I den omvända logikens värld!

•

Mediernas slutsats i P1 idag var tydlig, det finns inga bevis för att de som sägs i filmen Vargkriget verkligen är sant! Men de kunde inte heller bevisa motsatsen, vilket knappast någon annan heller kommer att lyckas med, eftersom bevis saknas och grundmaterialet är förstört. Det senare är en ”dödssynd” för den som vill behålla sin trovärdighet, enligt flera av mina journalistkontakter. Dokumentärens skapare, Peter Andersson, svarar i programmet nej på frågan om han har verkliga bevis på att vargar skjutits av ”nätverket”? Han tillägger dock följande, ”om man tittar på filmen i sin helhet så måste man inse att det här stämmer eftersom de sammanlagda uppgifterna pekar åt samma håll allihop”. Vem måste inse det, inte jag i varje fall? Är det fler än jag som ser det märkliga i hans cirkelresonemang?

Peter Andersson säger också, ” Jägareförbundet är under stark press för att man tappar medlemmar i tusental, som går till konkurrenten Jägarnas Riksförbund. Och det beror just på det ställningstagandet som Svenska Jägareförbundet har gjort i rovdjurspolitiken. Där man stöder eller samarbetar med staten vilket de här människorna avskyr. De menar då att Svenska Jägareförbundet har sålt ut sig till politikerna och att de har lagt sig platta inför den rovdjurspolitik som politikerna står för”.

När jag läser och hör vad Peter Andersson skriver och säger kommer jag att tänka på Stockholmssyndromet. Peter Andersson säger t ex till Jakt o Jägare, ”ingenting verkar handla om varför rovdjurspolitiken resulterar i kriminella nätverk, konstaterar han.” Samma budskap för ”Samordnaren” fram i filmen.

Det intressanta är att jag skrev om exakt den logiken redan dagen innan programmet sändes. Nämligen att de medverkande tycks tro att de, genom att visa upp så många bestialiska sätt som möjligt att döda en varg, skall få sympati för sin sak. Men än värre är att Peter Andersson och därmed också SVT på allvar förväntat sig att dokumentären skulle skapa en seriös debatt om rovdjurspolitiken. Peter Andersson försöker i intervju efter intervju få till stånd den debatten, framför allt genom att angripa Svenska Jägareförbundets ställningstaganden. Samtidigt som han konsekvent säger att ingen av de inblandade är medlemmar hos oss. ”Alla tjuvjägare jag träffat är medlemmar i Jägarnas Riksförbund”, basunerar han ut! I den omvända logikens värld är det ett erkännande av Jägarnas Riksförbund och en misskreditering av Svenska Jägareförbundet.

Filmen har återigen skapat en bild av jägarkåren som en samling lallande idioter. Jag hoppas därför att så många som möjligt bidrar till att peka ut personerna i filmen. För oavsett grad av sanningshalt i filmen, är det vanliga laglydiga jägare som är de stora förlorarna.

av /6 Kommentarer

En lång arbetsdag

•

Taltrastbo.JPG

Taltrastbo                                                                        Foto:Gunnar Glöersen

Vissa dagar blir långa, gårdagen var en sådan. Dagen började med att jag åkte ner till Svanskogstrakten nära Dalslandsgränsen för att spillningsinventera. Den ingår i ett försök med att utveckla ett heltäckande nationellt system för att uppskatta viltstammarnas storlek och utbredning. Jägareförbundets personal, tillsammans med förtroendevalda, inventerar därför ett antal trakter med provytor, varje år. För mig som numera mest sitter vid datorn eller på möten är spillningsinventeringen ett välkommet break från stillasittandet. Intresset djur och natur var grunden för att jag en gång valde yrket, man kan undra hur jag ändå hamnade vid ett skrivbord.

Jag hittade spillning efter älg, rådjur, tjäder, hare och järpe i provytorna och ett fågelbo. Taltrastboet fick mig att tänka på mina tidiga tonårs år när jag och min kompis Sven-Åke kartlade alla fågelbon i trakten. Vi ritade hemgjorda kartor där vi prickade in bona och de fick namn som stolliga familjen och päron familjen. Båda var björktrastpar, det ena paret var aggressivt och det andra hade päronformade ägg. Det är märkligt hur sådana små detaljer kan pränta sig fast för livet. Tyvärr är det nog få ungdomar idag som har samma intresse, när vi växte upp fanns inga TV-spel. Fåglars bon är otroligt vackra, precis som äggen. Hur en taltrast vet att den skall ”mura” insidan av sitt bo av murket trä medan björktrasten vet att den istället skall använda grässtrån är egentligen obegripligt. Det vackraste boet jag och Sven-Åke  hittade var ett sävsparvbo, där de marmorerade äggen låg i ett bo byggt av kraftigt gräs och invändigt klätt med svart hästtagel.

