havsorn lyfter2

Örnar har inspirerat många organisationer och till och med nationer, som valt dem till symboler. Därmed är det många som engagerar sig i förvaltningen av örnarna. Foto ©: Niklas Liljebäck.

Förra veckan var jag inbjuden till en konferens om effekter av ammunitionsbly i USA. Mitt uppdrag var att ge en bild av hur vi hanterar miljö- och hälsoeffekter när det gäller blyfrågan i Europa. Efter konferensen kan jag konstratera att vi hanterar precis samma frågor och resultat, men att vi prioriterar helt olika. Det gäller både vilka frågor som är viktiga och vad vi försöker göra åt de problem som finns. Här gäller det att tänka sig för, så att inte vårt anseende tar stryk.

I princip kan man säga att det finns fyra huvudsakliga problemområden när det gäller bly i ammunition: spridning av bly i mark och vatten, förgiftning av änder, förgiftning av rovfåglar och bly i viltkött. Alla fyra områdena är hyfsat väl undersökta på båda sidorna av Atlanten.

Spridning av bly i mark och vatten och miljöeffekter av detta är välbelagt inom skjutbanor. Så länge man inte har vatten som rinner från skjutbanor till omgivande delar av landskapet sprider sig dock inte problemen. Detta är därmed ingen särskilt het fråga någonstans.

Änder plockar liksom många andra fåglar i sig småstenar som används för att mala sönder maten i muskelmagen. Finns det blyhagel på grunda bottnar och stränder så kommer änderna att plocka i sig haglen i tron att det är stenar, och förgiftas sedan successivt allt eftersom haglen mals ned. Problemet är välbelagt. För att hantera problemet införde USA på tidigt 90-tal ett förbud mot blyhagel i våtmarker. I Europa träffades en motsvarande överenskommelse inom African-Eurasian Waterbird Agreement, där 71 stater samarbetar om förvaltningen av sjöfågel. Trots överenskommelsen är det dock fortfarande många av länderna som inte infört lagstiftningen. I andra länder är det många av jägarna som inte följer blyförbudet. Detta har retat upp EU-kommissionen, som lagt ut utredningsuppdrag för att se om man kan förbjuda blyhagel helt. Enbart för att lagstiftningen försinkats och att vi jägare inte skött oss på en del håll. Detta är alltså ingen het fråga i Sverige eller USA, men väl i andra delar av EU. Och därmed kan den komma att påverka oss. I onödan, kan jag onekligen tycka.

Rovfåglar kan också få i sig ammunitionsbly. Detta sker troligen främst genom att de äter räntor och slaktrester, men kan även ske genom att rovfåglar finner påskjutet vilt som inte återfunnits av jägaren. Värst utsatta är de arter som gärna äter fallvilt, och olika rovfåglar är olika känsliga. Mest påtagliga problem har det varit i Kalifornien, där kondoren nästan utrotats helt. När man införde totalförbud mot bly i både hagel- och kulammunition inom vissa områden sjönk dock blyhalterna snabbt hos rovfåglarna. I Europa är det framför allt i Tyskland och Sverige som man visat på motsvarande problem för havsörnen. Även om det går bra för havsörnen i Sverige så har 22 procent av de havsörnar som kommer in som fallvilt förhöjda blyhalter. Fjorton procent har dödliga blyhalter. På motsvarande sätt går det bra för den amerikanska nationalsymbolen bald eagle. På populationsnivå, vill säga. Olika undersökningar visar att 20-30 % av örnarna dör av blyförgiftning, och att det är den viktigaste dödsorsaken. Detta var det helt överskuggande diskussionsämnet på konferensen i USA.

Bly i viltkött då? Den frågan aktualiserades faktiskt första gången just i Minnesota där konferensen hölls, men diskuterades nu knappast alls. En av örnförvaltarna jag pratade med beskrev det som ”a flash in the pan”, dvs motsvarande att få en ”klick” med ett skott som annars borde givit god effekt. Det är inte så att man från myndigheterna förnekar att det förekommer bly i viltkött eller att det kan ha hälsoeffekter. I USA får man dock varken sälja eller överlåta viltkött, och bly i viltkött ses därmed som något som bara berör jägarna. Jag misstänker att den skillnaden är en viktig anledning till att bly i viltkött inte diskuteras mer.

Finns det något vi kan lära oss av vad som sker i USA? Jag är övertygad om det. I många stater försöker miljöorganisationer och myndigheter få till anpassningar eller lagstiftning för att minska de negativa effekterna på främst örnar. I samtliga fall så bromsar ammunitionstillverkarna och olika skytteorganisationer dock effektivt alla former av lagstiftning mot bly genom olika överklagandeförfaranden. Man driver stenhårt linjen att så länge det inte finns några negativa populationseffekter på örnarna så ska man inte behöva ta hänsyn till dem. Med andra ord så är det ointressant om individer dör en plågsam död genom blyförgiftning, så länge populationen inte minskar. I det här fallet ökar den till och med, och då finns väl ingen anledning till åtgärder?

Men vad får det för konsekvenser för jägarkårens anseende? Och vem får fritt spelrum att ta initiativet i debatten? I Kalifornien har en av de mest jaktfientliga organisationerna just lyckats få igenom ett beslut om totalförbud mot bly i ammunition. Alla viltförvaltare jag talade med var helt överens om att det potentiellt var helt förödande på sikt att dessa organisationer får sådant inflytande. På min fråga om det inte var troligt att de fått det inflytandet just för att vi inte tagit ansvar för vår verksamhet även när det gäller hur individer påverkas var man lika överens…

Jag får relativt ofta höra mer eller mindre sofistikerade konspirationsteorier om hur alla forskningsresultat och utspel i blyfrågan bara är förtäckta angrepp på jakten i sig. Självfallet kommer jaktfientliga organisationer använda den ammunition de kan. Precis som vi gör, för övrigt. Men vi behöver väl inte förse dem med ammunition helt i onödan?

Vår rekordhöga acceptans för jakt i samhället vilar helt på vårt ansvarstagande och vårt förtroende. Jag tror ingen aktör skulle vara så oklok att man hävdade ”det finns så många havsörnar att det gör inget om en del plågas till döds” här. Samtidigt har de rekommendationer vi tog fram 2009 för att komma till rätta med problemen ännu inte givit någon effekt, troligen för att alltför få följer dem. Här måste vi bättra oss, som jag ser det.

Samma grundprincip gäller för all vår verksamhet: tar vi inte ansvar så släpper vi makt och inflytande över jakten. Det vore extremt oklokt med tanke på alla olika förändringar i samhället.

Sarkanal

Röntgenbild av kött som skurits bort runt sårkanalen från ett vildsvin skjutet med konventionell blyspets. De ljusa prickarna är blyfragment, som räcker för att exempelvis döda flera örnar om slaktavfallet inte tas om hand korrekt. Foto ©: SJF & SVA.

Fotnot: Här kan du hitta förbundets rekommendationer för att minimera risken att bly sprids i naturen eller hamnar i ditt viltkött.

Häromdagen meddelade jag Mats Ericson, arrangör för Vargsymposiet i Vålådalen, att jag inte deltar i år. Ingen annan från Svenska Jägareförbundet kommer heller att delta. Det är 21 året i utbruten rad som symposiet arrangeras. Jag har varit med alla år utom ett. Men nu ser jag inte längre någon mening att delta. Vargsymposiet verkar nu bli nästan helt befriat från brukarperspektiv. Kramarna kan krama varandra utan irriterande invändningar från oss jägare och andra brukare.

