Såg i gårdagens ABC-nytt ett inslag om den pågående lojakten. Docent Per Alström ondgjorde sig över det faktum att vi sköt lodjur och dessutom var glada för det. ”Oehört beklämmande” var orden. Det där är ett rätt vanligt argument, många skulle uppenbarligen uppskatta om jägarna inte fann något som helst nöje med jakten och helst led en smula av gå ut i skog och mark.

Nu var det inte det jag reagerade mest över, snarare det faktum att när rovdjuren kommer in i bilden så släpper forskare och andra lärda män och kvinnor all sans och vett samt källkritik. Alström säger i inslaget ”naturen sköter sig helt och hållet själv”. Exakt hur kan en docent i biologi uttala de orden? Hade jag varit Alströms chef hade jag nog skickat honom på en grundkurs i biologi redan igår kväll, alternativt gett honom arkivtjänst fram till pensionering. Min 6-årige son vet att det där inte är sant och frågan är om man inte kan avkräva en småfågelforskare som Alström lite mer relevant kunskap och ärlighet i debatten. Vi ser samma sak hända hela tiden. Genetikforskare glömmer allt de lärde sig på A-kursen i biologi och många högt skolade biologer har i den senaste tidens debatt visat sig helt oförmögna att förstå att människan också finns på vår planet. Oberoende forskare hos Riksmuséet och Artdatabanken tar aktiv ställning och skriver debattartiklar och pressmeddelanden i frågor de inte forskat en sekund i. Som gammal forskare blir jag uppriktigt oroad över dessa människors trovärdighet i framtiden. Det här är ett snabbt växande problem just i rovdjursfrågan.

Dylika inslag stärker bara min tro på att rovdjuren inte kan hanteras rationellt av stora delar av forskarsamhället och då är det tur att det finns förvaltare som tar sin uppgift på allvar och inte blint litar på forskarna. Det är också intressant att Alström tidigare krävt fredning av de lodjur som bor nära honom själv, i sig ett erkännande av att djur har olika värde, även inom en art, och att förvaltning också inbegriper människor, inte bara djur.

Eftersom jag själv var med när just det omdebatterade lodjuret fälldes i Stockholms län kan jag intyga att jakten var riktigt rolig och spännande och även om det retar Alström kan jag konstatera att även om nöjet är en dimension så gör jakten också nytta för acceptansen, rådjuren och även lodjuren själva. Därför tar jag mitt ansvar och åker upp till Uppland igen i natt för nya lojakter, jag hoppas Alström ägnar helgen åt biologistudier.

DSC01545.JPG

Sent i går kväll kom jag hem efter ett dygn i Bryssel. Redan på planet när jag tittade ut från fönstret, inför landningen i Bryssel, ställde jag mig frågan. Hur kan man övertyga människorna där nere, i ett virrvarr av neonljus och gatlyktor, om att vi måste få fortsätta att jaga varg i Orsa finnmark, Ljusdal och Bograngen? Nästa fråga som for genom huvudet var, varför är de inte bättre på fotboll när det finns fotbollsplaner överallt? I mörkret var de upplysta grönytorna lätta att se.

Väl framme träffade vi EU kommissionen och besökte parlamentet. Ett antal organisationer, kritiska till jakten, har redan uppvaktat kommissionen. Nu var det vår tur. Vi gav jägarnas bild av jakten. Vi beskrev bakgrunden, genomförandet och hur vi ser på fortsättningen, bl a flyttning av varg. Utan tvekan kan vi säga att kommissionen verkligen lyssnade på oss. Vi fick gott om tid att både framföra våra synpunkter och fick dessutom ett antal frågor som vi fick svara på. Att dra några slutsatser om hur EU kommer att agera är omöjligt att sia om och några inofficiella förhandsbesked hade vi inte heller förväntat oss. Några av frågorna antyder att man har kritiska synpunkter på vargjakten, men samtidigt finns det mycket som talar för att Riksdagens beslut verkligen överensstämmer med Art- och habitat direktivets nya riktlinjer för rovdjursförvaltningen.

På väg hem, på Bryssels flygplats blev jag uppringd av en journalist på SVD som berättade att Carlgren sagt att det inte blir någon vargjakt om vi inte lyckas flytta vargar.

– Vi har jakten för att öka acceptansen för varg. Om den inte ökar så är det inte möjligt att långsiktigt ha jakt. Det går inte att glädjas över jakten och samtidigt sabotera riksdagens mål att få in nya friska vargar. De hänger ihop, säger Andreas Carlgren till SVD.

