Det finns dock faktiskt även en del potentiellt positiva effekter.

För slättbygden beskriver Jordbruksverket i en ny rapport på ett utmärkt sätt hur man kan åstadkomma detta genom att anlägga så kallade ”kreotoper”, vilket är naturmiljöer som skapats för att gynna vissa arter. Det kan exempelvis handla om att anlägga grusåsar, dammar eller buskrader i anslutning till verken. Vindkraftsetableringar i skogsmiljö erbjuder dock precis samma möjligheter att aktivt skapa variation i livsmiljöerna och återskapa strukturer som försvunnit ur landskapet. Ett typexempel på sådana landskapselement är buskmarker och sluttande, lövdominerade bryn. Här finns även utmärkta möjligheter att skapa tillgång till foder för viltet.

Etablering av vindkraft i skogsmiljöer innebär att stora områden skog avverkas för att ge plats för verk, vägar och kraftledningar. Vid vindkraftsetableringar är dock inte avsikten att rekrytera ny skog efter avverkningen. Därmed kan man välja skötselformer för de avverkade områdena som skapar värdefulla foderresurser för klövviltet utan att ta hänsyn till betesskador. Genom att avsätta icke hårdgjorda ytor i anslutning till vindkraftsanläggningar för foderproduktion, så kan man attrahera klövviltet och minska betesskadorna i det övriga landskapet. Även om klövviltet skulle undvika områdena närmast verken (vilket vi inte vet), så finns det stora arealer lämpliga fodermarker längs vägar och kraftledningar. Genom att viltanpassa vindkraftsanläggningarna kan man därmed åtminstone delvis motverka eventuella negativa effekter av fragmentering och ökad störning för många av de landlevande däggdjuren.

Etablering av vindkraft har självklart effekter på djur, växter och inte minst på landskapsbilden. Därmed måste man välja de platser där man uppför anläggningar med samma omsorg som vid vilken annan exploatering som helst. Därefter bör man självfallet göra vad man kan för att minska eventuella negativa effekter. Kan man dessutom skapa naturvärden och en mer tilltalande miljö i anslutning till anläggningarna är det självfallet ännu bättre. Troligen kommer det även att öka acceptansen för vindkraften, vilket förstås är en av anledningarna till projekten och satsningarna. Man får hoppas att vindkraftsexploatörerna är villiga att satsa på denna typ av åtgärder och att markägarna inser värdet av att skapa foderresurser i områden där man ändå avstår från att försöka rekrytera skog. Därmed kommer värdet av etableringarna att öka och konflikterna rimligen att minska, även om de inte försvinner helt. Vindkraften kommer självfallet alltid att innebära ett ingrepp i den lokala miljön.

av /7 Kommentarer

Jakt ger mångfald i slättbygd

•

På sistone har jag ägnat det mesta av min tid åt frågor som rör viltanpassad markanvändning och naturvård i skogen, även om jag varit ute i brynen och tassat en del också. Idag har det istället varit strandängar och slättbygd som stått i fokus. Jakten bidrar även här till att skapa drivkrafter för ett mer varierat brukande till gagn för mångfalden, precis som i skogen. I det öppna landskapet har vi enligt min mening kommit längre i samarbetet mellan myndigheter och olika aktörer när det gäller naturvård. Ett exempel på detta är projektet Mångfald på slätten, som drivs av Jordbruksverket och näringen gemensamt.

Viltåkrar gynnar inte bara vilt, utan även annan mångfald. Här är det en tistelfjäril som utnyttjar foderoljerättika. Foto ©: Fredrik Widemo.

Syftet med projektet är att öka den biologiska mångfalden i områden med intensiv jordbruksproduktion, och jag sitter med i referensgruppen för projektet som representant för Jägareförbundet. Andra aktörer är bland annat LRF, Jordägareförbundet, Svensk Raps, Sveriges Ornitologiska Förening, Hushållningssällskapet, SLU, Lunds universitet och flera länsstyrelser.

Nu under det avslutande året av projektet genomförs flera workshops för rådgivare, men även fältdagar för brukare och en intresserad allmänhet. Plats och datum för de olika arrangemangen finns på projektets hemsida. Där kan du även lära dig hur du kan gynna en del av slättbygdens fåglar och hur de låter genom LärKvitter. Du kan även ladda ned den som app i din mobil, så att du kan jämföra de läten du hör ute i fält med de inspelade lätena. Kul idé!

Min roll i projektet är huvudsakligen att diskutera hur man genom viltanpassad markanvändning kan få starkare viltstammar, samt vilka naturvårdsfördelar och drivkrafter det ger för att nå längre mot ett hållbart brukande. Förhoppningsvis kommer projektet även att sätta en del avtryck vid framtagandet av de nya miljöersättningarna inom jordbruket efter 2013. Här är det helt nödvändigt att myndigheter och andra aktörer hjälps åt, så att vi får ett överskådligt system med åtgärder som är verkningsfulla och ersättningar som blir meningsfulla.

