Lobbying i Sjf

 

Agenda i SVT tog igår upp Jägareförbundets arbete med att försöka påverka rovdjurspolitiken.  Mikael Karlsson, SNF, var uppenbarligen störd av att vi lyckats med vårt arbete. Vi vet att de ”tryckte på”, sa han till Agenda.

Nu framkom det inte något nytt, vi hade ju själva redovisat allt i Svensk Jakt Nyheter. Men det finns ändå anledning att åter beskriva vad vi gör.

 

Så här arbetar vi

– Vi följer noga rovdjurspolitiken genom t ex utredningar.

– Uppvaktar utredare för att föra fram våra åsikter och påverka förslagen.

– Har kontakt med handläggare och sakkunniga på miljödepartementet.

– Skriver remissvar på alla viktiga utredningar som rör natur- och miljöfrågor.

– När propositioner, dvs regeringens förslag på beslut, ska skrivas, tar vi kontakt med ansvarig minister, i det här fallet med miljöministern (rovdjurspropositionen). 

– När en proposition slutligen ska behandlas i riksdagen tar vi kontakt med politiker från alla partier för att försöka påverka dem.

 Vi sprider kunskap och bildar opinion om rovdjur

– Deltar i offentliga debatter och skriver debattartiklar, blogginlägg och pressmeddelanden.

– Sitter med i Rovdjursrådet som är tillsatt av Naturvårdsverket på regeringens uppdrag. Där försöker vi påverka tjänstemännen som i sin tur ger politikerna sakunderlag.

– Sitter med i rådet för De5stora, Rovdjurscentret i Järvsö.

– Genom engagemanget i De5stora och föreläsningar i bl a skolor sprider vi kunskap om rovdjuren, deras liv och relationen mellan människa och rovdjur.

Det du just läste beskriver väl hur vi arbetar i rovdjursfrågan. Det är det arbetet våra 195 000 medlemmar förväntar sig av oss. Möjligen finns det någon som tycker att det är fel att jobba på det sättet. Men nu råkar det vara så att vi inte skrivit det själva, det är SNFs beskrivning av sitt arbete!

SNF, Rovdjursföreningen och WWF bortser helt från oss människor som skall leva med rovdjuren i vår vardag och diskuterar enbart biologi. Svenska Jägareförbundet tillsammans med LRF, Jordägareförbundet, Samernas Riksförbund och Jägarnas Riksförbund tar ansvar för både vargar och människor genom att även se till vargens behov av nya gener. Det var orsaken till att vi nu fått en vargjakt, inget annat!

SVTs och SNFs slutsatts däremot är att det var luftgevärsskyttet i riksdagens källare som avgjorde till vargjaktens fördel. Är det fler än jag som inser det absurda i det påståendet?

Innan någon blir upprörd vill jag göra väldigt klart att titeln självfallet anspelar på den mycket populära amerikanska bokserien ”XXX for dummies” där man på ett förhoppningsvis lättfattligt sätt försöker förklara mer eller mindre komplicerade saker för lekmän (man har sålt 150 miljoner böcker… kolla dummies.com om ni är intresserade).

Jag har redan tidigare skrivit ett inlägg här som ett resultat av att jag tycker mycket av debatten om vargförvaltningen bygger på diverse missförstånd om den underliggande genetiken. Alternativt försöker man försvara en ståndpunkt som baseras på andra motivationsgrunder med genetiska argument som inte riktigt håller för detta. Det har inte blivit bättre… exempelvis när Kjöller tjatar vidare med samma mantra som tidigare och Ohly fyller på under söndagen.

Vår svenska vargstam har grundats av ett mycket litet antal individer. När ett fåtal invandrare startar en helt ny population så kommer självfallet alla individer att vara nära släkt under de första generationerna. Detta ger upphov till inavel. Det är inget magiskt just med generna från nära släktingar, utan vad det handlar om är att avkommor till besläktade föräldrar helt enkelt med större sannolikhet får likadana anlag från mamman och pappan (vi har som bekant två kopior av de flesta generna i våra celler, där en variant kommer från vardera föräldern).

Generna är ”ritningar” för att tillverka proteiner, och de som har två olika anlag för samma gen kan tillverka två olika proteiner. Det ger en större flexibilitet att hantera olika situationer, och är alltså normalt positivt jämfört med att ha två likadana anlag för samma gen. Skulle det ha inträffat en mutation som gör att det ena anlaget inte ger ett fungerande protein, så kan det räcka med att det andra anlaget för samma gen är fungerande. Vi har diskuterat olika anlag för en och samma gen, men man kan föra precis samma resonemang för alla gener samtidigt: ju fler gener med olika uppsättningar av ritningar desto bättre. Avkommor från besläktade individer kommer dels att vara mindre genetiskt variabla, dels löpa större risk att av få samma skadliga anlag från bägge föräldrarna. Inavlade stammar har dessutom liten genetisk variation totalt sett, vilket gör att de är sämre rustade att möta nya utmaningar som till exempel sjukdomar.

