Allmänheten börjar upptäcka viltköttets kvaliteter och mångsidighet. Här en vilthamburgare Foto Lena Runer

Har du märkt att allt fler vill äta viltkött? Samtidigt försöker allt fler regioner och offentliga storkök få in vilt på menyn.
Detta är en stor framgång för Svenska Jägareförbundet – och jakten.

För cirka tio år sedan bestämde Jägareförbundet sig för att höja statusen på viltkött och försöka öka tillgången på köttet. En bakomliggande orsak till satsningen var att forskare hade kommit fram till att en av de viktigaste faktorerna som skapar acceptans för jakt var viltköttet. Egentligen är den uträkningen ganska enkel. Vill man äta viltkött är det omöjligt att vara emot jakt. Men det fanns naturligtvis många andra parametrar och aspekter som också låg bakom forskningsresultaten.
I början av satsningen var det många jägare som var tveksamma. De jagade inte för att fylla någon annans frys. Att jaga och sedan sälja köttet ansågs som att bryta mot hållbarhetstanken i jakten – att bara skörda av räntan och själv ta hand om bytet.

Vägen till framgång är sällan snabb, utan baserar sig oftast i en smart plan, långsiktighet och enträget nötande. Så har det varit med viltköttet också.
Förbundet började att genomföra olika projekt. Ett av de första projekten handlade om att få ett antal kockar att ta jägarexamen och presentera dem för en naturlig råvara. Sedan har det fyllt på många olika projekt och initiativ. Här är ett axplock:
• Öka jägarnas kunskap om tillvaratagning och hygien i många olika steg
• Stimulera framtagandet av nya köttprodukter
• Utbilda köttansvariga i affärer om viltkött
• Ta fram skyltnings- och exponeringsmaterial i affärer
• Delta i matmässor
• Skapa synlighet i tidningar och tv.
• Ta fram koncept för storkök
• Ta fram koncept för en vild vecka i skolor
• Arbete för att förenkla regler om viltkött
• Skapa efterfrågan på viltkött
• Lyfta fram alla positiva egenskaper på viltköttet, med mera.

Att WWF:s köttguide slog fast att viltkött är det klimatsmartaste köttet har självklart också bidragit i en positiv riktning.
Idag syns viltkött ofta i matlagningsprogram på tv. Man kan man med jämna mellanrum läsa om regioner och storkök som fattat beslut om att de vill ha lokalproducerat viltkött på sina matsedlar och mycket annat. Satsningen som förbundet gjorde har gjort nytta.

Om det finns efterfrågan för köttet kan vi också få betalt för våra fällda hjortar, älgar, vildsvin, rådjur och fåglar. Tidigare har många vilthanteringsanläggningar slutat att ta emot fällda vildsvin, eftersom de inte blir av med köttet. Och de uppköpare som väl köpte in vildsvin betalade så lite att pengarna ofta inte ens täckte bensinkostnaden.
Viltköttet kommer aldrig kunna konkurrera ut kyckling-, svin- eller nötkött. Så mycket vilt finns inte. Men det kan bli ett nyttigt, hållbart, lokalproducerat och klimatsmart komplement.

Utan Svenska Jägareförbundets enträgna arbete hade viltköttet inte haft den position det har idag. Och då hade troligen inte samhällets acceptans för jakt sett ut som den gör.
Detta är bara en sak som förbundet gör för dig – och hela jägarkollektivet. Vi jobbar för att du ska få jaga i framtiden. Just därför bör man vara medlem.
Är du inte det. Bli det.
Du swishar bara 600 kronor till 123 6261 986 (glöm inte att skriva ditt personnummer).

Under lång tid har många jägare haft problem med att djurrättsterrorister stjäl deras foton, både från privata webbplatser och sociala medier. Främst handlar det om bildstölder från Facebook och Instagram.
På förbundet börjar vi få allt fler meddelanden från förtvivlade jägare vars hela familjer hängs ut med  egna, stulna, bilder på olika hatar- och terroristsidor på framför allt Facebook. Helt i strid med Facebooks eget regelverk. Men ändå med Facebooks goda minne eftersom de inte gör ett skit åt saken, trots otaliga anmälningar.

Ett av flera exempel. Ansiktet på det här barnet på det stulna fotot har inte dolts på jakthatarnas Facebooksida. Det har vi gjort här och dessutom fått godkänt av den person som har upphovsrätten till fotot att publicera det.

De stulna fotona publiceras på djurrättsterroristernas egna webbplatser och sociala medier och används i hatpropaganda mot jakt. Hela familjer med barn hängs ut med namn och länkar. Öppet alltså för djurrättsterroristerna att ge sig direkt på familjemedlemmar. Trots detta finns det också många drabbade som inte vet om att deras foton används i hatpropaganda mot dem själva.
Alla anmälningar till Facebook har visat sig vara verkningslösa eftersom företaget konsekvent anser att vare sig inlägg, grupper eller sidor som sprider jägarhat, uppmanar till våld och brott strider mot deras communityregler.

Även Jägareförbundet och Svensk Jakt har drabbats där vi konsekvent har anmält bildstölderna som brott mot upphovsrätten och med mycken möda, länkar, intyg och förklaringar till slut fått Facebook att agera och plocka bort dem. Men vi får agera igen och igen.

Facebook har allt mer övrigt att önska när det gäller objektivitet. I Facebooks värld är det helt okej att lägga ut stulna bilder på familjer med små barn illustrerade med kommentarer av hat. Anmälan på anmälan görs men svaret blir ideligen att inget strider mot Facebooks regelverk.

Kontrasten, försök att skicka länken https://www.jaktsidan.se i ett PRIVAT meddelande på Messenger till en vän. Det går inte. Det går inte heller att länka till sidan i en status. Du får genast beskedet att länken strider mot Facebooks communityregler.

Det går inte att länka till Jaktsidan.se på Facebook. Du får genast beskedet att länken strider mot Facebooks communityregler.

Jaktsidan är ett av Sveriges största diskussionsforum för jakt och har funnits på nätet i 20 år. Diskussionerna på Jaktsidan handlar om legal jakt mellan laglydiga jägare, varför det nu måste förtydligas… Forumet har många moderatorer som tar sitt uppdrag på största allvar och håller diskussionerna på saklig nivå.
Skulle du däremot, av någon outgrundlig anledning, vilja länka till Animal Liberation Fronts hemsida, en organisation som enbart sysslar med olaglig verksamhet som bygger på våld och trakasserier, så går det bra. Facebook ba, ”jaa köör, trevligt länka på!”

Det här handlar i förlängningen om yttrandefrihet och det knyter sig i magen allt mer för varje dag när Facebook, denna globala gigant i sociala medier, faktiskt verkar ta ställning för fascism och djurrättsterrorism samtidigt som de ratar och censurerar lagliga verksamheter som jakt.

Min grundinställning är att det ska gå att länka till ALLA sidor. Facebook ska ge fullständigt faderullan i vad jag skriver i mina privata meddelanden.
Det här handlar i förlängningen om yttrandefrihet och det knyter sig i magen allt mer för varje dag när Facebook, denna globala gigant i sociala medier, faktiskt verkar ta ställning för fascism och djurrättsterrorism samtidigt som de ratar och censurerar lagliga verksamheter som jakt.
Jag hittar ingen annan förklaring.

Vad vi alla ändå kan göra idag är att se till att jägare, vars foton stulits och olagligt används i hatpropagandasyfte på Facebook, anmäls. Är det ditt eget foto har ingen annan rätt att använda det på sin sida, grupp eller egna konto. Det får inte publiceras någon annanstans över huvud taget utan din direkta tillåtelse.

Facebook har dessutom krånglat till förfarandet när du vill anmäla intrång i din upphovsrätt. Det är svårt att klicka sig fram och man får lätt uppfattningen att man faktiskt anmält en sida när så egentligen inte är fallet.

