Utan Jägareförbundet hade vi haft större vargstam

, , , •

Tack vare att Svenska Jägareförbundet ifrågasatte arbetet med att ändra omräkningsfaktorn för varg så stoppades en beräkningsmetod som skulle ge fler vargar än vad verkligheten kräver. Foto Magnus Rydholm

 

När jag hör jägare som påstår att Svenska Jägareförbundet inte gör något i vargfrågan blir jag frustrerad. Som kommunikationschef vill man att alla medlemmar ska se vad förbundet gör och förstå vad insatserna betyder.
Tyvärr når vi inte hela vägen ut till alla medlemmar med varginformationen. Den främsta anledningen är att vargfrågan så komplicerad att endast få vet hur lagarna är skrivna, hur art- och habitatdirekts påverkar oss, vad domstolsavgörandes har för betydelse,  hur gynnsam bevarandestatusens räknas fram och begränsar handlingsutrymmet och mycket annat. Är inte sakförhållandena enkla så orkar många inte läsa igenom texterna.
Därför gjorde vi fyra filmer där Gunnar Glöersen förklarade ett antal begrepp. Syftet var att visa upp både vad vi gör och vad förbundet vill. (I länkad artikel finns filmerna).

Det har inte gått mer än tre veckor sedan vi gjorde filmerna. Idag kan vi faktiskt slå oss lite för bröstet och säga: Förbundet har gjort skillnad.
Det rör sig inte om något revolutionerande resultat, men det rör en viktig pusselbit – omräkningsfaktorn – som styr hur stor vargstammen ska vara.

Bara namnet – omräkningsfaktor – gör ju att man vill börja gäspa. Och förstår man inte hur omräkningsfaktorn används och vad den betyder blir innehållet i texten både tråkigt och intetsägande. Men fortsätt läsa. Jag ska försöka förklara.
När man började att inventera varg i Sverige använde man antalet föryngringar som ett mått på hur många vargar vi hade. En föryngring beräknades till tio vargar. Omräkningsfaktorn var alltså tio.

Nu fanns inte alla tio djuren i en flock, utan man hade beräknat att för varje föryngring så fanns det ett antal par eller ensamma vargar. Tillsammans blev det tio stycken. Hittade man 30 föryngringar så hade vi 300 vargar. Ett enkelt och bra sätt att beräkna stammen.
Men efter några år var det fanns en forskare som menade att siffran tio var alldeles för hög. Den skulle sänkas till åtta.
Ifall Naturvårdsverket hade köpt forskarens argumentation hade det krävts 37,5 föryngringar för att stammen ska hålla 300 vargar. När diskussionen kring omräkningsfaktorn tog fart fanns det en organisation som protesterade. En organisation som krävde mer fakta. En organisation som krävde att man skulle göra en spillningsinventering med DNA-analyser för att vi verkligen skulle veta stammens storlek.
Det var Svenska Jägareförbundet som menade att enskilda forskares teoretiska beräkningar inte ska kunna ligga till grund för förvaltningsbeslut på detta sätt. Naturvårdsverket tyckte också att det behövdes mer fakta och köpte förbundets argumentation.

Förra vintern gjordes spillningsinventeringen. De insamlade proverna visade att stammen var på minst 315 individer. Denna fakta visade inte bara på att forskaren hade fel i sin beräkning om åtta. Den visade att förbundet hade rätt. Omräkningsfaktorn tio stämde ganska väl med verkligheten.
I måndags beslutade Naturvårdsverket om att behålla omräkningsfaktorn tio tills man utvärderat möjligheterna att ha DNA-inventeringar. Svenska Jägareförbundet anser att DNA-inventeringar troligen är den bästa tillgängliga metoden för att få ett bra inventeringsunderlag av vargstammen.

Men det intressanta är följande: Hade inte Svenska Jägareförbundet tagit strid i frågan hade vi fått omräkningsfaktorn åtta, vilket inneburit att Sveriges vargstam alltid skulle vara betydligt större i verkligheten än på pappret (det vill säga ytterligare 75 individer om stammen skulle ligga på 300 stycken).

Det jag vill säga till alla jägare som inte tror att Svenska Jägareförbundet gör skillnad i vargförvaltningen. Ta dig lite tid och läs vad förbundet gör. Just nu pågår den stora vargstriden på EU-nivå. Jägareförbundet är ensamt om att verka för jägarnas bästa i Bryssel. Det är en viktig fråga. Som tur är finns det jägarorganisationer från andra länder som hjälper till. Men kom ihåg att de som vill skydda och bevara miljön – och många gånger begränsa jakten – är många gånger fler.

Så utan att tveka kan jag slå fast följande: Utan Svenska Jägareförbundet hade vi haft en större vargstam än vi har idag. Ovanstående text är faktiskt ett bevis för det.

av /2 Kommentarer

Mindfulness eller bäverjakt – samma sak?

, , •

Då går det upp som en aha-upplevelse för 17-åringen; ”Det här är ju precis som en mindfulnessövning. Vi hade tre timmar i aulan i skolan och det var dötråkigt. Men det här är ju mindfulness – fast på riktigt” säger han.

mindfulnessövning (eller bäverjakt)

Vi sitter på ett bäverpass, 17-åringen och jag. Det är skymning, vinden avtar men vi sitter i rätt vindriktning med tanke på de färska bävergnagen på björken nedanför oss. Vi har valt ut ett bra pass vid kanalen. Aprilkväll, vår i luften, inga mygg. Tyst. Förutom några änder som kmäker när de lyfter från vassen. Och vi hör nästan svanarnas paddeltag med fötterna när de simmar motströms. Knäpptyst. Stjärnklart. Bara naturen och vi. Björkar som ligger i startgroparna för att slå ut. Det torra gräset som snart ska färgsättas i knallgrönt. Allt väntar liksom på att dirigenten ska ge klartecken åt våren att sätta igång. Även vi håller andan. Det gäller att inte göra hastiga rörelser, inte prata högt, uppmärksamt titta i vattnet om det kommer en bäver simmande. Det mörknar. Vi får anstränga ögonen för att se. Vi känner oss som ett med naturen. Ingen vet nog att vi ens är där.

Jodå – där kommer en bäver simmande. Och en till. Men de simmar in i vassen på andra sidan kanalen. Vi avvaktar. Efter en timma simmar bävrarna ut från vassen och iväg bort. Vi plockar ihop våra grejer och går i halvmånens sken långsamt tillbaka till bilen.

17-åringen och jag tyckte det var en lyckad kväll, vi hade ju ändå fått se bäver. Vi pratade om hur viktigt det är att kunna smälta in i naturen.  Då går det upp som en aha-upplevelse för 17-åringen; ”Det här är ju precis som en mindfulnessövning. Vi hade tre timmar i aulan i skolan och det var dötråkigt. Men det här är ju mindfulness – fast på riktigt” säger han.

Jag googlar. Han har rätt. Jag läser att mindfulness är medveten närvaro och uppmärksamhet på nuet;  det skärper våra sinnen, är avslappningsträning, medvetandeträning, koncentration.

Precis om bäverjakt!

Stress och utmattningssyndrom blir allt vanligare. Ett botemedel sägs vara mindfulness.

Att sitta på pass är definitivt en slags mindfulnessövning. Vet inte om det finns bevis, eller forskning som visar att även jakt minskar stressen och hjälper oss hitta balans i livet och ökar vår livskvalitet. Men för mig stämmer det.

Ibland behöver vi sätta nya etiketter på gamla saker för att vi ska förstå hur bra de är även i en ny tid. Och 17-åringen vill gärna fortsätta med fler mindfulnessövningar.

 

 

av /2 Kommentarer

Att önska livet ur jägarna – löser det vargfrågan?

, •

Slö propaganda kryddad med fördomar. På senaste tiden har det slagit mig att så argumenterar så många jaktmotståndare slentrianmässigt. Åtminstone på sociala medier. Deras sätt att kommunicera påminner om färdigtryckta etiketter som används som svar på precis allt vi säger. Orden trillar ut reflexmässigt. Det finns ingen logisk tanke bakom, bara färdiga klyschor.

