Alltför få ser och förstår den känsla av hopplöshet som härskar i vargens land. Foto Mostphotos Anders Bromé.

 

Vargförvaltningen omfattas idag av ett stort mörker, eftersom det inte kan anas någon ljusning på hur vargen ska hanteras. Tiden går och situationen blir allvarligare och allvarligare, eftersom alltför många inte förstår orsakerna bakom det hopplösa tillståndet.

Detta är ett långt blogginlägg där jag försöker spegla de upplevelser och känslor som många i rovdjursområdet känner.’

 

Den 12 september 2013 lade regeringen, under Fredrik Reinfeldt, fram propositionen En hållbar rovdjurspolitik. Det är ingen underdrift att påstå att redan då var rovdjursförvaltningen konfliktfylld och fastlåst. Redan då var förtroendet för myndigheterna, som hanterar vargförvaltningen, i botten. Redan då hade staten brutit sina löften så många gånger att människorna som påverkades negativt av vargarna slutat att höja på ögonbrynen.
Propositionen var inte revolutionerande på något sätt. Men det var en tydlig markering mot att vargstammen skulle stå på ständig tillväxt, vilket en del ville. Istället skulle vargen förvaltas, det vill säga jagas och hållas på en nivå så att kostnader och umbärande hölls så låga som möjligt.
Vargstammen skulle inte bara finnas i några få län i Mellansverige. Fler skulle gemensamt bära bördan. Med en tydligt begränsad vargstam skulle konsekvenserna inte behöva bli så outhärdliga av spridningen. Besluten om vargarna skulle även fattas regionalt, så att invånarna kände att de kunde påverka sin livssituation. Vargarna, jakten, tamdjurshållningen skulle därmed kunna överleva i en reglerad men påtvingad symbios.

Propositionen var en kompromiss. Ett mastodontverk i att försöka hitta en mittenfåra – en ny nivå på lagom som kunde skapa ro och tillförsikt. Och detta behövdes. Vargförvaltningen hade kört i diket och ingen trodde på myndigheternas förmåga att komma upp på vägen igen.

När riksdagen klubbat igenom propositionen skedde detta med en stor majoritet. Detta ingav hopp. När en så stor del av landets högsta beslutande organ stod bakom En hållbar rovdjursförvaltning så skapades en förtröstan om att det kanske fanns en väg framåt – trots allt. Att staten äntligen förstått de drabbades situation, hört deras rop på hjälp och sett problemen som de brottas med.
Det fanns ingen eufori. Det fanns inte ens glädje. Men det grodde en hoppfullhet, om att det kunde bli en förändring. Men det fanns också en väldig skepsis. Människorna som kände sig svikna och ohörda ville se verkliga åtgärder innan de trodde på beslutet. De hade blivit lurade för många gånger för att tro på tomma ord.
Det fanns med andra ord en gyllene chans att styra upp från vargdiket. Sätta tydliga mål och styra i den riktning som beslutet lagt fast.

Sju år senare – idag – finns ingen hoppfullhet. Däremot härskar hopplösheten i spåren efter en havererad hantering av vargpopulationen. Ingen med sunda värderingar och realistisk framtidstro ser en väg till en fungerande vargförvaltning.
Genom att byråkratisera, lägga säkerhetsnivå på säkerhetsnivå, höja ambitionerna om vargstammens storlek, ta makten ifrån länen har Naturvårdsverket inte tagit tillvara på kompromissens styrkor. Istället för att styra upp mot vägen har man svängt ut i ett bottenlöst kärr. Härifrån syns ingen väg. Här sjunker man bara djupare och djupare ner i hopplöshetens gyttja.
Naturvårdsverkets ambition om att säkerställa vargens överlevnad har gång på gång missat den allra viktigaste pusselbiten – människan. Vargen är alltså inte en särkopplad del av naturen. Det är en bit som måste passa ihop med många andra för att bilda en helhet. Men kompromissens pusslande fick stå tillbaka för inavelskoefficienter, bevarandestatus och styrning. Ensamma och övergivna lämnades de som tvingades leva med konsekvenserna kvar – utan hopp och utan någon väg framåt.
Vill man vargen något gott måste man inse att vägen dit går igenom att främst göra situationen bättre för de människorna som drabbas och känner sig nedtryckta i gyttjan. Helhetssyn handlar om att se alla. Mest av allt måste uppmärksamheten riktas mot de som betalar det högsta priset för vargarnas närvaro.

Naturvårdsverket får oförtjänt mycket kritik. För väldigt mycket av den situation som de drabbade upplever kan myndigheten inte styra över.
Det är naturligtvis absurt att den enda gången polisen kommer till den lilla byn i Gävleborg är när man ska gripa en person som misstänks för att illegalt ha dödat en varg. Polisen kom inte när det stals båtmotorer eller när en person körde rattfull. Men ett stort antal dök upp och grep en man som eventuellt kunde vara skyldig till illegal jakt.
Upplevelserna om hur staten ser och behandlar människorna i byn minskade inte av att personen var helt oskyldig. Han fick sitta häktad i en månad och vara misstänkt i tre år innan fallet skrevs av. För detta fick han 31 000 kronor i skadestånd. Först misstänkliggöras och häktas. Sedan inga offentliga ursäkter eller skadestånd som kan lindra förödmjukelsen.
Sådana här skeenden sätter djupa sår i människor som redan känner sig nedtryckta och ohörda. Man behöver inte fundera vem som fick empati och vem som fick skulden.

Hur gärna man än vill belasta Naturvårdsverket för detta så är det inte myndighetens fel att det fungerar så här. Men det är i egenskap av att myndigheterna tillsammans bildar det vi kallar staten – som regler, lagar, agerande och brist på agerande – bygger förakt för vargförvaltningen.
När företrädare för myndigheter och politiken ska förklara varför det blivit så här framträder en skrämmande bild av avstånd mellan den som upplever saker och den som bestämmer. De bestämmande har nämligen inte sett eller förstått komplexiteten och djupet av frågan. De har ingen aning om hur bottenlös känslan av utanförskap är. Förstår man inte ämnet och alla aspekter av detta kan man heller inte bygga förståelse eller trovärdighet.

SLU har undersökt och kommit fram till att den illegala jakten har blivit omfattande i landet. Illegalt dödande av djur är förkastligt. Det är naturligtvis helt galet att människor tar lagen i egna händer. Tjuvjakt är alltså alltid fel – alltid. Om något så är den illegala jakten ytterligare ett bevis för att förvaltningen misslyckats.
Men det som är mest intressant är orsaken bakom det illegala dödandet. Vad är det som gör att laglydiga människor är beredda att ta långa fängelsestraff? Varför äventyrar vanliga arbetare, sjuksköterskor och bönder sin framtid för att skjuta en varg?

Staten – och dess företrädare – måste börja förstå att orsaken innehåller fler dimensioner och mer komplicerad än att det finns för mycket varg. Rötterna sitter mycket djupare och rör möjligheter, framtidstro och medbestämmande.
Jag pratade med en jägare som har flera vargrevir runt sina jaktmarker. Han är också emot illegal jakt, men uttryckte sig så här.
– Jag kan inte fästa något hopp till att staten gör något som förbättrar situationen för mig. De har aldrig i handling visat någonting. Jag kan inte släppa mina jakthundar. Om jag ska få det bättre måste jag sätta hopp till att någon illegalt skjuter vargar. Så sjuk är situationen för mig och många andra. Vi har måste hoppas på lagbrott för att få till en förändring?
Jag tycker att han på ett bra sätt beskriver en av orsakerna bakom den illegala jakten.
Och kanske finns där en del av förklaringen till är att det börjar dyka upp en acceptans för illegal jakt – brottslig verksamhet – i vissa områden. Det är dags att inse det kapitala misslyckandet. Det finns ingen som löser människornas problemen. Ingen som förstår. Ingen som bryr sig.
De får aldrig veta när det kan bli bättre, eller vad det långsiktiga målet är. Det saknas en strimma av hopp och något att se fram emot.

I vargens land härskar hopplösheten, i väntan på att regering och riksdag tar tillbaka makten.

 

För många år sedan följde jag med under ett trafikeftersök. Då hade jag själv inte börjat jaga utan hängde bara med, ung och ovan. Ett mindre vildsvin, troligen årsgris, hade blivit påkört men rört sig från platsen.

Visst måste vildsvinsstammen bli mindre. Men inte på bekostnad av respekt och etik.  Foto: WildMedia/Mostphotos

Vi började spåra med hund och plötsligt, efter en stund, reser det skadade vildsvinet framför oss och hasar gällt skrikande från oss på sina enda två fungerande framben. Det handlade bara om några sekunder, min jägarkompis var beredd och sköt snabbt ett dödande skott. Men mina tårar rann. Bilden sitter kvar.
Jag har senare varit med i liknande sammanhang men har då kunnat vara mer förberedd trots att det gör ont i själen att se ett djur lida på det viset.

Jägare vill inte att något djur ska lida. Inte vildsvin, inget djur alls. Därför har vi skapat och förhåller oss till något som kallas jaktetik. Visst finns det lagar som säger att vilda djur inte ska utsättas för onödigt lidande men våra jaktetiska regler går långt utöver vad lagstiftningen kräver. För att vi bryr oss.

