Taggarkiv: Skog

Viltolyckorna med rådjur ökade mest. Ändå får vildsvin och älg skulden. Foto Magnus Rydholm

Viltolyckorna med rådjur ökade mest. Ändå får vildsvin och älg skulden. Foto Magnus Rydholm

 

I södra Sverige pågår en ganska hätsk debatt om viltolyckor, vildsvin och utfodring. Men låt mig försöka bryta ned och komplicera detta en aning.
Förra året anmäldes 57 916 viltolyckor. Detta är en ökning med nästan 10 000 olyckor mot 2015. Debatten i södra Sverige handlar delvis om orsakerna till detta.
Vissa debattörer lägger skulden på utfodring och att viltstammarna ökar. Men frågan är mycket mer komplicerad än så.

Av de 57 916 viltolyckorna stod rådjuren för 44 158 eller 76 procent (en ökning med cirka 8 000 stycken mot 2015). Vildsvinsolyckorna har ökat med 478 stycken, älg med 880 och dov med 545. Det är alltså rådjuren som är det stora problemet. Älg är tvåa på listan med totalt 5 794 olyckor.

Ett vanligt argument i debatten är att viltolyckorna beror på utfodringen. I några få fall kan detta faktiskt vara sant. Lägger man ut foder nära hårt trafikerade vägar så ökar riskerna för viltolyckor.
Utfodrar vi rådjur? Ja, men i stort sett bara vintertid. Och det är troligtvis inte rådjurens skador på skog och grödor som retat upp debattörerna. De pekar nämligen främst ut behovet av minskade vildsvins- och älgstammar.

 

Det finns många saker som påverkar hur vilt rör sig i landskapet. Vädret, exempelvis en torr sommar och höst, har betydelse för var det finns grödor och vatten. Vilka grödor man odlar nära vägar påverkar självklart vart viltet söker sig. Finns det attraktivt foder så lockar det till sig djur som vill äta. Gör man skogsavverkningar under vintern lockas också vilt till det foder som frigörs på hygget.

För att öka sikten vid vägkanterna röjs ibland sly och grenar längs vägkanter under vintern, alltså under den tid när det är svårast för viltet att hitta foder. Därtill finns det många andra saker som också påverkar var viltet letar föda, tar viloplatser och rör sig. Naturligtvis påverkar också viltstammarnas storlek viltolyckorna. Men dessa kan också öka utan att viltstammarna gör det. Den vetskapen måste också finnas med.
Frågan är med andra ord komplex. Det går inte utan väldigt omfattande analyser slå fast vad det är som gör att viltolyckorna ökar. Och varför är det främst rådjursolyckorna som gör det? Vill samhället minska antalet olyckor så är det främst rådjursjakt jägarna ska ägna sig åt. Men det kan vi inte. För kraven på ökad jakt finns för alla klövvilt – och gäss.

En komplicerande faktor i debatten är att detta är opinionsbildning. De som driver debatten vill med alla medel få upp frågan på den politiska dagordningen. I opinionsbildning används bara fakta och argument som stödjer den tes man driver. Det man skriver ska visa på orimligheter och skapa känslor som leder till mer debatt. Allt som ger frågan tyngd och relevans är bra argument. Allt som förklarar och nyanserar är sämre.

 

Med mina ganska begränsade kunskaper om dynamik i viltpopulationerna siar jag en ökning i vildsvinsstammen. På många platser i södra Sverige var det ett ollonår under 2016. Det leder ofta till att vildsvinsstammen ökar. Suggorna får fler ungar, gyltor går tidigare i brunst, överlevnaden bland kultingar ökar för att nämna några effekter.
Samtidigt sprider sig vildsvinen fortfarande i södra Sverige. Alla områden där vildsvin kan leva är inte besatta. Det finns alltså ett antal indikatorer på att stammen kommer att öka. Så jag är inte helt ute på tunn is när jag tittar i kristallkulan om framtiden.

Men glöm aldrig följande. Det är jakten som reglerar vildsvinsstammen. I Tyskland orsakar vildsvinen stora skador på odlingar. Där är utfodring förbjuden. Förbudet löste inte skadeproblematiken. Det är mängden fällda vildsvin som avgör stammens storlek – både lokalt, regionalt som nationellt. Ett förbud av utfodring kommer inte stoppa djuren från att böka upp åkrar. Har vi problem med för många vildsvin är det mer jakt som är lösningen.

I de områden där det sker stora skador gäller det för oss jägare att jaga vildsvin så mycket vi orkar. Vi måste också säkerställa att vi har ett tillräckligt högt jakttryck, vilket kan innebära att ta in fler jägare i jaktlagen, bjuda in fler till jakterna och ha en plan för hur vi ska lösa uppgiften.
Skadenivåerna måste hållas nere. Inte bara för opinionens skull, utan för att jordbruket ska fungera och vara lönsamt. Vi har ett samhällsansvar och det måste vi bära.
Viltolyckorna för vildsvin (vilket man kan använda som en parameter för att bedöma stammens storlek) har ökat lite sakta sedan rekordåret 2012. Avskjutningen ökar också.
Notera detta: Vildsvinsstammen får aldrig växa oss ur händerna. För då – om inte förr – får vi riktiga problem.

 

Forskning har visat att utfodring ökar överlevnaden för vilt. Men forskning har också visat att de som utfodrar också skjuter mer vilt. Jägarna kompenserar oftast för den ökade överlevnaden genom att fälla mer vilt.
Naturligtvis ska vi inte ha byråkratiska och klåfingriga lagar runt utfodring. Naturligtvis ska vi inte heller utfodra och spara för att bygga upp viltstammar som gör det svårt att bedriva ett effektivt och lönsamt jordbruk. Vi måste som alltid var öppna för att hitta en balans mellan vilt och brukande.

Den enda lösningen jag ser är att vi samarbetar – jägare och lantbrukare tillsammans. Bägge parter måste bjuda till. Ingen på nationell eller regional nivå ska tala om hur man ska göra. För skadorna kommer lokalt och lösningarna kan bara hittas lokalt. Det är där man måste samarbeta och komma överens; om metoder, om nivåer, om jakten.

Ska vi få fram en fungerande lösning måste kanske markägarkollektivet sinsemellan hitta forum där de diskuterar sitt brukande. Ifall en markägare vill ha mycket vilt och sälja jakter och grannen vill odla spannmål kommer med stor sannolikhet en av dessa få problem.
Bägge kommer att känna att deras rätt och möjlighet att bruka sin mark påverkas av någon annan, att det sker ett ingrepp i äganderätten. Är detta jaktens fel? Eller är det istället kanske en markägarfråga, som måste lösas av dem?

I teorin är det buslätt att hitta lösningar. I praktiken är det nästan omöjligt. Det är därför vi måste hjälpas åt. Samarbeta. Inte bråka på debattsidorna.

Ser ni vad jag vill komma med min argumentation? Inte? Låt mig då avsluta med att vara riktigt tydlig.
Tror man sig inte kunna lösa frågan lägger man skulden på någon annan. Det är då man kräver lagstiftning, regler och förbud. Det är då man kör opinionssvängen. Många jordbrukare tror helt enkelt inte på att jägarna eller de själva kan lösa problemen.

Vi jägare tror däremot på vår kraft och de metoder som finns. Vi vill satsa på samarbete. Vi vet att lagar inte begränsar vildsvinsstammen.

Bägge parter har med andra ord en jobbig uppförsbacke där det i första skedet handlar om att bygga förtroende och förståelse – ännu en gång. För hur vi än vänder oss kommer ansvaret och arbetet att landa på lantbruket, skogen och jägarna. Ingen annan kommer lösa detta.
Det är därför vi måste samarbeta.

vildsvin_700

Det är bra om utfodringspropositionen röstas ned. Men problemet med viltskador finns kvar.

 

Alliansen och Sverigedemokraterna har meddelat att de kommer att rösta emot regeringens proposition om utfodringsförbud. Går allting enligt partiernas planer så fälls ett dåligt förslag.
Propositionen var alldeles för otydligt formulerat. Det skulle kunna leda till att förvaltningsrätterna skulle fyllas med otaliga processer om huruvida det är rätt mängd foder eller rätt plats att utfodra vilt på. Det är självklart att sådana frågor inte regelmässigt ska belasta de svenska rättssalarna. Sådant ska avgöras lokalt av dem som är berörda.
I min värld är lagstiftning inte alltid lösningen. Det är inte lagarna som gör att människor får samma mål och jobbar ihop. Det krävs annat för att nå dit.

Svagheten med propositionen var att den målade ut ett förbud med en väldigt bred pensel. Frågan är för komplicerad för att kunna hanteras på det sättet. Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht – som med all sannolikhet ville väl – har i debattartiklar och intervjuer berättat om det verkliga syftet. Men lagändringen som föreslogs var inte lika tydlig.
I värsta fall skulle ett utfodringsförbud kunna bli kontraproduktivt, att det skjuts färre vilt i de områden där skadorna är som störst. För det finns, mig veterligen, inget stöd i vetenskapen att utfordringsförbud minskar skador på skog eller odlade grödor. Det finns däremot stöd för att ökad jakt minskar skadorna i odlingslandskapet, och det finns stöd för att ökad tillgång på foder minskar skadorna i skogslandskapet.
Därför är det både logiskt och bra om propositionen röstades ned.

