Stoppa all jakt, naturen ska sköta sig själv, skriker en liten men högröstad grupp människor. De stampar på logik och kunskap. På grund av några jaktmotståndares outgrundliga dumhet svälter nu älgarna i Haparanda skärgård ihjäl.
När skärgården blev naturreservat förbjöds all viltförvaltning. Det vill säga jakt. Nu har älgarna blivit för många, maten har tagit slut och de plågas sakta ihjäl av svält. De dör, en efter en.

Det här är en välmående älg. Till skillnad mot älgarna i Haparanda skärgård, ett naturreservat där all jakt är förbjuden. Nu har älgarna blivit för många, maten tagit slut och de plågas sakta ihjäl av svält. Foto: Mostphotos

Vi har sett det förr.

Ett projekt som gick ut på att låta naturen sköta sig själv, utan jakt, inleddes för ett antal år sedan i det 5.600 hektar stora inhägnade naturreservatet Oostvaardersplassen, nordöst om Amsterdam i Nederländerna. Projektet fick dessutom EU-stöd.
Stammarna växte kraftigt. Till slut tog maten slut. Under vintern 2010 tog sig ett tv-team in i naturreservatet och smygfilmade förödelsen. De hittade otaliga djurkadaver samt kraftigt avmagrade, apatiska och döende djur.

Ändå fortsatte haveriet. De boende kring hägnet stod inte ut och började försöka utfodra de svältande djuren genom att kasta höbalar över stängslet. Ändå dog 3000 hjortar i hägnet 2017. Idag verkar ändå myndigheterna ha börjat reglera stammarna. Djur flyttas bland annat från hägnet om det nu ska kallas förvaltning…

Men jaktmotståndet fortsätter att oförtrutet trumpeta ut sitt budskap. Människor ska övertygas om att jakt måste förbjudas trots att det i praktiken innebär plågsam död för många av våra vilda djur på grund av svält och sjukdomar.

Vi människor är också en del av naturen. Och vi har genom årtusenden påverkat den så pass att vi inte plötsligt bara kan ställa oss utanför och se på. Det är ovärdigt att behandla djur och natur så.

Vi människor är också en del av naturen. Och vi har genom årtusenden påverkat den så pass att vi inte plötsligt bara kan ställa oss utanför och se på. Det är ovärdigt att behandla djur och natur så.

Jakt är att minska lidande. Utan jakt ökar generellt djurs lidande. Alltid.
Den aspekten tas sällan upp av jaktens antagonister. För dem handlar det egentligen inte så mycket om de vilda djurens väl och ve. De bryr sig knappast om djuren. I deras ögon handlar det mer att stoppa andra människor från att jaga.

Just nu viner det också runt jägarna. Man skulle kunna tro att jaktmotståndarna blivit matade med någon typ av uppåttjack för på senaste tiden har denna lilla högljudda grupp vevat maniskt.

Jägareförbundet blev i början av året av med sitt jakt- och viltvårdsuppdrag.
Ett självfinansierande 83-årigt, utmärkt fungerande, handslag med regeringen avslutades abrupt av densamma.
Nu ska istället Naturvårdsverket hålla i trådarna som jägarna ska dansa efter och samtidigt betala hela kalaset till Viltvårdsfonden.

Riksdagsledamöter ur ett av regeringspartierna slog kullerbyttor av lycka och outade glatt sin personliga tillfredsställelse över detta i sociala medier.
Jaktfientliga organisationer skickade in ansökningar för att få erhålla miljonbelopp av jägarnas pengar med horribla motiveringar. Man ska spana på jakttorn, kontrollera att eftersök går rätt till, helt enkelt klämma till de där jävla jägarna lite extra med deras egna pengar. He-he.
Pengar som är öronmärkta för omvårdnad av våra viltstammar och viltförvaltningen.

Samtidigt svälter älgarna i Haparanda ihjäl. Det är uppenbarligen så jaktmotståndare vill ha det. Det är nämligen så här det blir när man stoppar all viltförvaltning, ni vet den som vi jägare värnar allra mest om.

 

 

Den biologiska mångfalden är viktig. När man vet hur fåglarna ser ut så kan man också upptäcka när de försvunnit. Sånglärka. Foto Sten-Åke Stenberg/Mostphotos

Jag  idag mötte gryningen. Min morgonpromenad gick genom gammal kulturbygd, där generationer trampat stigar och brutit mark. Jag passerade en å med 50 meters fallhöjd på några kilometer. Utmed denna har det funnits många olika fördämningar och kvarnar. Jag lyssnade efter orrar vid en gammal brukad torvmosse. Där bröts torv en bit in på 1900-talet. De djupa såren syns än. Men dikena har slammat igen. Mossen var så blöt som en torvmosse ska vara. På min tur passerade jag gamla inägor som vuxit igen. Slåttermarker där granarna stod täta. Odlade mossar där lövslyet växte fritt. Sprutgödslade vallar. En nybyggd ladugård, för lösdrift. Taggtråd, elstängsel och spår av en gammal gärdsgård, samt en ängslada som nu stod mitt bland höga träd.
Från mitten av 1900-talet till idag har det skett en enorm utveckling av brukandet av skog och jord. Genom forskning, bekämpningsmedel, konstgödsel och effektivare och större maskiner har såväl metoder som utrustning förfinats och rationaliserats.
Efter en ganska lång historisk period med småbruk och självhushållning ser brukandet väldigt olikt ut. Kvartalsrapporter, export och snabb avkastning blir allt viktigare.
Där kor tidigare gick på skogs- och slåtterbete står granar i raka linjer. Och på åkrarna odlas vall. På de ställen där man väljer andra grödor, som säd och raps, har de gamla kantzonerna med träd, gräs och buskar röjts bort. Istället har en och samma gröda, över stora ytor, gjort det möjligt att bygga lönsamhet.
Det var genom denna bygd – med spår av olika tidsåldrar – promenaden gick. Trastarna sjöng. Rödhaken drillade och ringduvorna sträckte. För bara några år sedan fanns både sånglärka och tofsvipa.
Om man inte vet vad fåglarna heter eller känner igen växterna så ser man inte när de försvinner. Ungefär så uttryckte sig en klok biolog för ett tag sedan.

Miljödebattens största fråga just nu handlar om skogen. Miljöorganisationerna driver en tuff kampanj mot de metoder som används i skogsbruket. I Artdatabankens rödlista finns cirka 5000 arter som börjar få det tufft. Orsakerna varierar, men väldigt många arter reagerar negativt på dagens brukande. Biotopen kan bli för mörk, för torr eller för näringsrik, med mera.
Men är det enbart skogs- och jordbrukets fel? Nej, om man tycker så lägger man väldigt lite vikt vid hur politiken och trender formar behov och regler. Hur vi alla  tillsammans – som ett kollektiv – bär ansvar.
Självklart bär även skogs- och lantbruk ett stort ansvar för att den biologiska mångfalden minskar. Men man måste lyfta blicken över trädtopparna och se hur du och jag – vår önskan om billig mat och råvaror – utgör helt avgörande förutsättningar för de företag som brukar skog eller odlar vår mat.

Men gör inte markägarna insatser som gynnar mångfalden? Självklart, gör de det. En del gör fantastiska insatser, andra ingenting. Mycket har blivit bättre. Men trots dessa insatser så se det mörkt ut för väldigt många arter. Och det är detta som miljöorganisationerna reagerar på.
Insatserna vi gör räcker helt enkelt inte till för att häva den negativa trenden.
2017 kom en rapport som visade att flygande insekterna i Centraleuropa har minskat med 80 procent på 30 år.
Det jag reagerar mot är hur ensidigt skulden – och kravet på lösningar – läggs på markägarna som bara försöker ge oss det vi ber om. Billig mat och billig skogsråvara.
Tyvärr verkar dessa branscher inte på allvar insett hur viktigt det är med omdaning av brukandet. Tyvärr verkar miljörörelsen helst av allt vilja förbjuda saker och skydda natur. Tyvärr har inte politiken insett att den måste ta på sig ledartröjan och stimulera rätt typ av åtgärder. Det borde vara mer lönsamt att göra rätt, än fel.

Skogsbruket verkar – utifrån den debatt jag läst – mest av allt försvara dagens brukande. Man vill lite förenklat fortsätta att göra – ungefär – som vi gör idag när den biologiska mångfalden minskar i rask takt.
Men genom att försvara dagens brukande placerar skogsbruket sig i baksätet och låter opinionsbildare på den gröna sidan att välja väg mot framtiden.
Den verkligt intressanta frågan som cheferna på de stora skogsbolagen borde ställa sig är: Hur kan vi få ett lönsamt och aktivt skogsbruk som gynnar den biologiska mångfalden? Vilka omställningar krävs? Hur ska politiken stödja denna inriktning?
Genom att inse behovet – och att allmänhetens syn på mångfald kommer avgöra hur det blir – kan man ta platsen i förarsätet.
Men då krävs det att man vill något. Att stå kvar där vi är idag kommer nog inte att vara ett alternativ.

FN skrev 2020 en rapport om att vi inte når målen för biologisk mångfald. EU försöker nu skydda 30 procent av all natur (varav 10 procent med strikt skydd) för att bidra till en ökad diversitet.
Det går inte att flyga under radarn längre. Det behövs åtgärder. Kraftfulla sådana. Samtidigt är trenden tydlig. Väldigt många beslutsfattare har insett behovet, så det kommer att hända saker. Ska vi kliva på tåget, eller stå kvar på perrongen?
Beroende på hur jord- och skogsbruk väljer att agera, vilka visioner de anammar, avgör hur framtidens brukande ska se ut i Sverige. Som det ser ut nu kommer en hel del avgöras på överstatlig nivå – av människor som varken ser eller förstår de svenska traditionerna eller vårt brukande. Därmed är det bråttom.

Framtiden hittas sällan i historien. Den formas av utveckling, morgondagens utmaningar och behov.
Är vi konsumenter beredda att betala lite mer för produkter som gynnar mångfalden blir övergången mycket lättare för de som ska göra jobbet.
Evert Taube skrev Änglamark 1971, för att rädda Vindelälven från att byggas ut. I mina trakter hittar jag violer och några enstaka mandelblommor. Men kattfot finns inte kvar.
Den kommer inte att komma tillbaka om vi skyddar natur, utan bara om vi förändrar brukandet.
Just detta tänker jag på när jag passerar en riven gammal damm där det numera finns föryngrande flodpärlmusslor. Det går förändra, restaurera och bygga upp. Men bara om vi vill.

