Det finns indikationer på att Danmarks enda varg har dödat eller skadat 14 får. Danska Rovdjursföreningen kräver att myndigheterna i Danmark inte ens funderar på att bevilja skyddsjakt! För det första kan vargpopulation bestående av en enda varg aldrig ha gynnsam bevarandestatus! Dessutom bär den vargen på gener som är helt unika för den danska vargstammen. För att få jaga varg, ens på skyddsjakt, måste de genetiska variationen i den danska populationen vara minst 95% av det som finns i den tysk-polsk-ryska populationen. Genetisk förstärkning och en ökning av antalet individer är därför helt nödvändig före man ens diskuterar skyddsjakt.
En internationell forskargrupp bestående av en amerikan, en sloven och Bellman har kommit fram till att det behövs 500 vargar i den danska delpopulationen. Men det förutsätter att det först inplanteras 200 nya obesläktade vargar i Danmark och att det därefter vandra in minst en varg per år som får valpar. Fungerar inte det måste det finnas 5 000 vargar i Danmark. Den internationella expertgruppen föreslår att invandringsvägar från den tysk-polsk-ryska populationen säkras genom att lägga ner all tamdjursnäring och att man bygger ner alla motorvägar under jord som kan utgöra hinder för vargarnas vandring västerut. Tamdjursnäringen i norra Tyskland och södra Danmark är dessutom bidragsberoende så det finns ingen anledning att bevara den. Dahl Annerus från Danska Rovdjursföreningen menar att danskarna nu måste lära sig att får och grisuppfödning inte är går att förena med EU:s krav på vargar i sitt naturliga utbredningsområde. – Det är inte rimligt att grisuppfödningen skall få fortsätta att breda ut sig och förhindra vargetablering, avslutar Annerus.
Jag skulle vara positiv idag, tänkte jag. Det går sådär.
Ett litet antal personer har bestämt hur livet ska se ut för oss. Några få har bestämt att vi ska leva det på ett annat sätt.
Det betyder inte direkt att jag promenerar omkring och gör vågen hela dagarna.
Här hemma går hundarna runt, runt. Tycker att livet är rätt tråkigt.
Jag går ut med dem på koppelpromenader, så som det brukar vara på sommaren. Törs inte göra annat.
Vi har svårt att hantera matransonen. De, alla hundarna här hemma, brukar käka mycket mer så här års och nu ser jag att de tenderar att lägga på hullet. Mina fantastiska, muskulösa, underbara, välmående hundar… börjar bli småfeta.
Jo men jag har förstås mig själv att skylla!! Kunde ju ha köpt ett par löpband åt dem. Såna där som Caesar på teve har… men eller hur!!
Låta wachteln glida fram på bandet någon timme om da´n. Nice!
Istället för att vakna tidigt, se hundens förväntan, packa matsäck, bössan och dra ut i sköna skogen. Traska in med bästa jaktkompisen en bit i såten, släpp, ögonkontakt ”nu tar vi dom”, virtuell highfive med världens bästa wachtel, go. Söka ut, kontakt, inget där, söka ut igen, kontakt, det är något på gång matte, ut i sök igen och så fullt drev. Lycka!
Söka ut, kontakt, inget där, söka ut igen, kontakt, det är något på gång matte, ut i sök igen och så fullt drev. Lycka! Foto: Niklas Liljebäck
Känsla, och känsla igen. Kanske ett skott. Drevet tystnar en stund. Sen kommer wachteln tillbaks. Han har sett att något ligger. Det räcker för honom.
Hej matte! Köra igen?
Nej, glöm det. Jag har köpt ett löpband åt dig. I övrigt gäller koppel, koppel, koppel, koppel, koppel…
Du förstår, hunden, det är inte du som är viktig här. Det är några andra. Några som finns men också några som ännu inte existerar. Det är nämligen så, att det finns ett litet antal konstiga människor som tycker att du är värd NADA.
Gå i ditt koppel, spring på ett löpband eller dö, för dem är det egalt…
För här handlar det om någon annans DNA, hunden! Då finns inte mycket att sätta emot. Allra minst ditt eget. Du är värd noll. Zero.
Jag bryr mig om dig, min vän, men inte de andra. De är några få men de skiter i dig och ditt liv.
Du är till och med värd mindre än några som ännu inte existerar. Det finns ett antal individer som ska födas på bekostnad av ditt livsvärde. Och mitt. Det är de som är viktiga. Och de ska bli mååånga. Så många att ingen kanske längre kan hantera dem.
Då finns inte längre plats för sådana som du och jag. Vi som är där idag.
Då finns bara plats för några som är mycket viktigare, och ett gäng som ännu inte finns. Och för de som kan sitta i sin soffa och se dem på teve.
Men vi, vi kan ju köpa ett jävla löpband.
Om man bortser från de sorgliga turerna kring rovdjur/varg som rullar på med allt mer absurda turer så känns det ändå i andra delar helt OK nu. Jag tillbringade gårdagens kväll på ett kretsårsmöte i Kalix. Mycket folk var på plats och stämningen var god. Möjligen kunde man ha önskat sig lite yngre folk och mer kvinnor på plats. Kanske kan idén om att avlösa ett kretsårsmöte med en pubkväll vara något som landar till nästa år!? Men som sagt stämningen var god. Något bättre blev den också då jag fick visa de senaste månadernas medlemstrend. Efter den berättigade oron i höstas efter det strul som var och det medlemstapp som följde så känns det skönt att kunna visa på stadigt ökande medlemsantal! Dessutom är det roligt att ”mitt” län Norrbotten återhämtar sig bäst i landet! Visst har vi en stor målgrupp kvar att jobba med, både tidigare medlemmar men också de nya som kommer in i jakten. Efter flera år av olycksbådande rapporter så känns det också bra att antal jaktkortslösare/jägare ökar i Sverige. Den ökningen syns förresten i övriga världen också. Kan det vara så att jakten är på väg till en ny storhetstid!? Nåja, det kanske är att ta i, men visst är det roligare när man i alla fall i vissa delar kan visa positiva resultat! Nu känns det som att vi på bred front faktiskt vill jobba framåt. Jag tror också att namnbytet på kretsen till Jägareförbundet Kalix faktiskt hjälper oss att jobba ihop på ett bättre sätt framöver, kanske skaka av oss lite ”vi och dom” som finns här och var.