Direkt från dalslandsgränsen, via duschen, åkte jag sen till Dala-Järna för att föreläsa om vargflytt och älgförvaltning i vargrevir. 120 personer kom till mötet och samtalstonen var synnerligen trevlig, fastän vi diskuterade frågor som är både komplicerade och inte helt okontroversiella. Jag redogjorde bl a för det arbete som pågår kring flyttning av varg. Jag förklarade också bakgrunden till skrivelsen om flyttning av varg som vi gjorde tillsammans med fem andra organisationer för ca ett år sedan. Den bidrog säkert till att vi fick vargjakt i vintras.

Mötet i Dalarna styrker mig i min uppfattning att vargflytt kommer att accepteras, men bara om de som förväntas ta emot dem förstår vad de har att tjäna på det och att förutsättningarna inte förändras radikalt, oavsett regering. I säng kom jag vid midnatt och åkte till Västerås sju timmar senare!

av

Vilken krypskytt förtalar vem?

, •

Konstig titel, jag erkänner. Anledningen att jag skriver är givetvis dagens alster på Newsmill av dokumentärfilmarna bakom ”vargkriget”. Ni hittar artikeln här…

De spar inte på krutet. Egentligen behöver man nog inte bemöta dylika utspel så här i efterhand. Som både jag och kollega Gunnar påpekat så skulle jag bli mycket förvånad om inte sanningen angående dokumentärens verkliga bakgrund är framme innan solen går upp på tisdag och jag sitter på planet till Canada. Det blir för varje mail, telefonsamtal och möte på bilprovningar, korvkisker, Byggmax och mack allt tydligare att Jägareförbundet finns i varenda buske i detta land och inte en enda av de hundratals kontakter jag haft senaste veckan tror en enda sekund på de delar av filmen som debatteras, då inkluderas även SNF och en hel del av Länsstyrelsens rovdjurshandläggare samt massor av mediafolk. Men de är förstås inte lika lätta eller intressanta att angripa i denna fråga. Jag är helt övertygad om att vi rätt snart vet mycket väl vilka som figurerar i filmen och deras motiv till att medverka. Sanningen kommer fram, vare sig vi vill eller inte. Därför är det i sig onödigt att spekulera, låt processen ha sin gång och vi ska alla få facit.

Det är dock i sig intressant att filmarna tar till brösttoner och på gammalt hederligt manér angriper vårt allmänna uppdrag. Okunskapen skiner igenom i en mängd detaljer och det är det som är problemet hela vägen i den här soppan. Ska man ge sig in i rovdjursträsket så måste man ha klart för sig att det finns en mycket lång historia och mängder av människor som mer eller mindre vigt sitt liv åt att jobba, agitera och argumentera i sakfrågorna. Fakta blir därmed allt och den enda framkomliga vägen. Fuskar man med fakta eller källkontroll blir man förpassad till läktaren, eller som i fallet var på min tid i Arbrå BK, Bollkalle nere vid träsket i Ljusnan där Storbenke ideligen sköt ner bollar till oss som maskade i ”offsidefällorna”…

Vi har laserexperter, bilinteriörexperter, fällbyggare, granexperter, napalmexperter, volvoägare, dialektexperter, snöexperter och faktiskt ganska många sunda tänkare i våra led. Alla hör de nu av sig och ifrågasätter filmen. Ingen ifrågasätter det faktum att det förekommit illegal jakt på varg. Men rätt ska vara rätt. De Herrar vi ser i filmen ljuger, duperar och skarvar, rejält. Hade filmarna vågat / orkat / bryt sig om att kontakta en jägare i våra led innan så hade detta kunnat undvikas, och det är det som är min poäng.

Vi har det allmänna uppdraget för att vi finns i varenda buske, vi kan en himla massa om allt möjligt och vi står för sanningen och faktabaserad dialog. Jag tror inte ens filmarna själva ifrågasätter det om en vecka eller två.

Man hade aldrig skrivit att sprängningen var ett sätt att förstöra potentiella bon om man vetat att det är ett jaktbrott att förstöra boplatser och man hade definitivt inte därefter förkastat argumentet om att man inte såg döda vargar eftersom man inte enligt SVT fick medverka i brottsliga handlingar. Att man sedan drar av endast ett militärt knallskott är en annan sak…

Vi, SJF, är som alltid givetvis öppna för en seriös dialog om filmen och dess tillkomst och innehåll, som filmarna efterlyser. Men gjort är gjort och sanningen kommer ikapp oss. Jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag ska tro i denna soppa men det är viktigt att framhålla att det i mina ögon inte ska falla någon skugga på filmarna. De har tagit fram en produkt som vilken korv, strumpa eller dator som helst. Skuggan ska falla på de som eventuellt för våra ”public service” – pengar köpt in en icke trovärdig produkt och valt att sända den på bästa sändningstid, typ 5 gånger.

av /17 Kommentarer

Vem bär ansvar för hot?

•

Kaliber i P1 sände idag inslaget, som jag skrev om för ett par dagar sedan, om hoten mot naturbevakare som arbetar med varg. Jag var intressant för att jag sagt att det sällan är ens fel att två träter och att någon borde undersöka varför konflikten alltid är störst i Dalarna. Av den långa intervjun med mig tog reportern med den delen som passade hans syfte, nämligen att påvisa att det finns en ”förmildrande syn” på hot och underförstått även den illegala jakten. Att jag flera gånger i intervjun sa att det aldrig är acceptabelt att hota, oavsett vad man tycker i vargfrågan togs givetvis inte med. Det passade inte in i den bild som skulle förmedlas.