Kunskapen om jakt minskar överallt i samhället. Det leder till ifrågasättande av både jägare och jakten. Foto Mostphotos

 

Världen blir allt konstigare. Attityderna allt hårdare. Och kunskaperna om landsbygden och brukande blir allt mindre. Det finns många stora trender som sköljer över världen – och de allt mer polariserade åsikterna dränker oss med argument kring vad som är rätt och fel. Olikheter och gråskalor i åsikterna ska suddas ut. Är du med eller emot?
De breda penseldragens tidevarv innehåller bara svart och vitt; rätt eller fel. Men tror någon att människorna eller världen är så enkel?
Hur vi än vrider och vänder på uppfattningen av vår samtid minskar förståelsen för det man inte kan relatera till. Åsikter, traditioner och kulturella värden kan därför troligen inte alltid likriktas i en beskrivning av rätt och fel.
Dessa megatrender skär de genom samhällets alla delar. Jakten är inget undantag.

I Sverige har vi åklagare som ibland häktar jägare med undermåliga bevis och samtidigt i dagspress beskriver sina misstankar om grova jaktbrott. Men undersökningarna leder ytterst sällan till fällande domar. Det vanligaste är att utredningen läggs ned. Under de senaste åren har personer vid ett antal tillfällen blivit häktade under lång tid utan att det leder till någonting. Någon ursäkt för traumat eller för att felaktigt pekats ut som gärningsman dyker inte upp.
Därtill ser vi poliser som ibland tar till onödigt hårda metoder mot jägare. En dålig ursäkt till har nämnts: ”Jägare har tillgång till vapen.”
Synen på det legala vapenägande verkar med andra ord likställas med det illegala. Innebär detta att jägare och gängkriminella i värsta fall kan räkna med samma bemötande av rättsvårdande instanser? Är det rimligt?
Självklart ska det finnas rutiner som gör polisyrket så säkert som möjligt för de anställda. Under vissa förutsättningar måste lagens långa arm också få vara hård. Men någonstans måste det också finnas en gräns för hur allmänheten får behandlas. Grundlagen slår – trots allt – fast att alla är oskyldiga till motsatsen är bevisad. Just detta borde mana staten till eftertanke och åtgärder.
För i grunden vill vi nog alla att polisens arbete ska upplevas som positivt, för att det skapar trygghet i samhället. Tyvärr upplever allt fler på landsbygden att myndigheten strider mot jaktliga väderkvarnar som inte finns. Orsaken till detta handlar i många fall om bristande kunskaper. Både åklagare och polis – samt jägare – skulle tjäna på en bättre förståelse av varandras situationer.
Men även andra myndigheter och andra organisationer kommer ibland med utspel och förslag som vi jägare inte förstår eller känner igen oss i. Förståelsen för jaktens behov har minskat högst avsevärt. En fråga vi behöver ställa oss om vi ska lägga all skuld på samhället eller om vi kan göra något själva för att förbättra situationen?

Låt mig slå fast. Jägare och sportskyttar är inget problem för samhället. De är en tillgång. Föreningslivet skapar engagemang och meningsfull fritid. Jägarna bidrar således till att skapa ansvarsfulla medborgare och stora samhällsvärden.
Vi är inga obskyra varelser som behöver kontrolleras och behandlas på ett annat sätt än andra människor. Polis och åklagare måste helt enkelt lära sig att hantera de få rötäggen bland jägarna och den stora gruppen av laglydiga människor på olika sätt. Allting annat är otänkbart.

Det finns naturligtvis en komplicerad baksida av denna trend – som jag bara lyft fram några fragment av. Och det är hur vi jägare är med och skapar samhällets bild av jakten, vapenägare och jägare.
Allt vad vi gör och säger bidrar till att skapa allmänhetens bild kring vad jakt är – och vad en jägare gör. Om vi vill att allmänheten ska se oss ansvarstagande och del av samhället måste vi vara med att skapa den bilden av oss.
Svårigheten – för oss jägare – är att kunskapen om jakt börjar bli så dålig i samhället att helt korrekta uttalande kan bli omöjliga att förstå för den breda massan.
Klarar vi inte förklara – så att allmänheten förstår – kommer den att ifrågasätta oss och syftet med jakt. Minskar förståelsen av jakt sjunker också acceptansen.
Vi tillsammans äger med andra ord en del av ansvaret för att beskriva helheten av jakten – alla värden och nyttor – så att inte nidbilderna av jägarna blir det som sätter ramarna för hur jakt uppfattas.
Jag får allt oftare inspel från personer som inte jagar, men gillar jakt och Svenska Jägareförbundet, att jägarna avbildar sin hobby på ett sätt som minskar förståelsen och acceptansen. De anser att vi är alltför kategoriska, oresonliga och självcentrerade.  Vi ser bara våra intressen – inte att jakten är del i en helhet.
Istället för att öka förståelsen skapar vi avstånd. Vi bygger en bubbla, där bara de som finns inuti förstår. Vi dunkar varandra ryggen medan vi distanserar oss ifrån de människor vars acceptans är det som bär jakten.
Om allmänheten inte förstår eller tycker att vi är en orimlig kravmaskin så sågar vi av grenen vi sitter på.

Hur ska vi göra för att behålla samhällets acceptans? Det är en svår fråga att svara på eftersom allmänheten inte är en målgrupp, utan många. Men tänk gärna så här. Ju mer positivt allmänheten uppfattar oss jägare desto bättre. Några generella tips, som gäller allt från debattartiklar till utspel på sociala medier, kan vara följande:

  • Förklara så att mottagaren förstår – förenkla, ge exempel.
  • Ha en positiv grundton.
  • Beskriv känslorna, samspelet och naturupplevelserna – känslor kan alla identifiera sig med.
  • Utgå ifrån att vi talar till en granne eller vän som inte kan någonting om jakt – inte en ovän eller någon ska talas till rätta.
  • Ha en inbjudande ton, var ärlig och visa respekt.
  • Lyssna på mottagaren.
  • Tänk på samhällets bästa, helheten – inte bara jakten.
  • Var fast i sak, men mjuk i form.
  • Kräv inte samtycke, utan förklara allting positivt som jakten bidrar med så får du kanske samtycke.

Det står allt mer klart att människor som försöker leva på, och av, landsbygden aktivt motarbetas av myndigheter som befinner sig allt längre bort från verkligheten.

Hittar jag på något fuffens kommer nationella insatsstyrkan och hämtar mig. För jag är ju jägare. Foto: Johanna Thörnqvist

Samhällskontraktet är så brutet att det snart bara återstår en dimmig bild av något som någon kommer ihåg fanns en gång. Något som var bra. Som fick samhället att fungera även på landsbygden.

Vad är det de vill?

Beslagta jägarnas vapen? Tömma landsbygden på folk? Lägga ner alla eftersök på trafikskadat vilt?
Vill de göra oss alla helt beroende av importerat kött och grödor för att ingen längre vill vara natur- och lantbrukare?
Vill de proppa städerna fulla med… alla?  Samla oss alla i feta pandemiska jättegrupper på de ställen som inte längre kan kallas landsbygd?

Och få oss att glömma hur det är att leva med och av naturen, för våra djur, våra åkrar, skogen, jakten, viltet, maten, hela livet som vi hämtar nära.

För nu behandlas vi som skit, landsbygdsbor och jägare. Det finns ett gäng som vevar vilt mot oss just nu. Jag tar upp ett par exempel här.

I den uppmärksammade rättegången mot Karl Hedin och tre andra personer, förhördes den NOA-polis (Polisens nationella operativa avdelning) som varit central i utredningsarbetet. Hon fick frågan varför polisen använde sig av nationella insatsstyrkan som ska användas vid exempelvis terrorism för att gripa en 69-årig sågverksägare och svarar:

– Det är ju jägare det handlar om.

Ett fult och grundlöst påhopp på jägarna och säger väl egentligen mer om en del av polisväsendets inställning till oss än något annat.

För den som missat det hela kan också sägas att det var efter ett avlyssnat telefonsamtal mellan Karl Hedin och hans syster som polisen tyckte sig höra att Karl Hedin skulle jaga varg. Det har senare visat sig att polisen hörde och tolkade delar av samtalet fel.

Men nationella insatsstyrkan ryckte ut.

Länsstyrelsen i Västra Götaland har startat upp ett angiverisystem där vem som helst anonymt kan anmäla personer för tjuvjakt.  Oskyldiga jägare riskerar alltså att registreras i offentliga diarium hos länsstyrelsen utan att veta om det.

Eftersom ingen av oss heller vet vad som händer bakom dessa kulisser leder det kanske också till att du som är jägare blir avlyssnad av polisen efter att en tappad jaktsabotör tipsat om att du är en tjuvjägare.

Det betyder alltså att jag, jägaren, en lördagsförmiddag kanske ringer min man och säger:
”Jag åker och lämnar pant på ICA.”

Polisen som avlyssnar min telefon går i taket eftersom alla nu är fullständigt övertygade om att jag sa:
”Jag har skjutit en elefant, nu blir vi rika.”

Och som ett brev på posten kommer nationella insatsstyrkan. För man får inte skjuta elefanter.

Och som ett brev på posten kommer nationella insatsstyrkan. För man får inte skjuta elefanter.

Men vad tror de? Tror de att jag går med hagelpangen nedstucken i byxbenet där hemma? Att jag trätt de extra toarullarna på klass 1-studsarpipan? Att jag skjuter alla som ringer på dörren som inte har bokat tid?
VARFÖR skulle JAG, som aldrig gjort något olagligt i hela mitt liv, vara mer farlig än en av polisen tidigare känd buse med misstänkt olagligt vapeninnehav? För att gripa en sådan används inga nationella insatsstyrkor. Dessa busar hämtar polisen själv.

Jag släpas till häktet utan att fatta något alls. Får sitta där typ en månad.

Att ingen sedan hittar elefanten spelar mindre roll. Det är ju jägare det handlar om.