Hur var det då med kaninen och äpplet? Ja, mitt i allt elände i mediadebatten dyker det upp saker som är så sorgliga att det tippar över och blir nästan roligt. En insändare i en lokaltidning skriven av en kvinna i okänd ålder diskuterade om vi verkligen var ”äkta köttätare” av naturen eller inte. Hennes tes var att vi var uppfostrade att äta kött men från början egentligen bara åt frukt, nötter och grönt. Hennes tyngsta argument för att hon hade rätt var att dra ett fingerat exempel.
Sätt ett nyfött barn i en spjälsäng. Släpp ner en kanin och ett äpple. Äter barnet upp kaninen och leker med äpplet eller tvärtom? Om barnet inte dödar och äter upp kaninen visar det att vi genom inlärning lär barnen att äta kött, det är inte nedärvt
Hå hå ja ja, det skulle vara intressant att faktiskt se hur denna person resonerar vid en diskussion! Till och med de mest inbitna rovdjuren i vår värld lär sina ungar genom att bära hem dödat vilt eller stöta upp halvsmält föda innan de så småningom lär sina ungar att jaga! Vi som allätare av naturen gör självklart precis samma sak. Tyvärr tror jag att denna verklighetsbild präglar allt fler och att det är vad som syns i den ibland fullkomligt horribla debatt som förs i media och alla kommentarer på jakt och köttätande som brukar fylla tidningarns web-upplagor. Man kan ju självklart skratta eller beklaga, men samtidigt får vi inte bortse från att det här är en ”verklighet” för många. Kravet på information och utbildning för den stora massan är enorm och för att nå alla, inte bara de redan frälsta, så är det skolan vi måste kunna hantera. Det kan vi göra tillsammans både genom besök på de skolor där vi har våra barn eller känner lärarna, men också genom att komma in på lärarutbildningar, ta fram läromedel eller påverka läroplanen. Den resan pågår men är inte lätt! Jag är ändå övertygad om att trenden med ett ökande antal jägare visar att vi kan nå ut om vi gör en insats på alla nivåer! Vi måste inse att väldigt många människor vet väldigt lite om naturen men gärna tycker till om den och vill vara med och påverka! Gör skillnad, besök en skola! Oavsett så går vi mot ljusare tider så nu måste jag dra för gardinerna eftersom solen lyser på skärmen, i helgen hoppas jag att den lyser mig i ansiktet istället!
Idag är jag ledsen.
Ledsen, för att jag inser att samtidigt som världen blir mindre, vi har lättare att färdas mellan olika länder hit och dit på allt kortare tid, så ökar ändå avståndet.
För väldigt många är det betydligt närmare till Thailand än till en mindre ort i Värmland.
Det är närmare till Thailand. Foto: Oscar Lindvall
Bara de senaste dagarna har jag hört saker som fått mig att bara tappa sugen.
Jag är ledsen för näthatet mot kvinnor. Men jag är också ledsen för allt det hat, hånande och förlöjligande som är direkt riktat mot de människor som får sina djur rovdjursdödade.
Mitt i all sorg får de ta emot mordhot, barnen hotas, de blir förlöjligade, polisanmälda och dragna i skiten. Det enda de här människorna har gjort är att de valt att leva i, av och med naturen. Det ENDA.
Jag är ledsen för att människor väljer bort viltkött och svenskt kvalitetskött från våra egna gårdar mot rödmålad ”oxfile” från något annat land långt borta där vi inte har en aning om hur djuren har det. Jo, det är egentligen det värsta. Vi har en aning.
Och medan beteshagarna gror igen fortsätter istället hatet mot naturbrukarna att gro. Fast snart finns det kanske inte så många kvar att hata.
Jag är ledsen för min jägarkollega som hade satt ut en godkänd vildsvinsfälla efter alla konstens regler. En grupp människor som enbart koncentrerar sig på att göra livet surt för oss jägare hittar fällan och anmäler den – som vargfälla. Fällan konfiskeras av polisen och någonstans där är vi nu. Och med en mycket tagen jägare.
Kan vi jägare inte ens få finnas till utan att bli totalkränkta? Kan kreti och pleti, utan några som helst indicier eller kunskap, anklaga en jägare för vad fan som helst? Och dessutom lyckas driva det vidare?
Jag är ledsen för personen som ringde sent igår kväll och ville ha tag i en viltvårdare. Hon hade sett en tam svan. ”Det verkar inte finnas någon viltvård alls i er kommun”. Ska vi få skit för det också? En tam svan? Det är det som räknas. Tama svanar och träd som dör utanför tevehus.
Och jag är ledsen för de stora miljöorganisationerna som vägrar ta något som helst ansvar. Det är istället de som formligen skriker ut att det ska vara precis så som allt det jag nämnt ovan.
Allt det är jag ledsen för idag.
Vargdödad älg Foto: Gunnar Glöersen
Ett vanligt argument i vargdebatten är att vi jägare inte tål konkurrens från vargen. Vargar måste få äta för att överleva. Häromdagen, medan jag bjöds på födelsedagstårta, kom vargfrågan upp. Tio personer i blandade åldrar som alla känner mig och alltså åtminstone perifert borde ha följt vargfrågan fick svara på en enkel fråga. Hur många älgar dödar ett vargpar per år? Det första svaret väckte stor munterhet. – Det fattar du väl, att två vargar inte kan ta 50 älgar per år! Övriga gissade mellan fem och femton.
Jag läste en LCIE rapport (kommissionens expertorgan för rovdjur) häromdagen. Där stod det att det bytesdjuren i Sverige inte är ett problem, det finns ”abundance of prey”. Är det verkligen så och jämfört med vad?