Men jag hjälper dig! Gör så här när du vill anmäla ett stulet foto:

  1. Att du visar fotot på Facebook med märkningen ”Offentligt” betyder INTE att vem som helst får använda fotot. Den som vill använda ditt foto måste ALLTID ha ditt godkännande. Vilket också gäller på Facebook och framgår av dess regelverk.
  2. Du måste själv anmäla intrång i din upphovsrätt. Det gör du här: https://www.facebook.com/help/contact/634636770043106
  3. Gå vidare genom att välja Upphovsrätt samt Fortsätt med din upphovsrättsanmälan:
  4. Klicka i ”Jag har hittat innehåll som jag anser gör intrång i min upphovsrätt.”
    Fyll i kontaktuppgifter och länka till ditt eget foto.

Jag har sett filmen Indiana Jones och de fördömdas tempel i jul – igen. I en sekvens av filmen står hjälten mitt på en hängbro över en djup dal. Fienden närmar sig från båda håll. Bron gungar betänkligt.

Vårt sätt att leva angrips från flera håll. Men vi står stadigt kvar. Foto: Rikard Lewander

Det kan ha att göra med att jag sett filmen flera gånger men när Indy och hans polare står där på hängbron och försöker mobilisera sina yttersta krafter när angriparna sakta närmar sig från alla håll inser jag att just där befinner vi oss, vi jägare, på mitten av bron.

Vi byter ut huvudpersonerna i filmen mot svenska jägare, vår natur och lägger förstås till alla andra som lever i och brukar den, viltet, tamdjuren och den biologiska mångfalden.
Då blir vi ett rätt stort gäng hjältar som står där och gungar på mitten för att försvara det som är vårt liv och det vi tror på medan destruktiva krafter sakta närmar sig från varsitt håll.

Människorna i utkanterna på hängbron symboliserar tydligt våra rubbade ytterligheter idag. Från ena sidan anfaller lystna vinstmaskiner som i stort sett vill radera delar av viltstammarna för att kunna nå så höga resultat som möjligt utan att behöva ge något tillbaka. Läs stora skogsbolag och tjänstemän på ett antal myndigheter och verk med alldeles för mycket makt.

De trängs med politiker, (långt ifrån alla vill jag poängtera, tack och lov för det), organisationer och myndigheter som gjort till sitt kall att så långt det är möjligt inskränka äganderätt och människors möjligheter att bo och verka i naturen.
En slags offentlig stöld av människors hela liv. Inte för att de misskött sig utan för att den lilla människan inte längre ska få ha något att säga till om.
De trampar på människor. Små viltstammar ska bli ännu mindre. De vill skjuta bort i stort sett alla älgar, helst året runt ska jakten ske.  Eller hitta på nya lagar och regler så att små fanatiska grupperingar får utrymme att påverka jägarnas hållbara nyttjande av naturen, stoppa privata skogsägare att bruka sin skog, tvivelaktiga krafter tar alla chanser att nagga äganderätten i kanten .
En myndighet vill att vargjakter stoppas och vargar ska flyttas runt i landet – igen.  En annan myndighet vill inskränka träningsskyttet för jägarna till en så orimlig nivå att viltet drabbas.

Människorna i utkanterna på hängbron symboliserar tydligt våra rubbade ytterligheter idag. Klipp ur filmen Indiana Jones och de fördömdas tempel. via GIPHY

Från andra sidan bron anfaller en urbaniserad, skoglös, grå massa och där finns också fascisterna, djurrättsterroristerna som vill tvinga oss att sluta jaga. Nobelpris delas ut av stadspräglade individer, till jakthatande pristagare som ges gott om utrymme att offentligt och utan sakargument svartmåla jakten och till och med vår jagande kung.

Mot oss på mitten av bron närmar sig också de som tror att deras åsikter är gudasända och ska tvingas på alla andra. De som skriker, slår, hånar och trakasserar.

Fatta att vi jägare och andra brukare av naturen idag behövs mer än någonsin. Bondförnuftet. Någon måste behålla det.

De vill att över 60 000 vilda djur i Sverige sakta ska plågas ihjäl efter viltolyckor. Utan jägare, inga eftersök och ingen som längre förkortar de skadade djurens lidande.

Djurrättsterroristerna vill nu också låta, av människan, importerade främmande, invasiva arter leva kvar i landet och sprida livsfarliga sjukdomar till våra inhemska tama och vilda djur som till slut kan leda till att våra inhemska arter dör ut.
De vill tvinga våra hundar att sluta jaga. Jakthundarna, de som verkligen lever på riktigt och gör det de älskar att göra. Och tvinga i dem veganmat. Idiotin tar aldrig slut. Det är inget annat än djurplågeri.

De vill också med tvång få oss sluta äta nyttigt, klimatsmart kött och istället gynna profiterande kosttillskottsföretag och göra oss alla beroende av kemiskt processade livsviktiga vitaminer som i naturligt bara finns i animalier.
De vill att vilda djur ska lida mer när de dör, en självklar konsekvens utan svensk jakt.

De motarbetar klimatarbetet för en sund nationell process och för en logisk balans när det gäller vår inhemska matproduktion. I deras värld handlar det bara om att stoppa köttätandet medan det är okej att importera vilket grönt skit som helst från fjärran länder.
Verklighetsfrånvända människor som tror på mat utan våra bönder, utan tamdjur, utan betade marker, gröna ängar, naturligt gödsel och utan jakt, eftersöksjägare och jakthundar.
De fantiserar om att det är en enkel sak att hantera viltskador utan att jaga, hägna bara in hela Sverige eller varför inte hela världen i små rutor.
De tror att biologisk mångfald handlar om oändligt många vargar.

Fatta att vi jägare och andra brukare av naturen idag behövs mer än någonsin. Bondförnuftet. Någon måste behålla det.

Vi står på mitten av hängbron och håller balansen, ett sjujävla starkt gäng, mitt i verkligheten. Vi växer men behöver växa ännu mer.
Vi tänker ett steg till, ser logiken, behåller det sunda förnuftet och stannar kvar i den natur som vi alla tillhör.
Vi ser samspelet och kan hålla balansen. Vi kommer att överleva för vi vet hur man gör. Och vi kämpar för att behålla friska viltstammar i värdiga storlekar och en blomstrande biologisk mångfald. Den som är på riktigt.

Vad gäller hängbron är det rätt uppenbart vem som till slut faller. Och det är varken vi jägare eller våra bönder.

”Jag har två vargar som cirklar omkring mig, de drar inte. Kom hit för fan!”
Han står fastfrusen med radion i ett konstigt grepp. Eller tappade han den? Han hör sig själv skrika. Så har han aldrig skrikit. Bössan hänger på axeln, magasinet är i men han har inte stängt slutstycket.

 

Människors verkliga upplevelser och försök att berätta om vargangrepp förringas ofta och drunknar i myter om en verklighet som inte existerar. Foto: Madeleine Lewander

Klumpigt lyfter han bössan, gör en stel mantelrörelse och håller sedan oroligt fingret på säkringen samtidigt som han försiktigt ropar på sin hund som skäller gällt och ängsligt bara tio meter framför honom.
Han måste få in hunden. Han ropar igen, men den verkar som paralyserad, kommer inte. Han måste ha sin hund hos sig, det är det viktigaste, tänker han och rör sig sakta mot den medan vargarna närmar sig i allt snävare cirklar.

Vargarna rör sig runt dem. De verkar opåverkade av situationen. Han har svårt att beräkna avståndet. De verkar inte stanna. De är fullt koncentrerade på hunden. Han skjuter i luften. ”Är de verkligen så där stora?” Tanken viner snabbt genom skallen.
Han når hunden, klämmer in den mellan sina ben. Han försöker vända sig efter vargarna men det är svårt när de inte går helt ihop utan ibland befinner sig på olika ställen.
”Varför i helvete är de inte rädda”, tänker han och lyckas på något vis få på hunden ett koppel. ”Vad fan som än händer får de aldrig hunden”.
Nej, han skjuter inte mot vargarna. Efteråt tänker han att det aldrig var läge. Eller? Han vet inte.

Han tycker också senare att reaktionen var konstig, han trodde inte att han skulle reagera så. Att han skulle bli rädd, så inihelvetes rädd, att han när han stod där skakande på platsen, kände att också tårarna brände och ville fram.
Han, stora starka karln.

Att han skulle bli rädd, så inihelvetes rädd, att han när han stod där skakande på platsen, kände att också tårarna brände och ville fram. Han, stora starka karln.