Jag förmänskligar inte djur men jag vill inte se ett enda djur lida. Och precis så funkar det i jakten.

Men vi har för många vildsvin i delar av vårt land. Lantbrukare lider av svåra skador på sina grödor trots att svenska jägare skjuter galet många vildsvin, långt över 100 000 per år, och står till förfogande om lantbrukare behöver snabb hjälp.

Visst måste vildsvinsstammen bli mindre. Men inte på bekostnad av respekt och etik.
Dessutom härjar nu en fruktansvärd virussjukdom hos vildsvin och tamgrisar, afrikansk svinpest. Den sprids i snabb takt över världen och knackar nu på dörren till Sverige.
Jägareförbundet har tillsammans med flera myndigheter och organisationer försökt att gå ut med information om denna allvarliga sjukdom och hur vi alla kan undvika att sprida den vidare. Vi informerar i alla tillgängliga kanaler.

Men just när det gäller vildsvin verkar massor av människor ha tappat det helt. Och det är inte jägare.
Vildsvinet hatas på ett sätt som närmast är att betrakta som omänskligt. Grymheterna i kommentarer på sociala medier vet inga gränser.
All respekt är som bortblåst. Alldeles för många välkomnar sjukdomen ”för att bli av med ohyran”.

Vildsvinen ses som djävulens påfund där vilka medel som helst är tillåtna för att döda dem. Att de möjligen plågas är betydelselöst. Jag vill poängtera att jag aldrig har sett en jägare kommentera på det viset. Aldrig.

Vildsvinen ses som djävulens påfund där vilka medel som helst är tillåtna för att döda dem. Att de möjligen plågas är betydelselöst. Jag vill poängtera att jag aldrig har sett en jägare kommentera på det viset. Aldrig.
Hur kan till synes normala människor, vanliga medelsvenssons, med en kattunge i profilbilden på Facebook önska att ett annat djur dör av ett plågsamt virus?

Så här dör ett vildsvin eller en tamgris av afrikansk svinpest enligt Statens veterinärmedicinska anstalt SVA:
”Akut form av afrikansk svinpest börjar med hög feber som följs av upphörd foderlust och nedsatt allmäntillstånd. Dräktiga suggor kastar vanligen på ett tidigt stadium. Huden blir ofta blåaktigt missfärgad på delar av kroppen. Gången är ostadig och okoordinerad. Andningssvårighet, ögonflöde, kräkningar, diarré samt blödningar från mun och ändtarm är andra symtom som kan ses. Smittade djur dör vanligen inom fem till tio dagar.”
I fem till tio dagar tycker alltså människor att det är okej vildsvinen plågas innan de dör. Mysigt.

På samma sätt drabbas våra tamgrisar. Om sjukdomen sprider sig till Sverige innebär det dessutom en ekonomisk katastrof som inte bara går ut över våra svingårdar utan får stora negativa konsekvenser i hela landet, inte minst för landsbygden. Näringar och människors hela levnadssituation riskerar att slås ut.
Vi ska ta det här på största allvar. Många organisationer och myndigheter, inte minst Svenska Jägareförbundet, står under högsta beredskap.
Men vi måste göra det här med ryggradsetik.
Tendensen i samhället från vanliga, till synes normala, människor som utan samvetsbetänkligheter önskar livet ur alla vildsvin på det ena sättet mer makabert än det andra, är skrämmande.
För vad händer egentligen med oss människor om vi inte längre ser vildsvinet för all ohyra? När etik, respekt och empati suddas ut.
Vad blir vi då?

Är du jägare och kvinna och emellanåt vill jaga med bara dina tjejkompisar? Det kan du glömma om en grupp människor inom jakten får som de vill.

Om kvinnor inte får jaga enbart med varandra, ska vi kanske ordna manliga förkläden? Är det mer okej då? Foto: Madeleine Lewander

Titt som tätt poppar de upp, jägarrösterna som anser sig kunna styra över hur du och andra ska leva sina jägarliv.

Jag tror att många vet exakt vilka jag menar. Allt som har direkt med kvinnor och jakt att göra ifrågasätts. För kvinnornas och jaktens bästa tror de. Kvinnor ska klumpas ihop med män. Alltid.
Men att försöka att styra upp kvinnor som jagar har inte ett dugg med jakt att göra. Eller med kvinnors bästa.
Och att tro att man vet vad som är bäst för kvinnor som jagar, utan att ens fråga dem, är bara dumt.

Att du älskar att jaga, vill lära dig mer, följer lagar, regler och jaktetiska värden bryr de inte sig om.

I den här speciella tyckargruppen får du som är kvinna inte jaga med vem du vill. Du ska bara jaga med män. Kvinnor i jaktliga nätverk ratas speciellt.  Nej, jag skojar inte.

I den här speciella tyckargruppen får du som är kvinna inte jaga med vem du vill. Du ska bara jaga med män. Kvinnor i jaktliga nätverk ratas speciellt.  Nej, jag skojar inte.

Nyligen berättade en duktig jägare på sociala medier om en tjejjakt som hon anordnat privat med sina vänner.
Det resulterade i att hon taggades och hängdes ut i en stor jaktgrupp på Facebook där trådstartaren ifrågasatte henne och lämpligheten i att kvinnor jagar tillsammans.
Kontentan av anklagelserna var att jagande kvinnor i grupp är av ondo.
Resonemanget är korkat. För hur många ”killjakter” går det på en ”tjejjakt”? Det behövs ingen raketforskning för att förstå att det blir väldigt många ”killjakter”.
Oftast är det ju faktiskt så att bara män jagar tillsammans. Vilket inte är så konstigt. Det är så det ser ut.
Antalet jagande kvinnor i Sverige är cirka 20 000 och ökar varje år men är fortfarande bara sju procent av den totala jägarkåren. Sju ynkliga procent och ändå vill en grupp människor inskränka kvinnors möjligheter.
Om man vill att fler kvinnor ska delta i jakten är det oerhört dumt att propagera för att väsentliga och uppskattade delar ska tas bort. Det ena utesluter inte det andra. Vill vi att fler än sju procent av jägarkåren ska bestå av kvinnor måste vi jobba från flera håll.

Konstellationerna kan variera. Kvinnor jagar själva, med andra kvinnor, med män eller med både och. Vi har också kvinnor som bildar nätverk och försöker anordna skytte och jakter tillsammans. Vi väljer naturligtvis själva vem vi vill jaga med.

Man kan undra på vilket vis just alternativet jagande kvinnor i grupp drabbar de som bråkar? Jag har svårt att komma på något alls. Borde vi ta med manliga förkläden? Blir det bättre då?
Kan det vara ordet tjejjakt? Får man inte säga tjejjakt? Är det själva ordet som sticker i ögonen? Är det så ligger problemet oavkortat hos den som är allergisk mot ordet. Ett ord som någon uppfattar som läskigt påverkar knappast jakten negativt. För det är jakten som är väsentlig, eller hur? Inte vad en grupp jägare har mellan benen.

Vem jag jagar med har ingen med att göra. Ingen. Att någon ens tror att man kan ta sig rätten att bestämma det är bara horribelt.
De här människorna borde fatta att jakten faktiskt är större än deras egen navel. Att det enda de åstadkommer med sitt hojtande är att försvåra för många kvinnor som faktiskt kommer in i jakten med hjälp av jaktkompisar som också råkar vara kvinnor.

Och vad finns kvar, om den här åsiktskorridoren skulle få som den vill?
Svaret är att vi då är tillbaka på ruta ett. Då får vi börja om. Om vi orkar.
För även om många vill JÄTTEMYCKET att kvinnor ska vara välkomna in i jaktlagen på lika villkor så ser verkligheten annorlunda ut. Det finns fortfarande alldeles för många hjärnor som inte hänger med i det resonemanget.
Tomma ord och anklagelser riskerar att förstöra den lilla grund som ändå skapats för att fler kvinnor som vill jaga också ska få göra det.

Varför agerar inte högsta ledningen för Sveaskog när varumärket fylls med negativitet, undrar Magnus Rydholm. Foto Mostphotos/Trullsa

 

Ibland försvinner jag in i mig själv och blir  konfunderad och funderande. När jag inte förstår hur människor tänker eller varför de agerar på visst sätt landar jag ofta i ett Gordiskt grubbleri. Jag försöker hitta vinklar och vrår, sätta mig i deras situation och så vidare – allt för att förstå varför.
Sveaskogs märkliga agerande, främst runt älgen och älgjakten, har försatt mig i en dyster begrundan där jag aldrig verkar nå fram till någon förståelse.
Låt mig slå fast några saker. Sveaskog är ett statligt bolag som ska tjäna pengar. Företaget konkurrerar med andra bolag och måste därför agera affärsmässigt. Så ser förutsättningarna ut.
Men affärsmässighet kan se väldigt olika ut. Det finns inte bara en väg som leder till lönsamhet. Tvärtom. Det finns massor av strategier som på olika sätt kan skapa lönsamhet.
En viktig pusselbit för att skapa lönsamhet är hur varumärket ser ut. Man kan beskriva varumärket med hur företaget upplevs. Med andra ord, den bild av företaget som kunder, leverantörer och allmänhet får när man hör bolagets namn. Helt enkelt vad bolaget symboliserar.
Och det är här jag fastnar i grubblerier. Jag förstår inte hur ledningen för Sveaskog tänker. Ledningen försöker inte heller hjälpa mig med någon förklaring, när den startat ett korståg mot älgar, jägare och miljörörelse. Ett krig där man nyttjar feodala metoder och maktspråk som standardmetod 1A.
Låt mig göra ett retoriskt påstående: Om allmänhetens bild av Sveaskog mer börjar likna Stasiskog, tror jag att man är farligt nära gränsen när lönsamhet inte enbart kan vara den viktigaste prioriteringen.