Man ser oftast, men inte alltid negativa effekter av inavel. De första effekterna man ser är dock ofta svåra att påvisa, då det typiskt rör sig om minskande sannolikheter för att parningar sker eller leder till avkommor. Det är centralt att inse att även om man inte ser några allvarliga effekter för närvarande, så står en inavlad population alltid sämre rustad för att möta framtida utmaningar. Inavel är följaktligen negativt även om vi inte sett effekter ännu. Ur ett bevarandeperspektiv kan en inavlad population liknas vid en tidsinställd bomb, eller kanske snarare en mina. Det är inte säkert att den utlöses, och man vet framför allt inte när det kommer att ske.

Tänker vi på de svenska vargarna, så hade en stor andel vargar med defekter visat att det är akut att få in nya anlag. Så förefaller inte vara fallet, men vi har ingen aning om när vargen exempelvis kan komma att utsättas för en ny sjukdom som den idag saknar resistens mot. Därför är det viktigt att motverka inaveln trots att vi inte ser allvarliga effekter av inaveln. Ännu…

Invandring, eller flyttning av individer, är botemedlet för en inavlad population. Får de inavlade individerna para sig med invandrande individer, så kommer avkomman att åter få en stor andel gener med två olika anlag och eventuella skadliga anlag som kan ha blivit vanliga i den inavlade populationen kommer åter att ”döljas” av de fungerande anlagen från de invandrande individerna.

Alla är överens om att den svenska vargstammen är inavlad. Därmed behöver den tillföras ny genetisk variation genom invandring. Hade vi sett stora negativa effekter av inavel hade vi vetat att det var akut med nya anlag. Det enda avsaknaden av stora negativa effekter säger är dock att situationen kanske inte är akut… Beslutet om licensjakt på varg för att möjliggöra omflyttningar är alltså lika välgrundat, oavsett vad obduktionerna av de skjutna vargarna visar.

 

Precis som jag förutspådde var konceptet i ”Debatt” exakt det samma som kvällen före i Kvällsöppet. Låt en nyttig idiot inleda med nollvision för varg och kasta sen skit på hela jägarkåren. Problemet för SVT var att Nils Björklund inte svalde betet. Istället för nollvision sjöng han vargens lov! – Jag hatar inte varg, vargar är fascinerande och vackra. Jag har varit på jakt o fiske resa i Alaska. När vi hörde vargarna yla, var hela resan betald! Men när jag hörde dem hemma i Dalarna i närheten av mina djur, kände jag bara olust. Även det genialt i sin enkelhet!

Belinda Olssons kommentar till Björklunds inledning säger allt. – Så sa du inte till researchen! Korten i Belindas Olssons händer var plötsligt i fullständig oordning! Hon hämtade sig aldrig. Plötsligt var det de tänkta busarna som var ”the good guys!” Rovdjursföreningen och Christina Lindberg försökte ändå kasta skit på jägarkåren. Men sanningen om och verkligheten med varg var för svår att bemästra när debatten inte längre bara handlade om vi skall ha varg eller inte. I går kväll vann vårt lag med 4-0, totalt blev det alltså 5-4 till oss i matchen!

Jag fick ett par frågor igår om varför jag kallade Bengt Bixo för ”nyttig idiot”. Uppenbarligen vet inte alla vad en ”nyttig idiot” är. Det är benämningen på en person som går andras ärenden utan att vara medveten om att så är fallet och i stället tror att det är de egna intressena som värnas. Så om Bixo tog illa upp, vill jag be om ursäkt. Min kritik var inte främst riktad mot dig som person, utan mot JRFs strategiska beslutet att framföra nollvision. Bixo var noga utvald och lurad av TV4 att säga precis det han sa, allt för att göra det lättare för Mikael Karlsson och de andra.

I grunden har vi alla, oavsett om vi till hör JRF, Sjf och Folkaktionen samma mål, att få till en rovdjurspolitk som tar hänsyn till våra intressen. För att nå det målet måste analysera vårt budskap och undvika bråk med varandra. Nästa fråga som kommer att bli stor i media är frågan om flyttning av varg. Jag hoppas att alla tar det strategiska beslutet först, innan vi tvärsäkert uttalar oss. Flyttning av varg kan vara helt nödvändig för att vi skall få licensjakt på varg även nästa år.

Antar att många av er såg gårdagens vargdebatt i tv 4. Nu finns det så mycket att säga om den debatten att det omöjligt låter sig göras i ett enda blogginlägg. Något säger mig dock att kollega Gunnar, om han inte dött i slaganfall vid 11-tiden igår kväll, kommer att skriva något om Riksjägarna. Exakt hur tänke man när man sätter en inskränkt gubbe i värsta trotsåldern som vill utrota vargen i rikstv och låter honom sopa undan förtroendet för jägarna för år framåt? Riksjägarna är kanske vår största fiende i strävan att bevara jakten och vargjakten för framtiden?