Röstas propositionen ned är det en seger för Svenska Jägareförbundet. Naturligtvis har vi jobbat stenhårt med frågan på många olika plan. Naturligtvis är vi nöjda med att riksdagen förstår problemen som skulle komma med en otydlig lagstiftning.
Men det är extremt viktigt att komma ihåg en sak.
Propositionen kom till eftersom det finns ett problem. Det förekommer lokalt omfattande viltskador. Dessa skador finns inte jämt fördelade över hela län eller kommuner. De dyker upp lokalt och kan vara förödande för den enskilde lantbrukaren, medan grannen klarar sig oskadd. Skadorna kan göra odlandet olönsamt och leda till stora förluster i en bransch där lönsamheten oftast är dålig. Detta måste vi känna till och ta med i våra planer kring viltförvaltningen.
Skadorna kommer att finnas kvar. Problem är inte löst.

Som jägare har vi ett ansvar. Vi får inte utfodra så att vi skapar problem. Vi vill inte heller vara orsaken eller problemet. Tvärtom. Vi vill vara lösningen.
För att hamna där måste jägarna vara öppna för dialog och kompromisser. Vi måste bjuda till. Men det måste jordbruket också.
Jag är övertygad om att ifall bägge parter tror på att samarbete är lösningen – då kommer vi att lyckas. Därtill måste vi bli bättre på att hitta broar som överbryggar fastighetsgränserna – lokala lösningar.
Det är där elixiret, som botar viltskadorna, ska utvecklas i samförstånd. En lagtext kan nämligen aldrig bli lika effektiv som kraften av ett samarbete.

Handlar utfodringsförbudet om allt vilt? Eller är det utfodring av vildsvin och hjortar som regeringen vill komma åt?

Handlar utfodringsförbudet om allt vilt? Eller är det utfodring av vildsvin och hjortar som regeringen vill komma åt?

Regeringens har nyligen lagt en proposition om utfodringsförbud. Tyvärr generar detta förslag mer frågor än svar – i alla fall i detta skede. Dels eftersom vi inte ännu sett det slutgiltiga förslaget, dels att det skapar oro.
Eftersom regeringen använder termen utfodring så är min tolkning att åtling inte omfattas över huvud taget.
Vad omfattas då av ett utfodringsförbud? Hur stora områden ska förbuden gälla för? Ska ett förbud gälla hela län, kommuner eller gårdar? Vilka djurarter vill man stoppa utfodring för och kommer åtgärderna och förbuden bara omfatta dessa?
Det förslag som skickades till Lagrådet innehåller inga detaljer i själva lagtexten. Och när man försöker bryta ned förslaget till praktiska åtgärder blir man vimmelkantig av alla frågor som dyker upp i huvudet.
Kan en saltsten anses vara utfodring? Är viltåkrar utfodring? Kan sparande av uppväxande aspar eller att odla majs i ett område med omfattande betesskador från vildsvin ses som utfodring?
Och det blir riktigt komplicerat om det anses vara utfordring om en lantbrukare inte kan eller hinner skörda en åker på grund av dåligt väder. Ytterligare en fråga är om man får utfodra tamdjur i en hage, om också vilt går dit och äter? Ifall detta inte blir tillåtet kommer stora delar av hästkollektivet få stora problem.
Dessa farhågor diskuteras nu livligt i olika sammanslutningar. Och det är självklart att många är oroliga och frågande.

Personligen tycker jag det är mycket olyckligt att regeringen väljer lagstiftning innan markägare sinsemellan – och tillsammans med jägarna – på allvar har jobbat med utfodringsproblematiken.  Varför skriver jag markägarna sinsemellan? Jo, för på vissa håll är frågan helt och hållet en markägarfråga.
Låt mig ta ett exempel: En markägare vill ha mycket vilt och grannen vill odla spannmål. Konflikten är uppenbar, men frågan handlar om olika markanvändande. Så länge dessa interna konflikter inom markägarkollektivet finns kvar kan man inte lägga all skuld på jägarna eller utfodringen.
Nu försöker regeringen att angripa mycket lokala problem från ett nationellt och regionalt perspektiv. Är det någon som tror att ett problem löses bättre om staten eller någon annan bestämmer? Är det inte så att de närmast berörda måste vara med i diskussionen om resultatet ska blir bra och fungera över tid?
Och är det inte ett enormt misslyckande om markägare sinsemellan och jägarna inte kan lösa frågan på egen hand?

Naturligtvis är det svårt att få till lokala överenskommelser. Men utan sådana får vi aldrig en gemensam målbild över hur stora de lokala viltstammarna ska vara, hur vi ska hjälpa varandra, vilken typ av utfodring som är okej. Det är dit vi måste komma. Markägare, lantbrukare och jägare måste komma överens. Kompromisser måste fram. För det är då vi kan lösa problemen och också få förståelse för varandras svårigheter med att lyckas.
Under det senaste året har förbundet tillsammans med LRF haft bra och konstruktiva diskussioner på såväl nationell som regional nivå, med tanke på vildsvin och utfodring. Och dessa sammankomster har lett frågan framåt. Resultatet har varit positivt. Det går med andra ord, bara man vill.

Personligen skulle jag vilja att länsstyrelserna inte godtyckligt och lättsinnigt utfärdar utfodringsförbud, utan istället kräver att markägare och jägare först måste försöka lösa problemet själva. Det handlar således att få till en klok praxis, där utfodringsförbud ska vara den sista åtgärden när allting annat är prövat.
Jag är kanske naiv. Men jag är övertygad om att inga av mina farhågor och frågor kommer att besannas. En anledning till detta är att jag deltog i ett möte med LRF i Almedalen. Och vi var väldigt eniga i vad ett utfodringsförbud borde handla om. Det är främst den orimliga och offensiva utfodringen, där lastbilslass med grödor tippas i skogen, som ska försvinna. Att utfodra så offensivt går ytterst sällan, eller aldrig, att försvara.

Nu ska propositionen avgöras av riksdagen. Och det är ingen djärv gissning att det kommer att bli rejäla diskussioner om förslaget, med tanke på att propositionen leder till ett stort ingrepp i äganderätten. Frågan är med andra ord mycket större än utfodringsförbud.
Vad riksdagen i slutänden beslutar går inte att gissa.  Men det är långt ifrån säkert att det liggande förslaget går igenom utan förändringar.

Oavsett vad utkomsten blir bör vi jägare inte starta ett skyttegravskrig med markägarna. Istället bör vi på det lokala planet fortsätta att vara konstruktiva och försöka hitta lösningar – tillsammans. Vi får naturligtvis inte sälja ut vår själ och våra ståndpunkter. Men vi måste bjuda in till samarbete och vara villiga att kompromissa.
Jägare och markägare/lantbrukare är beroende av varandra och det är alltid fel att bråka med någon som vi egentligen vill samarbeta med. Detta gäller lika mycket för oss jägare som alla markägare och lantbrukare.
Så min uppmaning till parterna är att försöka hitta lösningarna själva – utan statens inblandning. Det kommer alla att tjäna på.

– Vi orkar inte längre. Det ringer hela tiden. Så vi har dragit ut kontakten ur telefonjacket. 
Jag lyssnade tyst. Det var en av mina första riktiga intervjuer, senare publicerad i Värmlands Folkblad, som mycket ung journaliststuderande i norra Värmland på 1980-talet. Jag satt hemma hos Hugo Ekman och hans fru på Skråckarberget och drack kaffe. Två vänliga värmlänningar som födde upp får. Egentligen det enda man slogs av när man mötte dem.

vargbak1200

Det juridiska träsket drar med sig de flesta. Foto: Madeleine Lewander

Men Hugo hade gjort något som ingen annan gjort, åtminstone inte på väldigt länge. Han hade skjutit en varg som attackerat hans får. Han anmälde det själv, intet ont anande om konsekvenserna.

Nu skulle Hugo inför rätta. Han blev trakasserad, människor skrev elaka handskrivna brev, terroriserade via telefon. Media var som galna.
Det fanns inte många vargar då. Hur kunde Hugo göra så? Drevet gick.
Via kontakter hade jag ändå lyckats få till ett möte och fick komma hem och prata med familjen.

– Om jag sätter i kontakten så ringer det nästan direkt, sa Hugo.
Det lät lite överdrivet. Men Hugo vidhöll. Han orkade inte ha telefonen inkopplad. Det var lugnast så.

Vi drack mer kaffe och Hugo berättade precis hur han tänkte och vad han hade gjort den där ödesdigra dagen. Det fanns inget hat, ingen aggressivitet i hans berättelse. Bara en ledsen, lite skakad människa som ville skydda sina får och det liv han levde.
Historien berörde mig djupt.

Rättscirkusen som följde var fullständigt crazy. På den tiden. Idag är liknande snirklar i rättsmaskineriet vardagsmat. Det finns många Hugo där ute som idag trampar runt i en kladdig juridisk sörja utan att komma någonvart.