Sveaskogs högsta ledning verkar dock inte – utåt mot oss konsumenter – reflektera över hur varumärket konsekvent laddas med negativa värderingar, utan kör vidare på en enkelriktad lönsamhetsväg där sikten åt sidorna skyms av stock och massaved. Man ser inte protesterna mot hur bolaget agerar. Ledningen ser reagerar inte heller över att den lilla människan – längst ut och närmast verkligheten – kommer i kläm.
Ett stort antal personer som jag pratat med uppfattar idag Sveaskogs varumärke som hårt, stelbent och skoningslöst. Detta kan knappast kan upplevas som ett upplyftande betyg.

Låt mig var tydlig med att lönsamhet är något positivt. Det är lönsamheten som ger företaget möjlighet att bygga förtroende, förståelse och utveckling. Det är lönsamheten som skapar utrymme till att stärka varumärket med goda värderingar. Så jag är inte emot att Sveaskogs ska tjäna pengar.
Men det blir samtidigt allt viktigare i dagens samhälle att företag står för något positivt. Tidigare kunde man locka den bästa personalen med höga löner. Men det räcker inte längre. Den yngre generationen vill sällan jobba i företag som upplevs rasera och förstöra. De vill bidra till ett bättre samhälle.
Så vad företag står för och vad det symboliserar i allmänhetens, kundernas och medarbetarnas medvetande kommer allt mer att avgöra dess framgång. Läs meningen igen. Den är helt central.
Jag saknar alltså ett helhetstänk och en mänsklighet i Sveaskog, som vanligt folk kan relatera till. Istället sägs lokala jaktlag upp för att Sveaskog vill ha in utsocknes jägare med tjockare plånböcker. Men det finns en kortsiktighet i detta som är uppenbar. Hur troligt är det till exempel att det nya jaktlaget – som inte bor på platsen – kämpar med att fälla de sista älgarna framåt vinterkanten? Svaret är givet.
Naturligtvis påverkas bilden av Sveaskog utifrån hur det hanterar dessa enskilda frågor. Naturligtvis laddas varumärket med negativitet.
Jag tror inte jag är ensam med att grubbla kring hur ledningen för Sveriges största skogsbolag tänker och resonerar. Jag undrar också om politikerna som formulerar ägardirektivet är nöjda med bolagets agerande? Är kortsiktig och maximal lönsamhet det viktigaste eller finns det andra värden som ska uppnås?
Jag hade velat se Sveaskog som en nytänkare, innovatör och föregångare för ett mer hållbart och grönare skogsbruk där människan alltid är viktig – inte minst de lokala människorna som utgör grunden för företages existens. Detta skulle nämligen också kunna vara en strategi mot en ökad lönsamhet – och samtidigt leda mot en positiv utveckling av skogsbruket.
Men jag ska villigt erkänna att min kunskap inte räcker till för att se varför Sveaskog agerar så här. Någon ur Sveaskogs högsta ledning får gärna förklara detta för mig. För jag förstår inte.

Människan blir en produkt av sina erfarenheter och sin samtid. Därför förändras både samhället och jakten. Foto Magnus Rydholm

 

Världen är verkligen upp och ner. Pandemin med Covid-19 utmanar oss. En sak är dock säker. Världen kommer inte tolkas och se likadan ut när detta lagt sig. För, exakt så fungerar vi människor. Vi lär oss och utvecklas i takt med hur omvärlden förändras. Vi blir produkter av våra kunskaper, erfarenheter och den tid vi lever i.
Även jakten är i förändringstid.
Men här går det inte lika fort. Frågan är istället hur många som uppfattar att vi är med om ett paradigmskifte. Låt mig förklara mina tankar…

Ända fram till 1940-talet fanns det väldigt sparsamt med klövvilt i södra Sverige. I stort sett all jaktlig fokus riktades mot hare, skogsfågel och änder. Visst sköts det något rådjur och någon älg. Men jakthundarna var inte avlade för att jaga klövvilt. Skogs- och jordbruk inte alls lika kommersiellt som idag. Skogsbetet vanlig. Jakten en del av försörjningen.
Men för att kunna jaga behövde vi vårda småviltet. Stammarna var inte så starka att vi bara kunde hämta hem vilt. Bytet var också viktigare än idag för köttet skapade guldkant på tillvaron, eftersom levnadsstandarden var så låg.
För att kunna jaga behövde jägaren säkerställa att viltet fick rätt förutsättningar, så att ungarna överlevde och att det fanns tillräckligt med foder och skydd. Tankarna om en aktiv jaktvård slog rot i början av 1900-talet, men växte sig stark i mitten av århundradet. I takt med att kunskapen och erfarenheterna visade att insatserna gjorde nytta blev dessa mer målmedvetna och effektiva. Jägarna kunde med egna ögon se hur man kunde skjuta fler harar om rävarna var få.
Predatorjakten blev därför viktig. I stort sett varenda jägare lade ner en ansenlig tid på att jaga räv, grävling och andra rovdjur. Även jag tvingades följa med min farfar och vittja stockfällor för mård under smällkalla vinternätter, gillra grävling-, kråk- och rävfällor.
En jägarna skulle göra – och gjorde – olika insatser för att gynna viltet. De allra flesta fällde några aspar inför vintern och anlade viltåkrar. Så gjorde man. För annars var man inte en ansvarstagande jägare.

Viltvården blev basen i den etik och moral som omgärdade jakten – den formade vår jaktkultur.

Vi sådde och vi skördade. Att vara jägare blev synonymt med att vara viltets försvarare, vilket många i samhället även idag har svårt att förstå. Att man både vill skjuta viltet och vara rädd om det.
Hur som helst, denna syn på viltet har jag och väldigt många andra fått lära oss som små. Vi har sedan andats och levt med att jakt och viltvård inte är två saker. Det hänger ihop.

Idag ser viltstammarna annorlunda ut. Få nyblivna jägare köper en hagelbössa som första vapen. Småviltjakten är inte längre det som hägrar. Istället är det främst klövviltsjakten som lockar. Stammarna på klövvilt är också med historiska mått väldigt starka. Dov-, kron- och vildsvin ökar i antal. Älg och rådjur ses som självklara inslag i skogen. De stora rovdjuren blir också vanligare och påverkar hur vi jagar.
Skadorna som viltet orsakar på skog och grödor är – på viss håll – bekymmersamma för markägarna. Istället för mer viltvård behövs allt oftare mer jakt för att balansera klövviltstammarna. Samtidigt minskar mångfalden i naturen i takt med att brukandet effektiviseras och rationaliseras. Utrymmet för viltet minskar.
Idag behöver jägarna inte vårda klövviltstammarna för att ha något att jaga. (Låt mig tydliggöra att viltvård behövs för många arter i det hårt brukade landskapet. Men klövviltet har gynnats av det skogs- och jordbruk som bedrivs). Istället utförs viltvård främst för att minska skador och öka möjligheten till hög avkastning på jaktmarken – inte för att säkerställa att det finns vilt att jaga. Självklart finns det undantag för detta. Viltvården för fältviltet är en sådant undantag. Här utförs åtgärder för säkerställa miljöer så viltet kan överleva i odlingslandskapet. Problemet är att det alldeles för få som sysslar med detta, eftersom de främst vill jaga klövvilt.

Missförstå mig rätt. Jag har försöker inte slå fast vad som är rätt eller fel. Jag försöker bara förklara min spaning om hur jakten håller på att stöpas om.

Jaktmetoderna är inte heller likadana. Vi väljer andra vapen och hundar. Vi vaktjagar på åkrar och hyggen, vi fixar vildsvinsåtlar och lockar vilt på ett mer effektivt vis.
Ofta effektiviserar vi och specialiserar oss, samt använder tekniska hjälpmedel. Vi jagar helt enkelt på ett annat sätt och prioriterar andra viltslag och upplevelser. Jakten ger oss fortfarande guldkant på tillvaron, men på ett annat sätt.
Många av dessa förändringar är kopplade till hur naturen ser ut idag. Våra metoder att bruka jord och skog har ändrat förutsättningarna för viltet på ett dramatiskt sätt. Vilket också påverkat artsammansättningen.
Jag hoppas ni ser de stora förändringar som skett under det senaste decenniet.

Nu växer en ny generation jägare upp. Långt ifrån alla kommer in i jakten på det sätt vi äldre gjorde och de kommer in med helt andra perspektiv och önskningar. Detta inverkar naturligtvis på hur de ser på jakten och viltet.
Allting – från hur våra liv ser ut, vilka behov av självförverkligande vi har, samt hur dagens trender påverkar oss – och formar jägarens roll och självbild, vare sig vi vill eller ej.

De nya jägarna skapas av hur samhället, viltet, jakten och naturen ser ut – just nu. Deras erfarenheter och upplevelser kommer att avgöra vilken väg mot framtiden de väljer.