SVD skriver också att Carlgren har sagt att ”Jakten kommer dock att pågå två år till, oavsett hur det går med inplanteringen av varg”.

Personligen tycker jag att det är bra att Carlgren är så tydlig. Det blir fortsatt vargjakt i minst två år, men efter det hänger fortsatt jakt helt på om flytten och förankringsarbetet lyckas. Nu är det alltså upp till oss själva, förutsatt att vi klarar EU:s granskning, att se till att vi får en vargjakt i många år framöver.

Carlgren säger också till SVD att,  – Jag har svårt att förstå att naturvårdssidan valt att driva debatten så högljutt. De vet att det behövs nya vargar och de vet att svårt att skapa acceptans för det. Det vore bra om de medverkar till en dialog med jägare och landsbygdsbefolkning.

Att SNF inte kommer att bidra med något konstruktivt eller avser att sänka tonläget visar Mikael Karlssons kommentar i SVD. Däremot är jag övertygad om att WWF har både kompetensen och viljan att föra en konstruktiv dialog. Allt annat vore märkligt när WWF i andra länder insett att dialog och samarbete med just jägarna är absolut nödvändigt för att nå framgång, t ex i arbetet med Amurtigern.  

Utfodring.jpg

Jag blir alltmer förundrad över delar av rovdjursdebatten och de sidospår som den skapar. De senaste dagarna har Rovdjursföreningen överöst landets tidningar med insändare, fyllda med faktafel, om den kommande lodjursjakten och hur hemskt det är att vi jägare värnar rådjursjakten.

Min enkla fråga är, varför skulle vi inte göra det? Jag och min familj äter viltkött flera gånger i veckan. Min jaktmark ligger på gångavstånd från bostaden så några långa resor blir det inte fråga om. Det kött vi äter i min familj är klimatsmart, närproducerat, nyttigt och jag vet exakt hur djuret har avlivats. Ingen basföda, vare sig animalisk eller vegetabilisk, kan konkurrera med viltkött. Ändå bedriver Rovdjursföreningen en kampanj som går ut på att jag inte längre borde få göra det valet. De ser istället en maximering av antalet lodjur som det ultimata miljöarbetet, medan rådjuren degraderas till trafikproblem och kattmat!

I radiointervju hakar en professor i medicinsk entomologi på debatten och hävdar att det är nödvändigt att man håller alla hjortdjur i hägn i framtiden, för att på så sätt veta var de sjukdomsspridande fästingarna finns. Professorn kan ta sina kompisar i den andra ändan av debatten i hand, de som vill hägna vargarna för att förhindra dvärgbandmasken.

Hur kan det komma sig att vi hamnat i en debatt där den som värnar viltarter som ger avkastning utpekas som skurkar? Jag kommer att fortsätta att gynna det jaktbara viltet och jag skäms inte ett ögonblick för det. Jag njuter av att se rådjur och harar vid mina foderplatser. Men varför vill så många miljövänner att de helst skall dö? För mig är det obegripligt.

Aftonbladet fortsätter att mata sina läsare med angrepp på jägarna, vargjakten och inte minst Jägareförbundet. Det måste vara en kollektiv intellektuell härdsmälta på den redaktionen.

Nu senast är det Peter Kadhammar som ger sig in i debatten med sin krönika ”Tillhör skogen vargen- eller nöjesjägaren?” Han skriver ” Det fulaste debattknep jag sett på länge stod Torsten Mörner för. Han är ordförande i Jägareförbundet. I en artikel till försvar för jakten på vargar hårdlanserade han ordet vargland”.

Herregud, att använda ordet ”vargland” om län som hyser varg är det fulaste debattknepet på länge. Man tar sig för pannan! Läser han inte ens sina kollegors onyanserade artiklar eller ens funderar över sin egen retorik. Jag kan hitta ett par betydligt värre i Kadhammars egen krönika! Vad sägs om själva ordet ”nöjesjägaren”, varför använder han det? –Ack, barnen från Frostmofjället levde lyxliv jämfört med det som befolkningen bortom 08-området tvingas utstå”, är det någon som ens antytt det?  ”Mannen som skjuter hundra rådjur för nöjes skull, men Kadhammar glömmer att tala om att det är under hans livstid. Ett vargpar käkar förresten 110-140 älgar per år, bara som jämförande information!