Hela vargfrågan i Sverige har nu gått så långt att nästan alla direkt inblandade parter drabbas hårt, inte minst vargarna.  Polariserade ytterkanterna ser till att de får lida. Ytterkanter på olika håll som sprider sitt budskap effektivt och där alla sidor underbygger tjuvjakt precis lika effektivt.

Det är ytterkanterna som drar åsikterna in i absurdum.  Det är de som dödar vargar på ett sätt där ingen har insyn, där ingen kan påverka. Det är de som låter människor sakta sjunka allt djupare ner i ett träsk fyllt av paragrafer, förordningar och EU-direktiv.
Det är ytterkanten som tror att de kan tvinga människor att ändra hela sina liv för att själva försöka vinna ett eget uppror där en seger bara existerar i den egna sinnevärlden men där det i praktiken går åt helvete för förlorarna.
Vi ser trenden komma i fler och fler frågor som rör människors brukande av och i längden varande i naturen.  En murkla kan stoppa din skogsavverkning. Legala vapen kan komma att tas ifrån dig.
Det är ett mörker som sakta kryper på.

I horisonten tornar också ett hugat koppel juridikkunniga upp sig där vissa förmodligen ser goda affärsmöjligheter i att driva paragraftolkningar till det yttersta i nya, rimliga eller orimliga, riktningar.

Det är ytterkanten som med ytliga medel sakta dödar hoppet för alla som befinner sig mittemellan, mellanskiktet som skriker sig hesa utan att bli lyssnade på. De som bara vill kunna leva vidare på ett sätt som de finner värdigt.
De sjunker paradoxalt nog tillsammans med vargarna allt djupare ner i ett juridikstyrt bottenlöst lekmannaträsk som emellanåt verkar sakna både insikt, etik och djupare kunskaper.

Det började någonstans med Hugo Ekman. Då trodde jag att människor skulle förstå, inse att sådana som han faktiskt räknades.
Så blev det inte.

Elever från Öknaskolan i Sörmland håller i planering och utförande. Läraren övervakar allting. Foto Magnus Rydholm

Elever från Öknaskolan i Sörmland håller i jaktplanering och utförande. Läraren övervakar allting. Foto Magnus Rydholm

 

Den tredje mars skrev statsminister Stefan Löfven och civilminister Ardalan Shekarabi en debattartikel som publicerades i DN. Debattartikeln handlar om stad och land – och var de statliga myndigheterna ska finnas. Ministrarna vill se över myndighetsstrukturen för att hålla ihop Sverige

”Det handlar om omställningstrygghet i arbetslöshetsförsäkringen, om allas möjligheter till utbildning och vidareutbildning, om att digitaliseringens möjligheter finns för alla. Om att hålla ihop Sverige”, skriver dem.

De fortsätter med att konstatera följande:

”Vi har nått en punkt då vi behöver stanna upp och fundera över hur vi håller ihop Sverige. Vi behöver se farorna i att människor och landsändar känner sig övergivna av centralmakten. Vi behöver hitta en balanspunkt mellan närvaro i landet och effektivitet i våra myndigheter”.

Jag är övertygad om att Stefan Löfven och Ardalan Shekarabi är uppriktiga och verkligen vill att hela Sverige ska leva. Samtidigt ska ingen tro att det är lätt att skapa bättre förutsättningar för  landsbygden i Sverige. Vi tillhör de länder som har snabbast urbanisering i Europa.

Men just därför är Löfvens och Shekarabis viljeinriktning både angelägen och mycket viktig. Alla åtgärder för att kunna locka utbildad personal inom service, skolor, företag och sjukvård till avfolkningsbygder behövs. Den negativa spiralen kan troligtvis vändas om förutsättningarna – för såväl företag som människor för att stanna kvar – blir bättre. Men då krävs det beslutsamhet, vilja och enighet inom statsapparaten.

Tyvärr hinner det inte gå en hel månad innan Skolverket kommer med ett förslag som leder i helt motsatt riktning. ”Skolverket föreslår att kurserna jakt och viltvård 1,2 och specialisering ändras genom att samtliga moment som har med jakt att göra utgår. Detta eftersom den allmänna samhällsutvecklingen har gått mot en ökad restriktivitet i synen på vapen och vapenhantering, varför Skolverket gör bedömningen att jakt inte längre bör finnas inom gymnasieskolan.”

Motiveringen är så dåligt underbyggd att jag inte ens orkar bemöta den. Den är bara usel och saknar förankring i verkligheten.

Låt mig konstatera: Om vi ska hålla ihop Sverige, om hela landet ska ha förutsättningar till elevunderlag, om det ska finnas intressanta utbildningar som får människor att ta arbeten på landsbygden krävs det lite mer analys än vad Skolverket har mäktat med.

Men mest anmärkningsvärt är troligen verkets avsaknad av fingertoppskänsla. När stats- och civilministern vill minska skillnaderna mellan stad och land vill Skolverket rasera en populär utbildning som bara finns på landet, som är väldigt viktig för små gymnasieskolor i mindre orter, som ofta är en startpunkt för vidareutbildningar inom viltförvaltning, skog och andra landsbygdsnäringar, och den leder allt som oftast till arbeten på landsbygden.

Är målet att dränera avfolkningsområdena i Sverige snabbare och mer effektivt är Skolverkets förslag klockrent. Men eftersom regeringen inte verkar tycka så bör initiativet köras rakt igenom papperstuggen och glömmas bort. Det borde Skolverket inse.

Tro mig, det behövs inte mer ifrågasättande av det demokratiska systemet. Det behövs inte ytterligare näring till tron på politikens dubbla agendor från människor som bor utanför stadsgränserna. Landsbygden behöver inte heller sämre förutsättningar eller fler utdikningar av de få möjligheter som finns. Istället behövs det hopp och framtidstro. Därför hoppas jag att Stefan Löfven och Ardalan Shekarabi verkligen lever upp till vad de skrev. De har chansen att göra något riktigt bra. Jag hoppas de tar den möjligheten.

 

Uppdatering: Efter kritik från många olika håll ändrade Skolverket sig på torsdagen.  Läs mer.

Klöverblomma. Foto: Oscar Lindvall

För ett antal år sedan började miljörörelsen i USA använda juridik för att få sin vilja igenom. Detta blev en trend som spred sig och efter några år fick vargfrågan i Sverige smaka på en besk juridiksoppa. Men tro mig, detta är bara början.
Ingen kan idag säga vilka natur- och jaktfrågor som kommer att avgöras i domstolar i framtiden. Men en sak är säker. Skogen och lantbruket kommer att få förbereda sig på tuffa holmgångar med miljörörelsen.
Ett exempel på hur miljörörelsen idag använder regler och lagar är kring avverkningar av skog. Utanför Växjö har Naturskyddsföreningen börjat kontrollera de områden som ska avverkas. Föreningen letar efter nyckelbiotoper som kan stoppa avverkningen. Läs nyhet från Sveriges radio.
Ur ett markägarperspektiv kan dessa inventeringar efter nyckelbiotoper ses som ett ingrepp i äganderätten. Markägaren kan inte längre bruka sin mark som planerat. Och eftersom Sverige är ett land där vi normalt sett brukar naturen hårt, kommer granskningar av brukandet inte klara sig utan kritik. Hårt brukande påverkar naturen, så enkelt är det.

Jag tror inte att någon lantbrukare vill avverka nyckelbiotoper eller förstöra värdefulla naturmiljöer. De älskar och vårdar sina marker med stort ansvarstagande. Men de driver också företag som är hårt konkurrensutsatta. För att överleva har alla brukare tvingats att rationalisera och effektivisera. Tittar vi tillbaka 100 år så ser vi en enorm utveckling av brukandet – som naturligtvis påverkat naturen och den biologiska mångfalden. Skogen står tätare, magra åkrar har planterats igen, igenväxning av slåtter- och ängsmarker, färre djur betar ängarna, gödning ökar, vallodling är vanligare, monokulturer växer fram och skogsbetet har försvunnet.
Det märkliga är att måttstocken på biologisk mångfald alltid blickar bakåt utan att ta hänsyn till den utveckling vi haft, vilka förutsättningar som präglar företag och vilka produkter samhället efterfrågar. Detta är frågor som brukaren kämpar med och mot varje dag. Medan den person som värnar naturen ofta arbetar smalt, i en fråga.

För den enskilde markägaren kan ett bakslag – mot en avverkning – slå oerhört hårt. Det kan vara denna avverkning som skulle finansiera en nödvändig investering för att kunna vara konkurrenskraftig. Utan inkomsterna från skogen kan lantbrukaren bli tvungen att lägga ned. Och då försvinner en annan viktig del i naturvården – de betande djuren.
Konsekvensen kan alltså bli att miljörörelsen lyckas rädda en skoglig nyckelbiotop, men tappa någon annan kopplad till betesdjuren.
Men i den gråa allmänhetens synvinkel ser man naturligtvis inte den komplexa bilden. Den enskilda människa vill naturen väl och då tycker man att det är positivt att man räddar den. En smal och ganska onyanserad fråga är vad den stressade nutidsmänniskan orkar ta in. Det som känns rätt i magen får styra. De lite mer insatta personerna negligerar forskning och fakta som inte stödjer det som känns rätt.
Den lilla detaljen att det är brukandet som medfört att nyckelbiotopen över huvud taget finns reflekteras inte över.

