Taggarkiv: Natur

Nu börjar vakttjänstgöring på åkrar och betesvallar. Foto Mostphotos

 

Tjälen håller på att lämna marken. Risken är överhängande att vildsvinen snart kommer vända upp och ner på vallar, åkrar och betesmarker.
Detta ställer krav på oss jägare. Krav som vi kanske inte vill ha – men som vi måste hantera.

Hos oss i norra Småland är tätheterna av vildsvinen inte så stora att man med säkerhet ens kommer vara i närheten av ett bökande djur, när man passar vid en vall. Men det kan också vara så att det dyker upp flera olika grupper på ett par närliggande åkrar.
Ännu är det osäkert hur vintern har påverkat djuren. Några få rapporter om döda vildsvin har nått mig. Några iakttagelser av skjutna brungrisar uppger att de varit riktigt magra – inte ett uns fett på kroppen. Därtill har vi sett ett några suggor som troligen tappat hela sin kull och kommer att brunsta om.

Förra våren turades vi i jaktlaget om att sitta ute tills allt skjutljus var borta. När någon annan från jaktlaget dök upp på några timmar senare, för att ta morgonpasset, hade djuren redan varit framme. Skadorna ökade trots våra ansträngningar. Jordbrukarna blev mer och mer förtvivlade – så också vi.
Trots att ett stort sällskap jägare ställde upp och lade otalig kvällar och mornar blev utfallet ganska magert. Det föll bara cirka fem vildsvin under hela våren.

Att skjuta vildsvin på fälten kan ibland var den enklaste uppgiften i världen, ibland är det i princip omöjligt att lyckas. En erfaren ledarsugga går, hos oss, oftast inte ut förrän allt skjutljus är borta.
Har man jobb, familj och andra intressen så upplevs vaktandet av åkrarna efter ett tag som ett tvång. Inte för att någon i jaktlaget säger att man måste ställa upp. Utan det är istället så att man – som en ansvarstagande jägare – känner av pressen och nödvändigheten. Du vill finnas där för såväl bönderna som för att avlasta dina jaktkamrater.
Vissa vårkvällar är fantastiska. Fåglarna sjunger, vårens tidiga blommor visar upp sig i sin finaste prakt, massor av annat vilt poserar på nära håll, samtidigt som solens sista strålar är varma och uppfriskande. Sådana kvällar, i lantbrukets tjänst, är ingen tung uppoffring. Men långt ifrån alla kvällar är sådana.
Vi ställer upp. För det är det man gör som jägare.

Men tyvärr finns det alltför många, både jägare och markägare, som inte ser behovet av samarbete. De ser vildsvinen och förvaltningen i ett alltför smalt perspektiv. I fokus står det egna brukandet, den egna jakten – inte hur vi kan hjälpas åt för att lösa problem för alla i närområdet.
Låt mig ta ett exempel. En markägare vill ha många vildsvin. Grannen vill ha så få som möjligt. Är man inte överens på markägarsidan, är det omöjligt för jägarna att lösa uppgiften. Då saknas ett tydligt mål för vad jakten ska leda till.

För att vara förberedd inför ”åkervaktandet” sköt jag några kontrollskott förra helgen.
I veckan har jag redan sett rubriker som högst sannolikt minskar jägarnas lust att ställa upp. Jag kan inte begripa hur någon kan tro att skuldbeläggande, pekande med fingrar och hårda ord i tidningar kan motivera och uppmuntra människor till att göra ännu större insatser med vildsvinen. Jag har faktiskt inte läst en enda ledarskaps- eller sociologibok som påstår att härskartekniker, hot eller dumförklarande får människor att växa eller göra ett bättre jobb.
Låt mig vara tydlig. Jag ifrågasätter inte att skadorna kan bli omfattande eller att effekterna kan bli förödande. Tvärt om. Jag förstår verkligen detta. Men sättet att agera leder inte framåt.
Värst känns det när jordbrukare, som själva jagar på gården, pekar ut jägarna på grannmarken som orsaken till problemen. De antyder tydligt att andra inte klarar av att förvalta vildsvinen, utan att beakta att de själva är en del av problemet. Och aldrig framkommer markägarperspektivet – att man har olika mål för vildsvinsstammen. Hur som helst, sluta smutskasta varandra. Detta leder oss bara längre från en lösning.

Låt mig vara lite extra tydlig. Tiderna har förändrats. Om markägarna (gemensamt i ett område) inte kan komma överens om mål för stammen, var åtlar ska finnas, hålla med elstängsel, samt aktivt bidra för att underlätta jakten har de inte förstått utmaningen med vildsvinen.
Det går nämligen inte att hoppas på att framtiden kommer se ut som det gjorde för 30 år sedan. Vi lever i en ny tid, med nya förutsättningar för viltförvaltningen, som kräver nya metoder.
Vildsvinen ställer krav på både jägare, markägare och jordbrukare. Det är vår gemensamma skyldighet att ta ansvaret.
Och det positiva är att man gör detta på allt fler ställen i landet. Allt oftare får jag rapporter om lyckade samarbeten och bättre vildsvinsförvaltning. Detta är riktigt roligt. Det visar att det går om man bara vill.
Fast det är ju ganska självklart att ett fotbollslag blir bättre om alla vet var målet står och att man i laget är överens om att man spelar fotboll. Det är mycket svårare om hälften envisas med att spela bordtennis.

Vill vi hjälpa jaktmotståndare att sätta sina frågor på agendan? Faksimil från Expressen.

 

Jag kan förstå att jägare reagerar starkt på en del dumheter som skrivs i debattartiklar (och även journalistiska artiklar). Jag kan förstå att man vill diskutera bristen på fakta och de felaktigheter som finns. Men alla är nog inte medvetna vad detta delande av jaktkritiska artiklar leder till.

Alla tidningar som har digitala kanaler är väldigt noga med att mäta hur olika artiklar slår igenom, hur mycket delningar de får etc. De kartlägger ämnen och skribenter. Främst eftersom det handlar om pengar.
De allra flesta tidningarna finansieras helt eller delvis via annonser. Och de digitala annonserna mäts idag med CPM (kostnad för 1000 visningar). En artikel med bra spridning genererar med andra ord intäkter till tidningen.
Vad händer när många jägare delar en kritisk debattartikel av Nisse Nissesson?
Jo, tidningen konstaterar snabbt att ämnet (jaktkritik) lockar många läsare och det genererar intäkter. Nisse Nissesson blir en skribent som drar trafik till tidningens sajt.
Nästa gång samma person vill ha in en jaktkritisk artikel så vet tidningen att artikeln förmodligen kommer att beröra många människor och att Nisse Nissesson levererar intäkter.
I praktiken har vi jägare hjälpt en person som vill förbjuda och inskränka jakten till att skaffa sig en position som en attraktiv debattör.
Även om det aldrig var jägarnas syfte blir resultatet i praktiken så. Detsamma gäller även när vi delar vanliga journalistiska artiklar. Ämnet blir intressant om vi ger det uppmärksamhet.