Flera naturbevakare intervjuades, alla just från Dalarna, och de flesta uttryckte sig väl. En kommentar från en av naturbevakarna styrker dock mig i min uppfattning. En av dem sa så här om skillnaden mellan Dalarna och Värmland. – Dom har ju sett att vargarna äter inte barn!  Precis så gör den som vill förminska andra människors argument. Han ger dem ett argument som för de allra flesta jägare är fullständigt irrelevant. Reportern hakar på och redogör i detalj för hur länge sedan det var en människa dödades i Sverige. Den stora konflikten att jakthundar dödas och påverkan på jakten i övrigt, nämns inte alls. Det är exakt den attityden som bidrar till det höga tonläget i just Dalarna. Naturbevakaren är dessutom aktiv i Rovdjursföreningen vilket gör det hela än mer känsligt. Missförstå mig inte, jag tycker att det är bra att naturbevakare hämtas från alla grupper. Just den här naturbevakaren är dessutom en av de kunnigaste. Många naturbevakare är säkert medlemmar i Svenska Jägareförbundet. Men om man är aktiv i en förening, är det ännu viktigare att inte uttrycka sig så att man uppfattas som att man tar ställning.

Många kräver nu att Jägareförbundet skall agera konkret och inte bara ta avstånd, från hot och illegal jakt. Vi är tydliga med att vi inte accepterar illegal jakt, vi förklarar rovdjurspolitiken och vi berättar vilken negativ bild illgärningarna ger av jägare i allmänhet. Vad mer kan vi göra? Är det förresten någon som t ex hört om SNF eller Rovdjursföreningen tagit avstånd från hoten mot jägare efter vargjakten?

Jag har själv blivit hotad många gånger av människor som inte gillar jakt, jägare och Svenska Jägareförbundet. En person har fällts och tvingats betala skadestånd till mig, det var några år sedan. Han var och är fortfarande aktiv i en av de sk. bevarandeorganisationerna. Jag har aldrig gjort något stort nummer av det, för jag vet att föreningen på intet sätt stöder tilltaget och att han inte är representativ för deras medlemmar.
Kan någon förklara för mig varför Svenska Jägareförbundet alltid skall behöva stå till svars för jagande idioter och tjuvjägare bara för att våra medlemmar också jagar?

 

av /9 Kommentarer

"Vargkrigare" inspireras av djurrättsrörelsen

•

Media intresset för ”Vargkriget”, SVTs dokumentär om den illegala vargjakten, är stort. Aktuellt, Rapport och flera regionala kanaler har sänt trailern och nu har även kvällstidningarna vaknat. Vargdrevet går igen, som Daniel skrev i sitt inlägg.

Även jag har fått en mängd frågor och kommentarer om trailern. – Om man har ett illegalt närverk av tjuvjägare, varför vill man då berätta om det? Det är den vanligaste frågan. Det var också min första fråga. – Vem är så dum att han vill avslöja sin illegala verksamhet och vad tjänar de på att träda fram? Det verkar fullständigt ologiskt och därför växer också spekulationen om att allt är riggat av SVT.
Men så insåg jag att det faktiskt finns grupper som dokumenterar sin egen kriminalitet och som vi numera ser som fullt naturligt, nämligen djurrättsrörelsen. Djurrättsrörelsen har genom åren ägnat sig åt att släppa ut minkar, hot, mordbrand och upprepad skadegörelse. Flera pälshandlare har tvingats slå igen pga. av deras verksamhet.

Det värsta av allt är att de i flera fall lyckats påverka politiker att tillmötesgå dem genom sin illegala verksamhet. Förslag har lagts om både förbud och strängare krav för pälsdjursuppfödare. Förslag som sannolikt inte lagts om inte djurrättsrörelsen tagit till kriminell verksamhet för att sätta fokus på frågan. DBF (Djurens befrielsefront) har t o m en egen hemsida där de skryter om sin verksamhet, med just bilder av sin kriminalitet.  De har samma uppbyggnad som det påstådda nätverket för tjuvjägare, fristående grupper som inte verkar tillsammans, men skickar information till varandra genom krypterade meddelanden.

Min enda förklaring till filmen ”vargkriget” är att någon har lyckats lura naiva människor att tro att det enda sättet att vinna förståelse för rovdjursproblemen. Idén är att visa hur långt de är beredda att gå för att bli av med vargen.
– Rovdjurspolitiken gör vanliga människor kriminella, är alltså budskapet.