Jag skulle vilja påminna om att vi jägare också ingår i de demokratiska spelreglerna. Som grupp är vi mer laglydiga än de allra flesta andra grupper.

Bland annat därför att minsta lilla felsteg vi gör så tas våra vapen ifrån oss.

Vad håller ni på med myndigheter? Med vilken rätt ställer ni 300 000 jägare utanför självklara demokratiska rättigheter?

Foto Olandsfokus/Mostphotos

 

Så här på årets första skälvande dag bör man blicka framåt – mot det som ska komma. Och det blir utan tvekan ett spännande år med många olika utmaningar. Låg mig lista några arbetsområden där olika former av arbetsinsatser kommer att krävas av oss i Svenska Jägareförbundet.

Varg
Redan den 2 januari drar vargjakten igång. 24 djur får fällas. Jakten hade kunnat varit nästan dubbelt så stor – utan att stammen landat under gränsen för gynnsam bevarandestatus. Så blev det inte. Risken är därför överhängande att vargstammen växer. För det var just så forskarnas nya beräkning för möjligt uttag såg ut. Sannolikheten är större att stammen växer än den hålls på en låg nivå. Detta ger oss en ny form av utmaning i framtiden. Lek bara med tanken att stammen efter vinterns inventeringar innehåller 400 individer. Då skulle man behöva skjuta en fjärdedel (25 procent) för att komma ned till 300 som är gränsen för gynnsam bevarandestatus. En så offensiv avskjutning vågar troligen ingen myndighet tillåta.
Vargförvaltningen – eller bristen av en fungerande sådan – kommer allt längre från det beslut som riksdagen klubbade.

Bly
EU har klubbat igenom ett blyhagelförbud för våtmarker. EU:s regler är direkt tillämpliga vilket innebär att de gäller oavsett om Sverige ändrar sina lagar eller inte. Här finns en stor utmaning, både i form av kunskap om alternativ och vilka vapen som passar för vilka alternativ. Nya rekommenderade skjutavstånd med mera måste säkert också tas fram.
Men det finns också en annan pågående process i EU. Den handlar om att förbjuda all användning av bly i ammunition. Arbetet med denna kommer aktualiseras under 2021. Blyfrågan kommer att vara i blickfånget.

Jakttider
I vår kommer regeringen besluta om nya jakttider. Många jägare sitter håller tummarna för att förändringarna inte påverkar deras jakt. Men vi lär få se både saker vi gillar och ogillar i beslutet. Så brukar nämligen det bli när regeringen väger samman allas olika åsikter och önskemål.
Efter beslutet lär det bli en ganska livlig debatt om hur de nya jakttiderna förändrar förutsättningarna för jakten och viltförvaltningen. Därtill ska det produceras en ny jakttabell och sprida kunskap om den till nästa jaktår.

Småskalig försäljning av vildsvinskött
I vår kommer med största sannolikhet regeringen göra det möjligt för jägare att sälja små mängder vildsvinkött – om man genomgått en kort utbildning. Detta är mycket positivt men innebär naturligtvis ganska mycket arbete.

Björn
Att vi får möjlighet att mer aktivt förvalta björnstammen på ett adaptivt sätt är nödvändigt. Det är ett resursslöseri att snåla med tilldelningen på jakten för att sedan fälla ett stort antal björnar på skyddsjakt under våren. Det bör vara precis tvärt om.

Nationella mål för viltstammar
Grunden för all viltförvaltning är att jägarna känner delaktighet och möjlighet att kunna påverka sina lokala viltstammar. Tyvärr driver olika intressen på för att skapa nationella mål för skador och viltstammars storlek. Visst kan man ha sådana. Men ifall den lokale jägaren inte känner delaktighet och ansvar för sin jakt kan myndigheter sätta vilka mål de vill. De kommer ändå aldrig att få någon effekt.
Myndigheterna måste förstå att jägare är människor som jagar för de gillar viltförvaltning, hundar, gemenskap, viltkött och natur. Ifall de blir styrda så att drivkraften bakom jakten ändras kommer de inte att ställa upp. Den absolut viktigaste kunskapen som alla måste beakta är: Viltförvaltningens största utmaning är inte att hantera viltstammarna, utan människorna i och runt viltförvaltningen.

Covid
Det är redan klart att vårens verksamhet kommer påverkas högst avsevärt av pandemin. Årsstämmor, utbildningar och mässor lär få genomföras digitalt eller med begränsningar av antal deltagare. Pandemin kommer fortsätta att sätta krokben för tävlingar och annan verksamhet. Kanske kan vaccin och andra insatser leda till minskad smittspridning så att hösten tillåter mer fysiska möten. Men idag kan vi bara hoppas – och göra vad vi kan för att minska smittspridningen.

Älg och vildsvin
Kraven från markägarsidan om minskade skador på skog och grödor lär inte minska. Vi jägare måste fortsätta att vara faktabaserade och göra vad vi kan för att minska skadorna, men utifrån vår syn på god jaktetik och en hållbar viltförvaltning.

Jakt i fjällen
Girjasdomen, avlysningar och andra juridiska processer har fått återverkningar på jakten i fjällen. Inom detta område lägger Svenska Jägareförbundet redan idag ett stort arbete, men detta behöver utvecklas ytterligare. Denna fråga kommer inte lösas under 2021, utan lär pågå i många år framöver. Förbundets grundsyn är att alla som bor i Sverige ska kunna få möjlighet att jaga i fjällen. Eftersom området det gäller är så stort borde det finnas oanade möjligheter att hitta lösningar som alla kan acceptera – ifall parterna bara bjuder till.

Utveckling av Svenska Jägareförbundet
Det händer massor i förbundet. Vi får en ny förbundsordförande, eftersom Torbjörn Larsson avböjt omval. Vi får ett nytt medlemssystem som skapar möjligheter att utveckla medlemsnyttorna. Kommunikationen utvecklas, nya metoder för viltövervakning håller på att tas fram, utbildningar digitaliseras för att jägarna ska kunna gå dem när det passar deras tidsschema. Och mycket annat.

Behålla den positiva trenden
Svenska Jägareförbundet växer. Allt fler jägare vill vara medlemmar. Detta är det kanske största och viktigaste incitamentet för mig, mina kollegor och de förtroendevalda.  Vi vill att medlemmarna ska känna trygghet i att vi gör allt vi kan för att skapa de allra bästa förutsättningarna för jakten, viltet och viltförvaltningen. Ofta lyckas vi. Ibland gör vi det inte. Men medlemmarna ska alltid känna att vi gjort vårt allra bästa.

Avslutningsvis
Det finns naturligtvis många fler stora utmaningar. Men detta är ett smakprov på uppgifter som alla inom Svenska Jägareförbundet kommer att arbeta med under 2021. Och drivkraften bakom vårt arbete är att vi vill ha en hållbar viltförvaltning som gör det möjligt för våra barn och barnbarn att känna samma glädje och spänning som vi. Detta om något är värt att kämpa för.

Gott Nytt År!

Foto Johann Helgason/Mostphotos.

 

Ett hav av julklappar låg under granen. Dofterna från stearinljus, doppet i grytan och köttbullarna bildade en kuliss som fyllde alla sinnen. Julaftonsnerverna var i gungning.  Pojken skulle snart bli tonåring. Han hade fått stå ensam på pass med ett lånat hagelgevär. Han kände sig vuxen, eftersom han jagade och fick ta ansvar som han troligen inte var mogen för. Allting i livet kretsade mot ett och samma mål: att bli jägare. Att uppfattas som och leva med skogen och viltet året runt. Att ha jakthund, gröna kläder och skjuta med gevär. Göra viltåkrar och bygga jakttorn. Drömmen var kanske naiv, men också väldigt verklig, eftersom den fanns så nära honom.

När en äldre man i fårskinnspäls och stort skägg delade ut alla paket försökte han hålla tillbaka sina förväntningar och verka oberörd. De små kusinerna skrek i högan sky, sprang runt och hoppade. De äldre fotograferade och skrattade. Han satt still och var sammanbiten.
När golvet var tomt under granen hade han fått fem paket.
Julklappspapperet yrde omkring i rummet när alla barn slet upp sina paket. Men istället för att vara ivrig väntade han lite. Han ville vara större och mognare än han var.

På önskelistan hade det stått ganska få saker. Det fanns en gemensam och röd linje i önskningarna – kopplingen till jakt. Den dyraste saken på listan var en jaktjacka. Dock var han medveten om att han inte skulle få allting. Som vanligt skulle några av paketen innehålla kalsonger och strumpor.
När han väl öppnat paketen – ett efter ett – så fanns det inget som hade koppling till jakt, förutom ett par gröna hemstickade sockar från mamma. Men innan pojken hann att bli missnöjd kom hans farfar med ytterligare ett paket – som var ganska stort och tungt.

– Tomten missade detta, sa han och överräckte det till pojken.
Försiktigt öppnades paketet.
Innehållet visade sig vara en begagnad Sauer & Sohn i kaliber 12. Ett hagelgevär. Den var väl använd och hade lite repor i kolven.
Ögonen var vidöppna. Känslorna svallade. Pojken, som ville vara större än han var, blev så fylld av känslor att han inte visste om han grät eller skrattade.
– Den är din nu. Men den stannar hos mig tills du blivit 18. Du ska vara rädd om den och sköta den noggrant, sa han.

Efter en stund hade känslorna lugnat ner sig. De vuxna satt i soffan drack kaffe och knäckte nötter, kusinerna lekte med bilar och dockor, de äldre läste några böcker. Då smet han ner i källaren med en Sauer & Sohn i kaliber 12. Han mindes sin farfars ord, när han tog fram vapenfett och stockolja.
Efter en timme kom han tillbaka och hängde upp geväret. Det blänkte. Han tog ner det. Siktade. Hängde upp det igen.
Några åt godis och tittade på tv. Några skålade. Några värmde på julmaten. Pojken satt några meter från sin dyrgrip och längtade till annandagen, när Klinga skulle släppas. Han tog ned vapnet och siktade. Hängde upp det igen.
Pojken tyckte att han fått den finaste julklappen man kan få. Han hade blivit bekräftad och sedd som jägare.

God Jul.