Nu kommer vi till kärnan av spaningen.
Eftersom vi är produkter av olika tidsepoker kommer våra olika åsikter kring vad jakt är skapa konflikter. Dessa dispyter dyker idag upp på debattsidor och sociala medier. De kan handla om jakttider, förvaltningsstrategier, hundar, jaktmetoder, jaktetik och mycket annat. Orsaken till tvisterna kan ofta härledas till våra olika tolkningar kring vad som är jaktkulturens innersta kärna. Två skilda synsätt ställs mot varandra.
Om jag skulle använda sociologiska förklaringsmodeller hade jag sagt att vår sekundära socialisation har varit så olika att vi många gånger får svårt att förstå varandras utgångspositioner. Eftersom vi inte ser jaktkulturens innersta värden på samma sätt, kommer vi heller inte vilja ha samma lösningar.
Vägen framåt handlar just därför om att förstå orsaken till konfliktytorna. Vi måste förstå varför vi tycker olika. För tro mig. Vi kommer även fortsättningsvis hamna på kollissionskurs när vår jaktkultur och etik baseras utifrån olika verklighetsuppfattning.
Men tro inte heller att den ena parten har rätt. Så enkel är inte verkligheten.

Låt mig summera. Jaktens innersta värderingar och synsätt håller på att förändras.
Och det sker eftersom samhället och jakten alltid har omdanats när tiden varit mogen. Nu verkar den vara det.
Och ingen kan inte stoppa utvecklingen.
Kanske kommer den framtida jaktkulturen vara i balans med samhället syn? Kanske är de framtida jägarna bättre på att försvara jakten eftersom de förstår sin tid och dess behov?
Kanske måste vi äldre vara mer öppna för nya synsätt för att göra övergången enklare och bättre, så att framtidens jägare får en reell chans att axla ansvaret för viltförvaltningen? Men även så att de tar med sig all klokskap som tidigare generationer byggt upp.
Då kan vi jägare fortsätta att göra framsteg, vilket är något helt annat än att bara gå framåt.

Sverige och hela världen befinner sig i allvarlig kris, på grund av covid-19. Vi håller ihop, ställer upp för varandra, många riskerar sina liv för att hjälpa. Men djurrättextremisterna, jaktsabotörerna, gör precis tvärtom.
Det får räcka nu.

Vi håller ihop, ställer upp för varandra, många riskerar sina liv för att hjälpa. Men djurrättsterroristerna gör tvärtom. Det får räcka nu. Foto: Privat

Det fina med människan är att vår vilja att hjälpa varandra verkar öka i kris. Vi släpper gammalt groll och ställer upp för varandra, hjälper till så gott vi kan, vi gläds och lider tillsammans. När skogsbränderna härjade som mest för ett par år sedan slöt massor av människor samman för att bara hjälpa till. Många kastade sig rakt in i infernot utan att tveka.
Idag sitter vi tillsammans mitt i ännu en kris, men gigantisk i jämförelse, covid-19. Vi själva, nära och kära blir sjuka omkring oss, vissa blir jättesjuka, några så sjuka att de dör. Vi befinner oss i en surrealistisk mardröm.

Ljuset är alla underbara människor som ställer upp, framför allt i vården och volontärer som gör allt för att bara hjälpa och en ökande känsla av välvilja från omgivningen.
De flesta förstår nu också betydelsen av självhushållning.  Våra bönder lyfts äntligen fram, de som producerar vår mat och som faktiskt är de som kan få oss att överleva i en kris. Att inte alla förstår det är obegripligt.
Här finns förstås även vi jägare med på ett hörn. Allt fler väljer svenska livsmedel. Och vi jägare kan också bidra med det nyttiga viltköttet.

Att vissa korkskallar organiserar sig i sjuka grupper som har som enda syfte att förstöra och agera precis tvärt emot människors gemensamma strävan att hjälpa varandra ur en djup kris är hårresande.

Men alla förstår inte. Inskränkta individer existerar på sina håll, det får man räkna med. Men att vissa korkskallar organiserar sig i sjuka grupper som har som enda syfte att förstöra och agera precis tvärt emot människors gemensamma strävan att hjälpa varandra ur en djup kris, är hårresande.
Jag pratar förstås om djurrättsterroristerna, alltså de som saboterar för jägare och brukare. Mitt i en av de värsta kriserna vi skådat i Sverige i modern tid ska ingen tro att de ställer upp för andra människor. Tvärtom.
Istället lägger dessa antidemokratiska krafter just nu ännu mer tid på att hänge sig åt att hänsynslöst vrida om instuckna knivar igen och igen, och att brutalt sparka på dem som redan ligger.

Jag har under flera år levt med något svart som växer inom mig varje gång en ny människa får sitt liv förstört av djurrättsaktivister. Men när de igår gottade sig åt radioprogramledaren och även hängivne jägaren Adam Alsings död på en Facebooksida, då får det räcka. Vi måste få ett slut på det här.
Och det lilla svarta i mig växte snabbt till något mycket större.
Jag läste skiten och inuti gick någonting sönder av den totala bristen på respekt för en medmänniska.
Att känna medlidande för en sörjande familj. Att visa respekt. Det är grundläggande. Vi som står vid sidan om kan bara, så gott det går, försöka skicka medmänsklighet och värme till de närmaste. Och vi kan sörja själva. Att Adam Alsing och andra fina människor tas ifrån oss på det här viset på grund av detta vedervärdiga virus är förfärligt.
Hur kan de förbannade djurrättsterroristerna inte förstå det?

När förlorade de sin medmänsklighet? När blev de så sjuka i huvudet?
Nej, jag kommer aldrig, med betoning på aldrig, att nämna de här antidemokratiska, saboterande organisationerna vid namn. På samma sätt som jag inte namnger någons hemorrojder. Det här är samhällets hemorrojder, ondsint skit som alla vill bli av med.
På sociala medier sprider de sin okunskap, det de förmedlar är oftast så ofantligt okunnigt och rentav enfaldigt att man undrar om det kanske är små barn som driver på och eldar på det egna hatet mot andra människor. Att de inte förstår bättre. Alla som protesterar raderas eller döljs snabbt i kommentarsfälten.

I debatten som uppstod efter det respektlösa inlägget fanns 418 kommentarer eftersom människor som tog mycket illa vid sig protesterade. Men ALLA kritiska kommentarer doldes eller raderades snabbt. Det har resulterat i underliga kommentarstrådar där jaktsabotörer diskuterar ingående med sig själva.

Vi andra försöker tillsammans få livet och samhället att gå ihop så gott det går. Många sträcker ut hjälpande händer och riskerar sin egen hälsa och till och med sitt liv för att hjälpa andra.

Djurrättsterroristerna gör precis tvärtom. De går istället man ur huse för att trakassera naturbrukare ännu mer, förstöra livet för laglydiga familjer, vuxna och barn, bryta sig in i privat egendom, stressa djur, såga ner jakttorn och klippa sönder hägn där tamdjur som levt skyddade plötsligt slits ut i otrygghet. Djuren klarar sig inte länge om de inte kan fångas in igen.
De säger sig handla i djurens namn – i själva verket är de rena djurplågare.

Jag vet att det finns politiker som försöker göra något för att få stopp. En av förkämparna är riksdagsledamoten Kjell-Arne Ottosson (KD) som kontinuerligt ifrågasätter den brottsliga djurrättsaktivismen. Senast i en fråga till regeringen som i sitt svar visar att lite ändå har gjorts. Många fler försöker. Man hittar otaliga motioner i ämnet. Men det verkar inte räcka till.

De här individerna är terrorister, landsförrädare, som motverkar sund djurhållning och en livsnödvändig strävan för Sverige att närma sig något som åtminstone påminner om självhushållning. Alltså att vi ska klara oss den dagen det blir kris på riktigt. När vi inte kan importera nödvändig mat. När alla, till och med idioterna, inser att vi är beroende av våra bönder och jägare.
Vi behöver åtgärder nu mot de som saboterar vår överlevnad och sparkar på människor i sorg. Det mörka som växer i mig, växer också i väldigt många andra. Det djurrättsterroristerna gör är en spark i arslet på vår demokrati.

Efter gårdagens respektlösa, vedervärdiga inlägg på sociala medier börjar mörkret ta över, åtminstone mig. Just nu hatar jag de här människorna. Vi får hoppas att det lägger sig igen. Hat leder ingenstans.
Vi är många som för länge sen slutat acceptera att se våra egna och andras liv helt kallsinnigt ödeläggas på det sätt som sker idag. Djurrättsterrorismen måste få ett slut.
Jag hoppas att något händer innan mörkret tar över oss helt. För mycket mörker skapar olycka för alla inblandade.
Men hur länge ska vi som är laglydiga bara stå och se på?

Har du sett något Facebook-inlägg som är så dumt att du måste skratta? Foto: Kon Karampelas/Unsplash

Har du läst något obeskrivligt korkat inlägg på Facebook? Det är klart du har. Annars har du inte varit där. Idag går det inte att bläddra igenom inläggen utan att stanna upp och undra varför en del människor får mental kortslutning när de hamnar bakom tangentbordet.
Jag måste erkänna. Jag har skannat av sociala medier mest hela helgen. Jägargrupper, politik, samhällsdebattörer, olika organisationer och massa annat. Och dessa personer finns överallt.

