Jag har varit bortrest några dagar och på vägen hem uppdaterade jag mig om vad som skrivits under tiden jag var borta. Det första jag upptäckte var att Hanne Kjöller verkar skriva på en ny bok. Det skall bli en uppföljare till den första boken, ”En halv sanning är också en lögn”, som kritiserade journalister för att utelämna uppgifter som inte styrker deras förutbestämda tes. Tyvärr visade det sig att Kjöllers egen bok var full av just halvsanningar, vilket ledde till massiv kritik från många håll. Så nu gör hon ett nytt försök. Den nya bokens titel, ”Min sanning är nästan alltid en lögn”, visar att hon kommit till insikt om att hon skall hålla fast vid det hon kan, opinionsjournalistik.

I DN i fredags fick läsarna på ledarplats en sk. teaser, ett smakprov. Jag kan bara säga att för en gång skull inte har någon kritik att framföra.  Kjöllers utdrag ur boken visar att hon verkligen inte gjort mer research i ämnet vargjakt än som behövs för att bokens titel skall hålla vad den lovar!

Jan Helin på Aftonbladet skrev träffande om Kjöllers första bok, ” Hon tänker att det hon tycker är sanningen. Det är ett riskfyllt antagande”. Möjligen kommer Helin om nästa bok att skriva, ”Insikten om att det fanns en andra sanningar än de egna fick henne att inse att alla försök till objektivitet är riskfyllda projekt!”

Obekräftade uppgifter säger dessutom att en viss M.K. erbjudits att spökskriva ett kapitel i boken. Kapitlet gå under arbetsnamnet, ”Så blev vi fler jägare, än jägarna själva!”

Några av Sveriges mest kända naturfotografer och författare hade en debattartikel i SvD häromdagen. Det är en debattartikel som inte utgår från faktagrund utan helt bygger på värderingar och känslouttryck. Artikel är en orgie av ord som kärlek, skönhet, mystik, drömmar, äventyr, längtan och livsglädje. Jag fick kräkreflexer när jag läste den! Inte för att jag inte kan känna samma sak inför naturen utan för den totala bristen på förståelse för andra intressen än deras egna. Artikeln enda syfte är att förleda läsaren att tro att deras argument är de goda, medan ”den andra sidans” är onda.

De skriver, ”betraktar vi rovdjuren som något ont som vi ska ha så lite av som möjligt, eller som något som berikar vår natur och därmed oss själva?” Det är kärnan i deras budskap. Den som vill begränsa rovdjuren ser rovdjur som onda och är därför onda själva! Något utrymme för kompromisser ger de egentligen inte. Formuleringen, ”visst förstår vi att vissa måste avlivas om det uppstår alltför stora problem, men rovdjuren måste få ha sin plats i naturen igen”, är knappast ett uttryck för förståelse. Istället är det ett trick i syftet att ge sken av att de tar hänsyn till andra intressen, men egentligen säger att allt handlar om ett val mellan att ha rovdjur eller inga alls.

När de skriver att rovdjuren inte skall tillåtas bli en del av den regionalpolitiska debatten är det ett slag i magen på alla de som påverkas negativt och fortfarande valt att bo och verka på landsbygden, bl. a för att de älskar just den natur och livsmiljö som de i generationer varit med om att skapa. Rovdjuren är i nämligen i allra högsta grad en del av regionalpolitiken! Jag känner många som anser att utformningen av rovdjurspolitiken är den viktigaste regionalpolitiska frågan för dem. För vissa handlar det t o m om att bo kvar eller flytta.

Rovdjurspolitik är inte märkvärdigare än annan politik, det handlar om att göra avvägningar mellan olika människors intressen. Viltförvaltning som inte utgår från människor kommer att misslyckas. Elefanterna i Afrika eller tigrarna i Asien som debattörerna skriver om kommer enbart att överleva om människor som delar livsmiljö med dem har något att vinna på att de finns kvar. Framför allt förutsätter det att samhället inte negligerar dessa människor. Orgier i känslouttryck och tusentals WWF annonser för att rädda tigrarna har ingen betydelse om man struntar i de drabbades intressen. I det hänseendet är det ingen skillnad på Bengaliska tigrar eller  Dalavargar.

Det är obegripligt att dessa debattörer inte förstått vad EU:s referensvärden som Sverige nu rapporterat är för något. Det är den lägsta nivå som krävs för att arten skall ha en gynnsam bevarandestatus enligt Art- och habitatdirektivet. Det är vare sig ett tak eller mål. När vi nu passerat nivån finns större möjlighet att ta just sådan hänsyn till de drabbade som jag saknar i debattartikeln. Det kan för någon art innebära att vi lägger oss närmare referensvärdet, men för andra kommer vi aldrig att ens närma oss det.
Debattörerna borde dessutom läsa EU:s rättsliga principer. Av dem framgår tydligt att beslut skall tas så nära dem som berörs som möjligt, subsidiaritetsprincipen. Det verkar som om debattörerna är rädda för den process som kallas regional demokrati. Undrar varför om de tror att det finns ett stort folkligt stöd för t ex ännu fler vargar i Värmland?