 

 

 

 

 

 

Imorgon visar SVT en dokumentär om Terje Hellesö och hans fusk med framför allt lodjursbilder. Jag tittade på dokumentären igår, den finns på SVT Play.

Blev tillfrågad om att delta i filmen men var väldigt tveksam och tydlig med att jag inte vill delta i en film som uppfattas som ett nytt angrepp på Hellesö. Jag ville inte heller delta i en film som låter honom bagatellisera det han gjorde och framstå som offer. Producenterna lovade att filmen på ett objektivt sett ska beskriva det som hände, från mitt blogginlägg, ”Drömbilden”, till avslöjandet och följderna av det. De intervjuade och filmade i många timmar, men inget av detta kom med. ”Vi har gjort många olika intervjuer och din intervju rymdes inte i slutänden, då det handlade om hur vi skulle bygga upp berättelsen dramaturgiskt”, skrev producenterna i ett mail till mig förra veckan. Det passade alltså inte in rent ”dramaturgiskt” att nämna blogginlägget som startade hela Hellesö affären. Det påstås nu att Flashback avslöjade Hellesö. Det är inte sant, de skaffade bara fram bevisen som visade att jag hade rätt. Även om det inte spelar någon som helst roll idag känns det märkligt att jag som blev utsatt för samma drev som han från de som trodde på hans lögner inte ens omnämns i filmen. Utan ”Drömbilden” hade nog en grånande ”Snusen” fortfarande poserat bland prästkragarna!

Att blogga
Hur har då blogginlägget från 2011 påverkat mig? Jo, för det första inser jag nu i efterhand att jag var otroligt naiv när jag skrev inlägget. Visserligen var jag helt säker på att bilderna var fejkade, men jag tänkte nog inte tillräckligt mycket på hur jag skulle kunna bevisa det. Jag var inte heller beredd på det drev som startade på både mig och Hellesö. Den totala avsaknaden av förmåga att objektivt granska bilderna kanske förvånade mest, jag skrev om det i efterhand. Lite förenklat höll de som gillar rovdjur med Terje och de som är mera kritiska höll med mig! Det var således inte lodjursbilden i sig som avgjorde vem man trodde på. Den lärdomen tar jag med mig när jag diskuterar känsliga och polariserande frågor.
För det andra insåg jag allt mer att bloggande tär på krafterna. Inte så att jag fick ta emot en massa hot och nedlåtande omdömen. Jag fick trots allt mest ryggdunkar till slut, men bara det att måsta förhålla sig till vad andra tycker om det man skriver och tänker är slitsamt. För även applåder måste man leva upp till. Det är anledningen till att jag i det närmaste slutat att blogga. Det här inlägget är ett undantag.

En sak som förundrat mig under alla år är att inte en enda naturfotoklubb eller grupp har bett mig berätta om varför jag som inte alls vill kalla mig naturfotograf såg något som den samlade naturfotografkåren missade. Jag hade tyckt att en sådan diskussion hade varit intressant. I efterhand har jag insett att jag ser på djurbilder på ett annat sätt än andra, mera intuitiv känsla av vad som är rätt och vad som är fel. Jag stör mig ofta på berättande naturfilmer där det är uppenbart att den individ man följer i själva verket är flera olika.
I dokumentären kan man ana att några tyckte att lodjursbilderna nästan ”var för bra för att vara sanna”, men ändå var det ingen som reagerade. Själv var jag 100 % säker, men inte ens när jag pratade med lodjursforskarna såg de samma sak som jag. Flashbackgrävarnas flinkhet framför datorn kräver ingen naturkunskap, men även utan deras hjälp hade sanningen kommit fram till sist.

Vad är en äkta bild?
Det är lite komiskt att även jag på senare år fastnat i lodjursträsket. Eftersom rovdjursinventering ingår i mina arbetsuppgifter och viltkameror numera får användas har jag skaffat mig allt större kunskap om lodjurs rörelsemönster. Numera vet jag bättre var viltkamerorna ska sitta för att få dem på bild. Förra inventeringssäsongen fick jag lodjur på bild vid 63 tillfällen på 15 olika platser. Men att få en riktigt bra bild är mera utmanande. Men med erfarenhet kommer kunskap. Nu har jag hittat den optimala platsen som alla traktens lodjur verkar vilja besöka. Att det dessutom är en plats om gjord för bra bilder gör det bara bättre. Jag är inte vän med lodjuren, blinkningar gör dem inte orädda, men vi har bra koll på varandra. Vi har setts live vid ett par tillfällen, men eftersom jag inte är fotograf har jag sällan kameran med. Dåliga mobilbilder hetsar inte upp någon. 

Samtliga bilder i bildspelet är från viltkameror som tar bilder medan jag gör något helt annat. Tro mig, det är ändå många dagars arbete bakom bilderna. Först ska man hitta en plats där lodjuren är trygga och gärna stannar upp dagtid. Sen ska man försöka lista ut rätt bildvinkel och få lodjuren att uppehålla sig på exakt rätt kvadratmeter. En sådan plats har jag hittat. Som mest hade jag nio viltkameror riktade mot samma krokiga tall! Idag har jag nog 4 000 lodjursbilder. Några av dessa bilder finns i bildspelet! Jag vet att camera trapping delar upp naturfotografer i för och emot, men en sak är säker det ger fantastiska närbilder på ostörda vilda djur.

Alltför få ser och förstår den känsla av hopplöshet som härskar i vargens land. Foto Mostphotos Anders Bromé.

 

Vargförvaltningen omfattas idag av ett stort mörker, eftersom det inte kan anas någon ljusning på hur vargen ska hanteras. Tiden går och situationen blir allvarligare och allvarligare, eftersom alltför många inte förstår orsakerna bakom det hopplösa tillståndet.

Detta är ett långt blogginlägg där jag försöker spegla de upplevelser och känslor som många i rovdjursområdet känner.’

 

Den 12 september 2013 lade regeringen, under Fredrik Reinfeldt, fram propositionen En hållbar rovdjurspolitik. Det är ingen underdrift att påstå att redan då var rovdjursförvaltningen konfliktfylld och fastlåst. Redan då var förtroendet för myndigheterna, som hanterar vargförvaltningen, i botten. Redan då hade staten brutit sina löften så många gånger att människorna som påverkades negativt av vargarna slutat att höja på ögonbrynen.
Propositionen var inte revolutionerande på något sätt. Men det var en tydlig markering mot att vargstammen skulle stå på ständig tillväxt, vilket en del ville. Istället skulle vargen förvaltas, det vill säga jagas och hållas på en nivå så att kostnader och umbärande hölls så låga som möjligt.
Vargstammen skulle inte bara finnas i några få län i Mellansverige. Fler skulle gemensamt bära bördan. Med en tydligt begränsad vargstam skulle konsekvenserna inte behöva bli så outhärdliga av spridningen. Besluten om vargarna skulle även fattas regionalt, så att invånarna kände att de kunde påverka sin livssituation. Vargarna, jakten, tamdjurshållningen skulle därmed kunna överleva i en reglerad men påtvingad symbios.

Propositionen var en kompromiss. Ett mastodontverk i att försöka hitta en mittenfåra – en ny nivå på lagom som kunde skapa ro och tillförsikt. Och detta behövdes. Vargförvaltningen hade kört i diket och ingen trodde på myndigheternas förmåga att komma upp på vägen igen.

När riksdagen klubbat igenom propositionen skedde detta med en stor majoritet. Detta ingav hopp. När en så stor del av landets högsta beslutande organ stod bakom En hållbar rovdjursförvaltning så skapades en förtröstan om att det kanske fanns en väg framåt – trots allt. Att staten äntligen förstått de drabbades situation, hört deras rop på hjälp och sett problemen som de brottas med.
Det fanns ingen eufori. Det fanns inte ens glädje. Men det grodde en hoppfullhet, om att det kunde bli en förändring. Men det fanns också en väldig skepsis. Människorna som kände sig svikna och ohörda ville se verkliga åtgärder innan de trodde på beslutet. De hade blivit lurade för många gånger för att tro på tomma ord.
Det fanns med andra ord en gyllene chans att styra upp från vargdiket. Sätta tydliga mål och styra i den riktning som beslutet lagt fast.

Sju år senare – idag – finns ingen hoppfullhet. Däremot härskar hopplösheten i spåren efter en havererad hantering av vargpopulationen. Ingen med sunda värderingar och realistisk framtidstro ser en väg till en fungerande vargförvaltning.
Genom att byråkratisera, lägga säkerhetsnivå på säkerhetsnivå, höja ambitionerna om vargstammens storlek, ta makten ifrån länen har Naturvårdsverket inte tagit tillvara på kompromissens styrkor. Istället för att styra upp mot vägen har man svängt ut i ett bottenlöst kärr. Härifrån syns ingen väg. Här sjunker man bara djupare och djupare ner i hopplöshetens gyttja.
Naturvårdsverkets ambition om att säkerställa vargens överlevnad har gång på gång missat den allra viktigaste pusselbiten – människan. Vargen är alltså inte en särkopplad del av naturen. Det är en bit som måste passa ihop med många andra för att bilda en helhet. Men kompromissens pusslande fick stå tillbaka för inavelskoefficienter, bevarandestatus och styrning. Ensamma och övergivna lämnades de som tvingades leva med konsekvenserna kvar – utan hopp och utan någon väg framåt.
Vill man vargen något gott måste man inse att vägen dit går igenom att främst göra situationen bättre för de människorna som drabbas och känner sig nedtryckta i gyttjan. Helhetssyn handlar om att se alla. Mest av allt måste uppmärksamheten riktas mot de som betalar det högsta priset för vargarnas närvaro.

Naturvårdsverket får oförtjänt mycket kritik. För väldigt mycket av den situation som de drabbade upplever kan myndigheten inte styra över.
Det är naturligtvis absurt att den enda gången polisen kommer till den lilla byn i Gävleborg är när man ska gripa en person som misstänks för att illegalt ha dödat en varg. Polisen kom inte när det stals båtmotorer eller när en person körde rattfull. Men ett stort antal dök upp och grep en man som eventuellt kunde vara skyldig till illegal jakt.
Upplevelserna om hur staten ser och behandlar människorna i byn minskade inte av att personen var helt oskyldig. Han fick sitta häktad i en månad och vara misstänkt i tre år innan fallet skrevs av. För detta fick han 31 000 kronor i skadestånd. Först misstänkliggöras och häktas. Sedan inga offentliga ursäkter eller skadestånd som kan lindra förödmjukelsen.
Sådana här skeenden sätter djupa sår i människor som redan känner sig nedtryckta och ohörda. Man behöver inte fundera vem som fick empati och vem som fick skulden.