Vad är det grejen med tangentbord? Varför försvinner alla kognitiva förmågor hos vissa människor så fort de närmar sig ett sådant? Stavningsförmågan ebbar ut, svordomar, kraftuttryck och mobbing blandas sedan ihop till en verbal imbecill uppstötning.
Jag får ofta lust att ringa en del av dessa människor, lägga huvudet på sned och med psykologröst fråga: Hur mår du, innerst inne?
Naturligtvis ringer jag inte. Jag är ju svensk.

Jag påstår inte att detta är korkade människor. För det är de inte. Det är bara att de framställer sig som sådana. Och de lyckas väldigt bra.
Här ska du få några tydliga kännetecken på hur du känner igen en förnuftig människa som drabbas av hjärndränage så fort den vistas nära sociala medier.
• Personen tror att den vet bäst om allt, samt förenklar världen och generaliserar allting utifrån sig själv
• Personen använder härskartekniker för att trycka till människor
• Personen har enkla lösningar på problem och ser sig som sanningssägare
• Personen framställer andra människor i negativa ordalag – de förstår inte
• Personen livnär sig på bekräftelse
• Personen saknar självkritik

Men lika märkligt är att det finns smarta och begåvade människor som tappar alla sans och balans när de läser deras smörja. Istället för att skaka på huvudet börjar de skriva kommenterar: ”Bra skrivet”, ”Helt rätt”. Vad heter deras sjukdom?
Jag förstår ingenting.
Vi har alltså en stor mängd personer som skriver korkade saker, som en annan stor mängd människor tycker är bra och helt rätt. Jag hoppas att de menar:
– Det är bra – och helt rätt – att du skriver detta på Facebook. För hade du gjort det någon annan stans borde du ha burats in.
Gillande och inställsamma kommenterar får ofta denne inläggsmaskins självbild att växa. Bekräftelsen blir ett livselixir som ger kraft att fortsätta.

Det är inte fel att påstå att dumheten är gränslös på Facebook. För på den platsen får man vara nästan hur enfaldig som helst. I yttrandefrihetens namn får man skriva saker som alla som gått ut mellanstadiet – med i alla fall betyg i något ämne – skulle beteckna som puckat.
Ibland blir inläggen så absurda att det blir svårt att förstå om det rör sig om humor eller samhällskritik.
Mitt råd är att läsa dessa som humor. Det blir lite roligt när någon vill lösa krisen i Mellanöstern med Swexit. Eller på allvar menar att glesbygden i norra Sverige gynnas av snabbtåg mellan de tre största städerna i södra delarna av landet.

Ett annat råd är att inte ta dessa människorna på för stort allvar. De visar nämligen inte sina bästa sidor. För de bästa sidorna skulle inte locka fram några diskussioner eller några ”Helt rätt”. De sidorna är nog mest mellanmjölk – ungefär som du och jag.
Tro för Guds skull inte på deras enkla lösningar, eller att de står för något utvecklande. De drivs istället av att kritisera och säga nej. För det är mycket enklare att säga nej än ja.
De vill ofta att man ska man lämna föreningar, bojkotta politiker, ifrågasätta forskning eller företag och massa andra saker. I deras värld är en sakfråga alltid viktigare än helhetssyn. Så räkna inte med att du hittar några nyanserade resonemang i deras texter.
Mitt bästa råd när du möter dessa människor på Facebook är: Skratta högt och länge. Ägna sedan Abraham Lincolns citat en tanke: ”Det är bättre att tiga och bli misstänkt för att vara idiot än att öppna munnen och röja alla tvivel.”

Ps. De som efter att ha läst denna blogg väljer att kommentera den med ”Helt rätt” eller ”Bra skrivet” måste betecknas som synnerligen anmärkningsvärda människor.

Om människor känner att samhällskontraktet är brutet finns inte samma vilja att kompromissa. För jägarna och många av dem som lever i vargland finns inte längre detta outtalade avtal med makten. Sveket har blivit för stort.

Som jägare och tamdjursägare i vargland förväntas du alltså vara tacksam. Trots att makten, den långt där borta, förstör dina möjligheter att leva ditt liv med naturen, jakten och dina hundar. Plötsligt ingår du inte längre i överenskommelsen. Foto: Madeleine Lewander

 

”Tänk på barnen som svälter”. Tror vi är många som kommer ihåg de där orden från när vi var små när vi övertalades att äta något vi inte tyckte om.

Det bakomliggande budskapet var enkelt, ”Skäms! Du ska vara nöjd och tacksam för det du har”.
Ja, så tvingade man ju i sig de där överkokta burkärtorna och tänkte att man var tacksam eftersom de svältande barnen aldrig fick överkokta burkärtor.

Så är många av oss uppväxta och nog hänger det med. Vi är tacksamma för allt. Vad som än händer. Om vi inte är tacksamma – skäms! Det är också exakt den retorik de så kallade betraktarna använder mot oss som vill förvalta vargen. Vi som har mage att protestera mot hur det ser ut idag. Vi ska inte klaga, tänk på de svältande barnen!

”Utan Luther stannar Sverige”, skrev teologen Gustaf Wingren (1910–2000). Han menade att det är Luther som vi i de skandinaviska länderna har att tacka för vår arbetsmoral.  Det verkar vara från just Luther som de moraliska värderingar som sätter både individen och samhället i centrum kommer.

Och så var normen, vi nöjde oss, för vi hade det ändå rätt bra. Vi fick något tillbaka. Arbetsmoralen var hög, samhället tog hand om oss, vi litade på myndigheterna. Vi kände tillit till samhället.
Visst kunde saker bli fel men vi litade på att samhällsapparaten och våra demokratiskt folkvalda tog hand om felaktigheterna. Ibland knöt vi näven i fickan men trodde ändå någonstans på att samhället skulle göra sitt bästa för oss.

Då levde landet på ett annat sätt. Även om mäktiga statens toppar även då mest fanns i Stockholm, hade makten långa tentakler som rörde sig ut i och kände av verkligheten i de flesta landsändar. Demokratins krafter var mer spridda över hela landet. Muskler i byhålorna. Och även om vi alla var tvungna att kompromissa en del störde det oss sällan till frustration. Tacksamma.

Plötsligt ingår du inte längre i överenskommelsen. I den lilla maktkoncentrerade bubblan är vargarna viktigare än du. Du får inte längre något tillbaka.

Men så hände något.
Den centraliserade makten, som en stor bläckfisk, började lägga på sig och blev allt större, men bara själva kroppen växte inne i storstan, inte tentaklerna ut i landet, de började istället krympa.
Jobben hittades mer och mer i den stora staden. Urbanisering. Människor flyttade från glesbygden och matade på denna centraliserade maktkropp som blev större medan tentaklerna blev allt kortare. Idag finns bara antydningar till små stumpar kvar av de tentakler som tidigare nådde långt ut i verkligheten.
För den svenska jakten, jordbruket och glesbygden har det inte varit en bra utveckling. Idag är det så många som inte längre har en aning om hur vi lever eller vad vi gör.

Men hela tiden har förväntningarna på oss här ute varit att vi ska vara nöjda. Och tacksamma.

Denna maktbubbla har länge ignorerat verkligheten och istället byggt egna verklighetsfrånvända uppfattningar om hur livet utanför fungerar.
Kvar finns idag bara förväntningar på dig, att du borde finna dig i din lott och vara nöjd med det du har utan att ställa krav. Allt medan din verklighet ignoreras och du istället förväntas skala ner ännu mer på din livskvalitet, le och vara nöjd.

Som jägare och tamdjursägare i vargland ska du alltså vara tacksam. Trots att makten, den långt där borta, med några få undantag, förstör dina möjligheter att leva ditt liv med naturen, jakten och dina hundar . Plötsligt ingår du inte längre i överenskommelsen. I den lilla maktkoncentrerade bubblan är vargarna viktigare än du.
Du får inte längre något tillbaka. Det är slut med fruktsamma kompromisser med människor utan handlar om maktfullkomlighet uppifrån.

Hallå, makten! Det funkar inte så. Om man ska ta, då måste man kunna ge.
Men det kontraktet är brutet. Och det var definitivt inte människorna där ute som bröt det, det enda de ville var att behålla sin livskvalitet. Den tas nu brutalt ifrån dem. Trots att de till och med ropar på hjälp.

Det hela är rätt enkelt. När ni som har makten bara tar och inte längre ger något tillbaka. Då tar den eviga tacksamheten slut. Och ni kan äta upp era överkokta burkärtor själva.

”Ni kan ignorera verkligheten, men ni kan inte ignorera konsekvenserna av den ignorerade verkligheten,” som filosofen sa en gång. 

Allmänheten börjar upptäcka viltköttets kvaliteter och mångsidighet. Här en vilthamburgare Foto Lena Runer

Har du märkt att allt fler vill äta viltkött? Samtidigt försöker allt fler regioner och offentliga storkök få in vilt på menyn.
Detta är en stor framgång för Svenska Jägareförbundet – och jakten.