Någonstans i fjärran kan man alltså ana någon form av logik. Djurrättsrörelsens olagliga metoder har ju försvårat pälshandel, lett till förslag om förbud och stoppat engelska rävjakter. Kriminalitet lönar sig! Men tro mig, det är lättare att bedriva opinion för att djur skall få leva, än att de skall utrotas! Filmen kommer bara att försvåra vårt arbete med att få gehör för berättigade justeringar av rovdjurspolitiken. Rovdjurspolitiken skall utgå från dem som skall leva med dem, men inte utifrån tjuvjägares hot och kriminalitet.

av /18 Kommentarer

Vargkrig o vargkanaler

•

Vargdebatten tar aldrig slut. Carlgrens mål att parterna i rovdjursdebatten skall närma sig varandra verkar långt borta, men ambitionen är ändå god. Sanningen står inte att hitta bland fundamentalister på ytterkanten.

På söndag skall såväl SVT som P1 diskutera varg. I SVT visas nu en trailer för filmen, Vargkriget. Den trettio sekunder långa trailer gör mig inte direkt förväntansfull. Återigen är det den yttersta varghatarkanten som får utrymme och som enligt egen utsago bedriver systematisk illegal jakt efter varg. Man kan fundera på vad det är för knäppgökar som SVT hittat, som inte bara är villiga att stoltsera med att de jagar varg illegalt, de drar sig inte heller för att hota människor. – Den här gruppen tystar de inte. Och försöker de så kommer de att råka ut för samma sak som vargen i slutändan, är trailerns slutreplik. Jag hoppas att alla jägare som har kunskap om vilka de är, ser till att anmäla dem. De är en skam för jägarkåren och förtjänar ingen sympati. Det är knappt att man tror att det är sant.

P1 skall sända ett program om hoten mot länsstyrelsernas naturbevakare. Jag blir själv intervjuad. Det skall bli intressant att höra vad de tar med av den 10 minuter långa intervjun. Jag blev tydligen journalistens ”måltavla” för att jag sa att det sällan är ens fel att två träter, och att någon borde analysera varför det ständigt är bråk i Dalarna mellan länsstyrelsen och landsbygdsbefolkningen. Dalarna tenderar alltid att sticka ut. Jag är långt ifrån ensam om den uppfattningen och jag tror och hoppas att även länsledningen fundera över just den frågan.

Som om det inte finns nog med föreningar som är för eller emot varg har nu en ny företeelse dykt upp. Så här skriver de själva, Vargkanalen är en obunden nyhets- och aktualitetstidning för att belysa rovdjurspolitiken i allmänhet och vargfrågan i synnerhet. Redaktion sägs bestå av frivilliga journalister och grafiker.

Sanningen är att deras arbete helt saknar journalistiska ambitioner. De sprider mest fördomar om andra, t ex oss jägare, på samma sätt som vissa sprider fördomar om vargen. Jag noterar med tillfredställelse att inte ens SNF och Rovdjursföreningen verkar vilja ha med dem att göra. Vargkanalen kallar dem lite föraktfullt för gammelföreningarna, när de inte hoppar på deras vargkramartåg.

Vargkanalen driver också frågan om att alla namn på vargjägare och vargskyttar skall lämnas ut till dem. Mot bakgrund av alla hot som drabbat vargjägare och jaktledare, borde Vargkanalens argumentation tala för vår sak. Tonläget i debatten är nu så högt på ytterkanterna att alla borde inse faran i att någon riskera att går för långt. Alla uppgifter om vargjägare måste givetvis vara sekretessbelagda.

av /22 Kommentarer

Nya, bättre tider!

•

De senaste veckorna har varit intensiva och händelserika. Det började med upptaktsmöte för viltförvaltningsdelegationerna i Stockholm den 7 april, med Miljöminister Carlgren som inledningstalare. Redan samma kväll höll jag ett föredrag om lodjur i Uppsala, för att morgonen därpå ta bilen till Norge för att diskutera viltförvaltning med norska kollegor. På kvällen talade jag om älgförvaltning i vargrevir. Veckan därpå drog jag till vargsymposiet i Vålådalen och därefter åter två dagar i Stockholm för diskussion om den kommande vargflytten. Däremellan skulle alla älgskötselområden, som planerat spillningsinventeringar, få ut sina kartor. Det är tur att Färjestad åkte ut i kvarten, nu kan man följa finalspelet lite mera avslappnat och om det finns tid. Slomfisket (nors) missade jag för första gången på många år, pga alla möten. Håvarna förblev tomma när jag till slut fick tid, trots att andra fick hinkvis med fisk så sent som kvällen före.

Mötet med viltförvaltningsdelegationerna var bra. Carlgren framförde dock något nytt. ”Vi skall ha mer än 200 vargar i Sverige”. Jag tycker att det var ett olyckligt uttalande eftersom det i dagarna skall tillsättas en ny utvärdering av målen för de stora rovdjuren, som skall vara klar halvårsskiftet 2012. Men politik är politik, utspelet behöver inte betyda långt fler vargar än idag, 201 vargar är ju faktiskt också fler än 200!