Det finns människor som lever i en verklighet med rovdjur långt bortom ytliga vanföreställningar. Dessa människor har rätt att använda sina demokratiska möjligheter för att påverka sin egen situation utan att deras åsikter ska dränkas i en substanslös tyckarmassa. Foto: Madeleine Lewander

 

Dessa goda jakthatare är så fromma att hela universums stjärnor blinkar hänfört varje gång de skriker ”Karma” åt en jägare. Det är väldigt mycket godhet det.

Det här handlar naturligtvis bara om deras egen självbild. Min bild är att de är enfaldiga och ytliga och köper sin så kallade godhet på sina medmänniskors bekostnad.

Jägareförbundet har i dagarna gått ut med en intressant information om hur vargfrågan ser ut i dagsläget, förbundet har på ett enkelt och bra sätt förklarat turerna kring miniminivåer, Högsta förvaltningsdomstolar, Naturvårdsverket, riksdagen och EU.
Dessutom på ett korrekt och väl underbyggt sätt förklarat var förbundet står i rovdjurs- och kanske framför allt vargfrågan.

Är det vad vargdebatten handlar om? Jägarnas föräldrars släktskap och att vi borde lägga oss ner och dö?

Förbundet radar upp det ena, med bakgrundsfakta, väl underbyggda argumentet efter det andra. Där finns logik och verklighetsförankring. Exempelvis att också ta hänsyn till människors vardag i rovdjursområden, om balans i viltstammarna men även, ack så viktigt, balans mellan människa, natur och viltstammar.

Förbundet försöker väga in de människor som tvingas leva bland rovdjur i syfte att få fram ett bra beslut om hur många vargar vi ska ha för att det över huvud taget ska funka.
Vi funderar också på hur det ska bli med älgjakten, på dödade och skadade tamdjur, tamdjursägares oro och mycket mer.

Förbundet ger förslag på åtgärder och följer frågan under lupp för att informera och vara pålästa. De informerar, lyssnar och försöker föra sakliga diskussioner.

Och så presenteras detta på sociala medier. Informationen mottas positivt av de allra flesta, det ska ändå sägas.
Men kvaliteten på den negativa kritiken är bedrövlig, rent ut sagt korkad. Knappt någon går in på sakfrågorna.
Det som skrivs är ”Rädda alla vargar”,  ”Jävla inavlade människor, låt djuren leva” till ”Dö vidriga jägarpack”.

Jaha?

Det är svårt att försöka åstadkomma en konstruktiv diskussion utifrån detta.
Är det vad vargdebatten handlar om? Att jaktmotståndare svarar ”Rädda alla vargar” på allt och inte behöva tänka ett steg längre. Eller kontra med jägarnas föräldrars eventuella släktskap och att vi borde lägga oss ner och dö?
Vi jägare måste också förhålla oss till argumenten: ”Jag vill minska idioter i Sverige, kan vi skjuta ner den stammen också?” eller standardsvaret utan minsta eftertanke: ”Människor ska inte lägga sig i naturen”.
Vi ska alltså diskutera om vi ska skjuta idioter. Eller strunta i allt och alla, för naturen sköter sig själv.  Är det så vi kommer vidare?
Det verkar vara så den samlade jakthatareliten tycker att vi kommer framåt i rovdjursfrågan.

Saker kan diskuteras. Istället möts vi av ett ologiskt gapande som saknar grund i sakfrågorna och leder iväg till en verklighetsfrånvänd godhetskamp där glåporden haglar. När universums godaste godbitar talar då behövs uppenbarligen ingen logik.

Jag tycker att de bara rakt ut kan säga att de skiter i alla våra argument, de tänker inte ens ta del av dem. Och ärligt talat tror jag inte att de har några logiska argument själva, det är bara ett mantra som upprepas utan närmare eftertanke. Man tror att man är snäll.

Huvuddelen av jakthatarna försöker inte ens fundera på att det finns medmänniskor där ute som faktiskt kan vara av en annan åsikt utan att vara djävulens påfund. Människor som lever i en verklighet med rovdjur långt bortom ytliga vanföreställningar. Dessa människor har rätt att använda sina demokratiska möjligheter för att påverka sin egen situation utan att deras åsikter ska dränkas i en substanslös tyckarmassa.

Helt uppenbart har de flesta jakthatare inte ens bemödat sig att läsa texten eller se de informativa filmklippen som Jägareförbundet gjort. Men det är inte för sent!
Du kan läsa allt här och se filmklippen!
Det som skrivs och sägs av Jägareförbundet där, står jag som medlem i Svenska Jägareförbundet stolt upp för. För det handlar om väl underbyggda och sakliga argument, väl förankrade i det som kallas verkligheten.

av

Utnyttja undantagen i vapendirektivet

, , , •

Begränsa inte de laglydiga vapenägarnas frihet – till ingen nytta. Foto Leif Nilsson

De senaste dagarna har det varit heta diskussioner om EU:s vapendirektiv och den anpassning av lagen som Sverige är tvungna att genomföra. Debattörernas skarpslipade argument har kastats fram och tillbaka på både Twitter och Facebook.
Vad är då problemet?
Jo, i EU:s vapendirektiv finns det möjligheter för medlemsländerna att göra vissa undantag. Undantag är en vanlig princip som EU ofta använder sig av för att baxa igenom olika förslag. Syftet med undantagen är att hitta en kompromiss. Genom att ge länderna möjligheter till nationella anpassningar av lagarna – i vissa delar – kan man få medlemsländerna att acceptera helheten.

Sveriges regering föreslog för en tid sedan hur lagstiftningen skulle kunna se ut, genom en lagrådsremiss. I den vevan blev det tydligt att regeringen inte har använt undantagen fullt ut.
I debatten på Twitter och Facebook har vissa politiker antytt att Svenska Jägareförbundet är nöjt med hur förslagen till lagstiftning ser ut.
Inget kan vara mer fel.
Svenska Jägareförbundet har visserligen uttryckt att majoriteten av jägarna inte kommer påverkas av lagändringarna. Men det är inte samma sak som att vara nöjt. Det är inte ens i närheten av samma sak.
Låt mig förklara.
Förbundet har sedan EU påbörjade arbetet med vapendirektivet varit tydligt med att ökade krav på laglydiga människor inte minskar den vapenrelaterade brottsligheten. Sådana krav minskar inte heller de illegala vapnen som finns i landet. Inte heller de tragiska dödskjutningarna. Det krävs helt andra åtgärder för att lyckas med detta.
Tro mig. Svenska Jägareförbundet är positivt till alla förslag som kan stoppa vansinnesskjutningar, gängkriminalitet och vapensmuggling. Men vägen dit går inte genom att göra det svårare för jakt och tävlingsskytte. Sådana förslag är tankevurpor utan någon logik.

Vapen är känsloladdat för en del medborgare. Men det är vapen inte för mig eller mina jaktkamrater. Vapen, för mig, är en del av min frihet. Dessa gör det möjligt för mig att jaga och träna skytte. De ger mig möjlighet till att skaffa klimatsmart kött och en meningsfull fritid. De ger mig kamratskap och värden som inte kan mätas med pengar. Försvårar staten mina möjligheter till jakt och skytte så begränsar den min frihet. Det är därför som ämnet är så känsloladdat för oss vapenägare.
För vi kan inte förstå varför vi ska straffas. Vi följer ju lagboken. Våra vapen är inte intressanta för brottslingar och de försvaras inlåsta i säkerhetsskåp som gör dem nästan omöjliga att stjäla.

Sverige blir inte tryggare av att sätta hårdare krav på de som redan följer lagarna. Det är därför vi reagerar.