Han avslutar med ”hundar som hetsar rådjur med blodtörstiga skall! Kan någon förklara för mig vad ett blodtörstigt skall är? Är det en objektiv beskrivning av en drivande hund eller ett fult debattknep som syftar att ge läsarna en medveten förljugen bild av jakt?

Jag kan spä på med några citat från en annan krönikör, ”vargjakten är som napalm bombning av barn och raketbeskjutning av pakistanska byar”. Men vad är det i jämförelse med ordet ”vargland” som beskrivning av Värmland?

Kadhammar, om du tror att någon i ”vargland” för ett ögonblick kommer att hysa större förståelse för 08-or efter ditt inlägg så har du fel. Ditt inlägg tillhör de mera smutsiga i den här debatten. Egentligen är det meningslöst att argumentera mot Aftonbladet, de får alltid sista ordet. Tidigare trodde jag i min enfald att journalister var intellektuellt hederliga även i krönikor, speciellt en som vunnit stora journalistpriset. Men på Aftonbladet verkar det mest vara ”I will scratch your back if you scratch mine”. Ingen vågar ha en avvikande uppfattning.

Hur som helst tar Kadhammar upp en fråga som jag skrivit om många gånger. Hur skall vi förhålla oss till naturen, som utomstående betraktare eller brukare. Att Kadhammar förespråkar det första är tydligt, men vem skall försörja de intellektuella 08-orna när vi obildade lantisar i vargland inte längre får bruka naturen?

Nordanstigs kommun bör förbli vargfritt, föreslår kommunfullmäktige! Hur tänker de då? Innebär det att alla kommuner skall rösta i frågan? Hur förvaltar man en vargstam om hälften av kommunerna säger nej till varg och andra säger, ja? Vargar har revir som kan täcka flera kommuner. Vem bestämmer då?

Om man vill vara snäll kan man ju säga förslaget är demokratiskt fattat av en majoritet i kommunfullmäktige. Vill man vara elak kan man ju strunta i demokratin och göra som Aftonbladet i sin ledare, säga att omvärlden kommer att skratta åt dem.

Aftonbladet drar en intressant slutsats, av Nordanstigs beslut. Nämligen att ”Sveriges nya rovdjurspolitik har uppenbarligen ingen vidare förankring.”  Samtidigt skriver de ”Det påstås ofta att det finns en sådan motsättning, mellan stad och land. Men en undersökning från Lantbruksuniversitetet visade nyligen att de flesta svenskar är ganska överens och de är ungefär lika rädda för en varg som för en orm. Kan någon förklara logiken för mig? Om kommuner säger nej till varg, vilken rovdjurspolitik är det i så fall som har en större förankring än den nuvarande? Är det den förra som tog mycket liten hänsyn till problemen varg i landsbygdskommuner som Nordanstig?

Helle Klein hakar helt okritiskt på sin kollega på sin ledarblogg och skriver   Kan man ta Nordanstigs beslut att bli en vargfri kommun på allvar? Knappt. Men det säger en del om laddningen i denna fråga. Miljöminister Andreas Carlgren har verkligen klantat till det i sin iver att hålla sig vän med både miljövänner och Jägarförbundets lobbbyister.

”Miljövänner och Jägarförbundets lobbyister?”, varför skriver hon inte miljövänner och jägare eller Naturskyddsföreningen och Svenska Jägareförbundet? Nej, jägareförbundet skall knäppas på näsan, vi ”lobbar” nämligen till skillnad från miljövännerna som tydligen endast objektivt informerar.

Faktagranskning är inte Aftonbladet starka sida, det har jag lärt mig inte minst under vargjaktsdebatten! Hade Helle Klein först kollat vad Svenska Jägareförbundets policy säger så hade hon noterat att vi visserligen vill begränsa vargstammen, men att vi också skriver att ingen del av Sverige skall undantas från vargetablering. Det innebär att vi anser att Nordanstig precis som alla andra kommuner i Sverige får räkna med att hysa varg om vargarna väljer att etablera sig där, inte för evigt, men under perioder.

Såväl den förra som den nuvarande rovdjurspolitiken undantar i princip 40 procent av Sveriges yta från vargförekomst. Det finns alltså ett redan ett stort antal kommuner i landets som inte skall ha någon fast vargförekomst. Men vad bryr sig Aftonbladet om sådana petitesser. Istället för att diskutera det solidariska i det väljer man att fortsätta på den inslagna vägen, att marginalisera frågan om att begränsa vargstammen till att vara en fråga där jägarna står mot resten av befolkningen, eller som nu ”Jägareförbundets lobbyister” mot resten. Så lobbar vargjaktsmotståndarnas megafoner i media mot vargjakten. Det är synd, för i frågan om Nordanstig är vi ju överens med Aftonbladet. Så länge svenska folket vill ha varg, får vi solidariskt dela på både bördor och glädjeämnen.