Jag har varit med på alla utom två vargsymposier som varit de senaste 17 åren. Genom åren har ett stort antal Nordamerikanska vargforskare hållit föredrag. Nästan alla har haft samma budskap, vargar måste jagas! Tyvärr tycker jag inte att budskapet når fram till alla, trots att det upprepas år efter år. Det finns också undantag, de som inte talar sig varma för vargjakt, men som istället ser mellan fingrarna med den illegala jakten. Den förvaltningen har t o m ett namn, ”The Italian way”.

För vargsymposiets lågvattenmärke stod en före detta tjänsteman på Naturvårdsverket. Hela föredraget var inte bara pinsamt det var också väldigt avslöjande. Alla fick sig en känga, riksdagsledamöter, Naturvårdsverket, rovdjursutredare, samer och givetvis Svenska Jägareförbundet. Alla som inte tycker som han, framställdes som vargmotståndare. Han menade bland annat att det var bättre förr när generaldirektörerna stod upp i debatten. Numera följer Naturvårdsverket bara riksdagens och regeringens direktiv, sa han! Hans egna ord säger allt om den kultur som tidigare rådde på Naturvårdsverket. Idag är det tack och lov, nya och bättre tider.

av

Vad kan vi lita på?

•

hjortskylt.JPG

Semester behöver alla, även de som ägnar sig åt rovdjur. Därför drog jag och min sambo till Fuerteventura för en veckas sol och avkoppling. Avkopplande var det och nästan helt fritt från rovdjursprat och garanterat isfritt.

Redan efter en mil såg jag den första skylten som fick mig att haja till, finns det rådjur här!? Förbryllande, var det minst sagt. Alla som varit på Fuerteventura vet att ön mest består av lavasten, sand, kaktusar och lite förkrympta växter som försöker överleva i torkan och hettan. Men varningsskyltar för rådjur var det ändå gott om. Förklaringen fick jag efter en stund. En glad spanjor hade råkat ange fel artikelnummer när han beställde varningsskyltar för getter till ön. Istället för skyltar med getter kom det en massa skyltar med rådjur på. Så vad gör man i dessa bistra ekonomiska tider? Jo, man sätter upp skyltarna ändå! Det är ju djur på dem.

Kan någon föreställa sig att Vägverket skulle sätta upp t ex skyltar med getter på, i områden med älgfara? Nej, knappast, så bistra tider lär vi inte få uppleva.

Jag har en ful ovana att aldrig stänga av mobilen, därför blev det trots allt lite rovdjur på semestern. Jag blev uppringd av Erik Blix på P4 extra. Han vill prata om hoten mot jägarna och om att länsstyrelserna lämnar ut namnen vargskyttarna, något som givetvis är oacceptabelt. Men det var inte det som var det mest intressanta med samtalet. Han sa bl a att han har svårt att förstå varför 250 vargar i Sverige kan vara ett problem när man har tusentals i andra europeiska länder. Det var då jag kom ihåg rådjursskyltarna!

När det finns länder där man glatt sätter upp rådjursskyltar för att varna för tamboskap och det samtidigt finns andra länder som helt frankt tycks ljuga om hela sin national ekonomin, hur kan det komma sig att i det närmaste alla journalister blint tror på rovdjurssiffrorna som samma länder redovisar?

Kanske lönar det sig bättre i EU att gissa antalet rovdjur, än att inventera och forska. ”The Italian way” kallade en av Europas ledande vargforskare vargförvaltningen i sitt eget hemland. Vi får se hur EU tacklar den svenska vargjakten, som bygger världens kanske bästa inventeringar och unik forskning på individnivå. Låt oss hoppas att rådjursskyltsmentaliteten inte är det vinnande konceptet! För då lär vi förlora!

Hur som helst, isfritt var det inte när jag kom hem. Fiske efter gös och gädda hinner jag därför med, även om isarna sett sina bästa dagar. Lycka är att vara labrador och få springa i issörja med en gädda i käften!

Labbe med gädda.JPG

av /1 Kommentar

Inga smultron på ett strå?

•

Smultron.jpg

Foto: Gunnar Glöersen

Under en tid har jag följt diskussionen om dvärgbandmask. Jag har t o m antytt att problemet kanske inte är så stort. Nu är jag mera tveksam. Hans Boström ansvarig veterinär vid vargmärkningen har skrivit ett öppet brev till Naturvårdsverket, Sveriges Riksdagsmän, Miljödepartementet och Jordbruksdepartementet. Han skriver, ”jag anser också, att man bör avråda från bärplockning och svampplockning i vargreviren tills vidare. Kommersiell sådan bör förbjudas där.” Jordbruksverket skriver på sin hemsida att det varje år nysmittas cirka 10 person/1 miljon innevånare i Alptrakterna av dvärgbandmask.

Fortfarande är det för tidigt att säga om vi har fått in den minst farliga, men ändå läskiga dvärgbandmasken (Echinococcus granulosus) i Sverige. Vargen är jämte hunden den viktigaste smittspridaren, men trots att SVA fått in många vargar för obduktion genom åren, verkar det som om de inte ens kollat förekomsten! Det är som jag ser det, anmärkningsvärt. Olaglig införsel av hundar är också ett stort problem. Men hundar, även insmugglade, går att avmaska. Det kan vi inte göra med vilda vargar.