När det hela startade för 20 år sedan i Gillhov var det en brokig skara människor som träffades. Alla intressegrupper var representerade, samer, lantbrukare, vargspårare, fäbodbrukare, rovdjurskramare, forskare och myndighetspersoner. Med åren fick symposiet en allt större slagsida till förmån för ”den rätta åsikten”, fler rovdjur. Brukarintressena droppade av ett efter ett. Det var också anledningen till att jag valde att inte delta ett år. Mats Ericson har själv uttryckt oro över den utvecklingen.

Genom åren har det ändå varit meningsfullt att avsätta tre dagar per år åt symposiet. Jag har träffat forskare, politiker, tjänstemän och andra intressen. Diskussionerna har varit många och givande, inte sällan också heta. Det har också getts möjlighet att påverka framtida beslut. På vilket sätt kanske jag skriver om i framtida memoarer om vargförvaltningen.

Naturvårdsorganisationerna pratar fortfarande om kompromisser. Men det är bara tomt prat som fungerar för att de aldrig granskas av media. Det ställs nästan aldrig en kritisk fråga. Hur kan de t ex få fortsätta att hävda att regeringen och riksdagen omkullkastat kompromisser som aldrig funnits? Hur kan de tro att det att överhuvudtaget går att hitta kompromisser när de inte ens ser att det finns problem? I deras senaste gemensamma insändare kvantifierar de socioekonomiska konsekvenserna  i antal dödade får! Inga andra problem existerar ens i deras världsbild! Att jägare inte längre kan jaga med löshund eller att älgjakt i delar av Mellansverige snart är ett minne blott, är inte ett socioekonomiskt problem för dem. De ser det som lösningen! De enda de kompromissar om är att kompromissa bort andra människors intressen, livskvalitet och näringar. Själva viker de inte en tum och behöver inte offra en krona!

Den som tror att SNF, WWF eller SRF någonsin kommer att stödja jakt på vargar eller andra arter tror fel. I bästa fall överklagar de inte alla beslut om jakt. Men det kommer de mindre ännu extremare organisationerna att göra.
Naturskyddsföreningen går nu ut och gör allt de kan för att stoppa licensjakt på säl, trots att det finns 40 000 sälar i Östersjön! Det visar med all önskvärd tydlighet att bevarandeorganisationerna aldrig kommer att stödja jakt på arter som är deras kassakor! Vita sälungar, lodjurs och vargvalpar lockar medlemmar och drar in pengar till dem. Stinkpaddor, hedlarvmördare och bromerade flamskyddsmedel gör det inte! Därför kommer de aldrig att kompromissa bort annat än våra intressen.

Traditionella sammankomster och grupperingar som Vargsymposiet i Vålådalen fungerar inte. De förstärker snarare motsättningarna. Framtidens rovdjursförvaltning kommer inte att bestämmas i Vålådalen. Uppenbart bestämmer inte heller Sveriges riksdag. Den framtida rovdjursförvaltningen avgörs i rättsprocesser som kommer att ta flera år. Där kommer våra resurser att kraftsamlas. Vad som sen händer i verklighetens hos ”folket i busken” återstår att se.

Nej, de vill inte. Det är bara att inse, att kallt konstatera att bevarandesidan och de allt mer realitetsfrånvända tillhörande organisationerna aldrig någonsin kommer att tycka att rovdjuren ska förvaltas via jakt. Även om vi dränks i rovdjur kommer de ALDRIG att tycka att en sådan förvaltning av stammen är okej.

jakt_eld_asa_norrby_700
En vargstam som får växa okontrollerat försämrar många människors livkvalité. Foto: Åsa Norrby

De förstår inte att en vargstam som inte förvaltas så påtagligt kommer att förändra människors liv.

De förstår inte att en ständigt växande vargstam riskerar att stänga skogen och minska våra betesmarker. Jordbruksverket rapporterar redan idag att 18 procent av de värdefulla ängs- och betesmarkerna har försvunnit under de senaste tio åren.

Vad händer om skogen stänger och ingen längre ser vad som händer?

Som barn byggde jag och mina kompisar fina kojor långt inne i skogen. Hemliga kojor. Mammor och pappor visste inte exakt var vi byggde dem, vi hade egna stigar. Vi släpade brädor och grenar, spikade och sågade. Det var världens bästa kojor. Vi fick till och med sova över i dem någon natt.

I en skog med en vargstam som inte förvaltas byggs inga hemliga kojor längre. I Dalarna rapporteras om flockar på omkring tio vargar. Snart föds ett nytt gäng valpar.

Vilken förälder låter då sitt barn knalla ensam in i skogen och bygga hemliga kojor?

Vilken skola tar ansvar för och anordnar exempelvis orientering? Vem vill orientera?

Vilket dagis går på skogsutflykt med 15 dagisbarn? Hur många bärplockare traskar tveklöst ut i skogen?

Hur går det med jakten? Med våra jakthundar?

Vem kan vara i en stängd skog?

Nu vill jag än en gång poängtera att jag accepterar att vi har varg i Sverige. Men stammen måste förvaltas! Livet på landsbygden hänger inte bara på vargens vara eller inte vara. Men dess nuvarande okontrollerade utbredning kommer att bli ytterligare en, eller till och med två spikar i kistan för många.

Hur konstigt det än kan låta finns det ett litet men högljutt gäng som helt klart måste tycka att ovanstående scenarie är toppen. Som väntar, gnuggar händer och trivs varje gång en ny familj ger upp och flyttar. Som tycker att det ska vara tomt i skogen, på människor alltså.

I ett sådant här scenario hänger också de internationella gruvbolagen och vissa skogsbolag med. Vi genomgår som bekant en gruvboom, speciellt i norr. Utländska intressen prospekterar utan motstycke. Och när människorna lämnar skogen får de alla förutsättningar att härja fritt.

Framtiden? Ska en liten del av befolkningen betala för att puttra runt i bussar på för ändamålet färdigställda turiststråk och titta åt höger och vänster. Stanna i inhägnade små turistfik längs med leden, dricka kokkaffe, köpa vykort med viltmotiv och lyssna på käcka safariguider. Den stängda skogen beträdes endast via samlade guidningsturer?

Kanske kan vi klättra i något berg, titta på ett fågelägg eller känna igen en blomma eller en svamp. Inget fel i det men är det så här vi alla vill ha det?

Bortsett från vykorten och de käcka safariguiderna får du idag som jägare allt det där gratis och tusenfalt mer därtill. Men jakt är no-no i den här, ännu så länge, uppdiktade framtidsvärlden.

Där ska vi helst bo i Stora Staden hela bunten.

Samtidigt, gott folk, producerar vi där kött till oss själva i jättedjurfabriker. Ingen larvig djurhållning ute på små sketna gårdar, inget viltkött, för på landsbygden kan ingen verka. Där ska det vilda leva ostört.

I verkligheten idag, i en annan stor stad, New York, håller knölsvanarna, som är en invasiv (främmande) art i USA, på att ta över. Flyget hotas, vattnet förorenas, människor upplever den ökande stammen och de allt mer närgångna svanarna som obehagliga.