 

Det har kommit en ny undersökning om svenskars rädsla för vilda djur. Man skulle kunna skriva väldigt många väldigt roliga saker om resultaten. Vi är ett synnerligen harigt släkte… Nu ska jag undvika detta eftersom rädsla sällan är varken rationell eller befogad. Jag och min familj är ett utmärkt exempel. Själv lider jag av extrem koskräck, min fru är rädd för maskar och mina föräldrar lär mer än en gång ha tjoat runt utanför sommarstugan i Jämtland inlindade i påslakan då en fladdermus förirrat sig in. Spöken finns.

Det första som slår en när man läser rapporten är att så många är så rädda. 44% av svenskarna är rädda för björn, 33% för vildsvin och 25% för varg. Det är logiskt att man är mer rädd att möta ett djur där de verkligen finns, till exempel är en majoritet (>50%) av norrlänningarna rädda för att möta björn. Det är dock knappast logiskt att stockholmare är mer rädda för björn än medelsvensken och heller inte särskilt logiskt att samma stockholmare är räddast av alla för älgar.

Vad som är riktigt intressant är att nästan varannan svensk tycker att just rädsla är ett rationellt argument för jakt på stora rovdjur, inklusive varg. Att en majoritet stödjer jakt på rovdjur för att hindra dem från att finnas i tätbefolkade områden och för att minska risken att tamdjur tas visste vi redan men stödet är onekligen stort. 2 av 3 svenskar tycker alltså det är OK att jaga varg för att minska risken för att de dödar våra hundar… Noterbart är också att var tredje svensk tycker det är OK att jaga stora rovdjur för att minska konkurrensen om det jaktbara viltet. Här har vi förklaringen till den i mångas ögon oförklarligt höga acceptansen för till exempel vargjakten. Det är ingen tvekan om att vargjakten och till exempel den stundande lojakten är synnerligen väl motiverad, av flera olika skäl, i svenskarnas ögon.

Nu bär det av hemåt. Hoppas bara att jag inte möter en ko…

Ibland blir man bara trött. Vad är det för idioter som med berott mod tjuvjagar varg mitt på en sjö när det är spårsnö. Är det för att man vill bli att brottet skall bli upptäckt? Ett par jägare har redan hört av sig och menar att det måste vara vargkramare som vill svärta ner oss! – Så jävla dum kan väl ingen jägare vara, nu när vi äntligen fått möjlighet att jaga varg, sa en av dem. Egentligen är det nog ingen som på allvar tror att det är några vargkramare som tjuvjagar för att misskreditera oss, det är mera ett uttryck för frustration. De har svårt att själva förstå hur någon jägare kan vara så korkad och söker därför andra förklaringar.

Jag hoppas att lokalbefolkningen samarbetar med polisen i utredningsarbetet och att den eller de som skjutit vargen hittas.

Ännu en undersökning har nu presenterats som visar att svenska folket tycker att det är ok att reglera vargstammen. Undersökningen är gjord av Daniel Isaksson, Göteborgs universitet och 1751 har svarat. Trettio procent av svenska folket tycker att det vi skall begränsa vargstammen i stor eller ganska stor utsträckning. Ytterligare 28 procent accepterar en mindre reglering av vargstammen. 57 procent är alltså för att stammen regleras. De som är emot reglering av vargstammen, i den här undersökningen, är under 30 procent.

Anmärkningsvärt är att det bara är för kråkfåglar, minkar, råttor och möss som acceptansen för reglerande jakt är större än för varg. Det är fler som har stor eller ganska stor vilja att reglera vargstammen än motsvarande vilja att reglera älgstammen.

Återigen framgår det tydligt att regeringens rovdjurspolitik har stort stöd hos svenska folket. Den bild av ett stort vargjaktsmotstånd som målats upp i media och av några organisationer visar sig återigen vara fel!