I Bryssel förra fredagen diskuterade jag just bytesdjur med en jägarrepresentant från Slovenien. Jag frågade hur täta stammar av klövvilt de har i vargområdena i Potocniks hemland. Han berättade att de skjuter 50-60 klövvilt per tusen hektar. Jämför det med delar av Dalarna, Orsa Finnmark, där man skjuter ca 0,5 klövvilt per tusen hektar. Om vi missar att förklara skillnaderna och hur vargen påverkar kommer vi aldrig att bli förstådda. Vi blir enbart sedda som egoister som inte vill dela med oss.
Alla områden har inte lika låg älgtäthet som de har i Orsa Finnmark. Här i Värmland är det betydligt större älgtäthet och vi har dessutom inte alls lika stor björnstam som i Orsa. Ändå kan vargen förstöra alla möjligheter till älgjakt. Nu har ett nytt vargpar etablerat sig på bl a min jaktmark strax norr om Karlstad. Eftersom det är vargrevir i alla riktningar runt om verkar spårningarna hittills tyda på att de kommer att ha ett mycket litet revir, drygt25 000 hektar. Jag tar det som ett exempel, inte för att det är värre att just jag drabbas, utan för att jag kan älgstammen och området i detalj.
Inom vårt älgskötselområde, som i stort motsvarar vargreviret, skjuter vi årligen ca 90 älgar. Älgstammen som idag är ca 10 älgar per tusen hektar är något över den nivå markägarna och jägarna enats om. Målet är satt utifrån att vi har en Rv63 genom området med många älgolyckor. Vi är 39 jaktlag med 300-400 älgjägare. Det har tagit drygt 10 år att få alla jaktlag att dra åt samma håll och vi har lyckats bra. Höga kalvvikter, många kalvar per ko och numera också stora tjurar. Allt vi arbetat för håller nu på att raserar av TVÅ vargar!
Ett vargpar tar 100-140 älgar per år. Man behöver inte vara ett matematiskt geni för att räkna ut vilken effekt vargparet kommer att ha. Vi räknar med att dessa TVÅ vargar kommer att ta hela den möjliga älgavkastningen! 300-400 älgjägare förlorar möjlighet att jaga älg pga. att TVÅ vargar valt att ha ett litet insprängt revir just här. Hade reviret varit normalstort, dvs. 4 gånger så stort, hade påverkan varit mindre. De som säger att vi jägare inte tål konkurrens har rätt, om konkurrens betyder stopp för all älgjakt.
Bevarandeorganisationerna har den senaste tiden visat en sällsynt hänsynslöshet mot oss som drabbas. Vi hånas, förlöjligas och negligeras. Organisationernas glädje över den stoppade vargjakten visar på total brist på ansvarstagande och på en cynism som påminner om det människoförakt som ekosofirörelsen bygger på. Den som inte håller med bör ta del av deras sociala medier.
Kollega Hans i Dalarna skickade ett ”ordmoln” som bygger på hur ofta ett visst ord förekommer i Naturskyddsföreningens femtonsidiga överklagan av vargjaktsbeslutet. Jag skrev redan tidigare att överklagan var synnerligen ordrik. Men den som söker efter hänsynstagande, landsbygd eller berörda kommer att upptäcka att det är ett synnerligen ordfattigt dokument.
Hej på er!
Det var länge sen jag gjorde några avtryck här inne. Nu är det nytt år och dags för en nystart även för mig. Verksamheten 2012 börjar så smått läggas till handlingarna allt eftersom verksamhetsberättelser skrivs och Jaktvårdskretsarnas årsmöten hålls de närmaste två veckorna. Årsmöten som på de flesta, om inte alla, håll kommer att innebära stadgeändringar. Inga stora saker, men det blir lite justeringar i tiderna för möten så att man på kretsnivå får lite mer tid på sig. Sen kommer nog väldigt många att justera namnet på organisationen. För rätt många år sedan började Länsjaktvårdsföreningarna justera namnen till Jägareförbundet följt av länets namn. Basnivån i organisationen, jaktvårdskretsarna, har däremot inte bytt namn. men nu är det äntligen på gång. Eftersom jaktvårdskretsen är den nivån där Jägareförbundets medlemmar har sin direkta rösträtt på årsmöten så känns det självklart att också jaktvårdskretsen faktiskt ska heta Jägareförbundet. Det finns till och med de som säger att man i vissa lägen inte ens är klar över att jaktvårdskretsen ÄR en del av Jägareförbundet! Jag hoppas ju att det i så fall är endast i få undantag. Men vissa egna erfarenheter kan nog tyda på att det är vanligare än vad vi vill tro! Förhoppningen är ju att vi framöver ska känna sån samhörighet att när Jägareförbundet gör något så känner alla att vi gör det tillsammans! Det är inte ”dom där” som gör något och lyckas åstadkomma något. Sen finns ju alltid risken att det blir som i sportens värld – de är alltid VI som lyckas och DOM som misslyckas. Det är alltid lättare att känna samhörighet i medgång än i motgång. Men precis som i sportens värld så är det väl när det går tungt som det är viktigt att man känner stödet från varandra och supportergrupperna!?!
Utöver arbetet med kretsarnas årsmöten och planeringar så ligger självklart mycket fokus på älgar. Jakten 2012 ska summeras och fakta läggas till grund för de tre-årsplaner som nu ska förankras i alla älgförvaltningsområden. Fjolårets tilldelning och jakt grundades knappast på något alltför gediget faktaarbete. Tiden var för knapp och till stor del tittade man bakåt på hur det hade varit och inte framåt mot vad man ville uppnå. Det ska förhoppningsvis ändras till i år då grupperna har lite mer tid på sig. Fast det är inte alla dagar man känner att man har förståelse för förvaltning på lång sikt. Det gäller både från markägarhåll och jägarhåll! Det är så lätt att titta på senaste jakten och sedan fundera på hur många älgar man vill skjuta kommande jakt. Att sätta mål längre fram i tiden är svårare än vad många tror, om man inte nöjer sig med att säga att det är bra som det är! Ofta kan det vara relativt lätt att diskutera mål för stora områden, men betydligt svårare att nå ner till respektive jaktlag. Ett tydligt exempel fick jag vara med om nyligen då de flesta i salen var överens om att älgstammen hade minskat med den avskjutning man hade haft under några år. Dessutom var fyllnadsgraden i avskjutningen både för vuxna och kalvar låg. Man ville nog inte gärna sänka stammen mer och vissa ville nog ha lite mer älg i markerna. När sen jaktlagen ett efter ett fick frågan om hur de ville se i sin tilldelning inför kommande jakt så ville de flesta ha samma tilldelning men en hel del ville ha någon älg till. Hur den kombinationen går ihop har jag lite svårt att förstå. Låg fyllnadsgrad, sjunkande stam, vilja att öka eller bibehålla nuvarande stam kombinerat med samma eller högre tilldelningar? Förvaltningsgrupperna får ett intressant arbete att väga samman viljan med älgstammen utveckling mot viljan till tilldelning av älg.
