Taggarkiv: Jägareförbundet

I minnena föds längtan

, , , , •

 

Att ta med barn på jakt kan skapa värdefulla minnen som betyder allt för både jägaren och barnet, menar Magnus Rydholm i blogginlägget. Foto Hanna Oscarsson

 

Vi människor formas av både arv och miljö. För att förstå och förklara hur vi blir en del av vår omgivning brukar man inom sociologin prata om primär och sekundär socialisation. Inom den primära socialisationen sätts en grundstruktur, vilket sker när vi är små barn. Den sekundära börjar i tidig skolålder. Då lär vi oss tolka och agera med vår omgivning och lär oss tillämpa olika rollmönster, spelregler och förstå rollspecifik kommunikation. Just därför bär många av oss med sig starka minnen från fem- till åtta-årsåldern. Det var då vi började förstå olika roller – och vilka vi var.

Låt mig berätta ett par små berättelser som fastnat djupt i min minnesbank.
Mitt första minne av jakt var när jag, min bror och pappa åkte ut i skogen för att träffa min farfar, som inte såg någon som helst anledning att hålla sig hemma bara för att barnbarnen kom på besök. Jag var cirka sex år gammal.
Vid kanten av en grusväg, med en stenmur som vindskydd, hade de satt sig och åt smörgåsar och drack kaffe. Hunden var kopplad och stämningen hög. Det var mysigt och tiden stod stilla.  Det var vi. Bara vi, långt ut i skogen. Lugnet, känslan och gemenskapen fastnade.
Ett par år senare fick jag följa med farfar på rådjursjakt.

”En egen ryggsäck med varm choklad och en ny kniv hängde i bältet. Stolthet omgärdade hela min gestalt.”

Att stå still och vara tyst, var inte något jag behärskade. Så när drevern tog upp förklarade farfar snabbt:
– Om du står här kan du röra dig och prata, du kan tälja på en pinne. Ibland kommer rådjuren just här.  Om du stannar här kan du skrämma dem till mig. Jag står bara 100 meter bort, längs stigen.
Sedan försvann han.

Där stod jag, med kniven i ena handen. Lite rädd, men samtidigt uppspelt. Allting var ju så spännande. Hundskallen kom närmare. Det prasslade i skogen. Rädslan ökade.
Jag hoppade så högt jag kunde för att se över ris och buskar. Jag täljde på en pinne och småpratade för mig själv. Jag hade fått en roll i jakten. En väldigt viktig sådan om du frågade den sexårige pojken, som inte förrän några år senare insåg varför han skulle stå ensam, 100 meter från sin farfar.
Hunden kom aldrig fram till pojken. Drevet svängde cirka 100 meter framför honom. Men strax efteråt small det ett skott. Utan att tänka sprang pojken åt hållet där hans farfar hade försvunnit. Mannen stod en liten bit bort och log när han kom springande.
– Det var Helmer som sköt, sa han. Du skrämde rådjuren lite för långt. Men det var du som gjorde att jakten gick bra.
Självkänslan växte. Jag var inte längre en pojk, jag hade blivit en jägare.

När jag idag över 50 år senare går förbi platsen återkommer minnena. Kniven har jag kvar. De gamla jaktkamraterna är döda sedan länge.

”Jag den enda som lever idag. Med mig dör minnet av den historia som jag just berättade.”

Så är det överallt i landet – och världen. Minnena som betyder så mycket för oss som var med är så tidsmarkerade att de efter bara 50 år kan vara borta för alltid. En händelse som många gånger diskuterades och roade de sex personerna som var med. En jakt som formade en pojke finns snart inte i någons minne. Händelserna suddats sakta bort, för evigt.
Oftast blir våra hågkomster något som bara vi själva förstår. Vi som var med – men ingen annan – har bilderna, sammanhanget och därmed förmågan att värdesätta och uppskatta händelsen. Om man inte var med så förstår man inte.

Våra minnen innefattar inte allting som inträffat under våra liv. Vi glömmer det mesta. En del finns lagrat i vårt undermedvetna och kan plockas fram. Men de är främst saker som verkligen betytt något som fastnar. Allt är dock inte positivt. Men även de negativa sakerna har format oss.
Många av minnena utgör ljusglimtar i vår golgatavandring mot det oundvikliga slutet.  De utgör viktiga element till något som vi alla söker – lycka. Därför förtjänar de att berättas – levandegöras. Kanske inte för alla andra, men i alla fall för oss själva. De betyder ju så mycket, för dig och de som var med.

Notera att det är i dessa små ögonblick som vår längtan efter fler minnen föds. Att få återuppleva något som är värdefullt och meningsfullt, att skapa ett nytt minne som kan bevaras ömt och djupt i hjärnans obegripliga bibliotek.
För det är i våra små förnimmelser av gångna tider som jaktlusten börjar att gro. Längtan spira.  Vi minns spänningen, hundarnas drev, skratten, gemenskapen.
Oavsett om dessa är gamla eller nya är de värdefulla och betydelsefulla. Hågkomsterna ger förklaringar till vilka vi är – och förståelse varför vi blev som vi blev.
Längtan för mig handlar oftast om jakt, natur, hundar, vilt och gemenskap.
Jag är nämligen formad – socialiserad – på det sättet. Och det först då känner mig komplett och hel – och i kontakt med min egen historia. Så viktiga och betydelsefulla kan några enskilda händelser vara för ett litet barn. Dessa minnen kan prägla och guida dig i ett helt liv.

av

Stopp! EU-tjänstemän sidsteppar politikerna

, , , , , •

Ska vi acceptera att EU-tjänstemän rundar politikerna. Jag gör det inte, menar Magnus Rydholm i ett blogginlägg. Foto Mostphotos (montage)

Nu är det allvar. EU-kommissionens tjänstemän driver en process där man ska tvinga alla medlemsländer till att följa rekommendationer från EU – utan att man ger parlamentet eller ministerrådet möjligheter att besluta i ämnet. Agerandet av tjänstemännen utmanar på alla tänkbara sätt de demokratiska spelreglerna, vilket borde få alla att vråla: Stopp, vad sysslar ni med.
Men myndigheten som representerar Sverige är, enligt uppgifter, helt tyst.

Frågan gäller fåglar och jakt. För mig som jägare är den därmed viktig. Men när man sidsteppar de viktigaste principerna för demokratin blir jag skogstokig. Som vanligt när det handlar om EU är frågan komplicerad. Men jag ska försöka beskriva ämnet så att alla förstår vad som pågår.
EU:s sätt att hantera fåglar och jakt är främst ett direktiv som heter Fågeldirektivet. Detta antogs 1979 och beskriver vilka arter som ska skyddas och vilka som är jaktbara. Då hade EU nio medlemsstater. Idag är det 27. För fåglarna har det hänt en hel del. Vissa arter har det gått bra för medan andra har minskat i antal.

EU-kommissionen vill inte öppna och göra om direktivet. I stället vill man göra en insats för de fågelarter som minskar i antal (noterbart är att man inte diskuterar att tillåta jakt på arter som ökar). Därför har EU-kommissionens tjänstemän startat en process för att öka kraven på fakta för de olika arterna som ska jagas. Vi snackar en markant ambitionsökning. Och för att få länderna att köpa denna process så har den presenterats som ”rekommendationer”. Detta har medfört att ländernas myndigheter som ingår i arbetet har accepterat processen, som därmed också de facto blir tvingande eftersom det handlar om en hållbar förvaltning av naturen.

Listiga EU-byråkrater fintar helt enkelt bort myndigheterna, även med stora textmängder som myndigheterna får tillgång till ett par dagar innan mötena, som inte hinns att läsas eller utvärderas.

Grundprinciperna i överenskommelsen (mellan EU-kommissionens tjänstemän och myndigheterna) är att det ska krävas utvärderingar på EU-nivå som följer en långtgående försiktighetsprincip och med krav på omfattande fakta för att jakt på vissa fågelarter ska få förekomma. Om ett eller några EU-länder saknar fakta om en viss fågelart kan det innebära jaktförbud i alla länder. Krav på statistik, fakta och byråkrati och förskjutning av makt.

Grundprincipen är lite förenklat att det måste finnas bevis för att jakt inte påverkar stammen negativt – i alla EU-länder. Denna ”gentlemens agreement” mellan EU-kommission och de olika myndigheter som administrerar jakten i medlemsländerna kommer att påverka vilka fågelarter som får jagas i Europa. Och det blir inte rekommendationer i slutänden. Det kommer att bli krav. Besluten om fågeljakt flyttas således från Sverige till Bryssel – utan att ett enda politiskt beslut har klubbats i demokratisk ordning.

Ett av problemen är att processen primärt fokuserar på jaktens effekter på fågelarterna, inte vilka andra orsaker det kan finnas som gör att arterna minskar i antal. Helt självklara saker som klimatförändringar, brukandet av jord och skog, rovdjur, sjukdomar, jakt i förhållande till naturlig dödlighet och mycket annat saknas.

Låt mig ta ett exempel. Rapphönan i Sverige är en art som ska diskuteras i höst. Denna fågel hade troligtvis inte funnits i Sverige om inte ett antal jägare och markägare i Skåne, Gotland och Öland hade gjort insatser så att det finns miljöer där fåglarna kan föda upp sina ungar. Det är så att säga en förändrad markanvändning som gjort att fågeln har det tufft.
Om jakten skulle förbjudas finns det en stor risk att insatserna skulle avta eller upphöra. Effekten av ett jaktförbud skulle alltså bli den motsatta – mot vad EU vill uppnå. Dessa insikter får alldeles för lite utrymme i EU:s sammanträdesrum.
Myndigheten som representerar Sverige är Naturvårdsverket. Enligt uppgifter jag har fått från initierade källor i Bryssel ger myndigheten tysta medgivande till att fortsätta processen. Naturvårdsverket bestämmer inte ens över jakttiderna i Sverige, det gör regeringen. Så hur myndigheten kan ge tysta medgivanden förstår jag inte.

Men den riktig allvarliga saken är faktiskt inte att vi skulle få jaktförbud på ett stort antal fågelarter. Utan att processen (eller agerandet) tillåts. Om tjänstemän i Bryssel tillsammans med myndigheter, som Naturvårdsverket, hittar på processer och regler som inte passerar de människor vi har röstat fram för att fatta just sådana beslut rämnar systemet. Vi får en skendemokrati och ett ämbetsmannastyre. I det här fallet så sidsteppas politiker i både EU och i Sverige. De får inte rösta eller säga sin mening. Allting växer fram vid sidan av de formella beslutsvägarna.
Om denna typ av tjänstemannaagerande förekommer i jaktliga sammanhang blir följdfrågorna: Sker detta inom andra områden också? Bryr sig inte tjänstemännen om att EU ska byggas på demokratiska grundvalar? Vet de folkvalda om vad som sker?

Jag uppmanar därför alla politiker – oavsett partifärg – att reagera omgående. Processer som rundar de folkvalda ledamöterna ska inte få förekomma, varken i Sverige eller EU. Därför behövs åtgärder. Kraftiga sådana
Det är EU-val söndagen den 9 juni. Om folket ska lockas till valurnorna behöver vi vara säkra på att de personer vi röstar på också får bestämma. Annars är ju hela valet meningslöst.