Hur gärna man än vill belasta Naturvårdsverket för detta så är det inte myndighetens fel att det fungerar så här. Men det är i egenskap av att myndigheterna tillsammans bildar det vi kallar staten – som regler, lagar, agerande och brist på agerande – bygger förakt för vargförvaltningen.
När företrädare för myndigheter och politiken ska förklara varför det blivit så här framträder en skrämmande bild av avstånd mellan den som upplever saker och den som bestämmer. De bestämmande har nämligen inte sett eller förstått komplexiteten och djupet av frågan. De har ingen aning om hur bottenlös känslan av utanförskap är. Förstår man inte ämnet och alla aspekter av detta kan man heller inte bygga förståelse eller trovärdighet.

SLU har undersökt och kommit fram till att den illegala jakten har blivit omfattande i landet. Illegalt dödande av djur är förkastligt. Det är naturligtvis helt galet att människor tar lagen i egna händer. Tjuvjakt är alltså alltid fel – alltid. Om något så är den illegala jakten ytterligare ett bevis för att förvaltningen misslyckats.
Men det som är mest intressant är orsaken bakom det illegala dödandet. Vad är det som gör att laglydiga människor är beredda att ta långa fängelsestraff? Varför äventyrar vanliga arbetare, sjuksköterskor och bönder sin framtid för att skjuta en varg?

Staten – och dess företrädare – måste börja förstå att orsaken innehåller fler dimensioner och mer komplicerad än att det finns för mycket varg. Rötterna sitter mycket djupare och rör möjligheter, framtidstro och medbestämmande.
Jag pratade med en jägare som har flera vargrevir runt sina jaktmarker. Han är också emot illegal jakt, men uttryckte sig så här.
– Jag kan inte fästa något hopp till att staten gör något som förbättrar situationen för mig. De har aldrig i handling visat någonting. Jag kan inte släppa mina jakthundar. Om jag ska få det bättre måste jag sätta hopp till att någon illegalt skjuter vargar. Så sjuk är situationen för mig och många andra. Vi har måste hoppas på lagbrott för att få till en förändring?
Jag tycker att han på ett bra sätt beskriver en av orsakerna bakom den illegala jakten.
Och kanske finns där en del av förklaringen till är att det börjar dyka upp en acceptans för illegal jakt – brottslig verksamhet – i vissa områden. Det är dags att inse det kapitala misslyckandet. Det finns ingen som löser människornas problemen. Ingen som förstår. Ingen som bryr sig.
De får aldrig veta när det kan bli bättre, eller vad det långsiktiga målet är. Det saknas en strimma av hopp och något att se fram emot.

I vargens land härskar hopplösheten, i väntan på att regering och riksdag tar tillbaka makten.

 

För många år sedan följde jag med under ett trafikeftersök. Då hade jag själv inte börjat jaga utan hängde bara med, ung och ovan. Ett mindre vildsvin, troligen årsgris, hade blivit påkört men rört sig från platsen.

Visst måste vildsvinsstammen bli mindre. Men inte på bekostnad av respekt och etik.  Foto: WildMedia/Mostphotos

Vi började spåra med hund och plötsligt, efter en stund, reser det skadade vildsvinet framför oss och hasar gällt skrikande från oss på sina enda två fungerande framben. Det handlade bara om några sekunder, min jägarkompis var beredd och sköt snabbt ett dödande skott. Men mina tårar rann. Bilden sitter kvar.
Jag har senare varit med i liknande sammanhang men har då kunnat vara mer förberedd trots att det gör ont i själen att se ett djur lida på det viset.

Jägare vill inte att något djur ska lida. Inte vildsvin, inget djur alls. Därför har vi skapat och förhåller oss till något som kallas jaktetik. Visst finns det lagar som säger att vilda djur inte ska utsättas för onödigt lidande men våra jaktetiska regler går långt utöver vad lagstiftningen kräver. För att vi bryr oss.

Jag förmänskligar inte djur men jag vill inte se ett enda djur lida. Och precis så funkar det i jakten.

Men vi har för många vildsvin i delar av vårt land. Lantbrukare lider av svåra skador på sina grödor trots att svenska jägare skjuter galet många vildsvin, långt över 100 000 per år, och står till förfogande om lantbrukare behöver snabb hjälp.

Visst måste vildsvinsstammen bli mindre. Men inte på bekostnad av respekt och etik.
Dessutom härjar nu en fruktansvärd virussjukdom hos vildsvin och tamgrisar, afrikansk svinpest. Den sprids i snabb takt över världen och knackar nu på dörren till Sverige.
Jägareförbundet har tillsammans med flera myndigheter och organisationer försökt att gå ut med information om denna allvarliga sjukdom och hur vi alla kan undvika att sprida den vidare. Vi informerar i alla tillgängliga kanaler.

Men just när det gäller vildsvin verkar massor av människor ha tappat det helt. Och det är inte jägare.
Vildsvinet hatas på ett sätt som närmast är att betrakta som omänskligt. Grymheterna i kommentarer på sociala medier vet inga gränser.
All respekt är som bortblåst. Alldeles för många välkomnar sjukdomen ”för att bli av med ohyran”.

Vildsvinen ses som djävulens påfund där vilka medel som helst är tillåtna för att döda dem. Att de möjligen plågas är betydelselöst. Jag vill poängtera att jag aldrig har sett en jägare kommentera på det viset. Aldrig.

Vildsvinen ses som djävulens påfund där vilka medel som helst är tillåtna för att döda dem. Att de möjligen plågas är betydelselöst. Jag vill poängtera att jag aldrig har sett en jägare kommentera på det viset. Aldrig.
Hur kan till synes normala människor, vanliga medelsvenssons, med en kattunge i profilbilden på Facebook önska att ett annat djur dör av ett plågsamt virus?

Så här dör ett vildsvin eller en tamgris av afrikansk svinpest enligt Statens veterinärmedicinska anstalt SVA:
”Akut form av afrikansk svinpest börjar med hög feber som följs av upphörd foderlust och nedsatt allmäntillstånd. Dräktiga suggor kastar vanligen på ett tidigt stadium. Huden blir ofta blåaktigt missfärgad på delar av kroppen. Gången är ostadig och okoordinerad. Andningssvårighet, ögonflöde, kräkningar, diarré samt blödningar från mun och ändtarm är andra symtom som kan ses. Smittade djur dör vanligen inom fem till tio dagar.”
I fem till tio dagar tycker alltså människor att det är okej vildsvinen plågas innan de dör. Mysigt.

På samma sätt drabbas våra tamgrisar. Om sjukdomen sprider sig till Sverige innebär det dessutom en ekonomisk katastrof som inte bara går ut över våra svingårdar utan får stora negativa konsekvenser i hela landet, inte minst för landsbygden. Näringar och människors hela levnadssituation riskerar att slås ut.
Vi ska ta det här på största allvar. Många organisationer och myndigheter, inte minst Svenska Jägareförbundet, står under högsta beredskap.
Men vi måste göra det här med ryggradsetik.
Tendensen i samhället från vanliga, till synes normala, människor som utan samvetsbetänkligheter önskar livet ur alla vildsvin på det ena sättet mer makabert än det andra, är skrämmande.
För vad händer egentligen med oss människor om vi inte längre ser vildsvinet för all ohyra? När etik, respekt och empati suddas ut.
Vad blir vi då?

Är du jägare och kvinna och emellanåt vill jaga med bara dina tjejkompisar? Det kan du glömma om en grupp människor inom jakten får som de vill.

Om kvinnor inte får jaga enbart med varandra, ska vi kanske ordna manliga förkläden? Är det mer okej då? Foto: Madeleine Lewander

Titt som tätt poppar de upp, jägarrösterna som anser sig kunna styra över hur du och andra ska leva sina jägarliv.

Jag tror att många vet exakt vilka jag menar. Allt som har direkt med kvinnor och jakt att göra ifrågasätts. För kvinnornas och jaktens bästa tror de. Kvinnor ska klumpas ihop med män. Alltid.
Men att försöka att styra upp kvinnor som jagar har inte ett dugg med jakt att göra. Eller med kvinnors bästa.
Och att tro att man vet vad som är bäst för kvinnor som jagar, utan att ens fråga dem, är bara dumt.

Att du älskar att jaga, vill lära dig mer, följer lagar, regler och jaktetiska värden bryr de inte sig om.

I den här speciella tyckargruppen får du som är kvinna inte jaga med vem du vill. Du ska bara jaga med män. Kvinnor i jaktliga nätverk ratas speciellt.  Nej, jag skojar inte.

I den här speciella tyckargruppen får du som är kvinna inte jaga med vem du vill. Du ska bara jaga med män. Kvinnor i jaktliga nätverk ratas speciellt.  Nej, jag skojar inte.

Nyligen berättade en duktig jägare på sociala medier om en tjejjakt som hon anordnat privat med sina vänner.
Det resulterade i att hon taggades och hängdes ut i en stor jaktgrupp på Facebook där trådstartaren ifrågasatte henne och lämpligheten i att kvinnor jagar tillsammans.
Kontentan av anklagelserna var att jagande kvinnor i grupp är av ondo.
Resonemanget är korkat. För hur många ”killjakter” går det på en ”tjejjakt”? Det behövs ingen raketforskning för att förstå att det blir väldigt många ”killjakter”.
Oftast är det ju faktiskt så att bara män jagar tillsammans. Vilket inte är så konstigt. Det är så det ser ut.
Antalet jagande kvinnor i Sverige är cirka 20 000 och ökar varje år men är fortfarande bara sju procent av den totala jägarkåren. Sju ynkliga procent och ändå vill en grupp människor inskränka kvinnors möjligheter.
Om man vill att fler kvinnor ska delta i jakten är det oerhört dumt att propagera för att väsentliga och uppskattade delar ska tas bort. Det ena utesluter inte det andra. Vill vi att fler än sju procent av jägarkåren ska bestå av kvinnor måste vi jobba från flera håll.