Den här gången gick det bra. Älgjakten avbröts. Det var tur att han inte hunnit släppa hunden på sök än.

Jag har fått historien berättad för mig, jag vet när det hände och har försökt att fritt återge den.
Men är våra berättelser ur verkligheten värda att berätta? Ska de berättas alls, är det egentligen någon mening?
För i sinnen och på tusentals bildskärmar långt, långt från där två vargar sprang i cirklar runt en jägare och hans hund, finns bara galna fantasibilder kvar. Vackra målade teckningar och monterade foton på små flickor ömt omslingrade gigantiska vargar, halvnakna kvinnor i tunna slöjor som småskuttar runt gosiga vargar i skogen i natten, eller en balettdansös i mörkret med en varg som publik. Månar, stjärnor och kritvit snö.
Och sagolika sinnen vid skärmar som längtar efter att få befinna sig där, mitt i flocken i den stjärnklara natten, och verkligen VETA att varenda varg i universum känner samhörighet med just dem. Där kärleken är så stark att den skjuter rakt in i hjärtat på vargarna så att just de, dessa utvalda drömmande människor vid sina bildskärmar, blir en i flocken.
Alltså bara waow glaserat med en fet fullmåne och sen yla tillsammans.

Och precis där försvann den sista förnimmelsen av jägarens historia, han som tillsammans med sin hund mötte två vargar och blev livrädd. Hans historia drunknade i stjärnklara nätter, fullmånar, små flickor och vargar i snö som kramas och den ströps av lättklädda damers spröda slöjor och försvann till slut i virveln efter en nattlig balettdansös i vargpiruett.

Trots att den här jägarens historia berättar om det som var en av hans värsta händelser i livet. Något han och människorna omkring honom aldrig glömmer. Något som händer och som kommer att hända många även framöver, om och om igen, men med olyckligare utgång.

Människor som under sömnlösa nätter vakar över sina tamdjur. Hundar, får och andra djur som dör en vedervärdig död. Goda livsmiljöer som försvinner för människor och deras djur. Fina älgmarker som idag gapar tomma.
Allt medan sagovargarnas beskyddare hånfullt skrattar åt verklighetens människor som är så korkade och inte dansar vidare med dem i natten.

Vad ska vi med verklighetens vargland till när den kan ersättas med en glittrig saga?

Jägarens historia drunknade i stjärnklara nätter, fullmånar, små flickor och vargar i snö som kramas och den ströps av lättklädda damers spröda slöjor och försvann till slut i virveln efter en nattlig balettdansös i vargpiruett. Fotomontage med bilder från Pixabay

Novembertips!

Vill du hoppa över november månad?

Nej – gör istället så här:

Ta dig ut i närmaste natur.

Dyk ner bland stenar, grenar. Höj blicken bort bland gråa molnformationer. Du kommer gilla det.

Du ser väl älghornet i bilden?

Den grå färgskalan är aldrig så vacker – som ute i naturen i november.

När man som jag är ute och jagar under hösten – blir hösten lätt en favoritmånad. Precis som Karlfeldt skrev; Nu är den stolta vår utsprungen – den vår de svage kalla höst. Som jägare sitter jag ofta på pass, helt tvärstill och lyssnar, iakttar och försöker smälta in bland träden. I våras kom en kattuggla och försökte landa på huvudet. Det var ett gott betyg.

Samtidigt sittandes hinner man glo. Och vad mycket man ser! Ibland åker kameran fram.

Så varsågod – några snabba mobilbilder till dig från det vackra grå höstmörkret.

Det finns många många fler motiv. Se själv!

För snart tar det vackra gråvädret slut.

På en så kallad valpfabrik, i en mörk och skitig låda i Ungern föder en sjuk och vanvårdad liten tik med oklar härstamning sina valpar. Misären är total. Valparna, de flesta missbildade och sjuka, tas tidigt från mamman för att smugglas vidare och säljas i Sverige. Ett djurplågeri som uppmärksammas i SVT-dokumentären ”Älskade smuggelhund”. Allt medan några så kallade djurrättsaktivister i Sverige istället lägger sin tid på att välta jakttorn och trakassera jägare och deras hundar.

Stoppa smuggelhundarna istället för att bråka om våra jakthundar. Det här är jag, Snaps och en ostmacka. Snaps blev 14 år och älskade sitt liv. Foto: Rikard Lewander

Jag har sett båda delarna på SVT Play av ”Älskade smuggelhund”, en utmärkt dokumentär av filmaren Jonny von Wallström som visar hur sjuka hundar enkelt smugglas in och säljs i Sverige.
Ett effektivt detektivarbete utmynnade i att han och några reportrar på SVT kunde visa en mörk och utbredd smuggelverksamhet där hundar smugglas in i Sverige, i det här fallet från Ungern. Hundarna behandlas på ett sätt som bara kan likställas med djurplågeri.

Här hemma ligger våra egna hundar i en hög i soffan i köket. Den är ”inredd” framför allt så att hundarna ska trivas i den, även om hela familjen tar plats emellanåt. Det är filtar fällar och kuddar som far runt i hela köket när hundarna bäddar, röjer och bär omkring.
En total kontrast mot det vedervärdiga denna dokumentär visar.

Samtidigt blir jag förbannad av andra anledningar. För jag slås av hur långt ifrån dessa vidrigheter vi jägare lever med våra jakthundar. Ändå fortsätter djurrättsterrorister, alltså en liten förvirrad klick människor, att tyrannisera jägare och hävdar att vi plågar våra hundar.
För att vi jagar tillsammans, jag och min hund. Jakten och familjen, det som är det bästa i min hunds liv görs till något svart och fult.
Det går inte ens att försöka jämföra en svensk jakthunds liv med livet för en hund på dessa utländska valpfabriker. Något som också underbyggs genom att människor aningslöst fortsätter köpa sjuka smuggelhundar på Blocket.
Ser man inte skillnaden är man rätt korkad.

För bara några veckor sedan fick Snaps, en av våra jaktlabradorer, somna in. Han blev 14 år och var glad och trivdes med livet ända till slutet.

Som han jagade, Snaps!

Han var en stor, stark, frisk och otroligt vänlig hund som föddes hemma i vår jägarfamilj en julafton och fick leva hela sitt liv med oss. Han älskade att jaga, kasta sig i vattnet från båt och forcera täta vassar i jakten på skjuten fågel. Han levde sitt liv optimalt. Han kunde inte ha haft det bättre.

Han fick leva, andas och göra det han älskade och gjorde allra bäst, det som gjorde honom frisk och lyckliga på riktigt. Jaga.

Men i den sinnesförvirrade värld vi lever är det jakthunden Snaps som utmålas som den plågade av djurrättsfanatiker i Sverige.

Men i den sinnesförvirrade värld vi lever är det jakthunden Snaps som utmålas som den plågade av djurrättsfanatiker i Sverige.

En av mina svåraste känslor tillsammans med mina hundar är när hunden börjar bli så gammal att den inte längre orkar med jakten. De ledsna ögonen, besvikelsen att inte få följa med längre, att inte få göra det som den älskar mest, den känslan kommer jag alltid att ha svårt att hantera.
Ofta får mina hundar följa med i alla fall och komma med på en liten tur en liten stund, så mycket som de orkar.
Mina hundar lever lyckliga liv.

Men långtifrån alla hundar får ha det så bra som våra jakthundar. Jag ser del två av dokumentären och kan inte hålla tårarna tillbaka när ägare som lurats att köpa dessa ofta väldigt sjuka hundar förtvivlat berättar hur de gjort allt för att försöka rädda dem. Veterinärbesök i det oändliga med mycket sjuka hundar.
För att inte tala om när Jonny von Wallström följer med en, i mina ögon, riktig djurrättsaktivist, en kvinnlig ungersk veterinär på ett uppdrag för att rensa i en total misär av avföring, lera och ruttnande avfall blandat med tätt packade hundar som lider svårt.

