Sista chansen för blyet?

, , , , , •

De senaste tio åren har Jägareförbundet tagit fram massor med kunskap om hur vi kan minimera miljö- och hälsoeffekter av ammunitionsbly. Trots det är förgiftning av örnar och änder fortfarande vanligt, samtidigt som blodblyhalterna hos viltköttkonsumenter är förhöjda. När jag ser tillbaka på allt vi gjort slås jag av att vi inte når målen. Vill vi ha kvar vårt anseende som vilt- och naturvårdare måste vi visa resultat. Särskilt om vi ska få ha kvar blyet.

Ett problem är bly i viltkött. Under 2011 tog förbundet initiativ till att undersöka hur mycket blyrester som finns i viltkött, tillsammans med Livsmedelsverket och Statens veterinärmedicinska anstalt. Hälften av alla prover från jägarnas frysboxar innehöll bly. Nästa steg blev att undersöka om man kan få viltköttet blyfritt genom anpassad kötthantering (se exempel från arbetet ovan: en datortomografifilm av ett ourtaget rådjur skjutet med kula med blykärna i .308 Win.). Nu vet vi att det går, men det kräver att man skottrensar betydligt mer än de flesta gör.

Tack vare förbundets samarbete med myndigheterna ändrade Livsmedelsverket sina råd, och säger nu att man kan äta så mycket viltkött man vill. Om man följer våra gemensamma rekommendationer, vill säga. Därmed kan vi enklare marknadsföra viltköttet som en fantastisk resurs. Andra länder har tagit rygg på Livsmedelsverket och den europeiska jägarfederationen FACE har tagit rygg på oss. Frågan om ammunitionsbly i viltkött är inte riktigt lika aktuell längre, tack vare förbundets arbete. Livsmedelsverket har dock varit tydligt med att vi nu måste förmå jägarna att ändra hanteringen, annars återgår myndigheten till de gamla råden.

Blyfri ammunition är självklart ett annat sätt att få bort blyet ur viltkött, men kan inte alltid användas. Blyfria kulor i patronen 6,5 x 55 uppfyller idag inte lagkraven för klass 1 vilt i Skandinavien. Samtidigt är 6,5 x 55 den tredje vanligaste patronen i Sverige. Förra veckan var jag i Tyskland, för att arbeta på en forskningsartikel om skottverkan av olika kultyper i 6,5 x 55.  Resultaten visar att blyfria kulor har samma skottverkan som lagliga kulor med blykärna. Det är alltså många jägare som borde kunna använda blyfri ammunition, om de vill, men de får inte. Därmed begränsas möjligheten att minska de negativa effekterna av ammunitionsbly. Jägareförbundet har nu begärt att Naturvårdsverket ska se över klassificeringen av patroner.

Återstår förgiftning av vilt. För ungefär tio år sedan sattes fokus på att rovfåglar förgiftades av ammunitionsbly, främst från räntor och slaktrester. Jägareförbundet tog fram kunskap om effekterna och rekommendationer om hantering av slaktavfall redan 2009. Det innebär en hel del extraarbete att inte lämna genomskjutna räntor i skogen, och samma sak gäller att ta hand om slaktavfall efter skottrensning. Det håller inte att lämna genomskjutna lungor på skottplatsen, att lägga slaktavfall bakom slaktboden eller att ha en slaktgrop som fylls igen vid säsongens slut. Tyvärr ser vi ingen förändring i andelen örnar som är blyförgiftade i Sverige. I exempelvis de områden av Kalifornien där man förbjudit bly i ammunition har däremot blyförgiftningen hos rovfåglar minskat. Detta är ett av de största hoten mot bly i ammunition just nu.

Vi har inte heller kommit till rätta med förgiftningen av änder. För mer än hundra år sedan upptäckte man i USA att änder förgiftas av blyhagel, som änderna plockar från grunda bottnar eller runt våtmarker. Vi har alltså känt till problemen länge och det finns internationella överenskommelser om förbud mot att använda blyhagel i våtmarker. Flera länder i Europa har dock trots detta inte infört något förbud. Dessutom visar undersökningar från flera länder att efterlevnaden av blyförbud (där de finns) är dålig. Det gäller tyvärr även Sverige. Nyligen kom en vetenskaplig undersökning som visar att 7 % av övervintrande änder i Europa dör av förgiftning efter att ha ätit blyhagel, och att ytterligare 21 % av änderna lider av lindrigare men fortfarande skadlig blyförgiftning. Det är självklart inte acceptabelt, när det finns alternativ. USA och Danmark har blyförbud och där används alternativhagel, främst av stål, utan att jägarna rapporterar om några problem.

Sammantaget så har vi visat att det går att minimera de negativa effekterna av ammunitionsbly genom anpassad hantering och val av ammunition. Trots detta kvarstår problemen. Tunga, internationella naturvårdsorganisationer kräver därför förbud mot bly i ammunition. Europeiska myndigheter ser just nu över användningen av blyhagel i våtmarker, och förslår större inskränkningar än idag. Samtidigt ses användningen av metalliskt bly över generellt, vilket kan leda till totalförbud mot bly i ammunition.

Jägareförbundet har frihet under ansvar som grundprincip, och vill undvika onödiga lagregleringar. Det gäller även bly i ammunition, där förbundet inte vill se ett blyförbud. Anledningen är att det går att hantera problemen genom att frivilligt välja blyfria alternativ, eller anpassa hanteringen.

Jag tycker det är helt uppenbart att vi jägare generellt är duktiga på att ta ansvar för vår verksamhet. Just i blyfrågan ser vi dock inga resultat, i alla fall inte ännu. Politiker och myndigheter vet detta, samtidigt som de ser minskade problem där förbud införs.

Ska vi få behålla vårt goda anseende och blyet måste vi helt enkelt visa resultat. Nu. Se alltså över hanteringen av kött och slaktavfall inför årets jakt. Eller så väljer du, liksom jag, den enklare vägen att gå över till blyfria alternativ.

av

Efter värmen kommer jakten

, , , , , •

Vilt ska förvaltas lokalt, även när det är torka, menar Magnus Rydholm. Foto Privat

 

Just nu förekommer det mycket diskussioner om torkan och vilka effekter det får för viltet. Forskningen verkar vara enig om att djuren påverkas både i år och nästa år. Årets kalvar och kid har nämligen fått mindre di-mjölk och sedan ätit foder med sämre kvalitet än vanligt. Det medför sannolikt att djuren blir mindre och får svårare att klara av kommande vinter. Men även nästa års kalvar och kid lär påverkas, eftersom hondjurens kondition är sämre och de hinner inte äta upp sig inför vintern. Därför menar forskningen att detta leder till mindre kalvar och kid även nästa år.
Hur ska man som jägare agera i detta läge? Det är svårt att ge några entydiga svar. Oftast talas det om försiktighet. Och vad menas med detta? Jo, att vi mer än vanligt bör titta på djuren och försöka avgöra konditionen och hur den lokala stammen har påverkats.
Det finns inga enkla svar som gäller för hela Sverige. För fodersituationen ser annorlunda ut beroende på markens beskaffenhet, sammansättning och regnmängd. Under den extremt torra sommaren har ett område (en mil från mina jaktmarker) fått betydligt mer åskskurar än hos mig. Där är vallarna gröna och i skogen finns relativt gott om örter. Så ser det inte ut på mina jaktmarker. Förutsättningarna kan alltså se väldigt olika ut, trots små avstånd. Därför ska vi inte generalisera över större områden utan förvalta viltet lokalt. Precis som vi alltid gör.
Låt mig slå fast en sak. Försiktighet – för mig – handlar inte om att sluta jaga eller låta bli att fälla djur. Istället ska man reflektera över hur stammen ser ut lokalt. Är man orolig för stammen kan minska bör man inte skjuta produktiva hondjur. Är man orolig för att många kalvar och kid ska svälta ihjäl i vinter bör jakten under hösten inriktas på unga djur. Detta är två enkla tips inför jaktsäsongen.
Förbundet jobbar just nu med frågan och försöker samla in fakta. Men situationen är lite knepig och det kommer ta tid för att få koll på kunskapsläget. Inventeringar och observationer bör därför rapporteras vidare.
En sak är dock klarlagd. Torkan är ingen katastrof för jakten. Visst, den kommer påverkas, men det är ingen katastrof.  Detta är en viktig information som bör spridas till dem som undrar.

