Taggarkiv: Jaktmotstånd

Medias intresse för vargjakten minskar. Foto Magnus Rydholm

 

Det har gått åtta år sedan vi jagade varg för första gången i modern tid. Då var vargjakten en toppnyhet i tv, radio och dagstidningar under en hel månad. Debattsidorna fylldes. Känslorna svallade. Argumenten och inställningen till jakten var allt annat än positiv.
Kändisar, som på sin höjd sett vilda djur genom bilfönster, uttalade sig negativt och hårt. Kulturpersonligheter förfasades. Organisationer som vill naturen väl tog i så att de nästan sprack när de uttryckte sin avsky över jakten – och gjorde samtidigt sitt yttersta för att stoppa den. Alla fula knep användes.
Och de lyckades gemensamt nästan skapa en allmän bild av ett blodbad, som skulle utrota vargen.

Svenska Jägareförbundet har inte velat ha en polarisering och har därför haft som mål att vara sakligt och inte driva på känslostormarna. Förbundet har arbetat för att vargen ska förvaltas som andra viltarter och att den ska förvaltas regionalt – nära de människor som påverkas.
Vi har velat avdramatisera jakten. Minska vargstammen, minska koncentrationerna enligt gällande riksdagsbeslut och vår handlingsplan för vargstammen. Får att nå dit är man tvungen att agera klokt och långsiktigt.
En av de viktiga arbetsuppgifterna har därför varit att få allmänheten att förstå att vargjakt är lika nödvändigt som älgjakt. Det är både naturligt och viktigt att viltstammar – särskilt de arter som påverkar förutsättningar för brukande eller människor – förvaltas långsiktigt med jakt. Förbundets mål har varit att försöka hitta balans mellan intressen, åsikter, näringar och människor. Vi har velat bygga förtroende för våra åsikter och vårt sätt att agera.
Konflikter och hårda ord är alltid fel väg om man vill nå framgång. Därför valde Jägareförbundet att arbeta långsiktigt, men samtidigt vara öppen för diskussioner och dialog – men aldrig vika från sina åsikter om vargstammens storlek och behovet av jakt.
Mjuk i form, men hård i sak.

I år ser vi knappt några artiklar om vargjakten. De stora tv-kanalerna och de nationella tidningarna har inte rapporterat om vargjakten.
Kanske har media och allmänhet har börjat inse vad det handlar om. Kanske har vi lyckats att få majoriteten av den svenska befolkningen att förstå.
För om vargjakt börjar ses som något naturligt och vanligt förekommande kommer inte medias nyhetsvärdering att fånga upp detta som något spektakulärt eller överraskande. Ingen kommer vilja läsa om vargar. Intresset – och konflikterna – kommer då att minska.
Troligen ser vi nu ett trendbrott. Vargjakt ses inte längre som kontroversiellt.
Detta är en oerhörd viktig uthållighetsseger för jägarna och förbundet. Innerst inne handlar detta om förtroende. På ett abstrakt sätt visar allmänheten att de litar på att myndigheterna och jägarna löser detta. De behöver inte oroa sig.
Men förtroende är bräckligt och kräver insatser för att behållas och förtjänas. Förbundet har jobbat för detta i åtta år. Nu gäller det att förvalta den nya situationen på ett bra sätt.

Genom en ökande acceptans och förståelse för vargjakt öppnas dörrar för nya metoder och lösningar för att uppfylla intentionerna i riksdagens rovdjursbeslut. Det är precis dit vi har velat komma.
Naturligtvis har vi en lång väg att gå, vi kommer definitivt ha jobbiga uppförsbackar, det kommer också bli bakslag. Men bara det faktum att allmänheten börjar se vargjakt som en naturlig del av viltförvaltningen är ett viktigt etappmål.
Låt oss vara nöjda över en liten men viktig arbetsseger, medan vi stretar vidare mot det långsiktiga målet – en fungerande vargförvaltning med så få vargar som möjligt.

Hej du som inte gillar jakt! Du som lägger stor energi på att oja dig över jägare. 
Har du egentligen en aning om vad jägarna och Jägareförbundet gör? Jag bjuder på ett litet axplock.

1. Vi avslutar lidandet för det där vildsvinet du körde på. Du vet det där med krossade bakben som släpade sig fram skrikande. Närmare 50 000 gånger per år avslutar vi lidandet för vilt som skadas i trafiken, dag som natt, alla dagar om året.

2. Tränar våra hundar, i lina och lösa, att spåra upp trafikskadat vilt. Som exempelvis vildsvinet du körde på.

3. Räddar den utrotningshotade fjällgåsen. Svenska Jägareförbundet är huvudman i Projekt Fjällgås och har så varit sedan 1970-talet.

4. Går nästan mangrant ut i skogarna för att inventera viltstammarna. Vi plockar vargbajs för att vi tycker att det är viktigt att med fakta ta reda på hur stammarna ser ut.

5. Arbetar för att återskapa våtmarker som skapar livsrum för många fåglar och andra viltarter.

6. Arbetar för att förbättra fältviltets levnadsvillkor i Sverige.

7. När det är som svårast för det vilda att överleva, på senvintern, stödutfodrar vi våra vilda djur. Ingen jägare vill se vilda djur svälta ihjäl. Vill du?

8. Kämpar hårt för att du snart ska kunna få tillgång till världens finaste kött via småskalig försäljning. Kött som är fritt från antibiotika och som kommer från djur som inte plågats. Viltkött förstås.

9. Föder upp Sveriges friskaste hundraser, jakthundarna.

10. Ger våra hundar ett optimalt liv genom jakten. Att jaga är hundens sanna lycka.

Du som inte jagar behöver inte betala ett öre för allt det här. Vi jägare betalar kalaset. Rubbet! Inte så konstigt att vi har 89 procents acceptans för jakt bland svenska folket. (SIFO 2017).

Och du? Du som ogillar jakt,  jag undrar, vad gör du för det vilda?

Varje gång jag går ut, jagar eller jakttränar med mina hundar kollar jag Rovobs numera. Jag vet, det inger en falsk trygghet. Men det är det enda jag kan göra. 
Jag väljer, trots varg omkring mig, att jaga med mina hundar. Ett liv i ständigt koppel för en hund är ovärdigt.
Men för att jag gör det valet blir jag idag av vissa kallad djurplågare och mycket värre saker.

Varje jaktdag innebär ett nytt tufft beslut. Själv väljer jag livet för mina hundar. Foto: Mostphotos

Några jaktmotståndares senaste hittepå-argument är att vi jagar med våra hundar för att vargarna ska käka upp dem. Vårt syfte skulle vara att tjäna pengar på ersättningar och få till skyddsjakter på varg.
Jag är inte förvånad. De här människorna placerar alltid sina egna fantasifoster i det vi jägare gör. De tror att de kan tänka, känna, leva våra liv åt oss samtidigt som de förmörkar oss. Sina hallucinationer sprider de sedan glatt vidare och kallar det sanning.
Alla fattar förstås att ingen av dem har en aning. De kan inte veta vad vi tänker eller känner. Men de tar sig rätten.
Debatten handlar oftast om våra ställande hundar, älghundarna. De är förstås viktiga. Men det handlar inte bara om dem. Det handlar om alla sorters jakthundar och hundar över huvud taget.

Berätta för mig hur en hund som kopplas för resten av livet behåller sin livskvalitet. Försök att matcha det med den livskvalitet jag som jägare ger min hund. Bara försök! Du förlorar.

Jaktmotståndarna vill alltså att ALLA hundar ALLTID ska gå i koppel. Alltså ständigt, för jämnan, i evighet. Koppel, koppel. Inomhus och sen koppel.
Det är ett ovärdigt hundliv. Inte minst för en jakthund.
Jag har gjort ett val. Det finns i dagsläget bara två alternativ. Antingen kopplar jag mina duktiga jakthundar för evigt och kväver deras livsutrymme. Eller så låter jag dem leva, andas och göra det de älskar och gör allra bäst, det som gör dem friska och lyckliga på riktigt. Jaga.

Berätta för mig hur en hund som kopplas för resten av livet behåller sin livskvalitet. Försök att matcha det med den livskvalitet jag som jägare ger min hund. Bara försök! Du förlorar.