Varför försöker inte svenska djurrättsaktivister stoppa detta vansinne istället för att lägga energi på att ge sig på svenska välmående jakthundar? Smuggelhundarna lider på riktigt. Och Jonny och de övriga reportrarna på SVT visar i den här dokumentären att problemet i Sverige är stort.
Farliga och smittsamma sjukdomar och parasiter som tidigare inte funnits i Sverige smugglas nu dessutom in hejdlöst och riskerar att drabba alla svenska hundar.

Så de som ägnar sin tid åt att välta jakttorn och veva mot jägare och deras jakthundar i största allmänhet har knappast världens smartaste fokus. Det finns större problem att ta tag i än soffliggande jakthundar som älskar sitt liv.

Och framför allt, svenskar, sluta köpa hundar från oseriösa försäljare. Lidandet kommer att fortsätta så länge människor fortsätter med detta.

Snaps blev 14 år. Han var frisk i hela sitt liv. Foto: Rikard Lewander

Plötsligt står jakttornet tomt. Rösten från jaktkamraten har tystnat i en evig tappt. Foto Olandsfokus/Mostphotos

 

Vem tänker du på? Vem kommer du minnas på söndag? Eller har du för bråttom för att reflektera över det?
Det yttersta och mest essentiella som skiljer jakten mot andra sysselsättningar är närheten till döden. Den finns alltid nära, alltid i medvetandet, alltid så självklar. Just därför finns anledning till att reflektera. Att tänka bakåt. Att minnas och hedra de människor som format oss. Att visa respekt mot människor som betytt så mycket för oss.

Fotspår som suddas ut. Drevskall som försvinner i fjärran. Torn som förmultnar, den enorma tystnaden, skottet i skymningen och mycket annat är metaforer på livets bortre parantes – döden. Om livet är orättvist, så är döden dess motsats. Den drabbar alla lika skoningslöst, även de som ska leva vidare med minnen, tomhet och sorg.
På söndag är det alla själars dag. Känns namnet igen? Dagen efter Alla helgons dag, ska vi minnas våra nära och kära som inte längre finns.
Alla själars dag är en gammal högtid som infördes i den katolska kyrkan på 1000-talet, man önskade de döda: evig vila (requiem aeternam). Men högtiden försvann under 1700-talet och återkom inte förrän på 2000-talet.

Vi har alla drabbats av sorg. Vi har på det allra hårdaste sättet blivit medvetna om att det finns jaktkamrater som enbart jagar i våra minnen. Att jaktliga mentorers råd endast ekar i våra egna huvud. Att alla skratt våra avlidna vänner gett oss enbart är erinringar av svunnen tid.
I våra vardagliga liv hinner vi inte reflektera över människorna som varit en så stor del av oss. Vi hinner inte vara ödmjuka och väva ihop minnena till starka rötter som håller oss fast i nuet. Vi har svårt att använda den visdom och erfarenheter vi fick. Vi hinner inte vara tacksamma över den glädje de gav oss.
Men vi har tid på söndag. Ta dig den tiden. Hedra dina nära kära, som inte längre finns i livet. Deras liv har haft en stor betydelse och mening, men bara så länge du kommer ihåg deras umbäranden, använder deras kunskaper och minns deras skratt.

Jag kommer att tänka på många personer på söndag. Men mest kommer jag att tänka på Jonas. Han är troligen den mest positiva människa jag mött. Han lurade döden under många år. Klagade aldrig och såg alltid framåt. Arbetade och slet när andra skulle gett upp. Men han fick inte vara med på sin yngsta dotters bröllop. Den 21 april gick han bort. 56 år gammal. Alldeles för ung. Alldeles för tidigt.
Ett av många minnen kommer från när vi jagade kråkor ihop. En dag lyckades han med konststycket att fälla två kråkor samtidigt som ha berättade en lång historia. Tystnaden vid skottögonblicken var obetydliga och berättelsen löpte på trots skotten och att kråkorna ramlade. Han tappade inte koncentrationen på varken kråkorna eller historieberättandet.
När jag berättade min observation skrattade han högt och sa: ”Jasså, då kan jag visst göra två saker samtidigt”.

Låt oss minnas på söndag. De är våra jaktkamrater värda.

 

 

 

Djurrättsterrorister går nu ut stort i sociala medier med tips om hur jakten ska stoppas, bland annat genom att våra jakthundar sprejas med insektsmedlet citronella som kan ge allvarliga ögonskador.
I sin fanatiska övertygelse och villfarelsen att den egna åsikten på något gudomligt vis står över alla andras och med våld ska tvingas på mänskligheten, drar de sig inte ens för att plåga hundar.

Jag kan aldrig, ALDRIG, förbli passiv om någon medvetet försöker skada min hund, det tror jag att alla förstår. Ingen jägare, ingen normal människa klarar det. Foto: Madeleine Lewander

Medlet som djurrättsterroristerna rekommenderar ska sprutas mot hundarna heter citronella, en eterisk eller aromatisk olja. Idiotin görs i hopp om att hundarna ska sluta spåra. Citronella används bland annat som insektsbekämpningsmedel.
Det kan användas i olika former men att, som jaktsabotörerna rekommenderar, hälla oljan i en blomspruta och spruta på marken mot hunden är att medvetet riskera att hunden utsätts för skada, vilket de uppenbarligen inte förstår. Citronellaolja är frätande och kan ge allvarliga ögonskador. (Kemikalieinspektionen, EG nr 289-753-6).
Djurrättsterrorister drar sig alltså inte ens för djurplågeri för att påtvinga andra sina egna extrema åsikter. Och det är inte första gången.

De misstar sig grovt om de tror att det är de själva som får sympatierna den dagen filmen visas på en hysteriskt skrikande och gråtande jägare som desperat försöker skydda sin hund från att få frätande medel insprutat i ögonen.

Bland annat skrämdes stövartiken Axa för några år sedan från vettet av ett gäng djurrättsaktivister med ”mistlurar” som omringade henne i skogen. Hon avbröt sitt drev och sprang skräckslagen tillbaka till sin husse.

Jag kan inte riktigt säga hur jag skulle reagera om någon kom fram och sprutade frätande olja mot min hund. Tyvärr hade det, för oss jägare, rekommenderade lugnet i sådana här lägen uteblivit. Jag kan aldrig, ALDRIG, förbli passiv om någon medvetet försöker skada min hund, det tror jag att alla förstår. Ingen jägare, ingen normal människa klarar det.

Saxat från en av djurrättsterroristernas Facebook-sidor i oktober 2019.

Djurrättsterrorister har kanske tidigare fått en liten gnutta gehör för sina vedervärdiga våldsfilmer. Men de misstar sig grovt om de tror att det är de själva som får sympatierna den dagen filmen visas på en hysteriskt skrikande och gråtande jägare som desperat försöker skydda sin hund från att få frätande medel insprutat i ögonen eller akut försöker få iväg sin av smärta skrikande hund till veterinär.

MADELEINE LEWANDER

Läs också:

Vad är det för fel på oss män? Varför kan vi inte behandla våra medmänniskor på ett anständigt sätt? Foto Johanna Thörnqvist

 

Några kvinnor har, två år efter att #Metoo drog igång, skapat ett nytt upprop. Detta finns på Instagram och heter #Vigörpatronur.
Kvinnorna vill uppmärksamma de sexuella trakasserier, kränkningar och nedvärderande av kvinnor som förekommer inom jakten.
Runtom i vårt land förekommer det fortfarande rätt många händelser där män – medvetet eller omedvetet – kränker, tafsar, raggar på olämpliga sätt och trycker ner kvinnor. Allvarligt talat. Vad är det för fel på oss män?
Självklart vet jag att majoriteten av männen behandlar kvinnor korrekt. Självklart händer inte dessa händelser överallt och hela tiden. Men i min värld spelar det ingen roll om de händer ofta eller sällan. I min värld kränker man inte kvinnor. Inte män. Inte någon.