Värt att beakta är att det är väldigt få människor som är kritiska till jakt i samhället. Det vet vi genom SIFO-mätningar. Den jaktkritiska debatten i tidningarna motsvarar därför inte antalet kritiska debattörer. Dessa är nämligen få till antalet.
Fundera därför både en eller två gånger innan du delar inlägg som vill försvåra, begränsa eller förbjuda jakt. Vi jägare hjälper nämligen dem att sätta sina frågor på dagordningen.
Ifall du verkligen vill sprida budskapet ta istället en skärmdump eller kopiera texten.

Ännu bättre är naturligtvis att vi delar artiklar som visar upp jakten på ett bra sätt. Att vi får en bra beskrivningar av vilt och viltförvaltning  – som genererar intäkter till tidningarna. Då hjälps vi åt att stärka jaktens betydelse.

 

Hej du som inte gillar jakt! Du som lägger stor energi på att oja dig över jägare. 
Har du egentligen en aning om vad jägarna och Jägareförbundet gör? Jag bjuder på ett litet axplock.

1. Vi avslutar lidandet för det där vildsvinet du körde på. Du vet det där med krossade bakben som släpade sig fram skrikande. Närmare 50 000 gånger per år avslutar vi lidandet för vilt som skadas i trafiken, dag som natt, alla dagar om året.

2. Tränar våra hundar, i lina och lösa, att spåra upp trafikskadat vilt. Som exempelvis vildsvinet du körde på.

3. Räddar den utrotningshotade fjällgåsen. Svenska Jägareförbundet är huvudman i Projekt Fjällgås och har så varit sedan 1970-talet.

4. Går nästan mangrant ut i skogarna för att inventera viltstammarna. Vi plockar vargbajs för att vi tycker att det är viktigt att med fakta ta reda på hur stammarna ser ut.

5. Arbetar för att återskapa våtmarker som skapar livsrum för många fåglar och andra viltarter.

6. Arbetar för att förbättra fältviltets levnadsvillkor i Sverige.

7. När det är som svårast för det vilda att överleva, på senvintern, stödutfodrar vi våra vilda djur. Ingen jägare vill se vilda djur svälta ihjäl. Vill du?

8. Kämpar hårt för att du snart ska kunna få tillgång till världens finaste kött via småskalig försäljning. Kött som är fritt från antibiotika och som kommer från djur som inte plågats. Viltkött förstås.

9. Föder upp Sveriges friskaste hundraser, jakthundarna.

10. Ger våra hundar ett optimalt liv genom jakten. Att jaga är hundens sanna lycka.

Du som inte jagar behöver inte betala ett öre för allt det här. Vi jägare betalar kalaset. Rubbet! Inte så konstigt att vi har 89 procents acceptans för jakt bland svenska folket. (SIFO 2017).

Och du? Du som ogillar jakt,  jag undrar, vad gör du för det vilda?

”Du blir så otroligt levande när du jagar!”

Det sa Natasha Illum Berg, professionell jägare i Tanzania nyligen i P1s Söndagsintervju. Hon sa också ”att vid jakt är dina sinnen väldigt vakna, tvingade att vara vakna.”

Jag har gått och tänkt på Natashas beskrivning av jaktens krav på sinnenas närvaro. Att stunden blir mer och upplevelsen djupare när man skärper sina sinnen.

Att jakten kräver total närvaro och därmed total frånvaro av sådant som distraherar, t ex mobiler.

Handen på hjärtat, var har du själv mobilen när du jagar?

Och jag vill lägga till en fråga; kanske ligger den bredvid tallriken när du äter också?

Nej, jag är inte teknikfientlig. Älskar mobilen och sociala medier. Men vi väljer bort något när vi tar fram mobilen – det är det jag vill lyfta fram. Att istället uppleva maximalt, med alla sinnen. Som att samarbetet mellan smak, lukt, känsel och syn ökar både chansen att få syn på viltet i god tid och smakupplevelsen när vi äter.

En sak i sänder – inte många samtidigt. För maximal upplevelse. För jo, vi har tid. Faktiskt har vi 20 gånger mer tid idag än för hundra år sedan. I alla fall om man ska tro Roland Paulsen i boken Arbetssamhället. Han skriver

Det välstånd som i slutet av 1800-talet krävde 20 människors arbete kan idag produceras av en enda människa” (med hjälp av effektivare verktyg, maskiner, kommunikationer, tillgång till information via datorisering och digitalisering). Vår produktivitet kan alltså sägas ha ökat med 20 gånger. Men om vi blivit lika många gånger effektivare skulle jag kanske inte våga säga.

Men 20 gånger mer….! Kanske dags att reflektera över vad vi gör med all ny tid vi får?  Att ägna den åt att ständigt vara uppkopplad sägs dessutom vara skadligt för hjärnan, enligt forskningsrapporter.

Så jag ska i alla fall försöka bli mer levande när jag jagar nästa gång. Och när jag äter. Jag ska koppla på sinnena lite extra.

Då kanske jag blir en så där jägare som kan lukta mig till vildsvinen i tätningen, upptäcka älgben stå stilla bland de unga björkarna och höra rävens ljudlösa tassande i gräset.

Och njuta av den rosmarinkryddade älgfärsbiffen i skogsdoftande trattkantarellsås med mörkröda rårörda lingon.

Vem ska ställa miljökraven för vårt brukande? Foto: Magnus Rydholm

 

Sedan Århuskonventionen gav miljöorganisationer rätten att driva överklagningar mot olika typer av brukande har vi ofta fått läsa om hur olika krav på miljöanpassningar slår mot skogs- och jordbruket.
Detta sker trots att såväl jord- som skogsbruk har tagit viktiga steg i att miljöanpassa sitt brukande. Men miljörörelsen är långt ifrån nöjd – och fortsätter oförtrutet att driva krav på mer anpassning.  Argumenten mot ökad miljöhänsyn brukar låta: hotar utvecklingen, ökar kostnaderna, urholkar äganderätten, försvårar brukandet och så vidare.

Nu sitter jag vid köksbordet och undrar om inte brukarna har varit alltför defensiva, alltför länge?
Jag är ingen företagsdoktor, trendanalytiker eller har några djupare kunskaper om jord- och skogsbruk. Men jag är en konsument som vill brukandet och landsbygden väl.