Nu har vi flera vargar omkring oss. Det är bestämt så. I Värmland börjar det bli helt galet. Jag har inte valt det här men måste förhålla mig till det.  Och tar inte fler sparkar i magen av människor som inte förstår mina hundars bästa. De fortsätter ändå att sparka men det blir bara luftsparkar numera. Jag lyssnar inte längre. Den tiden är förbi. Jag har sedan länge insett att jag och mina hundar inte finns med i deras underliga världsbild.

Varje jaktdag innebär ett nytt tufft beslut. Men varje gång väljer jag livet för mina hundar. Nuet och livet. Vilket betyder att vi jagar vidare.
Jag tänker inte släcka deras ursprungliga, fantastiskt utvecklade jaktsinnen. Mitt samvete tillåter inte det.
Men det betyder att jag varje gång mentalt måste förbereda mig på att det hotfulla och det allra värsta kan hända. Om det händer är katastrofen ett faktum. Men trots det väljer jag livet.
Vad finns annars kvar?

Våra hundars välmående är viktigt. Det tycker alla jägare. Hundar lever i nuet. De oroas inte över vad som skulle kunna hända. Det har de överlämnat till oss. Det är vi jägare som bär det tunga oket, oron. Hundarna jagar lyckligt vidare.

Men livsutrymmet krymper i samma takt som oron växer. Vargarna blir fler omkring oss. Jag har jobbiga erfarenheter i min omedelbara närhet. Många har det mycket värre. Vissa dagar kryper hotet för nära. Då stannar vi hemma.
Den växande klumpen jag har i magen varje gång vi jagar eller tränar märker aldrig mina hundar. Olustkänslan bär jag ensam, den kommer aldrig att försvinna. Oavsett vilket epitet ett antal oförstående människor lägger på mig.

Det är vi jägare som bär det tunga oket, oron. Hundarna jagar lyckligt vidare. Foto: Madeleine Lewander

När det gäller jakt kan känslopendeln slå åt alla håll, mellan glädje, sorg men också ilska. Idag var en sådan dag.

Lotta, förklara för min dotter (bilden) varför du vill hugga huvudet av hennes mamma. Foto: Madeleine Lewander

Glädje när kollegan Christina berättade om sin hund Laban som går som en klocka under jakterna den här säsongen. Hon förmedlade påtagligt den lycka vi som jagar med våra hundar kan känna när det går bra. Idag strålade Christina och jag vet precis hur hon känner.
Jakten, den bästa lyckan vi kan ge varandra, jag och min hund.

Sorg när jag ser filmen som Per har skickat om sin pappa som gick bort i cancer. Även där förenade jakten och bidrog med lycka ända in i livets slutskede. Per berättar i filmen hur viktig jakten var för hans far. Tårarna rinner när jag ser den.
I samma andetag vill han föra budskapet vidare i kampen mot cancer och ber oss alla att bidra i Mustachkampen, kampen mot prostatacancer.

Hjälp till att bidra du också!

I slutet av det här dagen blir jag förbannad. Jaktsabotörer kör, i sin sjuka skenvärld på fyrfilig motorväg ut sin hatpropaganda. Ingen verkar ens försöka hantera det de spyr ut på sociala medier.
Just nu sprider de vedervärdiga bilder på döda vildsvin. Jag mår illa när jag ser de sjuka bilderna. Ändå är hatet riktat mot mig.
En enkel Google-sökning visar att bilderna är tagna någonstans utomlands och att hela veganvärlden sprider dem med jägarhatskommentarer på alla möjliga språk, så även i Sverige.
Självklart utan att ange att bilden inte har något alls med svenska jägare att göra. Syftet är naturligtvis att sprida hat. Anklagelserna saknar substans.
Så här gör vi inte i Sverige! Jag tycker oerhört illa om bilderna precis som alla andra. Säkert mer eftersom jag som jägare och naturmänniska ser och har vildsvinen omkring mig. Ni vet i det där som kallas verkligheten.
Den veganska saboterande subkulturen är sjuk, rubbad och otäck.
Bara grejen att sprida en bild tagen i landet Tjottahejti och via den peka ut och hata sina medmänniskor. Det är inte bara vi jägare som drabbas av det fenomenet. Det är lite så det ser ut idag. Går aldrig människor ut och ser vad som händer i verkliga livet?

Då skulle jag vilja att Lotta istället förklarar för min dotter varför det är viktigt att i sociala medier sprida att hennes mammas huvud bör huggas av.

För Lotta och andra på Facebooksidor om jaktsabotage räcker det inte med omkullvälta jakttorn.

Sen har vi Lotta som vill smyga sig på jägare och slå huvudet av dem. Bara ett av många liknande exempel.
Bilden högst upp i det här inlägget föreställer min dotter. Hon är ofta med ut och jagar. Det är då Lotta vill hugga av mitt huvud.
Eller skriver hon bara så?
Då skulle jag vilja att Lotta istället förklarar för min dotter varför det är viktigt att i sociala medier sprida att hennes mammas huvud bör huggas av. Hon måste ju ha tänkt igenom uttalandet noga när hon skriver något så allvarligt.
Själv tycker jag att allas huvuden kan få sitta kvar. Bättre att utgå från fakta innan människor anklagas.
Jägare och veganer står på olika moraliska fundament. För oss jägare innebär jakt att man tar ansvar för vilda djur. Vi vill minimiera djurs lidande.
Jaktsaboterande veganer, å andra sidan, bryr sig mer om att sprida hat och skapa fantasier om vad som rör sig i en jägares huvud (förutsatt att Lotta inte varit i farten) än hur djuren mår.

SVT Edit publicerade under älgjaktens första dag ett filmklipp där jägaren Lena berättar om sin älgjakt och varför hon jagar. Det är ett fint klipp med mycket känsla från en stolt jägare.
Alla vi som jagar eller varit med på en älgjakt känner djupt inom oss exakt de känslor hon för fram i klippet. En stor majoritet gillar klippen men många kommentarer består av en liten högljudd massa som inte drar sig för att kalla Lena det ena vidrigare än det andra.

Jag är oerhört stolt över att vara jägare. Men jag är inte så dum att jag tror att mina egna värderingar är de enda rätta i universum och med våld måste tvingas på andra.

Det pratas om ”rådjursmammor” och ”rådjursbarn”. Djuren jämställs med människor, nej inte ens det. Djurens värde upphöjs långt över människans. Många tycker att jägaren Lena lika gärna kan dö. Hon är en ”mördare”.

Kort sagt, om någon av dessa gaphalsar är köttätare så är de diskvalificerade redan här. Ditt ansvar är detsamma även om du låter någon annan döda djuret du äter. End of discussion.

Så har vi aggressiva veganer som skriker sig blå. De bryr sig egentligen inte ett dugg om djurs lidande. De bryr sig bara om vad som rör sig i en jägares huvud, vilket de för övrigt inte har en aning om.
Hade de enbart koncentrerat sig på djurs lidande hade de inte ratat jakt.

När dör ett djur en lindrigare död än under jakt? När de svälter ihjäl? Kliar ihjäl sig av skabb? När de sakta äts upp levande av rovdjur? När de förblöder hasandes fram på avhuggna framben efter en trafikolycka?

När dör ett djur en lindrigare död än under jakt?
När de svälter ihjäl? Kliar ihjäl sig av skabb? När de sakta äts upp levande av rovdjur? När de förblöder hasandes fram på avhuggna framben efter en trafikolycka?
”Djuren har inte valt själva att dö” skriver någon. Nej, vem i hela friden får välja det? De dör av något, värre, även om vi låter bli. Utan att få välja.
Jag likställer inte heller djur och människor. Jag räddar hellre livet på en människa än ett djur om jag måste välja.

Istället för att tala om djurs lidande klistrar de här människorna på dig egenpåhittade egenskaper och stoppar in jägarna i sitt eget pyttelilla tittskåp. De saknar förmåga att se bortom detta. ”Du är en mördare. Du njuter av att döda. Du borde dö.” Det är allt som får plats i det lilla skåpet. Allt annat utanför behandlas som luft. Finns inte.

Det viktiga för den här gruppen är att med våld och trakasserier tvinga på andra människor sina egna åsikter. Hade de brytt sig om djuren på riktigt hade utgått från djurens lidande. Det gör de inte. Djuren är inte deras mål och mission. Det handlar bara om att svartmåla jägarnas åsikter med alla till buds stående medel.

