EU och odlingslandskapet förgrönas!

•

Inom hela EU pågår nu ett intensivt arbete inför nästa period av landsbygdsprogrammet och därmed jordbrukspolitiken. Nu finns chansen att påverka hur odlingslandskapet brukas, vilket självfallet får stora konsekvenser för viltstammarna samt inriktningen på vilt- naturvård. Därmed är det extremt viktigt att vi är med och försöker påverka utfallet av besluten under de närmaste åren, innan systemet skall vara igång 2014. Igår hade referensgruppen för Jordbruksverkets projekt Mångfald på slätten möte, och det ser faktiskt ganska ljust ut i mina ögon!

 

Ett mer varierat odlingslandskap gynnar mångfald och vilt; under nästa period av jordbruksersättningar blir det förhoppningsvis mer av bäggedera.  Foto: © Fredrik Widemo.

Ersättningarna till jordbruket faller grovt sett inom två olika pelare. Pelare 1 hanterar gårdsstöd som ges per areal som brukas, och pelare 2 hanterar mer specifika miljöersättningar. Den absoluta huvuddelen av finansieringen har funnits inom pelare 1, medan bland annat Sverige drivit åsikten att mer medel skall föras över mot miljöersättningar inom pelare 2. Pelare 1 har dock varit helig för brukarorganisationerna i Europa, både när det gäller dess storlek och att man inte skall in och pilla med detaljregleringar på vad man skall göra och inte göra. Jordbruksersättningarna är dock som bekant utsatta för en hel del kritik… Plötsligt gjorde man därmed en kovändning härom året, när man insåg att enda chansen att få behålla budgeten inom gårdsstödet var att även inkludera miljökrav inom pelare 1.

Detta är riktigt bra för oss! Miljöersättningar inom pelare 2 är frivilliga, och de flesta utnyttjar dem inte. ”Alla” utnyttjar däremot gårdsstödet, vilket gör att miljökrav under pelare 1 får konsekvenser för alla marker i odlingslandskapet. Nu diskuterar man exempelvis att återinföra ett krav på någon form av träda, för att skapa mer variation och bättre förutsättningar för mångfalden. Man talar i tydliga termer av att ”förgröna” odlingslandskapet. Träda är klart positivt för viltet i kombination med aktivt odlad mark i landskapet, och vi kritiserade starkt att man tog bort kravet på att hålla mark i träda för några år sedan.

Inom den närmaste tiden gäller det nu att sy ihop ett paket av miljöersättningar inom pelare 2, som kompletterar de nya kraven inom pelare 1 på ett optimalt sätt. Inom ramen för Mångfald på slätten har Lunds universitet tagit fram en katalog av vetenskapligt utvärderade åtgärder som ökar mångfalden. I samtliga fall skulle åtgärderna kunna vara tagna ur en bok i hur man bedriver framgångsrik viltvård. Vi har nu även möjlighet att fylla på med förslag på andra åtgärder, och hur åtgärderna bör se ut i detalj. Värdet av stubbåkrar, som jag bloggade om härom veckan, kommer att gå in som ett förslag bland flera, var så säker…

Underlaget från myndigheterna skall vara klart i maj 2012, så det är hög tid att klura på viktiga åtgärder. Extra glädjande är att både Jordbruksverket och Skogsstyrelsen nu samarbetar när det gäller utformningen av ersättningarna och programmen, för att se till att åkerholmar, kanter och bryn hanteras på ett bra sätt.

Jakten bidrar med viktiga incitament för att utföra en hel del av de åtgärder vi redan diskuterar. Jordbruksverket har glädjande nog insett detta, vilket jag bloggat om tidigare. Jag tror att nästa programperiod kan bli ett lyft för vilt- och naturförvaltningen. Och självklart gör vi inom SJF allt för att så skall bli fallet!

 

av /12 Kommentarer

Vi jägare är folkbildare!

•

På kort tid har jag fått förfrågningar om att föreläsa om jakt och viltförvaltning från fyra olika lärosäten. Framför allt är det blivande biologer som är målgruppen i mitt fall. Jag tycker det är riktigt kul att undervisa och har jobbat flera år som lärare på högstadiet och på universitetet. Jag är dessutom helt övertygad om att det närmast är ovärderligt att vi skapar och tar möjligheter att få möta morgondagens myndighetspersoner och beslutsfattare, för att diskutera vilt- och naturförvaltning. Det är alltså i mina ögon närmast en självklarhet att säga ja. Jag vet också att flera av mina kollegor i fält och vid nationella kansliet regelbundet gör samma sak.

Ett effektivt sätt att nå ut till många är att inrikta sig på rådgivande personal inom myndigheter och andra intresseorganisationer. Här diskuteras bland annat hur man kan kontrollera gåsstammar genom jakt för att nå naturvårdsmål. Foto: © Fredrik Widemo.

Jägareförbundet har en lång tradition som folkbildare på alla nivåer, och finns på plats såväl på kvällsmöten i bygdegårdar som i lärosalar på universitet. Och det är ett verkligt plus att ha erfarenhet av båda rollerna, såväl när man befinner sig i bygdegården som i lärosalen, tro mig! Jag hade själv ingen koll på hur stor del av förbundets verksamhet som faktiskt handlar om utbildning i olika former innan jag började arbeta här. Jag gjorde en sammanställning för ett par år sedan, och då hade över 400 000 jägare tagit jägarexamen (totalt, inte bara genom SJF:s försorg) och Jägareförbundet hade utbildat över 10 000 jaktledare. Bara under ett år mötte våra tjänstemän och förtroendevalda instruktörer 6 600 kursdeltagare. Till detta skall självfallet läggas all tid och alla resurser vi lägger på att ta fram informationsmaterial, tidningar och böcker, samtidigt som vi ger rådgivning, svarar på frågor och deltar i olika former av samråd. Snacka om kunskapsbaserad verksamhet!

Tiden förändras dock, och vi med den. Står man och stampar på samma plats fastnar man snabbt i leran, och försvinner lika snabbt i backspegeln… Kraven på information ökar och den tid man är beredd att lägga på att få den minskar. Mellan 2002 och 2008 halverades antalet studiecirklar med jaktlig inriktning och även antalet deltagare. Samtidigt låg antalet jaktkortsexamina konstant, för att till och med ha ökat på senare år. Idag tar man istället i allt större utsträckning jägarexamen via kortkurser, eller via vår nya möjlighet E-jakt. Vi har även nyligen gjort om vårt gamla synnerligen omfångsrika utbildningspaket för Jägarexamen, till en mer överskådlig och hanterbar variant.

Antalet deltagare i studiecirklar med jaktligt innehåll i Sverige.

Andra exempel på förändringar mot snabb kommunikation är att vi är flera som svarar på frågor på Jaktsnack, bloggar här på hemsidan och driver Jägareförbundets Facebooksida. Det ligger i tidens anda att man vill ha och förväntar sig närmast omedelbar respons på en fråga eller synpunkt. Samtidigt bedriver vi självfallet även mer traditionell rådgivning parallellt. Kraven på deltagande i olika former av referensgrupper och råd ökar också snabbt, såväl nationellt som regionalt och lokalt. Samtidigt som vi kommunicerar genom allt fler kanaler, så hanterar vi betydligt fler och bredare frågor än förut.