Konstellationerna kan variera. Kvinnor jagar själva, med andra kvinnor, med män eller med både och. Vi har också kvinnor som bildar nätverk och försöker anordna skytte och jakter tillsammans. Vi väljer naturligtvis själva vem vi vill jaga med.

Man kan undra på vilket vis just alternativet jagande kvinnor i grupp drabbar de som bråkar? Jag har svårt att komma på något alls. Borde vi ta med manliga förkläden? Blir det bättre då?
Kan det vara ordet tjejjakt? Får man inte säga tjejjakt? Är det själva ordet som sticker i ögonen? Är det så ligger problemet oavkortat hos den som är allergisk mot ordet. Ett ord som någon uppfattar som läskigt påverkar knappast jakten negativt. För det är jakten som är väsentlig, eller hur? Inte vad en grupp jägare har mellan benen.

Vem jag jagar med har ingen med att göra. Ingen. Att någon ens tror att man kan ta sig rätten att bestämma det är bara horribelt.
De här människorna borde fatta att jakten faktiskt är större än deras egen navel. Att det enda de åstadkommer med sitt hojtande är att försvåra för många kvinnor som faktiskt kommer in i jakten med hjälp av jaktkompisar som också råkar vara kvinnor.

Och vad finns kvar, om den här åsiktskorridoren skulle få som den vill?
Svaret är att vi då är tillbaka på ruta ett. Då får vi börja om. Om vi orkar.
För även om många vill JÄTTEMYCKET att kvinnor ska vara välkomna in i jaktlagen på lika villkor så ser verkligheten annorlunda ut. Det finns fortfarande alldeles för många hjärnor som inte hänger med i det resonemanget.
Tomma ord och anklagelser riskerar att förstöra den lilla grund som ändå skapats för att fler kvinnor som vill jaga också ska få göra det.

Varför agerar inte högsta ledningen för Sveaskog när varumärket fylls med negativitet, undrar Magnus Rydholm. Foto Mostphotos/Trullsa

 

Ibland försvinner jag in i mig själv och blir  konfunderad och funderande. När jag inte förstår hur människor tänker eller varför de agerar på visst sätt landar jag ofta i ett Gordiskt grubbleri. Jag försöker hitta vinklar och vrår, sätta mig i deras situation och så vidare – allt för att förstå varför.
Sveaskogs märkliga agerande, främst runt älgen och älgjakten, har försatt mig i en dyster begrundan där jag aldrig verkar nå fram till någon förståelse.
Låt mig slå fast några saker. Sveaskog är ett statligt bolag som ska tjäna pengar. Företaget konkurrerar med andra bolag och måste därför agera affärsmässigt. Så ser förutsättningarna ut.
Men affärsmässighet kan se väldigt olika ut. Det finns inte bara en väg som leder till lönsamhet. Tvärtom. Det finns massor av strategier som på olika sätt kan skapa lönsamhet.
En viktig pusselbit för att skapa lönsamhet är hur varumärket ser ut. Man kan beskriva varumärket med hur företaget upplevs. Med andra ord, den bild av företaget som kunder, leverantörer och allmänhet får när man hör bolagets namn. Helt enkelt vad bolaget symboliserar.
Och det är här jag fastnar i grubblerier. Jag förstår inte hur ledningen för Sveaskog tänker. Ledningen försöker inte heller hjälpa mig med någon förklaring, när den startat ett korståg mot älgar, jägare och miljörörelse. Ett krig där man nyttjar feodala metoder och maktspråk som standardmetod 1A.
Låt mig göra ett retoriskt påstående: Om allmänhetens bild av Sveaskog mer börjar likna Stasiskog, tror jag att man är farligt nära gränsen när lönsamhet inte enbart kan vara den viktigaste prioriteringen.

Sveaskogs högsta ledning verkar dock inte – utåt mot oss konsumenter – reflektera över hur varumärket konsekvent laddas med negativa värderingar, utan kör vidare på en enkelriktad lönsamhetsväg där sikten åt sidorna skyms av stock och massaved. Man ser inte protesterna mot hur bolaget agerar. Ledningen ser reagerar inte heller över att den lilla människan – längst ut och närmast verkligheten – kommer i kläm.
Ett stort antal personer som jag pratat med uppfattar idag Sveaskogs varumärke som hårt, stelbent och skoningslöst. Detta kan knappast kan upplevas som ett upplyftande betyg.

Låt mig var tydlig med att lönsamhet är något positivt. Det är lönsamheten som ger företaget möjlighet att bygga förtroende, förståelse och utveckling. Det är lönsamheten som skapar utrymme till att stärka varumärket med goda värderingar. Så jag är inte emot att Sveaskogs ska tjäna pengar.
Men det blir samtidigt allt viktigare i dagens samhälle att företag står för något positivt. Tidigare kunde man locka den bästa personalen med höga löner. Men det räcker inte längre. Den yngre generationen vill sällan jobba i företag som upplevs rasera och förstöra. De vill bidra till ett bättre samhälle.
Så vad företag står för och vad det symboliserar i allmänhetens, kundernas och medarbetarnas medvetande kommer allt mer att avgöra dess framgång. Läs meningen igen. Den är helt central.
Jag saknar alltså ett helhetstänk och en mänsklighet i Sveaskog, som vanligt folk kan relatera till. Istället sägs lokala jaktlag upp för att Sveaskog vill ha in utsocknes jägare med tjockare plånböcker. Men det finns en kortsiktighet i detta som är uppenbar. Hur troligt är det till exempel att det nya jaktlaget – som inte bor på platsen – kämpar med att fälla de sista älgarna framåt vinterkanten? Svaret är givet.
Naturligtvis påverkas bilden av Sveaskog utifrån hur det hanterar dessa enskilda frågor. Naturligtvis laddas varumärket med negativitet.
Jag tror inte jag är ensam med att grubbla kring hur ledningen för Sveriges största skogsbolag tänker och resonerar. Jag undrar också om politikerna som formulerar ägardirektivet är nöjda med bolagets agerande? Är kortsiktig och maximal lönsamhet det viktigaste eller finns det andra värden som ska uppnås?
Jag hade velat se Sveaskog som en nytänkare, innovatör och föregångare för ett mer hållbart och grönare skogsbruk där människan alltid är viktig – inte minst de lokala människorna som utgör grunden för företages existens. Detta skulle nämligen också kunna vara en strategi mot en ökad lönsamhet – och samtidigt leda mot en positiv utveckling av skogsbruket.
Men jag ska villigt erkänna att min kunskap inte räcker till för att se varför Sveaskog agerar så här. Någon ur Sveaskogs högsta ledning får gärna förklara detta för mig. För jag förstår inte.

Människan blir en produkt av sina erfarenheter och sin samtid. Därför förändras både samhället och jakten. Foto Magnus Rydholm

 

Världen är verkligen upp och ner. Pandemin med Covid-19 utmanar oss. En sak är dock säker. Världen kommer inte tolkas och se likadan ut när detta lagt sig. För, exakt så fungerar vi människor. Vi lär oss och utvecklas i takt med hur omvärlden förändras. Vi blir produkter av våra kunskaper, erfarenheter och den tid vi lever i.
Även jakten är i förändringstid.
Men här går det inte lika fort. Frågan är istället hur många som uppfattar att vi är med om ett paradigmskifte. Låt mig förklara mina tankar…

Ända fram till 1940-talet fanns det väldigt sparsamt med klövvilt i södra Sverige. I stort sett all jaktlig fokus riktades mot hare, skogsfågel och änder. Visst sköts det något rådjur och någon älg. Men jakthundarna var inte avlade för att jaga klövvilt. Skogs- och jordbruk inte alls lika kommersiellt som idag. Skogsbetet vanlig. Jakten en del av försörjningen.
Men för att kunna jaga behövde vi vårda småviltet. Stammarna var inte så starka att vi bara kunde hämta hem vilt. Bytet var också viktigare än idag för köttet skapade guldkant på tillvaron, eftersom levnadsstandarden var så låg.
För att kunna jaga behövde jägaren säkerställa att viltet fick rätt förutsättningar, så att ungarna överlevde och att det fanns tillräckligt med foder och skydd. Tankarna om en aktiv jaktvård slog rot i början av 1900-talet, men växte sig stark i mitten av århundradet. I takt med att kunskapen och erfarenheterna visade att insatserna gjorde nytta blev dessa mer målmedvetna och effektiva. Jägarna kunde med egna ögon se hur man kunde skjuta fler harar om rävarna var få.
Predatorjakten blev därför viktig. I stort sett varenda jägare lade ner en ansenlig tid på att jaga räv, grävling och andra rovdjur. Även jag tvingades följa med min farfar och vittja stockfällor för mård under smällkalla vinternätter, gillra grävling-, kråk- och rävfällor.
En jägarna skulle göra – och gjorde – olika insatser för att gynna viltet. De allra flesta fällde några aspar inför vintern och anlade viltåkrar. Så gjorde man. För annars var man inte en ansvarstagande jägare.

Viltvården blev basen i den etik och moral som omgärdade jakten – den formade vår jaktkultur.

Vi sådde och vi skördade. Att vara jägare blev synonymt med att vara viltets försvarare, vilket många i samhället även idag har svårt att förstå. Att man både vill skjuta viltet och vara rädd om det.
Hur som helst, denna syn på viltet har jag och väldigt många andra fått lära oss som små. Vi har sedan andats och levt med att jakt och viltvård inte är två saker. Det hänger ihop.