Värmen har också medfört att ett antal länsstyrelser har infört förbud för att släppa hundar efter klövvilt. Behövs detta? Från nationell nivå anser vi att man ska lita på jägarnas förmåga att avgöra om hundar ska släppas eller inte. Samma situation gäller när vi får mycket snö eller skare. Under normala augustimånader släpps bara hundar när vädret är gynnsamt, vilket det inte är så ofta. Förbuden påverkar därför inte så många jägare. Men det motiverar ändå inte förbuden.
Jakt handlar om frihet under ansvar. Då gäller det att vi jägare hanterar friheten genom att axla ansvaret. Och det gör vi. Skulle någon jägare försöka gena i kurvorna är det extra viktigt att vi andra tar ansvaret och säger ifrån. Det är ju den som missbrukar friheten som förstör för oss alla andra. Detta är en viktig del i den jaktetik som omgärdar allt vi gör.
Under den värmesituation som rådde i början av augusti skulle varken hundar eller djur må bra av jakt. Då ska vi inte heller jaga med lös hund – och jag vet inte om någon som gör det.
Samtidigt kan situationen  ändras väldigt snabbt. Häromdagen, tidigt på morgonen, började bilen varna för halka eftersom det bara var fyra grader. Visst kan man släppa hundar några morgontimmar i den temperaturen.
Myndigheterna måste också beakta att tillfälliga förbud faktiskt kan skapa problem – om vi behöver använda hundar för att störa bort vildsvin från något odlat fält. Risken för omfattande skador kan i vissa fall göra det befogat att under korta stunder använda hund. Lagen är så sinnrikt formulerad att det står att vi inte får orsaka ”onödigt” lidande. Ett ”nödvändigt” lidande kan vara att (under kort tid) stöta bort vildsvin som håller på att böka sönder stora värden på odlad mark. Den aspekten av hundanvändningen får inte glömmas bort.
Länsstyrelserna bör därför inte regelmässigt förbjuda hundanvändning, utan hellre  komma med påminnelser eller påpekande. Den signalen räcker.
Nu när det finns förbud (i vissa län) måste länsstyrelserna också vara snabba med att häva dessa när vädersituationen ändras. Jag har gott hopp om att myndigheterna gör det.

Vi kommer allt närmare riksdagsvalet. Olika tyckare och experter siar och spår vem som kommer att bilda regering. Det enda som alla verkar vara överens om är att det är jämnare och mer svårtippat än någonsin.
Efter ha varit i Almedalen och lyssnat på alla partier känner jag mig inte speciellt orolig för hur jaktfrågorna kommer hanteras, oavsett vem som bildar regering. På den fronten verkar det vara lugnt. Inga konstiga förslag diskuteras och alla verkar vara villiga att underlätta för att jakten ska kunna bedrivas på ett klokt och hållbart sätt. Läget känns mer stabilt än på länge.
En viktig beståndsdel i detta är att allt fler politiker ser och förstår att jägarna inte är ett problem, utan en tillgång som skapar många samhällsvärden. Att vi vill ha en frisk natur och friska viltstammar. Att vi gör nytta.
Men dit har vi inte kommit utan att någon konsekvent och aktivt jobbat med frågan. Är du medlem i Svenska Jägareförbundet har du varit med och bidragit till detta. För det är förbundet som gjort skillnad i denna fråga. Ingen annan.
Vad är detta värt i kronor? För min del är det värt mycket mer än de 600 kronor som medlemskapet kostar. För det är just sådana här insikter hos politikerna som säkerställer jaktens framtid. Så ta gärna och berätta för dina jaktkamrater, som inte är medlemmar, att 600 kronor är en billig investering i jaktens framtid.
Ställ därför den viktiga frågan: Är du medlem?

av

Stå upp för jakten – mot idioterna!

, , , •

Emellanåt hör jag talas om jägare som vill gömma sig, inte tala om att de är jägare, inte på något sätt visa att de jagar, gömma namn och i stort sett hela sin existens.

Att vara jägare är en av de saker i livet jag är mest stolt över. Jag äter världens bästa kött från djur som levt hela sitt liv i frihet och dött utan stress och utan att vara fullproppade med antibiotika och annan skit.

Jag står upp för jakten alla dagar i veckan. Det borde alla göra. Foto: Rikard Lewander

 

Men vissa verkar inte våga stå för sin jakt. Bland annat såg jag rädda diskussioner när Jägareförbundet marknadsförde sin nummerplåtshållare i sociala medier.

Flera personer i tråden var övertygade om att om de skaffade en sådan skylt skulle det snart att krylla av vapentjuvar, jaktsabotörer och andra banditer som vandaliserar familj, bil, bostad och stjäl alla vapen.
Det är klart att något sådant kan hända. Fast tråden till den kopplingen är oerhört tunn.
All tillgänglig forskning i ämnet visar att skjutvapen med tidigare legalt ursprung i Sverige nästan aldrig används vid kriminell verksamhet.

Ska vi jägare skrämmas till tystnad av brottslingar och ett gäng idioter som med våld och trakasserier vill tvinga hela mänskligheten att knapra kemiskt tillverkade pillertillskott?

Jag står upp för jakten, i givakt om så krävs, alla dagar i veckan. Jakten är en av våra viktigaste grundbultar som gör att vi fortfarande lyckats stå med en fot kvar i verkligheten och inte har svepts med i dagens hårt polariserade glömska om hur vi människor fungerar i naturen.
Vi ska stå upp för jakten, stå upp för det vi gör. Jag har respekt för att någon är rädd, speciellt den som drabbas. Men om vi gömmer oss vinner de som vill tysta.

Veganer får äta vad de vill. Jag skiter högtidligen i vad de stoppar i sig. Men det är vi jägare som försöker skydda ”deras” gröda från viltskador. Det är vi som försöker hålla nere exempelvis vildsvinsstammen.
Det är vi som stödutfodrar svältande rådjur på senvintern och det är vi som försöker förbättra förutsättningarna för fältviltet att överleva med vår viltvård. Det är vi jägare som strävar efter marker med växtlighet som gynnar alla viltarter.
Det är vi jägare som avslutar lidandet för det trafikskadade vilda djuret som släpar sig fram med krossade ben.
Vi gör det för det vilda och vi gör det för dig och vi gör det under dygnets alla timmar året runt.
Vi älskar också våra hundar lite mer och låter dem göra det de är ämnade för, jaga.

Ska vi jägare skrämmas till tystnad av ett gäng brottslingar och idioter som med våld och trakasserier vill tvinga hela mänskligheten att knapra kemiskt tillverkade pillertillskott som i stort sett ingen köttätare behöver?
Och om någon nu drabbas av dessa brottslingar är det väl bättre att visa att vi är många, att vi finns och att vi stöttar.
Våga stå för det som är rätt. Stå upp för att du är jägare, för jakten och för demokratin.

av

Plocka inte smultron-då finns det inga kvar att titta på!