Knölsvanarna betraktas sedan tidigare inte som en inhemsk art. Jag kan tänka mig att det är ungefär samma syn som vi i Sverige har på mårdhunden.

Och självklart har vi också gruppen Goosewatch som tycker att man istället ska flytta på flygplanen och låta svanarna flyga runt och bajsa som de vill. Gör plats för det vilda! New York-borna kanske kan flytta till… Ohio?

För att skjuta ner stammen, ens till rimlig nivå, kommer naturligtvis inte på fråga.

Men jag undrar också, den dagen svanarna, kajorna, vildsvinen, råttorna eller kanske vargarna invaderar Stora Staden här i Sverige, vart ska vi ta vägen då om vi bor där allihop, exbönder, exjägare och alla andra tillsammans i en enda storstadsklump? För vi vill kanske inte få fågelkrockade flygplan eller fågelbajs i skallen, bli påflugna, omkullsprungna, ha stadsparkens gräsmattor uppbökade eller vad som nu kan hända.

Om då ingen heller längre bor kvar på landsbygden, ni vet,  där naturen ska sköta sig själv, var ska vi flytta då? Även i Stora Staden måste de vilda djuren förstås få vara i fred.
Annars blir det inte riktigt konsekvent, eller hur…

Kanske norrmännen tar emot oss. De förvaltar sitt vilt, sin landsbygd och bryr sig om sina invånare där. Där finns det nog plats.

Gynna lov

Ökad lövandel får man genom att anpassa skogsskötseln så att löv gynnas, exempelvis genom lövinriktad gallring. Foto: Fredrik Widemo

Stig-Olof Holm och Föreningen Skydda Skogen beskriver i Brännpunkt den 19 januari hur förlust av arternas livsmiljöer är vårt största miljöhot. Holm pekar särskilt på skogsbrukets totala fokus på att skapa rena bestånd av tall och gran. Det ger plats för mycket färre arter än blandskogar med många olika trädslag och livsmiljöer. Samtidigt får man en mer tilltalande landskapsbild och ökade rekreationsvärden i blandskogen.

Linda Eriksson från Skogsindustrierna gick dock till kraftfull attack mot Holms slutsatser i Brännpunkt den 21 januari, och hävdade att det var älgen som var hotet mot mot blandskogen, inte skogsbruket. Jag skrev en replik på inlägget, men tyvärr hade Brännpunkt då redan accepterat en slutreplik från Holm. Därmed ville man inte ta in vår replik, som vi nu istället publicerat på vär hemsida. I det här formatet kan jag utveckla det hela litet mer, och ge er läsare möjlighet att diskutera dessa frågor. Först klipper jag in repliken:

Älgen förädlar blandskogen
En varierad skog innehåller fler livsmiljöer, och hyser därmed en större biologisk mångfald än en skog där alla träd är av samma art. I Brännpunkt 21/1 anför Linda Eriksson och Skogsindustrierna att älgen är ett hot mot blandskogen i Sverige. All forskning visar dock att skogsskötseln är vad som styr vilka trädslag som finns i en skog. Skogsbruket styr därmed hur mycket blandskog vi har. Älgen är däremot inget hot mot blandskogen, utan förädlar den, menar Fredrik Widemo, naturstrateg på Svenska Jägareförbundet i en kommentar.

Eriksson lyfter helt korrekt fram att inslaget av lövträd ökar i Sveriges skogar, och att detta beror på inriktningen av skogsskötseln. Det finns gott stöd för detta inom forskningen. Det är helt enkelt den som håller i röjsågen eller som sitter i skördaren som styr vilka trädslag som ska finnas kvar i den växande skogen. Dels genom att aktivt ta bort vissa trädslag, dels genom att skapa goda förutsättningar för det man lämnar kvar.

Eriksson fortsätter dock med att hävda att det största hotet mot blandskogen är betestrycket från älgen. Och nu hänger storyn inte samman längre. Storskogsbruket hävdar konsekvent att betesskadorna på tall, rönn, asp, sälg och ek är stora, oacceptabla och ökande. Samtidigt ser vi alltså ett ökande lövinslag i skogen. Hur kan då älgen vara det största hotet mot blandskogen?

All forskning visar att skogsskötseln är vad som främst styr trädslagssammansättningen under tiden från hygge till avverkningsmogen skog. Det är mycket svårt att inte uppfatta Erikssons utspel som svepskäl för att minska älgstammen. Dels i syfte att minska betestrycket på tall, dels i avsikt att slippa att ytterligare gynna lövträd på bekostnad av tall och gran.

Faktum är att älgen inte hotar blandskogen, utan förädlar den. Klövvilt betar mer på en del ställen än på andra, och på så sätt ökar variation i livsmiljöerna ytterligare. Älgen har alltså positiva effekter på den biologiska mångfalden.

Det finns gott om lövträd i alla svenska produktionsskogar om man inte aktivt tar bort lövet, eller missgynnar det genom att skapa en tät och mörk monokultur av gran. I bästa fall finns det även en normalstark älgstam. Då får man mer biologisk mångfald och ett vackert landskap, rikt på naturupplevelser. Samt möjlighet att nyttja skogen för att även producera viltkött.

Modern forskning från bland annat SLU visar att detta även kan kombineras med ökad avkastning från skogsbruket.

Så långt repliken. Eriksson lyfter även fram den pågående granifieringen, där skogsägare väljer att föryngra med gran istället för tall på lämpliga tallboniteter. Även här saknas dock logik i kopplingen till blandskogen. Om arealen tall minskar medan andelen löv ökar kan väl inte gärna granifieringen hota blandskogen? Det finns bevisligen inga sådana effekter ännu, i alla fall. Tvärtom.

Skogsbruket har bevisligen slagit in på rätt väg när det gäller att öka lövandelen i skogen, även om det går långsamt. Vi behöver mycket mer löv ur ett mångfaldsperspektiv. Det vore önskvärt att Skogsindustrierna lyfter hur man kan nå längre genom anpassad skogsskötsel, vilket bevisligen fungerar, istället för att felaktigt påstå att älgen begränsar blandskogen.

Holms båda inlägg visar tydligt hur jägarnas intressen ofta (inte alltid) går hand i hand med den övriga naturvårdens intressen. Erikssons artikel visar lika tydligt hur våra intressen ofta är totalt motsatta mot storskogsbrukets intressen.

Jag har varit bortrest några dagar och på vägen hem uppdaterade jag mig om vad som skrivits under tiden jag var borta. Det första jag upptäckte var att Hanne Kjöller verkar skriva på en ny bok. Det skall bli en uppföljare till den första boken, ”En halv sanning är också en lögn”, som kritiserade journalister för att utelämna uppgifter som inte styrker deras förutbestämda tes. Tyvärr visade det sig att Kjöllers egen bok var full av just halvsanningar, vilket ledde till massiv kritik från många håll. Så nu gör hon ett nytt försök. Den nya bokens titel, ”Min sanning är nästan alltid en lögn”, visar att hon kommit till insikt om att hon skall hålla fast vid det hon kan, opinionsjournalistik.

I DN i fredags fick läsarna på ledarplats en sk. teaser, ett smakprov. Jag kan bara säga att för en gång skull inte har någon kritik att framföra.  Kjöllers utdrag ur boken visar att hon verkligen inte gjort mer research i ämnet vargjakt än som behövs för att bokens titel skall hålla vad den lovar!