Jag är övertygad om att vi som arbetar som tjänstemän och förtroendevalda når fler idag än tidigare genom alla våra olika fora. Jag tror vår roll som folkbildare ökar, snarare än minskar. Eller åtminstone har den potentialen att göra det. Samtidigt sker kommunikationen inte lika ofta i form av ett fysiskt möte som tidigare; allt färre av våra mottagare utanför jägarkåren har dessutom en direkt koppling till landsbygd och olika former av markanvändning. Därmed tror jag det blir allt viktigare att vi alla ger jakten och jägaren ett ansikte i vår vardag. Där har alla vi jägare ett gemensamt ansvar som folkbildare, och inte minst för vår egen skull. Var tydlig med att du jagar och varför du gör det, följ med på barnens skogsutflykter i skolan, ge bort litet köttfärs osv osv.

 Alla jägare har ett lokalsamhälle runt sig, där vi som kollektiv tjänar på att ha en lokal förankring i rollen som jägare. Nidbilder från sensationsmedia fastnar då inte lika lätt, eller inte alls. Tror jag ska ta med ett par paket älgfärs, när jag hämtar barnen från fritids…

av /2 Kommentarer

Jaktens själ

•

 

 

 

 

 

 

 

Bispgården augusti 1987  på väg hem från skogsfågeljakt!      Foto: Gunnar Glöersen

Bilder och filmer skall förmedla en känsla eller en längtan. Något du minns eller något du vill uppleva. För oss som jagar kan det vara svårt att förmedla vad jakt är, till någon som aldrig jagat. Hur förklarar man i ord att man kan älska något som faktiskt går ut på att döda en annan varelse. Av tradition har vi försökt förklara det med själva naturupplevelsen. Anders Erik Malm, känd jägare och programledare för Korsnäsgården, skrev redan på 60 talet att vi jägare aldrig kommer att bli trovärdiga om vi förklarar varför vi jagar med att vi vill uppleva morgondimmor och spindelnät! Det kan man nämligen uppleva utan vapen. Jakt är något mer.

Svenska Jägareförbundet har låtit göra några filmer ”På spaning efter jaktens själ”. Syftet med dem är att förmedla en känsla och vad jakten betytt och fortfarande betyder för några svenska jaktprofiler. Tyvärr har ett par av dem redan lämnat oss, men som tur var för jägarkåren hann vi få med dem på film. Än så länge har jag bara sett två av filmerna, men de gav mersmak.

Kurt Ellström, som var en kollega när jag blev anställd, visar hur passionerat naturintresserad en jägare inte sällan är. Kurt förde bok över älgar och björnar i Gävleborgs län på ett sätt som var beundransvärt. Han var dessutom duktig djur fotograf, åtminstone när inte själva mötet blev viktigare än fotograferandet.
Filmen med Sture Danielsson fick mig för ett ögonblick att överväga att flytta till Norrbotten! Där har vi verkligen lyckats fånga ”jaktens själ”. En kommentar igår var att kvinnor i alla åldrar blir kära i honom direkt! När Sture berättar om sin uppväxt, där han stolt sköt järpar till middagen och om hur han bodde i enkla kojor under vintern när han jagade ripor, får nog de flesta att inse att jakt är så mycket mer än det slutgiltiga skottet. Jakt är ett sätt att leva.

Att angripa det innersta, det som ligger oss närmast hjärtat, kan få oss att reagera starkt. Kanske är det en av anledningarna till att den senaste tidens debatt om Hellesös bilder först var så infekterad. Två olika värdegrunder möttes, även om det egentligen handlade om foton. Brukaren stod mot betraktaren, jägaren mot naturfotografen. Men är vi egentligen så olika?

Jag hittade ett bildspel på Youtube av Terje Hellesö. Jämför bildspelet med filmen om Sture Danielsson. Är det inte mer som förenar än det som skiljer? Närheten till naturen, känslan av att vilja var där. ”Du kan komma ihåg hur du mådde när du gjorde bilden för 15 år sedan”, säger Terje Hellesö i ett annat Youtube klipp. Precis så kände jag när jag såg filmen med Sture Danielsson. Jag minns egna jakter med dofter och hundar som om det vore igår. Den där älgjaktsdagen i Väse för 30 år sedan när jag först lockade in en räv som till slut tittade in genom hålet i rotvältan jag satt bakom, den förvånade blicken i de gröna ögonen glömmer jag aldrig! Strax efter kommer ko med kalv åtföljd av en tjur över hygget. Kon och kalven, som jakten avsåg, vek av medan tjuren sprang rakt mot mig som stod i ett djupt dike. Först när han stod på dikeskanten och tittade ner på mig insåg han, precis som räven, sitt misstag. Gruset sprutade när han rivstartade. I nästa såt kom en skogshare skuttande längs med vägen. Den upptäckte mig aldrig trots att den satte sig 2 meter från mig. Ingen älg fälldes den dagen, men slutade ändå med ett stort smile. Andra dagar har själva jakten lyckats bättre, men de har helt fallit i glömska.

Jakt är fantasiskt, en passion för livet. Säkert är det därför rovdjursdebatten inte sällan blir så het. Vi jägare känner att vårt sätt att leva ifrågasätts, av människor som älskar naturen, men ofta på avstånd. De deltar inte själva, de betraktar den på avstånd och genom andra. Säkert var det därför så många också lät sig luras av Hellesös lodjursbilder. Den ensamma fotografen som blir vän med skogens vilda djur, tilltalar den breda massan som aldrig sett en varg eller ett lodjur, medan jag var den elaka jägaren som vill dem illa.

 

”På spaning efter jaktens själ” kan förhoppningsvis bidra till att öka förståelsen för jakt och jägare i allmänhet. Jakt är ett kulturarv vilket kulturministern tydligt framförde i sitt tal när filmerna presenterades.

av /24 Kommentarer

Skoldag på passet?

•

Det är intressant vad som blir nyheter och inte. Ett av de senare debattämnena är om barn ska få ledigt från skolan för att jaga älg eller inte. Uppenbarligen har skollagen skärpts och rektorn säger att inte ens i förväg planerade och sökta ledigdagar kan godkännas om det gäller rekreation (till vilket uppenbarligen älgjakten räknas). Däremot finns möjlighet att få ledighet för ”enskilda angelägenheter” och där tolkar rektorn det som närståendes sjukdom eller religiös högtid som inte är helgdag i Sverige. Själv kan jag väl tycka att ledighetsansökan utan att ange skäl är detsamma som enskilda angelägenheter alltså någonting som ingen utom familjen har med att göra. Möjligen kan någon hävda att älgjakten för vissa är närmast en religiös högtid! Oavsett så har debatten blivit aktuell. Man kan ha många åsikter för och emot möjligheten att ta ledigt och hävda forskning som säger att strövis ledighet påverkar hela klassens lärande negativt. Själv tror jag att den nu aktuelle pojken kommer att ha svårt att koncentrera sig på något skolarbete om han egentligen skulle ha suttit med pappa på älgpass. Nu verkar det som om pappan tänkte nyttja civil olydnad och ta pojken med på jakt i alla fall. Men frågan kvarstår, är det bättre att sitta i skolan och tänka på skogen än att sitta i skogen och tänka på skolan??

Nu finns det säkert många som inte tror att skolan finns i tankarna om en 8-åring sitter i skogen. Men med lite kreativt tänkande så finns det så mycket av skolarbete att inhämta under en jaktdag så egentligen skulle ett visst antal dagar i skogen vara ett obligatorium för alla skolbarn!