Nu tänkte jag istället reflektera en smula över tv som medie och hur man får till en bra debatt. För oss som emellanåt kommer i kontakt med dessa debattredaktioner är det ingen nyhet att de inte alls är intresserade av en faktabaserad eller folkbildande debatt. ”Bra” tv är helt enkelt största möjliga bråk, särskilt om man som tv 4 ska tjäna pengar på reklam mitt i debatterna. Jag förstår detta. Bråk är roligare att titta på än torra fakta, åtminstone ibland. Därför ska egentligen ingen skugga falla på Ekdahl och Birro. De är anställda uppviglare, men jag förstår däremot inte riktigt varför man ska ha journalistkompetens till detta arbete.

Problemet blir att om man som SJF är en faktabaserad organisation som jobbar konstruktivt med kompromisslösningar blir man helt ointressant att ha med eller ge utrymme i en dylik debatt. Därför hamnar Mörner, med 194 000 medlemmar i ryggen, längst upp i ett hörn och en stolle från Jämtland som bara vräker ur sig dumheter mitt framför kameran.

Nu drabbar detta inte bara SJF som seriös organisation. Vi såg till exempel inte till WWF, Kennelklubben eller LRF igår heller. Av de som var där skulle jag faktiskt vilja framhålla Mikael Karlsson, från SNF. Han var den enda som förmådde att konsekvent skilja på Riksjägarna och Jägareförbundet igår.

Denna situation, som på intet sätt är ny för oss, är då mycket svår. Å ena sidan har vi medlemmarna som skriker högt på att vi ska synas och försvara, å andra sidan vet vi redan när ”castarna” från debattredaktionerna ringer att de inte är intresserade av våra faktabaserade budskap. Visst skulle det vara enkelt att likt många, på båda sidor igår, lägga fakta och sans samt vett åt sidan och vråla sig blå på barrikaden. Vi skulle få massor av mediautrymme. Problemet blir då att nästa gång vi ska försöka påverka politiskt eller diskutera jaktformer med Naturvårdsverket får vi antagligen knappt stå i farstun.

Jag ser i tv-tablån att det är ny debatt ikväll på SVT 21.30. Något säger mig att man letat upp arga gamla avdankade sexsymboler, en ny tokig Riksjägare och att Mikael Karlsson är där. Det blir bäst ”vargdebatt” då.

Jo, jag överlevde Kvällsöppet debatten Daniel, men slaganfallet var nära! Det tog väl ungefär två minuter så var blodtrycket direkt ohälsosamt.

– Vem f-n på JRF har tagit strategibeslutet att skicka fram en nollvisionär? Som mediedrevet ser ut nu, där huvuddelen av journalistkåren vill göra vargdebatten till en fråga om vargen skall utrotas eller inte, passar en ”nyttig idiot” som Bengt Bixo från JRF som hand i handske. Samma koncept lär det bli ikväll i ”Debatt”. Släng in en nollvisionär, en nyttig idiot, och kasta sen skit på hela jägarkåren. Det är genialt i sin enkelhet!

Vargförespråkarna vann in klar seger, med ungefär 4-1 om det vore ett sportresultat. ”Vårt ” lags poäng togs av Olof Liberg och Torsten Mörner. Tyvärr tror jag att Liberg själv inte ser sitt bidrag som något positivt, utan som en belastning. Den andra taktiken från vargförespråkarna är nämligen att försöka få Liberg och vargforskningen att framstå som partisk, d v s ta jägarnas parti. Tyvärr var Liberg och Mörner tämligen ensam om att försöka lyfta debatten bort från extremerna, Mikael Karlsson som vill ha 1000 tals vargar och JRFs nollvisionär. Hade jag varit med i debatten hade jag föreslagit att de två kunde ta på sig en dumstrut och gå ut i en dåligt upplyst gränd och göra upp. Efter det kunde övriga diskutera den egentliga frågan. Hur skall vi garantera vargstammens överlevnad och samtidigt minimera konflikterna mellan vargar och människor? Det är nämligen den frågan regeringen vill lösa med sin rovdjurspolitik.

Jag har skrivit det förut och skriver det igen. Vem granskar vargförespråkarnas argument? Just nu får de föra fram precis vilka argument som helst, utan kritisk granskning. Hanne Kjöller mästrade om demokratiskt fattade beslut, samtidigt som hon fullstädigt onyanserat angrep de jägare som jagad med stöd av just ett sådant beslut. Sven-Erik Alhem, uttalad vargälskare, skall ha en eloge för att han åtminstone han var intellektuellt hederlig. Alhem sa att man inte skall angripa de jägare som följer ett demokratiskt fattat beslut, utan i så fall de som tagit beslutet.

Mediedrevet kommer att fortsätta. Tyvärr ser jag inte någon ljusning just nu. Media har bestämt sig, vargjakten var slakt, det var kaos, den är olaglig och genomfördes av blodtörstiga jägare. Inget av detta är sant! Men vem bryr sig om sanningen när den journalistiska ambitionen och programmets utformning får fyllediskussionerna i Paradise Hotell att framstå som ”snillen spekulerar” i en jämförelse.

Jag med vargvalp

Jag med en söt vild vargvalp. En sån som Bjärvall vill slå ihjäl i lyan istället för att få chansen att lura oss jägare när den blir stor!