För cirka tio år sedan bestämde Jägareförbundet sig för att höja statusen på viltkött och försöka öka tillgången på köttet. En bakomliggande orsak till satsningen var att forskare hade kommit fram till att en av de viktigaste faktorerna som skapar acceptans för jakt var viltköttet. Egentligen är den uträkningen ganska enkel. Vill man äta viltkött är det omöjligt att vara emot jakt. Men det fanns naturligtvis många andra parametrar och aspekter som också låg bakom forskningsresultaten.
I början av satsningen var det många jägare som var tveksamma. De jagade inte för att fylla någon annans frys. Att jaga och sedan sälja köttet ansågs som att bryta mot hållbarhetstanken i jakten – att bara skörda av räntan och själv ta hand om bytet.

Vägen till framgång är sällan snabb, utan baserar sig oftast i en smart plan, långsiktighet och enträget nötande. Så har det varit med viltköttet också.
Förbundet började att genomföra olika projekt. Ett av de första projekten handlade om att få ett antal kockar att ta jägarexamen och presentera dem för en naturlig råvara. Sedan har det fyllt på många olika projekt och initiativ. Här är ett axplock:
• Öka jägarnas kunskap om tillvaratagning och hygien i många olika steg
• Stimulera framtagandet av nya köttprodukter
• Utbilda köttansvariga i affärer om viltkött
• Ta fram skyltnings- och exponeringsmaterial i affärer
• Delta i matmässor
• Skapa synlighet i tidningar och tv.
• Ta fram koncept för storkök
• Ta fram koncept för en vild vecka i skolor
• Arbete för att förenkla regler om viltkött
• Skapa efterfrågan på viltkött
• Lyfta fram alla positiva egenskaper på viltköttet, med mera.

Att WWF:s köttguide slog fast att viltkött är det klimatsmartaste köttet har självklart också bidragit i en positiv riktning.
Idag syns viltkött ofta i matlagningsprogram på tv. Man kan man med jämna mellanrum läsa om regioner och storkök som fattat beslut om att de vill ha lokalproducerat viltkött på sina matsedlar och mycket annat. Satsningen som förbundet gjorde har gjort nytta.

Om det finns efterfrågan för köttet kan vi också få betalt för våra fällda hjortar, älgar, vildsvin, rådjur och fåglar. Tidigare har många vilthanteringsanläggningar slutat att ta emot fällda vildsvin, eftersom de inte blir av med köttet. Och de uppköpare som väl köpte in vildsvin betalade så lite att pengarna ofta inte ens täckte bensinkostnaden.
Viltköttet kommer aldrig kunna konkurrera ut kyckling-, svin- eller nötkött. Så mycket vilt finns inte. Men det kan bli ett nyttigt, hållbart, lokalproducerat och klimatsmart komplement.

Utan Svenska Jägareförbundets enträgna arbete hade viltköttet inte haft den position det har idag. Och då hade troligen inte samhällets acceptans för jakt sett ut som den gör.
Detta är bara en sak som förbundet gör för dig – och hela jägarkollektivet. Vi jobbar för att du ska få jaga i framtiden. Just därför bör man vara medlem.
Är du inte det. Bli det.
Du swishar bara 600 kronor till 123 6261 986 (glöm inte att skriva ditt personnummer).

Under lång tid har många jägare haft problem med att djurrättsterrorister stjäl deras foton, både från privata webbplatser och sociala medier. Främst handlar det om bildstölder från Facebook och Instagram.
På förbundet börjar vi få allt fler meddelanden från förtvivlade jägare vars hela familjer hängs ut med  egna, stulna, bilder på olika hatar- och terroristsidor på framför allt Facebook. Helt i strid med Facebooks eget regelverk. Men ändå med Facebooks goda minne eftersom de inte gör ett skit åt saken, trots otaliga anmälningar.

Ett av flera exempel. Ansiktet på det här barnet på det stulna fotot har inte dolts på jakthatarnas Facebooksida. Det har vi gjort här och dessutom fått godkänt av den person som har upphovsrätten till fotot att publicera det.

De stulna fotona publiceras på djurrättsterroristernas egna webbplatser och sociala medier och används i hatpropaganda mot jakt. Hela familjer med barn hängs ut med namn och länkar. Öppet alltså för djurrättsterroristerna att ge sig direkt på familjemedlemmar. Trots detta finns det också många drabbade som inte vet om att deras foton används i hatpropaganda mot dem själva.
Alla anmälningar till Facebook har visat sig vara verkningslösa eftersom företaget konsekvent anser att vare sig inlägg, grupper eller sidor som sprider jägarhat, uppmanar till våld och brott strider mot deras communityregler.

Även Jägareförbundet och Svensk Jakt har drabbats där vi konsekvent har anmält bildstölderna som brott mot upphovsrätten och med mycken möda, länkar, intyg och förklaringar till slut fått Facebook att agera och plocka bort dem. Men vi får agera igen och igen.

Facebook har allt mer övrigt att önska när det gäller objektivitet. I Facebooks värld är det helt okej att lägga ut stulna bilder på familjer med små barn illustrerade med kommentarer av hat. Anmälan på anmälan görs men svaret blir ideligen att inget strider mot Facebooks regelverk.

Kontrasten, försök att skicka länken https://www.jaktsidan.se i ett PRIVAT meddelande på Messenger till en vän. Det går inte. Det går inte heller att länka till sidan i en status. Du får genast beskedet att länken strider mot Facebooks communityregler.

Det går inte att länka till Jaktsidan.se på Facebook. Du får genast beskedet att länken strider mot Facebooks communityregler.

Jaktsidan är ett av Sveriges största diskussionsforum för jakt och har funnits på nätet i 20 år. Diskussionerna på Jaktsidan handlar om legal jakt mellan laglydiga jägare, varför det nu måste förtydligas… Forumet har många moderatorer som tar sitt uppdrag på största allvar och håller diskussionerna på saklig nivå.
Skulle du däremot, av någon outgrundlig anledning, vilja länka till Animal Liberation Fronts hemsida, en organisation som enbart sysslar med olaglig verksamhet som bygger på våld och trakasserier, så går det bra. Facebook ba, ”jaa köör, trevligt länka på!”

Det här handlar i förlängningen om yttrandefrihet och det knyter sig i magen allt mer för varje dag när Facebook, denna globala gigant i sociala medier, faktiskt verkar ta ställning för fascism och djurrättsterrorism samtidigt som de ratar och censurerar lagliga verksamheter som jakt.

Min grundinställning är att det ska gå att länka till ALLA sidor. Facebook ska ge fullständigt faderullan i vad jag skriver i mina privata meddelanden.
Det här handlar i förlängningen om yttrandefrihet och det knyter sig i magen allt mer för varje dag när Facebook, denna globala gigant i sociala medier, faktiskt verkar ta ställning för fascism och djurrättsterrorism samtidigt som de ratar och censurerar lagliga verksamheter som jakt.
Jag hittar ingen annan förklaring.

Vad vi alla ändå kan göra idag är att se till att jägare, vars foton stulits och olagligt används i hatpropagandasyfte på Facebook, anmäls. Är det ditt eget foto har ingen annan rätt att använda det på sin sida, grupp eller egna konto. Det får inte publiceras någon annanstans över huvud taget utan din direkta tillåtelse.

Facebook har dessutom krånglat till förfarandet när du vill anmäla intrång i din upphovsrätt. Det är svårt att klicka sig fram och man får lätt uppfattningen att man faktiskt anmält en sida när så egentligen inte är fallet.

Men jag hjälper dig! Gör så här när du vill anmäla ett stulet foto:

  1. Att du visar fotot på Facebook med märkningen ”Offentligt” betyder INTE att vem som helst får använda fotot. Den som vill använda ditt foto måste ALLTID ha ditt godkännande. Vilket också gäller på Facebook och framgår av dess regelverk.
  2. Du måste själv anmäla intrång i din upphovsrätt. Det gör du här: https://www.facebook.com/help/contact/634636770043106
  3. Gå vidare genom att välja Upphovsrätt samt Fortsätt med din upphovsrättsanmälan:
  4. Klicka i ”Jag har hittat innehåll som jag anser gör intrång i min upphovsrätt.”
    Fyll i kontaktuppgifter och länka till ditt eget foto.

Jag har sett filmen Indiana Jones och de fördömdas tempel i jul – igen. I en sekvens av filmen står hjälten mitt på en hängbro över en djup dal. Fienden närmar sig från båda håll. Bron gungar betänkligt.

Vårt sätt att leva angrips från flera håll. Men vi står stadigt kvar. Foto: Rikard Lewander

Det kan ha att göra med att jag sett filmen flera gånger men när Indy och hans polare står där på hängbron och försöker mobilisera sina yttersta krafter när angriparna sakta närmar sig från alla håll inser jag att just där befinner vi oss, vi jägare, på mitten av bron.

Vi byter ut huvudpersonerna i filmen mot svenska jägare, vår natur och lägger förstås till alla andra som lever i och brukar den, viltet, tamdjuren och den biologiska mångfalden.
Då blir vi ett rätt stort gäng hjältar som står där och gungar på mitten för att försvara det som är vårt liv och det vi tror på medan destruktiva krafter sakta närmar sig från varsitt håll.

Människorna i utkanterna på hängbron symboliserar tydligt våra rubbade ytterligheter idag. Från ena sidan anfaller lystna vinstmaskiner som i stort sett vill radera delar av viltstammarna för att kunna nå så höga resultat som möjligt utan att behöva ge något tillbaka. Läs stora skogsbolag och tjänstemän på ett antal myndigheter och verk med alldeles för mycket makt.