Karin Bojs, i DN, skrev om svensk viltforskning förra veckan. Rubriken var ”Jägarna betalar svensk viltforskning”. Det framgår av artikeln att Svenska Jägareförbundet, sedan ett tiotal år, varit med och betalat delar av vargforskningen. Hon glömmer dock, säkert medvetet, att nämna att WWF gör exakt samma sak. I grunden är det bra att Bojs tar upp frågan om medel till viltforskning. Vi jägare har länge undrat över varför den svenska jägarkåren skall var huvudfinansiärer för viltforskning. Inte minst har det faktum att vi via viltvårdsfonden ”tvingas” finansiera stora delar av rovdjursforskningen, kraftigt ifrågasatts av jägarna själva. Inte sällan kritiseras förbundet av medlemmar som tycker att vi absolut och under inga omständigheter skall använda forskningstjugan till att finansiera vargforskning. Vargforskarna har tyvärr uppfattats som ”fiender”. Så långt borde Bojs artikel väcka till eftertanke.

Tyvärr verkar dock Bojs ha en annan idé, hon tror sig ha hittat en konspiration. Vargforskningen är köpt av jägarkåren! Den enkla logiken är. Vi fick vargjakt och den stöds av vargforskarna, alltså är de köpta av oss. Dessutom förstärks konspirationsteorierna av att Linda Laikre, som är genetiker och mot vargjakten, aldrig fått några pengar av forskningstjugan och viltvårdsfonden. Laikre är känd för sitt motstånd mot jakt, det är bara att söka på namnet och diverse jaktfientliga föreningar så ser man ett tydligt samband. Laikre är säkert en duktig genetiker, det kan jag inte bedöma. Men helt klart gillar hon inte vargjakt och vargjägare. Däremot har hon själv i en rapport  till naturvårdsverket skrivit att en vargstam med 200 individer är livskraftig om den har tillräckligt stort genetiskt utbyte med populationen i öst. Eftersom regeringen faktiskt gick på hennes, snabblösnings linje av genetiken, borde hon vara nöjd. Men inte, nu är det senaste lysande argumentet, ”varg buffrar mot klimatförändringar”.

Min gissning är att Bojs, eller någon annan journalist inom kort kommer att fortsätta på konspirationsspåret.
– Viltforskningen på Grimsö är inte bara köpt, den är dålig också! Ungefär så gissar jag att det nya mediespåret kommer att se ut. Men innan ni gör er själva till åtlöje i er journalistiska iver att angripa vargjakten bör ni granska vad utomstående internationella bedömare säger om den svenska viltforskningen. Jag citerar. ”I relation till insatta resurser rankar utvärderingsgruppen svensk viltforskning bland den bästa i världen. Projekten håller sammantaget hög vetenskaplig kvalitet i ett ekologiskt perspektiv, men i ett viltbiologiskt perspektiv mycket hög vetenskaplig kvalitet. Utvärderarna anser vidare att projekten har mycket hög relevans för bevarande och nyttjande av viltet som naturresurs”.

De skriver vidare, ”Utvärderarna ser mycket positivt på att Svenska Jägareförbundets finansierar forskning via medlemsmedel, och uppmuntrar den samfinansiering av projekt som sker mellan Jägareförbundet, Naturvårdsverket och andra finansiärer.” (International review of Swedish Wildlife Research 1997-2001).

”Mycket hög relevans för bevarande och nyttjande av viltet som naturresurs” det var där det sket sig! Viltstammar skall inte nyttjas eller förvaltas, de skall bevaras, det framgår tydligt av mediedrevet efter vargjakten!  Som jag skrivit åtskilliga gånger på senaste tiden, konflikten står mellan de som vill betrakta och de som vill bruka.

Nu har det hållits två manifestationer mot vargjakten, en i Stockholm och en i Örebro. Inte fler än 50-75 personer har man lyckats samla ihop vid något tillfälle, trots nationellt upprop. Hela anti vargjaktsmanifestationen har varit en gigantisk flopp!

Jag skrev vi ett tidigare inlägg att Sven-Erik Alhem var åtminstone intellektuellt hederlig när han deltog i Kvällsöppet debatten. Hederligheten varade dock inte så länge.

I Tvärsnytt igår sa han om vargjakten ”Jag blev väldigt arg. Friska djur! Och så har det stått en miljöminister som sagt att vi skall skjuta bort de drabbade, inte friska djuren!”

Goddag yxskaft! Det vore roligt att höra Alhem förklara hur exakt de vargar som han före jakten beskrev som kraftigt inavlade och som därför inte var livskraftiga, plötsligt blev livskraftiga när de sköts. Var det möjligen så att jägarnas kulor fick DNA strängen att förändras till det bättre?