Sen kan vi babbla sönder oss om ”rätten att”. De jakthatande veganerna undrar vem som har gett mig rätten att skjuta en älg? Svaret är att alla vi människor i demokratisk anda tillsammans har bestämt att det är okej att skjuta en älg. Vi har lagar som vi skapat för att vi ska kunna leva tillsammans.
Jag undrar istället vem som har gett jakthatarna rätten att trakassera jägare? Vem har gett dem rätten att ha monopol på vad som är rätt? Vem har gett dem rätten att kalla jägare för mördare? Vem har gett dem rätten att sabotera det vi enligt lag har rätt att göra? Vem har gett dem rätten att trakassera andra människor?
Varför undrar de hela tiden vem som gett oss rätten till allt möjligt när de själva inte kan redovisa vem som gett dem rätten att bete sig illa mot sina medmänniskor?

Jag kan respektera veganism. Trots att vissa kör i gamla miljöförstörande bilar som slukar bränsle som gör allt annat än att gynna djurlivet. Och jag är rätt tacksam för att många bryter mot sina egna ”lagar” genom att även mata sina köttätande husdjur med just kött. Jag är säker på att de inte tvingar sina katter att bli veganer? Då handlar det inte längre ”om katten får välja”. Eller att ha koppel på sina hundar? Det måste vara emot den egna retoriken. Men jag har svårt att förstå hur de gör med sina koppellösa hundar under tiden då allt vilt är fredat.

Det är de här arga människornas eget liv. Och för min del får de leva sina liv hur de vill trots att jag ibland undrar hur de, med sina egna åsikter klistrade i pannan, exempelvis ens kan ha ett husdjur.
Jag respekterar att människor gör andra val i livet än de jag gör. Det kallas frihet. Jag är inte så dum att jag tror att mina egna värderingar är de enda rätta i universum och med våld måste tvingas på andra.

Det finns gott om händelser i världen där vissa grupperingar slår ut de demokratiska spelreglerna med våld och trakasserier i någon slags upphöjd egenpåtagen gudomlig rätt.
Meditera lite över det ikväll, ni som tycker att alla jägare ska dö!

 

Två nästan identiska händelser, men med olika djur, gav helt olika reaktioner hos allmänheten. Foto Mostphotos

Ni har säkert läst om björnjakten där två unga jägare i Hälsingland skadsköt en björn som sedan anföll jägarna. Jägarna blev bitna, men björnen kunde avlivas.
Historien började med en artikel i jaktpressen, som spred sig sedan till HelaHälsningland och vidare till bland annat Aftonbladet. Och jägarna fick därefter en obehaglig överraskning i hur allmänheten behandlade dem. Hot och hårda ord är bara förnamnet.
Dessa två unga jägare fick uppleva något som var både farligt och relativt ovanligt. Eftersom händelsen innehåller nästan alla ingredienser som journalister går igång på får sådana nyheter utrymme i media.  Men vad är det som gör vissa händelser till nyheter?

Inom journalistiken nyhetsvärderar man. De finns ett antal modeller men de ser ut ungefär så här.
• Är händelsen oväntad och dramatisk?
• Finns det närhet (dvs. är detta något som kan hända vem som helst). Eller finns det fysisk närhet (dvs hände den nära dig)?
• Innehåller händelsen starka känslor?
• Är den ovanlig eller överraskande?
• Involverar den många människor?
• Innehåller den kända personer?
• Finns det bildmaterial?

I modeller för nyhetsvärdering finns också ofta identifikation med. Att man kan identifiera och känna med de människor som drabbas. Ifall någon dristar sig till att läsa kommentarerna på Aftonbladets Facebooksida om björnhändelsen ser man att majoriteten identifierar sig med björnen. Man upplever att björnen är den drabbade. Läsarna har alltså lättare att identifiera sig med den – än jägarna. Detta är synnerligen intressant.
Där har ni något att fundera på.
Några dagar senare inträffade en liknande händelse i Örebro län, fast med vildsvin. Jägare skadades vid eftersök av anfallande vildsvin.  Kommentarerna på Aftonbladets Facebooksida blev helt annorlunda.
Fundera lite på varför det blev så. Jag återkommer till detta.

Har vi något att lära av björnhändelsen?
Ja, mycket. Detta är ingen enskild händelse. Via sociala medier trakasseras människor dagligen. Jägarna har bland annat sett det vid vargjakt, Räv-SM och många andra tillfällen. Även bilder som ser oförargliga ut kan locka fram det sämsta i människor och skapa ett drev.
Jag sitter och funderar på om vi kan fortsätta att vara lika öppna och naiva med hur vi beskriver jakten? Jag skulle vilja svara ja. Men jag är tveksam. Självklart ska inte en aktiv grupp på nätet få avgöra hur vi jagar eller hur vi visar upp jakten, det är inte så jag menar.

I vår strävan efter uppmärksamhet och bekräftelse behöver vi stanna upp och tänka efter (de allra flesta inläggen på sociala medier handlar nämligen om det).
Jakten väcker starka känslor hos en del människor. Vi måste förhålla oss till det och agera smartare. Konflikt leder sällan framåt. Vi måste bli bättre på att förklara vad vi gör och varför.
När det gäller vildsvin vet nog nästan alla i samhället att dessa djur behöver jagas. Det finns således en bred förståelse till att jakt behövs. Troligen är det en av de viktigaste anledningarna till att läsarna reagerade på helt skilda sätt. Kännedomen om björnar och anledningen till att dessa jagas är inte lika känd – och kanske mer ifrågasatt? Kanske gör människorna skillnad på djur och djur? Hur som helst är detta något vi jägare måste beakta.

Ett sätt att hantera media är att utgå ifrån att reportern inte vet någonting. Vi utgår alltför ofta att allmänheten vet och förstår. Men så är det inte.
Vi behöver ge allmänheten en bild som de kan förstå, relatera till  och acceptera. Det handlar om att vinna allmänhetens förtroende, förståelse och acceptans. Och det gör vi inte med att väcka ifrågasättande eller avsky.
Vi behöver alltid ha en bra förklaring till varför vi jagar och visa jakten på ett sätt som de förstår. Missar vi den detaljen får vi bara ifrågasättanden.

Naturligtvis ska vi inte låta oss tystas. Vi behöver bara visa jakten bättre och mer förklarande. Och samtidigt ha modet säga till våra jaktkamrater när de visar upp en felaktig bild av jakten. Det är inte okej att ett fåtal jägare förstör för oss andra. Och då måste vi våga säga ifrån.

Här är några av mina tips till de jägare som blir föremål för pressens intresse.
• Vill jag göra en intervju? Det finns inga som helst krav på att du måste det? Du kan också be någon annan berätta din historia. Någon som är sansad och som inte blir föremål för en hatkampanj – eftersom det inte denna som varit med. Kanske ska du be en jaktvårdskonsulent i Svenska Jägareförbundet att hjälpa dig? Vi finns till för medlemmarna.
• Kräv att få vara anonym.
• Fundera över vilken roll du kommer få i artikeln? Det finns egentligen bara tre roller du kan få. Experten, den som kan något om konsekvenserna, fakta eller något annat. Medmänniskan, den som såg händelsen eller blir drabbad av händelsen. Boven, den som gjort något fel.
• Begär tid att tänka igenom vad du ska säga. Och prata gärna med någon klok person i din omgivning så att du får feedback på ditt budskap. Använd gärna Svenska Jägareförbundets personal som är duktiga och vana att hantera pressen och har mycket fakta och statistik att tillgå.
• Undvik kraftuttryck och värdeladdade ord. Visa respekt mot djuret och naturen. Var ödmjuk och visa hög etik.
• Utgå alltid ifrån att du ska förklara händelsen för ett barn. Förklara så noggrant så att du säkerställer att lyssnaren förstår? När en jägare exempelvis säger: plantering. Då förstår alla som varit ute i skogen att det är tätt och oftast mycket begränsad sikt, samt att ett djur kan dyka upp på någon meters avstånd. Men tänk efter. Förstår alla i samhället det? Undvik eller förklara de jägarspecifika orden (exempelvis: ståndskall, kulfång, lungskott med mera). Ställ motfrågor så du får bekräftat att journalisten förstår.
• Begär att du ska få läsa igenom dina citat.

Vi lever i en ny tid. Och det kräver nya metoder för att få acceptans och förtroende.