De trängs med politiker, (långt ifrån alla vill jag poängtera, tack och lov för det), organisationer och myndigheter som gjort till sitt kall att så långt det är möjligt inskränka äganderätt och människors möjligheter att bo och verka i naturen.
En slags offentlig stöld av människors hela liv. Inte för att de misskött sig utan för att den lilla människan inte längre ska få ha något att säga till om.
De trampar på människor. Små viltstammar ska bli ännu mindre. De vill skjuta bort i stort sett alla älgar, helst året runt ska jakten ske.  Eller hitta på nya lagar och regler så att små fanatiska grupperingar får utrymme att påverka jägarnas hållbara nyttjande av naturen, stoppa privata skogsägare att bruka sin skog, tvivelaktiga krafter tar alla chanser att nagga äganderätten i kanten .
En myndighet vill att vargjakter stoppas och vargar ska flyttas runt i landet – igen.  En annan myndighet vill inskränka träningsskyttet för jägarna till en så orimlig nivå att viltet drabbas.

Människorna i utkanterna på hängbron symboliserar tydligt våra rubbade ytterligheter idag. Klipp ur filmen Indiana Jones och de fördömdas tempel. via GIPHY

Från andra sidan bron anfaller en urbaniserad, skoglös, grå massa och där finns också fascisterna, djurrättsterroristerna som vill tvinga oss att sluta jaga. Nobelpris delas ut av stadspräglade individer, till jakthatande pristagare som ges gott om utrymme att offentligt och utan sakargument svartmåla jakten och till och med vår jagande kung.

Mot oss på mitten av bron närmar sig också de som tror att deras åsikter är gudasända och ska tvingas på alla andra. De som skriker, slår, hånar och trakasserar.

Fatta att vi jägare och andra brukare av naturen idag behövs mer än någonsin. Bondförnuftet. Någon måste behålla det.

De vill att över 60 000 vilda djur i Sverige sakta ska plågas ihjäl efter viltolyckor. Utan jägare, inga eftersök och ingen som längre förkortar de skadade djurens lidande.

Djurrättsterroristerna vill nu också låta, av människan, importerade främmande, invasiva arter leva kvar i landet och sprida livsfarliga sjukdomar till våra inhemska tama och vilda djur som till slut kan leda till att våra inhemska arter dör ut.
De vill tvinga våra hundar att sluta jaga. Jakthundarna, de som verkligen lever på riktigt och gör det de älskar att göra. Och tvinga i dem veganmat. Idiotin tar aldrig slut. Det är inget annat än djurplågeri.

De vill också med tvång få oss sluta äta nyttigt, klimatsmart kött och istället gynna profiterande kosttillskottsföretag och göra oss alla beroende av kemiskt processade livsviktiga vitaminer som i naturligt bara finns i animalier.
De vill att vilda djur ska lida mer när de dör, en självklar konsekvens utan svensk jakt.

De motarbetar klimatarbetet för en sund nationell process och för en logisk balans när det gäller vår inhemska matproduktion. I deras värld handlar det bara om att stoppa köttätandet medan det är okej att importera vilket grönt skit som helst från fjärran länder.
Verklighetsfrånvända människor som tror på mat utan våra bönder, utan tamdjur, utan betade marker, gröna ängar, naturligt gödsel och utan jakt, eftersöksjägare och jakthundar.
De fantiserar om att det är en enkel sak att hantera viltskador utan att jaga, hägna bara in hela Sverige eller varför inte hela världen i små rutor.
De tror att biologisk mångfald handlar om oändligt många vargar.

Fatta att vi jägare och andra brukare av naturen idag behövs mer än någonsin. Bondförnuftet. Någon måste behålla det.

Vi står på mitten av hängbron och håller balansen, ett sjujävla starkt gäng, mitt i verkligheten. Vi växer men behöver växa ännu mer.
Vi tänker ett steg till, ser logiken, behåller det sunda förnuftet och stannar kvar i den natur som vi alla tillhör.
Vi ser samspelet och kan hålla balansen. Vi kommer att överleva för vi vet hur man gör. Och vi kämpar för att behålla friska viltstammar i värdiga storlekar och en blomstrande biologisk mångfald. Den som är på riktigt.

Vad gäller hängbron är det rätt uppenbart vem som till slut faller. Och det är varken vi jägare eller våra bönder.

”Jag har två vargar som cirklar omkring mig, de drar inte. Kom hit för fan!”
Han står fastfrusen med radion i ett konstigt grepp. Eller tappade han den? Han hör sig själv skrika. Så har han aldrig skrikit. Bössan hänger på axeln, magasinet är i men han har inte stängt slutstycket.

 

Människors verkliga upplevelser och försök att berätta om vargangrepp förringas ofta och drunknar i myter om en verklighet som inte existerar. Foto: Madeleine Lewander

Klumpigt lyfter han bössan, gör en stel mantelrörelse och håller sedan oroligt fingret på säkringen samtidigt som han försiktigt ropar på sin hund som skäller gällt och ängsligt bara tio meter framför honom.
Han måste få in hunden. Han ropar igen, men den verkar som paralyserad, kommer inte. Han måste ha sin hund hos sig, det är det viktigaste, tänker han och rör sig sakta mot den medan vargarna närmar sig i allt snävare cirklar.

Vargarna rör sig runt dem. De verkar opåverkade av situationen. Han har svårt att beräkna avståndet. De verkar inte stanna. De är fullt koncentrerade på hunden. Han skjuter i luften. ”Är de verkligen så där stora?” Tanken viner snabbt genom skallen.
Han når hunden, klämmer in den mellan sina ben. Han försöker vända sig efter vargarna men det är svårt när de inte går helt ihop utan ibland befinner sig på olika ställen.
”Varför i helvete är de inte rädda”, tänker han och lyckas på något vis få på hunden ett koppel. ”Vad fan som än händer får de aldrig hunden”.
Nej, han skjuter inte mot vargarna. Efteråt tänker han att det aldrig var läge. Eller? Han vet inte.

Han tycker också senare att reaktionen var konstig, han trodde inte att han skulle reagera så. Att han skulle bli rädd, så inihelvetes rädd, att han när han stod där skakande på platsen, kände att också tårarna brände och ville fram.
Han, stora starka karln.

Att han skulle bli rädd, så inihelvetes rädd, att han när han stod där skakande på platsen, kände att också tårarna brände och ville fram. Han, stora starka karln.

Den här gången gick det bra. Älgjakten avbröts. Det var tur att han inte hunnit släppa hunden på sök än.

Jag har fått historien berättad för mig, jag vet när det hände och har försökt att fritt återge den.
Men är våra berättelser ur verkligheten värda att berätta? Ska de berättas alls, är det egentligen någon mening?
För i sinnen och på tusentals bildskärmar långt, långt från där två vargar sprang i cirklar runt en jägare och hans hund, finns bara galna fantasibilder kvar. Vackra målade teckningar och monterade foton på små flickor ömt omslingrade gigantiska vargar, halvnakna kvinnor i tunna slöjor som småskuttar runt gosiga vargar i skogen i natten, eller en balettdansös i mörkret med en varg som publik. Månar, stjärnor och kritvit snö.
Och sagolika sinnen vid skärmar som längtar efter att få befinna sig där, mitt i flocken i den stjärnklara natten, och verkligen VETA att varenda varg i universum känner samhörighet med just dem. Där kärleken är så stark att den skjuter rakt in i hjärtat på vargarna så att just de, dessa utvalda drömmande människor vid sina bildskärmar, blir en i flocken.
Alltså bara waow glaserat med en fet fullmåne och sen yla tillsammans.

Och precis där försvann den sista förnimmelsen av jägarens historia, han som tillsammans med sin hund mötte två vargar och blev livrädd. Hans historia drunknade i stjärnklara nätter, fullmånar, små flickor och vargar i snö som kramas och den ströps av lättklädda damers spröda slöjor och försvann till slut i virveln efter en nattlig balettdansös i vargpiruett.

Trots att den här jägarens historia berättar om det som var en av hans värsta händelser i livet. Något han och människorna omkring honom aldrig glömmer. Något som händer och som kommer att hända många även framöver, om och om igen, men med olyckligare utgång.

Människor som under sömnlösa nätter vakar över sina tamdjur. Hundar, får och andra djur som dör en vedervärdig död. Goda livsmiljöer som försvinner för människor och deras djur. Fina älgmarker som idag gapar tomma.
Allt medan sagovargarnas beskyddare hånfullt skrattar åt verklighetens människor som är så korkade och inte dansar vidare med dem i natten.

Vad ska vi med verklighetens vargland till när den kan ersättas med en glittrig saga?

Jägarens historia drunknade i stjärnklara nätter, fullmånar, små flickor och vargar i snö som kramas och den ströps av lättklädda damers spröda slöjor och försvann till slut i virveln efter en nattlig balettdansös i vargpiruett. Fotomontage med bilder från Pixabay

Novembertips!

Vill du hoppa över november månad?

Nej – gör istället så här:

Ta dig ut i närmaste natur.

Dyk ner bland stenar, grenar. Höj blicken bort bland gråa molnformationer. Du kommer gilla det.