, , , , , •

Sveriges Radio rapporterade häromdagen om Lennart Östlunds skog i Västmanland  som nu ska konfiskeras för att bli ett naturreservat – mot hans vilja. Östlund har inte fått någon ersättning och stämmer ärendet hos Mark- och miljödomstolen.

Tycker du som jag, att Östlund borde ha medalj istället, för att han skött sin skog så fantastiskt bra!  Då kanske vi ska säga ifrån.

 

LÅT STÅ!  Så skrev skolfröken på svarta tavlan i min barndom när något inte fick suddas bort. Precis så verkar myndigheter vilja behandla våra skogar och marker.

-Men detta är ju för att vi ska bevara en biologisk mångfald, kanske du tänker.

Men vi kan bruka OCH bevara den biologiska mångfalden. Det är precis vad Lennart Östlund och hans släkt gjort sedan 1600-talet.  När skogen är mogen avverkar man och ny planteras. Precis som att blåbär och kantareller plockas, vildsvinet fälls och abborren nappar äntligen på betet. I vasen på bordet står prästkrage och blåklint.

Nästa år kommer det nya – dvs hållbart brukande!

Jag säger inte att det inte finns avarter av brukandet. För det finns. En som visar på detta är t ex Hans Sand i utställningen Manmade land på Fotografiska i Stockholm. I hans bilder ser vi landskap som alla bär tydliga spår, eller snarare sår, av mänsklig påverkan. Platser där den ursprungliga naturen helt trängts undan. För oss som älskar och känner samhörighet med naturen blir man extra berörd av att se platser utan djurliv, ekosystem och naturlig natur. Kanske är det detta som får stat, kommun och länsstyrelser att lägga en våt hand över, ja förbjuda brukande? Men det är en helt annan historia.

Idag tar staten/länsstyrelserna över Lennart Östlunds och andras marker för att skapa nya reservat. Vi har redan ca 5000 i landet. Flera hundra bildas varje år. Dessa kostar miljontals kronor i administration och skötsel. Allt i tron att det skyddar natur och främjar friluftslivet.  Ändå har vi redan världens mest generösa rätt, allemansrätten, för att fritt vistas i naturen som den är. Men det mest bisarra i resonemanget är att Lennart Östlund och andra som skött sina skogar bäst och har den finaste biologiska mångfalden, ska tvingas lämna över till staten! Hur tänkte man här? Ska staten lägga resurser på att ta över något som fungerar? Straffa de som sköter sig bäst i klassen? Vad skickar det för signaler?

Dessutom verkar länsstyrelsen inte gilla vild natur, utan den ska möbleras. Med utegym, asfalterade stigar, parkeringsplatser, papperskorgar, grillplatser, soffor, vindskydd, skyltar…  

Vad blir nästa steg? Uppvärmda stigar?  Snart får vi väl inte plocka svamp och blåbär heller. Utan de ska man titta på. Att det kommer nya nästa år kanske man inte ens vet.  Precis som med skog. Ta inte ner den, bruka den inte. Bara titta, inte röra.

Ni har väl inte glömt hur det gick när Ängsö Nationalpark bildades? Länsstyrelsen fridlyste området, bonden med sina kor tvingades lämna och allt växte igen. Efter trettio år insåg man misstaget. Har ni inte lärt er den läxan?

Nej – låt Lennart och andra markägare bruka sin skog hållbart.

PS: Snart kommer de första smultronen – vill du plocka, trä på strå, blunda och känna hur de smakar sommar? Eller ska vi låta dem ruttna bort?

 

av

Spänd väntan på hur Vapendirektivet ska implementeras

, •

Vad händer nu med vapendirektivet? Foto Madeleine Lewander

 

Nu har de flesta organisationerna tyckt till om Kazimir Åbergs vapenutredning. Om jag försöker vara objektiv kan jag konstatera att han föreslagit några bra saker och ett antal helt onödiga. Jag kan – lite förenklat – slå fast att ungefär så tycker alla remissinstanser.
Men vad är det som är onödigt i utredningsförslagen? Låt mig svara på den frågan genom att först göra en tillbakablick (och sedan undvika att svara)…

2013 försökte EU få igenom hårdare vapenregler, men initiativet stoppades.
Den 7 januari 2015 attackerades tidskriften Charlie Hebdo i Paris av terrorister.
Strax efter terrorattacken fick EU-kommissionen i uppdrag att revidera vapendirektivet.
I november 2015 skakades Paris av nya terrorattacker.
Kommissionen tog då och dammande av det två år gamla och stoppade förslaget – nu lanserades förslaget som åtgärder för att komma till rätta med terrorism. Detta innehöll bland annat idéer om mentaltester för vapenägare och förbud mot halvautomater.
I juli 2016 röstade EU-parlamentet igenom vapendirektivet – som mer eller mindre –skrivits om helt och hållet, efter ett antal vändor i utskott och parlamentet. Detta gjordes eftersom grundförslaget var så korkat att bara hälften av dumheterna hade varit tillräckligt mycket för att kallas oförskämt och enfaldigt.
När allt vara klubbat och klart efter förhandlingarna i den så kallade ”trilogen” fanns det skrivningar som i stora drag gjorde att Sverige inte behövde göra några lagändringar som skulle påverka jägarna. Den svenska modellen uppgavs hålla måttet. Dock kunde sportskyttet påverkas, i alla fall vissa former av sportskytte, exempelvis K-pistskyttet. Vapendirektivet hade med andra ord gått från oförskämt till halvdåligt. Men insatserna för att komma dit var stora. En stor av den framgången kan tillskrivas sportskyttet och Jägareförbundet, men också några politiker som tog strid mot kommissionen.

Något som nästan glömts bort var att EU-direktivet innehöll vissa skrivningar som faktiskt innebär vissa försvårande omständigheter för terrorismen. Men den absoluta merparten av inskränkningarna och byråkratin slår ner på laglydiga vapenägare – till ingen nytta.
Att stoppa terrorism är nog det svåraste man kan ge sig på. EU försöker via vapendirektivet främst att stoppa terrorism genom skärpa lagtexter. Men går det? Terrorns syfte är ju bryta mot allt sådant och att stå utanför lagen – och därtill försöka förgöra samhället. De vill, via attentat mot civila, använda människornas rädsla som vapen. Inte bryr väl sig de om vad som står i lagböckerna?
Hårdare vapenlagar kommer därför bara efterlevas av människor som accepterar demokratiskt beslutade lagar. Det finns väl inte en enda terrorist som ställer in sin självmordsattack för att det skulle vara olagligt?

Låt mig ta ett exempel för att beskriva en omständighet.
Om det svenska samhället skulle vilja minska den olovliga körningen (att människor kör bil utan att ha körkort) kan nog alla som läser denna text hitta på ett antal åtgärder som skulle – i alla fall till viss del – försvåra för de körkortslösa förarna.
Men åtgärderna kommer nästan alltid att påverka de som har körkort och sköter sig. De får betala för andras olagligheter med krångligare regler, dyrare försäkringar etc. Ibland tycker samhället att åtgärderna är befogade (även om de främst påverkar de som sköter sig) med hänvisning till den olägenhet som det är med buskörning utan körkort.
Men nu kommer vi närmare essensen i texten.
När det gäller vapen finns det inte någon koppling mellan legala vapen och terrorism. Terroristerna använder inte legala vapen. De får tag i dessa på annat sätt.
Just därför är det viktigt att alla onödiga delar i Kazimir Åbergs utredning städas bort. Förslagen skapar bara byråkrati och kostnader – till ingen nytta.
Svenska Jägareförbundet har skrivit ett bra remissvar. Läs det. Där finns de delar som jag nämner som onödiga upptagna och beskrivna.