Jag klarar inte av att se djur lida.  Har till och med svårt att höra talas om det. Det hänger ihop med att jag är jägare. I jakten ska djur inte behöva lida. Det är också en av anledningarna till att jag jagar.

Jägarna är några av alla dem som lyckas stå kvar med båda fötterna på jorden. För vår del förmodligen tack vare just jakten. Foto: Johanna Thörnqvist

 

Vi människor behöver äta kött. Vi måste ha vitamin B12 för att överleva och järn, framför allt så kallat hemjärn, båda finns naturligt i enbart animaliska produkter. Den som väljer bort animaliska produkter är i stort sett hänvisad till kosttillskott. Tanken att hela mänskligheten skulle leva på kemiskt processade tillskott, som vissa icke köttätare för fram, är enbart larvig.

Jakten har blivit alltmer viktig i mitt liv och påverkar hela min uppfattning om vår roll i naturen. Jag ömmar också för de småskaliga lantbruken med djuruppfödningar där djuren har ett bra liv och där slakten kan ske utan stress och onödigt lidande.
Det låter kanske präktigt men det är exakt det jag tror på.
En annan mörkare sida av hur vi behandlar våra vilda djur är läsningen av Lars-Henrik Anderssons genomarbetade och utmärkta reportageserie om den stora jakthärvan i Norrbotten. En total motsats. Innehållet smärtar, inte bara psykiskt utan även fysiskt, det gör ont i kroppen att läsa om de vedervärdiga plågor människor utsatt djuren för innan de dog.
Man plågar inte ett djur. Beteendet är ont, svart, udda och extremt.

Generalisera aldrig svenska jägare på det sättet!

Avlivning av ett djur ska ske utan onödigt lidande, det ska helst inte ha märkt något alls när döden inträffar. Det ska också finnas en respekt och en mening med att ett djur dör.
Jägare vill ha balans i naturen och minimalt lidande. Vi vill inte se djur bli sjuka eller svälta ihjäl.

Minimalt lidande. Lägg märke till just de orden. Det är ofta ord som över huvud taget försvinner lätt i dagens allt mer polariserade människors sätt att tänka. Åtminstone när det gäller att kritisera jakt. För vad återstår, vad gäller djurs lidande, utan jakt? Ett djur som dör för ett skott lider mindre än ett djur som dör av  exempelvis svält eller sjukdom.
Det är inte så lätt att upprätthålla balansen vi jägare så hett vurmar för. Men vi gör så gott vi kan.
Det springer 100 000 vildsvin färre per år på vägarna och på böndernas grödor. Nästan lika många älgar. Det gör vi bland annat för att försöka upprätthålla balansen. Det räcker inte. Men vi försöker. Och vi äter världens mest hälsosamma kött.

Men satan i gatan vad mycket skit vi får emellanåt.
Jag vet varför.
För vi jägare står mittemellan de polariserade gaphalsarna som alla saknar grund för att det liv de kräver att just du ska leva, håller i slutändan.

Men satan i gatan vad mycket skit vi får emellanåt.
Jag vet varför.
För vi jägare står mittemellan de polariserade gaphalsarna som alla saknar grund för att det liv de kräver att just du ska leva, håller i slutändan.
Många ”mittemellanmänniskor” är just jägare. Vi är några av alla dem som lyckas stå kvar med båda fötterna på jorden. För vår del förmodligen tack vare just jakten.
Vi är en del av naturen och vi ser vår del i det hela, sammanhangen där också människan är med på ett balanserat sätt.
Därför är mittemellan i det här fallet bra.

Att välja bort kött ställer inte per automatik en person högst upp på vare sig moral- eller miljömedvetenhetstrappan. Det kan i många fall vara precis tvärtom. För att odla fram mycket av det köttvägrarna vill äta krävs exempelvis att någon annan har djur, tänker på gödsel.

Det riktigt otäcka med de här extrem-polariserade sidorna är att de, medvetet eller omedvetet, drar med sig mittemellan-folket i en vandring käpprätt åt helsike.

En av de polariserade sidorna, de jaktsaboterande veganerna, är vridna så hårt som det bara går och lite till.
De hycklar redan från början genom att äga husdjur, (deras numera döda filosofer hade vänt sig i sina gravar om de hade vetat detta).
De låter dessutom sina husdjur som är beroende av kött för att må bra äta enbart veganmat (sanningen är att både hundar och katter behöver äta kött).
För de ger dem väl inte kött? Då är hyckleriet fulländat.

Att lägga all sin tilltro till att någon annan kemiskt ska processa fram livsviktiga näringsämnen åt dem är deras enda sätt att överleva.
De hade aldrig överlevt själva i naturen. De hade aldrig ens funnits till om deras tidigare släktingar inte ätit kött.

De saknar insikt och långsiktighet. Och vill tvinga alla oss andra att bli likadana, lagligt eller olagligt, demokratiskt eller odemokratiskt, med våld eller hot, det spelar ingen roll.
De tycker sig ha ensamrätt på sanningen och vill tvinga alla med sig. Utför.
Hit hör även de som tror att allt ska sköta sig själv, utan någon som helst inblandning av människan. En ren utopi, ett fantasifoster som så väl speglar hur allt fler delar av mänskligheten ser på sig själva.

En annan tyvärr stor skara drar också glatt med oss alla mot en total katastrof genom att tveklöst fortsätta köpa låt-oss-alla-dö-kött, alltså antibiotikaspäckat importerat kött, ofta från djur som plågats hela livet.
Även den här sidan drar med sig alla i graven till slut, varenda en, veganer, jägare, kungen och till och med statsministern riskerar att ryka med. Resistenta bakterier angriper urskillningslöst. Även vi som försökt undvika det farliga, plågade antibiotikaköttet kan drabbas av de allt snabbare växande stammarna av resistenta bakterier.

Extremerna är svarta hål i yttersta ytterkanterna.
Jägarna håller avståndet från dem. Vi vet bättre, tror på naturens överlevnad och en balans där vi människor självklart ingår som en del och tar lagom plats.

Att utelämna fakta är förmodligen ett måste för att Rovdjursföreningen ska kunna få fram någon typ av budskap om jägarna som delar av allmänheten kan hetsa upp sig över. För att hålla sig till hela sanningen gör propagandan rosslig vilket inte smäller lika högt.

Viltvårdsfonden finansieras enbart av jägarna och bidrar bland annat till att jägarna kan genomföra närmare 50.000 eftersök vid viltolyckor varje år. Foto: Madeleine Lewander

Därför väljer ordförande och regionansvarige i Dalarna att bara så där i förbifarten utelämna viktiga fakta i sin replik angående Jägareförbundets jakt- och viltvårdsuppdrag i Dala-Demokraten. Det handlar alltså om Jägareförbundets uppdrag från regeringen att sköta delar av jakten och viltvården i Sverige.

Många gånger genom åren har de fortsatt propagera ut sin lögn om att Jägareförbundets jakt- och viltvårdsuppdrag bara handlar om statliga medel, för att få det att låta som att pengarna tas ur skattebetalarnas ficka.
Och i många år har jägarna replikerat felaktigheterna. Fakta, än en gång då, är att pengarna delas ut från Viltvårdsfonden som BETALAS ENBART AV JÄGARNA SJÄLVA VIA DET STATLIGA JAKTKORTET!
Tar i lite här, tänker att det kanske går in till slut? Eller inte…

Vi har rättat, rättat och rättat Rovdjursföreningen, år efter år, gång på gång men de fortsätter sin rena propaganda att insinuera att Jakt- och viltvårdsuppdraget betalas av gemene man.
Och de fortsätter.

Vi har rättat, rättat och rättat Rovdjursföreningen, år efter år, gång på gång men de fortsätter sin rena propaganda att insinuera att Jakt- och viltvårdsuppdraget betalas av gemene man.
Och de fortsätter.
Jag tror inte medlemmarna i Rovdjursföreningens styrelse är korkade. Alltså att de helt enkelt inte skulle förstå att det BARA ÄR JÄGARNA SOM BIDRAR MED MEDEL TILL VILTVÅRDSFONDEN. Att inte en krona kommer från övriga skattebetalare.
Jag tror att de hittar på medvetet för att de inte gillar jägare.