Jan Helin på Aftonbladet skrev träffande om Kjöllers första bok, ” Hon tänker att det hon tycker är sanningen. Det är ett riskfyllt antagande”. Möjligen kommer Helin om nästa bok att skriva, ”Insikten om att det fanns en andra sanningar än de egna fick henne att inse att alla försök till objektivitet är riskfyllda projekt!”

Obekräftade uppgifter säger dessutom att en viss M.K. erbjudits att spökskriva ett kapitel i boken. Kapitlet gå under arbetsnamnet, ”Så blev vi fler jägare, än jägarna själva!”

Vi har på kort tid sett beslut om licensjakt på varg, beslutets överklagande, inhibering av beslutet och överklagande av inhiberingen. Rena cirkusen. Igen. Därmed höjs åter kritiska röster som hävdar att Svenska Jägareförbundet inte åstadkommit något. Och borde vi inte ta till mer drastiska metoder? Frustrationen är förståelig och delas av oss alla. Men är det verkligen sant att vi inte uppnått något? Och hur hade det sett ut om vi drivit en hårdare linje?

Vårt mål är max 150 vargar, och att få reglera vargstammen genom jakt så snart stammen är livskraftig. Vi har länge arbetat långsiktigt och målmedvetet för att uppnå detta. Vår rovdjurspolicy och handlingsplan varg har haft samma utformning sedan 2008.

Sedan dessa har vi varit starkt bidragande till att vi fått till:

* Ändring av § 28 (möjligt att skjuta under pågående angrepp, innan tamdjur skadats)

* Populationsreglerande  licensjakt 2010-2011

* Ändring av § 28 (anmälan till länsstyrelse istället för polis)

* Delegering av skyddsjaktsbeslut till regional nivå

* Uppdrag att utreda de socioekonomiska effekterna

* En rovdjursproposition som tar hänsyn till de socioekonomiska effekterna

* En rovdjursproposition som tar hänsyn till jakt och användande av löshund

* Referensvärden/GYBS på en avsevärt lägre nivå än som annars hade varit fallet

* Beslut om jakt vintern 13-14

I samtliga fall är det beslut som kraftigt kritiserats av miljörörelsen, som har arbetat aktivt för att besluten inte skulle komma till stånd. När det varit möjligt har man även överklagat besluten, och där sitter vi nu i en juridisk sörja där demokratiskt fattade beslut inte verkställs.

Men betyder det att vi inte åstadkommit något? Absolut inte! Hade vi inte arbetat långsiktigt och envetet med frågorna hade besluten ovan inte fått den utformning de nu har. Även om en del av besluten inte kunnat verkställas ännu, så betyder inte det att så inte kommer ske. Min bild är att vi långsamt och gradvis ser en förskjutning mot den förvaltning vi vill se. Vi är inte där, och kanske når vi inte ända fram till våra måltal, men det går åt rätt håll. Både när vi ser till en del av besluten ovan, och hur resterande frågor nu diskuteras hos myndigheter och av politiker.

Efter att ha varit med och diskuterat detta med politiker, myndigheter och andra aktörer ett tag kan jag bara säga att jag är 100 % säker på att hårda tag hade givit ett sämre, inte bättre utfall. Även om jag förstås inte kan bevisa det. Samtidigt kan ingen bevisa att vi nått längre med hårdare nypor.

Hade vi inte arbetat konstruktivt och långsiktigt med frågan är jag övertygad om att vi haft en förvaltning helt inriktad på bevarande, med måltal på minst runt det tredubbla. Vi hade dessutom med absolut säkerhet inte haft rekordhög acceptans för jakt.

Det finns all anledning att känna sig synnerligen frustrerad över ”överklagandecirkusen”. Det betyder dock inte att vi inte uppnått något. Vi är på rätt väg, och har till och med fått kommissionen att säga att man nu går från att fokusera på ekologisk bärkraft för rovdjuren till socioekonomisk bärkraft. Det är en extremt viktig omsvängning.

Visst går det alltför långsamt och tydlighet är en dygd. Drastiska åtgärder kommer dock med säkerhet att göra att vi kör i diket på vägen mot en förvaltning av vargen med populationsreglerande jakt som ett av verktygen. Tar vi rygg på Finland med illegal jakt som förvaltningsgrepp vet ingen hur det slutar. Mer än att förtroendet för jägarkåren kommer att försämras i breda lager i samhället och att synen på jakt snabbt lär ta samma väg. Det har vi knappast råd med. Och det överensstämmer inte heller med våra värderingar.

Mikael Karlsson hävdade i onsdagens debatt i Aftonbladet-TV att SNF (Naturskyddsföreningen) är 20 gånger större än JRF  (Jägarnas Riksförbund). Denna grova överdrift har redan avfärdats av Jägarnas Riksförbund. Karlsson hävdade dock även att han visste att SNF har fler jagande medlemmar än JRF. Möjligen trodde Karlsson att ingen skulle kunna granska detta påstående kritiskt. SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet) har dock studerat jaktkortslösarnas organisationstillhörigheter.

År 2013 var drygt 2 % av jaktkortslösarna med i SNF. Det motsvarar ungefär 6 600 jägare, beräknat på antalet svenska jaktkortslösare. Mikael Karlsson överdriver alltså även här grovt. Eller så löser inte jägare som är med i SNF lagstadgat jaktkort som vi andra…

Mikael Karlsson kritiserar i vanlig ordning oss jägare för att göra oss till talesmän för dem som lever på landsbygden. Själv har han dock uppenbarligen inga problem att göra sig till talesman för jägarkåren, baserat på att drygt 2 % av jägarkåren är med i SNF. Eller, om man så vill, att drygt 3 % av SNF:s medlemmar är jägare.

En gång i tiden grundades SNF av personer som var aktiva inom Svenska Jägareförbundet. Vi har fortfarande en hel del gemensamma värderingar när det gäller naturvårdsfrågor. Tyvärr är vi dock många som idag finner det helt omöjligt att vara med i SNF, huvudsakligen baserat på en enda fråga.

Och därmed betackar vi oss för att Mikael Karlsson försöker göra sig till talesman för oss jägare.

 

Jägare och veganer har något gemensamt. Nej, stopp! Missförstå mig inte! När det kommer till kritan går våra åsikter isär men ibland ligger flera av veganens värderingar faktiskt rätt nära jägarens.
Båda ideologierna strävar efter att minimera lidande, att ta ansvar för liv, att respektera djur och natur. Ja, det gäller även rovdjuren. Jag är jägare, jag vill förvalta rovdjursstammarna på samma sätt som vi förvaltar övrigt vilt. Förvaltning genom jakt, det finns över huvud taget inget annat alternativ som är bättre eller mer humant. Jag ser också hellre att ett djur får dö snabbt och smärtfritt än svälta ihjäl. Jag skjuter hellre fler rävar där koncentrationen är för  hög istället för att se dem plågas ihjäl av skabb. Det är förvaltning.
rav_o_lindvall_700

Jag skjuter hellre fler rävar där koncentrationen är för  hög istället för att se dem plågas ihjäl av skabb. Det är förvaltning. Foto: Oscar Lindvall

Som jägare ansvarar jag helt och hållet för mitt köttintag och kan stå för det. Inget jävla hyckleri som att hata jakt och samtidigt köpa fläskfilé från Danish Crown. Du slipper inte ansvar för att någon annan dödat det du äter.
Men även om jag föredrar viltkött och jaktens fördelar alla dagar i veckan tror jag samtidigt på att den svenska landsbygden ska kunna fortsätta leva och önskar att alla våra svenska bönder kan få förutsättningar till en djurhållning som vi kan stå upp för. Så är det inte idag fast många försöker.
Det handlar om att inte stänga skogen och landsbygden för det är dit vi är på väg om vi inte ser upp. Om vi inte längre finns där, vad händer då? Vem ska förvalta skog, fjäll och landsbygd då?
Som Pauline Palmcrantz skriver i sin debattartikel:
”Det är alltså inte vargen eller övriga rovdjurs vara eller icke vara som vi egentligen debatterar. Rovdjursförvaltning i form av licensjakt och fungerande omedelbar skyddsjakt är ett måste om vi skall fortsatt ha en levande landsbygd med de kulturmiljöer vi i dag tar för givet.”