Men låt mig vara lösningsorienterad. Den stora och svåra frågan är: Vilket ansvar har vi som inte utför kränkningen? Kan vi sitta lugna på våra stolsryggsäckar och titta på? Kan vi blunda? Kan vi fnissa och ursäkta beteendet med: ” han skojar bara”? Nej. Om vi menar allvar måste vi alltid vara beredda att försvara de som utsätts. Vi måste alltid ta den svages parti.
Nu ska vi inte låtsas som att detta är enkelt. Den tafsande mannen är kanske din jaktkamrat, släkting eller chef. Den som skämtar grovt och nedsättande kan ju innerst inne vara en väldigt snäll person som egentligen inte menar något illa. Därför kan det vara jättesvårt att agera.
Den som säger ifrån hamnar mitt i en konflikt med starka känslor – som i värsta fall innehåller lagbrott. Vem vill hamna mitt i en sådan soppa?
Men ställ dig följande frågor. Om inte du agerar vem ska då göra det? Vem ska ställa sig på den drabbades sida? Vem ska då säga stopp?

Jag vill hävda att ingen som är i närheten eller vet om sexuella trakasserier, kränkningar eller andra händelser kan smita undan sitt ansvar. Jaktskytteklubbar, viltvårdsområden, Jägareförbundet, jaktarrangörer och andra organisationer har också ett ansvar – men ideella organisationer kan inte lösa ett samhällsproblem – och ett sjukt manligt beteende – helt på egen hand. De måste få hjälp och stöd av sina medlemmar.
Bara för att en person har blivit vald till ordförande i en förening har han/hon troligen inga verktyg eller utbildning för att hantera dessa jobbiga situationer. Och får ordföranden ingen hjälp av människorna – runt omkring – är förutsättningarna för att hantera den känsliga frågan väldigt dåliga.
Så när du och jag har sett något kan vi inte bara hävda att organisationen ska fixa allting. Vi kan inte flytta allt ansvar till föreningen. Vi måste agera, ge stöd, råd och stå upp för vår gemensamma värdegrund. Vi måste tillsammans skapa ett tryck på föreningarna. För med medlemmarna i ryggen får organisationen kraft och mod att agera.
Om vi blundar ger vi istället en indirekt legitimitet till de snuskigheter som kvinnorna utsätts för. Kom ihåg det.

Jag tror att vi alla har sett någon ungdomsfilm där en person blivit mobbad, slagen eller utfryst. Till slut kommer det en hjälte som tar den svages parti. Genom hjältens agerande får den mobbade upprättelse och rätten att vara sig själv. Varje gång jag ser sådant agerande blir jag glad.
Alla män som ser snuskiga närmanden eller hör nedsättande kommentarer har möjligheten att ta den hjälterollen. Allt vi behöver göra är att säga: Stopp. Lägg av. Det var dumt. Be om ursäkt.
Kan vi göra detta tillsammans så sätter vi en norm om alla personers lika värde. En uppförandekod som ligger i linje med vår värdegrund. Och då är vi en bit på vägen att få bort trakasserierna i samhället och jakten.

 

Låt mig också komma med några tillsynes välbehövliga tips:

Till män som blir intresserad av en kvinna.

  1. Skicka inte en bild på ditt könsorgan.
  2. Försök inte klämma på hennes könsorgan.
  3. Skicka inte SMS och beskriv hur du vill ha sex med henne.
  4. Ta inte på hennes kropp.
  5. Använd inte härskartekniker för att trycka ner eller förringa henne.
  6. Behandla henne inte illa.
  7. Begå inga brottsliga handlingar mot henne.

Prova istället att om du får bjuda henne på en fika. Om hon inte ens vill fika med dig är det en tydlig signal om att hon med stor säkerhet inte vill ha sex med dig heller. (Ta detta som ett extratips.)

Till män som INTE blir intresserad av en kvinna.

  1. Gör inte de sju ovan uppräknade sakerna ni heller.

När jag ska förklara varför jag jagar, blir det lätt lite hurtigt om hur skönt det är att sitta på pass och njuta av naturen. Det finns andra, mer djupt liggande förklaringar som är svårare att förmedla. Men när jag såg tv-programmet Din hjärna med hjärnforskaren Anders Hansen föll några bitar på plats.

 

 Men idag när alltfler blir veganer, bojkottar mjölk och saboterar ko-släpp så oroas jag över hur långt bort från vår ursprungliga koppling till naturen vi hamnat. Foto: Lumination/Mostphotos

Anders Hansen beskriver hur våra hjärnor fortfarande är anpassade för ett liv som jägare och samlare. I hans resonemang utgår han ifrån att vi människor egentligen är utvecklade för ett liv på savannen och inte för det urbaniserade liv vi lever idag. Så vi är genetiskt programmerade till att jaga än idag, konstaterar jag.

Och hans mantra är att vi blir mer koncentrerade, mår bättre och minns bättre när vi rör på oss (vilket vi också gör i jakten).
– Förmodligen beror det på att när man har rört på sig historiskt så har det varit vid jakt eller liknande där man verkligen har behövt vara koncentrerad. Ständigt fick man nya intryck på vägen – och då finns det en poäng med att hjärnan skulle vara fokuserad för att både minnas och att klara av jakten, berättar Anders i en intervju jag läser på nätet.

Vi människor har under mänsklighetens 10 000 generationer långa historia levt som jägare och samlare i 9 500. Bara de tre senaste generationerna har vi haft el, flygresor och datorer. Smarta telefoner har endast den allra senaste generationen haft. Livet ser helt annorlunda ut idag än för 200 000 år medan hjärnan är densamma.

Men idag när alltfler blir veganer, bojkottar mjölk och saboterar ko-släpp så oroas jag över hur långt bort från vår ursprungliga koppling till naturen vi hamnat. Därför är det viktigt att bli påmind om att vi ursprungligen är gjorda för något annat, som att jaga, skaffa mat från naturen, vara uppmärksam på faror, överleva…

I en tid när vi vill återknyta sambandet mellan människa och planeten, har våra hjärnor fått lite att fundera över.

Se gärna programserien Din hjärna. https://www.svtplay.se/din-hjarna

Kampanjen Rädda älgen är ganska enkel. Men om man inte läst förklaringarna är det lätta att göra felaktiga tolkningar. Foto Erik Mandre

 

Du har säkert sett kampanjen Rädda älgen. Kanske har du läst en del av de artiklar förbundet har skrivit. Men det finns en del människor som inte gjort det och gör tolkningar om kampanjen som inte stämmer.
Låt mig därför göra några förtydligande kring syftet bakom Rädda älgen genom att publicera några frågor som jag har svarat på i andra sammanhang.

Vi har alldeles för stor älgstam och vill minska den i mitt jaktlag? Hur ska jag kunna stödja kampanjen?
– Kampanjen handlar inte om älgstammens storlek. Tycker markägare och jägare att stammen är för stor ska ni minska den. Kampanjens syfte är stå upp för den lokala viltförvaltningen. Svenska Jägareförbundet tycker att markägare och jägare ska få besluta om dessa frågor – inte att en nationell myndighet bestämmer detta åt dem. Så det finns inget i kampanjen som motsäger om ni vill minska älgstammen. Tvärtom. Kampanjen står upp för att ni ska få fatta sådana beslut.

Älgen är inte utrotningshotad. Varför tror ni det?
– Svenska Jägareförbundet tror inte att älgen är utrotningshotad. Det har vi också varit tydliga med. Däremot finns det andra hot mot älgen. Klimatförändringar, sjukdomar, minskande kalvvikter, rovdjur och brist på naturligt foder. Dessa tillsammans skapar en hotbild som inte alla känner till. Därför vill vi tydliggöra att älgen har det tufft i många områden.

Jag är skogsägare och får mina tallplanteringar uppätna av viltet. Kampanjen går tvärt emot vad jag vill.
– Svenska Jägareförbundet och du verkar ha precis samma bild av betesskadorna. På vissa håll är de för stora och oacceptabla. Kampanjens ena syfte är att ta krafttag mot betesskadorna. Vägen framåt är att sätta rätt trädslag på rätt mark. Men det räcker inte att du gör rätt, om dina grannar samtidigt gör fel. Älgarna rör sig över stora områden och stannar där det finns gott om foder. Människan har satt gran på tallmarker under lång tid. Nu behöver vi göra rätt. Och det kommer att ta tid att öka mängden naturligt älgfoder.
– Kampanjen vill därför att alla markägare sätter tall på tallmarker (behovet är störst i södra och mellersta Sverige). Då skapas mer naturligt foder till viltet (en rik markflora, bärris och lövträd samt fler tallar), vilket leder till minskade skador. Eftersom forskningen är tydlig med att det mest effektiva sättet att minska betesskador i skogen är att öka fodermängden, tycker vi att det är rätt sätt att agera på.
– Vi vill med andra ord samma sak – minska betesskadorna. Kanske har vi olika lösningar för att nå målet. Men istället för att bråka, låt oss på lokalt plan börja diskutera lösningar. Inte bara ensidigt kräva minskade älgstammar. Det leder oss inte närmare de verkliga lösningarna.