Viltvårdsfonden som BARA VI JÄGARE finansierar, bidrar till att bland annat närmare 50 000 eftersök per år kan genomföras. I ur och skur, när som helst, på julafton, i 30 minusgrader, mitt i natten åker vi jägare ut för att förkorta lidandet för trafikskadade djur som allmänheten kör på.
Att avsluta pinan för en älgko som släpar sig fram på två avbrutna framben eller kanske en varg, är det oväsentligt?
Rovdjursföreningen tycker istället att Jägareförbundet ska använda fondens pengar till att agera mot tjuvjakt.
Jägareförbundet tar starkt avstånd från illegal jakt.  Men regeringen bestämmer vad Viltvårdsfondens pengar ska användas till, det gör vare sig förbundet eller Rovdjursföreningen (tack och lov).

Apropå att agera mot tjuvjakt.
Jägareförbundet tar avstånd från ALL tjuvjakt, inte bara rovdjur. I vår värld är illegal jakt grym oavsett vilket viltslag som drabbas. Illegal jakt handlar om att någon raserar din viltförvaltning på din mark som du kanske arbetat hårt med för att gynna viltet och betalar dyra pengar för. Den illegala jakten kanske sker på ett för djuren mycket plågsamt sätt, kanske används felaktiga kalibrar, dåligt ljus från bil, skadskjutningar som ignoreras av människor som saknar empati. Det är vidrigheter ingen jägare vill kännas vid.

Var fanns förresten Rovdjursföreningen när symposiet mot illegal jakt arrangerades förra året? Då inbjöds flera djurrättsorganisationer, även Rovdjursföreningen. Men ingen kom. Inte heller Rovdjursföreningen som hasplade ur sig någon slags ursäkt om PR-jippo.

Skribenterna påstår dessutom i DD att medlen ur Viltvårdsfonden är ett bidrag som ”ger dem en enorm styrka i opinionsbildning och lobbyverksamhet”.

Jag tror egentligen att Rovdjursföreningen vet att regeringens uppdrag är strikt preciserat  i olika delar. Så dåligt pålästa kan de inte vara. Varje minut redovisas exakt till regeringen och har inget med förbundets medlemmar eller något annat att göra.

Så varför fortsätter då föreningens representanter att hitta på?
Det enda svar jag kan komma på är svartmålning.

De flesta av oss är idag smärtsamt medvetna om hur viktigt det är med källkritik efter en lång tids överskott av ”alternativa fakta”. Det är i förlängningen en demokratifråga. Hur ska människor kunna ta ställning på ett korrekt sätt när viktiga fakta medvetet utelämnas?
Men för vissa har detta uppenbarligen gått spårlöst förbi.

Jag fick nyligen frågan om jag var en ferinarian. En som tagit ställning och bara äter viltkött – helst inget annat kött. Är man ferinarian värnar man om naturen genom att vara en del av den och äter vad den producerar och som är förnybart. Som t ex vilt.


Du kanske också till hör alla de som blir alltmer misstänksamma över matens ursprung och innehåll och frågar; Från vilken världsdel har den fraktats hit? Hur stor miljöpåverkan har den orsakat? Är den näringsrik? Hur många tillsatser? Och du kanske vill agera genom att göra ett statement!
– Och vad har vi för alleriger och särskilda kostönskemål här då? frågade kyparen vid ett restaurangbesök nyligen. Förväntas vi vara vegetarianer, veganer, laktosintoleranta, glutenallergiker osv…
Men att sätta stämplar på oss utifrån vad vi äter – vad leder det till? Förutom att det komplicerar för kockarna och skapar nya livsmedelshyllor så kanske debatten om vad maten kommer ifrån kan föras ändå?

Frågan kvarstår, är jag en ferinarian? Njae, tror det räcker för min del att kalla mig jägare! Alltså en som äter mycket vilt. Och som skaffar mitt eget viltkött, vet var djuren kommer ifrån, vet att de levt fritt ute i naturen och att de dött en snabb död. Samtidigt som jag fått lära mig mer om det vilda, om naturen och framför allt fått vara ute och njuta en dag i skogen tillsammans med de andra i jaktlaget.
Och idag behöver jakt förklaras, får många vet inte hur det går till. Det märkte jag när jag läste om två motioner som ska tas upp på Miljöpartiets kongress i helgen; en som vill förbjuda jakten med löshund och en som vill att älgstammen ska skjutas ner rejält! Nån stans vill de kanske väl – men det blir bara tokerier! Hundjakten när mina hundar långsamt springer i skogen är absolut inte stressande för djuren och älgkött är bland det naturligaste och nyttigaste man kan äta, de bidrar till biologisk mångfald och lever fritt i naturen. Vi slänger redan bort en tredjedel av världens matproduktion, så låt oss istället ta vara på det vi har, t ex näringsrikt älgkött! Och om några ska hållas i koppel är det väl katterna. Läste på Natursidan.se om forskning som visar att våra svenska tamkatter dödar ca 17,5 miljoner fåglar per år! Kanske kan det med bli en motion på Miljöpartiets kongress? Eller vill de få bort alla fåglar också?
Så svaret blir enkelt; jag är jägare!
PS: Ferinarian kommer från fera = villebråd, vilt. Substantivet är ferina=viltkött, caro = kött,

Många djur plågas svårt i vår omvärld, det är vidrigt och avskyvärt. Men istället för att koncentrera sig på djurplågeriet slösar människor som anser sig värna djur dyrbar energi på ett ändlöst hackande på svenska laglydiga jägare och våra hundar.

Flicka med labrador under jakt.

Varför fortsätter djurrättsaktivister att lägga massor av energi på att hacka på jägare istället för att lägga mer energi på djurplågeri? Foto: Madeleine Lewander

Jag äter kött som de flesta av oss gör. Men tar fullt ansvar för mitt köttätande. Jag är jägare och vet att djuret, vars kött jag äter, inte har lidit. Jag är fysiskt med i proceduren hela vägen.
Det är att ta ett större ansvar än den som köper sitt kött på Ica från djur som någon annan har dödat.
Jakten är inte helt fläckfri. Det händer att djur skadskjuts vilket är varje jägares mardröm. Den som tar lätt på en skadskjutning ska inte kalla sig jägare.

Att skadskjuta är illa. Men vid jakt finns alltid någon som direkt efteråt strävar efter att förkorta lidandet så snabbt som möjligt. Det är ett kall, djupt inbäddat sedan tusentals generationer i oss människor och förstås även jägare. Vi vill inte se djur lida.
För en jägare är det extra viktigt, ansvaret vilar tungt som en osynlig kroppsstrumpa som aldrig tas av.

Hos många av oss är denna empati så tydlig att vi över huvud taget inte kan uthärda synen av, eller knappt vetskapen om, att ett djur lider.
Det handlar om kärleken till naturen som jägare är så nära och som vi också är en del av.
Djur ska behandlas väl och med respekt.
Vi dödar inte lättvindigt en spindel, varför skulle vi göra det? Vi trängs i sängen med våra hundar, räddar älgar ur isvakar och fodrar svältande rådjur på senvintern.
Våra hjärtan puffar ångmoln när vi ser vårens första tofsvipor, lekande, grymtande vildsvinskultingar eller betande rådjur i tufsig övergång till sommarpäls.

Och det mest påfallande beviset för denna empati är förstås eftersöksjägarna som alla drar nytta av, framför allt de vilda djuren.
Närmare 50 000 gånger om året drar eftersöksekipagen ut i ur och skur, på helger, julafton, midsommarafton, i snö, minusgrader, mitt i natten, i tät trafik.
Eftersöksjägaren ger sig ut när som helst.
För att ett djur lider.
Meditera lite över det ikväll, alla köttätande jaktmotståndare inkluderat jakthatande låtsasveganer som glatt petar i sina hundar och katter köttprodukter som de låtit någon annan döda.
Även ni kan köra på, skada, döda och lemlästa djur på våra vägar.
Då duger jägarna.

Eftersöksjägaren ger sig ut när som helst.
För att ett djur lider.
Meditera lite över det ikväll, alla köttätande jaktmotståndare…

Min poäng är också att många djurrättsaktivister prioriterar fel. Det är inte oss jägare de ska lägga sin energi på. Visst, det finns jägare som är idioter, men som grupp värnar vi samma saker.
Upprepar här, vi vill inte se djur lida.
Varför slösar djurrättare sådan enorm energi på oss jägare? Varför lägger de inte istället ner mer tid på systematiskt djurplågeri med stressade djur i djurfabriker och långa transporter? Eller hundar som hetsas mot varandra? Djur som plågas, misshandlas och far illa på riktigt?
Eller på varukedjor och konsumenter som envisas med att fortsätta köpa utländskt kött?