Många debattörer har framfört att vargen redan med de problem vi väl känner till, skador på tamdjur, dödade hundar och miljoner i inventeringspengar, kostar samhället alldeles för mycket. Men hittills har jag hela tiden hävdat att svenska folket anser att det är en kostnad om är värd att ta för att ha vildlevande varg i Sverige.

Just nu pågår ett intesivt arbetet med att inhämta internationell erfarenhet och undersöka förekomst och spridningsrisker med dvärgbandmask, så facit har vi ännu inte. Men om de värsta farhågorna visar sig vara sanna, att vi i framtiden inte längre kan äta färska smultron, skogsbär och svamp p g a vargen, då börjar även jag sälla mig till skeptikerna. Jag är inte beredd att offra svamp- och bärplockning för all framtid. Så fantastisk är inte vargen!

av /39 Kommentarer

Misstro mot myndigheterna…

, •

Så här i årsmötestider befinner man sig mestadels på mer eller mindre resande fot och det är också nu man möter massor av medlemmar och jägare där ute. En synnerligen nyttig tid för mig som inte alltid annars har möjligheten att träffa ”folket i busken”. Något som särskilt slagit mig vid årets ”turné” är den fortfarande utbredda misstron mot de förvaltande myndigheterna, särskilt i rovdjursfrågorna. Acceptans och tillit är nyckelord som ofta näms som framgångsfaktorer i rovdjursförvaltningen och därför är det en smula oroande att man är så säkra på att myndigheterna fortfarande luras där ute.

Jag kan förstå bakgrunden till misstron. Som exempel används ofta den i 10 år konstanta björnstammen som när vi lärde oss att inventera björn med spillning helt plötsligt tredubblades. Nu låg antalet björnar i landet på den nivå som jägarna hävdat under en lång tid men förklaringen saknas fortfarande till hur det kunde gå så fel så länge. Ett annat exempel är de spridningsargument som ännu idag används flitigt av framför allt vissa Länsstyrelser. Tanken är att man genom att ha täta stammar av lo i t ex Stockholms- och Uppsala län skulle underlätta spridningen till södra Sverige. Jag tror att det för de flesta jägare är rätt uppenbart att inte många lodjur tar sig vare sig över Stadsbron i Huvudstaden eller den konstant öppna isrännan i Mälaren. Vi bör nog snarare fokusera på de redan föryngrande lodjuren ända nere i Skåne om vi ska bygga upp lostammen söder om Mälaren. Sedan har vi inventeringarna. Jag har full förståelse för att myndigheterna måste jobba med kvalitetssäkring, men det innebär också kvalitetssäkring av metoderna och t ex ”snookingen” har rätt många konstaterat som en rätt begränsad metod vid det här laget. Sist men inte minst har vi de omotiverade skillnaderna i tilldelning. Jag har fortfarande inte sett någon förklaring på de rätt stora skillnaderna mellan län i årets lotilldelning trots goda inventeringsunderlag som påvisat liknande tätheter och antal lodjur.

Det finns flera exempel på myndigheternas inkonsekvens och oförmåga att göra om och göra rätt men vi ska väl också erkänna att jägarna är lite långsinta. Min förhoppning är dock att med den kommande regionala förvaltningen så ska vi uppnå ökad transparens och även få möjligheter att avkräva de ansvariga för besluten relevanta svar. Det finns dock också en viss risk för ökade skillnader mellan enskilda län och mer konstiga beslut med dolda avsikter, från alla möjliga intressenter. Så vi måste nog vara på vår vakt och framför allt hela tiden granska våra egna uppfattningar och argument. Vi har exakt samma ansvar som alla andra att inte vara inkonsekventa, populistiska och motivera beslut med dunkla och illa underbygda argument…

av

Döende livskraftiga vargar!

•

Varg.jpg

”Vargarna har skjutits urskillningslöst och det fanns ingen plan för att rikta in jakten på några särskilda djur och det är fullt friska vargar som skjutits”. Så sa Ann Dahlerus i Rovdjursföreningens pressmeddelande om vargjakten. I sitt motiverade yttrande i rovdjursutredningen (sid 630) skrev hon följande. ”Vargstammen är extremt inavlad och inaveln förvärras för varje ny generation. Den genetiska situationen måste förbättras snarast, innan ett allvarligt sjukdomsutbrott kommer, innan kullstorleken minskar ytterligare och innan fler djur drabbas av allvarliga missbildningar”. Samma synpunkter har även andra så kallade naturvårdsorganisationer framfört.

Nu vet vi att det var exakt de vargar som Ann Dahlerus, före jakten, beskrev som extremt inavlade som fälldes vid jakten. Ändå beskrivs de, efter jakten, som ”fullt friska vargar”.

Det är obegripligt att det tagit så länge för media att genomskåda bluffen. Mot bakgrund av Aftonbladets synnerligen negativa och vinklade beskrivning av vargjakten, blev jag förvånad över att det var de som först insåg problemet. ”Att Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden vill kortsluta försöken att rädda den inavlade svenska vargstammen har jag för min del svårt att förstå”, skriver Ingvar Persson på ledarplats. För precis så är det, just nu är fyra organisationers anmälan av den svenska vargjakten till EU det största hotet mot vargen i Sverige. Betydligt större hot än de 28 vargar som fälldes under licensjakten!