Vad händer nu? Jo, nu ska regeringen ta ställning till utredarens förslag och remissinstansernas synpunkter. Normalt sett kan regeringen kasta en utredning oavsett om den är bra eller dålig. Men i detta fallet rör det sig om ett EU-direktiv. Medlemsländerna måste harmonisera sin nationella lagstiftning till direktivet. Därför är regeringen tvungen att agera.
När regeringen väl har bestämt sig ska den skriva en proposition. Det är då vi får veta om regeringen har tagit till sig av våra synpunkter.
Men jag utgår ifrån att regeringen är lyhörd.
Anders Ygeman, som var ansvarig minister när frågan var som hetast, lovade nämligen att regeringen inte skulle gå längre än vad vapendirektivet kräver. Han hade nämligen förstått att man inte stoppar terrorism med lagar som slår mot laglydiga.

av

Jägare i lantbrukets tjänst

, , , •

Nu börjar vakttjänstgöring på åkrar och betesvallar. Foto Mostphotos

 

Tjälen håller på att lämna marken. Risken är överhängande att vildsvinen snart kommer vända upp och ner på vallar, åkrar och betesmarker.
Detta ställer krav på oss jägare. Krav som vi kanske inte vill ha – men som vi måste hantera.

Hos oss i norra Småland är tätheterna av vildsvinen inte så stora att man med säkerhet ens kommer vara i närheten av ett bökande djur, när man passar vid en vall. Men det kan också vara så att det dyker upp flera olika grupper på ett par närliggande åkrar.
Ännu är det osäkert hur vintern har påverkat djuren. Några få rapporter om döda vildsvin har nått mig. Några iakttagelser av skjutna brungrisar uppger att de varit riktigt magra – inte ett uns fett på kroppen. Därtill har vi sett ett några suggor som troligen tappat hela sin kull och kommer att brunsta om.

Förra våren turades vi i jaktlaget om att sitta ute tills allt skjutljus var borta. När någon annan från jaktlaget dök upp på några timmar senare, för att ta morgonpasset, hade djuren redan varit framme. Skadorna ökade trots våra ansträngningar. Jordbrukarna blev mer och mer förtvivlade – så också vi.
Trots att ett stort sällskap jägare ställde upp och lade otalig kvällar och mornar blev utfallet ganska magert. Det föll bara cirka fem vildsvin under hela våren.

Att skjuta vildsvin på fälten kan ibland var den enklaste uppgiften i världen, ibland är det i princip omöjligt att lyckas. En erfaren ledarsugga går, hos oss, oftast inte ut förrän allt skjutljus är borta.
Har man jobb, familj och andra intressen så upplevs vaktandet av åkrarna efter ett tag som ett tvång. Inte för att någon i jaktlaget säger att man måste ställa upp. Utan det är istället så att man – som en ansvarstagande jägare – känner av pressen och nödvändigheten. Du vill finnas där för såväl bönderna som för att avlasta dina jaktkamrater.
Vissa vårkvällar är fantastiska. Fåglarna sjunger, vårens tidiga blommor visar upp sig i sin finaste prakt, massor av annat vilt poserar på nära håll, samtidigt som solens sista strålar är varma och uppfriskande. Sådana kvällar, i lantbrukets tjänst, är ingen tung uppoffring. Men långt ifrån alla kvällar är sådana.
Vi ställer upp. För det är det man gör som jägare.

Men tyvärr finns det alltför många, både jägare och markägare, som inte ser behovet av samarbete. De ser vildsvinen och förvaltningen i ett alltför smalt perspektiv. I fokus står det egna brukandet, den egna jakten – inte hur vi kan hjälpas åt för att lösa problem för alla i närområdet.
Låt mig ta ett exempel. En markägare vill ha många vildsvin. Grannen vill ha så få som möjligt. Är man inte överens på markägarsidan, är det omöjligt för jägarna att lösa uppgiften. Då saknas ett tydligt mål för vad jakten ska leda till.

För att vara förberedd inför ”åkervaktandet” sköt jag några kontrollskott förra helgen.
I veckan har jag redan sett rubriker som högst sannolikt minskar jägarnas lust att ställa upp. Jag kan inte begripa hur någon kan tro att skuldbeläggande, pekande med fingrar och hårda ord i tidningar kan motivera och uppmuntra människor till att göra ännu större insatser med vildsvinen. Jag har faktiskt inte läst en enda ledarskaps- eller sociologibok som påstår att härskartekniker, hot eller dumförklarande får människor att växa eller göra ett bättre jobb.
Låt mig vara tydlig. Jag ifrågasätter inte att skadorna kan bli omfattande eller att effekterna kan bli förödande. Tvärt om. Jag förstår verkligen detta. Men sättet att agera leder inte framåt.
Värst känns det när jordbrukare, som själva jagar på gården, pekar ut jägarna på grannmarken som orsaken till problemen. De antyder tydligt att andra inte klarar av att förvalta vildsvinen, utan att beakta att de själva är en del av problemet. Och aldrig framkommer markägarperspektivet – att man har olika mål för vildsvinsstammen. Hur som helst, sluta smutskasta varandra. Detta leder oss bara längre från en lösning.

Låt mig vara lite extra tydlig. Tiderna har förändrats. Om markägarna (gemensamt i ett område) inte kan komma överens om mål för stammen, var åtlar ska finnas, hålla med elstängsel, samt aktivt bidra för att underlätta jakten har de inte förstått utmaningen med vildsvinen.
Det går nämligen inte att hoppas på att framtiden kommer se ut som det gjorde för 30 år sedan. Vi lever i en ny tid, med nya förutsättningar för viltförvaltningen, som kräver nya metoder.
Vildsvinen ställer krav på både jägare, markägare och jordbrukare. Det är vår gemensamma skyldighet att ta ansvaret.
Och det positiva är att man gör detta på allt fler ställen i landet. Allt oftare får jag rapporter om lyckade samarbeten och bättre vildsvinsförvaltning. Detta är riktigt roligt. Det visar att det går om man bara vill.
Fast det är ju ganska självklart att ett fotbollslag blir bättre om alla vet var målet står och att man i laget är överens om att man spelar fotboll. Det är mycket svårare om hälften envisas med att spela bordtennis.

av

Därför ska jägare få sälja vildsvinskött

, , •

Efterfrågan på vildsvinskött kan öka om jägarna får sälja direkt till konsumenter och företag. Foto: Oscar Lindvall

 

Under flera år har Svenska Jägareförbundet arbetat med att försöka göra det tillåtet för jägare att sälja vildsvinkött. För bara en vecka sedan gick förbundet, tillsammans med Lantbrukarnas riksförbund, in med en hemställan till regeringen.
I stort sett alla har varit positiva till förslaget – ja, utom Svenskt Viltkött, branschorganisationen för Vilthanteringsanläggningarna. Det är helt naturligt att en bransch med monopol på försäljning av vildsvinskött inte är översvallande positiv till ett förslag som öppnar upp marknaden. Men jag är ganska övertygad om att deras rädsla är obefogad. Låt mig ge ett antal förklaringar.

1) Köttets kvalitet
De jägare som inte klarar av att leverera hög kvalitet på köttet kommer inte få många vildsvinsstekar sålda. Ingen vill köpa dåliga produkter. Därtill kommer det främst bli jägare som är intresserade av tillvaratagande som kommer vilja gå de obligatoriska utbildningarna. Det rör sig således om personer med utrymme, intresse och förutsättningar för tillvaratagande som kommer att vilja sälja kött. Säljarna kommer att vara väldigt måna om att kunna leverera kött med högsta kvalitet, eftersom deras största målgrupp troligtvis blir grannar, kollegor och vänner.
När det gäller andra viltarter får jägarna redan idag sälja ganska mycket kött – direkt till konsument och näringsidkare. Varför får man det? Jo, för att viltkött generellt sett håller en hög kvalitet, därtill är djuren i stort sett alltid friska. Det samma gäller vildsvinen.