Varför i hela friden anklagar de istället mig för att plåga mina hundar och vilda djur, år efter år? Jag som tar fullt ansvar för mitt köttätande. Jag som slåss om täcket med ett gäng hundar varje natt och som sysselsätter dem med det bästa du kan ge en hund, nämligen jakt.

Ordet jakt verkar skapa tunnelseende hos vissa.

En hund älskar att jaga, för oss med jakthundar är det självklart. Den, liksom vi människor, har jakten djupt rotad i generna. Hunden har heller inte drabbats av hjärnskrynklande filosofiska floskler som den försöker slå andra hundar i huvudet med. Den bara jagar.

Djurplågeri i alla dess former är förkastligt! Men sluta jaga laglydiga jägare, det är bara slöseri med tid.
Det finns avarter bland oss också men jag lovar, vi jägare tycker att de är lika vidriga.
Jägare tycker om djur. Koncentrera er på dem som inte gör det.


Exempel på full koncentration under jakt. Hundar älskar att jaga.

En privatperson har donerat 100 000 kr i belöning till den som lämnar uppgifter om tjuvjakt på varg, björn, lo eller järv, någonstans i Sverige, som leder fram till fällande dom. Rovdjursföreningen hanterar satsningen. Det är ett bra initiativ för att få bukt med denna brottslighet, även om den omfattar enbart rovdjur! Men kommentarerna på inlägget om detta på Rovdjursföreningens Facebooksida spårar ur.

Räv bajsar.

När det gäller spillningsinventeringar är de svenska jägarna proffs. Det är därför vår hjälp uppskattas och efterfrågas. Tjuvjakts-spaning är inte riktigt samma sak. Foto: Oscard Lindvall

 

I flera fall handlar det inte längre om några specifika gärningsmän som jagar illegalt utan här dras hela jägarkåren över en kam.
Det antyds också att jägarna medvetet låter bli att ”hitta” tjuvjägare.
”Jägareförbundet och dess medlemmar kan hitta massor av rovdjursspår, spillning etc, men att ingen kan hitta tjuvjägare.” skriver någon och jag har hört anklagelsen mot oss som grupp tidigare.

Vi jägare är bra, förbannat duktiga, framför allt i skogen, då är vi på mammas gata, så att säga.
När det gäller spillningsinventeringar är vi proffs. Det är därför vår hjälp uppskattas och efterfrågas.

Man kan kanske säga att tjuvjägare är stora skitar men där upphör likheten, i alla fall i min värld.
Jag är nämligen rätt säker på att beteendet hos en tjuvjägare och en bajskorv skiljer sig åt rätt markant. Men hade det inte gjort det, alltså om tjuvjägarna hade legat där i skogen alldeles stilla, uppdelade i spillningslika formationer, kanske 20 i en hög, då hade vi garanterat hittat väldigt många.
Troligen hade vi tagit varenda tjuvjägare i Sverige.
Rävar vill ju exempelvis gärna lämna sin spillning väldigt högt upp, på stubbar, stenar och dylikt. Hade en tjuvjägare betett sig så, kanske stått alldeles stilla på en stubbe i, låt säga en månad, ja då hade vi hittat personen i fråga med förbundna ögon. Så bra är vi på spillningsinventeringar.

Nu är det tyvärr inte så att tjuvjägare ligger i skogen i små högar och väntar på att bli hittade.
Jägarna avskyr tjuvjakt. Illegal jakt handlar nämligen om att någon raserar din viltförvaltning på din mark som du kanske arbetat hårt med för att gynna viltet och betalar dyra pengar för. Den illegala jakten kanske sker på ett för djuren mycket plågsamt sätt, kanske används felaktiga kalibrar, dåligt ljus från bil, skadskjutningar som ignoreras av människor som saknar empati. Det är vidrigheter ingen jägare vill kännas vid.

Tror ni att man håller käften om man upptäcker att någon jagat illegalt på ens mark? Självklart inte. Man blir ursinnig. Det är ett intrång, en kränkning, djurplågeri, en brottslig handling.
Och varför handlar det bara de stora rovdjuren? Varför är rovdjursvännerna bara rovdjursvänner? Varför bryr de sig inte om allt annat vilt, exempelvis klövviltet? Är det helt enkelt så att en varg är coolare att värna än ett rådjur eller än älg?
Illegal jakt är grym, oavsett vilket viltslag som drabbas.

Tror ni att man håller käften om man upptäcker att någon jagat illegalt på ens mark? Självklart inte. Man blir ursinnig. Det är ett intrång, en kränkning, djurplågeri, en brottslig handling.

Organisationen APU (Anti Poaching Unit) utger sig för att ”förebygga faunabrott, som illegal jakt på rovdjur och allt annat vilt”. Men även de struntar fullständigt i tjuvjägaren som skadskjuter den dräktiga dovhinden i huvudet med .22-long på 100 meter från bil mitt i natten. Eller över huvud taget den omfattande illegala jakten på klövvilt som också ökar.
Det handlar enbart om rovdjur, i stort sett bara varg, men även att leta åtelkameror och plocka skräp och att sätta dit jägare i största allmänhet.

Många djurrättsaktivister är egentligen inget annat än rena speciesister. Funderar, är det verkligen djuren man sätter främst då eller sitt eget ego?

När symposiet mot illegal jakt arrangerades förra året inbjöds flera djurrättsorganisationer. Men ingen kom. Några hade goda skäl men de flesta hade det inte.
Det tycks många jaktmotståndare ha glömt.
Därför är donationen och Rovdjursföreningens initiativ bra.

Jägareförbundet tar avstånd från allt vad illegal jakt heter. Illegal jakt raserar en god viltförvaltning. God viltförvaltning sker genom legal, genomtänkt jakt för att hålla viltstammarna i balans.
Men illegal jakt är svår att komma åt, ett grovt brott som kräver stora polisiära insatser och resurser. Illegal jakt är av ondo. Det hade varit bra om de som ägnar sig åt att döda djur illegalt pratade mer högt om att de ägnar sig åt denna brottslighet. Då hade det varit lättare att få tag i dem. Kanske nästan lika lätt som att hitta bajs i skogen.

När hoten är stora och många, undrar Magnus Rydholm om brukarna verkligen lägger fokus på rätt saker. Foto Magnus Rydholm

 

Ni har säkert noterat att påhoppen på jägare och viltstammarna i media fortsätter. Det är bara att konstatera att det finns många olika krafter i samhället som vill begränsa jakten, jägarnas påverkan samt inflytande över viltförvaltningen. Och det används många olika argument och infallsvinklar för att slå på oss.
Och attackerna kommer från såväl brukare som miljövänner.
Svenska Jägareförbundet har hamnat mitt emellan. På ena sidan finns jord- och skogsbruk. På den andra står rovdjurs- och miljövänner. Bägge dunkar på oss med mediala knytnävar.
För att förstå fenomenet måste man först ha klart för sig att de olika sidorna har helt olika inriktning och syfte. Dock har de en sak gemensamt – de vill försvaga jägarna och ändra maktbalansen i viltförvaltningen. Att miljösidan vill göra de kan man förstå. Men jag är ytterst tveksam till att skog och jordbruk har något att tjäna på en svag jägarkår. Istället innebär ett försvagat jägarintresse att brukarsidan – som helhet – blir svagare.  Frågan är vem som tjänar mest på det?

När skogsföreträdare angriper jägarna är det ofta med argument om att älgstammen är för stor, skadorna för omfattande och att förbundet inte vill begränsa älgstammen.
I dessa artiklar, med journalister som sällan har en 100-procentig insyn i hur förvaltningen fungerar, finns det nästan alltid en sak som missas – vem som har den reella makten.
Sedan det nya älgjaktsystemet infördes har markägarna utslagsrösten i älgförvaltningsgrupperna. De kan med andra ord tvinga igenom en högre avskjutning.
Men hur ser det ut i verkligheten? Är det stora konflikter kring nivåerna på älgjakten? Svaret är nej. Istället är det så att i uppåt 90 procent av alla älgskötselgrupper i landet är överens. Det finns ingen konflikt hur mycket älg som ska fällas.
Sett ur ett sådant perspektiv är det inte större samarbete eller gemensam förståelse om problemen som måste utvecklas. Istället är det sans och balans i uttalandena från jägare och markägare som behövs.
En intressant fråga är om skogsdebattörerna har majoriteten av markägarna med sig? Den forskning vi har tillgång till rörande vilt och betesskador pekar nämligen på motsatsen.