Av bjönsymposiet i Orsa blev det intet. Jag hann två kilometer sen dog bilen. Kamremmen! Den som är insatt i bilar vet vad det innebär. Halva dagen har således tillbringats i diskussion med verkstaden, som bytte den för tre månader sedan, och resten av tiden har jag pratat med journalister.
Ingen kan ha missat att jag varit kritisk till medias skildring av vargjakten, speciellt i Aftonbladet. Igår kväll ringde en jaktkamrat, Lennart, och berättade att det just i Aftonbladet stod att jag var 51 år. Har vi blivit så gamla, frågade han? Tänk när vi jagade ripor ihop första gången, det var ett tag sedan nu. Lite i förbifarten sa han också att du förlorade visst debatten om vargjakten, enligt Aftonbladet. Eftersom jag undviker kvällstidningar, scannade han den och mailade den till mig. Tyvärr har jag inte hittat den på nätet.
Lite konfunderad blev jag. Har min vän rätt, har jag blivit så gammal att jag glömt att jag nyligen debatterat i Aftonbladet?
Aftonbladet betygsatte vår debatt i frågan, var det jakt eller slakt? Först blev jag lite glad, sen lite road och till sist bara less. De tre ”experterna i juryn” var Gustav Fridolin riksdagskandidat (MP), Jonna Berg Walströms, Glamour och Björn Eriksson, landshövding.
Gustav Fridolin gav både mig och Karlsson usla betyg, 2+. Glad blev jag dock över Fridolins analys, som kan sammanfattas med, ”det behövs både friska vargar och jakt”.
Även Jonna Bergh Wahlström, Glamour, gav oss likadana betyg. 3+ fick vi från henne. Hon skrev, ”min erfarenhet är att få människor har lika stor kunskap om skogen och dess invånare som jägarna, och reagerar precis som Jägareförbundet på den hätska ton diskussionerna kring vargjakten tagit”. Roade blev jag när hon skrev att vargjakt inte är sexigt och inte passar på en dejtingsajt. – Var inte så säker, Joanna! Jakt är inne, viltkött är både gott och klimatsmart, även om vi inte äter just vargen. – Riktiga karlar jagar sin egen mat.
Less blev jag när jag läste vad Björn Eriksson skrev. Betyget 4-1 i Karlssons favör stör mig inte alls, även om jag gillar att vinna. Däremot tycker jag det är skrämmande att en lanshövding inte kan uttrycka sig mer nyanserat. Hans ena kommentar var dock bra, den säger allt. ”Fördelen med att vara landshövding i Östergötland var att man slapp frågor kring vargjakten!” Jag kunde inte ha sagt det bättre, det är en klar fördel att Eriksson är landshövding i Östergötland! Men pass upp, du har redan revirhävdande varg i länet.

Det blev alltså 9-6 till Karlsson. Nu är det säkert någon som läser det här som säger, Gunnar är bara en dålig förlorare! Jag visst är jag det. Men förlorade jag verkligen debatten mot Karlsson? Jag ringde upp Fridolin och frågade vilket debattinlägg de läst av mig. Det visade sig vara en helt annan person som skrivit, visserligen från Jägareförbundet, men inte jag. Ja, se journalister. Nåja, vi lär nog mötas i någon ”riktig” debatt så småningom! Ny match, nya betyg!

Det har förts en diskussion på min blogg om varför jag överhuvudtaget utlyste tävlingen, finn tre fel. Jag sägs ironisera över naturvårdens argument och talesmän. Självklart var det enda syftet med hela tävlingen! Precis på samma sätt som andra raljerat över vargjakten på ett mycket mera smaklöst sätt! Jag kan nämna några ”tunga” namn, Mikael Karlsson, Niklas Wykman, Hanne Kjöller och Elisabeth Höglund. Flera av deras, sk fakta, hade platsat bland frågorna i, finn tre fel!

I den senaste tidens offentliga vargdebatt har tonläget varit synnerligen högt. Jägarna däremot har hittills skött sig exemplariskt! Ytterst få om ens någon av de jägare som uttalat sig i media har misskött sig, tvärt om har de väl försvarat sin rätt att jaga varg. Det finns givetvis även jägarrepresentanter, i andra sammanhang som använder ett språkbruk som jag inte heller gillar. Samma sak gäller kommentarer på bl a min blogg. Även jag har tvingats plocka bort några, från båda sidor av skyttegravarna.

Huvudidén med inlägget var således inte själva tävlingen utan att fler skulle börja reflektera över budskap som lämnas av personer som är kritiska mot jakten. Uppenbarligen lyckades jag eftersom ett par av er, som är emot vargjakten, t o m tror att jag ”bara hittat på ” frågorna. Jag tolkar det som att inte ens de kunde tro att okunskapen kunde vara så stor. För många är alltså inte själva kunskapen om varg och det påstådda hotet mot den drivkraften, utan motståndet mot jakt och jägare, framför allt vargjägare.

Nu återstå att se om det finns journalister där ute som vågar gå egna vägar eller om min beskrivning av journalister som en flock vildhundar stämmer eller om jag har fel.