Fakta: Följande fågelarter omfattas i processen

  • Alfågel (Clangula hyemalis)
  • Svärta (Melanitta fusca)
  • Brunand (Aythya ferina)
  • Vigg (Aythya fuligula)
  • Årta (Spatula querquedula)
  • Skedand (Spatula clypeata)
  • Bläsand (Mareca penelope)
  • Stjärtand (Anas acuta)
  • Fiskmås (Larus canus)
  • Havstrut (Larus marinus)
  • Strandskata (Haematopus ostralegus)
  • Tofsvipa (Vanellus vanellus)
  • Brushane (Calidris pugnax)
  • Enkelbeckasin (Gallinago gallinago)
  • Rödbena (Tringa totanus)
  • Ejder (Somateria mollissima)
  • Rapphöna (Perdix perdix)
  • Järpe (Tetrastes bonasia)
  • Orre (Lyrurus tetrix)
  • Dalripa (Lagopus lagopus)
  • Tjäder (Tetrao urogallus)
  • Sädgås (Anser fabalis)
  • Gråtrut (Larus argentatus)
  • Skrattmås (Larus ridibuntus)
  • Småskrake (Mergus serrator)
  • Sothöna (Fulica atra)
  • Kricka (Anas crecca)
  • Råka (Corvus frugilegus)
  • Rödspov (Limosa limosa)
  • Moripa (Lagopus lagopus hibernica)
  • Bergand (Aythya marila)
  • Storspov (Numenius arquata)
  • Svartsnäppa (Tringa erythropus)
  • Stenhöna (Alectoris graeca)
  • Rödhöna (Alectoris rufa)
  • Turturduva (Streptopelia turtur)
  • Klipphöna (Alectoris barbara)
  • Sånglärka (Alauda arvensis)
  • Rödvingetrast (Turdus iliacus)
  • Vaktel (Coturnix coturnix)
  • Vattenrall (Rallus aquaticus)
  • Stare (Sturnus vulgaris)

av

Inte säkert att du får vara i fjällen i framtiden

, , , , , •

Ska alla eller bara vissa få vistas i fjällen i framtiden? Renmarksutredningen kan leda till att allemansrätten urholkas. Foto Michael Erhardsson/Mostphotos

 

Ska alla i Sverige ha samma möjlighet att vistas i fjällen? Tycker du att frågan verkar tillspetsad och vinklad? Det är den inte. Renmarksutredningens uppdrag handlar om just detta. Låt mig försöka förenkla och ge en förklaring till varför allemansrätten kan sättas ur spel i fjällvärlden.

Det stora och verkliga misstaget skedde när själva utredningsdirektivet formulerades. Då lades grunderna för vad utredningen ska komma fram till. Jag skummade igenom detta idag och blev lika mörkrädd som när direktivet blev offentligt i maj 2021. Redan titeln på utredningen räcker för att förstå vad utredningen ska komma fram till: ”En ny renskötsellagstiftning – det samiska folkets rätt till renskötsel, jakt och fiske”. Läs gärna om titeln. Den säger en hel del.

Titeln invaggar folk i falsk trygghet, att det bara handlar om renskötsel, jakt och fiske.

Dessa ämnen ingår förvisso, men resultatet av utredningen kommer att beröra stora delar av befolkningen och kanske en tredjedel av landets yta.

Läser man utredningsdirektivet så inser man snabbt att innehållet berör i princip allting i fjällen, men även angränsade områden som kan ägas av privata markägare. Jakt- och fiskefrågan är marginell och handlar i princip bara om upplåtelserätt och ifall jakträtten gäller allt vilt, inte bara småviltjakt. Som jägare räcker detta för att pulsen ska gå upp.
Men det finns något annat som är gör mig fullkomligt kallsvettig.

Renmarksutredningens diskussioner och förslag kan komma att urholka allemansrätten i hela fjällområdet.

Redan idag kan samebyn (en ekonomisk förening för alla renskötare) ha rätt till skadestånd om renskötseln får en avsevärd påverkan av någon eller något. Med sådana regler är det inte konstigt att många renskötare hävdar att renarna störs av i princip allting.
De flesta av oss vet att djuren oftast – på sin höjd – lyfter på huvudet och tittar på människor som passerar. Så störningskänsligheten verkar inte vara så stor som många hävdar. Som stöd för denna lilla egenkonstruerade betraktelse kan jag notera att renarna inte verkar vara lika störningskänsliga när de har skeppats iväg långa sträckor till vinterbetet, där det finns betydligt mer människor än i fjällen. Jag är ingen expert på renar, men att renarna skulle vara mer störningskänsliga på vissa platser än andra känns konstigt.
Ursäkta, nu tappade jag tråden.
Dagens lagstiftning gäller alltså avsevärd störning av renskötsel, vilket inte får ske. Då kan renskötseln ha rätt till skadestånd. ”Avsevärd störning” kräver mer än att du vandrar eller fiskar i närheten av renar. Gruvor och vägar kan däremot säkerligen utgöra en avsevärd störning.

Det som nu sätter allting på sin spets – och är riktigt allvarligt – är att utredningen vill ändra begreppet ”avsevärd störning” till ”ringa störning”. Ringa störning kan definitivt omfatta jakt, vandring och skogsbruk. Skulle detta gå igenom är det allvarligt läge. Då finns en stor risk att allemansrätten urholkas rejält. För alla.
Allemansrätten undantar – som ni säkert vet – vissa områden där man inte får vistas. Till exempel får man inte gå på odlade fält. Med begreppet ”ringa störning” kan hela fjällvärlden anses vara ett område för renskötsel, som trumfar allas rättighet att visats där. Renskötseln skulle kunna få makten att bestämma när och var man får vandra, jaga och fiska – om man ens får tillstånd.
Detta är synnerligen allvarligt.

Fjällen kan bli ett område där renskötseln går före allting annat.

För mig som bor i södra Sverige utgör begränsningen av allemansrätten i fjällen inget större problem. Jag har gott om natur runt huset. Men för alla som bor i fjällkedjan vore detta ett dråpslag som skulle slå sönder deras vardag och fritid – och i många fall deras liv. Ingen svampplockning, promenader med hunden eller skidåkning i naturen.
Varför skrev den dåvarande regeringen ett direktiv som upphöjer renskötsel till något som är viktigare än allt annat? Jag förstår det inte.
Självklart är renskötseln viktig. Men är den – på allvar – viktigare än att vi har ett land som håller ihop och utvecklas i takt med samtiden? Eller ett land där människor har samma möjligheter och rättigheter?
Jag kan med andra ord inte förstå hur de politiker som sitter i den parlamentariska gruppen tänker. Några partier har visserligen reserverat sig mot delbetänkandet. Men majoriteten är för. De verkar uppenbarligen gilla förslagen.

Som alla vet till finns det i fjällvärlden stora naturresurser som landet behöver. Företag inom exempelvis gruvnäring, energiproduktion och skog är så betydelsefulla för landet att man räknar i nationalekonomiska siffror. Att äventyra möjligheten för att kunna ta tillvara naturresurserna är ett enormt risktagande där insatsen definitivt är större vad gemene svensk vet om. Låt mig vara övertydlig. Som ni förstår handlar utredningen enbart om renskötsel, jakt och fiske. I förlängningen är det istället en fråga om vilket samhälle vi ska ha.
En inte alltför djärv tanke är att all form av industri, turism och jakt skulle kunna utgöra en ringa påverkning på renskötseln. I så fall behöver staten behöva betala skadestånd – om vi ens får ta tillvara de naturresurser som är med och bygger landets välstånd. Kan verkligen renskötseln vara så viktig att den får äventyra landets framtid?
Jag förstår inte.

Renmarksutredningen handlar alltså i väldigt liten omfattning om jakt. Istället läggs tyngdvikten vid renskötselns rättigheter, maktmöjligheter och pengar – stora pengar.

Just därför behöver Renmarksutredningen läggas ned.

Direktivet är för snävt och handlar nästan enbart om att stärka renskötselns rättigheter – inte skapa ett system som är bra för alla.
Framtiden för hela fjällvärlden är inte något som ska äventyras av partipolitiskt dribblande. Detta är en fråga som i slutänden berör oss alla. Då måste politiken visa storsinthet och välja en långsiktig väg som är bra för landet, oavsett vilken partibeteckning de har. Jag menar alltså en blocköverskridande överenskommelse som håller i många år framöver.

Nu kommer vi till en av mina käpphästar. I en tid när alla människor ska behandlas lika oavsett ursprung kan inte staten göra motsatsen. Man kan inte ge en yrkesgrupp långtgående rättigheter som ingen annan kan komma åt.

Frågan som gång på gång kommer tillbaka är: Hur kan regeringen tillåta en utredning som ska ge renskötseln bättre möjligheter och förutsättningar på bekostnad av alla andras tillgång till fjällvärlden?

För mig är detta obegripligt.

Lagstiftningen för renskötseln behöver uppdateras och göras mer modern. Därför behövs en ny utredning. Men grundförutsättningen måste vara att tillgodose allas intressen av fjällvärlden. Att försöka hitta en lösning som är bra för staten, för renskötseln och för alla medborgare. En väg framåt som utgår från samexistens och samverkan. Något som enar landet och minskar konflikterna i området.
Allt annat är otänkbart.

Just därför behöver du, alla företag, föreningar, kommuner och organisationer sätta er in i utredningen och skicka in ett remissvar. Det är dags att protestera.
Remissvaret ska vara inlämnat senast 10 juni.

Läs mer:

Direktivet

Tilläggsdirektivet

Delbetänkandet

av /1 Kommentar

När jaktåret tog slut

, •

Ibland blir jaktåret något som definierar en början eller ett slut. Foto: Magnus Rydholm

 

– Kom. Vi sätter oss här inne i vardagsrummet, sa den gamle mannen.
Ända sedan jag som nioåring började följa med min farfar i skogen hade en kompis till honom funnits där.
Han hade inga egna barn. Kanske var det sorgen över detta som gjorde att han älskade barn.  Han gillade barnens naivitet och tokiga frågor. Han skrattade högt och hjärtligt, förstod att barnbenen ville röra sig när man stått på pass en lång stund. Han viskade klurigheter och gåtor när man var tvungen att vara tyst.
Han visade och berättade allt han hade lärt sig, om djur, jakt och människor. Pekade ut sina kantarellställen och bästa pass.

Han var rak i ryggen och en man som alltid höll ett löfte. Heder och pålitlighet var adelsmärken, som definierade honom som människa. Han levde i en tid när människans handlingar och agerande avgjorde vem man var – inte vad du själv ville att bilden skulle vara.
Varje jaktår berättande han några nya historier – om sitt privata och jaktliga liv. Det blev många skratt för han var duktig på att berätta.
Men plötsligt en dag i slutet av juni – många år senare – avslöjade han något som skakade om min värld. Han hade visat in mig i vardagsrummet. Jag hade bara varit där en gång tidigare. För då använde man inte vardagsrummet till vardags. Han satte sig i en fåtölj.
– Jag har varit jägare ända sedan jag som barn smög på orrspel med ett lånat salongsgevär. Jag är nu gammal och om några dagar är jag inte längre jägare.

Mannen som var en tredjedel av det lilla jaktlaget skulle sluta att jaga. Jag trodde först att han skämtade. Medan det tunna gråa håret låg i en välkammad sidbena darrade den kraftiga hakan lite. Hans händer var hårt knäppta över magen.
Beslutet att lämna jakten var stort, känslosamt och betydelsefullt för honom.
– Jag har tänkt på detta ett par år. Men nu har jag bestämt mig. Jag betalar inte något statligt jaktkort eller  något medlemskap i Svenska Jägareförbundet. Bägge slutar att gälla 30 juni. Därefter är jag ingen jägare längre.

Han försökte förminska effekterna av beslutet. Låtsades som det inte betydde något. Men hela hans kropp sa motsatsen. Hela sitt liv hade han sett sig som jägare. Om några dagar skulle han inte göra det längre. Hans självbild höll på att förändras och han gillade inte vad han såg.
Naturligtvis försökte jag få honom att tänka om. Men innerst inne visste jag att ett löfte till sig själv var lika viktigt som ett löfte till andra.
Jag försökte förklara att man kan vara jägare utan att jaga.
– I mina ögon är man det man gör. Du är bara snäll om du gör snälla saker. Du är inte snäll bara för att du var snäll tidigare. Det är dina handlingar som avgör vem du är, inte vad – eller vem – du vill vara.

Hans jägarliv tog slut i och med ett nytt jaktår började. Tomheten var stor i jaktlaget. Efter några år gav han bort sina bössor. Och han gladdes över att den unga jägaren – som fick bössorna – rapporterade om fällda rådjur och harar.
De två sakerna som definierade grundfundamentet för att vara jägare – jaktkortsavgiften och medlemskapet i Svenska Jägareförbundet – fick jag ärva.
Och en dag kommer mitt jägarliv att avslutas på samma sätt. Med stolthet att ha varit jägare i hela mitt liv, samt med sorg för att livet gick så fort.
Men fram tills den dagen är det jaktliga nyåret en högtidsdag. Det är ju dagen som talar om att jag är jägare – i ytterligare ett år.
Så det finns all anledning att fira – ett Gott Nytt jaktår.

av

Medlemsnyttan – större än vad du tror

, , , •

 

När Svenska Jägareförbundet diskuterar en höjning av medlemsavgiften så har jag fått frågan: ”Vad får jag för medlemsavgiften?”.
Min första reaktion var: ”Vet du inte det?”
Det borde väl vara självklart att alla medlemmar vet vad de får för ett medlemskap. Naturligtvis känner de till några saker, som jägarförsäkringen och Svensk Jakt. Men sedan satte jag mig ned och funderade. Och ju mer jag tänkte desto mer motiverad blev deras fråga. Det är ju långt ifrån självklart att alla känner till allt.