Missförstå mig inte. Jag är en naturmupp och vill naturen väl. Jag tycker det är bra att man räddar nyckelbiotoper. Men jag tycker att angreppssättet är alldeles för smalt och därmed felaktigt.
Naturen är helt enkelt för komplex för enkla lösningar.
Vill man ha hög biologisk mångfald i Sverige måste landet ha en politik som tar hänsyn till brukandet av naturen – det är ju århundraden av brukande som skapat mångfalden.
Så menar staten allvar med att landet ska ha hög biologisk mångfald och att naturvärden ska bevaras – då måste det få kosta.
Exempelvis kan man skapa en helhetslösning med ekonomiska incitament som stimulerar brukande som gynnar mångfalden, istället för att bara rycka undan en av få möjligheter till att få in nytt kapital i landsbygdsföretagen. Det handlar om att identifiera sambanden och lösningarna så att brukandet fortsätter – inte upphör.
Men fram tills den diskussionen tar fart får nog skogen och lantbruket förbereda sig på juridik, regler, miljöprövningar och domstolsförhandlingar – i en helt annan omfattning.

 

Winter

Klimatförändringarna kräver främst att vi minskar utsläppen. Foto: Fredrik Widemo

Klimatmötet i Paris går nu in på upploppet och snart vet vi om det blir gemensamma krafttag för att stoppa skenande klimatförändringar, eller strutsmentalitet från några länder. Sverige har ett gott utgångsläge och höga ambitioner, vilket är bra. När det gäller diskussioner om att minska klimateffekterna genom ett mer intensivt skogsbruk håller vi dock på att hamna snett på hemmaplan. Vi kan inte gödsla och såga oss ur ett allt varmare klimat. 

Det är en ovanligt grå och varm december. Spårsnön lyser med sin frånvaro, även långt upp i landet.  Under de senaste decennierna har vi sett hur rödräven intar vad som tidigare var fjällrävens och fjällripans livsmiljö. I södra Sverige börjar älgstammen uppvisa negativa effekter av värmestress. Möjligheterna att spåra rovdjur och annat vilt på snö minskar. Samtidigt riskerar hela nationer att hamna under stigande havsytor.  Vi påverkas alla redan av förändringarna och de kommer att öka. 

Vad kan vi då göra? Vi måste framför allt minska utsläppen, men behöver även utnyttja de möjligheter som finns att minska effekterna av de utsläpp som redan skett och sker just nu. Här kommer våra skogar in som dubbelt värdefulla.

Växande träd binder koldioxid, vilket minskar klimateffekten av våra utsläpp. Vidare kan flis ersätta olja i kraftverk och cellulosa kan ersätta konstfiber (som tillverkas av olja) i textiler. I bägge fallen ger det substitutionseffekter, dvs. vi ersätter fossila resurser med förnybara. Den effekten ska läggas till fixeringen. Högre tillväxt och omsättning i skogen binder mer koldioxid och minskar oljebehovet, vilket är bra ur ett klimatperspektiv. 

Sedan Skogsvårdslagen kom 1993 har vi talat om att produktion och miljö ska väga lika i skogen. Skogsbruket får inte maximera produktionen, utan ska avstå delar av produktionsmöjligheterna för att istället värna natur- och sociala värden. Denna tidigare solklara logik grumlas nu av att ökad produktion ger indirekt miljönytta i form av minskade klimatförändringar. Därmed finns det företrädare för skogsnäringen som argumenterar för att vi måste ställa om till ett mer intensivt skogsbruk, med stöd i forskningen. Och kanske inte bara försöka kompensera för våra egna utsläpp, utan även för andra länder som inte har lika mycket skog som vi har.

De argumenten håller dock inte, som jag ser det. För att öka produktionen så att det verkligen spelar roll krävs det att vi går över till ett fullskaligt plantageskogsbruk. Det skulle innebära vi använder exotiska trädslag, gödslar och stängslar skogen. Samt odlar upp åkerareal som idag inte är lönsam inom jordbruket, men som kommer bli nödvändig att bruka för matproduktion i framtiden.  Vi kommer få täta, mörka plantager, utan växtlighet på marken. Skogsekosystemen kommer ha mycket liten biologisk mångfald och låg motståndskraft mot miljöförändringar. Effekterna av ett sådant skogsbruk har utretts, och de är avsevärda. Det kommer att vara helt omöjligt att nå miljömålen och ett sådant brukande är helt enkelt inte långsiktigt hållbart. Och nu funderar man över vad som sker om förslagen genomförs på en mycket större geografisk skala.

Det räcker inte med konstgjord andning. Idag bränner man regnskog i Amazonas för att kunna odla sojabönor till foder för våra kor, och regnskog på Borneo för att producera palmolja till våra livsmedel. I somras såg jag dock en gammal kollega visa hur man kan odla sojabönor i Skåne, samtidigt som vi har goda möjligheter att producera olja från exempelvis raps i Sverige.  Lösningen på planetens brist på skog är inte att gödsla vår skog, utan att få andra att sluta skövla sin skog och istället restaurera den och bruka den hållbart. Samtidigt som vi minskar våra utsläpp  och utnyttjar våra uthålliga produktionsmöjligheter av jord och skog.

I det Nationella skogsprogrammet brottas vi just nu med hur vi ska finna goda, hållbara avvägningar mellan produktion av virke, klimatnytta och övriga ekosystemtjänster.  Den optimala lösningen för samhället ser möjligen något annorlunda ut än tidigare, men består fortfarande inte i att maximera produktionen av biomassa. Det är helt andra intressen än klimatet som driver debatten om ökad produktion.

 

Seminarium med Miljöpartiet i Almedalen. Foto Magnus Rydholm

Seminarium med Miljöpartiet i Almedalen. Foto Magnus Rydholm

 

Idag är värmen tryckande och den enda platsen där jag kan koppla av, och få igång hjärnan, är i skuggan av grannens stora ek. Nyss hemkommen från politikerveckan i Almedalen är jag lite sliten. Under veckan är det långa fullspäckade dagar där man aldrig hinner tänka eller reflektera. Människor finns överallt och ett konstant sorl av politiska ambitioner vajar som en ljum sommarbris över de trånga stenlagda gatorna i Visby. Förbundets schema är därför både ambitiöst och intensivt.

Någon kanske undrar varför Svenska Jägareförbundet är på plats i Visby? Låt mig då förklara detta. Precis som alla andra organisationer, politiker, myndigheter och många företag är Jägareförbundet en organisation som verkar i samklang med övriga samhället. Jakt är ingen isolerad företeelse som kan pågå utan att övriga i samhället har åsikter om hur vi släpper våra hundar och brukar naturen. Tvärtom har allt fler har åsikter om jakt och natur.
Förbundets syfte med att vara på plats i Almedalen är därför att möta så många människor som möjligt och förklara vad viltförvaltning är, vad den betyder och vilka samhällsvärden den ger, med andra ord skapa en positiv bild av oss jägare.

Ni har säkert reagerat över en del opinionsbildares begränsade kunskaper kring viltförvaltning eller natur i allmänhet, samt att en del av dessa kanske bara hämtar kunskap från organisationer som inte tycker som vi.
Förbundet vill att så många som möjligt förstår hur mycket kunskap jägarna har om naturen, hur viktiga vi är för att få en bra och klok viltförvaltning i landet.
Jakten är på väg mot samförvaltning av viltet. Men i denna ekvation måste också människan och andra näringar i förlängningen finnas med – en helhetssyn på hållbar viltförvaltning kräver att det finns plats också för människorna.

Det är därför som vi träffar alla politiska partier, olika myndighetspersoner och många andra människor. Vi pratar jakt och förklarar varför vi tycker som vi gör och berättar om all saklig och opartisk fakta som lämnas ut till såväl myndigheter, privatpersoner och politiker.
Jägarna har en oerhört viktig roll i viltförvaltningen och det är vårt engagemang som gör att den fungerar så bra. Långt ifrån alla förstår detta.
Men vi lyssnar också väldigt mycket. Alla de människor som har åsikter om natur, djur och jakt har ofta en anledning till sitt ställningstagande. Förbundet måste förstå hur andra parter i samhället diskuterar och argumenterar för att kunna analysera och ligga på rätt nivå med kommunikationen.

En annan viktig aspekt till varför vi ordnar minst tre strukturerade möten varje dag (och därtill många andra träffar) är att skapa bra relationer. Inte bara med organisationer som tycker som vi, utan med alla. En bra dialog även med de som kanske betecknas som våra motståndare är en förutsättning för att kunna utveckla och försvara jakten och viltvården.
I Almedalen höll vi också ett seminarium. Vi bjöd in Miljöpartiet för att diskutera frågor där vi inte är som hund och katt. Det är med andra ord inte tal om att kompromissa med våra åsikter, utan försöka lyfta blicken och hitta frågor där vi tycker ganska lika och där det kanske finns möjlighet till samarbete.
Exakt så gör vi med alla partier. Men eftersom det funnits en kraftig låsning med Miljöpartiet kring vargar och djurskyddsfrågor så behövdes det att hitta en väg framåt. Därför blev det ett seminarium. Ta gärna en titt på hela debatten genom att klicka här.