Idag ser viltstammarna annorlunda ut. Få nyblivna jägare köper en hagelbössa som första vapen. Småviltjakten är inte längre det som hägrar. Istället är det främst klövviltsjakten som lockar. Stammarna på klövvilt är också med historiska mått väldigt starka. Dov-, kron- och vildsvin ökar i antal. Älg och rådjur ses som självklara inslag i skogen. De stora rovdjuren blir också vanligare och påverkar hur vi jagar.
Skadorna som viltet orsakar på skog och grödor är – på viss håll – bekymmersamma för markägarna. Istället för mer viltvård behövs allt oftare mer jakt för att balansera klövviltstammarna. Samtidigt minskar mångfalden i naturen i takt med att brukandet effektiviseras och rationaliseras. Utrymmet för viltet minskar.
Idag behöver jägarna inte vårda klövviltstammarna för att ha något att jaga. (Låt mig tydliggöra att viltvård behövs för många arter i det hårt brukade landskapet. Men klövviltet har gynnats av det skogs- och jordbruk som bedrivs). Istället utförs viltvård främst för att minska skador och öka möjligheten till hög avkastning på jaktmarken – inte för att säkerställa att det finns vilt att jaga. Självklart finns det undantag för detta. Viltvården för fältviltet är en sådant undantag. Här utförs åtgärder för säkerställa miljöer så viltet kan överleva i odlingslandskapet. Problemet är att det alldeles för få som sysslar med detta, eftersom de främst vill jaga klövvilt.

Missförstå mig rätt. Jag har försöker inte slå fast vad som är rätt eller fel. Jag försöker bara förklara min spaning om hur jakten håller på att stöpas om.

Jaktmetoderna är inte heller likadana. Vi väljer andra vapen och hundar. Vi vaktjagar på åkrar och hyggen, vi fixar vildsvinsåtlar och lockar vilt på ett mer effektivt vis.
Ofta effektiviserar vi och specialiserar oss, samt använder tekniska hjälpmedel. Vi jagar helt enkelt på ett annat sätt och prioriterar andra viltslag och upplevelser. Jakten ger oss fortfarande guldkant på tillvaron, men på ett annat sätt.
Många av dessa förändringar är kopplade till hur naturen ser ut idag. Våra metoder att bruka jord och skog har ändrat förutsättningarna för viltet på ett dramatiskt sätt. Vilket också påverkat artsammansättningen.
Jag hoppas ni ser de stora förändringar som skett under det senaste decenniet.

Nu växer en ny generation jägare upp. Långt ifrån alla kommer in i jakten på det sätt vi äldre gjorde och de kommer in med helt andra perspektiv och önskningar. Detta inverkar naturligtvis på hur de ser på jakten och viltet.
Allting – från hur våra liv ser ut, vilka behov av självförverkligande vi har, samt hur dagens trender påverkar oss – och formar jägarens roll och självbild, vare sig vi vill eller ej.

De nya jägarna skapas av hur samhället, viltet, jakten och naturen ser ut – just nu. Deras erfarenheter och upplevelser kommer att avgöra vilken väg mot framtiden de väljer.

Nu kommer vi till kärnan av spaningen.
Eftersom vi är produkter av olika tidsepoker kommer våra olika åsikter kring vad jakt är skapa konflikter. Dessa dispyter dyker idag upp på debattsidor och sociala medier. De kan handla om jakttider, förvaltningsstrategier, hundar, jaktmetoder, jaktetik och mycket annat. Orsaken till tvisterna kan ofta härledas till våra olika tolkningar kring vad som är jaktkulturens innersta kärna. Två skilda synsätt ställs mot varandra.
Om jag skulle använda sociologiska förklaringsmodeller hade jag sagt att vår sekundära socialisation har varit så olika att vi många gånger får svårt att förstå varandras utgångspositioner. Eftersom vi inte ser jaktkulturens innersta värden på samma sätt, kommer vi heller inte vilja ha samma lösningar.
Vägen framåt handlar just därför om att förstå orsaken till konfliktytorna. Vi måste förstå varför vi tycker olika. För tro mig. Vi kommer även fortsättningsvis hamna på kollissionskurs när vår jaktkultur och etik baseras utifrån olika verklighetsuppfattning.
Men tro inte heller att den ena parten har rätt. Så enkel är inte verkligheten.

Låt mig summera. Jaktens innersta värderingar och synsätt håller på att förändras.
Och det sker eftersom samhället och jakten alltid har omdanats när tiden varit mogen. Nu verkar den vara det.
Och ingen kan inte stoppa utvecklingen.
Kanske kommer den framtida jaktkulturen vara i balans med samhället syn? Kanske är de framtida jägarna bättre på att försvara jakten eftersom de förstår sin tid och dess behov?
Kanske måste vi äldre vara mer öppna för nya synsätt för att göra övergången enklare och bättre, så att framtidens jägare får en reell chans att axla ansvaret för viltförvaltningen? Men även så att de tar med sig all klokskap som tidigare generationer byggt upp.
Då kan vi jägare fortsätta att göra framsteg, vilket är något helt annat än att bara gå framåt.

Sverige och hela världen befinner sig i allvarlig kris, på grund av covid-19. Vi håller ihop, ställer upp för varandra, många riskerar sina liv för att hjälpa. Men djurrättextremisterna, jaktsabotörerna, gör precis tvärtom.
Det får räcka nu.

Vi håller ihop, ställer upp för varandra, många riskerar sina liv för att hjälpa. Men djurrättsterroristerna gör tvärtom. Det får räcka nu. Foto: Privat

Det fina med människan är att vår vilja att hjälpa varandra verkar öka i kris. Vi släpper gammalt groll och ställer upp för varandra, hjälper till så gott vi kan, vi gläds och lider tillsammans. När skogsbränderna härjade som mest för ett par år sedan slöt massor av människor samman för att bara hjälpa till. Många kastade sig rakt in i infernot utan att tveka.
Idag sitter vi tillsammans mitt i ännu en kris, men gigantisk i jämförelse, covid-19. Vi själva, nära och kära blir sjuka omkring oss, vissa blir jättesjuka, några så sjuka att de dör. Vi befinner oss i en surrealistisk mardröm.

Ljuset är alla underbara människor som ställer upp, framför allt i vården och volontärer som gör allt för att bara hjälpa och en ökande känsla av välvilja från omgivningen.
De flesta förstår nu också betydelsen av självhushållning.  Våra bönder lyfts äntligen fram, de som producerar vår mat och som faktiskt är de som kan få oss att överleva i en kris. Att inte alla förstår det är obegripligt.
Här finns förstås även vi jägare med på ett hörn. Allt fler väljer svenska livsmedel. Och vi jägare kan också bidra med det nyttiga viltköttet.

Att vissa korkskallar organiserar sig i sjuka grupper som har som enda syfte att förstöra och agera precis tvärt emot människors gemensamma strävan att hjälpa varandra ur en djup kris är hårresande.

Men alla förstår inte. Inskränkta individer existerar på sina håll, det får man räkna med. Men att vissa korkskallar organiserar sig i sjuka grupper som har som enda syfte att förstöra och agera precis tvärt emot människors gemensamma strävan att hjälpa varandra ur en djup kris, är hårresande.
Jag pratar förstås om djurrättsterroristerna, alltså de som saboterar för jägare och brukare. Mitt i en av de värsta kriserna vi skådat i Sverige i modern tid ska ingen tro att de ställer upp för andra människor. Tvärtom.
Istället lägger dessa antidemokratiska krafter just nu ännu mer tid på att hänge sig åt att hänsynslöst vrida om instuckna knivar igen och igen, och att brutalt sparka på dem som redan ligger.

Jag har under flera år levt med något svart som växer inom mig varje gång en ny människa får sitt liv förstört av djurrättsaktivister. Men när de igår gottade sig åt radioprogramledaren och även hängivne jägaren Adam Alsings död på en Facebooksida, då får det räcka. Vi måste få ett slut på det här.
Och det lilla svarta i mig växte snabbt till något mycket större.
Jag läste skiten och inuti gick någonting sönder av den totala bristen på respekt för en medmänniska.
Att känna medlidande för en sörjande familj. Att visa respekt. Det är grundläggande. Vi som står vid sidan om kan bara, så gott det går, försöka skicka medmänsklighet och värme till de närmaste. Och vi kan sörja själva. Att Adam Alsing och andra fina människor tas ifrån oss på det här viset på grund av detta vedervärdiga virus är förfärligt.
Hur kan de förbannade djurrättsterroristerna inte förstå det?

När förlorade de sin medmänsklighet? När blev de så sjuka i huvudet?
Nej, jag kommer aldrig, med betoning på aldrig, att nämna de här antidemokratiska, saboterande organisationerna vid namn. På samma sätt som jag inte namnger någons hemorrojder. Det här är samhällets hemorrojder, ondsint skit som alla vill bli av med.
På sociala medier sprider de sin okunskap, det de förmedlar är oftast så ofantligt okunnigt och rentav enfaldigt att man undrar om det kanske är små barn som driver på och eldar på det egna hatet mot andra människor. Att de inte förstår bättre. Alla som protesterar raderas eller döljs snabbt i kommentarsfälten.

I debatten som uppstod efter det respektlösa inlägget fanns 418 kommentarer eftersom människor som tog mycket illa vid sig protesterade. Men ALLA kritiska kommentarer doldes eller raderades snabbt. Det har resulterat i underliga kommentarstrådar där jaktsabotörer diskuterar ingående med sig själva.

Vi andra försöker tillsammans få livet och samhället att gå ihop så gott det går. Många sträcker ut hjälpande händer och riskerar sin egen hälsa och till och med sitt liv för att hjälpa andra.

Djurrättsterroristerna gör precis tvärtom. De går istället man ur huse för att trakassera naturbrukare ännu mer, förstöra livet för laglydiga familjer, vuxna och barn, bryta sig in i privat egendom, stressa djur, såga ner jakttorn och klippa sönder hägn där tamdjur som levt skyddade plötsligt slits ut i otrygghet. Djuren klarar sig inte länge om de inte kan fångas in igen.
De säger sig handla i djurens namn – i själva verket är de rena djurplågare.

Jag vet att det finns politiker som försöker göra något för att få stopp. En av förkämparna är riksdagsledamoten Kjell-Arne Ottosson (KD) som kontinuerligt ifrågasätter den brottsliga djurrättsaktivismen. Senast i en fråga till regeringen som i sitt svar visar att lite ändå har gjorts. Många fler försöker. Man hittar otaliga motioner i ämnet. Men det verkar inte räcka till.