Du ser väl älghornet i bilden?

Den grå färgskalan är aldrig så vacker – som ute i naturen i november.

När man som jag är ute och jagar under hösten – blir hösten lätt en favoritmånad. Precis som Karlfeldt skrev; Nu är den stolta vår utsprungen – den vår de svage kalla höst. Som jägare sitter jag ofta på pass, helt tvärstill och lyssnar, iakttar och försöker smälta in bland träden. I våras kom en kattuggla och försökte landa på huvudet. Det var ett gott betyg.

Samtidigt sittandes hinner man glo. Och vad mycket man ser! Ibland åker kameran fram.

Så varsågod – några snabba mobilbilder till dig från det vackra grå höstmörkret.

Det finns många många fler motiv. Se själv!

För snart tar det vackra gråvädret slut.

På en så kallad valpfabrik, i en mörk och skitig låda i Ungern föder en sjuk och vanvårdad liten tik med oklar härstamning sina valpar. Misären är total. Valparna, de flesta missbildade och sjuka, tas tidigt från mamman för att smugglas vidare och säljas i Sverige. Ett djurplågeri som uppmärksammas i SVT-dokumentären ”Älskade smuggelhund”. Allt medan några så kallade djurrättsaktivister i Sverige istället lägger sin tid på att välta jakttorn och trakassera jägare och deras hundar.

Stoppa smuggelhundarna istället för att bråka om våra jakthundar. Det här är jag, Snaps och en ostmacka. Snaps blev 14 år och älskade sitt liv. Foto: Rikard Lewander

Jag har sett båda delarna på SVT Play av ”Älskade smuggelhund”, en utmärkt dokumentär av filmaren Jonny von Wallström som visar hur sjuka hundar enkelt smugglas in och säljs i Sverige.
Ett effektivt detektivarbete utmynnade i att han och några reportrar på SVT kunde visa en mörk och utbredd smuggelverksamhet där hundar smugglas in i Sverige, i det här fallet från Ungern. Hundarna behandlas på ett sätt som bara kan likställas med djurplågeri.

Här hemma ligger våra egna hundar i en hög i soffan i köket. Den är ”inredd” framför allt så att hundarna ska trivas i den, även om hela familjen tar plats emellanåt. Det är filtar fällar och kuddar som far runt i hela köket när hundarna bäddar, röjer och bär omkring.
En total kontrast mot det vedervärdiga denna dokumentär visar.

Samtidigt blir jag förbannad av andra anledningar. För jag slås av hur långt ifrån dessa vidrigheter vi jägare lever med våra jakthundar. Ändå fortsätter djurrättsterrorister, alltså en liten förvirrad klick människor, att tyrannisera jägare och hävdar att vi plågar våra hundar.
För att vi jagar tillsammans, jag och min hund. Jakten och familjen, det som är det bästa i min hunds liv görs till något svart och fult.
Det går inte ens att försöka jämföra en svensk jakthunds liv med livet för en hund på dessa utländska valpfabriker. Något som också underbyggs genom att människor aningslöst fortsätter köpa sjuka smuggelhundar på Blocket.
Ser man inte skillnaden är man rätt korkad.

För bara några veckor sedan fick Snaps, en av våra jaktlabradorer, somna in. Han blev 14 år och var glad och trivdes med livet ända till slutet.

Som han jagade, Snaps!

Han var en stor, stark, frisk och otroligt vänlig hund som föddes hemma i vår jägarfamilj en julafton och fick leva hela sitt liv med oss. Han älskade att jaga, kasta sig i vattnet från båt och forcera täta vassar i jakten på skjuten fågel. Han levde sitt liv optimalt. Han kunde inte ha haft det bättre.

Han fick leva, andas och göra det han älskade och gjorde allra bäst, det som gjorde honom frisk och lyckliga på riktigt. Jaga.

Men i den sinnesförvirrade värld vi lever är det jakthunden Snaps som utmålas som den plågade av djurrättsfanatiker i Sverige.

Men i den sinnesförvirrade värld vi lever är det jakthunden Snaps som utmålas som den plågade av djurrättsfanatiker i Sverige.

En av mina svåraste känslor tillsammans med mina hundar är när hunden börjar bli så gammal att den inte längre orkar med jakten. De ledsna ögonen, besvikelsen att inte få följa med längre, att inte få göra det som den älskar mest, den känslan kommer jag alltid att ha svårt att hantera.
Ofta får mina hundar följa med i alla fall och komma med på en liten tur en liten stund, så mycket som de orkar.
Mina hundar lever lyckliga liv.

Men långtifrån alla hundar får ha det så bra som våra jakthundar. Jag ser del två av dokumentären och kan inte hålla tårarna tillbaka när ägare som lurats att köpa dessa ofta väldigt sjuka hundar förtvivlat berättar hur de gjort allt för att försöka rädda dem. Veterinärbesök i det oändliga med mycket sjuka hundar.
För att inte tala om när Jonny von Wallström följer med en, i mina ögon, riktig djurrättsaktivist, en kvinnlig ungersk veterinär på ett uppdrag för att rensa i en total misär av avföring, lera och ruttnande avfall blandat med tätt packade hundar som lider svårt.

Varför försöker inte svenska djurrättsaktivister stoppa detta vansinne istället för att lägga energi på att ge sig på svenska välmående jakthundar? Smuggelhundarna lider på riktigt. Och Jonny och de övriga reportrarna på SVT visar i den här dokumentären att problemet i Sverige är stort.
Farliga och smittsamma sjukdomar och parasiter som tidigare inte funnits i Sverige smugglas nu dessutom in hejdlöst och riskerar att drabba alla svenska hundar.

Så de som ägnar sin tid åt att välta jakttorn och veva mot jägare och deras jakthundar i största allmänhet har knappast världens smartaste fokus. Det finns större problem att ta tag i än soffliggande jakthundar som älskar sitt liv.

Och framför allt, svenskar, sluta köpa hundar från oseriösa försäljare. Lidandet kommer att fortsätta så länge människor fortsätter med detta.

Snaps blev 14 år. Han var frisk i hela sitt liv. Foto: Rikard Lewander

Plötsligt står jakttornet tomt. Rösten från jaktkamraten har tystnat i en evig tappt. Foto Olandsfokus/Mostphotos

 

Vem tänker du på? Vem kommer du minnas på söndag? Eller har du för bråttom för att reflektera över det?
Det yttersta och mest essentiella som skiljer jakten mot andra sysselsättningar är närheten till döden. Den finns alltid nära, alltid i medvetandet, alltid så självklar. Just därför finns anledning till att reflektera. Att tänka bakåt. Att minnas och hedra de människor som format oss. Att visa respekt mot människor som betytt så mycket för oss.

Fotspår som suddas ut. Drevskall som försvinner i fjärran. Torn som förmultnar, den enorma tystnaden, skottet i skymningen och mycket annat är metaforer på livets bortre parantes – döden. Om livet är orättvist, så är döden dess motsats. Den drabbar alla lika skoningslöst, även de som ska leva vidare med minnen, tomhet och sorg.
På söndag är det alla själars dag. Känns namnet igen? Dagen efter Alla helgons dag, ska vi minnas våra nära och kära som inte längre finns.
Alla själars dag är en gammal högtid som infördes i den katolska kyrkan på 1000-talet, man önskade de döda: evig vila (requiem aeternam). Men högtiden försvann under 1700-talet och återkom inte förrän på 2000-talet.

Vi har alla drabbats av sorg. Vi har på det allra hårdaste sättet blivit medvetna om att det finns jaktkamrater som enbart jagar i våra minnen. Att jaktliga mentorers råd endast ekar i våra egna huvud. Att alla skratt våra avlidna vänner gett oss enbart är erinringar av svunnen tid.
I våra vardagliga liv hinner vi inte reflektera över människorna som varit en så stor del av oss. Vi hinner inte vara ödmjuka och väva ihop minnena till starka rötter som håller oss fast i nuet. Vi har svårt att använda den visdom och erfarenheter vi fick. Vi hinner inte vara tacksamma över den glädje de gav oss.
Men vi har tid på söndag. Ta dig den tiden. Hedra dina nära kära, som inte längre finns i livet. Deras liv har haft en stor betydelse och mening, men bara så länge du kommer ihåg deras umbäranden, använder deras kunskaper och minns deras skratt.

Jag kommer att tänka på många personer på söndag. Men mest kommer jag att tänka på Jonas. Han är troligen den mest positiva människa jag mött. Han lurade döden under många år. Klagade aldrig och såg alltid framåt. Arbetade och slet när andra skulle gett upp. Men han fick inte vara med på sin yngsta dotters bröllop. Den 21 april gick han bort. 56 år gammal. Alldeles för ung. Alldeles för tidigt.
Ett av många minnen kommer från när vi jagade kråkor ihop. En dag lyckades han med konststycket att fälla två kråkor samtidigt som ha berättade en lång historia. Tystnaden vid skottögonblicken var obetydliga och berättelsen löpte på trots skotten och att kråkorna ramlade. Han tappade inte koncentrationen på varken kråkorna eller historieberättandet.
När jag berättade min observation skrattade han högt och sa: ”Jasså, då kan jag visst göra två saker samtidigt”.

Låt oss minnas på söndag. De är våra jaktkamrater värda.