Rumänska Karpaterna (rött) skalenligt inlagt över Mellansverige.

 

SNF, WWF och SRF gick för en tid sedan ut med ett pressmeddelande om att Sverige har bland de lägsta vargtätheterna i Europa. Både Daniel och jag har redan kommenterat det i tidigare inlägg.

Jag roade mig med att använda exakt samma siffror, från LCIE, som de tre organisationerna använde för sin beräkning. Istället för att bara se på vargen räknande jag alla stora rovdjur. Det är ju trots allt de samlade rovdjurstryket som är intressant. Sverige hamnar då på andra plats i Europa. Bara ett enda land ha fler stora rovdjur än vi enligt statistiken, nämligen Rumänien. I Sverige har vi drygt 6000 stora rovdjur medan Vitryssland, som kom trea, inte har fler än 3000. Rumänien däremot hävdar att de har närmare 12000 stora rovdjur i Karpaterna, alltså en yta som inte är större än Dalarnas, Värmlands, Örebro och Gävleborgs län tillsammans!

– Varför kan inte vi ha lika höga tätheter i Sverige, när man utan problem kan ha det i Rumänien? Jag tror att de flesta har hört frågan och argumentet många gånger. Men är det verkligen sant?

Nu skall jag erkänna att jag inte varit i Rumänien och således inte heller i rumänska delen av Karpaterna. Men jag känner personer som varit där och alla är tveksamma till deras siffror. LCIE skriver om de rumänska vargsiffrorna att de bygger på ”begränsad kvantitativ data och att ingen korrektion eller tolkning av materialet har gjorts!” På svenska betyder det, en ren gissning!

För björn och lodjur skriver man istället att uppskattningen har gjorts av experter! Inga inventeringar ligger alltså tillgrund för det uppgivna antalet rovdjur!

Om vi använder våra predationsdata från Sverige skulle de 12000 rovdjuren döda i storleksordningen 200000 bytesdjur årligen. Tyvärr har jag inte lyckats hitta bra siffror på klövviltstammarna i Rumänien. Det enda jag hittat är att rådjurstammen är på ca 150000 djur, i hela Rumänien. Endast en del av dem finns i Karpaterna. Förutom rådjur finns det vildsvin, kronhjort och gems i Rumänien. En mycket grov uppskattning är att det måste finnas minst en miljon klövvilt, enbart för att föda rovdjuren i Karpaterna. Problemet är att Rumänien också är ett bra jaktland. Jaktturismen är utbredd, inte minst i Karpaterna. Bytesdjurstammarna skall alltså räcka till troféjägare också. En stor kronhjort kostar 130000 kronor att fälla. En fin råbock i guldmedaljklass, en sådan som Guillou sköt, startar på 60000 kronor. Tror ni att alla dessa stora rovdjur är välkomna att döda trofédjur i de områdena? Nej, sanningen är med största sannolikhet att antalet stora rovdjur i Rumänien är kraftigt överdrivet. Sverige seglar därför upp som etta i Europa i antalet stora rovdjur. Inte riktigt den bild som SNF, WWF och SRF vill förmedla.

 

IMGP2324.JPG

Ung jägare med älg skjuten under uppsiktsjakt!

Jag fick ett mejl om att Djurens rätt var kritiska till att Ålidhemsbiblioteket i Umeå inte vågar visa Djurens Rätts utställning med bilder från ett svenskt slakteri. Detta av rädsla för att barn ska må dåligt.
– Det är oerhört tråkigt att utställningen stoppades. Den har ett viktigt innehåll som allmänheten förtjänar att få se, säger Malte Lindstam, ordförande i Djurens Rätt Umeå. (se bilderna här).

Jag delar den uppfattningen! Inte av samma anledning som Djurens rätt, de tror nämligen att utställningen skulle få färre barn att äta kött. Jag tycker tvärt om! Visa barnen bilderna och förklara vad de ser utan att lägga på egna värderingar. – Den hamburgare du äter har varit en ko en gång.
Alla barn som bodde på landsbygden förr i tiden var med om att se djur födas, födas upp och slaktas. Inte blev det veganer av dem! Störst sannolikhet att bli vegan har den som aldrig kommer i kontakt med verkliga djur och som först i tonåren blir varse att det kommer blod ur kor och grisar när man slaktar dem. Om vi skall äta kött får vi väl också ta konsekvenserna av det. Jag är jägare och vet exakt vad mitt skott innebär för djuret jag skjuter. Det blöder och dör. Dessutom är djuret varmt och fullt av tarmar, lungor, hjärta och andra organ. Döden är en förutsättning för livet oavsett vi tycker om det eller inte.
Min son frågade alltid, när han var liten, vem har skjutit maten? För honom var självklart att pappa visste det. När jag inte kunde svara, för att vi åt vanlig fläskkotlett inhandlad i butik, blev han däremot förbryllad. Vet du inte vem som har skjutit den?
De flesta ungdomar och barn idag har ingen aning om vem som ha skjutit maten. De vet knappt att den är skjuten!