Låt mig också dra en dålig jämförelse om frihet. Är det någon som tror att regeringen skulle förbjuda människor att bada i sjöar och hav? Nej, självklart inte. Det vore ett katastrofalt ingrepp i medborgarnas frihet. Tyvärr omkom så många som 62 människor i drunkningsolyckor förra året. Trots detta är det väl ingen som skulle komma på idén att föreslå ett badförbud. För mig är det självklart att Sverige inte ska reglera sönder människornas frihet om staten inte kan uppvisa klara och tydliga vinster med lagarna.
De förslagna vapenlagarna har inga vinster. Istället kommer dessa att förstöra för sportskyttar och skapa dyr och krånglig administration – till ingen nytta.
Jag är därför stolt över mitt förbund. Det agerar klokt och står upp för bra principer. Vad tycker då förbundet?
Jo, följande: Svenska Jägareförbundet anser att regeringen bör omarbeta lagrådsremissen och använda alla undantagsmöjligheter som finns i EU-direktivet.
Och det tycker jag också… för allt annat är ologiskt.

av /2 Kommentarer

Visst är de djurrättsterrorister

, •

Efter ett tidigare blogginlägg om djurrättsterrorismens hot mot demokratin försökte flera personer, som för övrigt verkar tycka att djurrättsterrorism är helt okej, att gå till motangrepp. Nej, de försökte inte försvara sina handlingar utan angrep enbart inläggets innehåll.

Ifrågasätt inte mitt kön, min ålder eller min kärlek till jakten och mina hundar. Fundera över hur ett samhälle där alla våldför sig på den som inte tycker lika skulle se ut. Foto: Rikard Lewander

Ingen lyfte sakfrågan, alltså den sviktande demokratin. Meditera lite över det.
De flesta tycker att man får göra precis vad som helst i ”djurens namn”.
Någon undrar om ”en kvinna i hennes ålder verkligen har rätt att skriva på det här viset”. Ja, hur var det nu med åsiktsfriheten? Får kvinnor i min ålder säga vad vi tycker?
Det fullständigt stinker fördomar om ett sådant uttalande.
Vi har åsiktsfrihet i det här landet. Alla har rätt att framföra sin åsikt. Info till den som inte visste.  Och det går faktiskt att göra utan vare sig trakasserier, hot eller våld.
Andra ifrågasätter att jag tycker om mina hundar.
Ingen ger sig på pudelns kärna, det vill säga att djurrättsterrorism är ett direkt angrepp på vår demokrati, en gigantisk och farlig attack på hela vårt sätt att leva tillsammans i samhället.

Ingen ger sig på pudelns kärna, det vill säga att djurrättsterrorism är ett direkt angrepp på vår demokrati, en gigantisk och farlig attack på hela vårt sätt att leva tillsammans i samhället.

Lite roligt är det någonstans. Jag har fått samtal där uppringaren önskar polisanmäla mitt inlägg. Då blev det fel, då ringer man förstås inte till mig. Då ringer man polisen 11414.
Om nu dessa människor faktiskt visste att polisanmälningar görs hos polisen, vad var då skälet att ringa mig? Kanske hota bara lite grann?
I mitt tidigare inlägg nämner jag inga namn, inga saboterande organisationer, bara ett illavarslande förekommande fenomen.
Ändå ska jag tystas. Jag har fel åsikter.
Och i de här människornas sneda förvirring duger det då plötsligt att i sann demokratisk anda göra en polisanmälan. Men inte för att ett brott begåtts utan för en åsikt.
Önskar lycka och framgång med dessa anmälningar!
Hur dessa personer än vrider och vänder sig ställer de sig hela tiden långt bort från de demokratiska spelreglerna vilket i sig är oroande.

Ifrågasätt inte mitt kön, min ålder eller min kärlek till jakten och mina hundar. Fundera över hur ett samhälle där alla våldför sig på den som inte tycker lika skulle se ut.

Jag försöker därför hålla mig till just det som är viktigt i den här texten. Sakfrågan. Ifrågasätt inte mitt kön, min ålder eller min kärlek till jakten och mina hundar. Fundera över hur ett samhälle där alla våldför sig på den som inte tycker lika skulle se ut.
För även vi som sätter de demokratiska spelreglerna högst vill ge tillbaka. Tro inget annat. Mörka känslor bubblar i många. Den dag droppen som får bägaren att rinna över faller, faller också en stor del av den trygga samhällsgrund vi idag vilar på. Som ett korthus.
Att vissa människor tar sig rätten att göra sin egen åsikt till den enda rätta och inbillar sig att de har någon slags gudomlig rätt att med fysiskt eller psykiskt våld påtvinga sina medmänniskor denna kan aldrig bli annat än fel.
I ett demokratiskt samhälle som man önskar ska fungera kan ingen påtvinga medborgarna sin egen åsikt med fysiskt eller psykiskt våld. Det funkar vare sig i djurens, guds, kompisens, jultomtens eller mormors namn.
För vilka signaler ger djurrättsterroristernas beteende om de lyckas? Just denna fråga lyfter nu kristdemokraten Kjell-Arne Ottosson i riksdagen.
Han menar att om aktionerna inte stoppas ”innebär detta att en gräns har passerats och vägen ligger öppen för att med olika former av hotfullt agerande hindra fler typer av fullt lagliga intressen och verksamheter.”
I GP:s viktiga granskning om djurrättsterrorismen säger terrorexperten Magnus Ranstorp att ”det är ett oroande tecken när man börjar rättfärdiga våld mot individer.”

Djurrättsterroristernas handlingar kan inte uttryckas på annat sätt än just terrorism, även om det finns grader i helvetet.

av /1 Kommentar

Viltkött vinner på vegotrenden!

, , , , •

Är du en av var fjärde svensk som planerar att äta mindre kött i år, av miljö- och klimathänsyn?  Eller har du nappat på vegotrenden?

Finns det kanske något som förenar köttätare och vegetarianer? Jo, jag vet – viltkött. Gjord på 100 procent vild natur. Viltkött är bland det mest klimatsmarta du kan äta!

Egentligen borde viltkött klassas som vegetarisk kost – bara skog och vild svensk natur. Och flytta älgar och svenska vildsvin till matbutikernas ekohyllor!

vildsvinskulting, foto J Einarsson

Viltkött är på frammarsch helt klart och potentialen är stor, konstaterar Niklas Lindström, ny vd på Polarica Vilt. Men inte bara vi svenskar tänker så.

I Shooting Times & Country Magazines januarinummer läste jag att det även går vilt till i England!  (Och då menar jag inte Brexit – utan vilt kött.)

“UK supermarkets are reporting record sales of game”, skriver tidningen. En talesperson från varuhuskedjan Marks & Spencer säger att försäljningen av viltkött ökade med 20 procent förra säsongen, den högsta ökningen någonsin.

Nyligen avgjordes tävlingen Årets viltkock här i Sverige. I förberedelserna deltog bl a Fredrik Eriksson från Långbro Värdshus, som bekräftar att viltintresset ökat även i Sverige: “Viltet ligger i tiden med hållbarhetsaspekten. Dessutom är det magert och det finns ett brett utbud av olika arter. Kanske är intresset för att äta vilt på krogen stort eftersom många har svårt att få tag på det i butik”, säger Fredrik Eriksson (som just fick hederspris när DNs krogpris Gulddraken delades ut).

I England är det framför allt hjortköttet som boomar. Supermarket Waltrose har ökat sin hjortförsäljning med 35 procent på ett år.

Det är klart att det finns ett begränsat antal kilo viltkött att tillgå eftersom viltkött står för knappa 4 % av köttkonsumtionen i Sverige.  Jag antar att svenska konsumenter helst inte äter importerat vilt, utan lokalt viltkött. Så om ekvationen ska gå ihop, bör vi äta mindre kött, men hållbart och lokalt.

Niklas Lindström på Polarica konstaterar att intresset för viltkött troligen ökar som en följd av den ökade klimatdebatten i media. Både ur djurhållningsperspektiv och utifrån klimatpåverkan är viltkött ett bra alternativ, anser han.

-Har du själv provat laga vildsvinskött? Vi svenskar är inte så vana vid vildsvinsmatlagning. Eller kanske LRF skrämt konsumenterna när de envisas med att kalla detta klimatsmarta vilt för skadedjur? Vem sjutton vill ha skadedjur till middag! Nej, där tror jag LRF skjuter sig själva i foten om de vill att fler vildsvin ska fällas.