Spontant känns jord- och skogsbrukets strategi kring miljöfrågor – för en utomstående – inte tillräckligt proaktiv. Det känns nästan som om många stora företag som sitter still i båten och hoppas att ingen ska upptäcka eventuella brister i miljöhänsynen. Att de väntar tills problemet blir uppenbart och att företagen först då – under galgen – gör vissa åtgärder.
Det här är naturligtvis inte tillräckligt utan kan till och med vara farligt för lönsamheten och branschen på sikt. Mest eftersom man lämnar spelplanen öppen för miljörörelsen att sätta krav på nivåer och metoder. Detta kommer knappast göra brukarna nöjda. Företagen bör nog istället göra följande:

  • Omfamna miljöfrågorna och gör dem till sina. Inte ska väl någon annan – som inte har något ekonomiskt att förlora – få sätta agendan för brukandet av jord och skog? Varför inte en långsiktig strategi som pekar ut vägen?
  • Identifiera problem och hitta lösningar som gynnar såväl produktion som miljö, framför allt inom områden som skogsskötsel och avverkningar eftersom detta verkar väcka starka känslor.
  • Fortsätt satsa på forskning och utveckling inom miljö, biologisk mångfald och brukande – inte bara mot slutprodukterna utan också mot brukandet i stort.
  • Påverka jordbruksstöden, politiken och EU i en riktning som är rimlig och gynnsam för branschen och konsumenterna.
  • Ta sedan betalt för hållbara produkter. Lönsamheten måste vara så god att de längst ut – småbrukarna – har råd att satsa och tjäna pengar. Annars blir det aldrig någon reell förändring.

Det låter busenkelt. Naturligtvis är det precis tvärt om.
Min poäng är att miljöfrågorna aldrig får bli något som man måste följa. Brukandet måste ta initiativet och styra miljöfrågorna. Gilla att ligga i täten och hitta ekonomiska incitament för att kunna göra det.
Man kan inte luta sig tillbaka och hoppas på att dessa frågorna kommer att försvinna. I ett globalt perspektiv brukar vi naturen så intensivt att metoderna (hur vi brukar) troligen blir en överlevnadsfråga – för alla länder. Befolkningen på jorden har på cirka 120 år ökat från 2 till 8 miljarder. Att producera mat och produkter hållbart och klimatsmart är nödvändigt om vi ska överleva på sikt.
Sett i detta perspektivet blir det glasklart. Om inte de som brukar naturen omfamnar miljöfrågorna kommer någon annan att diktera villkoren åt dem.
Ingen seriös debattör kan hoppas på att allmänheten förstår konsekvenserna av miljörörelsens alla krav – för det gör allmänheten inte. Men de tycker att vi ska vara rädda om miljön, djuren och naturen. Just därför ska de som kan frågorna också peka ut vägen.

I dagens snuttifierade och digitaliserade värld måste alla företag visa sig vara värdiga konsumenternas köpbeteende. Då behövs trovärdighet i agerandet. Man måste vara sitt varumärke – i alla aspekter.
Trovärdighet får man inte genom att hävda att gamla metoder duger gott. Det får man genom att ta ansvar för alla konsekvenser av sin produktion, att man utvecklar metoder och produkter som månar om såväl kunder, miljö som samhälle, samt att man har en profil som står för något positivt (i konsumenternas ögon).
Jag tror att jord- och skogsbruket klarar denna uppgift. Men man lyckas bara om man vill och är beredd på att ta de obekväma beslut det för med sig.

 

 

 

Igår sände Sveriges Radio ett inslag i P5 i samband med att en varg avlivats vid skyddsjakt i länet. I programmet fick en grupp jaktsabotörer kommentera skyddsjakten. Det handlar här om en gruppering som ofta påpekar att jägare borde dö.
Det tycks löna sig på flera sätt att slå ut demokratiska spelregler med hjälp av hot och trakasserier. 

Hur mår en hund som alltid måste gå i koppel? Foto: Rikard Lewander

Man kvalificerar sig tydligen också som en lämplig instans som på bra sändningstid ges möjlighet att propagera för egen sak i Sveriges Radio.
Ungefär lika relevant som att höra med inbrottstjuvar vad de egentligen anser om de senaste hemlarmens utformning.

I sändningen kallar jaktsabbaren den hundägare vars hund dödades av varg på egna tomten, för oansvarig.
Hon tycker att en hund alltid ska gå koppel. Även hemma på tomten. Hur livet då skulle bli för våra hundar går hon inte närmare in på även när reportern försöker få en närmare förklaring.
Jaktsabotören påstår dessutom, utan att belägga det, att det finns för lite mat i skogen till vargarna. Tydligen saknas både älg, rådjur, vildsvin och annat vargkäk.
Det är därför de går in på tomterna och letar cavalier king charles-delikatesser, hävdar sabotören.
I förbifarten anklagar hon också länsstyrelsen i Stockholm för att bryta mot lagen. Utan att motivera närmare.

Följer man inte de demokratiska spelreglerna har man förverkat sin rätt att den vägen föra fram sin åsikt. Man kan inte både ha kakan och äta den.

Jaktsabb-propagandan är i sig osaklig. I sändningen kunde sabbaren inte belägga något alls med fakta. Det hela svävade iväg i en spretig känslostorm.
I en demokrati har varje människa rätt att hävda sin egen åsikt. Men de här nissarna kräver åtlydnad genom att hota, sabotera jakter och trakassera jägare. De anser att deras åsikter står över alla andras.
Den som med antidemokratiska medel vill inskränka andra människors lagstadgade rättigheter är långt utanför demokratins ramar och stampar. Det spelar ingen roll vilken rättighet det handlar om, jakt, abort, rätt att köra bil, you name it. I en demokrati styr folket. För att vi människor ska funka tillsammans måste vi följa uppsatta regler. Majoriteten styr.
Följer man inte de demokratiska spelreglerna har man förverkat sin rätt att den vägen föra fram sin åsikt. Man kan inte både ha kakan och äta den.
Därför är det, enligt min mening, fel att släppa fram sådana här grupper i public service-media.
Gruppen som fick stort spelutrymme i dagens sändning visar precis alla tecken på ett antidemokratiskt synsett. Att använda i stort sett vilka medel som helst för att få makt, en strävan att bli auktoritär utan att lyssna på vad folket vill får mig att tänka på en helt annan ideologi. Ett sätt att tänka som skrämmer mig lite.

Alla vi människor har i demokratisk anda tillsammans bestämt att det är okej att jaga. Länsstyrelsen har fattat beslut om skyddsjakt helt enligt regelboken.
Det finns gott om händelser i världen där grupperingar slår ut de demokratiska spelreglerna med våld och trakasserier i någon slags upphöjd egenpåtagen himmelsk rätt.
Vi som tror på demokrati och frihet ska inte ge de här människorna ett skit. Framför allt borde vi inte sätta en mistlur i händerna på dem via public service.

Vilka signaler sänder markägare och jägare till övriga samhället när vi bråkar om älgen? Foto: Oscar Lindvall

Alla som följer älgfrågorna kan inte ha missat attacken mot älgen. Markägare menar att betesskadorna är för stora, att jägarna har för mycket makt och att stammen ska minskas.
Ibland kritiseras också älgjaktsystemet. En del inlägg är balanserade och diskuterande, andra onyanserade och konfliktskapande.
Men har markägarna rätt? Jag skulle vilja säga så här: De har rätt att det i vissa områden finns för omfattande betesskador. Orsaken till varför kan man tvista om. Men skadorna är för stora på vissa ställen.