Därför tänker jag försöka svara på deras fråga med att rabbla upp all medlemsnytta jag kommer på (detta är inte en heltäckande bild, men den visar att medlemsnyttan är större än vad man tror). Och jag delar in det i några olika områden.
Så grattis alla medlemmar. Detta är lite ni får för medlemsavgiften:

Regional/lokal nivå:

  • Många förtroendevalda som ser till att det finns en blandad verksamhet för jägare där du bor.
  • De säkerställer att det finns Jägarexamenkurser, så att nya jägare utbildas
  • De jobbar för att du ska kunna träna skytte på skjutbanor, och att det finns utbildade skytteinstruktörer.
  • De har möten med länsstyrelse och kommuner så att viltförvaltningen i ditt län fungerar.
  • De har möten med skogsbruk och lantbruk.
  • De samordnar inventeringar av vilt och rovdjur.
  • De arbetar med avskjutningsrapportering så att vi kan följa viltstammarnas utveckling
  • De håller utbildningar – inom skytte, hund, jakt, fällfångst och mycket annat.
  • De ordnar jakter för marklösa jägare och nya jägare.
  • De arbetar med opinionsbildning.
  • De svarar på frågor från allmänhet och jägare.
  • De deltar i eller driver olika projekt för att utveckla jakt och viltvård.
  • De arbetar med trafikeftersök.
  • De deltar/samordnar/informerar och genomför viltförvaltning, exempelvis för älg, vildsvin, klövvilt och rovdjursförvaltning.
  • De driver regionala/lokala webbsidor/sociala medier för att informera jägarna.
  • De deltar i mässor och andra evenemang för att kunna möta medlemmar.
  • De deltar i nätverk för att säkerställa goda förutsättningarna för ungdomar och kvinnliga medlemmar.

Nationellt nivå:

  • Den driver jägarnas frågor mot politiker och myndigheter.
  • Den ser till att alla ordinarie medlemmar är försäkrade.
  • Den stödjer, samordnar och genomför forskning inom jaktens område.
  • Den ger ut Svensk Jakt, samt webbsidan svenskjakt.se
  • Den driver Jagareforbundet.se med tusentals sidor om jakt och vilt, plus sociala medier.
  • Den tar fram och utvecklar olika utbildningar för jägarna
  • Den svarar på frågor från politiken, myndigheter och allmänheten
  • Den har en opinionsbildning för en klok viltförvaltning och en hög acceptans för jakt.
  • Den tar fram erbjudanden till medlemmarna på exempelvis hundmat, försäkringar och annat.
  • Det finns juridisk rådgivning.
  • Den har en aktiv medlemsservice, som stödjer medlemmarna.
  • Den säkerställer att personal har spetskunskap i frågor som är viktiga för medlemmarna.
  • Den samordnar trafikeftersök, viltprovtagning, adaptiv klövviltsförvaltning och viltövervakning, skyttetävlingar.
  • Den stödjer regional organisationen med kunskap och material.
  • Den skapar information och kommunikation – internt och externt för att sprida kunskap.
  • Den arbetar med att skapa förutsättningar för natur-, biotop och viltvård.
  • Den skapar och håller utbildningar för förtroendevalda i förbundet.
  • Den deltar och driver projekt: exempelvis Fjällgås, Viltkött, Urban viltförvaltning, med mera.
  • Den utvecklar ny teknik för att säkerställa en modern och bra viltförvaltning, exempelvis Viltbild.se.
  • Den arbetar med och tillsammans med myndigheter för att visa upp jägarnas kunskap och betydelse.
  • Den utvecklar jakten och bevarar jaktkulturen.
  • Den påverkar beslut om jakttider och tilldelning – med fakta och forskning.
  • Den driver Våtmarksfonden.

Internationell nivå

  • Samarbetar med de nordiska grannländerna i Nordisk jägarsamverkan (NJS).
  • Samarbetar inom och med den europeiska jägarfederationen FACE på Europanivå, det vill säga alla länder som ingår.
  • Har en anställd i Bryssel för att bevaka EU.
  • Bevakar och deltar i olika organisationer för att bevaka den svenska jakten, exempelvis: CIC, IUCN.
  • Informationsspridning, opinionsbildning och påverkansarbete mot EU-kommissionen och EU-parlamentet.

Svenska Jägareförbundet finns med andra ord nästan vid varje viltväxel till EU-komplexet i Bryssel. I stort sett alla politiska beslut – samt myndighetsbeslut – har förbundet påverkat eller försökt att påverka.
Målet för de förtroendevalda och personalen är alltid att skapa medlems- och jägarnytta och vara en organisation som samhället och allmänheten har förtroende för. Vår kunskap och förhållningssätt ger oss ökade påverkansmöjligheter .
Men i detta arbete får man inte heller glömma bort att Svenska Jägareförbundet också är viltets ambassadörer. Vi vill att det ska finnas goda förutsättningar för alla vilda djur.

Ett medlemskap i Svenska Jägareförbundet är alltså en klok investering i jakten, viltet och naturen. Såväl i ett kort som ett långt perspektiv. För det finns ingen annan organisation som driver jägarnas frågor på ett så ambitiöst sätt.  Därtill är medlemsnyttorna fler och viktigare än vi till vardags lägger märke till.
Men det är ju bara en positiv bonus.

av

Är lösningen för fjälljakten adelsprivilegier och klansamhälle?

, , , , •

Kommer alla människor vara välkomna på lika villkor i fjällen i framtiden? Foto Mostphotos/JOAKIM MÜNZ

 

Tystnad råder. Ledar-, debattsidor och samhällsprogram på tv översvämmas inte av diskussioner kring Renmarkskommitténs arbete. Men det borde föras en livlig debatt. För frågan är mycket större och viktigare än vem som ska få jaga och fiska i fjällen.

Mitt framför våra ögon utreder svenska staten om landet ska införa en ny sorts adelsprivilegier.  Någon samhällsdebatt pågår inte. Det är tyst. Trots att utredningen sker öppet och enligt de principer som åligger en parlamentarisk utredning, så ser få vad som håller på att hända.
Orsaken till detta beror säkerligen på att – i detta skede – handlar allt om jakt och fiske. Men så är det inte. I slutänden handlar det egentligen om demokratiska grundvärden, grön omställning och samhällsekonomi. Men tyvärr är ämnet så komplicerat att få ser vad processen egentligen kommer att påverka.

Naturligtvis använder inte politiker ordet ”adelsprivilegier” när de diskuterar rensmarksutredningen. Ordet är inte politiskt korrekt. Men innehållet i liknelsen ger ändå ordet en ganska korrekt beskrivning för vad det faktiskt handlar om.
De gamla adelsprivilegierna där man delade in befolkningen i frälse och ofrälse har succesivt försvunnit. 1789 togs adelns rätt att jaga överallt bort. 1810 försvann skattefriheten för säterier.  Så sent som 1963 beslutades att fideikommisserna skulle mönstras ut.
Statens syn har under 1900-talet varit stark och entydig. För i takt med allmän rösträtt och kvinnors rättigheter har essensen av demokratins portalparagraf – alla människors lika värde – vuxit sig starkare i Sverige. Ingenting har fått bryta mot denna princip.

Privilegier som man bara kan få genom släktband har ansetts vara fel och orättvisa. Devisen om allas lika värde har vuxit sig starkare och viktigare. Alla orättvisor skulle minimeras och helst av allt städas bort.
Och i spåren av den politiska riktningen har samhället i stället byggt kollektiva värden. Att vi tillsammans skapar något gemensamt, som alla kan få del av. Detta har borgat för att alla få samma möjligheter, rättigheter och friheter. Då har egennyttorna fått ge vika för gemensamhets-nyttor. Kompromisserna har tvingat enskilda intressen till lösningar som gynnat fler. Vi-et har varit viktigare än jag-et.

Nu pågår en utredning som ska utreda ifall Samebyarna (som är ekonomiska föreningar kopplade till renskötseln) ska ha jakt- och fiskerätten på statens mark ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Ytan omfattar en tredjedel av landets yta.
Staten funderar alltså på man ska överföra en del av äganderätten, jakt- och fiskerätten, till 51 ekonomiska föreningar. Totalt finns det cirka 4000 renägare som ingår i samebyarna. Men det är under 100 personer som lever – och har sin huvudsakliga inkomst – av renskötseln. De andra medlemmarna har få renar, men får genom ägande av renar del av rättigheter som att köra skoter, bygga en renvaktarstuga, jaga och fiska.

I Talma sameby finns det ungefär 100 medlemmar. Området de nyttjar motsvarar en yta som är nästan lika stor som Öland och Gotlands yta ihop.
Alla förstår nog att de som personer som livnär sig på renskötsel behöver ha möjligheter att utföra sitt jobb. Men de som har få renar behöver naturligtvis inga sådana rättigheter. I stället handlar detta mest om privilegier för att kunna nyttja fjällområdet fullt ut. Medlemskapet – och i någon mån renägandet – i en Sameby ger rättigheter som ingen annan i lokalsamhället har. Och medlemskapet är kopplat till släktskap, vänskap och historia.
I invandrartäta områden brukar man kalla denna typ av sammanslutning: en klan. I renskötselområdet heter det sameby och är en ekonomisk förening. Där väljs medlemmarna in av de som redan finns i byn. Här skapas reglerna. Och de som har flest renar bestämmer mest.

Den statliga utredningen ska även lägga förslag på om samebyarna ska få rätten att upplåta jakten och fisket, på en stor del av landet yta. Det handlar som alla förstår om pengar, makt och ägande av rättigheter. Privilegierna kan alltså bli ännu mer omfattande än de som de redan har idag.
I ett längre perspektiv – och i framtiden – måste man beakta att detta också kommer att påverka möjligheterna till skogsbruk, näringsverksamhet, gruvdrift och energiproduktion. Ju starkare rättigheter renskötseln får, desto mer kan den påverka och stoppa olika näringsetableringar. Eller tjäna pengar på att tillåta verksamheter.
Det som staten idag utreder må vara – i storstadsbefolkningens synvinkel – en liten fråga. Men den kommer i förlängningen handla om hela nationens konkurrenskraft, den gröna omställningen och samhällsekonomin. Därför är den mediala tystnaden överraskande och ohälsosam.

Nu ska ingen tro att jag är emot renskötseln. Tvärtom. Jag tycker att den samiska kulturen ska hållas levande – och det innefattar både renskötseln och annan samisk kultur. Renskötseln behöver bra regler och villkor. Och jag tycker också att detta är så viktigt att skattemedel ska användas för att säkerställa de kulturella värden som finns.
Dock är jag övertygad om att det går hitta lösningar utan att Sverige skapar nya adelsprivilegier. För det kan inte vara rätt väg mot framtiden att gå tillbaka till ett feodalt system där vissa blir frälse och andra blir ofrälse.

Om det finns något som splittrar människor så är det just konstruktioner där man ställer människor mot varandra. För mig är demokratins portalparagraf om alla människors lika värde både viktigare och mer betydelsefullt än juridiska begrepp som urminnes hävd. Jag hoppas verkligen att de folkvalda landar i den slutsatsen när utredningen är klar.
Vi kan inte 2023 skapa ett A- och ett B-lag av befolkningen.
Statens utmaning är jättesvår att hantera både politiskt och juridiskt. Men lösningen måste landa i ett rättvis system – där samexistens och människors lika värde utgör lösningen. För alternativet till detta vore obegripligt och otidsenligt.

av

Piskor eller morötter – hur bevarar vi naturen?

, , •

Behövs det fler lagar och förbud för att förbättra den biologiska mångfalden, eller behövs något annat? Foto Göran Erlandsson/Mostphotos

Att naturen mår ganska dåligt är tydligt. Åtgärder som exempelvis förbättrar förutsättningarna för vissa fåglar, fjärilar, fiskar, insekter och växter måste genomföras. Och de allra flesta organisationer, myndigheter och makthavare inser detta.
Men när man betraktar hur organisationerna agerar slås man ganska snart hur fundamentalt olika dessa vill lösa utmaningarna kring biologisk mångfald. I vissa frågor kan organisationerna till och med ha ungefär samma slutmål, men är topp tunnor rasande på varandra för att de andra inte förstår att just deras väg till målet är den bästa.
Men här framträder också en klar skiljelinje. Tittar man på olika miljöorganisationer och jämför dessa med organisationer som i någon form brukar natur framträder skillnaden. Brukarna vill nästan alltid att staten ska skapa bättre förutsättningar för brukandet och gynna de saker som leder till förbättringar, medan den andra sidan oftast vill kontrollera, förbjuda och begränsa.