Förhoppningsvis kan vi få en lite bättre insikt i älgförvaltningen när den nya utbildningen blir tillgänglig, vilket förhoppningsvis inte dröjer länge alls!
Sen blir det intressant att få nya älgar märkta med GPS-sändare i Norrbotten. Det är snart dags att få halsband på 90 älgar. Hur det sen påverkar kommande förvaltning återstår att se. Men tidigare märkningar har definitivt fått upp ögonen på många hur älgarna förflyttar sig mellan höstens områden där de jagas och vinterns områden där det betar på tall! De här tre märkningsområdena kommer säkert inte att bli några undantag!
Enligt Ekot och TT kommer Naturvårdsverket i morgon att besluta om att 18 vargar får skjutas. Enligt uppgift skall två vargar fällas i 9 olika revir. Beslutet var väntat, 5-10 par var forskarnas rekommendation för att påskynda inavelssänkningen. Att vargjakten kommer att åtföljas av åtgärder för att förstärka genetiken är också klart. Det här borde vara början på att återuppta en rovdjurspolitik som skulle kunna tillfredsställa alla parter. Vi skulle få friskare vargar, färre problem och mindre konflikter.
Vi är givetvis inte nöjda, vargstammen kommer att fortsätta att öka trots jakten. Tilldelningen borde vara mycket större. Men vi försöker i varje fall hitta något positivt med beslutet, ett embryo till en framtida vargförvaltning som majoriteten bör kunna ställa upp på. Men tyvärr, som vanligt skräder inte bevarandesidan orden i sin kritik. ”Rättshaverist av värsta sort”, säger SNF om regeringen. ”Vansinnigt beslut”, säger SRF. SNF säger dessutom att de kommer att överklaga beslutet, svensk vargförvaltning skall numera ta omvägen via domstol!
Bevarandesidan har inte och kommer aldrig att kompromissa det minsta. Målet är många hundra vargar, oavsett hur det drabbar oss på landsbygden. Istället vill de att vargförvaltningen i Sverige skall skötas av byråkrater i Bryssel eller av domstolen i Luxemburg.
I fredags var jag i Bryssel på en workshop med ca 80 deltagare från hela Europa, ”Stakeholder Workshop on Large Carnivores”. Kommissionen inbjöd till diskussion om hur rovdjursförvaltningen skall utvecklas i EU. Slutsatsen från flertalet var att kommissionen måste bli mera flexibel. Så länge målen om livskraftiga stammar inte äventyras bör det vara upp till varje medlemsland att bestämma vägen dit. Kommissionen agerar precis tvärt om! Potocnik vill inte bara bestämma om, när och hur vi skall jaga. Han anser sig t o m ha rätt att namnge vilka forskare som skall leverera det vetenskapliga underlaget. Att just dessa råkar vara de samma som SNF och SRF alltid hänvisar till är inte en tillfällighet. Arrogans är ett ord som bra beskriver kommissionens agerande så här långt. Nu får vi se om den leder oss till domstol eller om de tog intryck av workshopen.
Svenska Jägareförbundet angrips inte sällan från alla håll. Men den som följt debatten de senaste 20 åren ser att vi, till skillnad från nästan alla andra, har hållit samma linje. En liten frisk vargstam som inte är koncentrerad till några få län. Ytterst få tar ett helhetsansvar. Tyvärr lär det hänga på oss också om den genetiska förstärkningen skall lyckas.
Alla som uttalade sig i Bryssel i fredags talade om en ”bottom up” förvaltning istället för dagens ”top down”! Detta är SNF emot. De är emot att människor i varglänen skall få vara med och ta beslut, de är emot jakt på varg och de deltar inte i aktivt i genetisk förstärkning. De enda de gör är att försöka hitta juridiska vägar att stoppa en klok rovdjursförvaltning.
Svenska Jägareförbundet däremot, är för att människor som berörs skall få vara med och bestämma, vi är för en reglerad vargstam och vi har hittills varit ensamma om att förankra genetisk förstärkning. Vi får se om det finns någon media som uppmärksammar detta, eller om vi SNF återigen lyckas göra vargjakten till ett medialt spektakel, helt utan sans!
Att förhålla sig… Det handlar mycket om det just nu. Jag ska, som jägare, förhålla mig till saker som händer. Saker som andra gör.
En jämförelse. Vi är arga på rattfyllerister. Någon kanske kör ihjäl en människa. Men ingen kallar just dig rattfyllerist bara för att du råkar ha körkort. Du fortsätter att vara nykter som alltid bakom ratten. Du behöver inte förhålla dig till detta. Ingen kräver det av dig.
Det finns föräldrar som inte är snälla mot sina barn. Otäcka saker händer. Du förbannar dessa typer, hoppas att de hamnar i finkan. Och så fortsätter du att vara god förälder åt dina egna barn. Ingen tycker att du är en dålig förälder bara för att någon annan är det.
Men som jägare måste du stå till svars för alla andra, ofta även för jägare i andra delar av världen. Och vi är ganska många.
När en annan jägare gör fel krävs att du ska förhålla dig till det hela. Skulden läggs delvis på dig. Bara för att du är jägare.
Jag får ibland mail och filmlänkar skickade till mig med önskningar om att jag ska förhålla mig till saker som andra, så kallade jägare gör. Jag har tvingat mig igenom en del vedervärdiga filmklipp med tårarna rinnande nerför kinderna. Måste ju förhålla mig till det, jag är jägare.