Svaren på själva frågorna kommer i kommentarfältet under, finn tre fel.

 

 Som jag skrev om redan igår kväll var Aftonbladets reporter något på spåret, hon valde det kalla istället för det heta! Nu vet jag också vad hon heter, Elisabeth Marmorstein. Artikeln innehåller i sig inte något nytt. Bara upprepning av det vi redan själva redovisade i senaste numret av Svensk Jakt Nyheter, med rubriken, ”Så fick vi jakt på varg”.

Jag berättade också igår, i mitt blogginlägg, att Marmorstein försökte få mig att säga att Carlgren ”egentligen” ville ha fler vargar. Nu lyckades hon tydligen inte hitta någon som kunde bekräfta det, så det blev ”en källa” istället. Det är ju så det heter när man vill sprida obekräftade rykten.

Två saker i artikeln är trots allt intressant, en positiv och en negativ. Vi börjar med de positiva. Aftonbladet säger att vi har ”några av Sveriges skickligaste lobbyister”. Eftersom jag är en av dem som arbetar med rovdjursfrågan, så tackar och bugar jag. Kanske någon av oss får utmärkelsen, årets lobbyist. Självklart skriver hon så för att hon tror att läsarna skall se det som något negativt, att vi är skickliga alltså.
Wikipedia skriver; Lobbying eller lobbning (från engelskans lobby) innebär att intressegrupper i organiserad form framför sina åsikter till de politiska makthavarna. Jag tror att svenska folket lärt sig det. Så jag tackar för berömmet!

Det negativa är att Silverfisken, Jan-Emanuel Johansson (S), dök upp igen. Aftonbladet skriver så här. – Man skjuter upp och skriver teori för den organisation som inte vill annat än att man ska klara av provet, säger jaktmotståndaren Jan-Emanuel Johansson (S) som gick kursen 2006. Aftonbladet och Jan-Emanuel insinuerar alltså att det inte går riktigt rätt till. Jag skrev om det även igår.

Möjligen var det någon som, mellan raderna, kunde utläsa ur mitt tidigare inlägg ”Stor silverfisk mot jakt” hur det egentligen gick för Jan-Emanuel Johansson när han tog jägarexamen.
– Nej, han klarade inte att ta en komplett jägarexamen.

Jag förstår att Jan-Emanuel Johansson, med nära samröre med djurrättsrörelsen, gick kursen för att bevisa tesen, att det är hur lätt som helst att ta jägarexamen. Men av det blev det inget!

Avslutningsvis, journalister jagar helst i flock, som vildhundar. När en av dem startat jakten, hänger alla andra på. Några avvaktar och lurpassar i buskarna om bytet möjligen gör något misstag. så att de också kan kasta sig över det. Själv gillar jag att spåra upp ett eget byte.

P,s. Anonym kl. 22:30 skriv igår på min blogg följande kommentar, ”Lite kul, när journalisterna – speciellt då de från AB, kommenterar riksdagens jaktklubb. AB har ochså en jaktklubb! Man kan undra varför dessa Journalister inte ifrågasätter anordnandet av jägarexamen på sina arbetsplatser?” Vad skall man tro om det? D.s.

Jaktdemokrati

Per Gahrton gör sig i fredagens SvD till tolk för vad han kallar ”den tysta jägarmajoriteten”, och ondgör sig över att jägarkåren betraktas ”som ett kollektiv som kännetecknas av rabiat hat mot alla rovdjur.” Så långt är jag helt enig med Gahrton, men i nästa andetag begår han själv samma fel då han fördomsfullt hävdar att jägare som är för vargjakt ”hatar naturen” och ”ser den som sitt privata slakthus”.

Vidare betraktar Gahrton den nyligen avslutade vargjakten som en ”jaktanarki”. Man frågar sig nyfiket vad Gahrton grundar denna åsikt på? Beslutet om jakten är fattat i Sveriges Riksdag med stor majoritet. Enligt en Sifoundersökning som genomförts efter den första jakthelgen stöder även en majoritet av det svenska folket en vargjakt på den beslutade nivån. Svenska Jägareförbundet organiserar ungefär 75 % av jaktkortslösarna i Sverige, och är en förtroendemannastyrd organisation. Även vi står bakom vargjakten, vilket grundar sig på beslut fattade enligt representativ demokrati. Samtidigt som vi är för vargjakten, är vi dock också för en livskraftig vargstam. Precis som när det gäller jakt på exempelvis älg eller rådjur.

Enligt våra uppskattningar jagade ungefär 4500 jägare varg i fem län under ordnade former, vilket lett till att det skjutits 27 vargar. En finns kvar på tilldelningen; skjuts den också så landar vi på en avskjutning på 28 vargar. Det är i så fall förvisso en mer än tilldelningen, men att mindre överskjutningar kan ske är givet och något man tar hänsyn till vid tilldelningen. Det är mycket svårt att finna något i beslutsprocessen, eller genomförandet, som kan kategoriseras som anarki.