När vi har så stora skador behöver älgstammen minska. Varför är ni emot det?
– Svenska Jägareförbundet är inte emot att man lokalt minskar älgstammen, om markägarna och jägarna är överens om detta. Vi är heller inte emot att man under en period sänker stammen till en lägre nivå än vad som är normalt – så länge att man lokalt är överens om detta. Det är helt naturligt att älgstammen måste minska på vissa ställen och öka på andra.
– Är förutsättningarna sådana att det är nödvändigt att sänka stammen rejält för att ge tallen förutsättningar att komma upp behövs ett bra samarbete och gemensamma uppoffringar av både jägare och markägare. För att få med jaktlagen på en sådant agerande kan det vara aktuellt med att sänka arrendekostnaderna (eller ge något annat incitament) och ha en långsiktig plan som alla kan enas kring. Då kan älgstammen öka igen om några år när förutsättningarna är bättre.

Jag gillar kampanjen. Hur ska vi få skogsbolagen att öka älgstammen?
– Det finns en inbyggd konflikt mellan skog och älg. Vi jägare vill ha bra viltstammar och skogsbolagen vill ha så lite betesskador som möjligt. Kampanjen tar inte ställning till hur mycket älg det ska finnas. Vi tycker att stammens storlek ska avgöras av jägarna och markägarna tillsammans – utifrån era förutsättningar och förhållanden. Det handlar om att hitta en balanspunkt mellan våra, skogsägarnas och allmänhetens olika intressen.
– Svenska Jägareförbundet är däremot emot den kortsiktighet som en del bolag har kring viltstammarna när de bara upplåter jakt på elva-månaders jaktarrenden. Dessa ger inga förutsättningar för att skapa och behålla en kvalitativt bra älgstam. Istället leder detta till svårigheter att nå målen, rädsla för att förlora jaktarrendet och osäkerhet inför kommande jaktsäsonger. Man bygger inte förtroende och ansvarstagande på det sättet.

Vi har dov, kron, rådjur, älg och vildsvin. Stammarna måste minska om det ska bli någon skog överhuvudtaget.
– Betesproblematiken ökar om man har flera arter av hjortvilt. Är stammarna därtill mycket täta kan det få stora effekter på skogsbruket. Förbundet är väl medvetet om detta problem. För att lösa ett extremt hårt betestryck måste markägarna i området gemensamt vara överens om att det totala klövviltstrycket måste minska. Detta är steg ett. Initiativet måste komma från en enig markägargrupp. Steg två är att göra en långsiktig plan för hur stammarna ska minska och sätta tydliga årliga avskjutningsmål som jägarna ska uppnå. Det handlar om att jobba tillsammans och skapa bra förutsättningar för att jägarna ska lyckas. Därefter måste man årligen följa upp och se att man får till stegvis minskande klövviltstammar. Ibland kan man behöva revidera planen för att sedan arbeta vidare mot målen. Att minska klövviltstammarna på ett klokt och etiskt sätt tar tid. Därför behöver planerna vara fleråriga.
– Ingen ska inte tro att jägarna själva kan lösa detta själva. Jakträtten ligger hos markägarna. Och eftersom få markägare har så stor mark att de ensamma kan förvalta viltstammar behövs samarbete. Det hjälper föga om en markägare försöker göra rätt om grannarna inte gör något alls.
– Men kampanjen Rädda älgen handlar inte om de problem som du beskriver. Den handlar om att vi behöver sätta rätt träd på rätt mark för att skapa mer naturligt foder för viltet, samt att jägare och markägare ska få fortsätta att bestämma om älgförvaltningen på lokal och regional nivå. Det innebär inte att du har fel i sak, bara att kampanjen handlar om något annat.

Varför skapar ni ännu mer konflikt om älgen?
– Rädda älgen har inte syfte om att skapa konflikt. Den vill sätta fokus på älgens situation och uppmuntra till dialog och samarbete. Lösningarna som vi föreslår kan inte jägarna utföra. Men vi kan stödja markägarna och hjälpa till. Kampanjen sätter i någon mån press på markägarna att plantera tall. Men det är exakt samma budskap om Skogsstyrelsen ger.
– Svenska Jägareförbundet vill inte ha konflikt. Vi vill hitta lösningar.

Tror ni verkligen att era ihopsamlade pengar kommer att lösa problemen?
– Nej, vi tror inte att vår insamling till tallplantor har någon stor betydelse för mängden tall i Sverige. Men det är en symbolisk handling som visar att jägarna bryr sig om såväl älgens situation som de betesskador som markägarna drabbas av.
– Insamlingen hjälper till att sätt fokus på att fler borde föryngra sin skog med tall. Detta är således en symbolisk gest, som bidrar till att det kommer fler tallar i jorden. Även om insatsen är begränsad så bidrar den i rätt riktning, vilket alla borde vara positiva till. Många fler borde delta i kampanjen.

Ni som orkat läsa igenom alla frågor och svar har förhoppningsvis fått en bra bild av kampanjens syfte – vad vi vill uppnå och vad vi tycker.
Låt oss därför fortsätta att Rädda älgen.

Jag fick en fråga om det är moraliskt rätt att jaga. Jag har funderat en del på det. Det finns egentligen tusen svar och det är lätt att drunkna i någon typ av moralträsk.
Diskussionen om moral måste självklart handla om jakten som företeelse. Själva fenomenet jakt, att döda ett vilt djur.
Alltså exempelvis inte i förhållande till hur många bilar som kör på vilda djur och inte heller hur många jakttorn som sågas sönder av korkskallar.
Jakt finns i oss alla och det är tack vare den vi människor existerar över huvud taget. De senaste årens motstånd mot jakten som sådan måste ses som en evolutionär avart, en millisekunds stolpskott i mänsklighetens historia.

Jakt är som företeelse alltid rätt.  Den kan inte bli fel för att en pytteliten klick människor plötsligt bestämt sig för att den är det. Foto: Privat

 

Bland jägarfolken, det vill säga innan människor började använda mark för odling och hållning av tamdjur förekom ingen motsättning eller konflikt i jakten, vilket historien också visar.
Att människan för sin överlevnad senare tagit marker i anspråk för odling och överlevnad vilket då medförde konflikt mellan människor och människor och djur är en annan diskussion och påverkar över huvud taget inte företeelsen jakt.

Jakt kan inte bli fel för att en pytteliten klick människor plötsligt bestämmer sig för att den är det. Vi lever tack vare jakten. Det kan vi aldrig ändra på.