Låt mig ta några exempel:

  • EU:s förslag för restaurering av natur. Där vill Naturskyddsföreningen och Birdlife se ”bindande lagstiftning”.
  • Skogspolitiken. Naturskyddsföreningen vill skydda natur och instifta ”ett ramverk för strategisk övervakning”.
  • Biologisk mångfald: WWF vill att ”enskilda länder skyddar intakta ekosystem”.
  • Klimatklivet. LRF betonar att bidraget leder till minskande utsläpp.

Det finns, som ni förstår, många andra exempel.
Den röda tråden hos miljöorganisationerna är alltså skydd, lagstiftning och kontroll – antingen mot företag, länder eller enskilda individer. Och lika tydligt är det att brukare vill ha olika stöd, rådgivning eller bättre förutsättningar.
Naturligtvis är det inte så enkelt att miljöorganisationer alltid vill införa förbud eller att brukarna aldrig vill ha lagändringar. Men miljörörelsens hopp – för att rädda naturen – ställs oroande ofta till överstatliga organisationer, lagstiftning och skydd.

Ibland har miljörörelsen rätt i att det krävs lagstiftning. Men förbud och regler kan inte vara en universallösning för allting. Den alltför ensidiga längtan efter statens inblandning i stort och smått saknar nämligen nästan alltid förståelse för de människor som påverkas av lagarna; de som ska tvingas till att ändra sig eller sitt brukande.
Eftersom miljörörelsens ståndpunkter och lösningar då ställs ovanför och framför människorna skapas en inte oväsentlig bieffekt – konflikter. Blundar man för livsvillkoren för de människor som ska se till att det finns byggnadsmaterial och olika matvaror så reagerar dessa – med ryggradsreflex – när lagar och spelregler försämras.
Och det finns all anledning att oroas över hur ett kontrollsamhälle med ständiga begränsningar i frihet och möjligheter fungerar i det långa loppet. Vill någon leva i ett sådant samhälle? Skapar detta positiva incitament för en utveckling av landet?

I stället för hårdare lagstiftning och kontroll så borde staten istället skapa incitament för åtgärder som förbättrar förutsättningarna för en ökad biologisk mångfald och klimatet – och samtidigt ta hänsyn till både näringar och den kultur som finns i landet.
Om det blev enklare och lönsammare att välja metoder som gynnar mångfalden skulle många vilja att ändra sitt brukande; oavsett om de hugger ner träd, föder upp kycklingar eller odlar raps. Brukarna vill ju göra rätt, om de bara får förutsättningar för att kunna göra det.
Redan då flyttas ju hela diskussionen från ”för eller emot en förändring” till hur genomför vi förändringen på bästa sätt.
Bara detta vore ju en enorm framgång för miljöarbetet, naturen och samhället i stort.

Inom odlingslandskapet i Sverige har vi förlorat mycket av den biologiska mångfalden som fanns för 100 år sedan. Det finns många förklaringar till varför. Men i stället för att lägga skulden på jordbrukarna ska man titta på hur förutsättningarna för jordbruket har förändrats. Idag konkurrerar bönderna på en internationell marknad. Deras ekonomiska verklighet avgörs av EU-bidrag, drivmedelsskatter, om konsumenterna väljer svenskt eller utländskt och mycket annat.
Därför upplevdes diskussionen om kossorna negativa klimateffekter som snuttifierad, felaktig och konfliktskapande. För om man missar att förklara kossornas bidrag till öppna landskap och behovet av fler betesdjur på naturbetesmarkerna – där många insekter, fjärilar och blommor håller på att försvinna – blundar man för helhetsperspektivet.
I odlingslandskapet skapas inte mer biologisk mångfald per automatik av att områden skyddas, utan det kan faktiskt bli tvärt om. Däremot skulle rätt form av brukande göra det.
Skydd av natur behövs, men inte alltid och inte överallt.

FN beslutade om Cop 15 förra året. Det är en konvention som säger att 30 procent av allt hav och land ska skyddas. EU vill återställa natur och skydda lika mycket områden som FN i sin Strategi för biologisk mångfald till 2030. Det kommer med andra ord att bli spännande att se hur myndigheterna kommer tolka och implementera målsättningar och regler.
Skydd behöver inte innebära att allt brukande förbjuds, utan att den skyddas från sådant brukande som utarmar mångfalden. Men här behövs en rejäl portion av tankeverksamhet, kloka övervägande och vägledningar. För tro mig, många organisationer och människor kommer ropa efter lagstiftning som den enda vägen framåt.

Jag tror inte på enkla lösningar som förbud och lagstiftning. Möjligen ihop med andra åtgärder. Men naturen – och världen i övrigt – är för komplicerad för enkla lösningar.
Miljöarbetet och samhället i stort måste i stället fundera på vad som ger de bästa resultaten i verkligheten – inte på pappret. Istället för tvång behöver vi stimulera de initiativ och människor som vill göra rätt.

Om vi ska kunna säga att vi tar utmaningarna om klimatet och biologisk mångfald på allvar krävs alltså ett annat förhållningssätt från alla de organisationer, näringar, myndigheter och människor som agerar i miljöfrågorna. Besluten som måste fattas behöver i mycket större omfattning utgå ifrån att få med sig människor och att vi börjar gå i rätt riktning, inte att vi behöver förändra allting på momangen.
Små steg i rätt riktning ger ju bättre resultat än systemförändrande planer som aldrig genomförs eller som stoppas av konflikter.
Just därför kommer morötter alltid att ge bättre resultat än piskor. Detta bör alla makthavare beakta när vi ska peka ut 30 procent av landets yta som ska skyddas.

av

Fjälljaktfrågan är svår, men lösningen är enkel

, , , , •

Foto Christina Nilson-Dag + faksimil från SR.

 

Vem ska ha rätten till jakten och fisket på statens marker? Frågan utreds i den så kallade Renmarksutredningen, som fick förlängd tid och justerade direktiv innan sommaren.
Men nu är det valrörelse och olika intressegrupper driver sina frågor.
Statsminister Magdalena Andersson fick nyligen en fråga från Sameradion om det var självklart att fjälljakten skulle vara öppen för alla och en var i Sverige. Svaret blev: Nej, det är det inte.
När man läser  rubriken kan det tolkas som att statsministern är tveksam till den linje som Svenska Jägareförbundet driver. Men så enkelt är det inte.
 Magdalena Andersson är naturligtvis alldeles för smart för att, innan en parlamentarisk utredning har lämnat sina förslag, tala om vad hon – eller regeringen – tycker. Detta blir tydligt när man lyssnat på följdfrågorna.
Så hennes svar ska nog mest tolkas som att inget är självklart. Särskilt inte när det rör en så svår och konfliktladdad fråga. Resten är journalistik för att spetsa till resultatet av en intervju.

Men frågan är extremt viktig. Den är viktigare än vem som har rätten till jakten och fisket på statens marker. Låt mig förklara.
Jag anser att det finns ett stort värde i att bevara samisk kultur och historia. Detta är ett mycket större område än bara renskötseln. Detta är grunden. Jag ser alltså ett värde av att samhället stödjer samisk verksamhet.
En del av den samiska verksamheten rör renskötseln. De renskötande samerna,  och är med i en sameby, har idag rättigheter som ingen annan har. De får exempelvis använda motorfordon i fjällvärlden och uppföra renvaktarstugor. De får därtill fiska och jaga på statens mark.
Att de som äger en stor flock renar och livnär sig på renskötsel, vårdar arvet, kulturen och historien även får möjligheter och förutsättningar att kunna utföra detta känns helt rimligt.
Problemet är att det är förhållandevis få av samebymedlemmarna som lever på renskötseln. De flesta äger några få renar, bor i samhällen och livnär sig genom vanliga arbeten.
Och det är nu som de unika rättigheterna som samebymedlemmarna innehar får frågan att växa till något mycket större.
Två grannar, som jobbar på samma företag, kan få helt olika förutsättningar och tillgång till naturen. Den ene kan ta snöskotern ut på fjället. Bo i sin stuga. Fiska och jaga. Den andre får inte detta – trots att båda jobbar på samma företag och bor på samma gata. Redan här finns ett problem som man borde titta närmare på. Är det rimligt att fem renar i en sameby ger dig friheter som dina grannar aldrig kan få?

Efter Girjasdomen vill fler samebyar ha rätten att upplåta jakten och fisket, alternativ ha rätten till all jakt och fiske. Och det är detta som Renmarksutredningen ska titta på. Blir det som samebyarna vill kommer de olika förutsättningar att bli ännu tydligare. Kontentan skulle bli att samebymedlemmen skulle få ännu större rättigheter – och de som inte är det skulle förlora eller få förminskade möjligheter till jakt och fiske.
Och nu blir det problem i mitt huvud. Jag har inget problem med att invandrare får samma rättigheter som jag har. Men jag blir provocerad av en lösning som ger en yrkesgrupp förmåner och rättigheter som jag aldrig kan få.
För jag kan inte bli medlem i en sameby.

Ett demokratiskt samhälle måste – enligt mig – byggas utifrån ett antal grundläggande fundament. Ett av dessa fundament är rättvisa.
Historien har visat hur urbota korkat det är att särskilja grupper utifrån etnicitet, hudfärg, religion och mycket annat.  Ifall du är medborgare i landet – eller på annat liknande sätt tillhör samhället – ska du inte förvägras rättigheter som andra har.
Att Renmarksutredningen handlar om jakt och fiske gör att den inte får nödvändig uppmärksamhet. För den handlar inte egentligen om jakten och fisket. Den handlar om vilket samhälle vi ska ha. Den handlar om jämlikhet.
Förståelsen och relevansen ökar kanske för läsarna om jag skruvar till den. Hade vi tyckt det var okej om bara fiskare fick tillgång till haven? Hade det varit rättvist om Trafikverkets personal skulle tjäna pengar och bestämma vilka vägar du fick använda? Eller om lärarens barn fick en mycket bättre utbildning än dina?

Så hur än Renmarksutredningen vrider och vänder på alla delar i den komplicerade frågan och juridiken måste den landa i ett förslag som beaktar alla människors lika värde. Annars är vi på väg att skapa ett samhälle som ingen vill ha.
Så mitt svar till statsministern är ganska enkelt: Nej, det är inte självklart att alla som bor i landet ska ha möjlighet till jakt och fiske på statens marker ovan odlingsgräns, men det är den enda rimliga lösningen i ett demokratiskt samhälle.

av

Någon gång gör alla ett fel

, , , , •

En säker jakt kräver ett kontinuerligt arbete – där alla jaktlaget deltar. Foto Mostphotos Kennerth Kullman

Har du varit med om någon händelse där någon jägare brustit i säkerheten? Visst har du det. Som tur är händer det nästan aldrig en olycka, eftersom det är små misstag. Men ibland kan det vara saker som kunde ha lett till en olycka. Det kan vara en jägare som kanske lämnar passet utan att göra patron ur, en annan har viftat med bössan lite väl friskt under en andjakt, eller att någon har skjutit mot ett vilt utan ordentligt kulfång.
Sådana saker ska inte hända. De får inte hända.
Men trots alla förberedelser, alla riktlinjer och krav uppstår ibland situationer där vi som människor – trots allt – gör fel. Vi har ingen avsikt eller något uppsåt att bryta mot reglerna. Felen gör vi ändå.
Troligen uppstår misstagen eftersom vi är människor. Vi är inga 100-procentiga maskiner, utan varelser som ska ta in och processa massa av information, som sedan ska leda till olika former av analyser som ska verkställas i ett agerande. Ibland brister något i denna kedja.
Nästan alltid tar vi rätt beslut. Vi håller inne fler skott än vi avlossar. Vi väljer bort pass där vi saknar kulfång. Är hunden för nära viltet så väntar vi. Den här texten handlar om de fåtal gånger när vi gör fel. När resultatet av våra handlingar inte blir som vi vill. Och hur vi ska använda dessa misstag för att jakten säkrare.