2) Trikinprovtagning
Hela syftet med förslaget är att kunna garantera att allt vildsvinskött som når marknaden är provat för trikiner. Det är därför som allt kött ska kunna vara spårbart med ett taggsystem och sökbart på nätet. När man köpt vildsvinskött ska man kunna söka på ett speciellt nummer och se att djuret är fritt från trikiner.

3) Konkurrens med vilthanteringsanläggningar
Jag tror inte konkurrensen blir ett problem. Vilthanteringsanläggningarna kommer behövas i framtiden, eftersom alla inte kommer vilja eller kunna sälja vildsvin. Men det finns problem med dagens system. Genomsnittlig betalning till jägaren är 10-27 kronor per kilo vildsvinkött. Ibland har jaktlagen långt till ett inlämningsställe. Betalningen blir då så liten att den inte ens täcker bensinkostnaderna. Därtill finns det rent praktiska. Det är inte alla som är sugna på att lägga en lördags- eller söndagskväll i bilen för att sälja vildsvin. Att det behövs alternativ till vilthanteringsanläggningarna är uppenbart.
Låt mig ta ett exempel från mitt jaktlag. Vi har sålt en ganska betydande mängd vildsvin. Vi har bara cirka två mil till ett inlämningsställe. Genom försäljningen har vi kunnat delfinansiera slaktutrustning, jakttorn, fällavgifter för älg med mera. Men de små årsungarna på runt 20-25 kilo tar ingen emot. Dessa tar vi själva. Men när jag och mina jaktkamrater har fyllt våra frysar uppkommer ett etiskt dilemma. Vad ska vi då göra av vildsvinsköttet från de små vildsvinen? Jordbruket vill att vi även fortsättningsvis håller ett högt jakttryck. Ingen hos oss jägare vill skjuta ett ypperligt matvilt och gräva ner det.
Just därför behövs småskalig försäljning av vildsvinskötts som ett komplement till vilthanteringsanläggningarna.

4) Efterfrågan på vildsvinskött
Idag uppger vilthanteringsanläggningarna att efterfrågan på vildsvinskött är dålig. Det stämmer säkert. Men har de jobbat tillräckligt aktivt med att skapa efterfrågan? Jag vet inte. Men jag är ganska säker på om fler får möjlighet att smaka på vildsvinsköttet kommer också fler att vilja äta det igen. Den småskaliga försäljningen kan bidra till att öka efterfrågan.
Men det är inget som kommer av sig självt. Jägarna och Svenskt Viltkött måste tillsammans se till att köttet når konsumenterna. Inte är för dyrt. Har bra kvalitet och serva med kunskap om tillagning. Genom förbundets och LRF:s förslag skapas incitament för jägarna för att faktiskt jobba med att öka efterfrågan.

5) Jakttryck på vildsvin
Vildsvinsstammen växer. Den sprider sig fortfarande och besätter nya områden. Viltolyckorna ökar. Det behövs ett fortsatt högt jakttryck på vildsvinen för att hålla nere skadenivåerna. Då behövs ett system som uppmuntrar jägarna till att jaga mycket. Detta är LRF och Jägareförbundet överens om. De är också överens om att dagens system inte gör det – fullt ut.

Svenskt Viltkött behöver således inte vara orolig för sin verksamhet. Istället finns det möjligheter för ny eller utökad näringsverksamhet. För det behövs fler innovatörer inom förädlingsleden. Fler som kan och vill utnyttja vildsvinsprodukter i nya maträtter. Fler som kan utnyttja vildsvinet för att skapa lokal matkultur. Allt från grillkvällar på sommaren till gourmémiddagar på den lokala restaurangen, världshuset eller hotellet. Lokalproducerat, gott och förpackat för den enskilda platsen. Möjligheterna finns.
Lyckas vi med detta höjs statusen på vildsvinet och efterfrågan på köttet.

Avslutningsvis hör jag tyvärr att en del jägare tycker det känns moraliskt fel att sälja viltkött. De jagar för att tillgodose sitt behov av kött. Tyvärr, skriver jag. Jo, för att det finns inget bättre sätt att skapa acceptans för jakt än genom viltköttet. För de som gillar och vill äta viltkött kan nämligen inte samtidigt vara negativa till jakt.
Alla jägare ska naturligtvis agera utifrån sin moraliska kompass. Men att sälja viltkött är ett av de allra bästa sätten att säkerställa jaktens framtid.

av

Bli trolljägare du också!

, , , •

Trollen bor inte i skogen längre, de bor i medieplattformarna.  Och de kan vinkla information om vad jakt och allt annat är till oigenkännlighet. Är det ok?
Nej, men hur ska man orka, tänker i alla fall jag.

Foto: Privat

Facebook – som numer tillhör samhällets infrastruktur, kan äventyra vårt demokratiska system.  Säg till exempel att Facebook bestämmer sig för att jakt ska förbjudas och bara gynnar jaktfientliga aktörer. Vi vanliga jägare, som dessutom tillhör en folkrörelse där demokratin är grunden till hur vi arbetar, hur ska vi då kunna delta i det offentliga samtalet?  När folkrörelseengagemanget flyttar till Facebook – hur påverkar det spridningen av sanningsenlig information?

Ja, jag är faktiskt orolig för demokratin. Demokrati förpliktigar oss alla att delta, ifrågasätta, diskutera och engagera oss. Tar vi demokratin för given? Har vi slutat reagera när populister som spelar på känslor tar utrymme från en seriös debatt?

Du har säkert själv sett hur debatten blir både hätsk och onyanserad i sociala medier (eller snarare asociala medier). Förutom jaktsabotörer och extrema vargkramare hörs ganska vanliga människor som älskar naturen och inte tycker någonting ska dö – inte ens trafikskadade djur eller vargar som tar får och hundar. Känslor och fakta vispas ihop till en arg röra som ger fler klick än vad fakta gör. Fake news om svensk viltförvaltning drabbar såklart förtroendet för jägarkåren när det drar iväg.

Ska vi ens svara på idiotiska påhopp när vi vet att vi aldrig kommer kunna övertyga en fanatiker? Jo snälla – jag tycker vi ska svara. Vi kan inte blunda när hat och osanningar sprids oemotsagda.

2014 ledde Robert Aschberg tv-programmet Trolljägarna i TV3. Det var omdiskuterat – men syftet att jaga fatt på anonyma nättroll som gör livet till ett helvete för sina offer försökte visa att troll spricker i solen. Och det vi ska göra tillsammans, dra fram nättrollens argument i ljuset.

Du och jag kan hjälpas åt att motverka falsk nyhetsspridning inom jakten.  Visa att det finns en annan åsikt men med insikten att vi nog aldrig kan omvända riktiga extremister. Kanske kan vi leda in diskussionen till en respektfull konversation åtminstone. Och i en ton som inte eldar på brasan. Med det visar vi också andra läsare hur vi jägare tänker. Vi jägare sitter på ett skarpladdat vapen;  fakta och erfarenhet. Det behövs för att sprida förståelse och kunskap vidare.

Det finns många olika plattformar; Facebook, twitter, snapshat, youtube m fl som erbjuder plats för en saklig debatt men också för att lyssna och ta in andras perspektiv. Du som jagar, dela med dig av dina erfarenheter och bidra med din kunskap du också. Men ta tillfället i akt att också lyssna på dina läsare. Först då kan vi nå den samverkan vi önskar.