Tänk vilken biologiundervisning att faktiskt titta på, ta på och lukta på täd och blommor istället för att se dom på bild. Vilken biologilärare skulle inte få ut en bra undervisning när en älg tas ur eller flås. Hur ser älgens fyra magar ut? varför ser älgens tänder ut som de gör? Hur kan man se om älgen är gammal eller ung? varför ser älgens spår ut som de gör? möjligheterna är nästan obegränsade!

 

I dagens jakt så skulle säkert de som undervisar i teknik ha ett himmelrike! Ställ in komradion till rätt kanal och eventuell pilotton. Se till så att hundens GPS-pejl är korrekt justerad.  Utöver GPS-kunskap finns alla möjligheter att lära sig läsa karta, något för gymnastikens orienteringsövningar? Garanterat kommer man att minnas hur markeringen för myrmark ser ut om man inte visste det förut! Matteläraren då? Ja, varför inte räkna ut vilken procentuell fördelning det har varit mellan tjur och ko eller mellan vuxen och kalv i avskjutningen.  Eller kanske könsfördelningen i jaktlaget? Det är självklart ett guldläge för svenskaläraren att begära in en uppsats över vad som hänt under dagen.

Sen känns det som en del som saknas i dagens skolundevisning får en framträdande roll. Hur ska man klä sig om man ska vara ute en dag, behöver man reservkläder? Hur gör man upp eld? Hur hittar man tillbaka om man tar några steg utanför vägområdet? Vågar man alls gå ut i skogen?

Det rektorn avslutar med i reportaget borde alltså mer vara regel än undantag i skolorna! Se till att alla som har möjlighet (helst alla, även de som inte har jagande föräldrar) får komma ut i skogen och lägg upp en plan för hur man kan sitta i skogen och tänka på skolan. En vecka i skogen vore bättre än en dag! Dessutom ska väl frisk luft vara bra för tankeförmågan! Fram för fler skolbarn i skogen!

av /8 Kommentarer

Världen genom ett kikarsikte?

•

Älgtjur, Kojukuk river, Alaska        Foto ©: Gunnar Glöersen

Lite omtumlad efter en vecka i naturfotografins fotspår börjar det bli dags att samla intrycken i ett nytt inlägg. Ja, jag är lättad över att det är över, Terje Hellesö erkände när bevisen blev för starka. Själv kände jag mig mest tom och besviken. Naturfotografer har ju alltid varit lite av mina hjältar. Män och kvinnor med tålamod som sitter i dagar, månader rent av år i väntan på ”Drömbilden”. De som hört av sig, och de är många, känner att deras profession dragits ner i smutsen.
Jag har också tagit tusentals med djurbilder och har tagit fler ”äkta” lodjursbilder än vad Terje förefaller ha gjort. Men jag har inte det tålamod som krävs för att bli naturfotograf. Därför är jag heller inte passkytt, jag är den ständige hundföraren, den som går på lo- eller vargspåret medan de med mindre ”kryp i kroppen” sitter på pass.

En fråga som dök upp direkt efter mitt blogginlägg var frågan om bevis. Hade jag sådana? Hur kunde jag gå på magkänsla, det var ju trots allt en av nordens mest aktade naturfotografer jag anklagade?
För mig var det enkelt, beviset fanns i min tolkning av bilder och texter. Jag visste att det var fejk, utan att vare sig de kunskaper om webbsökningar som Flashback detektiverna har eller Photoshop erfarenhet nog för att avslöja fusket med teknikens hjälp. Jag var ändå 100 % säker. Hade jag inte varit det hade jag aldrig skrivit blogginlägget. Ungefär som om Stefan Holm hade sagt att han brukar hoppa 2,95 i höjd, fast bara på träningen när ingen annan ser. Då skulle alla veta att det inte är sant, fast de inte kan bevisa det. Det enda som krävs är kunskap om hur högt en människa kan hoppa!  Svårare än så var det inte att avslöja fusket med bilderna.

När debatten väl drog i gång var det ungefär hälften av fotograferna som höll med mig och hälften sa att jag hade fel. Något som var genomgående var att många verkade tro på Terje för att han var den han var och ett föredöme för många. Det är väl rent av sympatiskt att de i första hand tror på en aktad kollega, inte på en utomstående fotoamatör som går på magkänsla!

Något som däremot gjort mig besviken är alla påhopp på mig som grundar sig på tron att jag inget kan om djur och natur för att jag är jägare. Det verkar som om vissa tror att jag och andra jägare ser världen genom ett kikarsikte! Som om vi vore oförmögna att se naturen, lära oss hur djur beter sig eller att vi skulle vara oförmögna att se det vackra i ett lodjur eller en betande älgtjur bara för att vi även kan tänka oss att jaga dem. Vad är det som skapat den bilden av den moderna jägaren? Jägarfolk bland ursprungsbefolkningar däremot framställs som kunniga och naturnära, närmast i religiösa termer. Visserligen har vi moderna hjälpmedel som GPS och komradio. Men fortfarande är det kunskap om djur och natur som gör mig till en bra jägare.
Jag hade inte en tanke på att det hade varit roligare att skjuta den stora älgtjuren i Alaska än att fotografera den, fototillfället var istället en naturupplevelse utöver det vanliga. Fotona hemma på väggen har jag hellre än trofén. Men fotograferandet ersätter inte jakten, jakt är något annat. Ett steg närmare det ursprungliga, en känsla av att vara en del av naturen, inte bara en betraktare av den. Exakt den känslan av det ursprungliga, det rätta, som gör att naturfolkens jägare framställs i så positiv dager.

Vi jägare använder kikarsikte för att döden skall bli så snabb som möjligt för de djur vi jagar, men vår kunskap och känsla för naturen skaffar vi INTE genom ett kikarsikte.

av /63 Kommentarer

Stubbåkern fyller en funktion

•

Jag har 19 mil till jobbet. Att pendla över dagen låter sig därmed inte göras, utan jag är nere på Öster Malma några dagar i veckan. Sedan förra hösten arrenderar jag jakt även i Sörmland; i höst har jag därmed tagit tillfällena i akt att sova i bilen för att jaga kvällar och tidiga morgnar när jag varit nere. Jag har väl smugit mer än jag skjutit, men att nöta litet gör onekligen att man lär känna en ny jaktmark. Sedan den 16/8 har tanken varit att smyga efter kron och rå kvällstid, och jaga gås och duva på morgonen. Har skjutit min bock, men nu har annan markanvändning satt käppar i hjulet för resten av planen…

Jakt på ringduva är skoj, ger många skottillfällen och ett delikat kött. Utan stubbåkrar blir det dock inte lika lätt… Foto ©: Fredrik Widemo.

Det har blivit alltmer vanligt att man plöjer stubbåkrar direkt efter att de tröskats; ibland hinner inte ens tröskan av fältet innan växelplogen sätts i marken. Självfallet har jag all respekt för att den som bedriver jordbruk skall få utnyttja sin mark effektivt, men det hade inte varit dumt med en tilltalande miljöersättning för att lämna stubb över vintern.

Stubb med spillsäd attraherar såväl gäss som duvor, och samma sak gäller vildsvin och räv. Detta intresserar självfallet oss jägare. Samtidigt utgör en stubbåker en värdefull födoresurs även för icke jaktbart vilt. Kombinerar man dessutom detta med att lämna oskördad spannmål, i form av vilt- eller fågelåkrar (de senare finns det miljöersättningar för) har man skapat en fantastisk resurs för småfåglar. Jag har aldrig sett så mycket berg- och bofink på mina marker som när jag lämnade otröskad havre på några hektar. Finkarna rastade i tusental på vårsträcket norrut året efter. Vill man gynna fälthöns skall man lämna högstubb utan att ha bekämpat ogräs; man har visat att man kan hålla nio gånger så många fasaner per hektar i hög- som i lågstubb, men bara om man inte sprutar.

