Konsten att tillåta utveckling

Den 8 mars tillbringade jag en ganska god stund i bilen eftersom jag tog en tur och retur resa till Gällivare för att tillbringa kvällen på ett medlemsmöte i jaktvårdskretsen. Om någon nu missade det så var det den internationella kvinnodagen då. Radion fylldes till en ganska stor del av diskussioner runt kvinnofrågor i samhället. En hel del kvinnor ansåg att det var fel att vika en speciell dag för kvinnofrågor, de vill ha denna fråga aktuell alla årets dagar. Ett rätt legitimt krav, vilket gör att jag skriver detta nu istället för den 8 mars!

Vad har då jakt med kvinnofrågor att göra? Faktiskt ganska mycket. Självklart skulle man kunna visa upp en rad statistiska data som visade på den stadiga utvecklingen av kvinnliga jägare i Sverige och övriga världen, men jag tänkte välja en något annan vinkel på detta.

Väldigt ofta när man pratar om kvinnors villkor, särskilt när detta diskuteras i samband med mitt hemlän Norrbotten, så framhåller man ”problemet med machokulturen” och i samma andetag nämns nästan alltid jakt, fiske och skoter. Eftersom jag har många vänner som både är kvinnor, jagar, fiskar och kör skoter så känner jag inte riktigt igen det som en machokultur idag. Frågan är vad man är ute efter egentligen, för visst är det så att målsättningen måste vara att göra alla verksamheter tillgängliga för alla oavsett kön. I slutändan tillgänglig för alla, oavsett vad! Men i allt för många reportage och debatter framställs jakt, fiske och skoter som någonting nästan fult som vi bör fundera på om vi verkligen ska fortsätta hålla på med. Min gissning är att de som driver den linjen har mycket liten kunskap om ämnesområdet!

I min värld driver man jämställdhetsfrågor genom att skapa möjligheter för alla att jaga, fiska och köra skoter på samma villkor och utifrån eget intresse. Det är inte acceptabelt att skapa ett motsatsförhållande mellan friluftsliv och jämställdhet eller att försöka få de som älskar jakt och fiske att känna dåligt samvete för det!

Man pratar om problemet med att många kvinnor flyttar till större orter eller söderöver och självklart kan det vara ett problem för bygden, särsklit om de inte återvänder efter studier eller några års erfarenhetsuppbyggnad. Men det finns självklart flera sätt att tackla problemet. Jag har svårt att se att mindre orter i norrlands inland ska kunna ta upp konkurrensen med Stockholm och Göteborg vad gäller kulturutbud på teatrar och konserter eller olika utbud av restauranger. Det norrlands inland kan konkurrera med är närheten till en fantastisk natur. Arbetet för att skapa en bättre förutsättning för att även kvinnor ska stanna kvar eller återvända är väl att få även kvinnorna att inse det fantastiska med att kunna nyttja naturen fullt ut året om, inte att skuldbelägga de som gör just det!? Vi är på väg men har fortfarande en lång väg att gå innan lika många kvinnor som män inser det fantastiska med jakten. Fisket har kommit längre, men fortfarande finns även det med när man i debatterna vill belysa ”problemet med machokulturen” i norr.

Jag hoppas att vi alla är så öppna i sinnet att vi kan tillåta en utveckling och faktiskt inse att jakten och fisket idag inte har någon koppling till ”macho” utan är ett sätt för alla att uppleva naturen och vara en del av den. När alla som vill också kan vara med då är jakten en del av det jämställda Sverige. Vi är på god väg men det finns fortfarande arbete kvar att göra för att nå ända fram. Det är fortfarande för lätt att av slentrian koppla ihop jakt och fiske med ordet ”macho”, jag hoppas att det har hunnit bli ändring på det till åttonde mars nästa år, eller gärna tidigare än så!