Nej, du behöver inte starta egen blogg, men åtminstone någon gång gå in och svara när du läser något heltokigt om jakt. Visa hur en vanlig jägare tänker. Rätta till fakta. Men var uppmärksam på hur du skriver och hur bilder kan uppfattas.

Jakttiden på troll är året runt.

av

Döda djur är inga leksaker

, •

På en officiell Facebook-sida finns ett foto där barn ser ut att leka med två döda djur, i det här fallet lodjur. Ett barn håller upp ett bakben, ett annat barn grejar med ett framben. De döda djuren ligger konstigt. Snön är blodig omkring dem. Det finns flera bilder men den jag ser saknar respekt för det fällda viltet.

Ett dött djur ska visas respekt. Foto: Madeleine Lewander

Det är inget fel i att låta barn komma i kontakt med döda djur. Döden är en naturlig del av livet. För alla som äter kött ska ett djurs död vara självklar. Att försöka tysta ner att kött faktiskt kommer från ett dött djur är en grym lögn mot barnet och visar även en total respektlöshet mot djuret vars liv inte räknades utan bara blev en köttbit på en tallrik.

Man kan fotografera ett dött djur. Men respekten måste finnas med, lysa igenom och vara ett tydligt budskap i själva bilden.

Därför är det bra att barn kommer i kontakt med hela kedjan. De tycker inte att det är konstigt. Det är vi vuxna som skapar hysteriska spektakel av det hela. Alla mina barn är uppväxta med jakt. De har aldrig tyckt att ett dött djur är konstigt eller otäckt, hur man nu kan tycka det. De har varit med hela tiden, på jakt, när vi styckar, maler kött, lägger i påsar och ner i frysen.
Om barnen undrar är deras frågor raka och klara, ofta vettigare än en vuxen persons. Och under själva jakten är vårt vuxna ansvar att förmedla respekten för det fällda viltet till våra barn. Döda djur är banne mig inga leksaker.
Ett fällt djur ska behandlas med respekt. Det är ett avslutat liv, något att känna vördnad inför.

Man kan fotografera ett dött djur. Men respekten måste finnas med, lysa igenom och vara ett tydligt budskap i själva bilden. Respekt, jag kan inte säga det nog många gånger.
Därför blir jag också så förbannad när människor lägger ut foton på döda djur i alla möjliga förnedrande ställningar, lyfter upp dem på ett konstigt sätt, sitter på dem eller har lagt dem i onaturliga ställningar, massor av blod. Bara sluta!

Inte för att jag tar avstånd från jakten eller är extra känslig, jag är uppväxt med det. Inte heller för att djur dör under jakt utan för den totala bristen på respekt i ett fotografi eller ett filmklipp på Youtube.
Det håller inte i längden att säga att man inte tänkte sig för. Att det bara blev så. Ansvaret vilar tungt över alla och det är ett icke förhandlingsbart krav att tänka till innan man lägger ut foton eller filmer på sociala medier. Respektlösheten drabbar inte bara den som lägger ut, den förstör för oss alla. Vi, gruppen jägare, får en stämpel i pannan som inte stämmer med verkligheten.

Respekten gäller alla djur. Så göm inte sanningen men visa den med den aktning den förtjänar.

av /1 Kommentar

Så misslyckas du med kråkjakten

, , •

Kråkjakten funkar för det mesta men det är en hel del att tänka på innan man ger sig iväg. Jag har varit på en kråkjakt där allt gick fel. Läs och tag lärdom!

Kråkjakt kräver bra jaktväder och föreberedelser. Annars kan man lika gärna stanna hemma. Foto: Rikard Lewander

Det är tid för kråkjakt men är inte kråkjaktsväder. Det går kanske att lösa genom att leta väderappar med alternativt väder. Hittar man bra väder i en sådan, då blir vädret också bättre, det är sen gammalt.

Utanför fönstret faller snöblandat regn. Men vi, jag och mannen, vill verkligen jaga redan imorgon, inte vänta.

Till slut hittar vi bättre väder i en mystisk app på ett annat språk som vi inte förstår. Det ser det lite ljusare ut och genom att tyda olika väderikoner antar vi att de utländska meteorologerna förutspår uppehåll i Roslagen.

Vi ställer klockan på typ mitt i natten.

Kråkjakttid innebär en omställning i sovvanor. Man går upp när det är kolsvart, kör ut till jaktstället, bygger gömsle, klättrar omkring med jätteuvbulvanen och är väldigt på med bössan strax innan det börjar ljusna.

Kråkjakt med uvbulvan kan också variera, ibland är den bra ibland dålig, som med all jakt. Den här morgonen var mer varierad än vanligt.

Det började med att vi kom iväg för sent. Då blir det stressigt. Det ljusnade allt för snabbt, vi var inte på plats. Irritation i luften.

Kommentar 1: Åk i tid.

Racerrace ut i landskapet med uv, kamouflagenät, hundar, bössor, ryggsäckar. Bråttom. Stressigt. Gnälligt.

Det blåser. Mer och mer. Men vi har gett oss katten på att vi ska jaga idag.

Vi försöker få upp näten till kojan. Det blåser mer.
Nätet vill inte bli gömsle. Det vill bara ligga i en hög på marken.

Men vi ger inte upp. Vi svär och muttrar och med mer våld än nöden kräver sätter vi upp det protesterande kamouflagenätet medan vinden tilltar.

Kommentar 2:  Åk hem när kråkjaktsvädret är taskigt. Eller åk inte ens hemifrån.

Jag börjar plocka in grejorna i gömslet och mannen börjar klättra upp med uven i en svajande gran. Hela ekipaget gungar som en väldig upp och nervänd pendel. Väl uppe i toppen börjar han fästa uven och ropar sedan ner en vindpinad fråga till mig om den sitter bra?

Uven ser ut som efter en veckas hårt festande, den ligger på sned, lite bakåtlutad. Gungar.
”Nej, den är inte bra!” skriker jag tillbaka.

Mannen svajar betänkligt i granen. Jag funderar på om det inte är storm nu. Han borde kanske komma ner.
Men han grejar vidare med uven.

”Nu då?” ropar han.

Nu ser uven ut som om efter en veckas hårt festande, fast åt andra hållet.
”Nej, den är inte bra nu heller!” vrålar jag tillbaka.

”Va? Jag hör inte vad du säger!”

Så tilltar åter irritationen liksom vinden och granens svajande.
Uven och mannen åker hit och dit, framåt och tillbaka, upp och ner och har väl sällan varit på en mer bisarr flygtur.
Nu tror jag att mannen är arg.

”Nu då?” ropar han.

”Njaaaae,” svarar jag.

”Nu får det vara som det vill! Nu kommer jag ner!” ropar mannen i vinden som nu verkligen avancerat till ordentlig storm.

Jaha.

Så kommer han ner. Tittar på uven som fortfarande beter sig som vilken överförfriskad uggla som helst.  Han säger inte ett ord. Och klättrar upp i granen igen.

För vilken kråka vill slåss med en full uv?

Till slut får han i alla fall ordning på den och då börjar det regna. Det är inte bra att det regnar på en fin uvbulvan. Men vi står kvar. Som obstinata tonåringar. Ståndaktigt i stormen, endast döden kan få oss att vika. Gömslet har blivit väldigt litet eftersom slanorna vi använt att fästa upp nätet med inte vill stå som vi vill utan hellre vill ligga mot oss.

Kommentar 4: Lita inte på väderappar från tjottahejti. Repetera också kommentar 3. Hur svårt kan det vara?

Jaktlabrador apporterar kråka.

Fin apportering under en annan kråkjakt när allt funkade bättre. Foto: Madeleine Lewander

 

Till slut kommer det faktiskt en kråka. Mot alla odds. Den flyger fint, nära och står liksom stilla i motvinden. En så kallad macka.
Jag skjuter bom.