När ni tittar på bilderna i utställningen, lägg speciellt märke till hur välmående djuren ser ut. Grisarna har perfekta svansar och är rena. Korna ser också ren och friska ut. Inte riktigt den bild Djurrättsalliansen förmedlade strax före jul.

Låt oss prova, låt mig ta en grupp med barn i 5 årsåldern genom utställningen och låt sen någon från Djurens rätt ta en annan grupp. Det är våra vuxna värderingar vi projicerar på våra barn, de har ingen förutfattad mening. För dem är det fullt naturligt att djur kan dö, att det kommer blod och att någon har skjutit maten. Men bara om vi berättar det för dem.

Läste precis i Dagens media att Guillou tycker att Svensk Jakt är ”grovt populistisk och anti-intellektuell”.

Man får väl då anta att Guillou anser att den tidning han själv skriver åt, Atfonbladet, är motsatsen. Objektiv, faktabaserad och intellektuell.

Vidare kanske man får anta att Gillou själv anser sig vara intellektuell? Då kan man roa sig med att läsa hur Wikipedia definierar: ”… person som ägnar sig åt tänkande och analys av olika ting”. Så långt kanske det passar, det står ingenting om att vara noga med sanningen. Möjligen kan man tycka att det är rätt lätt att vara intellektuell även om det knappast kan vara huvuduppgiften för en jakttidning. Det är sen det skiter sig: ”som har förmågan att ta in data, och genom att analysera, sammanställa, sammanbinda och dra slutsatser från dem och på så vis få information” . Det var just det där med analys och sammanbindandet av slutsatser. Att tolka en SIFO- eller SLU-undersökning korrekt verkar ju onekligen inte ligga för en intellektuell.

Nu är nog Wikipedia inte heller intellektuella, enligt Guillou. Så man får väl vara nöjd med att Svensk Jakt inte placeras i samma fack som Aftonbladet och att jag själv inte känner mig särskilt intellektuell så här på kvällskvisten.

Läser på vår hemsida och i Aftonbladet att polisen i Dalrna misstänker att en varg tjuvskjutits utanför Mora i slutet på januari. Nu ska man kanske avvakta utredningen innan man slår på stora trumman. Vi har sett hur tamkatter blivit tjuvskjutna lodjur och hur såväl rävar som hundar blivit vargar i myndigheternas iver att sätta dit tjuvskyttarna. Det verkar dock onekligen som om man har torrt på fötterna denna gången.

Detta var det absolut värsta som kunde hända. Det känns onekligen en smula bittert att strida för licensjakt på varg när dylikt tjuvskyttepack slår undan fötterna på oss i vår strävan med sådana tilltag. Lika bittert som det känns att strida för skyddsjakt på vargar som sedan skjuts dagen innan skyddsjakten beviljas, jag tänker bland annat på en händelse här om året i Äppelbo. Detta skadar jägarna och vår strävan för en i våra ögon acceptabel rovdjursförvaltning mer än vad Hanne Kjöller, Jan Guillou, Mikael Karlsson och diverse trottoarbiologer på ledarsidorna den senaste månaden klarar av tillsammans. Det är endast förvirrade nollvisionärer i tv som kan vara katastrofer av samma mått.

Visst, jag vet, bland 300 000 jägare finns naturligtvis rötägg. Tyvärr räcker det med ett rötägg för att dra de kvarvarande 299 999 i smutsen i statens och allmänhetens ögon. Därför är det varje jägares förbannade skyldighet att hänga dylika rötägg högt, bildligt talat. Det är din och min framtida jakt det handlar om och så länge någon tjuvskjuter vargar lär vi aldrig få igenom den rovdjurspolitik vi drömmer om och de licenser vi önskar oss.