Men prova vildsvinskött! Går utmärkt att grilla, som långkok/pulled pork, burgare eller tacos. I vilket köttrecept som helst kan du byta till viltkött! Du som vill äta klimatsmart – fråga i din butik efter viltkött! Tyvärr är det ibland svårt att hitta det i butikerna, men personalen kan alltid beställa hem snabbt om du ber dem.

-Ät klimatsmat svenskt viltkött. Hur vegetariskt som helst!

av

Vad djurrättsterroristerna missar helt

, •

Efter GP:s utmärkta granskning av djurrättsterroristerna jobbar de senare nu desperat i sociala medier för att försöka frisera bilden av sig själva och rättfärdiga trakasserierna de utför.
Det hjälper naturligtvis föga och ju mer de håller på desto mer obehagligt uppenbar blir deras okunskap om hur jakt, jordbruk och människan i naturen fungerar. Varifrån tror de att deras mat kommer?

Hur kan de missa att kärleken till jakthunden är oslagbar? Foto: Madeleine Lewander

Hur kan de missa:
Att det är bönder och jägare som ser till att de får mat. Att det är bönderna som sår och skördar och att det är jägarna som försöker hålla vildsvin och annat klövvilt i balans och borta från åkrarna. En jaktkompis berättade precis nyligen att han tillbringade 17(!) kvällar och nätter av sin semester i juli förra året i en markägares grödor för att hålla vildsvinen borta.
För att extrema djurrättsaktivister ska få mat på bordet.
Som tack utsätts jägare och bönder istället för hot, trakasserier och våld.

Hur kan de missa:
Att betande djur i naturbetesmarker är helt avgörande för att hålla stora delar av vårt landskap öppet. Massor av växter, insekter, fjärilar, vilda bin och fåglar är beroende av naturbetesmarkerna och lever där i ett samspel med varandra.

Hur kan de missa:
Att drömmen om den process som krävs för att med tvång få hela jordens befolkning att äta syntetisk vitamin B12, som enbart finns naturligt i animaliska produkter, inte är realistisk. Vi behöver äta kött men omfattningen kan naturligtvis diskuteras.

Hur kan de missa:
Att det är vi jägare som stödutfodrar svältande rådjur på senvintern och det är vi som försöker förbättra förutsättningarna för fältviltet att överleva. Svenska jägare viltvårdar för en halv miljard kronor per år, med pengar ur egen ficka. Det är vi jägare som strävar efter marker med växtlighet som gynnar alla viltarter.

Hur kan de missa:
Vilda djurs lidande? Att vi jägare hatar lidande. En hares långdragna dödsskrik när den blir tagen av ett rovdjur eller en rovfågel är inget som någon vill höra. Djur som svälter ihjäl önskar ingen jägare.
Jakt är inte lidande. Tvärtom. En jägares strävan är att ett djur som skjuts dör snabbt utan stress. Skadskjutningar förekommer tyvärr, det kan vi inte sticka under stol med, men är varje jägares mardröm.

Hur ska en veterinär bete sig mot ett aggressivt vildsvin som spåras två kilometer in i tät terräng och som stöts upp när man kommer för nära? Ska vi skicka fram universums snabbaste och modigaste veterinär då med avlivningssprutan i högsta hugg?

Hur kan de missa:
Att det är vi jägare som avslutar lidandet för det trafikskadade vilda djuret som släpar sig fram med krossade ben eller svårt skadat springer iväg. Varför tror de att jägarna varje år genomför över 60 000 eftersök på trafikskadat vilt? Självklart för att vi inte vill att djur ska lida.
Jakthatarna har efter saklig kritik plötsligt också ”nyanserat” sitt jägarhat och anser nu att vi vid varje eftersök ska ta med en veterinär som ska avsluta lidandet för det skadade djuret.
Hur i hela friden skulle det gå till?
Skadade djur lyckas ofta ta sig från platsen. Hur ska en veterinär bete sig mot ett aggressivt vildsvin som spåras två kilometer in i tät terräng och som stöts upp när man kommer för nära? Ska vi skicka fram universums snabbaste och modigaste veterinär då med avlivningssprutan i högsta hugg? Ska jägaren alltså låta bli att avliva med ett snabbt skott?
Och vem skulle betala veterinärernas utryckningar (och vård)? Idag betalar jägarna allt. Allt!
Vi gör det för det vilda och vi gör det för dig och vi gör det under dygnets alla timmar året runt.

Hur kan de missa:
Att vi jägare älskar våra hundar lite mer och låter dem göra det de är ämnade för och älskar allra mest,  jaga.
Jakten är hundens ultimata lycka, den sitter i dess gener. Du kan hitta på aktiviteter som påminner om jakt men det kan aldrig bli detsamma. Jakt är alltid jakt.
En jakthund måste leva på riktigt, du kan inte stänga in den i ett koppel och mellan fyra väggar ett helt liv. I min värld behöver en hund mer än så.
Vi jägare ger våra hundar ett optimalt liv. Det finns ett fåtal idioter även bland oss men alla kan vara säkra på att jägarna som grupp tar fullständigt avstånd från dessa individer.

Hur kan de missa:
Det vedervärdiga i att tvinga på andra människor sina egna åsikter med hjälp av hot, trakasserier och våld? Djurrättsextremismen för en fascistisk kultur. Människor kan inte leva så tillsammans. Det finns åtskilliga motbjudande exempel på detta.
I förlängningen, och än så länge i teorin tack och lov, tänk om alla tyckte så. Om vi kastade demokratin i papperskorgen.
Då vore det acceptabelt att ge tillbaka på exakt samma sätt, eller hur. Om en extremist tycker att det är okej att hota och skrämma skiten ur en sjuåring, då måste det förstås, i fascism-logikens namn, vara lika okej att ge tillbaka. För då existerar inte längre några regler mer än individens egna. Den egna åsikten är den enda gudomliga som ska tvingas på någon annan med vilka medel som helst.

Men många får idag betala ett alldeles för högt pris för att hålla demokratifanan högt. Man kan fråga sig hur länge de står ut.

Hur kan de missa:
Att om de som tycker annorlunda än djurrättsterroristerna hade börjat ge tillbaka på samma sätt hade hela vår samhällsstruktur svajat.
Samtidigt kan alla vara säkra på att många drabbade och deras närstående tänker precis just så. Att slå tillbaka! Eller bara gå i försvar mot dem som med våld och hot förstör hela ens eget, familjens och barnens liv. Så många mörka tankar som så enkelt frodas.
Det är också på grund av vårt rättstänk som djurrättsextremismen paradoxalt nog kan fortsätta att söndra. De kan glatt terrorisera vidare enbart beroende på sina offers känsla för demokrati och rättvisa. Idag slår knappt någon tillbaka.
Som att sno godis från ett barn, eller hur! Fint!

Men vi som gör rätt, vi förstår den oerhörda tyngden i demokratiordningen och försöker upprätthålla samhällets regler. Vi väntar på att vårt rättssystem ska funka fullt ut. Alternativet är total ondska. Men många får idag betala ett alldeles för högt pris för att hålla demokratifanan högt. Man kan fråga sig hur länge de står ut.
GP:s granskning har tack och lov fått många att reagera och några politiker har äntligen vaknat. Nu måste också något hända. Vi är ofantligt många laglydiga, demokrativärnande medborgare som väntar!

av /8 Kommentarer

Människor agerar när staten misslyckas

, , , •

Foto: Magnus Rydholm

Två ledartexter i två rikstidningar med vitt skilda ämnen. Ändå formar dessa en bas för en diskussion över hur lätt det är att moralisera över andra – särskilt när man inte förstår alla aspekter av frågan och glömmer bort människan i ekvationen.