Låt mig klargöra några saker.
När vi hade det gamla älgjaktsystemet hade jägarna mer möjligheter att påverka älgstammens storlek. Då överensstämde avskjutningen mot tilldelningen riktigt dåligt ibland. På vissa ställen var fyllnadsgraden under 50 procent. Underlagen till besluten var också bristfälliga.
Därefter fick markägarna makten i det nya älgjaktsystemet, bland annat genom en utslagsröst i älgförvaltningsgrupperna. Länsstyrelsen har också en väsentlig makt över älgen, Viltförvaltningsdelegationerna likaså. Det enda som är säkert är att jägarna fått betydligt mindre möjligheter att påverka älgförvaltningen.
Tittar man idag på fyllnadsgraden – mellan tilldelning och avskjutning – har den blivit mycket bättre. Idag ligger snittet runt 85 procent.
Det nya älgjaktsystemet har kanske inte nått fram till exakt vad markägarna ville, men det har blivit bättre. Markägarna har också börjat plantera mer tall. Älgbetesinventeringen visar på minskade betesskador generellt i landet. Vi är på väg åt rätt håll. Det gäller att fortsätta att bygga vidare på nuvarande system – inte försöka riva sönder detta.

Har jägarna för mycket makt? Nej, definitivt inte. Så länge jägarna betalar för att få jaga måste de också ha en möjlighet att påverka. Vill markägarna ha engagerade jägare som tar ansvar och bidrar till att få älgförvaltningen att fungera måste det finnas medbestämmande, samt möjligheter att fatta egna beslut.
Markägarna kan redan idag i förhandlingar styra vad jägarna ska ha för mål med jakten, byta ut jägare som inte följer målen/kraven och bestämma mål för älgstammen med utslagsröst i älgförvaltningsgrupperna. Så den som har makten över jakten är markägarna – inte jägarna.
Nej, faktum är att det istället behövs mer morot och mindre piska. Älgförvaltning handlar ju främst om att få människor att göra likadant – inte biologi, skogsekonomi eller avskjutningsteorier. Människor. Kom ihåg det.

En orsak till varför det finns gruffas mycket om älgen verkar vara att markägarna inte vill samma sak. I attitydundersökningar bland privata markägare tycker (lite förenklat) majoriteten att älgstammen är på en lagom nivå (vilket förresten jägarna också tycker). Skogsbolagen har ofta en annan syn. Beroende på vilken markägare du frågar har de olika syn älgen och vilka skador de kan tolerera.
De olika åsikterna inom markägarkollektivet hanteras inte. Det finns varken verktyg eller ambition att tycka samma sak. De har också helt olika incitament till sitt markägande. Därför blir utspelen spretiga, och i några fall konstiga. De är helt enkelt inte överens om älgstammens storlek.
De markägare som har orimligt höga skador på skogen försöker naturligtvis greppa efter varenda livlina för att lösa problemen. Detta är fullt förståeligt. Men de kommer inte lyckas om de arbetar emot människorna som ska lösa uppgiften.
Från mitt perspektiv ska markägaren ha utslagsröst och det yttersta bestämmandet över älgstammens storlek. Jakträtten är kopplad till ägandet. Då ska det vara så.
Men markägarnas krav får inte gå stick i stäv med samhällets önskemål. Älgen har ju ett oerhört stort symbolvärde för Sverige som turistland, för jakten, för upplevelsen av naturen och mycket annat. Stammen får aldrig bli så liten eller kvalitativt dålig att dessa värden försvinner.

Vi jägare har också en hemläxa att göra. Vi får aldrig hamna i en situation där vi driver tesen: mer vilt, mer jakt till alla – alltid. Då rycker vi undan all förståelse och acceptans för jakten. Dessa åsikter och arbetssätt har prövats med negativt resultat i ett antal länder. Där ville jägarna ha mer jakt och lyssnade inte på vad samhället ville. Konsekvensen blev att skadorna ökade och jägarna tappade greppet om viltförvaltningen. Staterna gick då in med lagar och nya regler, vilket marginaliserade jägarna och jakten.
Att inte lyssna in vad samhället vill ger ingen bra utveckling för jakten. Glöm aldrig det.
Samtidigt får markägarna inte heller driva tesen: Mer och större inkomster på brukandet oavsett vilka konsekvenser det får. Sådana fall finns också att hitta i andra länder. Då vänder den positiva opinionen för exempelvis skogsbruk snabbt till något negativt. Konsekvensen blir att politikerna reglerar möjligheterna för hur markägarna får bruka sin mark.
Vi har i Sverige sett lite tendenser till detta. Den statliga utredaren Charlotte Riberdahl uttryckte ungefär så här i en retorisk fråga: Är naturen är för viktig för att privata människor ska få styra över den? Det uttalandet gjorde att hon fick avgå. Men istället för att pusta ut ska vi nog tänka till lite. Om vårt sätt att bruka naturen idag väcker sådana tankar behöver vi fråga oss: Gör vi rätt saker, kommunicerar vi rätt, sprider vi tillräckligt med kunskap och förståelse om brukandet. Här har alla som brukar naturen en rejäl hemläxa.

Vad är det jag vill säga? Jo, vi har tillsammans ett stort ansvar att vårda och förvalta naturen genom vårt brukande. Vi har mycket mer att vinna på samarbeten än på bråk. Och vi måste bli bättre på att lyssna och lösa uppgifterna ihop.
När vilt ställer till stora problem – för markägare eller allmänhet – måste problemen lösas.
Det handlar om att hitta balans mellan de olika intressena. Ekvationen är inte enkel. Och den blir inte enklare om vi bråkar.
Jag är övertygad om att ett skyttegravskrig i media skadar såväl markägare och jägare. Vi visar nämligen allmänheten på ett mycket tydligt sätt att vi inte klarar av att hantera utmaningarna med viltstammarna eller brukandet.
Såväl direkt som indirekt ropar vi efter regleringar – för jakten, jordbruket och skogen. Är det någon som tror att det blir bättre om staten inskränker äganderätten och jaktlagen? Att staten är bättre på att hantera problem snabbt, enkelt och lokalt? Att en centralisering av beslut till tjänstemän på myndigheter gör oss nöjda?
Nej, vi tillsammans har de bästa förutsättningarna att lösa uppgifterna. Men då måste alla parter vilja vara med och kompromissa.

Är vi rädda om friheten och de möjligheter vi har idag har vi inget annat val.

 

Vet du varför du jagar? Och hur förklarar du det? Foto Mostphotos

 

Har du någon gång försökt sätta ord på vad det är i jakten som gör att du lämnar en varm säng tidigt på morgonen för att frysa, svettas och bli blöt. Därefter stå still i många timmar – oftast utan att se någonting. Och trots detta ge dig ut i skogen dagen efter…
Jag tror vi alla har försökt. Men ingen har nog riktigt lyckats förklara för en person som inte själv varit med.