Men min trogna labrador tror hårt på sin mattes träffsäkerhet. I skottet bestämmer hon sig för att det nu äntligen finns något att hämta och far iväg i en klockren knallapportering. Inte ut vid öppningen vid sidan av nätet utan rakt fram, studsar till en gång i nätväggen och drar sedan rakt igenom. Hela gömslet faller ihop över oss.

Dagen är all.

Kommentar 5: Har du nonchalerat alla tidigare kommentarer och på allvar tror att du i detta läge kan skjuta ett bra skott, lägg av. På riktigt.

Men till slut kommer Kråkvädret, en dag när allt stämmer.
Vi är ute i tid, gömslet är perfekt, vårsolen värmer, kaffet smakar fantastiskt, trädet som mannen klättrar i står still, uven har blåst grönt och livet visar sig över huvud taget från sin ljusa sida.

Vi står där i gömslet, kråkorna är arga på uven, skotten sitter och hunden hittar både ut och in. Och då, just då, är det inte mycket annat som spelar någon roll.

Sensmoral: Kråkjakt är fantastiskt!

av

Dags att kvotera in män

•

Nä, det var att ta i. Även om majoriteten av svenska läkare snart består av kvinnor och andelen kvinnor i politiken ökar och är på väg att gå om männen. Kanske män borde vara de stora förespråkarna för könskvotering – när de håller på att bli i minoritet?

Fast – andra siffror visar en annan realitet. Endast 13 procent i börsföretagens valberedningar är kvinnor. Och män fortsätter att välja in andra män. Så utvecklingen går låångsamt. Och 7 procent av jägarkåren är kvinnor – det borde vara många fler!

När jag själv började jaga med gubbarna på 1980-talet – fanns inte en hona i sikte!

I början jagade jag gärna ensam för att få slippa frågan; och hur länge har den här lilla damen jagat då? Eller, jaså du har bössa med dig, det hade jag inte räknat med. Nu ser det lite annorlunda ut. En tjej i jaktkläder är inte så konstigt.   Och man slipper köpa herrjaktkläder (eller unisex som de brukade döpa om herrkläderna till när man frågade efter dammodeller).

Är jakten lika öppen för kvinnor som för män? Ja, jägarexamen kan alla ta. Sedan många år utgör kvinnor 20 procent. Och med framgångarna i skidskytte i senaste OS så skjuter vi tjejer bra eller hur? Det tunga jobbet med hanteringen av t ex en älg efter skottet finns det bra hjälpmedel till, om inte musklerna räcker.  Dörren står öppen för alla kvinnor som vill börja jaga, uppleva naturen med alla sinnen, komma hem med ett hållbart livsmedel som du själv vet var det kommer från och hur det levt fritt i naturen innan det blev söndagsgryta. Och för många är Svenska Jägareförbundets kvinnliga nätverk JAQT en bra sluss in i jakten.

Så alla ni män som jagar, hur är er attityd egentligen till jägare? Måste de heta Christer, eller går det bra med Christina?

Och troféerna? Ja, det lär fortsätta vara hannarnas stora horn med många taggar och som väger mycket som ger poäng!

Eller?

av

Sluta dela jaktkritiska artiklar

, , •

Vill vi hjälpa jaktmotståndare att sätta sina frågor på agendan? Faksimil från Expressen.

 

Jag kan förstå att jägare reagerar starkt på en del dumheter som skrivs i debattartiklar (och även journalistiska artiklar). Jag kan förstå att man vill diskutera bristen på fakta och de felaktigheter som finns. Men alla är nog inte medvetna vad detta delande av jaktkritiska artiklar leder till.

Alla tidningar som har digitala kanaler är väldigt noga med att mäta hur olika artiklar slår igenom, hur mycket delningar de får etc. De kartlägger ämnen och skribenter. Främst eftersom det handlar om pengar.
De allra flesta tidningarna finansieras helt eller delvis via annonser. Och de digitala annonserna mäts idag med CPM (kostnad för 1000 visningar). En artikel med bra spridning genererar med andra ord intäkter till tidningen.
Vad händer när många jägare delar en kritisk debattartikel av Nisse Nissesson?
Jo, tidningen konstaterar snabbt att ämnet (jaktkritik) lockar många läsare och det genererar intäkter. Nisse Nissesson blir en skribent som drar trafik till tidningens sajt.
Nästa gång samma person vill ha in en jaktkritisk artikel så vet tidningen att artikeln förmodligen kommer att beröra många människor och att Nisse Nissesson levererar intäkter.
I praktiken har vi jägare hjälpt en person som vill förbjuda och inskränka jakten till att skaffa sig en position som en attraktiv debattör.
Även om det aldrig var jägarnas syfte blir resultatet i praktiken så. Detsamma gäller även när vi delar vanliga journalistiska artiklar. Ämnet blir intressant om vi ger det uppmärksamhet.

Värt att beakta är att det är väldigt få människor som är kritiska till jakt i samhället. Det vet vi genom SIFO-mätningar. Den jaktkritiska debatten i tidningarna motsvarar därför inte antalet kritiska debattörer. Dessa är nämligen få till antalet.
Fundera därför både en eller två gånger innan du delar inlägg som vill försvåra, begränsa eller förbjuda jakt. Vi jägare hjälper nämligen dem att sätta sina frågor på dagordningen.
Ifall du verkligen vill sprida budskapet ta istället en skärmdump eller kopiera texten.

Ännu bättre är naturligtvis att vi delar artiklar som visar upp jakten på ett bra sätt. Att vi får en bra beskrivningar av vilt och viltförvaltning  – som genererar intäkter till tidningarna. Då hjälps vi åt att stärka jaktens betydelse.

 

av

Då knäcker vi jaktmotståndarnas myter!

, •

Många jaktmotståndare sprider gärna elaka rykten om jägare som grupp. Det är klart att det finns idioter även bland oss men den mesta skit som sprids är illasinnade myter, rena lögner. Vi tar och knäcker några nu.

1. Vad de tror att vi gör

Sanningen

Foto: Åsa Norrby

 

2. Vad de tror om våra jakthundar

Sanningen

Jägare älskar sina hundar. Foto: Rikard Lewander

 

3. Varför de tror att vi jagar

Sanningen

Foto: Oscar Lindvall

och

Foto: Lena Runer

 

4. Hur de tror att vi beter oss under jakt

Sanningen

Foto: Madeleine Lewander

 

5. Vilka de tror att jägarkåren är

Sanningen

Foto: Madeleine Lewander

 

av /11 Kommentarer

Allt ljus på norra Sverige

, , •

-Hu, hur kan man bo däruppe i norr. Mörkt på dagarna och med människor som knappt pratar, utom möjligen när de suger in luften och säger joo.

Så reagerade en stockholmskompis med skeptiskt blick, när jag berättade att jag skulle åka upp till Hemavan några dagar.

Men så fel hon hade.

Du som varit i Hemavan – eller någon annan trevlig stans i norr – du vet.

Efter min vistelse där i början av februari ÄR jag helt såld. Så himla trevligt! Men så här brukar jag förresten alltid känna efter att varit norrut. De flesta verkar konstigt nog att ändå välja att åka söderut när dom ska iväg. Åt fel håll.

Men här får du ett bra tips – om du gillar äventyr, trevliga människor, god mat, vacker natur och väldigt frisk luft. Varsågod.

Ta flyget från Stockholm – som snabbt landar mitt i byn. Sen bär du ditt bagage några hundra meter dit du ska bo. Ingen transfer behövs.