Jag har hört en del förjävliga historier om människor som kallar sig jägare men beter sig som idioter mot sina medmänniskor. Sen ombeds jag att förhålla mig till det. Precis som att jag skulle tycka att det är okej att människor eller djur behandlas illa.
Det är naturligtvis förkastligt när en jägare beter sig illa eller gör något jättedumt. Så gör man inte. Det är helt jävla självklart och handlar om något som några få ställer till. Inte jag, inte gemene jägaren.
Det är rätt okej att växa upp i en jägarfamilj, en mer sann bild av hur vi lever. Foto: Madeleine Lewander
Jag hatar när människor och djur far illa. Blir lika illa till mods som alla andra. Vi jägare representerar alla grupper av människor, glada, arga, volvoägare, tandläkare, lärare, busschaufförer, sjuksköterskor, alla, vissa är dumskallar.
Men varför anklagas just vi som grupp när en gör fel?
Till viss del beror det kanske på att många människor fjärmas allt mer från att leva i naturen. Att de inte förstår vad en jägare gör, vad vi är för typer egentligen,
Och så finns det ett antal skojiga grupper som lägger all sin energi på att spä på generaliseringarna.
De finns alla representerade på nätet, hittar små skitkorn, skit som en försvinnande liten del av jägarna hittar på. Och så förstorar de, big time.
Och ger mig skulden…!…? Och dig, om du jagar.
Fördomarna sprids som ren propaganda. Bara på Facebook finns ett gäng urprilliga grupper.
Delar av media, inte alla vill jag understryka, formligen vältrar sig i det, kan bara inte sluta att rulla, runt, runt. De är en sorts mediachoklad som låter sig rullas i jaktincident-kokos.
Så blir de subjektiva, osakliga antijaktbollar som bara sprider propaganda och skrämmer upp folk. Sån´t säljer nämligen.
Vi behöver kanske visa mer vilka vi är? Problemet är att de flesta av oss är så otroligt vanligt normaltråkiga att vi helt enkelt inte sticker ut.
Tänk om de istället kunde lyfta fram det fantastiska med jakten, att få vara i skogen, vilt, natur, arbeta tillsammans med sin hund, spänningen, gemenskapen, frisk luft och respekten för allt detta.
Alltså det totalt dominerande.
På allmän begäran skriver jag nu ett inlägg om älgförvaltning och väver in lite varg på slutet.
Allt började med en kommentar till mitt förra inlägg där det hävdades att vi jägare ägnar oss åt troféjakt och att det är förklaringen till att det på många håll finns få tjurar och ännu färre utvuxna med stora horn. Jag säger att det inte är förklaringen, åtminstone inte huvudförklaringen. De allra flesta jägare skjuter första bästa tjur de får i pass, om det görs något urval alls bland tjurarna så är det främst för att spara dem. Allt fler jaktlag har någon form av restriktioner på tjurar, precis som på produktiva kor.
Vi jägare har ett dilemma och det är det som skapar problemet. Samhället kräver att älgstammen hålls långt under sin biologiska bärkraft. Eftersom älgen som art är anpassad till den ursprungliga skogen där den skogliga successionen skedde genom brand har den en mycket hög tillväxtpotential i förhållande till sin storlek. En gång i tiden bestod det mesta av urskog där bränder med 100-200 års mellanrum inte sällan skapade enorma brandfällt. I Alaska flög jag över brandfält som stärkte sig så långt jag såg från luften! Efter branden skapades följdriktigt, några år senare, lika stora områden med obegränsat med mat åt älgarna.
Hundratusentals hektar stort brandfält i Alaska. Foto: Gunnar Glöersen
I dagens hyggesbruksdominerade landskap i Sverige brinner det hela tiden, överallt! Det är så älgen som art uppfattar vårt skogsbruk. Vi skapar optimala förutsättningar för hög tillväxt. När markägare och jägare samtidigt åläggs att hålla älgstammarna nere för att inte tallungskogen skall ätas upp eller för att inte trafikolyckorna skall öka då permanentar vi en hög tillväxt. Just den höga tillväxten är den främsta orsaken till få stora tjurar!
Andra begränsande faktorer är att jag som jägare är bunden till en given mark och endast får jaga en viss del av året samt bara under dygnets ljusa timmar.
Om vi som exempel tittar på en älgstam med en vinter täthet på 10 älgar per tusen hektar på ett10 000 ha stort område och med förbundets förvaltningsplan som mål 0,8 kalvar per hondjur och 40 % tjur i stammen. Det betyder att älgstammen före jakt består av 150 älgar. Av dessa 150 skall alltså 50 skjutas för att komma tillbaka till 100 st i vinterstam. Stammen före jakt består då av 40 tjurar, 60 hondjur och 50 kalvar. Femtio av dessa skall bort! Lite förenklat brukar man tillämpa regel att hälften av alla fällda djur skall vara kalv och den andra halvan jämt fördelade mellan tjur och hondjur. När jakten börjar är det lätt att hitta ”rätt” djur att skjuta. Men allt eftersom älgar fälls blir det allt svårare. Störst problem är det med kalvarna. I mitt exempel skall vi skjuta var tredje tjur och vart femte hondjur, men varannan född kalv! Vid flyginventeringar i landet har hittar man oftast 25 % kalv i vinterstammen.. Vid slutet av jaktsäsongen, när de sista kalvarna skall skjutas är det bara var fjärde älg som kommer i pass som är lovlig! Det kan gå åt flera jaktdagar för många man för att hitta den sista kalven.
Nå hur ser då tjurstammen teoretiskt ut i ett sådant område efter några år om vi inte tillämpar troféjakt utan bara skjuter de första bästa 13 tjurarna som kommer i pass? Jo, resultatet blir hyfsat bra. Men det är bara 3 av fyrtio tjurar som når 7 år, dvs. sin bästa ålder.
Lägre omsättningtakt!
Om vi vrider lite på rattarna och istället ser på ett hur det kan se ut i delar av Sverige idag. Då skjuter vi 40 % kalv och har 30 % tjur i stammen. Produktionen låter vi vara den samma, dvs 0,8 kalvar per ko. Inte för att det gäller överallt utan mera för att illustrera problemet. Nu är det ingen tjur som når 7 års ålder och ytterst få blir ens 3 år!