Martin Källberg berörde detta ämne i senaste Svensk Jakt. Det är onekligen intressant att vårt arv från människans barndom fortsätter att styra oss.
Jägaren och samlaren i oss driver människan till att jaga; karriär, upplevelser, materiella ting, självhushållning, bollar, rekord och mycket annat. Den som inte inser att tävlingen, fotbollsmatchen och äventyrslusten långt tillbaka bottnar i driften att jaga har nog inte analyserat fenomenet tillräckligt.
När jag försökt svara på frågan har jag ofta börjat med upplevelsen, gemenskapen och naturupplevelsen. Eftersom de är mycket viktigare för mig än skott och spänning. Därefter har jag nog berättat om hunden, viltköttet och avbrottet i vardagen, om hur jag laddar batterierna långt ifrån vardagens stress.
Men jag har aldrig känt att jag nått fram – att de verkligen förstått. Därför ska jag nu förklara detta på ett annat sätt. Jag ska säga så här:

Vi är alla jägare i någon form. Det är ett förhistoriskt arv. Oavsett hur vi beter oss kommer denna drift att ta sig uttryck i olika former. Det handlar inte om lust eller vilja. Det beror på något mycket djupare än så, en drift som är så basal att den omprioriterar allt vi har i vår omgivning.
Den får oss att göra saker som vi normalt sett aldrig annars skulle göra. Den gör oss levande och kännande. Närvarande och uppfyllda. Utan jaktbeteendet är vi ingenting.
Utan något att jaga försvinner troligen meningen med livet. Vi är gjorda för att jaga – och alla gör det, oftast i många olika former. Människan behöver något som driver den. Något som får den att vilja mer.
Din och min jakt ser förmodligen olika ut. Jag vet inte vad du jagar. Kanske är det pengar, upplevelser, en fotboll eller något annat? Men jag jagar på ungefär samma sätt som mina förfäder. Jag drivs mot naturen och djuren. Jag följer de spelregler som samhället har mejslat ut. Jag tvingas använda alla mina sinnen för att lyckas. De allra flesta gångerna får jag inget byte. Men upplevelsen och behållningen är stark ändå.
Skillnaden mot mina förfäder är att jag inte måste jaga för min överlevnad. Utan jag gör det för att orka leva och få mening med livet. Förstår du hur stark driften är?
Och eftersom driften är så stark upplever jag nya lagar, påhitt och regler som begränsar mina möjligheter att jaga som en attack mot mitt kulturarv och de drifter som gör oss till människor. Du har säkert också något som betyder lika mycket för dig.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att evolutionen inte har slipat bort allt som gjorde oss till den mest framgångsrika varelsens i jordens historia. Så svaret på frågan varför jag jagar är egentligen ganska enkelt.
Jag jagar för det är det vi människor gör, när vi inte samlar.

Eller är det intresset för klimatfrågor som ligger bakom utformningen av din senaste hotellsatsning At Six och Hobo mitt i stockholmsbetongen? Den tyska designstudion som anlitades i utformningen, säger att de ville skapa en naturnära upplevelse som förenar hyperurban brutalism med frihet och naturlighet, som att samlas runt lägerelden för att laga mat. Som gäst ska man uppleva äkta material, gemenskap, musik, goda samtal och NATUR.

Skalbaggar som konst i hotellobbyn. Foto: Christina Nilson-Dag

Det sista kunde ju lika väl vara jakt som de beskriver tänker jag. Och deras målgrupp nyfikna citynomader som kräver en autentisk upplevelse stämmer kanske också in på hur vi ska locka nya storstadsjägare ut i skogen?
I hotellet At Six, pryds korridorens väggar med bilder på skogar från både djungel och svensk barrskog. Kanske är det en del i Stordalens nudging? (det nya begreppet för att få oss välja rätt). För Stordalen kan det där med nudging , hans egna organisation GreeNudge ska t ex stimulera oss att ta sundare och mer hållbara val.
Naturen som varumärkesbyggande – hoppas det funkar tänker jag och ser framför mig hur de unga hotellgästerna blir nyfikna på all grön skog och kanske kanske väljer att våga ta sig ut i verklig grönska!
I de båda hotellen är växter ett stående inslag i utsmyckningen; i lampan, på väggen, på borden… och skalbaggar i ringar blir ett konstverk. På väggarna hänger nygjorda växtplanscher som ska bidra till att hotellet är det perfekta stället att fly vardagen en stund.
Jaa, precis som i jakten, tänker jag igen. Men varför då nöja sig med kopian? Det finns ingen annan stans man kan få så mycket inspiration, avkoppling och upplevelser – som just i naturen.
Och precis som den inspirerat Stordalen har den också inspirerat hipsterrestaurangen NATUR i Göteborg, på en tvärgata till Avenyn. Eller varför heter den NATUR, undrar jag. För inget verkar ha nån särskild koppling till naturen, så jag ringer och frågar.
-Vi serverar lika mycket grönt som kött och vi serverar naturviner, blir svaret. Naturviner är snäppet mer ekologiskt än ekologiska viner får jag veta. Och i höstas stod viltkött på menyn.
Så ordet natur är definitivt varumärkeshöjande. Det verkar i alla fall falla både Stockholms och Göteborgs hipsterpublik i smaken.
Kanske du själv ska bättra på ditt egna varumärke med lite natur? Nöj dig i så fall inte med kopian!
Utan gör ett billigare och mer naturligt val i sommar; välj den riktiga naturen. Den är ännu häftigare, ännu mer inspirerande.
Jag lovar!
PS: Tack till Petter Stordalen för att du förhoppningsvis lockat fler ut i naturen – och kanske till och med att bli jägare.

– Kolla en älg! Dotterns kompis pekar entusiastiskt ut genom sidorutan på bilen.
Dottern tittar på djuret som lugnt betar i vårgrönskan en bit från vägen.

– Det där är en kronhjort, säger hon och sneglar storögt på kompisen.

Nej, det här är ingen älg. Det är en kronhjort. Foto: Sten Christoffersson

Fenomenet kan även hittas på exempelvis Ikea där du i alla fall tidigare kunde köpa ett kuddfodral som benämndes Älg. Medan motivet på kudden visade en kronhjort. Kunskaperna vad gäller natur och vilt i vårt samhälle är ibland pinsamt dåliga.
På bilfärjan förra sommaren stod en mamma med sina barn och tittade på en gråtrut som satt sig en stund en bit bort på relingen.
– Och det där barn är en fiskmås, sa hon myndigt och pekade på truten.
Jag stod tyst kvar en bit ifrån, ville inte verka besserwissrig fast jag så gärna bara ville utbrista ”Trut!!”.
En gång för flera år sedan hade vi en åttondeklassare som praktiserade någon vecka på Jägareförbundet. Han var jätteintresserad av djur, natur och jakt och försökte lära sig mer så gott han kunde. Men dessa kunskaper hämtade han inte i skolan. Han berättade att hans lärare en gång under en friluftsdag i skogen uppmanat barnen att peta ner pinnar i stövlarna. För att det kunde komma en grävling.