Att tjuvskjuta en varg är precis som att pissa på sig när det är kallt. Det kanske blir varmt, eller vargfritt, en liten stund men sen blir det skitkallt, både i byxorna och i relationen mellan jägarna och omvärlden. Så länge vi har tjuvskyttar där ute kommer också varje tjuvskjutet rovdjur att tas som intäkt för en handfull till som ingen har hittat. Även dessa dras från de som sedan kan skjutas legalt och där de bäst behövs skjutas. Därför är också varje tjuvskjuten varg en stöld från de jägare som drömmer om att till nästa vinter få skjuta bort en varg eller två på sina hemmamarker. Det om något är ett skäl för oss alla som jagar i vargrevir att hänga tjuvskyttarna högt och rensa ut dylikt pack ur våra led, om det nu är där vi finner dem…

Lite yrvaket, när vargdebatten redan är på väg att blåsa förbi, vaknar han. Mannen som gett hyckleriet ett ansikte. Jan Guillou gör som han brukar, angriper tidningen Svensk Jakt i Aftonbladet. Guillou är nämligen inte bara en hycklare, han är extremt långsint också. Svensk Jakts befogade kritik av TV programmet ”Grabbarna på Fagerhult” för tjugo år sedan, glömmer Guillou aldrig. Programmet lades ner efter rekord i radionämnds anmälningar.

Guillou jämför i sin krönika Svensk Jakt med den stalinistiska kommunistpressen. Som före detta marxist och nu senast i det närmaste utpekad som KGB agent borde han dock veta bättre. I kommunistiska länder tillåts inte människor att organisera sig och uttrycka sin mening. Olikatänkande demoniseras istället och förlöjligas, precis så som Guillou försöker göra med Svenska Jägareförbundet i sin krönika i Aftonbladet.

Jan Guillou kallar Svensk Jakt för lögnare. Låt oss granska Guillous egna ”sanningar”. Han skriver, att det fanns ett starkt stöd för vargjakten i Dalarna, Värmland och norra Sverige, men att majoriteten var fientlig eller skeptisk i storstadsområdena och södra Sverige. Vilket inte är så konstigt. Enligt siffror från SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, är andelen som tycker om att det finns varg i Sverige 71 procent, högst i Stockholm med 81 procent och lägst i Dalarna med 57 Procent.

För de första jämför han två helt olika saker, stödet för att det skall finnas varg i Sverige med stödet för licensjakten. Lite mer intellektuell hederlighet borde man kunna förvänta sig av en så framstående opinionsbildare.

Ingen på Svenska Jägareförbundet har heller förnekad att det finns ett stöd för vargen i Sverige. Även vår policy säger att vargen skall vara en del av vår fauna. Vidare, ljuger Guillou läsarna rätt i ansiktet när han refererar till Aftonbladets Sifo undersökning och hävdar att den visar att en majoritet är emot licensjakt på varg. Sanningen, Guillou, är att i alla delar av landet var en majoritet för licensjakt. Stödet varierade mellan 69 och 52 procent. Andelen negativa var som högst i Malmö, 34 procent, alltså de som är längst från vargarna . Dessutom stöds vargjakten av 85 procent av Sveriges riksdag. Du Jan, tillhör samma försvinnande lilla minoriteter som de som vill utrota vargen. En överväldigande majoritet av svenska folket vill ha varg, men att antalet skall begränsas med hänsyn till dem som skall leva med dem. Svenska Jägareförbundet värnar till skillnad från Guillou, både vargar och människor. Forskningen kring varg handlar inte enbart om naturvetenskap utan i lika hög grad om samhällsvetenskap. Det borde Guillou ha noterat innan han likt don Quijotes, sent och yrvaket, rider in i debatten.

Så till det STORA hyckleriet. Guillou kallar vargjakten för en ren troféjakt. Jan Guillou är sannolikt en av landets främsta troféjägare. Han reser till Ungern för att, för enorma belopp, skjuta några av världens största trofébockar. Han reser till Arktis för att skjuta isbjörn för sexsiffriga belopp och jagar lodjur i de svenska fjällen, listan kan göras betydligt längre. Svenska Jägareförbundet värnar den vanliga svenska jägarens jakt. Våra medlemmar väljer att vårda viltet på den egna jaktmarken. Syftet är att behålla en bra jakt, där troféer har underordnad betydelse.

Självklart skall ändå den som skjuter en varg också få behålla skinnet som ett minne av jakten. Precis som jag inte missunnar hycklaren Guillou att pimpla årgångsviner liggande på sin isbjörnsfäll medan han beundrar ungerska viltvårdares arbete på troféväggen.