Det är skrämmande att konstatera att naturvårdsorganisationerna fortsätter sin antivargjakts propaganda. Den enda anledningen till att de kan fortsätta är att ingen i media ens försöker granska deras påståenden. Deras senaste gemensamma pressmeddelande har innehåller påståenden från tre ledande företrädare för WWF, SNF och SRF. Inget av de påståenden som de för fram är sant eller åtminstone inte hela sanningen. WWF:s Tom Arnbom följer upp med direkt lögn några dagar senare i SvD. INGEN ifrågasätter!

Vi börjar med Arnbom. Han påstår till att Sverige riskerar att få betala 100 miljoner om kommissionen tar Sverige till EU domstolen och vi blir fällda. Det är lögn! EU domstolen avgör enbart vem som har rätt i fråga om licensjakten 2010, kommissionen eller regeringen. Inget annat. De dömer inte några som helst böter i det här skedet.
Böter kan enbart utdömas om Sverige inte rättar sig efter en eventuell fällande dom och även då först efter att kommissionen begärt det av domstolen. Där är vi inte ens nästan! Pinsamt, WWF!

WWF fortsätter precis som de andra att hävda att regeringen valt att inte följa Vargkommitténs förslag. De framställer det som att det fanns samförståndslösningar som nu regeringen kastats i papperskorgen. Även det är lögn!

Följande var man överens om i åsiktförklaringen:

Utgångspunkter för vårt arbete är:
– gynnsam bevarandestatus för rovdjursstammar i Sverige
– livskraftiga ren- och landsbygdsnäringar i Sverige
– tydligt ansvarstagande gentemot ursprungs- och glesbygdsbefolkning
i Sverige
En långsiktigt hållbar förvaltning uppnås i första hand genom:
– dialog och samverkan
– acceptans för vargpolitiken hos en majoritet av medborgarna
– acceptans för vargpolitiken på landsbygden
– vetenskapligt grundade nivåer för gynnsam bevarandestatus
– beaktande av de socioekonomiska förutsättningarna och konsekvenserna av rovdjurspolitiken genom såväl förebyggande som kompensatoriska åtgärder
– helhetssyn, vilket inkluderar såväl positiva som negativa effekter av rovdjursförekomst på såväl nationell som regional nivå
– tillräckliga resurser för förvaltningens organisation och genomförande

Peter Egardh själv skriver följande:

De områden där kommittén har svårast att nå konsensus gäller den politiska inriktningen, förenklad skyddsjakt samt licensjakt och förslagen kring adaptiv förvaltning. Det är framför allt hur processen att ta fram gynnsam bevarandestatus ska utformas och när gynnsam bevarandestatus kan anses vara uppnådd som det finns olika uppfattningar om. Att införa licensjakt och förenkla skyddsjakten lyfts fram som två mycket viktiga förvaltningsåtgärder av landsbygdsnäringarna och jaktorganisationerna medan naturvårdsintressena visserligen anser att det är rimligt, men att det kan ske först när gynnsam bevarandestatus är uppnådd.

Det enda regeringen och riksdagen gjort är att ta beslut i de frågor där varg kommittén INTE kunde nå konsensus.

Mikael Karlsson hävdar att vargstammen inte har gynnsam bevarandestatus och att licensjakten därför strider mot EU lagstiftningen. Om han har rätt om licensjaktens utformning vet vi inget ännu. Den frågan har inte prövats i högre instans. Däremot har han fel i fråga om inaveln. Eftersom han hävdar att inaveln är det största problemet borde han stödja licensjakt på inavlade vargar. Det vetenskapliga underlaget visar otvetydigt att inaveln minskar mycket snabbare med selektiv jakt. Det effektivaste sättet att minska inaveln är just skjuta bort revir med hög inavelsnivå. Karlsson hävdar dock motsatsen! Pinsamt, SNF!

Ann Dahlerus, angriper som vanligt forskarna som inte tycker som hon. Hon skriver följande, – Det finns ingen seriös forskning som visar att den svenska vargstammen har uppnått gynnsam bevarandestatus och därför faller Naturvårdsverkets underlag för beslutet.
SRFs generalsekreterare sågar alltså nästan alla vargforskare inom Skandulv och ledande genetiker och menar att de är oseriösa. Istället vill hon påskina att det finns ”seriösa” forskare som hävdar vargstammen inte har nått gynnsam bevarandestatus. I andra sammanhang använder de ”oseriösa” forskarnas underlag om t ex inavelsgrader för att motivera sin sak. Pinsamt, SRF!

Jag vet att många, med fog, är mycket besvikna på Naturvårdsverkets beslut om jakt på bara 30 vargar. Det är ett hån mot oss som drabbas och strider enligt min mening mot intentionerna i riksdagsbeslutet. Men så länge miljörörelsens representanters lögner och halvsanningar tillåts styra opinionen kommer det att fortsätta. Jag och SJF kommer givetvis att göra allt för att ändra på både antalet och givetvis också stolliga villkor i beslutet. Sen får vi se om förvaltningsrätten fortfarande tycker att paintball jakt skall föregå riktig jakt!

Nu väntar en lång julhelg för mig och jag kommer att ägna mig åt annat än vargar. Om vindarna lägger sig väntar jullaxtrolling och dessutom återstår ett par älgkalvar på tilldelningen. 

God Jul och Gott Nytt År till alla er som följer min blogg.