Det här är inte heller någon älg.

Jag tror att många av oss jägare kan berätta liknande historier. Många kan nog till och med rätt ofta uppleva att människor är fullständigt ovetande om företeelser omkring dem som har med djur och natur att göra.

Nationella provresultat i grundskolan läsåret 2015/2016 årskurs 9 visar att 91,3 procent hade godkända provresultat i biologi jämfört med 91,5 i matte och 95.8 i svenska. Eleverna är alltså sämre i biologi än exempelvis matte men någon jätteskillnad är det inte.
Handlar det om stad och land? Nu igen?

I Sverige borde gemene man och kvinna kunna skilja på en älg och en kronhjort. Jag tycker att det är viktigt.
Så här års, på våren, behöver man knappt åka utanför stadsgränserna innan man ser betande djur ute på fält och åkrar. Vi jägare kör nästan i diket för att vi spanar på viltet, men är det bara vi?

Älg

Så här ser en älg ut. Foto: Oscar Lindvall

Jag kollar också Skolverkets läroplan i biologi för grundskolan, det är kanske den det är fel på?
Nej, efter att ha läst tycker jag istället att den är bra:
”Grundsynen i kursplanen är att människan är en del av naturen. Trots detta används ibland uttrycket ”människan och naturen” där det finns anledning att lyfta fram människan mer specifikt i förhållande till resten av naturen.” Citatet är bra.
Människan är en del av naturen, något som så många bortser från idag.
Läroplanen poängterar dessutom att det är viktigt att väcka barnens nyfikenhet för naturen och lära dem förhålla sig till den. Elever ska ges förutsättningar att utveckla sin förmåga att använda kunskaper i biologi för att granska information, kommunicera och ta ställning i frågor som rör hälsa, naturbruk och ekologisk hållbarhet.
Till och med jakt nämns i läroplanen.

Men något händer på vägen från läroplanen och in i människors huvuden. För vart tar kunskapen om djuren och naturen vi har i vår närhet vägen?
Handlar det om prioriteringar? Är amöbor och mikroorganismer viktigare för vissa än att veta hur våra vilda djur ser ut och hur naturen omkring oss fungerar?
Jag kan bara ana mig till svaret.
Och tycker definitivt att de delar av Jägarexamen som berättar om våra viltarter borde vara obligatoriska ämnen i grundskolan.

Vad kan du själv om exempelvis fåglar? Testa här!

 

När det våras är det mycket som ska hinnas med. Till exempel att hoppa i joggingskorna (Revolution, Cloudflyer, Energy Boost och allt vad dom heter) för att njuta av våren och bli lyckliga.
Eller?

I en ny studie beställd av BBC, framkom att människor som tittar på klipp med djur lyfts av positiva känslor och minskar sina stressnivåer. Foto: Oscar Lindvall

Eller så räcker det med att bara titta på naturen!
I en ny studie beställd av BBC, framkom att människor som tittar på klipp med djur lyfts av positiva känslor och minskar sina stressnivåer. Glädje, nyfikenhet, förundran och underhållning – var känslor som ökade, medans nervositet, oro, rädsla och stress sjunker.

Så då tänker jag – att om man bli så lycklig av att bara titta på film om djur och natur – hur lycklig blir man då inte av att uppleva djur och natur på riktigt?
Och hur harmonisk blir man inte om man går ett steg till och plockar bär, svamp, fiskar en fisk, jagar en hjort i naturen– som man sen tar hem och tillagar, kanske bjuder sina vänner på?
Ursäkta alla joggingskotillverkare – men lyckan finns ju närmare och billigare än man anar!
Och du behöver inte alls vänta till höstens skördetid, nej – det är redan dags att ge sig ut och ta för sig. Här är några tips: Ta till exempel björk som man både kan tappa björksav på, eller plockat de första björklöven och blanda i salladen. Brännässlan blir nyttigaste soppan eller kryddar brödbaket och kirskålen blir sallad, liksom maskrosbladen. Näringsrikt och stärkande som sjutton. En del piggar upp salladen med några gökärtsblommor – jättevackert. Och plocka gärna några harsyreblad och lägg i vattenkaraffen – det ger en svag citrussmak. Violerna kan gärna få dekorera chokladtårtan, antingen som de är eller kanderade.

Själv plockar jag gärna också ramslöksblad på våren, det blir en suverän pesto till fisken.
OBS – du behöver inte tillaga allt detta, det räcker som sagt med att titta på det; maten/naturen.
Låter nästan för lätt att bli lycklig, eller hur?
Naturen som lyckopiller? Absolut.

Ska aktivister, jägare eller andra intressen kunna anställas i myndigheter? Foto Matias Larhag/Unsplasch

Vi är inne i ett konstigt tidevarv. Människors personliga agendor tillåts styra våra val och hur samhället ska fungera allt mer. Ofta saknas fakta bakom besluten och känslor används mer frekvent som underlag i krav på förändringar. Och polariseringen driver på utvecklingen.
Detta är en farlig väg.

Under den senaste tiden har jag hört att människor med en viss personlig inställning inte ska få jobba i statlig tjänst. Senast rörde debatten en tjänsteman på Länsstyrelsen i Dalarna som på det privata planet var skogsaktivist. Läs artikel i Land.
Det är lätt att sugas med och tycka att detta är helt orimligt. Men låt oss tänka lite bredare och större.
Minst lika ofta har debatten slagit mot jägare, som anses stå för en viss agenda. Faktum är att förändringen av delegater i Viltförvaltningsdelegationerna är just en sådan åtgärd, där politikerna i sin ambition att få objektiva beslut diskvalificerar jägarnas kunskaper och ambitioner som en partsinlaga. Jag tror inte ens att regeringen tänkte klart innan man genomförde ändringen, för detta är antidemokratiskt och andas åsiktsregistrering.

Låt mig ställa några provocerande frågor. Skulle ni vilja ha ett Stasi-liknande förhållande där staten utreder dina privata åsikter innan du får ett arbete? Att dina privata åsikter regelbundet utvärderas och bedöms? Att du inte tillåts ha en viss hobby? Att samhället blir bättre och mer effektivt om alla anställda i staten tycker likadant?
Jag hoppas verkligen att alla svarar nej på de frågorna – av många olika anledningar.

Eftersom vi inte vill leva i ett samhälle där vår integritet och frihet – att tycka och tänka vad vi vill – ska påverkas negativt kan ifrågasättandet av tjänstemäns privata åsikter leda till en debatt vi inte vill ha.
Istället för att ifrågasätta om tjänstemännen är 100 procent neutrala och objektiva i sina bedömningar måste respektive myndighet säkerställa att det finns procedurer, professionalitet i yrkesrollen och rutiner som omöjliggör (och avsevärt begränsar) möjligheten för tjänstemän att påverka beslut och utredningar utifrån sina personliga agendor – oavsett om du är jägare eller skogsaktivist.
Det handlar lite om ämbetsmannaideal, men också om arbetsledning, ledarskap, uppföljning och kontroll.