Många jaktmotståndare är köttätare, hur konstigt det än kan låta. De köper sitt kött på ICA utan minsta tvekan samtidigt som de vräker ut sitt jakthat.
När det gäller jägare och veganer vet jag att diskussionerna åtminstone tidigare har gått heta mellan dessa på vegan.nu. Men de diskussionerna gav ibland något, emellanåt blixtrade de till och utmynnade i något slags samförstånd.
Ibland får också jägarna oväntat stöd från just veganer.
Idag var jag inne och läste på en jaktkritisk Facebookgrupp-sida. Inget fel med kritik, jägarna ska tåla att bli konstruktivt granskade. Vi ska kunna stå upp för det vi gör. Gruppens skapare har dessutom skapat en sida som handlar om Bly. Det är bra om bara diskussionerna kan föras konstruktivt.

Men tyvärr, som i alla liknande sammanhang består delar av de här grupperna också av ett gäng nötter. I en status skrev exempelvis en medlem ”att påstå att jägare och fiskare är djurvänner är lika dumt som att säga att Hitler var judevän.”
Några av gruppens medlemmar skrattade gott åt det ”roliga” påståendet och höll förstås med.
Några jägare som är medlemmar i gruppen protesterade men tystades ner.
Jaktkritikerna fick istället stordäng från oväntat håll. Inlägget ifrågasattes plötsligt skarpt av tre personer som visade sig vara veganer och som började förhöra sig om jaktmotståndarnas egna köttvanor.
Det visade sig att de jaktkritiska medlemmarna i gruppen som deltog i just den här diskussionen gladeligen käkade kött allihop och fick svårt att försvara sig. Någon vräkte ur sig att de tyckte att slakt var mer humant än jakt.
En av de kvinnliga veganerna frågade då vilken slaktmetod jaktmotståndaren tyckte var mest human: ”Vilka slaktmetoder gillar du i Sverige? Du har några välja på, hänga upp och ner? Gas som då tar lång tid, slå vassa föremål i skallen? Bult?”

Sedan följde ett gäng inlägg från dessa unga veganer som fullständigt plattade till de jakthatande köttätarna. Helt klockrent i flera fall, jag fortsätter att citera från några inlägg:
”Så du tycker inte att jägare och fiskare är djurvänner? För vad då? Att de dödar djur?
Då undrar jag hur man kan kalla sig djurvän och samtidigt stödja köttindustrin? För den är på långa vägar mycket värre än viltproduktionen… Och du deltar i dödandet av djur (som jägare/fiskare gör), skillnaden är bara att du har betalat någon för föda upp/döda djuret åt dig, så vad är det för skillnad? Det är ett hyckleri i mina ögon … Så berätta varför de (=jägarna, reds.anm) inte är djurvänner? Äter du kött så är det ju samma process. Så det är just det dubbla budskapet jag stör mig på. Jag är vegan”

Och så knockouten från en annan vegantjej som deltog i diskussionen:
”Jag är vegan och förespråkar jakt framför slakterier. Många djur som lever på svenska gårdar idag lever i ett helvete. Då anser jag det vara mycket bättre för djuret att bli skjutet under jakt, då det har levt ett liv i frihet…”

Way to go vegans!

Några av Sveriges mest kända naturfotografer och författare hade en debattartikel i SvD häromdagen. Det är en debattartikel som inte utgår från faktagrund utan helt bygger på värderingar och känslouttryck. Artikel är en orgie av ord som kärlek, skönhet, mystik, drömmar, äventyr, längtan och livsglädje. Jag fick kräkreflexer när jag läste den! Inte för att jag inte kan känna samma sak inför naturen utan för den totala bristen på förståelse för andra intressen än deras egna. Artikeln enda syfte är att förleda läsaren att tro att deras argument är de goda, medan ”den andra sidans” är onda.

De skriver, ”betraktar vi rovdjuren som något ont som vi ska ha så lite av som möjligt, eller som något som berikar vår natur och därmed oss själva?” Det är kärnan i deras budskap. Den som vill begränsa rovdjuren ser rovdjur som onda och är därför onda själva! Något utrymme för kompromisser ger de egentligen inte. Formuleringen, ”visst förstår vi att vissa måste avlivas om det uppstår alltför stora problem, men rovdjuren måste få ha sin plats i naturen igen”, är knappast ett uttryck för förståelse. Istället är det ett trick i syftet att ge sken av att de tar hänsyn till andra intressen, men egentligen säger att allt handlar om ett val mellan att ha rovdjur eller inga alls.

När de skriver att rovdjuren inte skall tillåtas bli en del av den regionalpolitiska debatten är det ett slag i magen på alla de som påverkas negativt och fortfarande valt att bo och verka på landsbygden, bl. a för att de älskar just den natur och livsmiljö som de i generationer varit med om att skapa. Rovdjuren är i nämligen i allra högsta grad en del av regionalpolitiken! Jag känner många som anser att utformningen av rovdjurspolitiken är den viktigaste regionalpolitiska frågan för dem. För vissa handlar det t o m om att bo kvar eller flytta.

Rovdjurspolitik är inte märkvärdigare än annan politik, det handlar om att göra avvägningar mellan olika människors intressen. Viltförvaltning som inte utgår från människor kommer att misslyckas. Elefanterna i Afrika eller tigrarna i Asien som debattörerna skriver om kommer enbart att överleva om människor som delar livsmiljö med dem har något att vinna på att de finns kvar. Framför allt förutsätter det att samhället inte negligerar dessa människor. Orgier i känslouttryck och tusentals WWF annonser för att rädda tigrarna har ingen betydelse om man struntar i de drabbades intressen. I det hänseendet är det ingen skillnad på Bengaliska tigrar eller  Dalavargar.

Det är obegripligt att dessa debattörer inte förstått vad EU:s referensvärden som Sverige nu rapporterat är för något. Det är den lägsta nivå som krävs för att arten skall ha en gynnsam bevarandestatus enligt Art- och habitatdirektivet. Det är vare sig ett tak eller mål. När vi nu passerat nivån finns större möjlighet att ta just sådan hänsyn till de drabbade som jag saknar i debattartikeln. Det kan för någon art innebära att vi lägger oss närmare referensvärdet, men för andra kommer vi aldrig att ens närma oss det.
Debattörerna borde dessutom läsa EU:s rättsliga principer. Av dem framgår tydligt att beslut skall tas så nära dem som berörs som möjligt, subsidiaritetsprincipen. Det verkar som om debattörerna är rädda för den process som kallas regional demokrati. Undrar varför om de tror att det finns ett stort folkligt stöd för t ex ännu fler vargar i Värmland?