Jägare är mer medvetna än någon annan vilka skador en gevärskula eller ett hagelskott kan orsaka. Därför är vi extremt noggranna och försiktiga när vi laddar ett vapen. Vi är aldrig nonchalanta med vapenhanteringen. Men – någon enstaka gång – händer saker som är tagna ur den värsta mardrömmen.
Jaktolyckor med dödlig utgång är numera rätt sällsynta. Annat var det i början av 1970-talet. Då avled ofta cirka fyra personer årligen. Men sedan började olyckorna att minska. Efter 1985, när jägarexamen blev obligatorisk, har olyckorna fortsatt att avta. Runt 2000 var vi nere på ett dödsfall per år. Idag händer det en dödsolycka ungefär vart tredje år.
Jaktledarutbildningen, jakttorn och att vi använder signalfärgade kläder, ny teknik, samt mycket annat har också bidragit till att de dödliga olyckorna blir alltmer sällsynta.
Så det är ingen slump att olyckorna minskat. Det är tvärt om ett medvetet arbete, planering och insatser från alla oss jägare som fört oss dit.
Klappa dig gärna en aning på axeln. Vi har en hög säkerhet i Sverige och det ska vi vara stolta över. Men vi kan aldrig så oss till ro så länge människor dör eller skadas allvarligt under jakt.
Vi ska heller inte glömma bort att det händer andra typer av händelser som kanske inte leder till de yttersta och värsta konsekvenserna. Utan tillbuden varierar från allvarliga till acceptabla. Man kan exempelvis inte undvika risker att någon snubblar. Men vi kan definitivt kolla att jakttornen inte är murkna och märka ut förbjudna skjutriktningar.

Ibland är det bara du som märker ett tillbud. Det hände ingenting, men det kunde ha gjort det. Genom att prata om misstagen förvandlas dessa till lärdomar om hur vi gör vår jakt säkrare. Väljer man att hålla tyst förblir händelsen ett misstag i all evighet.

Även en nörd som jag inser att det finns gränser på vad man kan göra utan att överadministrera samvaron i skogen. Men vi är långt ifrån att nå den gränsen.
Jakt blir inte tråkigare om den är säker. Den kan vara jobbigare att planera, kräva mer insatser innan jakten. Men detta är ett pris alla måste vara beredda att betala. För vi vill ha med oss jaktkamraterna hem – hela och friska.
Tänk efter. Finns det något som du reagerat på i ditt jaktlag. Det kan vara att ett speciellt vägpass borde tas bort eller att ni borde ha tydligare signalfärgade kläder? Ta upp frågan. Diskutera detta. Var inte tyst.

Jag vill hävda att det inte finns ett enda jaktlag som kan luta sig tillbaka och säga: Vi är klara.
För vi blir aldrig klara. Säkerhet måste alltid finnas med i jaktlagens löpande diskussioner. Vi ska prata om risker, riskbeteenden och risksituationer. Om pass och skjutvinklar. Skytteträning och hur vi säkrar hundens hälsa. Om kulfång och säkra skott.
Först det är när detta blir självklart och naturligt för alla i jaktlaget som vi löpande kommer skapa rutiner och jaktliga situationer som minskar risken för olyckor. Regelbundna diskussioner kommer också leda till att vi gör färre misstag.

Just därför har Svenska Jägareförbundet uppdaterat sin webbsida om säkerhet. Målet är att skapa inspiration och diskussioner.
Därför är de tre filmerna om Dan Eriksson – som blev skjuten under en älgjakt och överlevde – väl värda att titta på. De satte igång tankarna hur det ser ut på min hemmaplan. Jag tror de kommer sätta spår i dig också.
Jag har träffat Dan och lyssnat på hans berättelse. Det är otäckt och jobbigt – men nyttigt.
Låt dig inte skrämmas av att jaktlaget behöver lägga ner en arbetsinsats. Personligen tycker jag det är roligt att träffa mina jaktkompisar under lågsäsong och bygga torn och röja pass. Tänk på att varje liten sak ni gör kan vara det som räddar ett liv.
Den insatsen är mina – och dina – jaktkamrater värda.

Länk till webbsidan Säkrare jakt

av

En krigsförklaring mot viltet

, , , , , , , , , •

Ska det bara få finnas ett minimum av klövvilt? Det vill Viltskadekommissionen. Foto Mostphotos

 

Är Viltskadekommissionen motsatsen till sans och balans? Frågan är faktiskt befogad. Resultatet från kommissionens arbete – som har finansierats av LRF och några skogsbolag – ska nog mest ses som en rejält tillspetsad önskelista inför den stundande valrörelsen.
Det finns i mitt tycke bara en sak som är bra i denna. Det är att den är så extrem att troligen ingen politiker vill ställa sig bakom den.

Vad är då Viltskadekommissionen. Jo, detta är ingen statlig kommission som Estoniakommissionen eller en sanningskommission för att utreda en fråga. Nej, detta är en partsinlaga från Lantbrukarnas riksförbund och ett antal skogsbolag. Syftet var helt enkelt att ta fram och klargöra vilka skador viltet orsakar skogs- och lantbruket.  Inget konstigt med det. I sak är detta ett 80-sidigt dokument som tydligt förklarar att LRF och ett antal skogsbolag tycker att det finns för mycket vilt. Inget konstigt det heller.
Men tro mig, det finns så mycket konstiga önskemål i sammanställningen att det blir svårt att ta Viltskadekommissionen på allvar.

Innan jag summerar de underliga, extrema, verklighetsfrånvända och häpnadsväckande slutsatserna vill jag tydliggöra ett par saker. Jag kan hålla med Viltskadekommissionen att det på sina håll finns för mycket vilt och att det i vissa områden är för omfattande skador på skogs- och jordbruk. Men Sverige är avlångt och problemen finns inte överallt.

När man läser igenom dokumentet kan man inte tolka detta som något annat än en krigsförklaring mot viltet.
Ingen av de lantbrukare jag känner skulle ställa upp på denna våldsamma och onyanserade attack på viltet. Bönderna – som jag känner ­­– är ansvarskännande och bryr sig om den biologiska mångfalden på sina gårdar och vill stå för hållbart jordbruk. De oroas av att insekterna och fåglarna minskar i odlingslandskapet. De vill bevara biotoper och markområden till nästa generation. Och de är villiga att göra insatser som inte ger intäkter – för att de vårdar ett arv. De vill inte arbeta mot naturen – utan med.
Jag undrar hur många medlemmar i LRF som ställer upp bakom de extrema åsikterna i rapporten som LRF:s ledning välkomnar.

Jag har så många invändningar mot Viltskadekommissionen att jag inte tänker nämna alla. Jag nöjer mig med dessa.

  • Det går inte att kräva lagstiftning som påverkar hela landet, äganderätt, turism och mycket annat, när viltskadeproblematiken är lokal och omfattar ganska begränsade områden.
  • Kommissionen har missat stora samhällstrender och en ganska högljudd allmänhet som vill se ett mer miljöinriktat brukade av skog och jord. Till och med EU-kommissionen har fångat upp detta. Att förslå något som går tvärt emot, måste nog upplevas som aningen tondövt.
  • Att föreslå att vildsvin ska anses vara ett skadedjur och sedan bara tillåta ett minimum av vissa klövviltarter känns som förslag från en svunnen tidsålder.
  • Naturen är något vi ska vara rädda om. Allmänheten ser vilt som en tillgång och en resurs. Att jord- och skogsbruk ska få ställa sig ovanför och diktatera villkoren för hur naturen ska vara sammansatt känns verklighetsfrånvänt.
  • Viltskadekommissionen ropar efter mer reglering och statlig styrning. Hur många vill ha mer av statlig klåfingrighet? Det brukar sannerligen inte vara det markägarna brukar vilja ha.
  • Kommissionen säger ju tydligt att markägarna inte klarar av att hantera äganderätten – vilket jag finner högst anmärkningsvärt.
  • Rapporten innehåller inte ett enda förslag som pekar mot att brukarna behöver göra någonting. Ett exempel skulle kunna vara att begärliga grödor för vilt inte anläggas längs hårt trafikerade vägar, eller att lantbrukaren får sätta upp tillfälliga varningsskyltar för vilt längs vägarna när grödorna upp i mjölkmognad och lockar till sig vilt.
  • Istället är förslagen så aggressiva och konfrontativa att jag blir tveksam på vad rapportförfattarna vill uppnå. Är detta utspel för att blidka interna krafter eller vill man faktiskt detta?
  • Ingen politiker med insikt och självbehärskning kan ställa sig bakom rapportens förslag. Brukandet måste ske samklang med naturen där vi tillsammans skapar förutsättningar som gynnar såväl natur som näringar ­– inte devalvera en grön näring till en miljöfarlig verksamhet.

Eftersom markägarna äger jakträtten borde det vara ganska enkelt att komma åt problemet. De har ju alla möjligheter att lösa problemen. Svårigheten ligger i att dessa tycker inte lika. Markägarorganisationer måste våga peka mot sina medlemmar – markägarna – och säga ifrån: Ditt brukande påverkar mitt.
Istället ropar man efter staten, vilket nästan aldrig är en bra lösning.
Tror någon på allvar att dessa fanatiska och överdrivna förslag är lösningen för jord- och skogsbruket är vi inte på rätt väg, utan på väg mot avgrunden.

Följande förslag finns i Viltskadekommissionen:

  • Inför rätt till skyddsjakt utan ansökan för markägare och jordbruksarrendatorer med jakträtt. Skyddsjakt ska vara tillåten om skadan är pågående eller om den kan förväntas uppkomma i närtid, samt om uppställda avskjutningsmål inte nås.
  • Tillsätt en ny jaktlagsutredning.
  • Regeringen ska ge tydliga direktiv till berörda myndigheter att klövviltstammarna och de stora populationerna av stora fåglar ska ner genom ökad avskjutning. Regeringen ska avsätta finansiella medel för att målen ska uppnås och följa upp måluppfyllelsen.
  • Uppdraget att minska viltstammarna ska föras in i regleringsbreven och instruktionerna för Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen, Jordbruksverket och Trafikverket. Gemensam återrapportering om måluppfyllelse ska redovisas till regeringen.
  • Länsstyrelserna ska ha rättsligt stöd för och klara mandat att upprätta styrande förvaltningsplaner med avskjutningsmål och skyldighet att redovisa uppfyllande av målen i förvaltningsplanen till Naturvårdsverket.
  • Utred former för och inför nationell och länsvis systematisk flerartsförvaltning för älg, dovhjort, kronhjort och rådjur.
  • Besluta om nationella och lokala nivåer vad gäller klövviltsbestånd som inte ska överskridas. Målet med nivåerna är att stammarna ska minska och hållas på den lägsta nivå som krävs för att stammarna ska vara livskraftiga och friska. Nivåerna ska:
    • vara tydliga och mätbara, exempelvis angivna som antal vilt/hektar,
    • baseras på beräkningar av hur stora populationer som den naturliga fodertillgången kan bära utan stödjande insatser.
  • Ge Naturvårdsverket i uppdrag att ingå samarbetsavtal med länder som har problem med samma arter av stora fåglar som vi har i Sverige.
  • Ge länsstyrelserna i uppdrag att planera och samordna informationsinhämtning om stora fåglar avseende spridning, skador och rörelsemönster i olika delar av landet under hela året.
  • Tillåt jakt på allvarligt skadegörande stora fåglar som inte är fredade under alla tider på dygnet.
  • Klassificera vildsvin som en allvarligt skadegörande art.
  • Utred förutsättningar för användning av skottpeng som verktyg för att effektivisera jakt på allvarligt skadegörande arter.
  • Ändra viltförvaltningsdelegationernas uppgift till att uteslutande vara ett rådgivande organ till länsstyrelsen. Viltförvaltningsdelegationerna ska inte ha någon beslutanderätt.
  • Förbjud utfodring av klövvilt i stödjande syfte. Utfodring av klövvilt bör som utgångspunkt endast vara tillåtet under förutsättning att utfodring sker enligt tillstånd av länsstyrelsen och i syfte att underlätta inventering av viltstammar. Länsstyrelsen är ansvarig för att utfodringen sker med tillsyn.
  • Inför en klar definition och reglering av åtling. Definitionen ska klart ange
    • tillåten fodermängd,
    • maximitid för hur länge åtling på en viss plats får användas,
    • krav på bevakning av åtelplatsen, samt
    • miniavstånd från åtelplats till väg och åker.
  • Ge Naturvårdsverket i uppdrag att utveckla en webbaserad klövviltsportal som samlar statistik och utgör ett lättillgängligt stöd för alla brukare. Norges nätbaserade databas Hjorteviltsregistret.no kan användas som modell att arbeta utifrån.
  • Utvidga Naturvårdsverkets uppdrag att utveckla en standardiserad metod för att inventera skador i gröda orsakade av vildsvin till att även omfatta betesskador av annat klövvilt och av stora fåglar.
  • Man vill därtill ha medel från Viltvårdsfonden ska gå till att utreda hur viltets skador påverkar jord- och skogsbruksmålen
  • Utred närmare förutsättningar för att införa krav på att viss näringsbetingad jaktverksamhet måste bedrivas i vilthägn.
  • Inför krav på att mer trafikerade vägar ska vara röjda från buskage och sly inom ett avstånd om 10 meter. Säkerställ att eventuella inskränkningar kravet utgör på pågående markanvändning kompenseras genom ersättning.
  • Inför krav på viltinventering och komplettering av viltsäkerhetsåtgärder genom uppförande av viltstängsel på de mest drabbade sträckorna inför anläggande av 2+1 vägar.