Årets jakt är nu i det närmaste avslutad, och det är dags att utvärdera den. Vår preliminära bedömning är att organisationen fungerat bra, men att risken för överskjutningar kan minskas ytterligare med ett bättre utbyggt system för att skicka uppdateringar på hur jakten fortgår per SMS. När det gäller skyttet tvingas vi däremot vara självkritiska; även om det inte finns några skadeskjutna vargar kvar i skogen, så måste vi bättra oss på den punkten.

Även om jag vänder mig mot de inledande delarna av Per Gahrtons debattinlägg, så delar jag till fullo hans syn på betydelsen av jakten som ett hållbart nyttjande av våra resurser och den biologiska mångfalden. Tillståndet för Sveriges jaktbara viltstammar vittnar också på ett utmärkt sätt om jägarkårens kunskap om hur man hållbart beskattar viltet. Ingen annan intressegrupp gör heller lika stora konkreta insatser för naturen som jägarna när det gäller att skapa variation i landskapet med hög biologisk mångfald. Målsättningarna inom modern viltvård är också i stor utsträckning de samma som inom den offentliga naturvården.

Debatten under de senaste veckorna har enligt min mening i alldeles för stor utsträckning kännetecknats av polarisering, osakliga generaliseringar och påhopp. Jag har själv varit naturintresserad så länge jag kan minnas, och är uppfostrad till att värna om naturen genom mina föräldrars försorg, Mulle osv. Säkert är det en viktig anledning till att jag utbildat mig till biolog, forskar inom ekologi, är ekologisk månskensbonde samt fiskar och jagar.

Jag jagar såväl älg, rådjur och vildsvin som räv. Jag hatar dem inte, och anser inte att de skall utrotas. Detsamma gäller vargen. Jag har sedan barnsben hoppats på livskraftiga stammar av alla våra stora rovdjur. Jag är väldigt trött på att bli sedd som varghatare, bara för att jag stöder en begränsad jakt på varg som en idag nödvändig, och senare naturlig, del i rovdjursförvaltningen. Varghatarna ÄR en liten minoritet inom jägarkåren. Vi som ser vargen som ett vilt som alla andra, och kan tänka oss en begränsad avskjutning redan nu, är det inte.

 

Finn tre fel!

Jag blir allt mer förvånad! Hur utbredd är okunskapen om varg?

Först hade jag tänkt låta bli, men så tänkte jag. Vi utlyser en tävling. Den som först kan hitta felen redan i frågeställningen, får den nya Viltvårdsboken av mig! Så skynda att svara! Jag är domare!!

1. En tjej, som om jag uppfattat det rätt står bakom nån manifestation mot vargjakt ringde oss igår.
Hon ställde frågan, ”kan ni inte mata de ensamma vargvalparna?”

2. Nästa fråga kom från en zoolog på en av våra djurparker.

”Hur klarar de ensamma valparna sig i kylan?”

3. Nästa fråga, eller rättare sagt påstående kom från Anders Bjärvall, tidigare ansvarig tjänsteman på naturvårdsverket.

”Det vi nyligen såg i Skånes djurpark, när ledarhonan sköts och resten av flocken blev så ohanterlig att ledningen för parken bedömde att alla måste avlivas, visar på föräldradjurens stora betydelse.”

Skynda att svara!

Drevet på oss som jagat varg har varit långt och hetsigt. Det har använts ett språkbruk och omdömen i media om jakten och jägarna som få, om ens någon, skulle våga använda mot andra grupper i samhället. Vargslakt, varghatande jägare, jävla mördare,vildvästernjakt, blodtörstiga jägare och jakten har t o m jämförts med napalmbombning av barn, det sistnämnda av en av Sveriges ledande samhällsdebattörer. Det är bara några av de omdömen som nu fällts om vanliga svenska män och kvinnor, som jagat med stöd av ett beslut som tagits av Sveriges Riksdag.

Det framställs som om det är en bullrig minoritet som vill jaga varg. Sanningen är att det är en tyst majoritet som vill att stammen förvaltas genom jakt. Den högljudda grupp som vill ha tusentals vargar har precis lika litet stöd som den andra högljudda gruppen som vill utrota den, visar Sifos senaste undersökning.

Svenska Jägareförbundets medlemmar tar, trots de påfrestningar som vargen innebär, ansvar för att vargstammen finns kvar i Sverige. Vi respekterar majoritetens vilja att vargen skall vara en del av svensk natur. Men vi förväntar oss samma respekt tillbaka. Våra intressen är full legitima. Mediedebatten den senaste vecka har på intet sätt varit objektiv, män och kvinnor som deltagit i vargjakten känner sig kränkta och många har dessutom fått ta emot mordhot, inte bara mot sig själv utan även mot sina familjer.

Min fråga, med anledning av repliken från SNF, SRF och WWF i Svenska Dagbladet idag är, vem granskar naturvårdens argument? Jag har ännu inte sett eller hört en enda journalist ifrågasätta det de framför.

Ställ gärna frågorna.