Många tättingar, som sånglärkan, utnyttjar stubbåkrar.  Foto ©: Fredrik Widemo.

Jag gjorde nu några snabba försök på såväl gäss som duvor, men i onsdags morse var allt plöjt utom ett fält. Dumt nog insåg jag inte värdet av detta, utan smög med studsare i en del av marken jag inte besökt tidigare. På väg tillbaka mot bilen passerade jag över det sista oplöjda fältet. En flock på c:a 50 duvor cirklade otåligt över huvudet på mig medan de väntade på att jag skulle försvinna. Skulle nog valt bulvanerna trots allt… även om jag helst och i första hand jagar hårvilt med kula. Och när jag är åter från älgjakten är tveklöst även den åkern plöjd.

Värdet av stubbåkrar är i mina ögon underskattat. Ska fundera på om man kan hitta på ngt listigt för att se till att de får vara ifred längre…

 

av /2 Kommentarer

Vilken balans ger acceptans i skogen?

•

Ännu en hektisk vecka drar sig mot sitt slut… jag har bland annat jobbat med vindkraft och ammunitionsbly, men framför allt med skogsfrågor. Och så älg förstås… Skogsstyrelsen börjar bli klar med sitt uppdrag Skogliga inventeringsmetoder i en adaptiv älgförvaltning, och jag fick rapportutkastet på snabbremiss i måndags. Samtidigt var det var det dialogmöte om miljöhänsyn i skogsbruket i tisdags. I bägge fallen poppar frågor om rekrytering av lövträd, skötselmetoder och betestryck upp. Glädjande nog känns det som om vi äntligen börjar komma bort från bilden av älgen som den enda anledningen till att vi inte har lika mycket rönn, sälg och asp som förr, och därmed som ett hot mot den biologiska mångfalden.

Ett av mina aspbestånd. Samtliga stammar bär spår av gamla barkgnag, gissningsvis av älg, men bär inte mindre utan mer mångfald i och med det… Foto ©: Fredrik Widemo.

Dialog och acceptans är numera honnörsord, och denna vecka har (precis som de flesta) handlat om att finna en balans mellan motstående intressen. I det ena fallet mellan produktion och miljö, och i det andra fallet mellan produktion av skog och produktion av älg. Eftersom både älgen och skogsskötseln påverkar rekryteringen av mångfaldsbärande lövträd går förstås alla avvägningar i varandra, så att säga. Inte minst eftersom ett visst bete är positivt för mångfalden, medan för mycket bete är negativt…

Jag har tjatat om betestryck förut här på bloggen. Många gånger… Men gamla slitna argument lever tyvärr kvar, åtminstone i viss utsträckning. Jag anar dock en viss ljusning vid horisonten… och hyser visst hopp om ett förändrat synsätt, om inte annat för att skapa acceptans för den nya förvaltningen, där vi jägare tvingas släppa inflytande och betala mer för vår hobby och livsstil.

Betestrycket bestäms av viltstammarnas storlek och mängden tillgängligt foder. Finns det mycket foder så kan man hysa många älgar utan att få stora skador på växande skog och med positiva effekter på den biologiska mångfalden. Finns det mindre foder är utrymmet för älgar och annat klövvilt mindre. I bägge fallen kan man finna den balans mellan tillgången på älg och på foder som den nya älgförvaltningen skall eftersträva. Den genomsnittlige jägaren vill dock ha mer älg, inte mindre, och det är självklart att vi vill ha en balans med mycket foder för viltet och starka viltstammar.

Ur vårt perspektiv är det alltså viktigt att foderresursen förvaltas aktivt, för att slå vakt om möjligheterna att hålla en älgstam som är stark nog att medge meningsfull jakt och som håller hög kvalitet. Det är därför helt nödvändigt att såväl älgstammen som fodermängden förvaltas aktivt för att skapa acceptans för systemet från jägarkårens sida. Görs inga insatser för att slå vakt om fodertillgången, så får man acceptera ett större betestryck på det foder som finns.

Foderprognoser och en aktiv förvaltning av fodermängden är hörnstenar och absoluta förutsättningar för acceptans, och därmed framgång, för den nya älgförvaltningen. Att det tar längre tid att påverka fodret än älgstammen får inte tas som intäkt för att enbart fokusera på att reglera viltstammarna; det sätter bara större fokus på betydelsen av att snabbt börja förvalta fodertillgången aktivt. Att vi därmed även får en ökad lövandel, mer bärris och en ökad mångfald är grädde på moset för oss alla som älskar att vara ute i skogen. För skogsbruket innebär det att man genom samma åtgärder både uppfyller delar av sin miljöhänsyn och minskar betesskadorna. Utöver att få ökade möjligheter till älgjakt, då.

Skogsstyrelsen föreslår nu nya grepp när det gäller måltal för lövinslag, inventering av lövträdens konkurrenskraft och rådgivning både när det gäller foderskapande åtgärder och hur man genom anpassad skogsskötsel kan öka mängden rönn, asp, sälg och ek i skogen. Samtidigt skall man ta fram foderprognoser. Det känns riktigt lovande!

Jag har personligen känt mig tveksam till att vi verkligen landar i en ekosystembaserad förvaltning, där vi tar gemensamt ansvar för att förvalta såväl älgstammen som foderresursen. Nu verkar det som om verktygen kommer att finnas, vilket är en grundförutsättning för att nå målet. Återstår viljan. Ansvarstagande inom våra respektive roller, och dialog med fokus på att skapa acceptans, framstår som allt viktigare under det närmaste året.

Det är faktiskt med viss tillförsikt jag återgår till att packa inför en veckas praktisk älgförvaltning i norr…

Skitjakt på er!

av /2 Kommentarer

Kan kunskap bli en börda?

, •

Jag och Jägareförbundet har alltid levt efter devisen ”kunskap är lätt att bära” och alltid sökt ny och bättre kunskap samt omsatt den i viltförvaltning och viltvård. Därför är också den svenska jägarkåren världens bäst utbildade och i jämförelse med andra grupper som intresserar sig för naturen de absolut mest kunniga. Det finns ett par studier som visar detta. Men, har kunskapen tjänat oss väl och har vi nått våra mål med hjälp av denna ”lätta” börda? Nej, jag tror inte det. Vi lever nämligen i en ny tid nu då kunskap väger mycket lätt och fakta spelar mindre roll än en klatschig färg på skjortan i en tv-debatt.

Ta bara de två senaste årens vargdebatter i samband med vargjakten. Jag satt här på morgonen och läste gamla blogginlägg och ett kusligt mönster framträdde tydligt. Diverse krönikörer och kolumnister som Hanne Kjöller, Jan Guillou och Elisabeth Höglundh sprider irrläror och felaktigheter omkring sig och genast är vi där och korrigerar. Problemet är bara att medan vi korrigerat har de skrivit två nya kolumner med lögner eller villfarelser som vi måste kasta oss över. Eftersom dygnet har bara 24 timmar så blir det inte mycket tid över för att sprida egna åsikter eller budskap, all tid går åt till att rätta till felaktigheter.