De här individerna är terrorister, landsförrädare, som motverkar sund djurhållning och en livsnödvändig strävan för Sverige att närma sig något som åtminstone påminner om självhushållning. Alltså att vi ska klara oss den dagen det blir kris på riktigt. När vi inte kan importera nödvändig mat. När alla, till och med idioterna, inser att vi är beroende av våra bönder och jägare.
Vi behöver åtgärder nu mot de som saboterar vår överlevnad och sparkar på människor i sorg. Det mörka som växer i mig, växer också i väldigt många andra. Det djurrättsterroristerna gör är en spark i arslet på vår demokrati.

Efter gårdagens respektlösa, vedervärdiga inlägg på sociala medier börjar mörkret ta över, åtminstone mig. Just nu hatar jag de här människorna. Vi får hoppas att det lägger sig igen. Hat leder ingenstans.
Vi är många som för länge sen slutat acceptera att se våra egna och andras liv helt kallsinnigt ödeläggas på det sätt som sker idag. Djurrättsterrorismen måste få ett slut.
Jag hoppas att något händer innan mörkret tar över oss helt. För mycket mörker skapar olycka för alla inblandade.
Men hur länge ska vi som är laglydiga bara stå och se på?

Har du sett något Facebook-inlägg som är så dumt att du måste skratta? Foto: Kon Karampelas/Unsplash

Har du läst något obeskrivligt korkat inlägg på Facebook? Det är klart du har. Annars har du inte varit där. Idag går det inte att bläddra igenom inläggen utan att stanna upp och undra varför en del människor får mental kortslutning när de hamnar bakom tangentbordet.
Jag måste erkänna. Jag har skannat av sociala medier mest hela helgen. Jägargrupper, politik, samhällsdebattörer, olika organisationer och massa annat. Och dessa personer finns överallt.

Vad är det grejen med tangentbord? Varför försvinner alla kognitiva förmågor hos vissa människor så fort de närmar sig ett sådant? Stavningsförmågan ebbar ut, svordomar, kraftuttryck och mobbing blandas sedan ihop till en verbal imbecill uppstötning.
Jag får ofta lust att ringa en del av dessa människor, lägga huvudet på sned och med psykologröst fråga: Hur mår du, innerst inne?
Naturligtvis ringer jag inte. Jag är ju svensk.

Jag påstår inte att detta är korkade människor. För det är de inte. Det är bara att de framställer sig som sådana. Och de lyckas väldigt bra.
Här ska du få några tydliga kännetecken på hur du känner igen en förnuftig människa som drabbas av hjärndränage så fort den vistas nära sociala medier.
• Personen tror att den vet bäst om allt, samt förenklar världen och generaliserar allting utifrån sig själv
• Personen använder härskartekniker för att trycka till människor
• Personen har enkla lösningar på problem och ser sig som sanningssägare
• Personen framställer andra människor i negativa ordalag – de förstår inte
• Personen livnär sig på bekräftelse
• Personen saknar självkritik

Men lika märkligt är att det finns smarta och begåvade människor som tappar alla sans och balans när de läser deras smörja. Istället för att skaka på huvudet börjar de skriva kommenterar: ”Bra skrivet”, ”Helt rätt”. Vad heter deras sjukdom?
Jag förstår ingenting.
Vi har alltså en stor mängd personer som skriver korkade saker, som en annan stor mängd människor tycker är bra och helt rätt. Jag hoppas att de menar:
– Det är bra – och helt rätt – att du skriver detta på Facebook. För hade du gjort det någon annan stans borde du ha burats in.
Gillande och inställsamma kommenterar får ofta denne inläggsmaskins självbild att växa. Bekräftelsen blir ett livselixir som ger kraft att fortsätta.

Det är inte fel att påstå att dumheten är gränslös på Facebook. För på den platsen får man vara nästan hur enfaldig som helst. I yttrandefrihetens namn får man skriva saker som alla som gått ut mellanstadiet – med i alla fall betyg i något ämne – skulle beteckna som puckat.
Ibland blir inläggen så absurda att det blir svårt att förstå om det rör sig om humor eller samhällskritik.
Mitt råd är att läsa dessa som humor. Det blir lite roligt när någon vill lösa krisen i Mellanöstern med Swexit. Eller på allvar menar att glesbygden i norra Sverige gynnas av snabbtåg mellan de tre största städerna i södra delarna av landet.

Ett annat råd är att inte ta dessa människorna på för stort allvar. De visar nämligen inte sina bästa sidor. För de bästa sidorna skulle inte locka fram några diskussioner eller några ”Helt rätt”. De sidorna är nog mest mellanmjölk – ungefär som du och jag.
Tro för Guds skull inte på deras enkla lösningar, eller att de står för något utvecklande. De drivs istället av att kritisera och säga nej. För det är mycket enklare att säga nej än ja.
De vill ofta att man ska man lämna föreningar, bojkotta politiker, ifrågasätta forskning eller företag och massa andra saker. I deras värld är en sakfråga alltid viktigare än helhetssyn. Så räkna inte med att du hittar några nyanserade resonemang i deras texter.
Mitt bästa råd när du möter dessa människor på Facebook är: Skratta högt och länge. Ägna sedan Abraham Lincolns citat en tanke: ”Det är bättre att tiga och bli misstänkt för att vara idiot än att öppna munnen och röja alla tvivel.”

Ps. De som efter att ha läst denna blogg väljer att kommentera den med ”Helt rätt” eller ”Bra skrivet” måste betecknas som synnerligen anmärkningsvärda människor.

Om människor känner att samhällskontraktet är brutet finns inte samma vilja att kompromissa. För jägarna och många av dem som lever i vargland finns inte längre detta outtalade avtal med makten. Sveket har blivit för stort.

Som jägare och tamdjursägare i vargland förväntas du alltså vara tacksam. Trots att makten, den långt där borta, förstör dina möjligheter att leva ditt liv med naturen, jakten och dina hundar. Plötsligt ingår du inte längre i överenskommelsen. Foto: Madeleine Lewander

 

”Tänk på barnen som svälter”. Tror vi är många som kommer ihåg de där orden från när vi var små när vi övertalades att äta något vi inte tyckte om.

Det bakomliggande budskapet var enkelt, ”Skäms! Du ska vara nöjd och tacksam för det du har”.
Ja, så tvingade man ju i sig de där överkokta burkärtorna och tänkte att man var tacksam eftersom de svältande barnen aldrig fick överkokta burkärtor.

Så är många av oss uppväxta och nog hänger det med. Vi är tacksamma för allt. Vad som än händer. Om vi inte är tacksamma – skäms! Det är också exakt den retorik de så kallade betraktarna använder mot oss som vill förvalta vargen. Vi som har mage att protestera mot hur det ser ut idag. Vi ska inte klaga, tänk på de svältande barnen!

”Utan Luther stannar Sverige”, skrev teologen Gustaf Wingren (1910–2000). Han menade att det är Luther som vi i de skandinaviska länderna har att tacka för vår arbetsmoral.  Det verkar vara från just Luther som de moraliska värderingar som sätter både individen och samhället i centrum kommer.

Och så var normen, vi nöjde oss, för vi hade det ändå rätt bra. Vi fick något tillbaka. Arbetsmoralen var hög, samhället tog hand om oss, vi litade på myndigheterna. Vi kände tillit till samhället.
Visst kunde saker bli fel men vi litade på att samhällsapparaten och våra demokratiskt folkvalda tog hand om felaktigheterna. Ibland knöt vi näven i fickan men trodde ändå någonstans på att samhället skulle göra sitt bästa för oss.

Då levde landet på ett annat sätt. Även om mäktiga statens toppar även då mest fanns i Stockholm, hade makten långa tentakler som rörde sig ut i och kände av verkligheten i de flesta landsändar. Demokratins krafter var mer spridda över hela landet. Muskler i byhålorna. Och även om vi alla var tvungna att kompromissa en del störde det oss sällan till frustration. Tacksamma.

Plötsligt ingår du inte längre i överenskommelsen. I den lilla maktkoncentrerade bubblan är vargarna viktigare än du. Du får inte längre något tillbaka.

Men så hände något.
Den centraliserade makten, som en stor bläckfisk, började lägga på sig och blev allt större, men bara själva kroppen växte inne i storstan, inte tentaklerna ut i landet, de började istället krympa.
Jobben hittades mer och mer i den stora staden. Urbanisering. Människor flyttade från glesbygden och matade på denna centraliserade maktkropp som blev större medan tentaklerna blev allt kortare. Idag finns bara antydningar till små stumpar kvar av de tentakler som tidigare nådde långt ut i verkligheten.
För den svenska jakten, jordbruket och glesbygden har det inte varit en bra utveckling. Idag är det så många som inte längre har en aning om hur vi lever eller vad vi gör.

Men hela tiden har förväntningarna på oss här ute varit att vi ska vara nöjda. Och tacksamma.

Denna maktbubbla har länge ignorerat verkligheten och istället byggt egna verklighetsfrånvända uppfattningar om hur livet utanför fungerar.
Kvar finns idag bara förväntningar på dig, att du borde finna dig i din lott och vara nöjd med det du har utan att ställa krav. Allt medan din verklighet ignoreras och du istället förväntas skala ner ännu mer på din livskvalitet, le och vara nöjd.

Som jägare och tamdjursägare i vargland ska du alltså vara tacksam. Trots att makten, den långt där borta, med några få undantag, förstör dina möjligheter att leva ditt liv med naturen, jakten och dina hundar . Plötsligt ingår du inte längre i överenskommelsen. I den lilla maktkoncentrerade bubblan är vargarna viktigare än du.
Du får inte längre något tillbaka. Det är slut med fruktsamma kompromisser med människor utan handlar om maktfullkomlighet uppifrån.

Hallå, makten! Det funkar inte så. Om man ska ta, då måste man kunna ge.
Men det kontraktet är brutet. Och det var definitivt inte människorna där ute som bröt det, det enda de ville var att behålla sin livskvalitet. Den tas nu brutalt ifrån dem. Trots att de till och med ropar på hjälp.

Det hela är rätt enkelt. När ni som har makten bara tar och inte längre ger något tillbaka. Då tar den eviga tacksamheten slut. Och ni kan äta upp era överkokta burkärtor själva.

”Ni kan ignorera verkligheten, men ni kan inte ignorera konsekvenserna av den ignorerade verkligheten,” som filosofen sa en gång.