Efter seminariet så var nog bägge parter ganska nöjda. Lokalen var fullsatt och debatten har med stor sannolikhet öppnat dörren för framtida diskussioner.
För mig personligen var den viktigaste punkten att det blev tydligt för Miljöpartiet att det måste lägga förslag som är bra för jakten, inte bara förslå inskränkningar, om det med trovärdighet ska kunna säga att partiet är positivt inställt till jakt. Det ska bli spännande att se om detta leder till någon konkret handling.
Förbundet fick också en tankeställare. Spelar vårt bevarandearbete, kring exempelvis fjällräven, någon roll om klimatförändringarna fortsätter? Förbundet behöver kanske tydligare ta ställning kring klimatet och ha distinkta åtgärder kring vad jägarna kan bidra med. Denna fråga kommer inom närtid att landa på förbundsstyrelsens bord.

Spelar vårt deltagande i Almedalen någon roll, och gjorde vi någon nytta?
Jag kan med högburet huvud svara ja på dessa frågor. Alla möten vi haft har definitivt lett till att vi säkerställer hög acceptans för jakt och att samhället får kännedom om vilken kunskap om vilt och natur det finns i Jägareförbundet. Vårt deltagande hjälper med andra ord oss att uppnå minst två av våra strategiska mål.

När temperaturen ligger runt 30 grader känns det overkligt att flera stora jaktpremiärerna ligger ganska nära i tid. I skuggan av eken tänker jag framåt på mina inbokade dagar i kalendern – 1 augusti, 16 augusti, 21 augusti – och undrar om våra jaktpremiärer är så säkra och självklara som många av oss tror. Vilka typer av utspel eller fakta som skulle kunna förändra jaktstarten för exempelvis björnen?
Det behövs någon som förklarar och står upp för jägarna, någon som samhället har bra relationer med och litar på, någon som kan prata med alla parter, någon som finns representerad över hela landet, någon som har kunskapen och förmågan, någon som har förtroende i samhället.
Det är därför som vi i Svenska Jägareförbundet är i Almedalen.

Visby är fullt av människor under Almedalsveckan. Foto Magnus Rydholm

Visby är fullt av människor under Almedalsveckan. Foto Magnus Rydholm

I Ödins Garveri, precis jämte scenen i Almedalen, håller Svenska Jägareförbundet till. Foto Magnus Rydholm

I Ödins Garveri, precis jämte scenen i Almedalen, håller Svenska Jägareförbundet till. Foto Magnus Rydholm

 

kronibast

Kronvilt förvaltas bäst i samverkan, med hjälp av skötselplaner. Foto: Madeleine Lewander

 

Förra veckan hade vi seminarium om kronvilt på Östermalma. Jag visade då att det bara är enstaka procent av brukarna som har problem med kronvilt. Debatten vi upplever motsvarar därmed på inget vis attityderna eller skadebilden. Samsynen är dessutom god mellan intressenterna. Därmed borde det gå att lösa de lokala problem som finns. Men då måste alla släppa retoriken och istället vara beredda att samarbeta…

Inför seminariet så analyserade jag data från undersökningar SLU genomfört av jägares, skogsägares och bönders attityder till kronvilt och skador på skog och grödor. Sammanfattningsvis så är det 5-10 % av aktörerna som anser att de har en etablerad kronstam på sina marker, 2-7 % vill ha färre kronvilt, 3-6 % upplever att kron orsakar oacceptabla skador och 1-5 % av brukarna anser att det finns stora konflikter om viltförvaltningen. Vi är dessutom överens om hur stora skadorna är och vilka konsekvenser de får. Jägareförbundets analys av kronförvaltningen visade dock att många kronskötselplaner inte fylls. Här behöver vi absolut göra en insats.

Det är dock alltså bara några enstaka procent av Sveriges brukare som upplever att de har problem. De problemen måste självklart hanteras, men det känns helt huvudlöst att lägga om en väl fungerande förvaltning som bygger på samverkan och förvaltningsplaner. Nu diskuteras allmän jakt och förslag om att få skyddsjaga kron- och dovkalv både ”vid” gröda och när de ”orsakar skada i skog”. Dvs. äter. Detta skulle innebära att kalvarna är helt fredlösa, utom möjligen när de simmar. Hur blev det egentligen så här, med tanke på skadebilden?

Viltförvaltning måste självklart bedrivas utifrån det naturgivna foderutbudet, och eftersom viltet även påverkar grannen måste jägarnas rätt att gynna viltet begränsas genom lagstiftning. Jaktlagen är dessutom framtagen under en tid då viltstammarna var mycket svaga och är idag otidsenlig. Det är helt orimligt att en hobby och ett litet särintresse ska få begränsa lantbruket. Viltstammarna är alldeles för stora och måste skjutas ned.

Jakt är markanvändning som bedrivs utifrån äganderätten. Det finns ingen principiell skillnad mellan att utfodra vilt och att gödsla en skog eller åker, när det gäller vad som är naturgivet. Vilt som gynnas vandrar även över fastighetsgränser, visst. Men finns det någon principiell skillnad, jämfört med att plantera gran eller contorta på tallboniteter? Det är en aktiv handling för att viltet ska söka sig till andra fastigheter. Tvärt om jämfört med utfodring, faktiskt. Ska vi reglera rätten att plantera gran och contorta också?  Jaktlagstiftningen reviderades efter älgexplosionen när vi skjutit ned älgstammen. Det var då jägarna och markägarna fick ett gemensamt ansvar för att både stöda och reglera viltstammarna. Lagstiftningen var före sin tid då och är fortfarande hypemodern. Jakt är en markanvändning som omsätter miljarder och bedrivs över större yta än jord- och skogsbruk tillsammans. Problemet är att intensivt jord- och skogsbruk gör att det finns för litet foder.

Är det någon som tror att det blir bättre samverkan efter att vi som företräder intressenterna slagit dessa argument i huvudet på varandra? Knappast.  Jag tror att vi hamnat i en ond spiral av att vilja visa fram slagfärdig retorik och att vi står upp för våra medlemmars sak. Samtidigt som media gärna visar fram och underblåser konflikter. Dels finns det en uppenbar risk att vi inte längre förträder våra medlemmars vilja, dels kommer vi att försvåra för samverkan på detta sätt.

Det finns ingen anledning att vända andra kinden till, för då blir vi överkörda. Däremot finns all anledning att sträcka ut handen. Framgångsrik viltförvaltning kan bara byggas på kompromissvilja från alla parter. Och samarbete.

Vi vet detta av egen och andras erfarenhet. Den här veckan hade vi besök av Danmarks Jägareförbund. I Danmark har man haft problem med en växande kronstam av låg kvalitet sedan man införde allmän jakt. Danskarna var både tydliga och avundsjuka: i Sverige har ni en tradition av att samförvalta klövvilt över ägogränser som vi saknar. Det är ett avgörande skäl till att det ser ut som det gör i Danmark.

Och så vill ingen ha det i Sverige.

 

Jag har pratat med Matts på Skogsstyrelsen. Han är insatt i skogsbruket. Han berättar för mig om vissa sakers tillstånd, älgar, betesskador, jägare, skogsbrukare, uppätna tallplantor, en massa frustration och ännu mer irritation.
De flesta jägare vet att vi har en lastgammal disharmoni med skogsbruket, den sitter långt in i märgen, svår att rucka på.

Älgko betar. Foto: Oscar Lindvall

Kan skogsbruket tänka viltsmart? Det är en av många frågor som kan behöva svar. Foto: Oscar Lindvall

Själva osämjan är enkel att beskriva.
Älgarna äter upp skogsbrukets tallplantor. Skogsbruket tycker därför att älgar och annat klövvilt är för många och vill att jägarna ska skjuta fler och planterar istället en massa gran och annat som i stort sett inte gynnar någon annan än jultomten.
Jägarna tycker att skogsbrukarna kan bruka på ett smartare sätt för viltet och vill inte skjuta bort lika mycket älg och annat klövvilt som skogsbruket vill. Irritationen är ett faktum.
De som kan det här uttrycker indignerat problemet i förkortningar och speciella benämningar: RASE, ÄBIN, boniteter, signifikanta effekter, holistisk förvaltning. Man hittar också ett antal långa studier och avhandlingar. Så där håller det på.

Ser vi någon ljusning i konflikten? Nej.
Har vi någonsin sett en ljusning? Nej.

Det finns många frågor som behöver lösas.
Kan vi jägare tillgodose skogsbruket utan att skjuta älgar eller annat klövvilt tills vi kräks?
Går det att stoppa massinvasionen av gran? Kan skogsbruket tänka viltsmart?
Kan vi jägare få förståelse för att riktad utfodring kan vara en lösning?
Finns det något annat att göra än att år efter år kasta skit från den ena sidan till den andra, fram och tillbaka?

Jo men kanske.