Jag kan inte låta bli att skriva ett kort inlägg till! Humorprogrammet Hassan har nämligen återuppstått!
Wolf Association Sweden har överklagat Naturvårdsverkets licensjaktsbeslut. Deras huvudnummer är en smyginspelning av samtal med Viltskadecenter (ni hittar ljudfilen på slutet av nyheten, WAS skriver till EU, Extremely urgent!)

När jag lyssnar på den kommer jag osökt att tänka på Hassan gängets busringningar och framför allt den om 10 000 tyska bögar till ”Ja till Europa” , informationscenter för frågor om EU medlemskap.

Träffade två jägare som bor alldeles intill norska gränsen. De blev bekymrade, de visste inte att de bor i Ingenmansland! Inte hade de heller lärt sig att 350*1,2 bli 250. Nu vet de bättre, Förvaltningsrättens informatörer sitter på sanningen!

Hassan originalet är roligt. Den nya från Hassans syster, Carola Ankar, är på riktigt! :) 

Det är skrämmande att konstatera att naturvårdsorganisationerna fortsätter sin antivargjakts propaganda. Den enda anledningen till att de kan fortsätta är att ingen i media ens försöker granska deras påståenden. Deras senaste gemensamma pressmeddelande har innehåller påståenden från tre ledande företrädare för WWF, SNF och SRF. Inget av de påståenden som de för fram är sant eller åtminstone inte hela sanningen. WWF:s Tom Arnbom följer upp med direkt lögn några dagar senare i SvD. INGEN ifrågasätter!

Vi börjar med Arnbom. Han påstår till att Sverige riskerar att få betala 100 miljoner om kommissionen tar Sverige till EU domstolen och vi blir fällda. Det är lögn! EU domstolen avgör enbart vem som har rätt i fråga om licensjakten 2010, kommissionen eller regeringen. Inget annat. De dömer inte några som helst böter i det här skedet.
Böter kan enbart utdömas om Sverige inte rättar sig efter en eventuell fällande dom och även då först efter att kommissionen begärt det av domstolen. Där är vi inte ens nästan! Pinsamt, WWF!

WWF fortsätter precis som de andra att hävda att regeringen valt att inte följa Vargkommitténs förslag. De framställer det som att det fanns samförståndslösningar som nu regeringen kastats i papperskorgen. Även det är lögn!

Följande var man överens om i åsiktförklaringen:

Utgångspunkter för vårt arbete är:
– gynnsam bevarandestatus för rovdjursstammar i Sverige
– livskraftiga ren- och landsbygdsnäringar i Sverige
– tydligt ansvarstagande gentemot ursprungs- och glesbygdsbefolkning
i Sverige
En långsiktigt hållbar förvaltning uppnås i första hand genom:
– dialog och samverkan
– acceptans för vargpolitiken hos en majoritet av medborgarna
– acceptans för vargpolitiken på landsbygden
– vetenskapligt grundade nivåer för gynnsam bevarandestatus
– beaktande av de socioekonomiska förutsättningarna och konsekvenserna av rovdjurspolitiken genom såväl förebyggande som kompensatoriska åtgärder
– helhetssyn, vilket inkluderar såväl positiva som negativa effekter 
av rovdjursförekomst på såväl nationell som regional nivå
– tillräckliga resurser för förvaltningens organisation och genomförande

Peter Egardh själv skriver följande:

De områden där kommittén har svårast att nå konsensus gäller den politiska inriktningen, förenklad skyddsjakt samt licensjakt och förslagen kring adaptiv förvaltning. Det är framför allt hur processen att ta fram gynnsam bevarandestatus ska utformas och när gynnsam bevarandestatus kan anses vara uppnådd som det finns olika uppfattningar om. Att införa licensjakt och förenkla skyddsjakten lyfts fram som två mycket viktiga förvaltningsåtgärder av landsbygdsnäringarna och jaktorganisationerna medan naturvårdsintressena visserligen anser att det är rimligt, men att det kan ske först när gynnsam bevarandestatus är uppnådd.

Det enda regeringen och riksdagen gjort är att ta beslut i de frågor där varg kommittén INTE kunde nå konsensus.

Mikael Karlsson hävdar att vargstammen inte har gynnsam bevarandestatus och att licensjakten därför strider mot EU lagstiftningen. Om han har rätt om licensjaktens utformning vet vi inget ännu. Den frågan har inte prövats i högre instans. Däremot har han fel i fråga om inaveln. Eftersom han hävdar att inaveln är det största problemet borde han stödja licensjakt på inavlade vargar. Det vetenskapliga underlaget visar otvetydigt att inaveln minskar mycket snabbare med selektiv jakt. Det effektivaste sättet att minska inaveln är just skjuta bort revir med hög inavelsnivå. Karlsson hävdar dock motsatsen! Pinsamt, SNF!

Ann Dahlerus, angriper som vanligt forskarna som inte tycker som hon. Hon skriver följande, – Det finns ingen seriös forskning som visar att den svenska vargstammen har uppnått gynnsam bevarandestatus och därför faller Naturvårdsverkets underlag för beslutet.
SRFs generalsekreterare sågar alltså nästan alla vargforskare inom Skandulv och ledande genetiker och menar att de är oseriösa. Istället vill hon påskina att det finns ”seriösa” forskare som hävdar vargstammen inte har nått gynnsam bevarandestatus. I andra sammanhang använder de ”oseriösa” forskarnas underlag om t ex inavelsgrader för att motivera sin sak. Pinsamt, SRF!

Jag vet att många, med fog, är mycket besvikna på Naturvårdsverkets beslut om jakt på bara 30 vargar. Det är ett hån mot oss som drabbas och strider enligt min mening mot intentionerna i riksdagsbeslutet. Men så länge miljörörelsens representanters lögner och halvsanningar tillåts styra opinionen kommer det att fortsätta. Jag och SJF kommer givetvis att göra allt för att ändra på både antalet och givetvis också stolliga villkor i beslutet. Sen får vi se om förvaltningsrätten fortfarande tycker att paintball jakt skall föregå riktig jakt!

Nu väntar en lång julhelg för mig och jag kommer att ägna mig åt annat än vargar. Om vindarna lägger sig väntar jullaxtrolling och dessutom återstår ett par älgkalvar på tilldelningen. 

God Jul och Gott Nytt År till alla er som följer min blogg.