Samma mönster ser man tydligt då jag eller Gunnar sitter i morgonsoffor eller radiodebatter. Mikael Karlsson ljuger som en häst travar i vanlig ordning och vi har fullt upp med att förklara att lodjuren inte alls var här först eller att de vargar som sköts inte alls var kärnfriska. Samma sak händer när Rovdjursföreningen hävdar att vargar bara tar jakthundar eller WWF att tjuvjakten minsann inte alls minskat. De fabulerar glatt vidare medan vi fastnar i att förklara hur det verkligen ligger till.

Det är också samma fenomen som ligger bakom den mycket märkliga fotodebatt som Gunnar startade. Vid en första anblick lockas man att tro att debatten direkt urartar i en ny form av rovdjursdebatt då jägarna mangrannt ställer upp på ena sidan och vargvännerna på den andra. Men är det verkligen så? Nej, jag tror inte det. Jag tror det återigen handlar om kunskap. De flesta jägarna här i landet vet att det är praktiskt omöjligt att se lodjur mer än 150 gånger på 9 månader, men inte ett enda lodjursslaget byte, och att det är större chans att vinna hogvinsten på Lotto 4 lördagar i rad än att se varg, lo, mårdhund och klösmärken av björn i Mullsjö samma år. För en naturromantiskt lagd stadsbo låter allt detta bara spännande, exotiskt och beundransvärt och återigen blir jägarna kvar i bakvattnet med kunskapen i hand.

I veckan besökte jag och Gunnar Finland för att lära oss mer om deras sätt att förvalta varg med EU hängande över axeln. De skrattade gott åt vår regerings svar till EU. De är faktaspäckade, ärliga och väl underbyggda. Helt fel taktik enligt finnarna. Skriv absolut inte mer än nödvändigt och skaffa er inte onödigt mycket kunskap, då får man gissa och kan välja själv vad man redovisar. Skulle man sedan bli dragen inför domstolen gäller det att vara välförsedd med dräpande argument som inte redovisats tidigare. Jämför man finsk och svensk vargförvaltning finns en tydlig och stor skillnad. De har mycket sämre kunskap om sina vargar och var de finns samt vilken genetisk status de har. De visste till exempel att de har varg – hund hybrider men såg det mer som en möjlighet än börda… I själen känns det fel att inte skaffa sig kunskap men den finska taktiken har onekligen fungerat mycket bättre än den svenska i det här fallet.

Snart samlas Jägareförbundets länsordföringar för rådslag och för att slå fast Jägareförbundets framtida inriktning i rovdjursfrågan. Förslagen till åtgärder har haglat friskt den senaste tiden både här på bloggen och annorstädes. I veckan slog bland annat en länsförening fast att det nu var slut med jägarnas hjälp och insatser när det handlar om inventering av stora rovdjur. Direkt kände jag hur det högg till i bröstet och jag var genast på väg upp på barrikaden för att tala om att vi måste ha fakta för att kunna förvalta rovdjuren rätt och få jaga dem. Men, är det så? Njaä…

Sverige har utan tvekan världens bästa koll på de stora rovdjuren. Vi vet nästan exakt hur många de är och vi har till exempel ett komplett släktträd över vår vargstam. Detta hade aldrig kunnat göras utan miljontals ideella jägartimmar ute i skog och mark. Ställer inte jägarna upp så är det slut men denna stenkoll på rovdjuren, det blir helt enkelt på tok för dyrt när man måste börja betala för inventeringarna. Kanske är det exakt vad vi vill? EU kan knappast klaga på en minskande vargstam om vi inte vet att den minskar och Naturskyddsföreningen kan knappast gå ut och inventera lodjur för att hävda att de är färre än något mål. Det skulle onekligen också bli bekvämt för politiker och beslutsfattare att inte behöva kunna alla siffror utan bara behöva hänvisa till vad man själv eller någon annan väl utvald expert tror.

Kunskap kan vara en börda, det är jag säker på. Det skulle onekligen vara enklare och bekvämare att gissa, tycka eller bara säga saker utan att bry sig om hur det egentligen ligger till. En god vän uppe i Hälsingland brukar hävda att hans obefintliga skolgång varit helt rätt val i livet. ”Det är såväl bekvämt som enkelt att vara korkad”. Man kanske skulle ta en flaska rödvin till fredagsmyset och bli av med en hjärncell eller två?

av /24 Kommentarer

Jaktens framtid

•

Det kan inte hjälpas, men så här års har jag lätt att bli positiv! Kanske är det en kvarleva från min uppväxt söderöver eller också är det så att man inte är så negativ i Norrbotten som det ibland framställs!? Jag var i alla fall ledig någon dag i slutet på förra veckan för att begå årets fågelpremiär. Med en skällande fågelhund som börjar fungera riktigt bra, en hyfsad tillgång på fågel och trevliga skogar att röra sig i kan det inte bli så mycket bättre. Två dagar tillbringade jag ensam med hunden och det blev både trevliga stunder och fågel i säcken.

 

 Att upptäcka fågeln är en utmaning för en ny jägare. Ser du fågeln?

Lördagen var vi också ute i skogen, men nu inte på egen hand. Nu var det dags för ungdomsläger och ”prova-på jakt”. Ungdomar både över och under 15 år (gränsen för uppsiktsjakt) och ett antal hundförare med spetsar och stående fågelhundar samlades en tidig morgon i skogarna utanför Arvidsjaur. Vädret var hyfsat om än lite i varmaste laget. Själv var jag hundförare åt två pojkar som var nyfikna på jakt med skällande hund. En gammal nog att uppsiktsjaga, den andre hade någon månad kvar och var bara med för att titta på. Att se en ung jägare efter en ansmygning på ett ståndskall på orre där fåglar har flugit och man nästan har kommit till skott är en speciell upplevelse. Reaktionen på ansmygningen och spänningen syns i ögonen även då fågeln flyger och inget blir skjutet! Det känns som att man kan vara ganska säker på att vi kommer att ha jägare även i framtiden, oavsett vad olyckskorpar säger. Jag tror att småviltjakten har lättare att locka nya jägare eftersom man då får styra över var och hur man går och organisationen inte är så uppstyrd. Däremot så tror jag att även älgjaktlagen kommer att fyllas av nya jägare, men här måste vi göra mer för att göra jakten mer tillgänglig och lägga dispyter åt sidan och trivas i skogen på samma sätt som småviltjägarna gör! Hur gick då dagen för ungdomarna? En hel del ståndskall av spetsarna, en hel del fågeltagningar av de stående hundarna och någon fågel fälld. Efter många kilometer i fötterna och mat i magen så for ungdomarna hem nöjda med dagen och efter vad som har hörts i efterhand så diskuteras det nu hemma med föräldrarna vilken hund man ska köpa!

Lite rast efter några nervpirrande ansmygningar på ståndskall

Vad kan man dra för lärdom av en sån här dag? Att det är viktigt att låta ungdomar prova på olika jakter! Det kanske inte räcker att pappa eller mamma är älgjägare om deras barn hellre vill jaga fågel eller hare men aldrig får chansen att inse det! Det som behövs är inga stora överväldigande ungdomsläger utan möjlighet att disponera mark och någon intresserad jägare som kan vara med och visa vägen. Mer än så krävs inte för att frälsa en ungdom, vilken jaktform det är spelar mindre roll. Har de fått smak för jägarlivet kommer de så småningom att hitta ”sina” jakter.

av /3 Kommentarer

Bildexplosion!