Tänk om vi börjar prata med varandra. Lite förutsättningslöst. Släpper prestigen lite. Ner med garden. Som i vilket skakigt äktenskap som helst. Lite familjeterapi i skogen är kanske att rekommendera.
Skogsstyrelsen har under hösten testat en trevare med ett antal träffar för jägare och skogsägare. ”Tänk vilt när du sköter skog” är namnet på kampanjen som fortsätter under december på olika platser i landet.
En bra början. Fortsätt så!

Mera länkar:
Styr dovvilt och minska skador

Ekologisk odling överlägset för viltet

I delar av Sverige har vi knappt jaktbara klövviltstammar, samtidigt som vi på andra håll har extrema tätheter. Där blir trycket på grödor och skog högt. Viltet mår inte heller alltid bra. På samma sätt som jägare och markägare är skyldiga att stödja viltet, så har vi även ett gemensamt ansvar att reglera stammarna. Vi har tagit tag i vildsvinsstammen, men nu är det hög tid att även göra detsamma för dovviltet på sina håll. Annars kan det gå illa…

Förra veckan ledde jag en exkursion vid det årliga Fennoskandiska älgforskarmötet. Eftersom vi höll till i Södermanland så valde jag en inriktning mot förvaltning av flerartssystem. Vi började exkursionen på magra tallmarker, med för Södermanland genomsnittliga tätheter av klövvilt.

Tallföryngringen vi tittade på var tät och hade inte några påtagliga skador. Bredvid låg ett äldre tallbestånd, med gott om blåbärsris och blåbär. De finska forskarna var helt fascinerade av att vi kunde ha så litet skador på tallen med en älgtäthet på 10 älgar/1000 ha. Så långt troligen utan att reflektera över alla dov, rådjur och kron…

D

En av de grupper av dovvilt som vi såg under exkursionen för skandinaviska älgforskare. Foto: Jonas Kindberg.

Vi fortsatte till de dovtätaste delarna av Sörmland. Här ligger dovstammen på flera hundra individer/1000 ha. Vi såg under en sträcka i princip dov ute på varje fält, och i ett fall en stor grupp på nästan hundra djur. Våra utländska kollegor var onekligen ganska fascinerande. En kort tur genom mogen skog visade att här saknades bärris i princip helt, och på en angränsande föryngring var granarna mycket hårt betade.

Vårt sista stopp var Öster Malma, där vi tittade på betestryck och olika former av anpassad skogsskötsel för att minska skadorna. Här ligger klövviltstätheterna mellan nivåerna i de andra områdena vi tittat på. På särskilt utsatta ställen är betestrycket på skogen hårt, men för huvuddelen av fastigheten är skogsskador inget stort problem. Däremot blir det skador på en del av grödorna om vi inte arbetar med en kombination av olika åtgärder.

Debatten om skador på grödor har som bekant vuxit snabbt de senaste åren. Det gäller inte minst i de delar av Södermanland där vi kanske har Sveriges tätaste klövviltstammar. Fokus ligger inte längre enbart på vildsvin, utan alltmer på dovvilt. Precis som när det gäller skogen kan man minska skadorna på grödor genom anpassat brukande och samverkan mellan jägare och brukare inom fastigheter. Och inte minst mellan angränsande fastigheter. Det går dock inte om klövviltstätheterna hålls alltför höga.

Det är inte bara jord- och skogsbruk som påverkas, utan det gäller även viltförvaltningen. De genomsnittliga slaktvikterna för älgkalvar ligger i Södermanland 5-10 kg lägre än i angränsande län. Det är långt ifrån säkert att foderbrist förklarar hela skillnaden, men det är nog ingen tvekan om att det råder foderbrist i delar av Södermanland. Det är lika självklart att det fortfarande kommer att råda foderbrist för älgen även om vi sänker älgstammen till 1 älg/1000 ha. Det är helt enkelt inte främst älgen som begränsar fodret, utan dov och kron. Jag tror alla älgforskare som vände hemåt från Södermanland ännu tydligare än tidigare fått upp ögonen för behovet av samförvaltning av alla befintliga klövviltsarter.

Problemet med orimligt täta hjortstammar gäller bara för delar av Södermanland och delar av några andra län. Det handlar om en mycket liten del av Sverige. Hur relevant är då det för den nationella synen på viltförvaltningen? Mycket! Det handlar om tilltron till den ena sidan av myntet när det gäller all förvaltning av vilt: å ena sidan skyldigheten att stödja, å andra sidan viljan att reglera.

Lokal och regional förvaltning handlar om att ta ansvar på lokal och regional nivå. Gör vi inte det så används dock exemplen för att åstadkomma mer generella inskränkningar, ofta på nationell nivå.

Vi har just fått ett delbetänkande från Jaktlagsutredningen där man föreslår långtgående begränsningar i rätten att utfodra vilt. Anledningen till förslagen är främst mängden skador på grödor i begränsade delar av Sverige. Eventuell lagstiftning kommer dock att gälla hela Sverige.

Jägareförbundet hävdar bestämt att viltstammarna ska regleras genom jakt, inte svält. Därmed ska det vara tillåtet att utfodra vilt. Det är en central ståndpunkt som har en djup etisk förankring i jägarkåren. Men för att vi ska kunna få gehör för det argumentet måste vi visa att vi verkligen är villiga att skjuta ned viltstammarna där det behövs. Annars kommer vi att tappa vår trovärdighet.

Därför är det som jag ser det nu dags att komma överens om att reglera ned hjortstammarna på sina håll. Det måste ske på landskapsnivå, och det handlar därmed som vanligt främst om att markägare med olika intressen måste komma överens.

Det är en fråga om etik och ansvarstagande. Tar vi inte ansvar kommer samhället att göra det åt oss genom inskränkningar, exempelvis i form av utfodringsförbud och tvångsjakt. Samtidigt kommer vi att tappa i anseende i alla frågor, och inte bara lokalt utan även nationellt. Därmed påverkas vi alla.

G2

Granföryngring i de dovtätaste delarna av Södermanland. Foto: Fredrik Widemo

RowanS1

                Det är främst skogsskötseln som begränsar trädbildning hos rönn, inte älgen.

I en ny C-uppsats från Linköpings universitet undersöker två studenter attityder till miljöeffekterna av klövviltets bete. Eller försöker i alla fall göra det. Nu blev intervjustudien faktiskt istället ganska mycket ett talande bevis på hur debatten om miljöeffekterna av älgens bete i första hand är ett svepskäl och en dimridå. Både från skogsbrukets och från Skogsstyrelsens sida.

För ett par månader sedan blev jag kontaktad av två studenter vid Linköpings universitet, som skulle skriva en C-uppsats i ämnet Miljövetenskap. Det handlar alltså om en uppsats på fördjupningsnivå, steget innan examensarbetet. Studenternas val av fråga att studera är ett av de områden som jag själv lägger mest tid på, både när det gäller egen forskning och rådgivning. Jag ställde därför självklart upp på att bli intervjuad och ge min syn på kunskapsläget, kunskapsbehov och attityderna hos olika aktörer.

Studien var upplagd som en intervjuundersökning, där två jägare, två markägare och två tjänstemän från Skogsstyrelsen fick svara på samma frågor under personliga intervjuer. De olika frågorna stimulerade till en ganska lång och intressant diskussion i ämnet under en dryg timmes tid, vill jag minnas.

Häromdagen kom så den färdiga uppsatsen. Jag hade väntat mig att markägarna och skogsbruksföreträdarna liksom Skogsstyrelsen i vanlig ordning skulle hävda att klövviltets bete på rönn, asp, sälg och ek (RASE) i ungskogsfasen är ett allvarligt hot mot den biologiska mångfalden och miljökvalitetsmålet Levande skogar. Det gjorde de också, men mest i förbifarten.

Istället uppvisar många av citaten och en del av slutsatserna ett närmast totalt fokus på ekonomiska kostnader för markägaren av klövviltets bete. Inte miljöeffekter. Markägarna ansåg exempelvis att ”problemet är av största vikt för markägarna eftersom det är de som drabbas av ekonomiska förluster”. En av Skogsstyrelsetjänstemännen sade:

”Det största problemet är ju den biologiska mångfalden och sen är det ju för samhället som helhet. Skogsindustrin kommer att drabbas och markägare kommer att drabbas. Det skapar ju sämre ekonomi i samhället som helhet, det drabbar ju alla, även om de drabbar några få mer. Sen har man ju medborgarna som tycker om att vara ute i varierande skogar, som gillar att lyssna på olika fåglar, som gillar att plocka både blåbär, lingon och hallon. De kanske får nöja sig med att bara plocka hallon i framtiden om bärriset försvinner och så vidare. Det är ju också en förlust. Många är det ju som förlorar på ett eller annat sätt. Klövviltstammarna förlorar ju också på sikt eftersom man plockar bort succesivt deras mat. Allting går i en nedåtgående spiral om vi fortsätter som nu”.

Medan hans kollega sade:

”Vi har ju försökt att intressera SNF och världsnaturfonden och sådana organisationer ur miljöperspektivet. Det är ju om de får upp frågan så kanske det skulle finnas några politiker som ser några vinningar att vara med och lösa det här. Man har ju varit inne på det när vi tittar på jaktlagstiftningen exempelvis. Den här nya älgförvaltningsmodellen som kom för några år sedan är ju politiska initiativ för att försöka lösa den här problematiken, men den har ju väldigt lågt nyhetsvärde och det är inget som Fredrik Reinfeldt skulle duellera med Stefan Löfven. Men det är ju miljöperspektivet vi försöker lyfta fram för att komma in i maktens korridorer.).