Det är sent på kvällen, men puben är öppen. Välj en lokalproducerad öl. Prata med barpersonalen. Där har du fått en första kompis.

Sen fortsätter allt i samma anda; hotellpersonalen känns som familj, kocken Magnus gör sagolika desserter, Ida i liften, Andreas och Beatrice på Naturum, samedamen i skiduthyrningen, han som ska försöka vinna Hemavan Hillclimb (en ösig sport som går ut på att åka så fort som möjligt uppför backen med snöskoter, först upp vinner.) Alla är tillmötesgående och genuint trevliga.

För att trivas ännu bättre här, kan du åka utför, på längden, jaga ripa, fiska – eller som alltfler gör, köra snöskoter. Stig Strand som driver anläggningen Trolltunet där jag hyr skoter, tar emot med stor skylt STIG IN!

På Björks, mitt i backen, en restaurang som fått arkitekturpris, åt jag våffla med kantareller, västerbottenost och lingon – mums. Om man vill kan man ta en gin och jakt, dvs Härnösandsbrännvin (med enbär) och gin.

Och på Ica köpte jag gurpi med mig hem (kallrökt renfärs som är inlindat i nätfettet från renens våm), en samisk specialitet.

Allt finns i Hemavan.

Dessutom är det mycket snö så här års som gör hela tillvaron ljusare än vintern i södra Sverige.

Men mest njuter jag av jakten på ripa, att skida iväg över fjället, bland björket, se spåren efter ripa som ätit på björkgrenar, lämnat bajs kvar i snöhålorna som de legat i några timmar – innan de måste upp och äta igen – för att inte frysa ihjäl. Man löser dagkort. Sätter på sig skidorna och åker iväg.

Men jag erkänner, jag fick ingen ripa denna gång. Dom flög iväg innan jag hunnit komma tillräckligt nära. Men skidturen genom den tysta snön, ständigt nya vyer i alla väderstreck, att få skida utan en människa i sikte, alla harspår, – allt är en upplevelse. Plötsligt, när jag skidar över en flodfåra, finns ett ställe där man kan ana vatten under snön – där på botten sitter en utter och tittar förskräckt upp på mig. Vips dyker han ner i det iskalla vattnet.

Aldrig har jag sett en utter tidigare. Kanske var jag den första människa han någonsin sett. Och så möts vi två arter plötsligt – mitt ute i fjällvärlden.

Förresten – han hälsar att det får gärna komma fler och besöka honom.

Sanningen om norra Sverige är ljusare och mer öppet än du anar.

Åk dit!

av

Jägare hatar inte varg

, , , •

Foto: Magnus Rydholm

 

Lotta Gröning är krönikör i Expressen. Under tisdagen undrar hon vad varghatet kommer ifrån? I en ganska lång krönika försöker hon lägga skulden på Svenska Jägareförbundet.
Främst verkar hon haka upp sig på att Jägareförbundet – som hon benämner som en riktigt tung lobbyorganisation – alltid får som den vill.
Jag blev först lite orolig. Har jag missat detta? Blir det alltid som Jägareförbundet vill? Nej. Så bra är det inte. Visst lyssnar såväl myndigheter som politiker på oss ibland. Men bara när vi har kloka förslag, som är bra för Sverige.
Så, om vi får som vi vill beror det på att våra förslag är väl underbyggda med fakta och hjälper till att göra landet lite bättre.

Eftersom jag följt vargdiskussionen under många år noterar jag en annan sak. Lotta Grönings förändring i tonläge. Tidigare har hon nämligen sågat allt som handlar om vargjakt utmed fotknölarna. Det gör hon inte i denna krönika. Man kan ana någon form av analyserande och erkännande av att hennes tidigare så kompromisslösa hållning inte håller.
Just därför har jag svårt att reta upp mig. En ödesmättad indignation med ett avmätt ”Jasså” blir min respons.

Men det finns en annan sak som tvingar ut mig på tangentbordet. Jag drivs av en oförklarlig lust att ännu en gång svara på hennes fråga, att ännu en gång försöka få Lotta Gröning – och alla andra som tror att jägare är onda och drivs av hat – att de har fel.
Jag ska försöka göra det kort.

Nej, Lotta Gröning. Det är väldigt få jägare som hatar varg. Jag har säkert träffat fler jägare än Lotta Gröning, men jag har ännu inte träffat någon som hatar varg. Jag förnekar inte att det troligen finns några som hatar vargen, men de är inte många. Dessa fåtal människor ska inte få skapa en felaktig bild av den svenska jägaren. Förmodligen är det just detta fenomen som får mig att börja skriva.
Jag vill helt enkelt inte att Lotta Grönings beskrivning om hat och jägare ska stå oemotsagd.

 

Läs noga. För här kommer svaret. Det som väldigt många jägare hatar är den maktlöshet, det utanförskap, den situation där deras vardag förändras till det sämre, den rädsla, den oro och det faktum att människor långt bort bestämmer över dem. Nej, detta är inte min egen teori. Det är ungefär så forskaren Erica von Essen beskrev bakgrunden till illegal jakt på varg i sin uppmärksammade rapport.
Vargen skapar starka känslor. Och känner man inte jägarna så kan man ibland tro att man förstår vad de menar. Jag tror att Lotta Gröning missat den grejen helt och hållet.

Så det är inte vargen jägarna hatar – utan den symbol, de följdverkningar och fenomen som vargen har kommit att stå för. Om man har förmåga till att känna empati, så är det faktiskt läge att känna det inför alla de jägare i Mellansverige som inte vågar släppa sina jakthundar, som har berövats sina traditioner och sina möjligheter att kunna jaga som de alltid gjort.
Dessa människor är inte främst jägare. De är pappor, jordbrukare, rörmokare, landsbygdsbor och mycket annat – de är människor. De hatar inte sin maktlöshet för att de jagar. De hatar den för att det tappat tilltron till samhällets vilja och förmåga att hantera deras situation. Allt de känner är stor hopplöshet. De ser ingen väg framåt.
När man befinner sig i sådan situation känner de flesta människor starka känslor. Jägarna är inget undantag.
Det här förhållandet har såväl forskare som politiker förstått. Finns det varg, måste den jagas. Därför har man tagit flera riksdagsbeslut som alla säger ja till vargjakt.

 

Det känns förmätet och inskränkt att försöka lägga mer skuld och mer tyngd på drabbades axlar – än den som vargens närvaro redan gett dem. Tillskriv inte dem hatet också. Det är ju som att trampa på de som redan ligger.
Svenska Jägareförbundet har i alla fall lyssnat. Vi har förstått. Därför arbetar vi dagligen för att få en fungerande legal vargförvaltning, som tar hänsyn till såväl människor, djur som samhälle. Vi jobbar i Sverige och internationellt. Vi tycker att tilldelningen för vargjakten är för liten. Vi tycker att vargförvaltningen utvecklas för sakta. Men vi tycker att det går åt rätt håll.

Så, Lotta Gröning, vill du verkligen minska hatet i samhället. Hjälp då till att få en fungerande vargförvaltning på plats. Stå upp för att demokratiska beslut ska fullföljas. Fördöm olagligheter. Läs vad forskarna skriver. Försök påverka opinionsbildare så att det föds nytt hopp i vargområdet.
Det är i alla fall vad jag och Jägareförbundet tänker göra.

av /3 Kommentarer
a:hover{text-decoration:underline!important}

Våra webbplatser

  • Facebook
  • Instagram
  • Twitter

© Svenska Jägareförbundet. Öster Malma, 611 91 Nyköping, Sverige. Tel: 077 - 18 30 300 Org.nr 802001-6658

Vår webbplats använder cookies. Surfar du vidare betyder det att du accepterar du dessa cookies.

Jag förstår