•

 

Vi får se vem som står med lång näsa till sist! Foto: Gunnar Glöersen

Jag tror att jag slagit nytt rekord i kommentarer för ett inlägg här på bloggen. Fotografi engagerar fler än vargjakten! Fullt så naiv att jag inte trodde att det skulle bli debatt är jag inte, men tyvärr befäster den bilden av en fullständigt oresonlig inställning i rovdjursfrågan. Mitt inlägg handla inte om vargpolitik eller lodjurstilldelningar eller vad Terje Hellesö tycker om vargjakt. Ändå speglar nästan alla kommentarer, både på min och hans blogg, vad man har för grundinställning till rovdjur. Lite förenklat står brukarna återigen mot betraktarna!

Vad är det som gör att inte den som är mot jakt på t ex lodjur inte ens kan tänka sig att Hellesös bilder skulle kunna vara fejk? De ser inget konstigt alls, vare sig i texter eller i bilder. Vad är det som gör att de som vill ha jakt på lodjur, nästan unisont ser fusk och mygel i allt?

Är vi så otroligt selektiva i vårt sätt att se på världen att vi inte har förmågan att se förbi våra egna värderingar. Det naturliga vore väl att med öppet sinne bedöma bildernas äkthet. Oavsett om det visar sig att jag får rätt eller fel till slut kommer bilden av en oresonlig värdegrundskonflikt att bli det bestående.

Terje och jag diskuterade i Radio Jönköping för en stund sedan. Han höll fast vid sitt och jag vid mitt, knappast annat att vänta. Men han lovade att det var fritt fram för någon med fotokunskaper att när som helst komma och granska hans originalfiler. Jag skall undersöka om jag duger som granskare. På min fråga varför han inte gör det enkelt för sig och bevisar att jag har fel genom att publicera sekvenser på bilderna som jag ifrågasatt, svarade han att han inte har sekvenser på mårdhunden, vargen och närbilden på lodjur (osäker vilken). Men han sa sig ha sekvenser på lodjur. Fine, men det måste vara sekvenser där bilden ifrågasatts. Sekvenser på lodjur har jag också!

Jag frågade Terje hur han förklarar att han aldrig sett ett enda slaget bytesdjur i Mullsjö. För mig som stöter på flera om året är det konstigt, speciellt som han ser själva lodjuren närmast dagligen. Svaret var enkelt, han undviker platser där det kan finnas kadaver! Hur det går till förstår jag inte, de finns mitt i skogen, i vägkanter, ute på åkrar och ute på sjöisar.

Hur slutar den här historien? Mårdhundsprojektet kanske jagar spöken och brukarna och betraktarna är om möjligt ännu mer eniga om att motparten har fel och att de har onda avsikter? Man kan bli trött för mindre! Nästa gång jag ser nått skumt kanske jag blundar, det blir åtminstone lugnare då! I morgon drar jag till Finland, jag skall bl a hälsa på min far, så om ni inte får er kommentarer publicerade så vet ni varför.

av /64 Kommentarer

Tjuvjakten på varg har minskat dramatiskt!

•

Av en tillfällighet hamnade jag på WWF:s pressträff om den illegala jakten på rovdjur. Egentligen skulle jag till naturvårdsverket för att diskutera förvaltningsplan för varg och nya regeringsuppdrag om bl a ”olägenheter” som skall utgöra grund för skyddsjakt. Men eftersom jag missuppfattat starttiden tog jag morgontåget och fick jag 4 timmar över i Stockholm. Svensk Jakt ringde mig och frågade om jag skulle på WWF:s pressträff. Nej, men jag kan gå dit, jag har en massa tid att fylla ut. Sagt och gjort, jag gick dit. Det blev en lustiger tillställning, jag kunde inte låta bli att småle åt piruetterna.

Efter att ha berättat att den illegala jakten på björn, lodjur och järv inte har minskat och att den är störst i renskötselorådet, kom turen till varg. Den illegala jakten på varg har minskat från 16,9 % till 2,5 % årligen. WWF kunde inte förklarar varför, det enda de var helt säkra på var att det INTE har med licensjakten att göra. En journalist frågade om inte WWF:s anmälan av vargjakten till EU och den nu stoppade licensjakten kunde leda till att den illegala jakten ökade igen. Reaktionen var nästa komiskt, samtliga vid podiet reste sig upp. Nu skulle alla kopplingar mellan licensjakten och den minskande illegala jakten skjutas i sank. Det var nästan rörande hur de ansträngde sig för att bortförklara de positiva effekterna av den nya vargpolitiken med licensjakt som gällde fram till för ett par veckor sedan. Än märkligare är deras ställningstagande när de samtidigt redogjorde för BRÅ:s rapport om illegal jakt, som nu har några år på nacken. BRÅ:s slutsats var nämligen att rovdjurspolitiken måste förändras för att den illegala jakten skall minska. Förändringen kom och den illegal jakten minskade. Men WWF ser ingen koppling!

Nu skall jag erkänna att jag inte heller kan svära på att det är förändringen av § 28 och licensjakten som är enda förklaringen. Men en sak vet jag, WWF, SNF och SRF motsatte sig båda förändringarna. Bland annat för att det skulle leda till ökad illegal jakt. Vargar skulle skjutas i drivor med stöd av § 28 och illegal jakt skulle döljas i den legala. Inget av deras förutsägelser har besannats. Hade det inte varit bättre om WWF hade sagt som det är, de hade fel! Det ledde till minskad illegal jakt.

Efter en god lunch som WWF bjöd på, bar det av till Naturvårdsverket. Där fanns alla intressen närvarande. Djurens rätt, som jag inte riktigt vet vad de gör där de motsätter sig ju all förvaltning av vilt, ville stoppa plågsamma jaktmetoder som fällfångst och löshundsjakt. Det fick mig att tänka på filmklippet från Finland med ”löshunden” och skogsharen. Det var nog bara för den lilla hundens husse det var plågsamt, åtminstone till en början! Harar tycks gilla löshundsjakt. Se klippet här.

Nu skall vi och andra lista ”olägenheter” som kan utgöra grund för skyddsjakt. Ni som läser bloggen får gärna komma med kloka idéer.

av /14 Kommentarer

Nu är det väl äntligen höst!

•

Även om jaktåret inleds den första juli och en hel del premiärer ligger den första augusti så kan man inte komma ifrån att för de allra flesta så varvar jaktintensiteten upp från mitten av augusti. För många är råbocksjakten den 16 augsti en höjdpunkt, även om intresset är lägre här i norr än längre söderut. Förut var det fågelpremiär den 25 augusti och älgjakten första måndagen i september som markerade starten på ”den riktiga” jaktsäsongen. De senaste åren har 21 augusti seglat upp som en het kandidat för många vad gäller jaktsäsongstart, jag tänker då på de allt fler jägare som verkligen engagerar sig i björnjakt.