Jordbruksdebattörer i södra Sverige bankar också på jägarna, men då är det främst vildsvin och utfodring som används som slagträ. Jag har berört frågan i tidigare blogginlägg. Men jag drar några argument – en gång till.
Självklart kan markägarna stoppa utfodring och kräva minskande vildsvinsstammar. Det är bara att de bestämmer sig och agerar. De har makten att göra detta.
Problemet är att de inte är överens. Och markägarorganisationerna vill inte tvinga sina medlemmar.
Alla som tänker, åtminstone några sekunder på frågan, inser att jägarna inte klarar att lösa frågan på egen hand. Det måste till ett samarbete. Det har förbundet tjatat om under lång tid.

Jag tycker att vi jägare ska vara en aning självkritiska. Vi har nämligen bidragit till att fördjupa konflikterna inom brukarkollektivet. Kanske inte medvetet, men vår argumentering har kunnat tolkas som om vi inte bryr oss, som att vi är ovilliga att ställa upp.
Så är det naturligtvis inte.
Vi har en viktig roll i att förvalta viltet. Det ansvaret måste vi ta, fullt ut. Och då krävs det ibland att sänka antalet djur – även om vi gärna skulle vilja ha mer jaktbart vilt. Viltförvaltningen måste nämligen hänga ihop med allt hållbart brukande, som även omfattar villkoren för jord- och skogsbruk. En helhet som är bra för samhället.
Det vi säger och hur vi agerar påverkar hur allmänhet och vår omgivning tolkar våra intentioner.
I konflikterna med jord- och skogsbruk har vi alla en skuld för att ha trissat upp debatten.

Men kom ihåg!!!, försöker vi maximera viltstammarna in absurdum kommer konflikterna – var så säkra. Det samma gäller jord- och skogsbruket. Försöker de maximera produktionen och inte ta hänsyn till vilt, biologisk mångfald och allmänhetens tillgång till naturen skapas en grogrund för bråk, krav på lagstiftning, överklagningar i domstol och så vidare.

I takt med att urbaniseringen fortsätter blir det allt fler människor som inte förstår och därför ifrågasätter grundprinciperna för jakt, fiske, skogs- och jordbruk.
Eftersom de har liten eller ingen faktabakgrund fylls deras beslut med något annat – känslor. De som känns rätt blir avgörande för vad man tycker i en viss fråga.
Samtidigt matar miljörörelsen dessa trender med argument, opinionsbildning och propaganda.
Som en konsekvens av detta höjs allt oftare röster om att Sverige borde försvaga ägande- och brukanderätten. Makten över naturen ska flyttas till någon annan, oavsett vilka effekter det får för biologisk mångfald, arbetstillfällen eller nationalekonomi.
Alarmklockan borde ringa. Vi har stora gemensamma utmaningar framför oss.
Om vi fortsätter att lägga kraften på att bråka med varandra lämnar vi spelfältet helt öppet för de som vill rasera dagens system. De kan lugnt och stilla flytta fram sina positioner. Samtidigt står vi i ett hörn av planen och bankar på varandra på olika debattsidor. Detta gör vi trots att vi vet att det är vi gemensamt som äger såväl problemen som lösningarna på vilt/skog/odlande-problematiken.

Vi som vill ha ett hållbart brukande av naturresurserna måste gräva ned stridsyxan. Vi måste hitta en väg tillbaka till en ökad förståelse för varandras problem och möjligheter. Därtill måste vi bli bättre på att förstå varandras olika roller, ha respekt för våra olikheter och olika mål. Men samtidigt måste vi ha viljan att hitta kompromisser och lösningar som inte bara är bra för min organisation eller del av brukandet.
Vi brukare måste höja blicken ifrån det kortsiktiga till en långsiktiga. Vi måste hitta en strategisk plan för hur brukandet ska se ut i framtiden – och som samhället accepterar. I denna plan måste vi klargöra hur vi ska samverka och lösa konflikter för att våra produkter och brukande ska vara konkurrenskraftigt i en internationaliserad värld.  Vi måste bli bättre på att hitta lösningar som fungerar och accepteras.
Jag är säker på att alla ser hoten mot brukandet. Det är dags att agera. För om inte vi själva bestämmer oss hur framtidens brukande och naturförvaltning ska se ut kommer någon annan att göra det åt oss.
Är det någon som tror att vi kommer gilla det resultatet?

Varför anses jaktkunskaper vara belastande i en Viltförvaltningsdelegation. Foto Magnus Rydholm

Miljöminister Karolina Skog (MP) ändrade sammansättningen av Viltförvaltningsdelegationerna. Officiellt är det en uppgörelse mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet som har gjorts.
Kritiken mot beslutet har varit hård från jordbruket, fårnäringen, skogen och jägarna. Och det ska den vara. Det här är inte bara dumt, det är faktiskt dummare än så…

När den förra regeringen införde Viltförvaltningsdelegationerna (VFD) ville man säkerställa att förutsättningarna för brukandet skulle vara goda. För täta viltpopulationer eller onödiga byråkrati skulle inte omöjliggöra eller försvåra för jord- och skogsbruk. VFD var ingen eftergift till jägarna. Det var ett beslut för att föra ned bestämmandet om jakt och viltförvaltning till regional nivå – och till en bred sammansättning av intressen. Besluten skulle fattas nära de människor som påverkades. Delegationerna skulle borga för en sund förankring i länen och ett ökat jakttryck där det fanns problem.

När miljöministern nu ändrade sammansättningen så löd förklaringen att det ska bli bättre balans. Jägarintresset ansågs vara för starkt.
Nu har jägarna bara ett mandat. Det är inte där skon klämmer, utan problemet är att delegater som företräder skogsbruk, fiske, politik med mera också är för en aktiv viltförvaltning. En hel del av dessa företrädare jagar säkert också.
Obalansen ligger således inte i fördelningen av olika mandat utan vilka personer som sitter i VFD och vilka intressen dessa människor har – att de har kunskaper om jakt.

Ingen sund politiker kan med förståndet i gott behåll vilja begränsa människors frihet och möjligheter att ha åsikter. För i den stunden gör de ingrepp i demokratins grundvalar, vilket borde vara ett politiskt självmord.
Låt oss hoppas att ingen i riksdagen har några sådana ambitioner.
Regeringen kunde alltså inte förbjuda delegater i VFD från att jaga, gilla kött eller att ha mamma som hämtar sitt kött från skogen. Regeringen kunde heller inte begära att partierna skulle nominera människor med förutbestämda åsikter. Kvar fanns då att ändra sammansättningen i delegationen.
Två nya delegater infördes och därmed också balans.
Slutet gott, allting gott? Nixpix.

I en värld där Donald Trump och Brexit visar på en bristande tilltro till såväl makteliten som journalistiken känns agerandet faktiskt provocerande. I stort sett ingen – utom miljöorganisationerna – har tyckt att VFD fungerat dåligt.
I de remissvar som regeringen haft som underlag för beslutet säger nästan alla länsstyrelser att det fungerar bra. Det har naturligtvis funnits synpunkter och förbättringsförslag. Men inte någon egentlig kritik mot sammansättningen eller balansen.
Varför kräver då Miljöpartiet en förändrad sammansättning av delegaterna i förhandlingarna med Socialdemokraterna? Det finns för mig bara en vettig förklaring. Politiken anses ibland vara viktigare än både sak, fakta och verklighet.