  • Jakt är motsatsen till många av de nya ytliga och gravt polariserade moderna ”levnadssätt” som sveper med sig människor som tappat greppet om sin egen roll i naturen. Människor som glömt men som vilset försöker hitta något att tro på.
  • Jakt är en representant för stabilitet och genuinitet. Den är en grundläggande del i sättet att se på världen. Den visar vem och vad jag är och ger en bild av var jag står i allt detta kaos många lever i idag. Jakten och storheten som den delvis representerar, är en del av något vi alltid kan falla tillbaka på. Något som alltid funnits där och inger oss respekt. Jakten som visat sig fungera i tusentals år, fått mänskligheten att överleva och som för jägaren stillar dagens själsliga oro. En insikt i den lilla människans del och ansvar i någonting mycket större.
  • Jakt är lugn, kärlek till naturen och möjlighet att se naturen som den verkligen är, oförskönad, men samtidigt en förtröstan av att få vara där, att få andas på riktigt och att respektera. Och så jag, människan, som en naturlig del i all detta.
  • Jakt är djur som lever i frihet och dör. Idag innebär det i Sverige generellt en snabb och smärtfri död. Dagens jägare har således höjt etiken åtskilliga snäpp.  Det handlar idag om djur som ger oss världens finaste kött utan stress och antibiotika.
    Människan överlever inte utan de vitaminer, framför allt B12, järn och andra näringsämnen som enbart återfinns i animalier. Där kan man också sätta köttet i perspektivet naturligt för överlevnad, där ”för överlevnad”, är ett viktigt tillägg. I naturen måste vi människor äta animalier för att överleva.
    Där vinner viltköttet med respekt, hållbarhet, ödmjukhet inför naturen moralpriset utan konkurrens i jämförelse med ett vinstkrävande syntetiskt laboratorie-processat kosttillskottsalternativ.
  • Jakt är ett sätt att ge mig legitimitet på jorden under min korta tid här. Rätten att få finnas till eftersom jag är en del av naturen. Jag är en stolt människa och jägare, delaktig i kretsloppet.
    Människan idag bombarderas allmänt med anklagelser om hur vi förstör, att vi står utanför allt.  Att mänskligheten egentligen inte har rätt till något alls, inte ens vår egen existens. Många tyngs av skam.
    Medan jakten istället fullt ut rättfärdigar människan som en del av naturen. Utan jakten hade vi inte ens funnits.

Jakten som företeelse är därför alltid rätt. Jakt kan inte bli fel för att en pytteliten klick människor plötsligt bestämmer sig för att den är det. Vi lever tack vare jakten. Det kan vi aldrig ändra på. Jakt kan däremot utföras på olika sätt. Men det är en helt annan diskussion.

 

I kanten av mossen föll vildvinet. Foto privat

Judith Halldin var gammal. Det gråa håret var prydligt uppsatt. De pigga ögonen plirade illmarigt.
– Allting kommer ikapp. Det gjorde katten i Tannarps lid, sa hon och skrattade.

Det var fortfarande mörkt, men gryningsljuset hade börjat att skapa konturer i nattens svarta anlete.
Smygande steg styrdes mot ett jakttorn vid kanten av en stor åker. Väl framme fick jag krypa under ett elstaket och försiktigt klättra upp i tornet.
Utsikten var bra. En stor åker som sluttade mot en liten odlad mossmark som sedan avslutas vid ett dike. Och i kanten stod två vildsvin. De åt lugnt, men i takt med att gryningen kom drog de sig undan. De var på väg bort.
Skottet var enkelt och de ena vildsvinet föll. Jakten hade pågått i högst fem minuter.
Jag valde att sitta kvar en stund. Reflektera över situationen. Njuta av morgonen. Det var då jag kom på var jag var. Några stenkast från Tannarps lid.

Tannarp ligger strax utanför Eksjö längs väg 40. En lid är en sluttning eller en backe. Och just vid Tannarp är det en större backe.
Judith Halldin kom från en ort ett par mil därifrån. Och när hon på ålders höst sa det lokala ordspråket fanns det humor bakom orden. Naturligtvis uttalades detta på bred småländska (ungefär: Tannarpa li).
Men vad menade hon? Vad betyder talesättet? Någon hundraprocent förklaring kommer jag troligen aldrig att få. Hon avled för några år sedan. Men jag tror att jag förstod.
Talesättet innehåller både en visdomsdel och banal metafor som skulle understryka men samtidigt avväpna visdomsordet. Därför skapades det en viss humor.
Betydelsen av första delen blir: Du kommer inte undan dina misstag och oförrätter. Det kommer ikapp dig.
Den andra delen är bara en underfundighet som inte hade något större syfte, mer än att roa och inte fördöma det ”som kom ikapp”.

Från tornet såg jag den täta granplanteringen. Jag såg de rödbruna skeletten efter barkborrarnas härjningar. Jag såg diket som avvattnade mossen. Jag såg inägan som nu var full med träd. Jag såg att den stora åkern låg i träda.
Jord- och skogsbrukets förändring – pådriven av oss människor som vill ha billiga varor – börjar komma ikapp oss. Vattenbrist på somrarna. Insektsangrepp på skogen, felaktigt trädval i skogsbruket. Och svårigheterna att hålla ett lönsamt jordbruk igång. Rödlistningar av växter och djur ökar.
När jag var på väg ner till vildvinet fanns ett älgspår i bökningarna efter vildsvinen. Älgen är också en förlorare. Den har det tufft på många ställen i Sverige. Sjukdomar, minskade kalvvikter, mindre naturligt foder, ett förändrat klimat, rovdjur och förra årets torka som påverkar föryngringen.
Men det är inte lantbrukarnas och skogsbrukets fel att älgen har för lite naturligt foder. Skulden får vi alla bära gemensamt. Vi är nämligen en del av det som skapar efterfrågan, konkurrens och lönsamhet. Vårt konsumtionsmönster, våra önskemål är med och skapar behoven och spelreglerna för hur vi brukar naturen.
Svenska Jägareförbundet driver kampanjen Rädda älgen för att sätta fokus på älgens utsatthet. Det är en i sammanhanget liten fråga. Men den sätter fingret på en känslig punkt, som bara vi tillsammans kan lösa.

Kanske kan älgens utsatthet visa det orimliga i vårt slit- och slängsamhälle. Att det hållbara och långsiktiga brukandet är vägen framåt. Men att vi aldrig når dit genom att maximera något enskilt intresse. Vi måste samarbeta och försöka hitta långsiktiga lösningar, som är bra för alla intressen – och naturen.
Det finns många goda idéer och viljor som pekar ut riktningen. Men det är vi människor som måste börja gå åt rätt håll.
För allting kommer ikapp. Det gjorde katten i Tannarps lid.

Häromdagen släppte en liten förening med några djurrättsterrorister ett redigerat filmklipp som visade hur ett antal jägare ute på jakt provocerades in absurdum av ett gäng korkskallar.

Ena dagen jägare, nästa dag brandman, veterinär eller läkare. Även jaktsabotörer behöver deras hjälp ibland. Hur känns det? Foto montage: Sten Christoffersson/Mostphotos

Jag tänker inte nämna djurrättsterroristernas organisation vid namn eller lägga någon länk till skiten för det är precis vad de vill.
Däremot skulle jag vilja påminna varje jaktsabotör om vad det är för människor de hotar, knuffar, spottar i ansiktet, kallar horunge, mördare eller ännu värre.

Men i sin sorg över sitt sjuka djur borde till och med en korkad jaktsabotör skämmas när denne inser att veterinären som räddar det egna djuret idag är jägaren som han kallade rövhål igår.

En djurrättsterrorist borde tänka på att jägarna som attackeras faktiskt kan vara:

  1. Lärare till hans eller hennes barn.
    Mina barn har haft åtminstone tre lärare som alla är genuint jaktintresserade med jakthundar och som jagar så mycket de kan.
  2. Veterinär till hans eller hennes djur
    Jag har själv tre jagande vänner som är veterinärer och vet om många fler. En veterinär hade självklart behandlat djuret ändå. Men i sin sorg över sitt sjuka djur borde till och med en korkad jaktsabotör skämmas när denne inser att veterinären som räddar det egna djuret idag är jägaren som han kallade rövhål igår.
  3. Läkaren som räddar djurrättsterroristens, dennes nära väns eller släktings liv.
    Jag är god vän med en jagande läkare och har även fler jägarbekanta som är läkare.
  4. Brandmannen som räddar jaktsabotörens hus från att brinna ner.
    Jag har en jagande brandman nästgårds. En duktig eftersöksjägare
  5. Polisen som hjälper jaktsabotören när denne drabbas av brott.
    Många poliser jagar. En var uppfödare till en av mina hundar.
  6. Bankmannen/kvinnan som hjälper djurrättsterroristen med ekonomin och jobbar på banken som beviljar dennes bostadslån.
    Jag känner personligen en kvinnlig sådan som jagar och dessutom är en mycket duktig hagelskytt.
  7. Barnmorskan som förlöser jaktsabotörens barn.
  8. Eftersöksjägaren som avlutar lidandet för älgen vars ena framben jaktsabotören olyckligtvis körde av med sin bil.