– Hur kommer det sig att exakt samma vargar som ni för bara några månader sedan framställde som gravt inavlade och sjuka, med akut risk att dö ut inom en snar framtid, numera framställs som friska och livskraftiga?

– Är verkligen påståendet att Sverige har en av de allra glesaste vargstammarna i Europa verkligen sant och är det överhuvudtaget relevant?

– Varför kallar ni de som vill jaga varg en högljudd minoritet, när såväl Sifo och SLU säger att det finns ett stort stöd för vargjakt?

– Är det verkligen sant att EU förbjuder jakt på en art som ännu inte har gynnsam bevarandestatus, när EG domstolens utslag i målet om den finska vargjakten säger något annat?

– Innebär omprövningen av den finska rovdjurspolitiken att man inte längre jagar varg i Finland?

Listan på frågor skulle kunna göras betydligt längre, men ovanstående frågor baseras på den replik de gemensamt skrivit. Jag hade kunnat ge svaren själv, men jag vill inte ta ifrån er journalister nöjet att undersöka saken själva.

Råbock.jpg

De senaste dagarna har en journalist på Aftonbladet ringt flera av oss på Jägareförbundet, hon är något på spåret.

Idag var det min tur att bli uppringd, tyvärr missade jag journalistens namn. Det var en miss, men jag var lite okoncentrerad eftersom jag höll på med vinterutfordring av rådjuren. Jag fick en bild på ett av dem, en liten spetsbock som ännu inte tappat det ena hornet. Jag blev inte riktigt klar över vad spåret var, journalistens alltså, inte bockens. Möjligen visste hon det inte själv ännu, eftersom frågorna till oss varierat kraftigt.

Vår informationschef fick frågan om vilken PR-byrå vi använder. Att vi inte har någon, hade hon svårt att tro på. ”PR byrån” består av infochefen, några förtroendevalda och några vanliga jaktvårdskonsulenter, även GS får vara med ibland. Sunt förnuft och kompetens i ämnet kanske rent av slår dyra PR byråer? När jag ändå funderar över det, är inte det enklaste PR tricket, att vara ärlig? Nu tror jag inte att det var den eventuella PR-byrån i sig som var det intressanta. Det var nog idén om att vi nog använder pengar från vårt allmänna uppdrag till lobbying och PR. Svaret är enkelt, självklart inte, vi har 195 000 medlemmar och två tredjedelar av budgeten kommer från egna medel. Vi må inte ha PR byrå, men korkade är vi inte!

Frågorna till mig själv var lite annorlunda. Eftersom vi i Svensk Jakt Nyheter redan öppet redovisat vårt arbete fram till vargjakten, fanns inte så mycket att fråga om. Men flera gånger försökte hon få mig att säga att Carlgren ”egentligen” inte vill ha vargjakt i vinter och att han ”egentligen” ville ha fler vargar. Lite smickrande är det att hon trodde att mina ingångar i miljödepartementet är så bra att jag vet vad miljöministern ”egentligen” tycker. Däremot avslöjade hon en hemlighet, som jag faktiskt försökt hitta svaret på. Vem var det som lyckades få in skrivningen om inplantering av varg i propositionen trots att ingen myndighet, ingen organisation eller något riksdagsparti uttryckt önskemål om det?

– Det var Mikael Karlsson, sa hon, utan att jag ens behövde fråga. – Nej, det måste vara fel svarade jag, han är mot flyttning av varg. – Nej, jag talade just med honom, han är för det, berättade hon. Så nu vet vi vem som har egen nyckel till miljödepartementet!

Avslutningsfrågorna handlade om riksdagens jaktklubb och om varför vi anordnar jägarexamenskurser.
– För att det ligger i vårt intresse att de som beslutar i våra frågor vet vad det handlar om, vad skulle det annars vara, svarade jag. Dessutom la jag till, att med senaste tidens vargjaktsdebatt i minnet så bör vi nog överväga att ordna kurser för journalister också. Om det är någon som undrar, jo riksdagsledamöterna betalar för kursen och proven. Givetvis examineras de inte av oss, utan av en provledare som är polis.

Nu får vi se vilket spår Aftonbladet väljer. Ett spår som redan börjar kallna eller ett hett som jag skrev om i mitt förra inlägg!

 

Man kan undra vilken påverkan media rapporteringen och krönikörers beskrivning av vargjakten har på samhället.

En synnerligen van jägare sköt igår, mitt på dagen, en svårt skabbangripen varg på tomten. Halva vargen var naken och den har tvingats leva med detta i 30 gradig kyla. Polisen säger att de kommer att göra en polisutredning och att de kommer att utreda om det är grovt jaktbrott eller inte, enligt SVT!

Vargen ligger död svårt skabbangripen vid polisen fötter, vad skall de utreda? Ska SVA först kolla om den mot förmodan bara bytt frisyr för att kamouflera sig som kinesisk nakenhund under vargjakten?

 Visst kan man skoja om det, men frågan är allvarligare än så. Det har hänt förr att jägare låtit bli att skjuta nakna vargar, eftersom de inte är säkra på att de inte riskerar fängelse. Efter den senaste tidens hetsjakt på vargjägare och den här polisutredningen, lär det inte kännas lättare att avliva vargar som lider. Polisen borde givetvis ha avskrivit ärendet direkt!