Låt oss vara ärliga. Frågan om VFD är naturligtvis en skitsak för de allra flesta i landet. Majoriteten har inte ens noterat att det finns något som heter Viltförvaltningsdelegation – ännu mindre att sammansättningen har ändrats. Och även om alla i landet använt just denna förordning som högläsning på julafton hade få brytt sig.
Det stora problemet är att liknande saker händer i andra sakområden också. Sakta, men säkert växer kritiken mot våra folkvalda och journalistiken som inte klarar förklara eller visa den bild som människorna ser. Politikerna beskylls för att inte se människornas vardag, inte se deras verklighet, inte förstå vad som händer i vårt avlånga land.
Men tro mig, de gör de visst.
Men i det komplicerade samhället, med ett knepigt parlamentariskt läge och höga politiska ambitioner om förändringar så stupar ofta de goda ansatserna för byråkratiska, ekonomiska, parlamentariska och juridiska krokben.
Kan man inte ge guldgröna skogar till sina väljargrupper försöker man tillfredsställa i alla fall några med ett litet köttben. I slutänden blev det kanske bara en liten formulering i en förordning eller något annat obetydligt som partierna orkar baxa igenom.
Tro nu inte att jag ens för en sekund riktar någon kritik mot enskilda politiker. Det skulle aldrig falla mig in. Istället konstaterar jag att politiken – som helhet – inte klarar av att hantera komplexiteten i samhället. Och det måste till ganska drastiska åtgärder för att rätta till problemet.

Men nu tillbaka till kärnfrågan. Ingen klok människa tycker att det är fel att lärare har kunskaper i pedagogik, att piloter har ett hum om hur man landar ett flygplan, att läkare har några högskolepoäng i medicin eller att en bilförare har körkort. I Sverige högaktar vi kunskap och fakta. Vi utbildar oss för att få rätt kunskaper för arbetet. Och det är våra kunskaper som ska vara det avgörande vad vi får för arbete. Det är lite av den svenska modellen.
Men med miljöminister Karolina Skogs önskan om balans i VFD faller hela detta resonemang.
Kunskap om jakt och viltförvaltning är plötsligt besvärande i ett regionalt organ som ska besluta om – just det –  jakt och viltförvaltning.
Någon bra förklaring på varför det är fel att ha kunskap om det man ska besluta om har jag ännu inte sett. Fram till dess anser jag att ändringen är både dum och provocerande.

Djurrättsaktivister och jaktsabotörer anfaller hänsynslöst enskilda jägare både på nätet och under praktisk jakt med hat och lagvidriga metoder. Det är förkastligt.
Men nu har debatten på sina ställen ballat ur fullständigt från båda håll.

Ingen vinner på att debatten skenar iväg i ett stort känslokaos baserat på hat. Foto: Madeleine Lewander

Vissa jaktförespråkare går ut i debatten och beter sig på ett sätt som är oacceptabelt. Hatet flödar åt båda håll och på sina ställen har alla sidor tappat greppet fullständigt.
Till alla er som låter saklösa hatkänslor och personangrepp mot jaktsabotörerna fullständigt ta över: SLUTA!!! Ni förstör för alla oss andra jägare! Det är inte okej att bete sig som ni gör!
När ni tungt faller ner på samma bottenlåga nivå som jaktsabotörerna och enbart låter svarta känslor styra gör ni alla jägare en otjänst. Hat hjälper ingen av oss!
Den som hatar vinner inget.
Så balla inte ur!!
Vi jägare måste hålla debatten saklig. Vi är de enda som gör det. Vi har fakta och vi har rätten! Vi står för jakten och är stolta! Vi har varandra, vår natur, vårt fantastiska intresse och naturligtvis våra underbara familjemedlemmar och bästa  jaktkompisar, alltså våra hundar, med oss hela vägen.
Jakten behövs! Det måste vi visa med fakta. Det är klart att det finns känslor med i bilden men låt dem inte ta över!

Mahatma Gandhi, förespråkare för ickevåldsprincipen sa:
“Öga för öga” gör hela världen blind.
Låt oss inte falla i den fällan utan  förbli dem vi är, laglydiga, naturälskande människor som älskar och värnar vilt och natur. Och argumenterar med fakta, sakligt och kontrollerat.

Stövartiken Axa skräms från vetttet av ett gäng djurrättsaktivister med ”mistlurar” som omringar henne i skogen under Räv-SM. Hon avbryter sitt drev och springer skräckslagen tillbaka till sin husse. Way to go, puckon!

schillerstovare_bl

Att sabotera en laglig verksamhet som jaktprov underminerar hela vårt rättssamhälle. Foto: Pixabay

Uppståndelsen kring försäkringsbolaget Agrias stopp av sponsringen av Räv-SM har nu alltså fått den eländiga konsekvensen att några mindre intelligenta personer tagit sig rätten att sabotera själva arrangemanget. Det går att följa det hela här.
Gör man så har man inte fattat någonting. De här sabotörerna är ett hot mot allt det vi kallar demokrati.
Det är inte genom sabotage vi försöker ändra lagar i det här landet!
Det är däremot genom sabotage vi urholkar hela vårt rättssamhälle och skrämmer människor till tystnad och underkastelse.

Att anse att den egna åsikten står över alla andras, att köra över demokratiskt fattade beslut är så fundamentalt fel. Så kan vi inte leva, då slutar samhället att fungera, det borde sabotörskrällena fatta utan att ens tänka efter!

Utdrag ur liverapporteringen från Räv-SM på lördagen. Axa återvände skräckslagen till sin husse.

Utdrag ur liverapporteringen från Räv-SM på lördagen. Axa återvände skräckslagen till sin husse.

Det här handlar om lagbrytare med en fullständigt snedvriden inställning till vad som är rätt eller fel. De går att likställa med vilken inbrottstjuv, rånare eller rattfyllerist som helst.
Alla vettiga människor, oavsett inställning till rävjakt, måste ta avstånd från detta!
De angriper inte bara en enskild aktivitet, de angriper oss alla, varenda en i det här landet som tror på demokrati och inte diktatur.

Börjar alla ta lagen i egna händer är vi riktigt illa ute. Då faller samhället samman.

Att anse sig själv stå över alla andra, över demokratiskt fattade beslut är samma sak som att sparka demokratin i arslet.
Det här kallas ekofascism och totalitarism. Googla på orden, resultaten är inte upplyftande men stämmer fullständigt in på det som händer på Gotland i detta nu.

Bortsett från de saboterande dumskallarna i denna fråga funderar jag också över detta att ta ansvar för sina åsikter.
Har jag ett ansvar att ta reda på hur saker och ting egentligen förhåller sig innan jag börjar trumpeta ut slagord? Eller är ansvaret någon annans?
Är det jägarnas fel att kreti och pleti inte har en aning om hur exempelvis stövarjakten efter räv och Räv-SM går till när de som ogillar detta trumpetar ut sina åsikter med stora utropstecken?
Eller är det den som håller i åsiktstrumpeten som har ansvaret?

Svaret är självklart. Att skaffa sig kunskap och bakomliggande fakta innan man börjar sprida åsikter som riskerar att skada andra måste naturligtvis vara varje människas ansvar.
Det som nu skett i Räv-SM-frågan är också ytterligare ett av tusentals gyllene exempel på hur storstadsnormen tvingas på landsbygden. Fullständigt och skoningslöst. Oavsett hänsyn till rätt eller fel.

Idag verkar åsikt väga tyngre än fakta. Bara det är nedstämmande. Många som redan har sin åsikt klar skiter i fakta, för börjar de blanda in fakta kan de kanske inte tycka som de gjort tidigare. De måste lämna sin trygga likasinnade och  ryggdunkande grupptillhörighet.
Faktaresistens är dessutom hyckleriets moder.
För hur tänker en människa som kallar jakten djurplågeri och samtidigt gärna tuggar dansk fläskkotlett inköpt vakuumförpackad i affären? Eller petar i katten geleiga köttbollar från nyöppnade burken? Eller som, ve och fasa, tvingar i sin katt eller hund veganmat?
Ingenstans, inte i ett enda inlägg som jag läser i sociala medier, har någon av dessa rävjaktshatare visat att de förstått vad Räv-SM eller rävjakt i Sverige innebär.
Fakta saknas. Det är bara ett enda stort känslobajsande.
Ingen, inte en enda kotte, motiverar sitt ställningstagande med något annat än känslor baserat på faktaresistent djurrättspropaganda.

Djurplågeri! Djurrättsorganisationerna kastade ut sina agnade krokar. Och de som inte har en aning om vad jakt är svalde allt i en enda tugga.
Informationen bakom kan vi hantera, vi kan alla bli bättre på att ta till oss fakta och att själva informera.

Men det som nu händer, när våra grundläggande demokratiska rättigheter, det som vi är uppväxta med och som sitter i ryggraden, en förutsättning för ett fungerande samhälle, när allt detta sätts ur spel då måste alla protestera.
Annars är vi, oavsett inställning till jakt, riktigt illa ute.