Hög omsättningstakt!
Små förändringarna i avskjutningsstrategi och sammansättning får stor effekt på de vuxna djurens medelålder. Det är alltså inte troféjakt som skapar problemet, det skapas av att vi måste skjuta ett givet antal älgar under begränsad tid för att nå ett givet antalsmål. Jakt är för de flesta ett stort intresse, men det betyder inte att man är beredd att lägga hur mycket tid som helst på att hitta ”rätt” älgar.
I mitt eget älgskötselområde har arbetat aktivt med att sänka omsättningstakten på tjurar. För fem år sedan fanns ingen större tjur, idag finns minst 15 tjurar med minst 8 taggar och de största har runt 20 taggar. Vårt problem är att hitta en modell som inte förstör det vi byggt upp. Ingen modell fungerar nämligen i all evighet.
Tjur i Alsters älgskötselområde 2012 Foto: Gunnar Glöersen
Vän av varg ser säkert sin chans! Vargarna sänker ju den tillgängliga tillväxten genom att de tar många kalvar före älgjakten börjar. Jo, det är sant. Men i praktiken har det ingen betydelse om slutmålet och jakt insatsen är den samma. Den enda effekt vargstammen får i den delen är att det är svårt att skjuta kalvarna redan i början av jakten. Däremot fungerar inte kalvarna längre som skydd för de produktiva korna, eftersom de går ensamma redan när älgjakten börjar. Det riskerar att höja omsättningstakten öven för de viktiga korna. Det är annan sida av samma mynt!
Läste en intressant artikel på JoJ idag. Anders Bjärvall, föredetta ansvarig för rovdjursfrågor på Naturvårdsverket säger, ”idag är det viktigaste arbetet att få bevarandesidan att förstå att man måste begränsa vargstammen”. Jag är inte förvånad, jag har hört honom säga det förut. Det är dessutom det jag framfört till Naturvårdsverket och politikerna i flera år. Det är inte vi som lever med varg som behöver utbildas, det är bevarandesidan. Vargar måste förvaltas och med förvaltas menar jag jagas.
En annan grupp som behöver utbildas är journalistkåren! Aftonbladet berättar idag att 3000 vargar måste skjutas i Sibiriska Sacha. Deras naturliga bytesdjur ”harar och ekorrar” har visst tagit slut! Så nu dödar de renar och hästar istället! 16 000 renar har dödats! Undrar hur många ekorrar det går på en ren?
Dagarna före jul fick jag ett mail från NV som inleddes med God Jul o Gott nytt år. En hälsning som jag kunde ha varit utan eftersom det följdes av information att det troligen inte blir någon vargjakt i vinter p g a Potocniks brev till Lena Ek. Nu är väl inte sista ordet sagt i den frågan, hoppas jag. Regeringen har att välja mellan att själv sitta med Svarte Petter eller att ta striden med EU kommissionen kanske ända till domstolen. Jag tror att domstolen är den enda lösningen på den här frågan.
Vargar förstörde även slutet på mitt jaktliga kalenderår. Jag har de senaste åren haft förmånen att jaga älg på flera områden. Nu är även de sista förstörda av varg! På mellandagarnas spårsnö konstaterade vi att ett nytt vargpar verkar ha etablerat sig i området. En älgko som vi sparat under jakten togs av vargarna på annandagen. De tog minst en älg och tre rådjur på mindre än två dygn! Vargarna har sedan dess uppehållit sig i ett litet område i och intill bebyggelse. Igår försökte en av dem ta sig in i en hage med en ponny. I natt när ett par kom hem från nyårsfirande mötte de vargarna när de lämnade tomten.
Som om det inte vore nog fick jag ett samtal från en man som berättade att hans grannar hört ett rådjurs skrika ut sin dödsångest vid 23-tiden på nyårsafton. Allt tyder på att det var två andra vargar, eventuellt ett annat par. Det skiljer bara 2 timmar mellan händelserna och en mil. Inget problem för en varg, men de hann dessutom äta upp hela rådjuret.
Nu är det inte mera synd om mig än om alla andra som fått varg på markerna. Men ingen skall betvivla att jag förstår vilken frustration vargetableringar leder till.
I förrgår var det fortfarande snö kvar och tre man spårade av hela jaktområdet för att vi skulle försäkra oss om att inga vargar kommit tillbaka, vi visste att de hade gått en mil norrut dagen före. Jag släppte min jämte som hittade ko och kalv. Gångståndet gick norrut rakt mot den plats där den döda kon ligger. Jag kände oro, trots att jag visste att vi inte sett färska vargspår. Jag sprang allt vad jag orkade i 25 cm snö 1,5 km till bilen och körde i full fart på glashala vägar för att försöka genskjuta henne. Det lyckades, jag hann mellan henne och älgarna. Samtidigt som jag konstaterade att hon plötsligt vänt ser jag färska spår av två vargar! Nu lyckades jag få stopp på henne lite längre bort, men alla som jagar med hund förstår känslan.
I morgon skall jag jaga älg igen, flera återstår på tilldelningen. Men hur gör man? Utan hund lär jag inte hitta någon älg. Om jag släpper henne, på barmark, kan det gå hur som helst.
Det som stör mig i debatten just nu är den totala bristen på empati som bevarandesidan och media visar för oss som drabbas. Vi hånas, förlöjligas och media förstärker deras argument med vinklade inslag, nu senast ett löjligt inslag om Rumänien. Medan jag skriver det här får jag ett samtal som berättar att en djurägare idag bestämde sig för att slakta ut alla sina djur, han orkar inte med alla vargbesök. Idag fick jag via rovobs.se veta att en hund dödats på en gårdsplan i Filipstad. Jag hoppas verkligen att min hund inte sällas till de vargdödade i morgon. Det är klart att jag kan låta bli att släppa henne, men älgskötselområdets avskjutningsmål skall hållas annars riskerar vi att avregistreras. För egen del är 5-6 oskjutna älgar heller inget som jag bara rycker på axlarna åt.