Kul att ha spottat dem i ansiktet dagen innan, eller?

Poängen är att vem som helst kan vara jägare. Vi är massor av människor som jagar, kvinnor och män och vi finns överallt i alla yrkesgrupper. Vi bor i städer och på landet, vi är unga och gamla. Vi gillar demokrati, är laglydiga och sköter oss i samhället.
Vi är flera hundratusen ansvarsfulla jägare som gör något som 89 procent av Sveriges befolkning accepterar, i demokratisk ordning.
Och vi är otroligt trötta på fascistiska djurrättsterrorister som i sin enfald tror att man med våld kan tvinga på andra sina enfaldiga åsikter.

Meditera lite över det om du kan, antidemokratiska djurrättsterrorist.

Här är några råd om du träffar jaktsabotörer

Fotnot: En sann vegan äger inga husdjur. Denna regel går många jaktsabotörer runt genom att ändå ha husdjur som är eller kallas övergivna. Poängen är att de, oavsett, äger husdjur som emellanåt behöver en veterinär. Vad de kallar sitt ägande är inte relevant.

För tillfället råder någon typ av kötthysteri. Ett nervöst budskap om att Sverige mår bättre om alla slutar äta kött.

Jag fortsätter att äta lika mycket viltkött som jag brukar. Att som Livsmedelsverket hävda att viltkött är cancerframkallande uppfattar jag som ren propaganda. Foto: Rikard Lewander

Som jägare skäms jag inte ett dugg över mitt köttätande. Viltköttet jag äter är nyttigt och har minimal klimatpåverkan, även om det faktiskt finns myndigheter som hävdar något annat.
Jag går ut med bössan och hunden, skjuter ett djur och får tillgång till ett av de bästa livsmedel som den här världen kan uppbringa. Vi jägare och de vilda djuren krystar säkert ur oss lite CO2 men knappt märkbart jämfört med exempelvis all importerad grönsaksmat och antibiotika-bestyckade köttdelar.

HÄLSAN OCH LIVSMEDELSVERKET

Länge har vi drunknat i budskap att så kallat rött kött är farligt. Någonstans har det slagit slint ordentligt för nu har även statliga Livsmedelsverket fått hybris och inte nöjt sig med att banna det traditionella ”röda köttet” utan saluför nu med kraft även viltkött som hälsovådligt.

Viltkött framkallar cancer om vi äter det, hävdar Livsmedelsverket. Nej, det är inget skämt.
På sin hemsida varnar verket för det mest naturliga och ursprungliga i livsmedelsväg som över huvud taget går att finna idag, viltkött.
Ingen forskning stödjer tesen att viltkött är farligt. Det är istället med råge tvärtom.
Men Livsmedelsverket kör vidare med en vild gissning att viltkött är samma sak som kött från nöt, lamm och gris.
De hänvisar till en länk på World Cancer Research Fund där åtminstone inte jag hittar ett enda ord om vilda djur. Länken är här!

Ett statligt verk försöker alltså få oss att tro att det naturliga och nyttiga plötsligt är onaturligt och hälsofarligt.
Att resultatet av jakten, viltköttet, som faktiskt hela mänsklighetens överlevnad byggt på i flera hundratusen år, är av ondo. Något som man blir sjuk av.

Det är förstås fel.
Det visar också forskning även om den tar upp övrigt ”rött kött” där verket nu alltså glatt även tryckt in viltköttet .
Redan 2016 kunde man ta del av i en gigantisk amerikansk studie från Purdue University där forskarna helt enkelt gått igenom hundratals tidigare studier om ”rött kött”.
Det visade sig att tidigare forskning baserades på redan sjuka människor.

Forskarna kom fram till att köttet inte hade någon negativ inverkan på vare sig blodtryck, kolesterol eller triglyceridkoncentrationerna i blodet – tvärtom.

Vad gäller cancer är det också klarlagt att det handlar om processat kött, alltså som korv och bacon. Något annat har aldrig gått att styrka.

Du får alltså vare sig cancer, högt blodtryck eller hjärt-kärlsjukdomar av att äta kött och definitivt inte av viltkött. Man kan fundera över varför Livsmedelsverket vill skrämmas på det viset. Kan det vara så att det passar bra att måla fan på väggen i jakten på CO2? Då kanske några överdrifter som inte har med sanningen att göra inte spelar någon roll?

Läs mer om studien

Och en studie till

KLIMATET KÖTTET – VEM TÄNKER?

Kötthysterin återspeglas också när det gäller klimatet. Allt kött ska ”bort”. Tamdjuren ska bort. Betade hagar och åker ska beskogas, bönderna som producerar vår mat ska skämmas.
Och åtminstone hälften av älgarna ska bort, för de käkar klimatskog.
Vi befinner oss alltså i ett läge där det är fritt fram att skambelägga våra bönder, markägare och naturbrukare, dit jag naturligtvis även räknar oss jägare. Så många snillen som spekulerar utan vare sig logik eller förnuft, hur är det ens möjligt?

Vem tänker på helheten i Sverige? Var hittar vi den diskussionen?

I USA har forskarna tittat på konsekvenserna av ett helt köttfritt samhälle. Slutsatsen är enkel.  Borttagandet av djur resulterade sammantaget i en kosthållning som inte stöder näringsbehovet för den amerikanska befolkningen, om man inte tillför näringstillskott vill säga.

I Sverige måste vi finna egna lösningar och de finns. Någon måste faktiskt bruka marken för att vi ska få mat över huvud taget. Många jobbar hårt med just detta men i den allmänna allt-går-åt-helvete-om-vi-inte-slutar-äta-kött-debatten är det i stort sett knäpptyst.
Svenskt jord- och skogsbruk bidrar till att behålla natur och mångfald, det binder också koldioxid.

Jag läser en artikel i Jordbruksaktuellt om Lantbrukaren Per i Södermanland som i samarbete med SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet) och Växa jobbar med ett projekt för att odla proteinfoder till svenska mjölkkor. Istället för soja odlar man bland annat åkerböna och ärtor.
”Jag hoppas att jag får vara med när vi återupprättar kons status i miljödebatten. För nu är den inte schysst… kons omvandlingsförmåga från gräs till att skapa protein som vi kan tillgodogöra oss är genialisk,” säger Per.
Var som Per!

Vem tänker på att vi i Sverige kan hamna i ett krisläge där all matimport stoppas? Ett läge där vi måste klara oss själva. Sveriges självförsörjningsgrad är i det närmaste pinsam. Vi importerar hälften av den mat vi äter och på bara några dagar med stängda gränser skulle butikernas livsmedelsdiskar stå tomma.
Och visst kan vi bli självförsörjande. Finland är ett föredöme.
Som jägare tänker jag att jag åtminstone hade klarat protein- och järnförsörjningen vid en kris. Alltså kött.

Vem tänker på att älgens andel betesskador på tall ökar för att tallen allt mer ersätts av gran som älgen inte kan äta?

Beteshagarna behöver öka, inte tvärtom för den biologiska mångfalden. Ytan naturbetesmark har minskat från flera miljoner hektar till ca 450 000 hektar idag. Arealen ängsmark har minskat ännu mer och idag finns det bara ungefär 9 000 ha. Vi måste ha våra bönder för att överleva.

Vi behöver inte mer monoton jordbruksmark. Tvärtom. Vi behöver jordbruk i samklang med djurhållning och naturbete. Vi behöver ett skogsbruk i samklang med jakten. Sammantaget i samklang med klimatet. Vi behöver prata ihop oss.

Men idag är den allmänna trenden rent apokalyptisk och jag upplever att de lösningar som basuneras ut stort saknar sans och förnuft och framför allt kunskap.

Jag vill ha en vettig diskussion där all kunskap får komma fram. Där olika åsikter baserade på all kunskap, med betoning på all, får stötas och blötas och ge oss det bästa resultatet i någon typ av ömsesidig förståelse.
Inte dagens sektliknande hysteri som vägrar att släppa in obekväma kunskaper och som småljuger och ofta enfaldigt och till och med fåfängt leker med våra liv.

Vi kan fixa det här i Sverige. Men vi gör det definitivt inte genom att lägga köttet på hyllan.