Jag tycker det är bra att vi alla har våra egna höjdpunkter och att det blir lite spridning på dom. Tyvärr grumlas i vissa lägen dessa höjdpunkter av konflikter av de mest skiftande slag, vilket ganska ofta hamnar i knät på mig och mina kollegor runt om i landet. Osämja inom jaktlag är en företeelse som är lika tråkig när och var den än uppträder. För egen del så är det i första hand besluten rörande älgjakt som hamnar på mitt bord. Kanske rätt självklart eftersom det för älgjakten krävs samordning och lagjakt och man inte alltid är överens om tagen. Men att man inte kan ha överläggningar för att sedan acceptera gemensamma beslut känns trist. Det skapar jaktlag där man inte kommer till jakten med förväntningar om en positiv samvaro med likasinnade utan istället med känslan av ”vad blir det nu för bråk?”. Kan verkligen de frågor man diskutera vara av så stor vikt att man äventyrar samvaron inom jaktlaget för att driva igenom sin vilja? Tyvärr upplever jag ibland att det finns de som verkar trivas med att skapa konflikter, utan att tänka på hur dessa konflikter påverkar andra. Vi pratar om att öppna upp jakten för de som saknar jaktmarker idag, men vem är intresserad av att jaga i ett jaktlag som inte är sams? Jag hoppas att de som driver sina frågor så hårt gör det av oförstånd över konsekvenserna. Är dom medvetna om de skador de åstadkommer för jakten och driver på ändå, då gräver de en grop åt oss alla! Detta gäller både de som inte accepterar majoritetsbeslut i jaktlaget likaväl de som driver igenom sina beslut på grund av att ingen vågar säga emot!

Vad är det då i älgjakten som är grogrund för dessa konflikter? Jag upplever det inte alls på samma sätt i andra jaktsammanhang. Jag måste sätta ett frågetecken bakom att vår största drivkraft till att jaga är naturintresse och samvaro med jaktkamrater. Jag upplever att man i mycket hög grad ser jakten som ett sätt att hämta mat ur skogen, kanske mer uttalat ju längre norrut man kommer. Oavsett vad undersökningar visar så är bytet en viktig del av anledningen till att vi jagar, definitivt så när det gäller älgjakten. Det kan vara därför vissa vill ”stöka undan” älgjakten så snabbt som möjligt (precis som andra inte vill hänga mer än nödvändigt på ICA) medan de som jagar för intresse och samvaro gärna drar ut på den under hela den lovliga säsongen. Det märks också nu när björnstammen ökar och man pratar samarbete över jaktlagsgränser. Här är öppenheten betydligt större än om det rör sig om älgjakt. Vad är skillnaden på att jaga skogsfågel, jaga i organiserade jaktlag efter björn eller att jaga älg? Den stora skillnaden är vad som hamnar i frysboxen! Vi jagar för att få byte och självklart ska vi ta tillvara det vi fäller, men suget efter det får aldrig bli så stort att vi äventyrar sammanhållningen i jakten!

Nu är det som tur är inte så stora problem totalt sett även om det kan kännas så efter ett par veckors telefonsamtal med den inriktningen. Men det är väl så att den här tiden på året inför jakten och runt alla årsmöten och jägarmöten så koncentreras alla konflikter. Får man besluta så, kan man göra så , vad ska man göra för att förhindra det… Jag får verkligen hoppas att man ute i jaktlagen istället koncentrerar sig på att njuta av en lång höst och lägger konflikterna åt sidan. Tycker man inte att det är roligt att jaga i det jaktlag man jagar i så kanske man ska tänka på att byta plats och lämna sin plats åt någon som verkligen längtar att få en plats i ett jaktlag!

Utöver dessa övergående bekymmer så lägger nu alla organisationer och myndigheter sista handen vid sina svar angående Naturvårdsverkets föreskrifter om den nya älgjakten. Den förvaltningen ska ju bygga på samförståndslösningar mellan markägare och jägare. En grannlaga uppgift då man inte är ense vare sig inom markägarleden eller jägarleden! Landet är stort och det är viktigt att centrala beslut inte låser upp den regionala/lokal förvaltningen! Både de enskilda jaktlagen, skötselområden, förvaltningsområden och viltförvaltningsdelegationer måste känna att de har reell påverkan i systemet, annars kommer engagemanget att svikta ganska snart. Tyvärr ser jag en hel del försök att, i all fall i skrift, behålla möjligheter att bestämma centralt hur älgen ska skötas. Jag hoppas att detta tvättas bort under hösten innan beslutet klubbas.

Nu ska jag snart packa för några dagar ute i skogarna i Norrbottens inland och hoppas på att rapporterna om fågeltillgången stämmer. Sen ser jag fram emot lördagens ungdomsläger där vi förhoppningsvis ska frälsa några jaktintresserade ungdomar för jakt med både stående och skällande fågelhund.

 

av

Det svider i skinnet!

•

På väg mot Örebro slog jag på P1 och Ekot. Jag var redan irriterad, det kliade nämligen över hela kroppen. För andra gången på ett år har jag, när jag sovit borta, blivit angripen av otäcka små djur som inte ens SNF värnar trots att de bidrar till den biologiska mångfalden. Vägglössen är tillbaka. Jag kan erkänna, jag är nollvisionär! Undrar hur Mikael Karlsson ser på dem?

Inte blev irritationen mindre av att just Mikael Karlsson i Ekot berättade att de nu kommer att begära att kommissionen driver licensjakten till EU domstolen, trots regeringens lappkast. – Vi vill ha ett prejudikat i domstolen som förhindrar framtida licensjakt, säger han till Ekot.

Är det verkligen någon som tar SNF och Mikael Karlsson på allvar längre? Förra veckan jublade samma man över regeringens beslut. – Jag välkomnar verkligen regeringens initiativ. Det behövs en stärkt dialog om de stora rovdjuren. Vi tackar ja till att ingå i kommittén och jag hoppas att vi kan ta initiativ till att träffa de andra engagerade parterna redan innan kommittén påbörjar sitt arbete, sa han. Idag anklagar han regeringen för att försöka lura kommissionen. Det enda som är positivt med hans uttalande är att det han befarar, är det vi hoppas. Nämligen att det blir en omfattande skyddsjakt i vinter och ny licensjakt nästa vinter.

SNF av alla, som motarbetat all rovdjurspolitik, bjuder nu in till diskussion. Jag skulle bli otroligt förvånad om någon från brukarsidan ens övervägde att ingå i en grupp om rovdjursförvaltning med Mikael Karlsson som initiativtagare. SNF tillsammans med sina allierade är just nu det största hotet mot våra rovdjur. Genom sina närmast föraktfulla uttalanden om de drabbade i varglänen äventyrar de hela den svenska viltförvaltningen.

SNF, WWF och SRF anser inte att Sverige själv skall få bestämma hur vargstammen skall förvaltas. Nej, de tycker att det sköts bäst av EU byråkrater, långt, långt borta från dem som berörs.

Marit Paulsen, känd för sitt miljö- och livsmedelsengagemang, befarar nu ökad illegal jakt. Samma sak säger även andra politiker. Den dramatiskt minskande illegala jakten på varg, som forskarna presenterat, kommer att vara ett minne blott! Det enda som SNF tillsammans med EU kan förbjuda är legal jakt. Illegal jakt däremot kan inte förbjudas! För det är bara något som är tillåtet som kan förbjudas.

Inga dyra rättsprocesser, inga obekväma politiska beslut och ett EU som inte har några invändningar. Först efter 10 år har jag fullt ut förstått vad ”The Italien Way” innebär! Men det är ett cyniskt synsätt. Det är de människor som förväntas sköta den ”Italienska förvaltningen” som får ta riskerna. I Sverige upp till fyra års fängelse.

Det kliar över hela kroppen. Lössen gasas förhoppningsvis just nu av Anticimex. Vem slåss för deras rätt att leva? Ingen, för en bild på en vägglus genererar inga intäkter till SNF. Dessutom riskerar även stotstadsbor att drabbas av dem. Kanske blir det rent av Mikael Karlsson eller EU kommissionen som får kännas vid den ökande biologiska mångfaldens konsekvenser i natt! Mina sympatier får de inte om det svider i skinnet i morgon!

av /24 Kommentarer

Vem skall man slå på käften?