 

 

 

Hösten har rusat på och det är med full fart in i julkaklet nu. Jag kanske borde skriva oftare här, men ibland blir det liksom anat som kommer i vägen, jag kan väl bara hoppas på förståelse för det. Nåja, de senaste veckorna har varit fyllda av olika möten. En kretsordförandekonferens i Norrbotten följdes av ett förbundsstyrelsemöte som sedan följdes upp av ett älgförvaltarmöte i Lycksele. Oavsett var man är och i vilka sammanhang man träffas så kommer förr eller senare frågan om älgen upp. På kretskonferensen var det ändå relativt lugnt i den frågan, trots Länsstyrelsens beslut om att tillåta en förlängd jakttid på tre veckor inom två älgskötselområden i nordöstra delen av länet. Vilken tid man ska jaga älg och om man ska ha brunstuppehåll eller inte finns det delade meningar om, men att just detta ärende sköttes på ett olyckligt sätt var alldeles uppenbart. Att förvaltningsgruppen var oenig om upplägget på förlängningen, att Länsstyrelsen tog beslut utan att höra med viltförvaltningsdelegationen, att jägarföreträdare i aktuell förvaltningsgrupp fick reda på beslutet via en diskussionstråd på facebook, att många jägare i området inte fick något besked alls. Ja listan kan göras lång. Nu gjorde nog snö, mörker och kyla att antalet fällda älgar denna extra period blev minimalt. Det är ju just de förhållandena som gör att jakten avslutas så tidigt som den ändå gör i Norrbotten i förhållande till övriga landet. Men det huvudsakliga ämnet för konferensen var verksamhet kommande år och det märks en stor vilja att fortsätta visa upp sig både lokalt och på länet. I det stora hela en positiv stämning rakt igenom hela konferensen som dessutom hanterade frågan om valberedningarnas viktiga jobb inom föreningen på alla nivåer. På plats var både förbundsordförande Björn Sprängare och sammankallande i förbundets valberedning K-G Abrahamsson vilket uppskattades av de närvarande.

Att efter det övergå till en helg med rent älgprat med jägarföreträdarna i förvaltningsområdena i de fyra nordligaste länen ger en något annan vinkel på förbundets framtida arbete. Visst finns det framåtanda även i denna grupp. Många är starkt engagerade och kunniga. Men här finns också tecken på näst intill uppgivenhet då man tycker att samtalsklimatet mellan jägarna och markägarna har blivit hårdare efter att den nya älgförvaltningen infördes trots att intentionerna var att  gemensamt lösa de problem som finns. Här finns det en fortsatt lång väg att gå innan man kan säga att förtroende på alla nivåer är uppbyggt och förvaltningen av älgstammen sker gemensamt. Helgen ägnades i första hand åt kunskapsinhämtning. På plats var Göran Ericsson från SLU och pratade vandring, Johan Truvé från Svensk Naturförvaltning för att prata älgräkningar och ÄBIN samt Jägareförbundets egen Fredrik Widemo för att prata om älg och skog samt jägares och markägares attityder till älg. En intensiv och intressant helg med högt i tak där tankar och idéer bröts och jämkades.

Foto: Björn Sundgren

Sammanfattningsvis kan man säga att det i väldigt många stycken alldeles säkert går att komma överens även om man inte kan räkna med enighet i allt. Men för att komma dit måste man på allvar börja samarbete och inte styra med maktspråk. Vi måste helt enkelt inse att det är älg och skog som ska stå i centrum och förvaltas på ett samordnat och bra sätt. Vem som ska bestämma borde vara av underordnad betydelse! Om vi når närmare målen genom att jobba ihop måste det vara bättre än om någon får bestämma allt och det leder till att vi missar målet helt. Ett tecken på att vi är på väg mot dålig eller usel måluppfyllnad är de signaler vi får på fyllnadsgraden av årets tilldelning. Den verkar på sina håll katastrofalt låg. Om det är en sanning eller om datarapporteringen av skjutna älgar har havererat återstår och se. Klart är att avskjutningen som syns på nätet borde vara 100% i Norrbotten eftersom jakten har varit slut i mer än 14 dagar. Vi kan konstatera att det med all säkerhet inte är så!

Avslutningsvis fick vi också möjligheten att visa upp ett nära nog färdigt simuleringsprogram för älgavskjutning som har tagits fram av Jägareförbundet, Svensk Naturförvaltning och skogsindustrierna gemensamt (Samarbete!). En enkel modell som är ett utmärkt diskussionsunderlag i förvaltningsgrupper och i större jaktområden. Nu ska man inte förledas att tro att ett simuleringsprogram ger sanningen, men förhoppningsvis kan man få en bild över hur olika avskjutningsstrategier påverkar älgstammen de kommande åren. Ibland kan man få för sig att den som har den snyggaste presentationen äger sanningen. Så är det inte, men många gånger känns det svårt att argumentera mot en komplicerad modell som dessutom visar upp snygga kurvor i slutet. Oavsett hur snygga kurvor man producerar så är resultatet inte bättre än de data man sätter in! Glöm inte bort vikten av lokal kunskap som kan se om de snygga kurvorna är rimliga eller inte! När programmet är färdigt för allmänt bruk är lite oklart, men troligen strax efter nyår om allt går enligt plan.

Den nya bekantskapen då kanske nån undrar som fortfarande minns vad som stod i rubriken. Jag fick lära mig vem älgfrode är! Simuleringsprogrammet är döpt till det och uppenbarligen är det en nordiskt mytologisk figur till hälften älg till hälften människa. Googlar man på nätet så hittar man en del intressant tankar om hur en sån skulle ha kunnat se ut

 

 

 

…att sakta lunka med på skogspromenaderna och att rulla sig i snön fast ömma, slitna leder säger ifrån.
…att skälla till argt på hundarna närmast matskålen för att visa att maten bara är din.
…att ibland förnimma ditt tidigare lite pipiga drevskall från förr.
…att sno smutstvätt och samla i hundkorgen.
…att kramas och äta leverpastej.
…att sova gott i rumsvärmen, drömma högljutt och få ligga i sängen ibland.
…att tillsammans minnas tidigare års fågeljakter, långsimmet, ofta många hundra meter, i vassen efter skadskjutna änder och skallet när du hittade dem, jaktglädjen.
…att vara glad, snäll och go fast det gör ont i leder och muskler.

Hamilton, vår fina käraste gamla jaktspringer, snart 14 år. Fortfarande finns det lite tid kvar.
Men inte mycket…

Hamilton - när livet lekte.
Jaktspringern Hamilton – när livet fortfarande lekte. Foto: Madeleine Lewander
 

Så fick vi äntligen ett riksdagsbeslut som kan skapa förutsättningar för en klok rovdjursförvaltning som även tar hänsyn till människor. Jag fick många glada tillrop igår. ”Nu firar ni väl med Champagne, var det många som skrev?”
Jag önskar att jag kunde det, men jag väntar! För än så länge har inget hänt i de Värmländska skogarna, det finns precis lika många vargar idag som igår och det är många!

Vad gäller genetiken är det så att intervallet 170-270 vargar bygger på att det finns invandring av en individ per generation (5 år), alltså finns det med som en förutsättning för intervallet. Foto: Jiri Hrebicek/Mostphotos

Jag vet inte om det blir någon vargjakt. Naturvårdssidan kommer att fortsätta sin sanslösa antijakt kampanj med alla till buds stående medel. Eftersom media sällan ställer en kritisk fråga till dem och framför allt aldrig granskar deras argument finns det risk att de lyckas. Min egen högst personliga bedömning är att de lyckas driva vargfrågan till EU domstolen. Men först återstår att se om de lyckas stoppa licensjakten via den svenska förvaltningsdomstolen som förra gången.

Efter en heldag med laxtrolling, det blev en liten öring och två stora gäddor, surfade jag runt lite på nätet för att följa upp naturvårdens reaktion på riksdagens beslut. Nu känner jag redan till deras lögner och halvsanningar, men en del intressant hittade jag.