Varglöpa.jpg

I Aftonbladet får jag beröm av Elisabeth Höglund för att jag, på min blogg, är kritisk mot att alltför många vargar påsköts och att några även skadsköts under vargjakten. Så här i efterhand kan vi ändå konstatera att ingen skadad varg blev kvar i skogen, alla fälldes.

Nu är inte Höglund lika positiv till vargjakten i sig, som hon är till det jag skrev. Vi har träffats några gånger, senast när hon intervjuade mig i för SVT eftersom hon upptäckt att det fanns färre älgar runt det torp hon har i Bergslagen. – Förr såg jag alltid älgar, nu ser jag nästan aldrig några, minns jag att hon sa. Redan då förvånades jag över hur en nyhet blir till. Den före detta elitcyklisten Höglund ser inga älgar på sina cykelturer, det blir en riksnyhet!

Den här gången väljer Höglund att ansluta sig till jakten på vargjägarna! Antagligen för att hon inte lyckats se något vargspår i vinter.

Jag kan jakt och var dessutom med på vargjakten. Det jaktlag jag var med i lyckades t o m fälla en varg. Men jag känner inte alls igen Höglunds beskrivning av jakten. Ingen annan vargjägare lär göra det heller. Jag kollade med Wikipedia och där står det ”Den teknik som kan sägas utgöra journalistik består främst i att svara på frågorna vad?, var?, när?, vem? och hur? samt gärna även varför? Höglund har missat flera av frågorna.

Jag inser dock mitt misstag, Höglund är inte längre journalist, utan numera kolumnist. Alltså finns inget krav på objektivitet längre, Höglund tolkar bara vad andra journalister skrivit, för med på jakten var hon inte vad jag vet. Förhoppningsvis hade texten sett annorlunda ut om den hade varit skriven av journalisten Höglund. Journalisten Höglund hade möjligen kontaktat mig och ställt frågan, hur går en vargjakt till? Nu blev det mera en skröna än en krönika. Wikipedia igen, ”En skröna är en personligt hållen berättelse med passande överdrifter, vilka förstärker berättelsen. En skröna kan ofta vara direkt osann, men är underhållande”, Det sista kan möjligen jägarkåren ifrågasätta.

Vargjakten är inget hot mot stammen, jägarna följde alla regler och svenska folket stöder jakten enligt SIFO och Sverige lantbruksuniversitet. Ungvargar klarar sig också bra enligt internationell expertis. Jakten syftar till att brygga över klyftan mellan dem som ofta bor långt från vargarna men tycker om dem och de människor som har faktiskt skall leva med dem i sin vardag. Allt detta missade Höglund, men så var det ju bara en skröna!

 

Av en tillfällighet råkade jag få se Jan-Emanuel Johansson känd jaktmotståndare i TV igår, utklädd till silverfisk. Hans riksdagsuppdrag för kvällen var visst att försöka hoppa genom hål i väggen. Han lyckades i sitt första försök såg jag, hur det gick sen vet jag inte, för jag bytte kanal. Döm av min förvåning när han dök upp igen i morse och öste beröm över Svenska Jägareförbundet, i P1. – De är fantastiskt skickliga, det finns ingen annan så skicklig lobbyorganisation, möjligen LO, sa han.

Alla jägare som ännu inte är med i förbundet lär väl ompröva sitt beslut nu, jag menar vi är den näst bästa lobbyorganisationen i Sverige! Får vi några medlemmar till så passerar vi nog LO!

Nej, fullt så positivt menade han det nog inte, men jag valde att tolka det så. Jan-Emanuel berättade också att han gått en jägarexamenskurs via förbundet och att han, till sin förvåning, blev väl och korrekt bemött.
Jag hört en del djurrättsaktivister påstå att det är alldeles för lätt att ta jägarexamen. Tyvärr var det ingen som frågade om Jan-Emanuel verkligen klarade proven, kanske det är någon som frågar nästa gång.

Att Jan-Emanuel inte tycker om jakt, är han tydlig med. Därför är han av naturliga skäl också kritisk till vårt arbete och lider av att vi ibland får gehör för de frågor vi driver. Men skam vore det väl annars, vi har trots allt drygt 190 000 medlemmar.

Han avslutade högtidligt med att påstå att jakten slår sönder en fungerande fauna och slår sönder ett fungerande kretslopp som förstör för våra barn. Har han aldrig hört talas om förnyelsebara naturresurser, närproducerad mat och klimatsmart kött? Före julen hörde jag en expert på klimatsmart mat säga, att det bästa vi kan äta för miljön är vildsvin om man bor i södra Sverige och älg om man bor i norr, jag väljer att tro på honom.

Med senaste veckans vargdebatt i färskt minne kan man konstatera att det finns flera som inte kan skilja på sina egna värderingar från fakta. Silverfiskar verkar inte direkt göra några djupare analyser av sin omvärld, men de är också en del av mångfalden!