I Expressen fanns ledartext av Linda Nordlund. Den handlade om bostadsbristen i Stockholm.
”Bekanta frågade mig också om jag inte tänkte sälja kontraktet, för i så fall visste de vem man ska vända sig till. Runt 200 000 kronor kan du få, sa de. ”Alla gör det!” Bostadsbolagen misstänker att pengar under bordet förekommer i vartannat byte.
När urbana akademiker, som äter vegetariskt för klimatet och är månadsgivare till Amnesty, tycker att det är helt naturligt att sko sig på sitt hyreskontrakt är det ett tecken på att något är ruttet.”
Jag ska inte låtsas att jag vet något om bostadsmarknaden i Stockholm. För det gör jag inte. Men Linda Nordlunds text förklarar på ett bra sätt hur laglydiga människor försöker lösa sina bostadsproblem genom att bryta mot lagar. När samhället misslyckats med bostadspolitiken försöker många människor lösa situationen med de medel de själva besitter – även om det innebär att bryta mot lagar.
En statlig utredning föreslog 2017 att det skulle bli olagligt att både sälja och köpa hyresrätter. Idag är det bara säljaren som verkar begå ett brott. Personer som sysslade med svart försäljning av hyresrätter skulle enligt utredningen kunna dömas till fängelse.

I Aftonbladet läste jag en ledartext av Eva Franchell som tog upp val- och vargjakt.
”Det går som sagt inte att sitta i Stockholm och ha åsikter om hur folk ska leva i Värmland. Man får försöka förstå hur det är att ha varg inpå knuten.
Det går inte att sitta i Sverige och ha åsikter om den japanske fiskare som sedan generationer gett sig ut på haven får att fånga det största djuret av alla.
Men i Stockholm, Sverige, har man ändå rätt att tycka att även jagande män måste visa respekt för naturen.”

Vargfrågan kan jag mer om än bostadsproblemen i huvudstaden. Eva Franchell börjar med att visa förståelse för de olika situationer människor kan befinna sig i. Sedan avslutar hon med ”jagande män måste visa respekt för naturen”. Troligen menar hon att de män som illegalt jagar varg – för det är tydligen bara vara män som gör sådant – ska sluta med detta. Annars visar de inte naturen någon respekt.
Ett synnerligen tramsigt argument. Orsakerna bakom den illegala jakten finns väl beskrivna i Erica von Essens doktorsavhandling . Om ledarskribenter tycker det är viktigare att motivera sin rätt att moralisera över andra än försöka förstår varför de drabbade agerar på ett visst sätt är man fel ute. Sådant agerande leder oss bara längre ifrån förståelse och verkliga lösningar.

Jag förstår varför det finns illegal jakt. Jag känner också samhörighet och förståelse med de människor som upplever att deras livsmiljöer raserats och att de känner sig bakbundna och övergivna av samhället. Maktlöshet och utanförskap är två ord som beskriver deras upplevelser.
Därför kan jag med emfas hävda att det är oacceptabelt och helt förkastligt med illegal jakt. De som bryter mot lagen förstör för alla. Skillnaden – mellan Eva Franchell och mig – är att jag förstår. Jag accepterar inte deras (ett fåtal människors) agerande, men jag förstår deras livssituation, vad det är som utlöser detta och hyser respekt för deras upplevelser och umbärande. Skillnaden är fundamental. För vi närmar oss frågan från två olika håll, med helt olika ingångsvärden.

De två ledarskribenterna tar upp två ämnen med noll beröringspunkter, utom det helt uppenbara; människans sätt att lösa problem när samhället inte klarar av det. Och det är exakt samma lösning – oavsett om det rör bostäder i Stockholm eller när vargen påverkar vardagen.

av

Årets nötter ur en jägares synvinkel

•

Det finns mycket bra som händer i Jägarsverige. Samtidigt händer saker som får de flesta jägare att ta sig för pannan. Vi får ständigt stå upp för vår jakt men vi gör det bra, med fakta och stolthet. Vi tar inte osaklig skit.
Jag listar några underligheter men du kan vara helt säker på att det finns fler att lägga till.
Här är några av årets knäppaste:

1. Rovdjursföreningen, som sprider falsk propaganda genom att direkt, utan källangivelse, förutsätta att den varg som hittades död i slutet av november i Värmland var tjuvskjuten. I kommentarerna som följde frodades jägarhatet friskt. Vargen konstaterades senare, av Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA), ha blivit ihjälsparkad av älg

 

2. SVT som tror att det går att göra ett opartiskt teveprogram om varg med en partisk programledare #publicservice

 

3. De som hävdar att EU sköter Sveriges vargförvaltning bäst.

 

4. Jaktsabotörer som tycker att de är duktiga när de välter jakttorn.

 

5. Människor som tvingar sina hundar att äta veganmat. #djurplågeri

 

6. Grupper av verklighetsfrånvända människor som på allvar strävar efter att hela jordens befolkning ska bli veganer och tvingas knapra kosttillskott.
Vissa vill tvinga oss att sluta äta allt kött, till och med svenskt viltkött och kött från naturbetande tamdjur i tron att de gör något bra. När det är precis tvärtom.

 

7. Föreningar och enskilda personer som oförtrutet och envetet fortsätter sprida lögnen att det är skattebetalarna som bekostar Jägareförbundets jakt- och viltvårdsuppdrag.
Vi tar det igen: Det är jägarna själva som betalar!

 

8. Puckon som, istället för att försöka stoppa djurplågeri på riktigt,  attackerar människor som bär farfars gamla rävskinnsmössa. 

 

9. De som vill skjuta fler älgar för att granarna blivit för många.
Det är ”helt avgörande för betesskadesituationen att vi föryngrar med rätt trädslag. Redan 2008 gjorde Skogsstyrelsen en skoglig konsekvensanalys som tydligt visade på en massiv förgraning av hela Sverige. Nu tio år senare är situationen inte ett dugg bättre”, säger Jägareförbundets Daniel Ligné.

Det kan bli för många granar. Foto: Mostphotos

 

10. De som tror att hundar som spenderar sitt liv i koppel mår bättre än jakthundar och vill förbjuda löshundsjakten.
Den optimala kärleken mellan hund och en människa uppstår när de jagar tillsammans. En djup, urtida samhörighet förankrad i reptilhjärnan hos människa och hund. Det finns inget som slår det.

vs

Jämthund under jakt. Foto: Mostphotos

av

Årets julklapp – Mormors päls

, , , , •

Cat Woman av Jean Paul Gaultier, foto C.Nilson-Dag

Det återvunna plagget – det är årets julklapp år 2018 enligt Svensk Handel, som årligen utser utmärkelsen.

Jag är jägare, och tycker om att inte bara ta vara på köttet utan även på skinnet, kom jag att tänka på alla viltskinn som jag ärvt. Både i form av päls, skinn att sitta på, matta, mössa osv. Förra året gick min dotter för att ändra sin mormors mors päls så den passade henne. Fyra generationer. Hur många klädplagg används så många gånger? (Fem om vi ska räkna med att pälsen först bars av djuret själv)

Päls, är gjord av naturmaterial, är varmt, vackert och tåligt. Fuskpäls är gjord på olja och plast, och är oftast inte lika varma.

Torsti Kiwi, ägare till en stor pälsaffär/skrädderi i Stockholm bekräftar att intresset för att återanvända gamla pälsar har ökat på senare tid. Hur många plagg används genom generationer som pälsar, frågar Torsti Kiwi retoriskt. Många tänker nog inte på att skor och väskor också är gjorda av skinn från djur. Men på päls sitter håren kvar – det är ju enda skillnaden, fortsätter Torsti Kiwi. Någon risk för att pälsar görs på otillåtet vilt finns inte säger Torsti eftersom kunskapen om vilt och kontroller ökat.

Att bära päls med svenska rävar till exempel, är både vackert, naturligt, varmt och ett sätt att njuta av kalla vinterdagar. För mig som jägare är det också ett sätt att hylla och visa respekt för viltet jag nedlagt. Jag vill ta vara på hela djuret.

Genom årets julklapp påminns vi alla om modeindustrins negativa påverkan på miljön. Och i London, på Victoria & Albert Museum, pågår utställningen Fashioned from Nature som på ett intressant sätt visar utvecklingen av olika material genom tiderna till dagens ambition att få oss konsumenter att göra medvetna materialval och tänka på vad kläderna är gjorda av. Men framför allt uppmanas vi konsumenter att återanvända, köpa hållbara material, köpa mindre, vårda våra kläder och laga. Ett plagg används i snitt endast 10 ggr! Snabbmodet är en miljöbov i sig.