För det första noterade jag att Naturskyddsföreningen uppenbarligen valt att inte skriva ett officiellt pressmeddelande om rovdjursbeslutet. Istället väljer de medvetet (?) att låta avgående ordförande Mikael Karlsson blogga på engelska, men i samma form som ett pressmeddelande! Karlsson hoppas tydligen skapa en internationell opinion mot svensk rovdjurspolitik eftersom han inte ens lyckades få med sig mer än 13 % av Sveriges riksdag. Ja inte ens det, ett par vänsterpartister röstade inte med sitt eget parti. Innehållsmässigt är det han skriver till stora delar lögn eller halvsanningar. Vem tror att ”Enhalvsanningärocksåenlögn Kjöller” kommer att granska hans blogginlägg? Inte jag i varje fall. Men jag kan ha fel, jag hjälper till med faktagranskningen.

  • Påstående: Det finns inget vetenskapligt stöd för de siffror som antagits av riksdagen. Årtionden av studier av vargar i Sverige har kastats överbord och ersättas av en otroligt politiserad process. Också när det gäller lo, björn, järv och kungsörn, de nu politiskt antagna mål, som påstår sig representera gynnsam bevarandestatus, har ingen saklig grund, säger Jan Terstad, chef för naturvård på Svenska Naturskyddsföreningen.

Sanningen: Alla siffror bygger på data på individnivå från den svenska vargstammen. Inget annat land i världen har ens möjligheten att bygga beslut på ett så grundliga vetenskapliga underlag. Jan Terstads kommentar är precis lika fel. Underlaget för lodjur, björn och järv bygger på sårbarhetsanalyser gjorda av Torbjörn Nilsson. NV har dessutom erkänt att det är de som räknat fel när de rapporterade för höga referensvärden till EU i juni! NVs nya referensvärdena för lodjur och björn lär hamna inom riksdagens intervall. Behöver jag säga att Terstad kommer från Artdatabanken!

Sen har vi Rovdjursföreningen. Ja, vad skall man säga om dem? Roger Olsson, ordförande, blev sur för att jag skrev om Jan Bergstam i ett blogginlägg och angrep mig i Nya Wermlands tidningen. Han tycker själv att de bara informerar objektivt och att de är verklighetsförankrade. Jan Bergstam intervjuades av Värmlandsnytt igår. När ni lyssnar på det han säger skall ni betänka att han varit chefredaktör för flera tidningar. ”Det här är ju ett beslut som man inte behöver ta så allvarligt på. Det här är ju ett politiskt beslut.” Är det fortfarande någon som undrar varför jag skrev blogginlägget? Samma syn på demokrati visade deras generalsekreterare i en tidigare debatt med Jesper Jönsson, Vargfakta. Hon kritiserade regeringen för att ”de ger folket vad de vill ha!”
I övrigt upprepar de mest samma lögner som SNF.

  • Påstående: Målen för rovdjursstammarnas gynnsamma bevarandestatus rimmar varken med vetenskapliga eller med EU-rättsliga krav. Till exempel baseras beslutet om 170-270 vargar på ett irrelevant underlag som inte tar hänsyn till den genetiska isoleringen och den höga inavelsgraden hos vargstammen.

Sanningen: I den första delen är det samma trams som SNF kommer med. Vad gäller genetiken är det så att intervallet 170-270 vargar bygger på att det finns invandring av en individ per generation (5 år), alltså finns det med som en förutsättning för intervallet! Det inflödet uppfylls idag. Inavel är ett problem, det kan inte förnekas. Men alla studier som gjorts visar att dagens invandringtakt, kombinerat med selektiv jakt, gör att inavelsgraden minskar snabbare än utan jakt! Så SRF som ser inavlade vargar som ett problem borde stödja selektiv jakt.
Huruvida licensjakten 2010 strider mot EU rätten har vi olika uppfattningar om! Men en sak är säker EU kommissionen har inget större mandat att bestämma i frågan än regeringen, de kan bara att låta domstolen avgöra tvisten mellan dem och regeringen.

Slutligen WWF, de är kritiska men återhållsamma. Intressant att de skriver, ”Om regeringen hade tagit kloka beslut för 6, 7 år sedan hade det troligen redan funnits förutsättningar för en licensjakt på varg idag”! Jag undrar vad de menar? Hade Art-och habitat direktivet sett annorlunda ut, utan t ex licensjakt 2010? Hade sårbarhetsanalyserna sett annorlunda ut om vi inte jagat 2010? Självklart inte. Efter många möten med dem vet jag vad de menar. Jaktlagstiftningen skall in under miljöbalken! Med licensjakt menar det inte reglering av stammen, de menar smulor åt dem som drabbas!

Avslutningsvis, riksdagsbeslutet är en stor framgång för SJF. Inte för att vi nått exakt dit vi vill, utan för vårt sätt att arbeta. Alla som följt senaste veckornas debatt och avslöjanden förstår att man bara kan vinna politikernas förtroende om de vet att det går att lita på det vi säger. Framgången bygger på att vi valt att vara med i matchen och tolkat regelboken och det vetenskapliga underlaget. Andra har valt att sitta i utvisningsboken redan från start. Avstängda från fortsatt spel lär delar av naturvården bli om någon väljer att granska matchen i efterhand!

En fortfarande lycklig jämthund . Foto: Madeleine Lewander

Senaste tidens skitlista:

  1.  Facebooksidan ”Ja till varg som” som högljutt, envist och aggressivt hävdar att inlägget på Facebook, där 17-åriga Emelie skriver om sin förtvivlan efter att ha förlorat sin jämthund Nettie till vargarna, är fejk. En vaken medlem på sidan som haft modet att ifrågasätta utspelet har skyndsamt blockerats, andra får snäsiga svar.  Det här höjer inte förtroendet för kramarsidan, inte ens i de egna korridorerna.
  2. Sveriges Radios Ekoredaktion som ”glömt bort”objektiviteten och låter journalister köra på med sin egen rovdjursvänliga agenda.
  3. Organisationer och jaktmotståndare som anser att alla hundar ska leva hela sina liv i koppel, vilket när det gäller vissa hundraser gränsar till att uppmana till djurplågeri.
  4. Facebook-profiler som kastar så mycket skit de över huvud taget kan till höger och vänster men inte vågar stå för sina åsikter utan gömmer sig bakom anonyma, påhittade signaturer.
  5. Artdatabanken som plötsligt försökte ändra 18 år gamla siffror angående antalet lodjur 1995 bara en vecka innan rovdjurspropositionen skulle upp i riksdagen.

 Av med hatten för:

  1. De jägare och även icke-jägare som oförtrutet fortsätter att försvara jakten i alla sociala medier. De har ett fantastiskt tålamod, håller god ton i alla lägen, hänvisar alltid till källor och fakta. Ni är fantastiska!
  2. Sune i min krets som ensam genomförde nästan 100 eftersök i vårt område förra året, oavsett väder, vind eller tid på dygnet. Och då är han bara en av eftersöksjägarna här.
  3. Jägaren Andreas Åström som i över ett dygn oförtrutet letade vidare efter sin borderterrier som fastnat i ett gryt. Hunden kom till rätta och mår bra. Ett bevis på den sanna kärleken till sin jaktkamrat.
  4. Jägarna i Bogesund som skänker viltkött till jul.
  5. Facebook-profilen, jaktkritikern, som vågade stå upp mot ”sina egna” när han, efter egna utforskningar, insåg att Emelie som var så ledsen efter att hennes hund tagits av varg, i allra högsta grad existerade. Fejkanklagelsen var bara ett fult grepp mot jägarna av FB-gruppen ”Ja till varg”.