För styrelsen i älgskötselområdet som fått 39 jaktlag på 24 000 hektar att samarbeta mot gemensamma mål riskera 10 års arbete att raseras. Om mina misstankar är riktiga, att vi nu har två vargpar som jagar i området, kan 400-500 jägare vara utan älgjakt redan i höst. Lägg sen till att minst 5 lodjur också jagar i samma område så lär den lilla rådjursstam som finns kvar också vara ett minne blott. Vår situation är inte unik, det speglar bara vad som händer eller redan hänt i nästan överallt i Mellansverige just nu.
Jägareförbundet har länge krävt en konsekvensanalys av rovdjurspolitiken. Nu verkar det som om en sådan kanske är på gång. Det som nu pågår är fullständigt orimligt. Varje nytt vargpar kostar minst 3 miljoner kronor per år, enbart i jaktliga förluster.
Om några veckor träffar jag EU kommissionen. Jag skall försöka beskriva vad jag och andra känner och vad rovdjuren kostar. Om någon bryr sig vet jag inte, det är kanske viktigare att kommissionären inte stöter sig med sin nyfunna middagsgäst! Att inte media snappat upp det eller ser hur vårt nationella självbestämmande urholkas av EU är märkligt.
Jag har på senare tid fått ett gäng synpunkter som visar att det, ute bland del av befolkningen, finns en hel del jättekonstiga myter om oss jägare. Till största delen beror det helt klart på vilken bild viss media ger av oss.
Därför tänkte jag göra en liten personlig mytdödning. Jag går in på delar där jag som jägare anklagas för saker som jag inte alls känner igen mig i. Tyvärr existerar tråkiga undantag men generellt tror jag att de flesta jägare känner ungefär som jag.
Det här är ett pyttelitet axplock.
Dagens jägare är rädda om sina hundar. Foto: Madeleine Lewander
1. Förbannade jägarlobby…
-Vilka är jägarlobbyn? Jag vet inte. På Jägareförbundet försöker vi att samla fakta. Bara saklig fakta. Det är det vi kommer längst med, tror vi. Inga krokodiltårar i media, vi strör inga falska anklagelser omkring oss som en del andra gör med centrifugalkraft.
2. Jägare dödar sina hundar så fort de inte duger längre.
– Och här sitter jag med mina tolvåringar som kräver extra omvårdnad. Tandborstning, öronfixning, veterinärbesök extra ofta. Hundar i soffan, hundar i sängen. Pensionärer som fortfarande hänger med på jakt för att de älskar det, inte för att de är effektiva jakthundar, men som under sina liv gjort sig förtjänta av det.
3. Jägare hatar vargar.
– Det gör vi inte alls. Däremot drabbas vi, som alla hundägare, av en förkrossande sorg om våra hundar blir vargdödade. Och jag har full förståelse för lantbrukare som får sina djur rovdjursdödade. Det är inte alltid så enkelt att lösa som att ”bara att sätta upp stängsel”.
4. Det är farligt för allmänheten att vistas i skogen under jakt.
– Det är i det närmaste HELT RISKFRITT för allmänheten att vistas i skogen under jakt. Enligt en studie som doktoranden Mensura Junuzovic vid Lunds universitet gjort vådasköts sex ickejaganade människor under tiden 1983 – 2008. Det är 26 år.
Jägarna själva har under den tiden råkat något mer illa ut, 42 har vådaskjutits, antingen sig själva genom att exempelvis tappat vapnet, vapenfel eller av misstag av en annan jägare.
Tittar man närmare i statistik från BRÅ (Brottsförebyggande rådet) ser man att ungefär 90 personer om året dör till följd av mord, dråp eller vållande till annans död genom misshandel, 20 procent av dessa på grund av skjutvapen. Det är 18 personer per år. På 26 år sköts alltså cirka 468 personer.
Om vi plockar bort 48 personer (vådaskott från jägare) från den sammanlagda siffran 468 betyder det att vi har 420 dödsskjutningar kvar, där jägarna inte varit inblandade.
Drygt 16 personer per år skjuts alltså av ickejägare… jämfört med 0,2 personer (ickejagande allmänhet) som vådaskjuts av jägare.
Ändå fortsätter myten att det är farligt att gå i skogen under jakt. Fast det uppenbarligen är bland det säkraste du kan göra.
Man kan förstås förankra sig hemma i soffan och beställa färdiga matkassar via nätet istället för att ge sig ut i skogen. Då är kanske risken något mindre att bli skjuten än om man ger sig ut i skogen. Istället tilltar hälsoförfallet och då är det ingen risk, det är ett faktum.
Så ge er ut i skogen! Det finns plats för alla! Vi jägare är mest som alla andra, vi representerar alla kategorier av människor, vad än media vill ge oss för konstiga stämplar.
De flesta har ju reflexer när de går i mörkret. Ta på dig en signalfärgad väst så syns du också toppenbra i skogen!
Och om du har möjlighet, käka nyttigt viltkött från fria djur som inte har lidit.
Dagens jakthundar har det bra. Foto: Rikard Lewander
Alla minns väl hur SNF med Mikael Karlsson i spetsen tilläts sätta nivån på vargjaktsdebatten och dupera opinionen under och efter vargjakten 2010. Nu är han igång igen! Nu svingar han åt alla håll. I går morse var det forskarna som var köpta. MK sa att ”de forskare som är positiva till jakt, får ta fram underlag och medan de, faktiskt ledande genetikerna, i landet ställs vid sidan av, och det är ju en bakvänd process.”
I går kväll fick han återigen orera fritt i TV4, nu var det jägarna som var måltavlan! Vi påstås ha för stort inflytande och en undersökning som SNF beställt sägs visa att svenska folket är negativt till vargjakt. Mikael Karlsson hävdar bestämt att han bevisat att ”glesbygden” är emot vargjakt.