Förutom att vi måste bromsa modeindustrins negativa påverkan på naturen är naturen en inspirationskälla för många designers. Ett av de mest populära mönstren är leopardmönstret. Här en klänning gjord i leopardskinnsmönster – av pärlor. Klänningen heter Cat Woman och tog över 1000 timmar att skapa av designer Paul Gaultier 1997.

Så ta fram mormors päls från vinden! Sy om och bidra till att vi lever mer hållbart.

Och du som jagar – ta inte bara vara på viltköttet, utan även skinnet. Spara till en päls, pläd eller varför inte en klänning.

av

Inför jakten är vi lika – ändå blir det olika

•

Jag är kvinna och jag jagar. Det är bra. Både att vara kvinna och att jaga. Det slår mig också ofta hur bra jag har det. Att jag har möjlighet att få leva med jakten att vara den typ av jägare jag själv vill vara fullt ut. Men det här är inte självklart.

Individens val kommer aldrig att bli en snygg matematisk uppdelning där varje ”grupp” finns representerad med lika stora delar i varje del. Inte heller i jaktens värld. Foto: Privat

I skogen och i jakten är det lättare att andas, att vidga sinnena, att vara ett med allt omkring. Det slår mig hur bisarrt det vore om jag, bara för att jag är kvinna, skulle förvägras att gå här med min bössa och min hund. Om någon sa ”nä du är kvinna, du får inte vara här”. Irriterande tanke.

Som fri människa och kvinna har jag rätten att välja men jag har också rätten att välja bort. Jag har valt bort ballistiska djupdykningar och känner mig inte speciellt diskriminerad för det.

Jakten i sig är som den är och struntar i vem som håller i bössan. Vill du kalla dig jägare, då kan du din jakt och sköter den. Som jägare är du identitetslös. Du är bara jägare.
Det finns ingen som begränsar dig. Du ska själv kunna välja vad du vill jaga, när du vill jaga och hur du vill jaga, inom lagens råmärken förstås.
Frihet.
Dina jaktmöjligheter kan naturligt begränsas av en del, tillgång på jaktmark, arbetstider, familj, hälsa och en rad olika saker. Att livet knackar på och gör inskränkningar, så kan det vara. Det kan vi acceptera.
Men när någon inskränker din frihet och dina rättigheter på grund av en påstådd grupptillhörighet då är något fel. Om någon förväntar sig att du ska bete dig, eller låta bli att bete dig på ett speciellt sätt för att du är kvinna, man, homosexuell eller något annat, då är någon ute på hal is.
Begränsningarna är få inom den genuina jakten. I jaktlaget hjälps man åt.
Nästan vilken jägare som helst kan lära sig att purscha ett rådjur, skjuta, passa, släpa eller bära hem djuret, flå, stycka och tillaga. Det har inte ett skit med exempelvis kön att göra.
När jag började smyga och vakta på rådjur för många år sedan slogs jag av att det faktiskt inte var värre än så. Jag hade läst jaktreportage om skäggiga män med svällande muskler som med blod svett och tårar lyckades fälla och släpa hem råbocken efter en intensiv smygjakt. Att bli smygjägare verkade ouppnåeligt.
Men så var det inte. Lilla jag utan skägg och stora muskler. Jag lärde mig jakten, smög ut, sköt mitt rådjur, tog ur det och släpade hem. Och fortsatte med flera. Och älskade det.
Det var inga konstigheter, hur jag än funderade fann jag inget som var förknippat med kön eller ens muskler i detta. Det var bara jakt.
Jakten har istället andra tuffa regler som alla har att förhålla sig till. Regeln är, sköt din jakt, ta ansvar, var jägare!

Tala heller inte om för mig vilka vägar jag ska välja i jakten. Jag kommer exempelvis aldrig att börja handladda, även om jag har djup respekt för företeelsen. Jag är lika intresserad av handladdning som att se färg torka. Ingen kan tvinga mig att hantera en kronograf eller pilla med krutpuffar på en liten pyttevåg. Samtidigt som människor i min närhet kan babbla kulvikter som i trans i timmar.
Det är oftast killar som är intresserade av detta. Okej, jag har inga som helst problem med det.

Det handlar som jag sa om frihet. Frihet att handladda patroner om man vill. Eller inte.
Som en fri människa och kvinna har jag rätten att välja men jag har också rätten att välja bort. Jag har valt bort ballistiska djupdykningar och känner mig inte speciellt diskriminerad för det. Tvärtom rätt nöjd.
Men så många maskulina individer samlade på ett enda ställe med ett gemensamt intresse, får det verkligen vara så?
Ja. Det är nämligen kontentan av människors fria val. Då är det svårt att styra utfallet. Utfallet är oviktigt.
Om tiotusen män och bara tre kvinnor handladdar så är det okej så länge de tre kvinnorna är välkomna in i laddningsgemenskapen. Det är frihet och jämlikhet. Lite samma grej, eller hur.

Vi är alla fria att hitta vår egen plats i jakten och vi ska få ta plats.
Oftast är det också så men undantag finns tyvärr. Det finns en särskild plats i helvetet för de respektlösa som vill begränsa andra människor på grund av kön eller annan ”grupptillhörighet”.
Låt alla få hitta rätt i jakten, det som passar individen bäst. Men, och det här är viktigt, resultatet kan bli att jag gillar det där som väldigt många andra kvinnor också gillar eller det som väldigt många män tycker om.
Det har ingen annan med att göra.
Individens val kommer aldrig att bli en snygg matematisk uppdelning där varje ”grupp” finns representerad med lika stora delar i varje del. Inte heller i jaktens värld.

Jag tror (obs killgissning ;) exempelvis att många kvinnor väljer hunden framför mycket annat i jakten. Jag är en av dem. Så vill jag att min jakt ska se ut.
Var din egen fria unika jägare och välj själv. Sköt din jakt och den bjuder på i det närmaste obegränsade möjligheter. För alla.

av

Vargen och demokratin

, , , •

Beslut måste genomföras annars fungerar inte demokratin, menar Magnus Rydholm. Foto Mostphotos och Magnus Rydholm

 

All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare. Denna mening finns nedpräntad i regeringsformen – den grundlag som utgör principerna för vår demokrati. Smaka på meningen. Dofta. Och njut över det finaste ordet jag vet – demokrati.
Denna lag förpliktar.
Att det är vi medborgare tillsammans som bestämmer över Konungariket Sverige är något väldigt fint. Något vi alla bör vara stolta över. Särskilt som det finns människor runt om i världen som slåss och dör för den rättighet och maktposition som du och jag har. Fria val, yttrandefrihet och en röst som är med och avgör hur landet ska styras är nämligen väldigt ansvarsfullt och avundsvärt, men långt ifrån självklart.

Nu är det långt ifrån alla som känner att de är med och beslutar om Sveriges framtid och lagar. Troligen är det så att en stor kritisk massa känner sig längre från den offentliga makten än någonsin tidigare.
För det finns något – en substans – bakom alla ord och formuleringar om att Sverige rycks isär. Att stad och land inte hänger ihop. Att många inte känner igen sig i den bild av landet som återges av makthavare och media.
De känner inte att samhället sätter deras viktigaste frågor i främsta rummet. Ibland finns dessa frågor inte ens med på dagordningen. Här skulle jag kunna skriva många exempel, men jag låter bli.

En av de viktigaste beståndsdelarna i detta samhällskontrakt är förtroende. Detta skapas inte när våra företrädare i regering och riksdag beslutar eller lovar något. Förtroendet uppstår när märks skillnad. Lovar man ett tryggt samhälle, ska innevånarna också kunna uppleva en skillnad. Exempelvis att samhället känns tryggare. Ord, handling och konsekvens måste hänga ihop. Då byggs förtroende.
Jag är ingen samhällsvetare. Men låt mig ta ett exempel från jaktens värld.
Om folket – genom riksdagen – beslutar att vi ska ha vargjakt så är det ett demokratiskt beslut. Men tro inte att vi stått upp för de demokratiska principerna och hedrat folkviljan genom att fatta ett demokratiskt beslut. Nej, för då har man inte förstått grejen. Demokratin blir verklig först när beslutet har genomförts – inte förr. Både beslut och genomförande måste till.
Missar regering och riksdag att se till att besluten genomförs har vi nämligen inget annat än en skendemokrati. Och tro mig, det gör ingen lycklig.