Låt mig förklara.

Redan risken att EU inleder en process mot Sverige om licensjakt på varg kan äventyra den andra delen av riksdagsbeslutet, införlivandet av upp till 20 nya vargar. Att få acceptens för att införliva vargar, genom flyttning, är nämligen inte enkelt. Jag är dock övertygad om att det går. Men det förutsätter att de som förväntas ta emot vargarna också vet att villkoren för jakt och införlivande också gäller efter EU:s granskning och efter den 19 september.

Man kan inte bara välja den ena delen av riksdagsbeslutet, vilket många nogsamt påmint oss jägare om på senare tid. Men kanske är det hög tid att påminna de som absolut vill ha in nya friska vargar om samma sak. Jag börjar bli uppriktigt irriterad på alla ”vargvänner” som uppenbart inte vill något hellre än att se oss misslyckas med förankringsarbetet och som sprider en medvetet förljugen bild av vargjakten.

Tyvärr är det en bild som fått spridning. Så här sa Mona Sahlin i Ekots lördagsintervju, ”Så, hoppas jag aldrig jag får se en vargjakt igen”. Det är i det debattklimatet vi förväntas förankra införlivandet av högst 20 vargar som skall lösa vargstammens prekära genetiska situation.

av /23 Kommentarer

Insiktsfullt i Aftonbladet!

, •

Satt här ikväll vid köksbordet, i en skenande halsfluss, och valde mellan alvedon och wisky. Då slog jag upp dagens Aftonblad. Glädje!

På ledarsidan skriver Ingvar Persson det jag länge velat läsa i en stor rikstidning. Någon har förstått att det här inte handlar om biologi, enbart, snarare om förvaltning.

Insiktsfullt och riktigt vasst, dessutom kryddat med en hel del sakkunskap. Även om jag är grymt avundsjuk på Ingvars alla vargobservationer…

Så gläd er nu, åt att ännu någon förstått vad det här handlar om, inte vargar eller lodjur, snarare hur vi ser på naturen och vår roll i den. Ni får fira hur ni vill, jag valde alvedon…

av /23 Kommentarer

Rovdjur gör forskare knäppa…

, •

Såg i gårdagens ABC-nytt ett inslag om den pågående lojakten. Docent Per Alström ondgjorde sig över det faktum att vi sköt lodjur och dessutom var glada för det. ”Oehört beklämmande” var orden. Det där är ett rätt vanligt argument, många skulle uppenbarligen uppskatta om jägarna inte fann något som helst nöje med jakten och helst led en smula av gå ut i skog och mark.

Nu var det inte det jag reagerade mest över, snarare det faktum att när rovdjuren kommer in i bilden så släpper forskare och andra lärda män och kvinnor all sans och vett samt källkritik. Alström säger i inslaget ”naturen sköter sig helt och hållet själv”. Exakt hur kan en docent i biologi uttala de orden? Hade jag varit Alströms chef hade jag nog skickat honom på en grundkurs i biologi redan igår kväll, alternativt gett honom arkivtjänst fram till pensionering. Min 6-årige son vet att det där inte är sant och frågan är om man inte kan avkräva en småfågelforskare som Alström lite mer relevant kunskap och ärlighet i debatten. Vi ser samma sak hända hela tiden. Genetikforskare glömmer allt de lärde sig på A-kursen i biologi och många högt skolade biologer har i den senaste tidens debatt visat sig helt oförmögna att förstå att människan också finns på vår planet. Oberoende forskare hos Riksmuséet och Artdatabanken tar aktiv ställning och skriver debattartiklar och pressmeddelanden i frågor de inte forskat en sekund i. Som gammal forskare blir jag uppriktigt oroad över dessa människors trovärdighet i framtiden. Det här är ett snabbt växande problem just i rovdjursfrågan.

Dylika inslag stärker bara min tro på att rovdjuren inte kan hanteras rationellt av stora delar av forskarsamhället och då är det tur att det finns förvaltare som tar sin uppgift på allvar och inte blint litar på forskarna. Det är också intressant att Alström tidigare krävt fredning av de lodjur som bor nära honom själv, i sig ett erkännande av att djur har olika värde, även inom en art, och att förvaltning också inbegriper människor, inte bara djur.

Eftersom jag själv var med när just det omdebatterade lodjuret fälldes i Stockholms län kan jag intyga att jakten var riktigt rolig och spännande och även om det retar Alström kan jag konstatera att även om nöjet är en dimension så gör jakten också nytta för acceptansen, rådjuren och även lodjuren själva. Därför tar jag mitt ansvar och åker upp till Uppland igen i natt för nya lojakter, jag hoppas Alström ägnar helgen åt biologistudier.