Ganska intressant slutkläm, kan man tycka. Även om det är elakt att hänga upp sig på lösryckta uttalanden ur långa bandade intervjuer, så faller de in i ett tydligt mönster: Spela miljökortet, så får vi mer medhåll för att skjuta ned älgstammen.

Författarna till uppsatsen konstaterar liksom Skogsstyrelsen att ”Miljöorganisationerna har inte lyft den här frågan, vilket kan anses vara märkligt då dessa organisationer har mycket kunskap och erfarenhet om miljörelaterade frågor.”

Visst har de det. Eftersom jag regelbundet (och senast idag) diskuterar skogsbruk med dessa organisationer vet jag dock att de är väl medvetna om vad som främst begränsar variationen i skogarna, bärriset och förekomsten av trädbildande RASE. Det är inte älgen, om vi säger så… Och jag tror mig även ha koll på att miljöorganisationerna vet att betade skogar hyser mer mångfald än obetade. Det finns till och med vetenskapliga studier som visar att betade tallar hyser mer mångfald än obetade…

Jag tror tydlighet är en grundförutsättning för att vi ska finna fungerande kompromisser mellan viltförvaltning, annan markanvändning och naturvården. Nyckelordet är acceptans från de olika inblandade aktörerna och samhället. Dimridåer och svepskäl förhindrar detta effektivt. Samma sak gäller inställningen att vi bara ska reglera klövviltstammarna, inte mängden foder. Den synen visar noll kompromissvilja, och får därmed ingen acceptans från jägarkåren.

En verkligt ekosystembaserad förvaltning där vi finner en balans mellan foder och klövviltstammar genom att förvalta bägge aktivt ställer vi däremot självklart upp på.

Här kan du läsa hela uppsatsen:

ISRN 05 2014 (1) (2).

Det är svårt att spana över situationen idag. Det är antingen eller. Gapet mellan stad och land ökar. Och minskar.

Duvjakt i augusti. Foto: Madeleine Lewander
Jakt är respekt för liv. Den skapar förståelse för hur naturen fungerar och att vi människor är en del av den. Foto: Madeleine Lewander

Å ena sidan börjar allt fler stadsbor att jaga. Man kallar det ”den nya golfen”. Jag är splittrad. Det är djur vi talar om. Djur vars liv vi tar. Det handlar i första hand om respekt. Jakten är respekt för det vilda, för livet, vårt ursprung. Jämför man det med golf är man ute och cyklar.

Å andra sidan, om man menar att människor istället för att spela golf upptäcker jakten som en djupare källa till inre förståelse för hela sin omgivning, naturen, livet och sitt ursprung, kan det vara en helt okej jämförelse.

Då har man hoppat upp ett antal snäpp i livskvalitet och kommit lika mycket närmare sanningen.

Men gapet mellan stad och land är alltjämt gigantiskt.

skyddsjagarePå hemväg en natt från en fest i en större stad ser en kille hur kommunens skyddsjägare skjuter en skata från bil. Jägaren hämtar sedan skatan och lägger den i en plastpåse. Killen filmar det hela och är märkbart skakad.
Han lägger ut filmen på Facebook där jägaren hängs ut som mördare, idiot, psyko för att nämna något.

”Börja nästan lipa stackars fågel” skriver killen bland annat i sin Facebookprofil. Och han är arg för att skatan inte får en värdig begravning…

Jag vet inte vad man ska säga, tycker lite synd om honom. Funderar på hans sätt att se proportioner.
Äter han kött? Vet han varifrån det kommer?

Vet han hur det ser ut på närmaste soptipp? Vad stadens invånare, hans grannar och kanske han själv vräker ut och som hamnar i stora biologiska, gungande sopberg inte så många mil från där han bor? Där stora råttkolonier lever och frodas och där allsköns fågel fullständigt förmörkar himlen för att komma åt den kastade maten.
Och att kommunjägarna där skjuter tusentals råttor och fåglar? För att sanera efter alla oss människor som lever i ett överflöd vars rester vi sedan gömmer och glömmer på stora soptippar.
Har han sett de stora kaninflockarna mitt inne i stan, åtminstone finns de i massor i Stockholm. Kaniner som dumpats av personer som inte längre orkar ta hand om dem. Har han sett alla tusen och åter tusentals kajor och annan kråkfågel som lever och äter av allt vi sprider omkring oss i städerna? Fåglar som sedan skiter överallt och som gör att det ibland inte ens går att sitta ute och äta på sommaren? Har han sett duvorna?

Vad tror han händer med grävlingar som underminerar hus?
Hur tror han att det hade sett ut i hans stad utan kommunjägarna?

Och bortsett från allt det, har han aldrig sett någon gillra en råttfälla?

Min stora sorg är att han förmodligen inte har en aning. Kommunen borde i och för sig upplysa mer om att skyddsjägarna finns så att bara upplevelsen av att se dem inte blir så chockartad.

Det finns en sida till av det hela.
Stockholm. Tog för ett tag sedan en tur med familjen till Gröna Lund. På en hållplats vid Tekniska högskolan får vi vänta en stund på bussen. Vi tittar på ett vackert duvpar som går framför våra fötter och letar något att äta.

Hanen är stor, stilig och blänkande. Honan är också fin på ett lite mer diskret sätt. De är inte rädda för människorna som väntar på bussen utan traskar runt bland skor och väskor.

– Iiiiiihh! Gälla skrik skär genom trafikbuller och folkmummel precis bredvid oss. Två tonårstjejer har fått syn på duvorna som sakta närmat sig dem i sitt smul-letande. Tjejerna backar förskräckta in i gruppen med övriga väntande människor och ett mindre kaos uppstår. Duvorna struttar obekymrat vidare.

– Jag verkligen haaaatar duvor! utbrister den ena flickan skräckslaget och den andra håller energiskt med.

Förundrad betraktar jag det hela. Undrar om de ska börja gråta. Har de här tjejerna någonsin varit i skogen? Hur många duvrädda tonåringar finns det i Stockholm?

När vi senare åker hem på kvällen ligger en broschyr från en liten men högljudd förening och skräpar på en bänk i busskuren. Den talar kort och gott om att skogen och alla djuren sköter sig själva. Människor behövs inte. Jakt behövs inte.

Kommer duvrädda tonåringar närmare naturen via uppmaningar att ta avstånd från jakt? Hjälper de här organisationerna med sin antijaktpropaganda till få folk att tänka efter innan de kräver ”värdiga begravningar” för allt vilt som kommunens skyddsjägare fäller? Hjälper de till att visa att det INTE är okej att kalla en kommunjägare för vad fan som helst i sociala medier? Eller att det INTE är okej att lägga ut en film för allmän beskådan på nätet och hänga ut en enskild person som gör sitt jobb?
Nope. Snarare tvärtom.

För oss jägare är skogen så självklar. Det är där man andas och inser att vi människor faktiskt är en del av denna natur, att vi hör dit. Att jakten är ett aktivt val bort från danska plågade grisar.

Många av oss är också kommunala skyddsjägare och/eller eftersöksjägare. Jag har dem i min omedelbara närhet. Uppdragen tar aldrig slut. Kommunen och invånarna behöver hjälp hela tiden. De här jägarna ställer upp under dygnets alla timmar, vardag som helg, med knapp ersättning.
De har all min respekt. Vi ska alla vara förbannat glada att de finns.

Gynna lov

Ökad lövandel får man genom att anpassa skogsskötseln så att löv gynnas, exempelvis genom lövinriktad gallring. Foto: Fredrik Widemo

Stig-Olof Holm och Föreningen Skydda Skogen beskriver i Brännpunkt den 19 januari hur förlust av arternas livsmiljöer är vårt största miljöhot. Holm pekar särskilt på skogsbrukets totala fokus på att skapa rena bestånd av tall och gran. Det ger plats för mycket färre arter än blandskogar med många olika trädslag och livsmiljöer. Samtidigt får man en mer tilltalande landskapsbild och ökade rekreationsvärden i blandskogen.

Linda Eriksson från Skogsindustrierna gick dock till kraftfull attack mot Holms slutsatser i Brännpunkt den 21 januari, och hävdade att det var älgen som var hotet mot mot blandskogen, inte skogsbruket. Jag skrev en replik på inlägget, men tyvärr hade Brännpunkt då redan accepterat en slutreplik från Holm. Därmed ville man inte ta in vår replik, som vi nu istället publicerat på vär hemsida. I det här formatet kan jag utveckla det hela litet mer, och ge er läsare möjlighet att diskutera dessa frågor. Först klipper jag in repliken:

Älgen förädlar blandskogen
En varierad skog innehåller fler livsmiljöer, och hyser därmed en större biologisk mångfald än en skog där alla träd är av samma art. I Brännpunkt 21/1 anför Linda Eriksson och Skogsindustrierna att älgen är ett hot mot blandskogen i Sverige. All forskning visar dock att skogsskötseln är vad som styr vilka trädslag som finns i en skog. Skogsbruket styr därmed hur mycket blandskog vi har. Älgen är däremot inget hot mot blandskogen, utan förädlar den, menar Fredrik Widemo, naturstrateg på Svenska Jägareförbundet i en kommentar.