Ansvaret för att demokratiska beslut genomförs ligger på myndighetsnivå. Då måste också myndigheterna säkerställa att arbetet utförs på rätt sätt.
I en tid när personliga agendor tillåts styra allt mer aktualiseras därför behovet av internkontroll och revision, inte bara av ekonomin utan hur väl myndigheten levererar till demokratin.
Hur väl utförs arbetet? Hur objektiv lyckas den vara? Hur väl följer myndigheten regleringsbrev och de politiska ambitionerna? Allt detta måste naturligtvis kontrolleras och följas upp.
Ifall myndigheterna inte levererar en hög grad av objektivitet har vi fått ett tjänstemannastyre som omkullkastar och suger musten ur demokratin. Och då är det riktigt allvarligt.

Så lyft blicken. Ställ krav på myndigheterna och politikerna om att genomföra ordentlig internrevision av de uppgifter som staten via sina myndigheter ska uppfylla och utföra. Kräv objektivitet på myndighetsnivå. Det är där åtgärderna och kontrollerna måste in.
Men ropa inte efter ett förmyndarsamhälle – med åsiktskontroll – som ingen egentligen vill ha.

Varför anses jaktkunskaper vara belastande i en Viltförvaltningsdelegation. Foto Magnus Rydholm

Miljöminister Karolina Skog (MP) ändrade sammansättningen av Viltförvaltningsdelegationerna. Officiellt är det en uppgörelse mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet som har gjorts.
Kritiken mot beslutet har varit hård från jordbruket, fårnäringen, skogen och jägarna. Och det ska den vara. Det här är inte bara dumt, det är faktiskt dummare än så…

När den förra regeringen införde Viltförvaltningsdelegationerna (VFD) ville man säkerställa att förutsättningarna för brukandet skulle vara goda. För täta viltpopulationer eller onödiga byråkrati skulle inte omöjliggöra eller försvåra för jord- och skogsbruk. VFD var ingen eftergift till jägarna. Det var ett beslut för att föra ned bestämmandet om jakt och viltförvaltning till regional nivå – och till en bred sammansättning av intressen. Besluten skulle fattas nära de människor som påverkades. Delegationerna skulle borga för en sund förankring i länen och ett ökat jakttryck där det fanns problem.

När miljöministern nu ändrade sammansättningen så löd förklaringen att det ska bli bättre balans. Jägarintresset ansågs vara för starkt.
Nu har jägarna bara ett mandat. Det är inte där skon klämmer, utan problemet är att delegater som företräder skogsbruk, fiske, politik med mera också är för en aktiv viltförvaltning. En hel del av dessa företrädare jagar säkert också.
Obalansen ligger således inte i fördelningen av olika mandat utan vilka personer som sitter i VFD och vilka intressen dessa människor har – att de har kunskaper om jakt.

Ingen sund politiker kan med förståndet i gott behåll vilja begränsa människors frihet och möjligheter att ha åsikter. För i den stunden gör de ingrepp i demokratins grundvalar, vilket borde vara ett politiskt självmord.
Låt oss hoppas att ingen i riksdagen har några sådana ambitioner.
Regeringen kunde alltså inte förbjuda delegater i VFD från att jaga, gilla kött eller att ha mamma som hämtar sitt kött från skogen. Regeringen kunde heller inte begära att partierna skulle nominera människor med förutbestämda åsikter. Kvar fanns då att ändra sammansättningen i delegationen.
Två nya delegater infördes och därmed också balans.
Slutet gott, allting gott? Nixpix.

I en värld där Donald Trump och Brexit visar på en bristande tilltro till såväl makteliten som journalistiken känns agerandet faktiskt provocerande. I stort sett ingen – utom miljöorganisationerna – har tyckt att VFD fungerat dåligt.
I de remissvar som regeringen haft som underlag för beslutet säger nästan alla länsstyrelser att det fungerar bra. Det har naturligtvis funnits synpunkter och förbättringsförslag. Men inte någon egentlig kritik mot sammansättningen eller balansen.
Varför kräver då Miljöpartiet en förändrad sammansättning av delegaterna i förhandlingarna med Socialdemokraterna? Det finns för mig bara en vettig förklaring. Politiken anses ibland vara viktigare än både sak, fakta och verklighet.

Låt oss vara ärliga. Frågan om VFD är naturligtvis en skitsak för de allra flesta i landet. Majoriteten har inte ens noterat att det finns något som heter Viltförvaltningsdelegation – ännu mindre att sammansättningen har ändrats. Och även om alla i landet använt just denna förordning som högläsning på julafton hade få brytt sig.
Det stora problemet är att liknande saker händer i andra sakområden också. Sakta, men säkert växer kritiken mot våra folkvalda och journalistiken som inte klarar förklara eller visa den bild som människorna ser. Politikerna beskylls för att inte se människornas vardag, inte se deras verklighet, inte förstå vad som händer i vårt avlånga land.
Men tro mig, de gör de visst.
Men i det komplicerade samhället, med ett knepigt parlamentariskt läge och höga politiska ambitioner om förändringar så stupar ofta de goda ansatserna för byråkratiska, ekonomiska, parlamentariska och juridiska krokben.
Kan man inte ge guldgröna skogar till sina väljargrupper försöker man tillfredsställa i alla fall några med ett litet köttben. I slutänden blev det kanske bara en liten formulering i en förordning eller något annat obetydligt som partierna orkar baxa igenom.
Tro nu inte att jag ens för en sekund riktar någon kritik mot enskilda politiker. Det skulle aldrig falla mig in. Istället konstaterar jag att politiken – som helhet – inte klarar av att hantera komplexiteten i samhället. Och det måste till ganska drastiska åtgärder för att rätta till problemet.

Men nu tillbaka till kärnfrågan. Ingen klok människa tycker att det är fel att lärare har kunskaper i pedagogik, att piloter har ett hum om hur man landar ett flygplan, att läkare har några högskolepoäng i medicin eller att en bilförare har körkort. I Sverige högaktar vi kunskap och fakta. Vi utbildar oss för att få rätt kunskaper för arbetet. Och det är våra kunskaper som ska vara det avgörande vad vi får för arbete. Det är lite av den svenska modellen.
Men med miljöminister Karolina Skogs önskan om balans i VFD faller hela detta resonemang.
Kunskap om jakt och viltförvaltning är plötsligt besvärande i ett regionalt organ som ska besluta om – just det –  jakt och viltförvaltning.
Någon bra förklaring på varför det är fel att ha kunskap om det man ska besluta om har jag ännu inte sett. Fram till dess anser jag att ändringen är både dum och provocerande.