Just därför kan vargförvaltningen användas som en ganska bra metafor på varför många tappar tron på det demokratiska systemet. Klarar inte staten, genom sina myndigheter, att genomföra besluten så har beslutsprocessen inget värde. Den betyder inget. För den leder ändå ingenstans.
Min poäng är att våra företrädare, politikerna, måste förstå vad vi vill för att kunna driva sina väljares frågor. Här har vi själva ett ansvar för att göra våra politiker uppmärksamma på vad vi vill. Inte bara genom att gnälla och publicera förnedrande bilder på dem på sociala medier. Utan genom att ärligt och uppriktigt berätta vad vi vill, och varför. Skulle våra politiker sedan välja att inte företräda oss får vi använda valsedeln för att få bort dem.
Men kom ihåg att demokrati endast finns om medborgarna i ord och handling upplever att ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”. Annars är detta bara en formulering på ett papper…

Varför tar jag upp denna fråga just nu? Jo, när EU-kommissionen driver en processen för att omöjliggöra för medlemsländerna att förvalta sina rovdjursstammar – vilket är tvärt emot vad många länder vill – ställs stora krav på de folkvalda att försvara och stå upp för de beslut som är fattade i respektive länder.
Jag hyser gott hopp om att vår övergångsregering kommer att göra det. Men både du och jag behöver då och då understryka vad vi förväntar oss.
Att vi vill ha demokratiska beslut. Men även att de genomförs och leder till en förändring – oavsett om vi gillar beslutet eller inte.
För annars har vi inte folkstyre i landet.

av /1 Kommentar

Jägarexamen och biofili – för dig som vill ha en hållbar livsstil!

, , •

Jennie Adéns älgskålar, foto C Nilson-Dag

Grattis Jennie Adén, 27 år, som fick utmärkelsen som Årets förnyare av Föreningen Svenska Hemslöjd!

Jag fick ett tips om att hon ställde ut på inredningsbutiken Svenskt Tenn i Stockholm och gick dit. Här stod en hel kollektion med råmaterial från Söljskogen i Värmland; tickor som blev askar, eldstad i skiffer, tovad matta med okardad ull, två stubbpallar och skålar i älgskinn med håret kvar. Jennie kommer från Värmland, utanför Arvika. Hon har just tagit jägarexamen och då öppnas nya möjligheter, säger hon. Jennie har också nyligen gått ut Beckmans formlinje och hennes examensarbete inspirerades av att man förr tog vara på allt. Så hon experimenterade med de råvaror hon hittade.

Jag är övertygad om att jägarexamen kan öppna nya dörrar för många fler, visa på nya kunskaper och hjälpa oss förstå vår relation till naturen. Jag vet inte om Jennie hunnit fälla något vilt ännu. Men hennes utställning har flyttats och visas i Svensk Hemslöjds butik på Norrlandsgatan 20 i Stockholm till den 16 oktober, om du vill se den.

Men nedlagt byte har däremot artisten, skådespelaren och komikern Nour El Refai gjort. I Dagens Industris weekendbilaga 5 oktober, berättar hon att hon nyss är hemkommen från några dagars älgjakt. Hon var tidigare vegetarian men nu fäller hon både älg, vildsvin och hjort. Hon tillägger att ”De jägare jag respekterar tycker att jakt är vemodigt. Man blir både glad och vemodig av att skjuta djur.”

Jag tycker det är intressant att se hur olika personer närmar sig naturen och jakten. Kanske beror det på att vi känner att vi hör ihop och vill närma oss varandra helt enkelt. Det kanske handlar om biofili, vilket jag läser om i senaste numret av Biodiverse, oktober 2018. Tuija Hilding-Rydevik, föreståndare för CBM, Centrum för biologisk mångfald skriver:

”Ett synsätt som har blivit ett eget forskningsfält är hypotesen om biofili. Biofilihypotesen föreslår att människans beroende av naturen går långt bortom enkla materiella och fysiska behov. Beroendet handlar även om grundläggande behov av estetisk, intellektuell, kognitiv och även andlig mening och tillfredsställelse. Och att detta beroende är nedärvt och är del i vår arts evolutionära arv.”

Jag tycker det låter som hon beskriver vad det innebär att jaga. För jakt handlar så lite om att skjuta. Väldigt lite. Att jaga är så mycket annat… som är komplext att förklara. Men jag tror det bottnar i att vi människor är jägare sedan urminnes tider och när vi väl börjat jaga känner vi oss hemma i helheten, i ett naturligt sammanhang.

En orsak till att fler närmar sig jakten kanske är att vi matas med alltmer fakta om att vi behöver förändra vårt sätt att leva. Enligt FNs senaste klimatrapport måste vi sänka våra utsläpp av växthusgaser, vilket är orsaken till den globala uppvärmningen. Experterna är eniga om att isarna smälter och haven stiger samt att riskerna för vattenbrist och extremväder ökar. Vi kanske känner att vi tagit oss för långt från vart naturliga habitat. Att vi behöver återknyta kontakten med naturen. För hur många stadsbor känner sig som en del av naturen?

Som jägare får man lära sig hur vi brukar naturen på ett hållbart sätt och vårt ansvar för viltvården. Så ju fler som tar jägarexamen ju större skulle förståelsen och intresset för naturen bli. För det är vår personliga relation till naturen som jag tror får oss tänka mer konstruktivt och praktiskt, hur vi kan bidra till en positiv förändring.

Minns jag läste en bok om aboriginerna i Australien och deras relation till naturen. När de lämnade en boplats för att dra vidare till nästa, skulle det inte synas att de bott där alls. Allt skulle återställas som det var när de kom. Idag slänger vi svenskar 441 kg avfall per person och år! Mer än ett kilo per dag. Så hur börjar vi en förändring till en mer hållbar livsstil? Kanske med att ta jägarexamen. Man måste ju börja någonstans.

Jägarexamen ger i alla fall en förståelse för hur naturen fungerar och en koppling till vad hållbart brukande är. Men nej, den räddar inte världen. Men kanske är den en början till att vårda vår egen plätt på jorden och bli medvetna om vår relation till naturen.
Prova!

av

Vilt jaktklimat

, , •

Om klövviltets bete begränsar skogens tillväxt, så ger jakten en klimatnytta. Foto ©: Fredrik Widemo

Hur ”klimatsmart” är viltköttet egentligen? Ju mer man funderar, desto mer komplicerat blir det att besvara frågan. En sak står dock klar- om viltet medför negativa klimateffekter, vilket somliga påstår, så kommer jakten ha positiva effekter eftersom den begränsar viltstammarna.

Idag blev jag uppringd av någon som ville ställa frågor om viltets klimateffekter. Eftersom jag lagt avsevärt med tid på att diskutera torkans effekter på vilt under sommaren var min första fråga om det inte snarare rörde sig om klimateffekter på vilt? Så var dock inte fallet, och snart var vi inne i en intressant och alltmer komplicerad diskussion. Den rörde sig mer om klimateffekter av jakt än klimateffekter av vilt, men delvis bägge typerna av effekter. Och hur de kan ta ut varandra.

Diskuterar man klimateffekter av viltkött brukar fokus ligga på jägarnas bilkörning, och den går att uppskatta. Inom de forskningsprojekt där jag arbetar samlar vi in data på jägarnas genomsnittliga antal jaktdagar och avstånd till jaktmarken. Det skiljer en del mellan olika län, men i genomsnitt kör en jaktkortslösare som jagat under året c:a 280 mil till och från jakt. Det utgör en del i jaktens negativa klimatpåverkan.

Viltköttet då? Om man delar antalet mil med mängden kött jägare får från jakten landar man runt 4,5 mil per kg viltkött. Fast… 98 % av viltköttet kommer från klövvilt. Hur ska man exempelvis se på att även en mycket lyckad ripjakt kommer att ge ett avsevärt mindre utbyte än en lyckad älgjakt?