DSC01545.JPG

av /125 Kommentarer

Vargjakten i Bryssel

•

Sent i går kväll kom jag hem efter ett dygn i Bryssel. Redan på planet när jag tittade ut från fönstret, inför landningen i Bryssel, ställde jag mig frågan. Hur kan man övertyga människorna där nere, i ett virrvarr av neonljus och gatlyktor, om att vi måste få fortsätta att jaga varg i Orsa finnmark, Ljusdal och Bograngen? Nästa fråga som for genom huvudet var, varför är de inte bättre på fotboll när det finns fotbollsplaner överallt? I mörkret var de upplysta grönytorna lätta att se.

Väl framme träffade vi EU kommissionen och besökte parlamentet. Ett antal organisationer, kritiska till jakten, har redan uppvaktat kommissionen. Nu var det vår tur. Vi gav jägarnas bild av jakten. Vi beskrev bakgrunden, genomförandet och hur vi ser på fortsättningen, bl a flyttning av varg. Utan tvekan kan vi säga att kommissionen verkligen lyssnade på oss. Vi fick gott om tid att både framföra våra synpunkter och fick dessutom ett antal frågor som vi fick svara på. Att dra några slutsatser om hur EU kommer att agera är omöjligt att sia om och några inofficiella förhandsbesked hade vi inte heller förväntat oss. Några av frågorna antyder att man har kritiska synpunkter på vargjakten, men samtidigt finns det mycket som talar för att Riksdagens beslut verkligen överensstämmer med Art- och habitat direktivets nya riktlinjer för rovdjursförvaltningen.

På väg hem, på Bryssels flygplats blev jag uppringd av en journalist på SVD som berättade att Carlgren sagt att det inte blir någon vargjakt om vi inte lyckas flytta vargar.

– Vi har jakten för att öka acceptansen för varg. Om den inte ökar så är det inte möjligt att långsiktigt ha jakt. Det går inte att glädjas över jakten och samtidigt sabotera riksdagens mål att få in nya friska vargar. De hänger ihop, säger Andreas Carlgren till SVD.

SVD skriver också att Carlgren har sagt att ”Jakten kommer dock att pågå två år till, oavsett hur det går med inplanteringen av varg”.

Personligen tycker jag att det är bra att Carlgren är så tydlig. Det blir fortsatt vargjakt i minst två år, men efter det hänger fortsatt jakt helt på om flytten och förankringsarbetet lyckas. Nu är det alltså upp till oss själva, förutsatt att vi klarar EU:s granskning, att se till att vi får en vargjakt i många år framöver.

Carlgren säger också till SVD att,  – Jag har svårt att förstå att naturvårdssidan valt att driva debatten så högljutt. De vet att det behövs nya vargar och de vet att svårt att skapa acceptans för det. Det vore bra om de medverkar till en dialog med jägare och landsbygdsbefolkning.

Att SNF inte kommer att bidra med något konstruktivt eller avser att sänka tonläget visar Mikael Karlssons kommentar i SVD. Däremot är jag övertygad om att WWF har både kompetensen och viljan att föra en konstruktiv dialog. Allt annat vore märkligt när WWF i andra länder insett att dialog och samarbete med just jägarna är absolut nödvändigt för att nå framgång, t ex i arbetet med Amurtigern.  

av /9 Kommentarer

Är ett klimatsmart val, fel?

•

Utfodring.jpg

Jag blir alltmer förundrad över delar av rovdjursdebatten och de sidospår som den skapar. De senaste dagarna har Rovdjursföreningen överöst landets tidningar med insändare, fyllda med faktafel, om den kommande lodjursjakten och hur hemskt det är att vi jägare värnar rådjursjakten.

Min enkla fråga är, varför skulle vi inte göra det? Jag och min familj äter viltkött flera gånger i veckan. Min jaktmark ligger på gångavstånd från bostaden så några långa resor blir det inte fråga om. Det kött vi äter i min familj är klimatsmart, närproducerat, nyttigt och jag vet exakt hur djuret har avlivats. Ingen basföda, vare sig animalisk eller vegetabilisk, kan konkurrera med viltkött. Ändå bedriver Rovdjursföreningen en kampanj som går ut på att jag inte längre borde få göra det valet. De ser istället en maximering av antalet lodjur som det ultimata miljöarbetet, medan rådjuren degraderas till trafikproblem och kattmat!

I radiointervju hakar en professor i medicinsk entomologi på debatten och hävdar att det är nödvändigt att man håller alla hjortdjur i hägn i framtiden, för att på så sätt veta var de sjukdomsspridande fästingarna finns. Professorn kan ta sina kompisar i den andra ändan av debatten i hand, de som vill hägna vargarna för att förhindra dvärgbandmasken.

Hur kan det komma sig att vi hamnat i en debatt där den som värnar viltarter som ger avkastning utpekas som skurkar? Jag kommer att fortsätta att gynna det jaktbara viltet och jag skäms inte ett ögonblick för det. Jag njuter av att se rådjur och harar vid mina foderplatser. Men varför vill så många miljövänner att de helst skall dö? För mig är det obegripligt.

av /7 Kommentarer