Jag har frågat det förr, finns det någon som granskar vad SNF säger eller är det fritt fram för dem att säga vad som helst? Nu är det väl inte vare sig min eller SJFs sak att försvara en forskarrapport, det klarar de utmärkt själva. Men det som stör mig är att bevarandesidans argument inte granskas. Journalisten på TV4 accepterar tydligen att MK säger att enskilda Skandulv forskare låter sin egen åsikt om vargjakt påverka slutsatserna i rapporterna. Sen får man beundra MK för hur skickligt han smyger in grova anklagelser i en mening utan att det blir för uppenbart. Att Laikre och Ryman, de ledande genetikerna, kritiserade vargjakten 2010 för att den INTE riktades mot de mest inavlade vargarna så som nu planeras ”glömmer” han bort.
Karlssons inlägg igår ikväll bör också analyseras. Bevisar undersökningen verkligen att ”glesbygden” är emot vargjakt?
SNF har frågat 1000 personer i Sverige. Det betyder att ca 330 personer i varje av de tre områdena, norra och mellersta Sverige samt Stockholm har svarat. Dessa lär vara slumpvis utvalda. Glesbygd är områden utan tätorter, enligt vedertagen definition. Endast 15 % av befolkningen bor utanför tätorter i Sverige. Det betyder att högst 50 personer utanför tätorter har tillfrågats i hela Mellansverige. Deras åsikter klumpas sedan ihop av Mikael Karlsson med alla dem som bor i Västerås, Örebro, Borlänge, Karlstad och andra städer. Lite tragikomiskt är det att höra hur en före detta Karlstadsbo som flytt till den största tätorten av dem alla, Stockholm, numera anser att allt utanför tullarna är glesbygd!
SNF:s undersökning visar egentligen att vi har rätt. Stockholmare som aldrig eller i liten grad kommer att påverkas negativt av varg är dubbelt så positiva till varg som de som inte bor där. En mera relevant undersökning som gjordes av Fjällmistra visade att en majoritet av dem som bor i vissa glesbygdskommuner ville sänka antalsmålet, 200 vargar! Idag har vi 400.
Bevarandesidan fortsätter sitt korståg mot oss som drabbas. Glesbygdsbon är nämligen en gammal, dåligt utbildad, lite korkad man och troligen också jägare. Självklart bryr sig inte SNF om sådana människor.
”Ekosystemen bör förvaltas för sitt inneboende värdes skull och för sin materiella eller immateriella nytta för människor, på ett rättvist sätt”, skrev naturvårdsverket 2007.
Den inledande meningen kan jag ställa upp på. Jag brukar uttrycka det här på bloggen som att allt vi gör, t ex att värna eller utrota varg, är val vi gör utifrån våra mänskliga intressen. Den som tror att det finns ett ädlare värde i att låta vargstammen öka fritt än att vilja begränsa den är farligt fel ute. Jag minns t ex en tjänsteman på EU kommissionen som var glad över att han stod på de ”godas sida” i vargdebatten. Den mannen hade missat att läsa riktlinjerna till FN konventionen om biologisk mångfald som kallas ekosystemansatsen. Ekosystemansatsen beskrivs i tolv vägledande principer, de sk. Malawiprinciperna. Man kan också fundera över om dagens tjänstemän på Naturvårdsverket läst sin egen rapport 5782 från december 2007? Möjligen skulle förvaltningsplanerna för de stora rovdjuren se annorlunda ut om man gjort det?
Malawiprinciperna har förts in i rovdjursdebatten tidigare. Jag har hört samhällsvetare lyfta fram dem flera gånger. Problemet är att rovdjurspolitiken utformas av den naturvetenskapliga disciplinen. Många av dem har svårt att förstå vad samhällsvetare säger och än mindre acceptera att mänskliga intressen skulle vara lika viktiga som genetik och biologi. Det i sin tur har lett till en situation där svenska rovdjurspolitik har lyckats måla in sig i ett naturvetenskapligt moras av krav och önskemål som inte går att förena med enskilda och gruppers kulturella intressen.
Jägareförbundet har accepterat att många anser att det finns ett egenvärde i att vargen finns kvar i den svenska faunan. Vår vilja att rovdjursstammarna skall begränsas för att tillgodose våra intressen däremot framställs ofta av den andra sidan som orealistiska, egoistiska och rent av som onda avsikter. I själva verket är våra krav fullt legitima. Samhället har en skyldighet enligt Malawi principerna att ta hänsyn till våra intressen. Som rovdjurspolitiken är utformad just nu strider den enligt min mening mot flera punkter i Malawiprinciperna i FN konventionen.
Jag räknar bara upp några uppenbara saker som strider mot principerna, ur ett jaktligt perspektiv. Ni andra får gärna fylla på i kommentarerna, både med andra intressen och fler jaktrelaterade.
– Bristande hänsyn i vargförvaltningen till löshundsjakten som ett kulturellt arv som har ett egenvärde att bevara
– Brist på realistiska förvaltningsmål för lodjurstammen som tar hänsyn till lokala och regionala önskemål om rådjursjakt
– Ingen hänsyn till att en stor vargstam tar en stor del av den avkastning från älg som är viktig för oss som bor och jagar på landsbygden
– Ingen hänsyn till de ekonomiska förlusterna som redan drabbar eller kommer att drabba markägare till följd av att jaktens värde minskar.
– Ingen utvärdering av hur vargen påverkar enskilda jägares möjlighet att överhuvudtaget bedriva jakt
I den inledande meningen står det att avvägningen mellan olika intressen när ekosystemtjänster diskuteras skall vara rättvis. Hur många tycker att kostnaderna för rovdjuren fördelas rättvist idag? En majoritet vill ha många rovdjur, men nästan helt på minoriteters bekostnad. Är det rättvist?
”Ekosystemansatsen erkänner att människan är en del av ekosystemen och poängterar att alla berörda bör vara med när målen för förvaltningen formuleras. Ansatsen lyfter fram att ekosystemen har en viktig funktion när det gäller att producera ekosystemtjänster som vi människor är beroende av”, skriver Naturvårdsverket. Nu är det dags att leva upp till det!
Kontakt
Vår verksamhet
© Svenska Jägareförbundet. Öster Malma, 611 91 Nyköping, Sverige. Tel: 077 - 18 30 300 Org.nr 802001-6658