 

 

 

 

 

 

av

Cynism präglar bevarandet av vargen

, , , , •

Politikerna måste genomföra vargpolitiken. Bildmontage: Foto Emil Gustafson Mostphotos och Magnus Rydholm.

Nästan inom synhåll från avgångshallen på Jönköpings flygplats ligger Dumme mosse. Alla som kört riksväg 40 mot Göteborg har snuddat vid myrområdets speciella natur. Där, precis bortom synfältet från affärsresenärerna, har ett nytt revirmarkerande vargpar slagit sig ner.
Något unikt över denna etablering finns inte. Tvärtom. Markerna hör till vargens naturliga spridningsområde. Och dit kom de.
Få människor har sett djuren. Eller drabbats av de biverkningar som följer i spåren av ett stort rovdjur. Men historien kommer att upprepa sig. Lokalbefolkningen kommer ganska bryskt vakna upp till ny vardag. De kommer bli överraskade av hur mycket ett rovdjur kan påverka sin omgivning. De kommer bli varse den rädsla och olustkänsla som i decennier plågat Mellansverige.

De kommer uppleva känslorna som många har hört talas om, men aldrig riktigt förstått.

Denna olustkänsla kommer att prägla deras vardag. Inte varje dag. Men då och då kommer upplevelserna ge djupa sår. En del kommer att känna att deras liv förändrats. Att de inte känner sig lika fria. Att de inte kan göra saker som de gjort innan. Ilska och vanmakt blir ett nytt – och ovälkommet – inslag vardagens vedermödor. För ungefär så har det nämligen sett ut vart än vargen dykt upp.

Vargen, som gått från fredlös till fredad, har den effekten. Ju närmare man lever rovdjuret desto mer negativt inställd blir människan till den. Det har Umeå universitet, via forskning kring attityder om varg, slagit fast.
De som har hoppats på att människan vänjer sig vid att ha vargar runt husknuten kan sluta att hoppas. Ingen människa vänjer sig vid rädslor, olust och vanmakt. Man kan tvingas att leva med dessa känslor, men man vänjer sig aldrig.
De människor som hoppats på en klok och aktiv vargförvaltning som tar hänsyn till deras upplevelser och problem får fortsätta att hoppas. För några åtgärder som pekar i den riktningen finns inte. Tvärtom. Det dyker upp nya förslag som urholkar tilltron till samhällets vilja och ambitioner för vargförvaltningen
En av orsakerna bottnar i en utbredd cynism i myndighetsvärlden, om att människans upplevelser och liv ska underkastas naturens villkor och behov. Att vargens väl och ve alltid går före folkets.
Är jag onyanserad i min kritik mot myndigheternas agerande? Nej, jag tycker inte det. Sett utifrån alla myndighetsförsök till att krångla till vargförvaltningen, införa onödiga säkerhetsmarginaler är den nog ganska balanserad. För det finns troligen inga tydliga bevis för att tjänstemännen aktivt sökt och letat efter lösningar för att kunna införa beslutad vargpolitik. Däremot finns det många exempel på det omvända.

I botten finns en stor intressekonflikt om hur naturens ska förvaltas. Åsikter ställs mot åsikter. Och myndigheterna har inte följt riktningen från beslutad politik i Sverige. I nästan varje myndighetsbeslut hänvisas till EU:s art- och habitatdirektiv.
Direktiv ska arbetas in i EU:s alla medlemsländers lagstiftning och myndigheter ska sedan följa sin nationella lagstiftning. Detta gäller dock inte vargförvaltningen.

Rädslan för EU verkar vara större än ambitionen att följa politiska beslut.

Samtidigt saknas en röd tråd kring vilka hotade arter som ska få resurser och stöd. Bedömningen borde enbart utgå ifrån hur hotade arterna är.
Men har du sett löpsedlar och nyhetsinslag om behovet av att rädda en fjäril, insekt eller en blomma? Troligen inte. För dessa arter är inte publika. De samlar aldrig folkets uppmärksamhet och engagemang. Därför verkar bevarandearbetet främst inriktas mot söta och pälsklädda djur. Artens förmåga till folklig omtanke brukar  – i statens värld – alltid trumfa behovet av skydd och stöd.
Myndigheternas arbete med hotade arter ter sig mest som ett falskt alibi för en frisk natur med hög biologisk mångfald. Skulle tid, insatser och pengar utgå ifrån behovet av stöd och skydd hade prioriteringarna sett väldigt annorlunda ut.
Och detta vet de människor som tvingas leva med konsekvenserna av vargen, som uppnått gynnsam bevarandestatus. Den är inte hotad längre.

Vargarna ökar i antal. Stammen sprider sig i södra Sverige. Fler och fler kommer uppleva oro och rädslor för sina tamdjur och hundar. Många kommer att bli överraskade över hur mycket som förändras när vargen dykt upp.
Det är därför som många lantbrukare och jägare efterfrågar förvaltning. Exempelvis borde myndigheterna ta större hänsyn till de som drabbas. De som får bära de negativa konsekvenserna. Man måste se förtvivlan och hopplösheten som sprider sig – och inse att vargens återtåg i naturen måste utgå från en balans mellan djurets och människornas behov. Inte det ena eller det andra.
För att komma dit krävs exempelvis en aktiv vargförvaltning, en liten stam, generösa regler för skyddsjakt. Trots att Sverige haft en vargstam under flera decennier har vi ingen förvaltning värd namnet. Vi är långt ifrån en situation där drabbade människor känner sig sedda och lyssnade till.
De som drabbas kan inte hoppas på att myndigheterna tar initiativ och gör förändringar i rätt riktning. I jägarkåren uppfattas myndigheterna som det stora problemet, som de som hittar på nya pålagor, som i sin tur gör det omöjligt att hitta en fungerande samexistens med vargen.

Det finns bara en grupp människorna kan sätta sin tilltro till – politikerna.

I år är det valår. En tid då partierna försöker locka väljare med allehanda löften. Men det är inte löften som behövss. Det måste beslutas om konkreta åtgärder som löser problemen. Det räcker inte att säga att vargstammen ska minska. Det behövs beslut som gör att vargstammen minskar – i verkligheten där vi bor.
Svenska Jägareförbundet arbetar sedan många år tillbaka med att få politikerna att se de förändringar av vargpolitiken som behövs – samt att redan fattade beslut genomförs. Bland annat att måste Sverige våga genomföra sin rovdjurspolitik och stå upp för den svenska modellen – mot EU-kommissionens statiska direktiv.
För att tydliggöra sin hållning och öka trycket har Jägareförbundet lanserat ett koncept som går under namnet ”Tålamodet är slut”.
De politiska partierna behöver – innan valdagen – förklara sin hållning och vad de ska göra.
I sumpskogarna och myrmarkerna väster om Jönköping kan det födas vargvalpar i vår, utan att Sverige har fått en fungerande vargförvaltning på plats. Stammen ökar. Och det har snart gått nio år sedan rovdjurspolitiken lades fast i Sveriges riksdag.

Tålamodet är slut.

av

Fler organisationer stödjer kravet på att minska vargstammen

, , , , •

Foto Magnus Rydholm

 

Lantbrukarnas riksförbund samt även Svenska Kennelklubben och Svenska Samernas riksförbund stödjer Jägareförbundets krav på att minska vargstammen.
Frågan är: Kan länsstyrelserna – som ska väga ihop alla faktorer – ignorera kraven och önskemålen när de imorgon (torsdag) ska mötas och bestämma ramarna för den kommande licensjakten?

Har du försökt trösta en gråtande jägare som kramar de blodiga resterna av sin hund? Har du tittat en fårbonde djupt i ögonen när han upptäcker att hagen är full av döda och lemlästade djur? Eller har du känt rädslan hos en småbarnsförälder som precis sett vargspår på tomten?
Vad ska du säga för att trösta och ge hopp? Har du något bra förslag? Låt mig återkomma till detta.

Just nu hårdnar pressen på de länsstyrelser i Mellansverige som har fått delegation på att fatta beslut om licensjakt på varg i vinter.
Svenska Jägareförbundet har under några veckor drivit en informationssatsning som syftar till att belysa behovet av en rekordstor jakt. Förbundet anser att det behöver fällas cirka 100 vargar under det kommande året på licens- och skyddsjakt.
Men vargförvaltning är komplicerat. Det är så krångligt att det snart bara finns en handfull experter som förstår alla dimensioner och lagar som styr och påverkar.

De domstolar som hanterat vargfrågan har uppenbarligen saknat kunskap om hur viltförvaltning går till och vilken tillväxtpotential det finns i en vargstam. Kanske är okunskapen en del av förklaringen till varför domstolarna varit väldigt försiktiga när de resonerat kring hur stor del av stammen som får fällas i EU:s medlemsländer.
En årlig avskjutning av älgstammen reagerar sannolikt ingen över, trots att ungefär en fjärdedel av älgarna fälls. Eftersom vargen har högre tillväxtpotential än älgar och borde därför den kunna tåla ett ännu större uttag.
Men icke. Domstolarna har menat att man inte får göra stora uttag i stammen av en strikt skyddad art.
I praktiken kan deras ställningstagande göra att det blir pannkaka av hela förvaltningstanken. För det går faktiskt att tolka domstolarnas budskap enligt följande tillspetsade version: ”Vargstammen ska växa sig större. Hela tiden. I evighet.”
Tillåter EU bara uttag som är mindre än tillväxten så hamnar vi den tillspetsade versionen – hur dumt det än låter.

Men förståelsen verkar vara betydligt större i de organisationer som verkar i den svenska glesbygden. De ser samma behov som Jägareförbundet.
LRF har aktivt gått in och stödjer kraven på en minskad vargstam. Nu förefaller det också så att Svenska Kennelklubben och Svenska Samernas riksförbund gör samma sak. Sannolikt finns det ytterligare organisationer som anser att vargstammen ska vara så liten som möjlig – för då kan det skapas utrymme att leva och verka i vargområdet.
Det finns med andra ord en stark motkraft till hur myndigheterna har hanterat vargen till dags dato. Denna kraft är en viktig signal som både politiker och myndigheter måste beakta. För i verkligheten är det inte oproblematiskt med ett stort rovdjur vid husknuten, i djurens hage eller i pulkabacken. Detta vet alla som tvingas leva med vargen.

Frågan är nu om länsstyrelserna kan, vågar och vill ta det fulla ansvaret för vargförvaltningen?
Ansvaret innebär att beakta kulturella aspekter, näringar, ekonomi, hur människor mår, stress, oro, jaktliga möjligheter, livsmedelsförsörjningen, övrigt vilt – samt vargens livsbetingelser. Inte det ena eller det andra. Alltihop.
För mig är det självklart att myndigheterna inte får sätta vargens väl och ve före människornas. För då får vi aldrig tilltro och acceptans för de åtgärder som krävs – och behövs.

Jag hoppas att länsstyrelserna lyssnar och förstår att lösningen – för rovdjursproblematiken – inte finns i fler rovdjur utan i balans och samexistens mellan människa och djur. Samexistens ska utgå från människorna som bär de negativa konsekvenserna av rovdjuret. Vi måste förstå att deras verklighet – oro, stress och umbäranden – är det som sätter gränser och nivåer.
Det går inte att köra över dessa människor. Det går inte.
Inte om man vill ha en långsiktig lösning på problematiken. Och inte om vi ska ha en vargstam i landet.
Det första steget mot samexistens mellan människa och varg är enkelt.
Minska vargstammen – rejält.