Eriksson lyfter helt korrekt fram att inslaget av lövträd ökar i Sveriges skogar, och att detta beror på inriktningen av skogsskötseln. Det finns gott stöd för detta inom forskningen. Det är helt enkelt den som håller i röjsågen eller som sitter i skördaren som styr vilka trädslag som ska finnas kvar i den växande skogen. Dels genom att aktivt ta bort vissa trädslag, dels genom att skapa goda förutsättningar för det man lämnar kvar.

Eriksson fortsätter dock med att hävda att det största hotet mot blandskogen är betestrycket från älgen. Och nu hänger storyn inte samman längre. Storskogsbruket hävdar konsekvent att betesskadorna på tall, rönn, asp, sälg och ek är stora, oacceptabla och ökande. Samtidigt ser vi alltså ett ökande lövinslag i skogen. Hur kan då älgen vara det största hotet mot blandskogen?

All forskning visar att skogsskötseln är vad som främst styr trädslagssammansättningen under tiden från hygge till avverkningsmogen skog. Det är mycket svårt att inte uppfatta Erikssons utspel som svepskäl för att minska älgstammen. Dels i syfte att minska betestrycket på tall, dels i avsikt att slippa att ytterligare gynna lövträd på bekostnad av tall och gran.

Faktum är att älgen inte hotar blandskogen, utan förädlar den. Klövvilt betar mer på en del ställen än på andra, och på så sätt ökar variation i livsmiljöerna ytterligare. Älgen har alltså positiva effekter på den biologiska mångfalden.

Det finns gott om lövträd i alla svenska produktionsskogar om man inte aktivt tar bort lövet, eller missgynnar det genom att skapa en tät och mörk monokultur av gran. I bästa fall finns det även en normalstark älgstam. Då får man mer biologisk mångfald och ett vackert landskap, rikt på naturupplevelser. Samt möjlighet att nyttja skogen för att även producera viltkött.

Modern forskning från bland annat SLU visar att detta även kan kombineras med ökad avkastning från skogsbruket.

Så långt repliken. Eriksson lyfter även fram den pågående granifieringen, där skogsägare väljer att föryngra med gran istället för tall på lämpliga tallboniteter. Även här saknas dock logik i kopplingen till blandskogen. Om arealen tall minskar medan andelen löv ökar kan väl inte gärna granifieringen hota blandskogen? Det finns bevisligen inga sådana effekter ännu, i alla fall. Tvärtom.

Skogsbruket har bevisligen slagit in på rätt väg när det gäller att öka lövandelen i skogen, även om det går långsamt. Vi behöver mycket mer löv ur ett mångfaldsperspektiv. Det vore önskvärt att Skogsindustrierna lyfter hur man kan nå längre genom anpassad skogsskötsel, vilket bevisligen fungerar, istället för att felaktigt påstå att älgen begränsar blandskogen.

Holms båda inlägg visar tydligt hur jägarnas intressen ofta (inte alltid) går hand i hand med den övriga naturvårdens intressen. Erikssons artikel visar lika tydligt hur våra intressen ofta är totalt motsatta mot storskogsbrukets intressen.

Det svenska folket har som bekant ett eget skogsbolag: Sveaskog. Fram till för några år sedan utmärkte de sig positivt när det gällde synen på viltförvaltning och hur man kan kombinera olika sätt att bruka landskapet hållbart och samtidigt minska skogsskadorna.  No more…


Kan vi inte enas om att vi BÅDE borde skapa mer foder och reglera älgstammen för att minska skadorna så effektivt som möjligt? Foto: Fredrik Widemo.
 

Mer eller mindre över en natt ändrades detta. Framsynta program för att skapa mer foder avslutades, och all verksamhet som berörde vilt flyttades åter in i moderbolaget. Viltfrågor fick plötsligt enbart hanteras av handplockade jägmästare. Över en natt blev Sveaskog bara ett bolag bland de andra, som tidigare sett Sveaskog som en avfälling. Vilket säkert känns bekvämt inom skrået, men är det verkligen vad vi vill med ”vårt” bolag?

Sedan dess har Sveaskog arbetat gemensamt med övriga bolag i viltfrågorna, och nu senast kraftigt höjt arrendepriserna. Enligt egen utsago för att få in fler unga jägare. Är detta logiskt???

Sveaskogs skogschef Herman Sundqvist har just bloggat om skogsskador och älgar. Sundqvist påstår i mäkta irriterad ton ”Särskilt okunnigt och historielöst är argumentet från jägarhåll att skadenivån omöjligt kan vara så hög när älgstammen är mindre än vad den varit tidigare. Frågan om hur mycket mat älgarna har att tillgå förbigås med tystnad.”

När bestred vi att det finns skador? Eller att skogsbolagen borde skapa mer foder för att mest effektivt komma tillrätta med problemet? Precis som Sveaskog för övrigt tidigare arbetade. Jag misstänker att Sundqvist redan läst vårt senaste debattinlägg i frågan, och att det bland annat är vad som orsakat hans blogginlägg. Jag rekommenderar Sundqvist att läsa vårt inlägg igen. Vad vi säger är att andelen skadade stammar inte duger som indikator för hur mycket älg man bör skjuta.

Sundqvist gör en jämförelse med betande får i en hage, och påstår att tallungskogsarealen halverats sedan 1980-talet. Och att mängden älgar därmed också borde halverats. Märkligt nog har Sundqvist missat att ungskogsarealen inte ändrats nämnvärt sedan 1980-talet (älgar äter inte bara tall, om man bara ser till att det finns löv), medan vi just precis HAR halverat älgstammen. Trots detta är skadorna fortfarande höga på sina håll. Varför?

Skogsbruket underlåter konsekvent att diskutera att vi genom ett alltmer intensivt skogsbruk fått mindre och mindre foder i skogen under merparten av omloppstiden. Tidigare kunde viltet även finna foder på andra ställen än på föryngringsytorna och i ungskogen. Går vi tillbaka till tiden innan trakthyggesbruket så hade vi flera hundratusen hektar permanenta buskmarker i skogen, mer flerskiktade lövmiljöer och mer bärris. Allt detta gav en permanent foderkälla. Det är en myt att trakthyggesbruket är vad som möjliggjort dagens klövviltstammar. Men givet dagens skogsskötsel så har viltet inget annat val än att söka foder där det samtidigt orsakar skador.

Utöver de kvantitativa felen med Sundqvists fårjämförelse så haltar jämförelsen även kvalitativt. Situationen kan snarare (men fortfarande inte helt korrekt) jämföras med en markägare som arrenderar ut betet i en hage. Samtidigt som betesrätten arrenderas ut börjar markägaren även slåttra marken. Först en gång om året, men sedan tas fler och fler skördar. Nu börjar betet begränsa slåttern och slåttern begränsar betet. Markägaren fortsätter dock slåttra, utan att ta hänsyn eller sätta ned arrendet för fårbonden. Istället höjer markägaren till slut arrendet, för att pressa ut den befintlige fårbonden. Och tror sig samtidigt stimulera fler unga att börja med får. Samtidigt som markägaren märk väl enlig lag är skyldig att sörja för att det finns goda livsbetingelser för fåren…

Svenska Jägareförbundet väljer precis motsatt väg, jämfört med Sveaskog. Vi ser oss alltmer om efter olika typer av kompetenser för att kunna skapa en modern, hållbar viltförvaltning där olika intressen måste vägas mot varandra. Jag har mycket svårt att tro att andra än utvalda jägmästare verkligen kan anse att en ekosystembaserad älgförvaltning enbart innebär att man ska reglera ned viltstammarna när skogsbruket blir alltmer intensivt. Det strider mot hela ekosystemkonceptet, liksom tanken att man måste finna avvägningar mellan olika ekosystemtjänster snarare än att maximera en av dem.

Det är inte jägarna eller resten av samhället som bortser från att viltet måste ha något att äta. Om någon gör det är det skogsbolagen. Sveaskog ledde tidigare utvecklingen mot ett mer multifunktionellt brukande av landskapet, och var på väg att genomföra andemeningen i den nya älgförvaltningen innan den ens definierats. Tyvärr övergavs alla dessa goda föresatser. Därmed ökar skadorna även om älgstammarna minskar. Och vi går mot ökande istället för minskade konflikter mellan aktörerna.

Om vi istället tar våra respektive ansvar och arbetar aktivt både med älgarna och med foderförvaltningen finns förutsättningarna för samsyn och en fungerande förvaltning. Jag håller helt med om att skadorna måste minskas på sina håll. Då måste vi dock använda hela verktygslådan. Framför allt kommer det krävas att vi använder det verktyg som forskningen visat är skarpast och ger bäst effekt.

Jag rekommenderar den intresserade att läsa kommentarerna till Sundqvists blogg; ffa är professor Lundqvists inlägg mycket läsvärda och tankeväckande när det gäller bristerna med dagens betesinventeringar, och hur resultaten används.