Kvinnor blir allt mer jaktintresserade. Visst, vi har en bit kvar. Men jag ser inga hinder för kvinnorna i jakten, inte internt i alla fall. Jakten är könlös. Du får vara precis vem du vill, kvinna eller man eller mittemellan, vilken sexuell läggning du vill, åldern, hudfärg eller härstamning är betydelselös. Jakten dömer ingen.

Jakten är fantastisk och har inget med kön på den som jagar att göra. Foto: Rikard Lewander

Förra året var vi nästan 500 fler kvinnor som jagade i Sverige. Sammanlagt löste 18 226 kvinnor jaktkort. Av dem som tog jägarexamen var 22 procent kvinnor. Och andelen ökar hela tiden. Antalet kvinnliga medlemmar i Jägareförbundet ökar också. I slutet av 2016 var vi drygt 13 000 kvinnliga medlemmar.

Ett av världens mest korkade argument mot jakt är att den är mansdominerad.
Hur många insändare, krönikor och inlägg på sociala medier har jag inte läst där (som jag uppfattar det men inte kan belägga) framför allt kvinnliga jaktmotståndare, vill stoppa all form av jakt och anger som skäl att den är mansdominerad?

De kallar jakten snoppförlängare…. tänker högt här… jag som inte har någon snopp, handlar det om en bröstförstorare då? Att jag skulle jaga för att få större tuttar? Skulle inte tro det.

Vissa inbillar sig till och med att de företräder kvinnors rättigheter när de vill stoppa jakten med motiveringen att fler män jagar.
Istället gör de här människorna precis tvärtom, de ger nästan 20 000 jagande kvinnor en rak sexistisk knytnäve mitt i plytet.
Det så kallade argumentet vänder sig direkt mot just vad kvinnors frihet handlar om och vad många kvinnor strävar efter. Frihet på samma villkor.
Fler män spelar ishockey, är det ett argument för att förbjuda ishockey? Nej, vi värnar naturligtvis om att fler kvinnor ska spela hockey.

Jakt är en laglig verksamhet, en företeelse som får så många att må så bra och som sakta börjar leda till att allt fler kvinnor och hela familjer kommer ut i skogen och naturen och umgås vilket också leder till att vi får tillgång till lite av världens sundaste kött, viltkött.
Alla vi kvinnor som jagar har fattat ett av våra livs viktigaste beslut. Och vi blev jägare och vi tar ansvar för vår köttkonsumtion hela vägen. Vi ser till att djuret vi skjuter inte behöver lida.
Hur många köttätare kan säga det?
Och säg efter mig här, högt och tydligt: ”Även om jag själv inte äter kött men äger hund eller katt så räknas jag in bland köttätarna.” Repetera gärna!
För lilla voffsingen och kissemissen måste ju ha mat, eller hur?
Du bär lika mycket ansvar för ett djurs död även om du låter någon annan döda det kött du själv äter eller det du ger ditt husdjur.
Så nu fick jag det sagt också, tillbaks till jagande kvinnorna.
Vi jagande kvinnor är många, väldigt många är intresserade av att börja jaga! Och trenden fortsätter!
Så vi ska naturligtvis sträva mot att ännu fler kvinnor tar jägarexamen och börjar jaga. Och till er som är sugna att börja, jag vill tipsa er om att skaffa en hund att jaga med. Att jaga med sin hund är den absolut finaste känsla du kan uppnå inom jakten, du kan sitta i tusentals timmar på pass men det slår aldrig jakten tillsammans med din hund.
Så välkomna att börja jaga, alla härliga kvinnor där ute! Det tycker alla vi jägare, kvinnor och män inkluderat, med få undantag.

Källa statistik: Naturvårdsverket, Svenska Jägareförbundet

Jag läser om vargattacken på Kolmården 2012 som nu har lett till åtal. Frågorna är många, många skakar på huvudet och förstår inte hur det kunde hända. Det är konstigt.
Jag förstår hur det kunde hända. Människor gick för långt och försökte göra vargarna till något de inte är.

Två vargar liggandes i snö.

Pussbilderna på vargarna med halva Sveriges befolkning framstår som fullständigt absurda. Foto: Magnus Rydholm

Det är lätt att googla fram mängder av närbilder på människor, pussandes och kramandes med vargarna i hägnet i Kolmården. Kändisar poserar glatt med mer eller mindre välvilligt inställda vargar.
Jag har djup respekt för vargen. Den är vild, följer sina instinkter och är bara varg. Hur kan den vara något annat? Men i det kaos som rått under de senaste åren har människor gjort allt vad som stått i deras makt för att försöka ändra på just det, vad vargen är. Hur naturen fungerar.
Vargen är vad den är, den följer sina instinkter. Kan inte göra något annat och är i det stora hela ett offer.

Det handlar egentligen inte om de stackars vargarna på Kolmården eller vargar över huvud taget utan om omgivningens allt mer sneda syn på naturen.
”Den vilda naturen” har i det här fallet kännetecknats av just dessa djurparksvargar som fått finna sig i att kändisar och övrig allmänhet ska klappa, pussa och glatt posera med dem. Allmänheten vill nämligen att det ska vara så, en total samklang med det vilda, människa och rovdjur.
Alla de här poserande och vargpussande och -kramande människorna får mig till att börja med att bli lätt illamående. Vad vill de visa med de här bilderna egentligen?
Och vem frågade vargarna?

Lars Berge skriver träffande i SvD: ” I varghägnet fanns inte längre någon plats för det kaos, den fientlighet och det dödande som är en naturlig del av livet i vildmarken. Den berättelse som alla krävde att få höra var den om människa och natur i gudalik harmoni. Vargen visade sig ha en annan agenda.”

När jag är ute med mina hundar säger jag nästan alltid nej när folk vill klappa dem. Mina hundar vill inte bli klappade av främmande människor. De är inte intresserade, de gillar det inte. Jag respekterar det. Pussbilderna på vargarna med halva Sveriges befolkning framstår i det avseendet som fullständigt absurda.

Oftast har det gått bra, ibland mindre bra. Min lillasyster drabbades illa av de här vargarna. Hon bjöds in i hägnet tillsammans med några kompisar för några år sedan men vargarna började efter en stund klättra och riva på hennes rygg. Hon uppmanades då att sitta stilla men det hela slutade med att vargarna slet av henne tröjan och förstörde den och sällskapet tog sig snabbt ut. Hon tyckte det var en mycket obehaglig upplevelse.
Massor av människor lägger upp bilder och illustrationer på nätet föreställande små flickor som kramar stora vargar, vargar tecknade som gosedjur, gudar, superhjältar. Människor skapar avgudabilder av dem.
De glömmer att det fortfarande bara handlar om vargar.
Kanske den här tragiska händelsen ändå kan leda till en något mer nyanserad syn på vad en varg verkligen är, ett rovdjur som följer sina instinkter. Alltså ingen superwolf, gullegris eller pussgurka.
Tyvärr tvivlar jag.