Beräkningen bortser dessutom helt från att jägarna totalt sett värdesätter viltköttet till ungefär en tredjedel av det totala värdet av jakten. Ska rekreationsvärdet från jakt också få en klimatkostnad? Vad är skillnaden mot exempelvis fågelskådning, som också ger kulturella ekosystemtjänster från vilt? Kanske till och med av samma fåglar… Är det jägarnas ansvar att själva bära ansvaret för viltskådning? Knappast.

Den ursprungliga frågan rörde dock viltets klimateffekter, och nu blir det ännu mer komplicerat. Klövviltet kan genom sitt bete begränsa tillväxten och fixeringen av koldioxid i skogen. Effekten förstärks om skogsägare väljer att föryngra med gran på marker där tall skulle växa bättre, för att minska betesskadorna.

Om viltstammarnas storlek begränsar klimatnyttan med skogen, så följer dock att jakten har en klimatnytta genom att viltstammarna regleras. Jägarnas bilkörning hamnar ur den aspekten helt enkelt i samma kategori som skogsbrukets körning med skördare, skotare och timmerbilar. Därmed känns det plötsligt närmast bisarrt att fördela bilkörningen per kilo viltkött. Det finns fler och viktigare plusposter än viltköttet.

Det totala räknestycket blir helt enkelt sjukt komplicerat. Efter litet diskuterande och grubblande inser man dock åtminstone betydelsen av att skilja på viltets och jaktens klimateffekter, som kan vara motsatta.

Samtidigt slås jag än en gång av insikten att vi måste bli mer tydliga med att vi kan bedriva jord- och skogsbruk med acceptabla skadenivåer tack vare jakten, inte trots jakten. Samtidigt som viltet, liksom jakten, självklart har egenvärden.

Fyra ”honkande” kanadagäss gör en lov över uterummet när jag sätter punkt, liksom för att understryka budskapet…

av

Sista chansen för blyet?

, , , , , •

De senaste tio åren har Jägareförbundet tagit fram massor med kunskap om hur vi kan minimera miljö- och hälsoeffekter av ammunitionsbly. Trots det är förgiftning av örnar och änder fortfarande vanligt, samtidigt som blodblyhalterna hos viltköttkonsumenter är förhöjda. När jag ser tillbaka på allt vi gjort slås jag av att vi inte når målen. Vill vi ha kvar vårt anseende som vilt- och naturvårdare måste vi visa resultat. Särskilt om vi ska få ha kvar blyet.

Ett problem är bly i viltkött. Under 2011 tog förbundet initiativ till att undersöka hur mycket blyrester som finns i viltkött, tillsammans med Livsmedelsverket och Statens veterinärmedicinska anstalt. Hälften av alla prover från jägarnas frysboxar innehöll bly. Nästa steg blev att undersöka om man kan få viltköttet blyfritt genom anpassad kötthantering (se exempel från arbetet ovan: en datortomografifilm av ett ourtaget rådjur skjutet med kula med blykärna i .308 Win.). Nu vet vi att det går, men det kräver att man skottrensar betydligt mer än de flesta gör.

Tack vare förbundets samarbete med myndigheterna ändrade Livsmedelsverket sina råd, och säger nu att man kan äta så mycket viltkött man vill. Om man följer våra gemensamma rekommendationer, vill säga. Därmed kan vi enklare marknadsföra viltköttet som en fantastisk resurs. Andra länder har tagit rygg på Livsmedelsverket och den europeiska jägarfederationen FACE har tagit rygg på oss. Frågan om ammunitionsbly i viltkött är inte riktigt lika aktuell längre, tack vare förbundets arbete. Livsmedelsverket har dock varit tydligt med att vi nu måste förmå jägarna att ändra hanteringen, annars återgår myndigheten till de gamla råden.

Blyfri ammunition är självklart ett annat sätt att få bort blyet ur viltkött, men kan inte alltid användas. Blyfria kulor i patronen 6,5 x 55 uppfyller idag inte lagkraven för klass 1 vilt i Skandinavien. Samtidigt är 6,5 x 55 den tredje vanligaste patronen i Sverige. Förra veckan var jag i Tyskland, för att arbeta på en forskningsartikel om skottverkan av olika kultyper i 6,5 x 55.  Resultaten visar att blyfria kulor har samma skottverkan som lagliga kulor med blykärna. Det är alltså många jägare som borde kunna använda blyfri ammunition, om de vill, men de får inte. Därmed begränsas möjligheten att minska de negativa effekterna av ammunitionsbly. Jägareförbundet har nu begärt att Naturvårdsverket ska se över klassificeringen av patroner.

Återstår förgiftning av vilt. För ungefär tio år sedan sattes fokus på att rovfåglar förgiftades av ammunitionsbly, främst från räntor och slaktrester. Jägareförbundet tog fram kunskap om effekterna och rekommendationer om hantering av slaktavfall redan 2009. Det innebär en hel del extraarbete att inte lämna genomskjutna räntor i skogen, och samma sak gäller att ta hand om slaktavfall efter skottrensning. Det håller inte att lämna genomskjutna lungor på skottplatsen, att lägga slaktavfall bakom slaktboden eller att ha en slaktgrop som fylls igen vid säsongens slut. Tyvärr ser vi ingen förändring i andelen örnar som är blyförgiftade i Sverige. I exempelvis de områden av Kalifornien där man förbjudit bly i ammunition har däremot blyförgiftningen hos rovfåglar minskat. Detta är ett av de största hoten mot bly i ammunition just nu.

Vi har inte heller kommit till rätta med förgiftningen av änder. För mer än hundra år sedan upptäckte man i USA att änder förgiftas av blyhagel, som änderna plockar från grunda bottnar eller runt våtmarker. Vi har alltså känt till problemen länge och det finns internationella överenskommelser om förbud mot att använda blyhagel i våtmarker. Flera länder i Europa har dock trots detta inte infört något förbud. Dessutom visar undersökningar från flera länder att efterlevnaden av blyförbud (där de finns) är dålig. Det gäller tyvärr även Sverige. Nyligen kom en vetenskaplig undersökning som visar att 7 % av övervintrande änder i Europa dör av förgiftning efter att ha ätit blyhagel, och att ytterligare 21 % av änderna lider av lindrigare men fortfarande skadlig blyförgiftning. Det är självklart inte acceptabelt, när det finns alternativ. USA och Danmark har blyförbud och där används alternativhagel, främst av stål, utan att jägarna rapporterar om några problem.

Sammantaget så har vi visat att det går att minimera de negativa effekterna av ammunitionsbly genom anpassad hantering och val av ammunition. Trots detta kvarstår problemen. Tunga, internationella naturvårdsorganisationer kräver därför förbud mot bly i ammunition. Europeiska myndigheter ser just nu över användningen av blyhagel i våtmarker, och förslår större inskränkningar än idag. Samtidigt ses användningen av metalliskt bly över generellt, vilket kan leda till totalförbud mot bly i ammunition.

Jägareförbundet har frihet under ansvar som grundprincip, och vill undvika onödiga lagregleringar. Det gäller även bly i ammunition, där förbundet inte vill se ett blyförbud. Anledningen är att det går att hantera problemen genom att frivilligt välja blyfria alternativ, eller anpassa hanteringen.

Jag tycker det är helt uppenbart att vi jägare generellt är duktiga på att ta ansvar för vår verksamhet. Just i blyfrågan ser vi dock inga resultat, i alla fall inte ännu. Politiker och myndigheter vet detta, samtidigt som de ser minskade problem där förbud införs.

Ska vi få behålla vårt goda anseende och blyet måste vi helt enkelt visa resultat. Nu. Se alltså över hanteringen av kött och slaktavfall inför årets jakt. Eller så väljer du, liksom jag, den enklare vägen att gå över till blyfria alternativ.

av


Våra webbplatser

  • Facebook
  • Instagram
  • Twitter

© Svenska Jägareförbundet. Öster Malma, 611 91 Nyköping, Sverige. Tel: 077 - 18 30 300 Org.nr 802001-6658

Vår webbplats använder cookies. Surfar du vidare betyder det att du accepterar du dessa cookies.

Jag förstår