Nå, hade du något hopp att ge jägaren, fårbonden eller småbarnsföräldern? Jag har nämligen inget att erbjuda. Jag kan inte lova att det kommer att bli bättre. Ingen kan med fakta och bestämdhet säga hur det ser ut om fem år. Ingen.
Utifrån mitt perspektiv kan man aldrig bygga samexistens med så dåliga förutsättningar som vi har idag. Vi är inte på väg mot något fungerande system, utan famlar i ett träsk av överstatliga regler, utan någon förutsägbarhet eller framtidstro.
Men någonstans ska man börja.
Länsstyrelserna har fått makten och möjligheterna att ta ett steg i rätt riktning. Låt oss hoppas att de greppar den möjligheten, ni förstår nog vad jag menar.

av

Utmaningarna utmanar jägarna som kollektiv

, , , , , , , , , , •

Vem försvarar din jakt? Om du inte är medlem i Svenska Jägareförbundet, vem sätter du din tilltro till? Foto Magnus Rydholm

 

Alla jägare som följer samhällsutvecklingen har noterat att utmaningarna mot jakten har ökat. Det finns självklart många positiva trender. Men mängden stora utmaningar skakar om förutsättningarna rejält.
Fram till 1990-talet fanns det inget som hette jaktpolitik. Inga politiska partier hade några större synpunkter på jakten. Så länge den sköttes på ett klokt och hållbart sätt kunde jägarna luta sig tillbaka.
Men i och med EU-inträdet blev jakten sakta men säkert politiserad. Det började med morkullorna och ni vet hur det har fortsatt. Idag har nästan alla partier en uttalad jaktpolitik.
Detta skapat helt nya förutsättningar för såväl de som vill utveckla viltförvaltningen som de som vill inskränka och förbjuda jakt.
Som tur är står de flesta politiska partierna fortfarande bakom en sund grundtanke – att det är fakta och forskning som ska styra och avgöra hur viltförvaltningen ska gå till. Men som alla har märkt öppnas dörrar till förhandlingar och ifrågasättande utifrån helt andra perspektiv.
Den yttersta konsekvensen blir att jägare ställs mot jägare. Din jakt ställs mot min. De stora jaktformerna går före de små. Viltarter som påverkar andra intressen eller samhället får störst fokus.
Eventuella negativa konsekvenserna av vilt ska nästan alltid minskas eller stoppas, ibland med metoder som kan ifrågasättas utifrån etiska argument. Det mest flagranta exemplet gäller skyddsjakt på eget initiativ på dovkalv, för att skydda gröda. Dovkalven föds i regel i juni och diar den första tiden. Dovkalven gör alltså ingen skada på grödorna från den 1 juli när den får börja skyddjagas. Eftersom hindarna också lämnar flocken strax före kalvning och håller sig ensam med kalven den första tiden uppnås  heller ingen skrämseleffekt av att fälla en diande kalv.
Makthavarna valde alltså att ge möjlighet till en oetisk skyddsjakt istället för att angripa det verkliga problemet – att dovstammarna är för täta på vissa ställen. Men den nöten är svårare att knäcka eftersom de då måste ta en diskussion om äganderätten.

Men nu kom jag ifrån ämnet. Utmaningarna mot jakten gör att man ställer jaktform mot jaktform, jägare mot jägare. Istället för att hålla ihop och vara eniga i frågor om jakttider och förvaltningsfrågor har vi på det personliga planet börjat välja sida. Utifrån vad som är bra för mig.
Detta kunde vi se extremt tydligt i jakttidsarbetet och i regeringsbeslutet. De nya jakttiderna kunde ha blivit mycket sämre. Regeringen stod upp för faktabaserade beslut, men gjorde samtidigt som regeringar de senaste åren brukar göra. De väger – i förhandlingar mellan partier – arter och intresseorganisationers synpunkter mot varandra. Detta kallas ofta för politisk beredning. I denna verkar det finnas en outtalad ambition om att alla intressen ska få något. En liten framgång, en liten seger. Problemet är då att man sakta, bit för bit, släpper den faktabaserade grunden.
Det finns ett sluttande plan där jakten – varje gång – dräneras med någon eftergift till andra intressen. Inte för att viltarten är hotad, utan för att ha någon slags konsensus mellan de styrande partierna.
Vad jag tycker om detta borde framgå mellan raderna. Effekten av den politiska beredningen blev exempelvis att stövarjägarna tappade jakttid  med hund på räv i mars, grävlingsjakten med hund får numera inte börja förrän 21 augusti. Så här kan det inte få fortsätta.
Men trots att jakttider är en stor och viktig fråga för alla jägare är det bara en utmaning. Vi brottas med många fler. Låt mig lista några:

  • Vargförvaltningen fungerar inte – stammen växer.
  • Rovdjursjakten i stort behöver underlättas och förenklas. Inte minst vad som avser skyddsjakt.
  • Nationell viltförvaltning. Ingen jägare tror på att man kan förvalta vilt över en hel nation. Förutsättningarna för viltet varierar därför måste viltförvaltningen vara regional. Trots detta pågår det arbete med nationella mål och nationella förvaltningsplaner i myndigheterna.
  • Dovstammarna är för stora på vissa ställen. Det finns markägare som vill ha täta stammar, medan grannarna får omfattande skador. Skulden läggs sedan på jägarna.
  • Vildsvinen är en utmaning, som jägarna alltid måste jobba med. Konflikterna med jordbruket är för omfattande.
  • Älgstammen har minskat i tio år (stammen är 20 procent mindre än när det nya älgjaktssystemet infördes). Trots detta vill företrädare för markägarna minska stammen ytterligare.
  • Predatorjakt ifrågasätts allt mer. Acceptansen för att jaga predatorer minskar, eftersom vi inte tar tillvara bytet.
  • Behovet av mer viltvård är stort – både i skogs- och i jordbrukslandskapen.
  • EU:s aviserade blyförbud kommer att ställa till det för många jägare.
  • Synen på vapen hårdnar, eftersom kriminella använder dessa. Men jägarnas vapen utgör inget problem. Smugglade automatvapen är det som främst används enligt statistik från Brottsförebyggande rådet.
  • Fjälljakten och fjälljaktsreformen ifrågasätts. En del samebyar driver frågan om att de ska ha all rätt till jakten och fisket.
  • Viltvårdsfondens medel är i blickfånget från organisationer som vill begränsa jakten.
  • Allmänna uppdraget som Svenska Jägareförbundet haft sedan 1938 ska göras om. Delar ska upphandlas. Konstruktionen som regeringen beslutat om är ifrågasatt och allt pekar mot mer byråkrati och att inget blir bättre.
  • Vissa viltstammar ökar, medan andra minskar. Så ser naturen ut. Men det innebär att såväl jägare som myndigheter måste agera snabbare. Mer jakt för arter som ökar och subventioner till viltvård, predatorkontroll och rätt form av brukande för arter som minskar.
  • EU vill skydda natur. 10 procent av landets yta ska få ett strikt skydd där mänsklig påverkan på naturen ska bort. Förbundet har bidragit till vissa framgångar i arbetet men riskerna är stora och arbetet fortgår.
  • Jaktetiken behöver alla jägare alltid beakta. Idag, när det produceras jaktfilmer på löpande band, avslöjar vi jägare med jämna mellanrum att vi har olika syn på vad som är okej från jägarperspektiv. Vi beaktar alltför sällan vad allmänheten tycker är schysst.
  • Allt färre i samhället förstår vad jakt är. Det gör det lättare att inta en kritisk hållning till jakt och annat brukande av naturen. Utan en hög acceptans och förståelse för jakt utsätter vi jakten för stora risker.
  • Det är dyrt att bli jägare, särskilt om du bor nära en stor stad. Ifall jakten blir en klass- eller pengafråga så kommer acceptansen att störtdyka.
  • Vi jägare vill inte samarbeta med skogsbruket eftersom de vill minska älgstammen, inte med jordbruket eftersom de vill minska stammarna av klövvilt och vildsvin, inte WWF eller Naturskyddsföreningen eftersom de har en annan syn i rovdjursfrågor. Om man inte tror på devisen ”Ensam är stark” kan man undra. Vem ska vi samarbeta med?
  • När olika intressen vill att jägarna ska fälla mer vilt anses vi vara en näring som måste ta ansvar, men när vi begär något anses jägarna oftast att bara vara en hobby. Jägarna har ett stort ansvar för viltförvaltningen, men det har markägarsidan också. Bägge parter skulle tjäna på en bättre dialog och samarbete – och ha en ömsesidig respekt för varandras åsikter.
  • Därtill har Svenska Jägareförbundet ett antal interna utmaningar. Allt ifrån interna stridigheter till att utveckla folkrörelsen. Detta handlar om hur vi möts, hur vi nyttjar hela organisationens kunskaper, till att skapa tydligare roller så att alla förstår hur förbundet jobbar och bättre interninformation.

Detta var några smakprov på utmaningar. Det finns många fler. Men jag tycker det räcker att skriva dessa för att visa på mängden och komplexiteten.
Samtidigt ser jag att det finns besvikna jägare som är missnöjda med utvecklingen. De tycker inte att hanteringen av deras jakt går åt rätt håll. En del har kanske gått ur eller funderar på att lämna förbundet. Men vem kommer driva dina frågor då? Hoppas du att LRF, Skogsbolagen, WWF och Naturskyddsföreningen kommer att göra saker som är bra för din jakt, din viltvård? Eller litar du på att politiken ska fixa viltbiffen åt dig?

En folkrörelse blir aldrig bättre än det engagemang som medlemmarna generar. Det är medlemmarna som är motorn. De är ni som är och utgör byggstenarna i Svenska Jägareförbundet. Fundera på var kraften och idéerna skulle komma ifrån – om de inte kommer underifrån?  Gillar du svaret? Tror du att det är rätt utveckling?
Just nu och en tid framöver behövs du mer än någonsin. Mängden utmaningar understryker detta.
För det är du och dina jaktkamraters idéer och drivkraft som är basen för arbetet som utvecklar och förvarar jakten. Är ni tysta och oengagerade blir förbundet inte bättre än ni.
Därför behöver fler engagera sig och driva sina frågor.
Låt oss hålla ihop och försvara all jakt. Gå inte i fällan och tänk smalt på din jakt. Då öppnar vi flankerna för attacker och inskränkningar i smalare jaktfrågor. Vi måste ses som en homogen grupp som håller ihop – för viltets och jaktens bästa.
Ska vi lyckas hantera alla utmaningar måste vi göra det tillsammans som en stark folkrörelse. Jag ser i alla fall ingen annan realistisk väg. Gör du?

 

 

 

 

 

 

av

Konsten att äventyra miljardbelopp för sex miljoner kronor

, , , , , •

Hur mycket kostar det att köpa insatser som jägarna gör ideellt? Foto INBJ/Mostphotos

 

Vad regeringens beslut att ändra Viltvårdsfonden och Allmänna uppdraget i januari innebär behöver förklaras på ett annorlunda sätt så att konsekvenserna blir tydliga. Låt mig börja med att illustrera detta med en övertydlig metafor.

Om du vill få ett barn att hämta en sak finns det många olika sätt att få barnet att göra detta. Exempelvis kan du kan belöna barnet med en peng eller en kaka. Regeringen försöker sälja in ändringen med följande argument till jägarna:
”Då får du mindre veckopeng, du blir av med din givna plats i fotbollslaget och en del av pengarna som du och dina kompisar samlar ihop ger vi till motståndarlagen”.

Efter beslutet har regeringen tyvärr gjort ungefär vad regeringar brukar göra. Den har lutat sig tillbaka och hoppats att allt man sagt och velat genom någon slags magisk formel ska bli verklighet.
Istället för att lyssna in, förändra beslutet i takt med att kunskapen om problemen och riskerna tornar upp sig, varit delaktigt i genomförandet, säkerställt att intentionerna fick genomslag, har man börjat låsa fast sig och försvara beslutet.
Men låt oss stanna upp och tänka till. Självklart är det jobbigt att erkänna att det inte blev som man tänkte. Och det blir extra jobbigt när oppositionen försöker gnugga in misstagen i ansiktet. Det blir då lätt att låsa fast sig och inte göra någonting. Regeringen behöver alltså reflektera över vad det är som viktigt.
För det är ingen som tror att regeringen består av övermänniskor som alltid gör rätt på första försöket. Nej, det som istället avgör en regerings duglighet är hur de hanterar sina maktbefogenheter före och efter beslutet. För det är inte själva beslutet som är det viktiga, utan hur det blir i verkligheten.