Riktigt skoj att bidra till ett projekt där man inser vikten av vad vi jägare gör och kan göra!!!

av

i harmoni med livet

•

Det har varit en ganska hektiskt period med mycket farande och flackande och lite tid framför datorn. Det kanske inte alltid är de mest jordnära frågorna man hanterar, men ibland får man acceptera att tiden också får gå till lite mer långsiktigt planerande och förberedelser för framtiden. Det känns också som en liten mellanperiod i intensitet nu när sommaren har kommit så långt att utbildningssäsongen går mot halvtid och jakterna ligger på sparlåga. Det som kan märkas är att årsmötesperioden närmar sig i jaktklubbar och viltvårdsområden. Det blir alltid en hel del frågor om vad och hur man ska göra för att lösa interna problem eller ta rätt beslut. En inte alltid enkel hantering där den enskildes rätt till sin jakt måste vägas mot det gemensamma intresset av en ordnad jakt, särskilt på de vilt man jagar gemensamt. För det mesta flyter det på bra, men i vissa lägen uppstår mer eller mindre välgrundade konflikter. En snabb hantering av dessa kan göra att man slipper långvariga motsättningar, om man är öppen för varandras synpunkter och ideér. Något som kanske inte alltid är fallet, tyvärr!

Men det finns i grunden alltid någonting positivt i att jobba med jaktfrågor! Även om det kanske är en hel del konflikthantering i jobbet så är det en mycket liten del jämfört med allt det positiva som jakten för med sig för så många människor. Ett starkt jaktintresse är definitivt en drivkraft för att bo kvar eller flytta ut på landet. En nyligen publicerad undersökning bland ungdomar visar att det är något som man från samhället borde uppmuntra och stödja! De som bor eller vill bo på landet är nämligen betydligt mer i harmoni med sig själva och sin omgivning. För mig som bor i glesbygd är det ingen nyhet, men som alltid så tål sanningar att upprepas! Så vad kan vi som jägare då göra nu när antalet jägare och jaktintresserade ser ut att öka igen. Allt fler unga läser in jägarskolan och tar jägarexamen. Ungdomar, och då framför allt unga kvinnor, ser fördelarna med att bo på landet. Ja, vi kan öppna upp jaktmöjligheterna för dessa nytillkomna och se till att de får utlopp för sitt intresse! Allt för många unga säger att det inte är kostnaden eller intresset det är fel på, det är tillgången på plats i markerna! Självklart har priset betydelse och där har markägarna ett stort ansvar för att möjliggöra en långsiktig hållbar rekrytering av nya jägare. Grunden måste även i fortsättningen vara att jakten hanteras av de lokalt boende till rimliga priser, men utan att stänga dörren för andra som inte bor på orten. Men argumenten som har framförts att höjda priser ger plats för fler i jaktlagen kan vi bara motbevisa genom att ge plats åt fler nya jägare oavsett prissättning!

 

av /3 Kommentarer

Sverige fällt i EU domstolen!

, •

Nej, det handlar inte om varg, det handlar om istället om partiklar i innerstadsluften i bl a Stockholm. SNF jublar och jämför med vargjakten. WWF förväntar sig att Sverige skall dras inför domstolen även i vargfrågan och ”då är det ren juridik som gäller, och det kan sluta med dryga böter” säger de. Ja, WWF har rätt i den första delen, i domstolen är det juridiken som gäller, inte en massa tyckanden. Däremot kan det aldrig bli fråga om böter. WWF har inte koll på regelverket! Böter kan bara utdömas om ett medlemsland inte följer domstolens beslut!  

Att EU kommissionen driver frågan och nu skickat ett motiverat yttrande, är inte det samma som att Sverige blir fällt om vi hamnar där. Kommissionen ville fälla Finland på flera punkter för deras vargjakt, men förlorade i domstolen, där det är just ”juridiken som gäller”. 2001 var lodjursjakten föremål föra EU:s intresse, även den gången fick regeringen ett motiverat yttrande. Som alla vet ledde det till registrering av lodjursjägare och tilldelningarna har ökat sedan dess. Betraktarsidan försöker framställa kommissionens senaste skrivelse som om det nu bara är en formsak innan vi blir fällda i EU domstolen. Men fullt så enkelt är det inte. Juridiken är solklar och alla vetenskapliga bedömningar som gjorts visar att genetiken är viktigare än antalet vargar för att nå gynnsam bevarandestatus, så jag tror fortfarande att kommissionen skulle förlora i domstolen! Jag tror att vi vinner på en rent juridisk bedömning. Just nu är det mera politik än juridik. Att Sverige låter frågor gå ända till EU domstolen visar att regerigen faktiskt är beredd att ta strid i sakfrågor, utifrån svenska intressen, så långt det någonsin går. Det är possitivt!

Jag hoppas verkligen att regeringen fortsätter att försvara licensjakten på varg. Den fick 85 % majoritet i Sveriges riksdag och det vore fullständigt förödane för vargförvaltningens trovärdighet om EU gör allvar av hotet att stoppa licensjakten 2012. Den illegala jakten har minskat enligt forskarna från 14 procent till 4 procent sedan 2006. Är det någon som tror att den positiva trenden fortsätter om EU lägger sig i den svenska vargförvaltning?

EU kommissionen kommer till Sverige första veckan i juli, då får vi möjlighet att framföra vår syn på frågan. Självklart kommer vi att lyfta fram våra viktigaste frågor, jakt med lös hund, krav minskade koncentrationer, nationellt självbestämmande, regionala beslut m.m.

av /6 Kommentarer