•

Reaktionerna på onsdagens beslut har inte låtit vänta på sig. Alla medlemmar är förbannade!  Haveri, katastrof och svek är vanliga ord. Det intressanta är att ilskan vänds åt olika håll. Vissa riktar sin ilska mot regeringen, andra mot EU och några anser att det är vårt fel! Att medlemmarna blir förbannade förstår jag. Även jag blir så förbannad på alla politiska krumelurer och empatilösa uttalanden från vargkramare att jag vill kräkas. Men det som berör mig mest är jägare och medlemmar som vänder sin ilska mot sina egna företrädare. Självklart skall förbundets arbete genom fötroendevalda och tjänstemän granskas. Den som gör ett dåligt jobb och som går emot medlemmarna förtjänar inte fortsatt förtroende. Men det känns tyvärr som om vissa tycker att det är enklare att slå på sina egna än att analysera var felet ligger. – Jag lämnar förbundet p g a rovdjursfrågan, är tyvärr en kommentar som vi ser ibland.

Tyvärr har rovdjursfrågan och vargen i synnerhet kommit att bli en ödesfråga för förbundet. Inte bara genom att vissa väljer att lämna förbundet som protest, utan för att rovdjursutvecklingen lägger en död hand över delar av jakten i framför allt varglänen. En del jägare lägger helt enkelt av, de finner helt enkelt ingen glädje eller mening i jakten längre. En kollega sa idag, med darr på rösten, ”fattar de inte att de förstör mitt liv!” Det speglar väl vad både medlemmar, fötroendevalda och tjänstemän känner idag.

Det är lätt att dra till med storsläggan när man är riktigt förbannad. Men det lönar sig sällan i längden. Jag publicerar t ex numera inte blogginlägg som jag skrivit i affekt. Det som kändes bra när jag skrev, kom inte sällan surt efter. Jag brukar säga att om jag får kraftiga applåder, bör jag vara försiktig med att använda det argumentet i fortsättningen. Jag har sannolikt lovat för mycket! Men ”gött” är det för stunden.

Så även om jag tycker att beslutet i förrgår var skit, så måste det finnas en fortsättning. Hur den ser ut, det vet jag inte. Men ett vet jag, vare sig jag eller förbundet vinner på att slå någon på käften, bara för att det känns bra eller ens för att han/hon förtjänar det. Denna någon lär nämligen ha mer makt än vi lik förbannat. Det betyder inte att vi skall vara nickedockor åt vare sig regeringen eller myndigheter.

Självklart finns det en gräns när vi måste hoppa av allt samarbete. Om vi nått dit eller inte lär våra länsordföranden ta ställning till i mitten på september.

Jag fick för en liten stund sedan frågan från en kollega. Är du så naiv att du tror att vi kommer att få en tillräckligt stor skyddsjakt i vinter? Frågan är intressant. Om vi själva inte tror på det, vem skall då försöka övertyga regeringen och naturvårdsverket om det nödvändiga? Självklart måste vi fortsätta att ”tro” på det vi gör. Vi kan misslyckas, det kan gå åt h-vete. Men vad är alternativet? Att låta ett för våra intressen fullständigt empatilöst SNF företräda oss?

Slå mig och andra i förbundet på käften om ni vill, men det hjälper inte. Det blir inte färre vargar för det. Som Daniel skrev, hjälp oss nu framåt istället. Våra intressen har inte fått det erkännade som de förtjänar. Fortfarande är det varggenetik hit och lodjursbiologi dit som överskuggar allt. På ren svenska, man skiter i oss. Älgar och rådjur ses som potentiell varg- och lodjursmat. Argumenten att rovdjuren var här först och därför har större rätt till viltet, påminner om vissa partiers argumentation.

Nu måste förbundet kraftsamla. Såväl enskilda medlemmar som förtroendevalda och tjänstemän. Svenska folket gillar jakt, de äter vilt och är rädda för rovdjur. Berätta för alla ni känner att ett vargpar tar ca 120 älgar per år, fler än vad nästan alla jägare skjuter under sin livstid. Ett lodjur tar ett rådjur i veckan, det betyder 8000 rådjur i Värmland. Glöm rådjursadel i frysdisken på ICA! De få vi kan skjuta äter vi själva. Det hjälper inte att vi jägare vet vad rovdjuren kostar. Det är majoriteten som måste förstå!

 

 

 

av /59 Kommentarer

Var det bättre förr?

, •

 

Jag har tidigare tagit upp frågan här på bloggen om vem som har rådighet över viltstammarna, både när det gäller älg och rovdjur. Frågan har fått ny aktualitet i och med regeringens kovändning när det gäller licensjakten på varg. Vi är många, många som nu är besvikna över löftesbrottet. Många medlemmar uttrycker helt naturligt även sin frustration och besvikelse över att Jägareförbundet inte lyckats stoppa detta. Har vi gjort ett dåligt jobb, eller är förväntningarna orealistiska? Eller kanske både och? En sak är säker: förutsättningarna för vår rådighet ser helt annorlunda ut än tidigare. Och detta är i stor utsträckning ett resultat av vår egen framgång…

Under de senaste decennierna har stammarna av samtliga våra klövvilt ökat exponentiellt. Samma sak gäller för de stora rovdjuren. Klövviltstammarna har ökat genom ändrad markanvändning, exempelvis ökat trakthyggesbruk och minskat skogsbete, samt en mer kontrollerad jakt. De stora rovdjuren påverkas självfallet positivt av ökad tillgång till byten, men även här har förstås begränsningarna i jakttrycket bidragit starkt. Vi har som Göran Ericsson häromdagen påpekade aldrig haft så mycket vilt som idag.

Stammarna tillväxer dessutom fortfarande snabbt för flera av våra klövviltsarter, och det gäller även i viss utsträckning de stora rovdjuren. Jämfört med situationen för några decennier sedan, så påverkar viltstammarnas storlek inte längre bara jägarnas möjlighet att utöva jakt. Tidigare begränsade sällan klövviltet övrig markanvändning, och det fanns inga stora rovdjur som tog tamdjur, komplicerade jakten eller konkurrerade med jägare om bytet. Så är inte längre fallet. Klövviltet påverkar idag möjligheterna att utöva jord- och skogsbruk, samt i en del fall våra naturvårdsambitioner. Rovdjuren har ett egenvärde ur naturvårdsperspektiv, men påverkar såväl möjligheterna till djurhållning som jakten. Till detta skall läggas viltolyckor, det alltmer urbaniserade samhällets önskemål om att uppleva naturen osv.

Dagens starka viltstammar påverkar helt enkelt såväl oss jägare som det övriga samhället mer än tidigare. Det är därmed knappast orimligt att andra aktörer ”lägger sig i” hur vi jägare förvaltar viltstammarna. Den rådighet vi tidigare hade har därmed inskränkts alltmer, i takt med att viltstammarna ökat. Frustrerande? Japp! Och inte minst då man har rovdjuren starkt koncentrerade till en liten del av Sveriges yta, där man idag på många håll inte alls upplever starka klövviltstammar. Detta är anledningen att vi benhårt lyfter fram lokalt förankrad, regional förvaltning.

Personligen jobbar jag hellre för att finna avvägningar mellan olika intressen med rika viltstammar, än jag förvaltar svaga stammar ifred. Allt var inte bättre förr…

 

av /2 Kommentarer