Med beslutet har regeringen tyvärr öppnat för att göra Viltvårdsfonden och Allmänna uppdraget till politik. För trots att det finns en förkrossande majoritet i riksdagen som tycker ungefär lika – att systemet är och har varit bra för samhället – finns det politiska partier som vill förändra detta. Om dessa ges möjligheter att påverka konstruktionen öppnas dörren till att politisera ytterligare en del av jakten och viltvården. Och det är precis detta som skett.
För att undvika sådant brukar regeringar att – i alla fall försöka – skapa breda politiska överenskommelser (i frågor där majoriteten tycker ungefär lika). Då stänger man dörren för politiska förhandlingar för kommande regeringar oavsett partifärg i detta ämne. Då kan inte smala åsikter komma åt att förändra det som den breda majoriteten tycker är bra.
Viltförvaltning ska nämligen inte styras av partipolitiskt kohandlande, utan utifrån fakta om vilt och natur. Det är nämligen med fakta som regering och riksdag skapar tydlighet, delaktighet, långsiktighet och förutsägbarhet i viltförvaltningen.
Tummar man på detta öppnas Pandoras ask.

Låt mig därför göra ett helt ovetenskapligt räkneexempel som visar hur dumt det är att försöka upphandla insatser som jägarna gör helt ideellt.
En del, av de tre områden som Naturvårdsverket ska upphandla, rör viltövervakning. Det vill säga att förbundet ska hålla kolla på viltstammarna genom inventeringar och avskjutningsrapporering. Det ekonomiska bidraget som förbundet fått för att göra detta är cirka sex miljoner kronor. Detta används för att utveckla metoder, IT-stöd, ta fram rapporter och naturligtvis personal som arbetar med dessa frågor och sammanställer resultaten.
Dessa sex miljoner kronorna ska nu upphandlas, eftersom regeringen anser att bidraget bryter mot upphandlingslagstiftningen. Men de stora insatserna görs inte av förbundet. De utförs av jägarna.

Nu börjar vi räkna. Men eftersom matematik är svårt har jag avgränsat mig till ett enda ämne inom viltövervakningen – älgobs. Jag tar med andra ord inte med några siffror som rör inventeringar, insamling av spillning, avskjutning, Viltdata, samordning, registrering, möten och utbildningar. Bara älgobs.
Jägarna lägger cirka 5,5 miljoner timmar på att observera och rapportera älg, vilket ger ett mycket bra underlag till älgförvaltningen. Vad är detta värt? Vad skulle det kosta samhället att köpa detta resultat?

Jo, om man delar 5,5 miljoner timmar med en normal årsarbetstid (2.080 timmar) får man fram att det skulle krävas 2.644 heltidsanställda för att lösa uppgiften. Om man sedan utgår ifrån att dessa skulle tjäna 25000 kronor i månaden, plus sociala avgifter (som är ungefär 50 procent av lönen) får vi en mycket intressant summa.
Det skulle alltså kosta cirka 1,2 miljarder kronor att köpa den insats som jägarna gör gratis. Notera att jag inte tagit med några kostnader för chefer, resor, IT, möten, samordning, lokaler och annat. Så den verkliga siffran skulle bli ännu större. Men låt oss hålla detta enkelt. Summan blev ändå astronomisk.

Faktum är alltså att de sex miljoner kronorna (om allt arbete med Viltövervakning hade gått till älgobs, vilket det inte gör eftersom det läggs stora insatser inom de andra områdena också) har gett minst 200 gånger pengarna. För varje satsad krona från Viltvårdsfonden har samhället fått tillbaka insatser värda 200 kronor.
Så när regeringen och Naturvårdsverket vill upphandla sex miljoner för Viltövervakning äventyras insatser värda långt över 1,2 miljarder.
Extra konstigt blir det ju när man beaktar att regeringen inte ens satsat de sex miljonerna.  Dessa kommer ju ifrån jägarnas egna fickor – via det statliga jaktkortet.

Låt mig också förklara varför vi jägare lägger ned tid på detta oavlönade arbete? Jo, vi vill ha en viltförvaltning som styrs av fakta – inte tyckande eller partipolitiskt taktiserande. Vi vill ha en uthållig jakt, där vi tar av räntan men behåller kapitalet. Vi vill ha en frisk natur med välmående viltstammar. Så länge jakttider och annat beslutas utifrån fakta och vetenskap accepterar vi jägare besluten, eftersom det baseras på logik.
Problemet uppstår när inte regeringen och Naturvårdsverket inser det omöjliga i att upphandla resultaten från en folkrörelse. För ingen kan garantera att rörelsen fortsätter att göra samma insatser om förutsättningarna ändras i grunden. Tar man bort den regionala viltförvaltningen, minskar jägarnas möjligheter att påverka förvaltningen, tummar på faktakraven äventyras allting i den snillrika konstruktionen. Incitamenten för att delta försvinner. Det ömsesidiga förtroendet mellan makten och människan bryts.

Det finns naturligtvis andra och bättre sätt att utveckla Viltvårdsfonden och folkrörelsen runt jakten än upphandling. Problemet är att man låst fast sig vid just detta.
Låt mig vara tydlig med en sak. Att regeringen vill utveckla viltförvaltningen behöver inte vara fel. Man kan även ändra en 80-årig institution som Allmänna uppdraget och Viltvårdsfonden, utan att det är fel. Men då måste regeringen ha ett helt annat tillvägagångssätt.
Regeringen har fortfarande möjligheten att ändra sig. Det går alltid att fatta nya beslut om man tycker att slutresultatet är viktigare än politisk prestige, att viltförvaltningen är viktigare än att hålla fast vid något som inte blev bra. Att de bidrag jägarna gör till viltförvaltningen är betydelsefulla. Möjligheten finns där, om man vill.
För är det värt att riskera en folkrörelse och insatser för miljardbelopp för att upphandla några miljoner?

av

Varför behandlas jägare annorlunda?

, , , , , , •

Kunskapen om jakt minskar överallt i samhället. Det leder till ifrågasättande av både jägare och jakten. Foto Mostphotos

 

Världen blir allt konstigare. Attityderna allt hårdare. Och kunskaperna om landsbygden och brukande blir allt mindre. Det finns många stora trender som sköljer över världen – och de allt mer polariserade åsikterna dränker oss med argument kring vad som är rätt och fel. Olikheter och gråskalor i åsikterna ska suddas ut. Är du med eller emot?
De breda penseldragens tidevarv innehåller bara svart och vitt; rätt eller fel. Men tror någon att människorna eller världen är så enkel?
Hur vi än vrider och vänder på uppfattningen av vår samtid minskar förståelsen för det man inte kan relatera till. Åsikter, traditioner och kulturella värden kan därför troligen inte alltid likriktas i en beskrivning av rätt och fel.
Dessa megatrender skär de genom samhällets alla delar. Jakten är inget undantag.

I Sverige har vi åklagare som ibland häktar jägare med undermåliga bevis och samtidigt i dagspress beskriver sina misstankar om grova jaktbrott. Men undersökningarna leder ytterst sällan till fällande domar. Det vanligaste är att utredningen läggs ned. Under de senaste åren har personer vid ett antal tillfällen blivit häktade under lång tid utan att det leder till någonting. Någon ursäkt för traumat eller för att felaktigt pekats ut som gärningsman dyker inte upp.
Därtill ser vi poliser som ibland tar till onödigt hårda metoder mot jägare. En dålig ursäkt till har nämnts: ”Jägare har tillgång till vapen.”
Synen på det legala vapenägande verkar med andra ord likställas med det illegala. Innebär detta att jägare och gängkriminella i värsta fall kan räkna med samma bemötande av rättsvårdande instanser? Är det rimligt?
Självklart ska det finnas rutiner som gör polisyrket så säkert som möjligt för de anställda. Under vissa förutsättningar måste lagens långa arm också få vara hård. Men någonstans måste det också finnas en gräns för hur allmänheten får behandlas. Grundlagen slår – trots allt – fast att alla är oskyldiga till motsatsen är bevisad. Just detta borde mana staten till eftertanke och åtgärder.
För i grunden vill vi nog alla att polisens arbete ska upplevas som positivt, för att det skapar trygghet i samhället. Tyvärr upplever allt fler på landsbygden att myndigheten strider mot jaktliga väderkvarnar som inte finns. Orsaken till detta handlar i många fall om bristande kunskaper. Både åklagare och polis – samt jägare – skulle tjäna på en bättre förståelse av varandras situationer.
Men även andra myndigheter och andra organisationer kommer ibland med utspel och förslag som vi jägare inte förstår eller känner igen oss i. Förståelsen för jaktens behov har minskat högst avsevärt. En fråga vi behöver ställa oss om vi ska lägga all skuld på samhället eller om vi kan göra något själva för att förbättra situationen?

Låt mig slå fast. Jägare och sportskyttar är inget problem för samhället. De är en tillgång. Föreningslivet skapar engagemang och meningsfull fritid. Jägarna bidrar således till att skapa ansvarsfulla medborgare och stora samhällsvärden.
Vi är inga obskyra varelser som behöver kontrolleras och behandlas på ett annat sätt än andra människor. Polis och åklagare måste helt enkelt lära sig att hantera de få rötäggen bland jägarna och den stora gruppen av laglydiga människor på olika sätt. Allting annat är otänkbart.

Det finns naturligtvis en komplicerad baksida av denna trend – som jag bara lyft fram några fragment av. Och det är hur vi jägare är med och skapar samhällets bild av jakten, vapenägare och jägare.
Allt vad vi gör och säger bidrar till att skapa allmänhetens bild kring vad jakt är – och vad en jägare gör. Om vi vill att allmänheten ska se oss ansvarstagande och del av samhället måste vi vara med att skapa den bilden av oss.
Svårigheten – för oss jägare – är att kunskapen om jakt börjar bli så dålig i samhället att helt korrekta uttalande kan bli omöjliga att förstå för den breda massan.
Klarar vi inte förklara – så att allmänheten förstår – kommer den att ifrågasätta oss och syftet med jakt. Minskar förståelsen av jakt sjunker också acceptansen.
Vi tillsammans äger med andra ord en del av ansvaret för att beskriva helheten av jakten – alla värden och nyttor – så att inte nidbilderna av jägarna blir det som sätter ramarna för hur jakt uppfattas.
Jag får allt oftare inspel från personer som inte jagar, men gillar jakt och Svenska Jägareförbundet, att jägarna avbildar sin hobby på ett sätt som minskar förståelsen och acceptansen. De anser att vi är alltför kategoriska, oresonliga och självcentrerade.  Vi ser bara våra intressen – inte att jakten är del i en helhet.
Istället för att öka förståelsen skapar vi avstånd. Vi bygger en bubbla, där bara de som finns inuti förstår. Vi dunkar varandra ryggen medan vi distanserar oss ifrån de människor vars acceptans är det som bär jakten.
Om allmänheten inte förstår eller tycker att vi är en orimlig kravmaskin så sågar vi av grenen vi sitter på.

Hur ska vi göra för att behålla samhällets acceptans? Det är en svår fråga att svara på eftersom allmänheten inte är en målgrupp, utan många. Men tänk gärna så här. Ju mer positivt allmänheten uppfattar oss jägare desto bättre. Några generella tips, som gäller allt från debattartiklar till utspel på sociala medier, kan vara följande:

  • Förklara så att mottagaren förstår – förenkla, ge exempel.
  • Ha en positiv grundton.
  • Beskriv känslorna, samspelet och naturupplevelserna – känslor kan alla identifiera sig med.
  • Utgå ifrån att vi talar till en granne eller vän som inte kan någonting om jakt – inte en ovän eller någon ska talas till rätta.
  • Ha en inbjudande ton, var ärlig och visa respekt.
  • Lyssna på mottagaren.
  • Tänk på samhällets bästa, helheten – inte bara jakten.
  • Var fast i sak, men mjuk i form.
  • Kräv inte samtycke, utan förklara allting positivt som jakten bidrar med så får du kanske samtycke.
av