BBC:s nya serie ”Wild Scandinavia”

, , •

Lodjurshona som inte kom med i filmen. Foto: Gunnar Glöersen

 

Det är nu nästan två år sedan mitt senaste blogginlägg. Bildspelet på lodjur i det blogginlägget ledde till att jag via Henrik Ekman på SVT blev kontaktad av BBC Nature. De undrade om jag kunde hjälpa dem med att filma vilda lodjur för deras serie om skandinavisk natur. Det var en utmaning jag inte kunde motstå. Resultat kan den som vill se när SVT har världspremiär för BBC:s nya serie ”Wild Scandinavia”. Första avsnittet, Heartland (”Sveriges hjärta”), sänds nu på torsdag 16 mars på SVT 1 kl. 21:00.

Kunskaper om lodjur och en bra samt vacker plats att filma på hade jag redan. Jag har därför ägnat en stor del av min fritid de senaste två åren till att lära mig hur ”camera trapping” med systemkameror fungerar. Pandemin hindrade alla resor från England, så de första instruktionerna fick jag av ett tyskt fullblodsproffs på naturfilm som BBC skickade hit, Philipp Klein. I teorin är det enkelt, men verkligheten var en annan. De första 2,5 månaderna skötte jag BBC:s fem kameror med 10 fristående sensorer. Tio sensorer betyder tio gånger mer krångel. Minneskorten var ofta fulla reda efter något dygn för att solen, kvistar eller möjligen ufon triggat i gång kamerorna. Mera sällan var det lodjur. Några riktigt fina sekvenser blev det ändå redan 2021, men inte tillräckligt. BBC kan skriva hur många och detaljerade manus som helst om lodjurshanens liv i reviret, problemet är att han inte kan läsa eller än mindre låter sig regisseras. Så när det var dags att skeppa BBC:s kameror tillbaka till England hade jag redan införskaffat egna likadana.

Jag är nu inne på min tredje säsong och har fått en hel del fina sekvenser med totalt 8 olika lodjur på tre olika platser. Men överlägset mest bilder och film har jag på den gamla hanen som besökt den krokiga tallen i flera år, så också i vinter. Jag har även fått bonusmaterial på järv och kungsörn. Så kanske går det att fylla min tid med filmande när det väl är dags för pension. Någon lukrativ bransch är det inte, men man lär sig mycket om såväl djur som teknik. Nästa steg blir nog en drönare att filma med.

Slovenien
Jag ska försöka se programmet på min dator eftersom jag lustigt nog på torsdag landar i Ljubljana för att delta i en lodjurskonferens som Jägareförbundet i Slovenien anordnar i samarbete med FACE. Första dagen handlar bl. a om jägarnas roll i inventering av stora rovdjur. Dag två är en fältexkursion där lodjur från Karpaterna ska släppas ut i det fria. Målet är att få en livskraftig stam av lodjur i Slovenien. Vi får hoppas att jägarnas arbete inte leder till samma polariserade debatt som i Sverige när deras stam väl nått gynnsam bevarandestatus och det kommer önskemål om att stammen ska regleras.

Fennoskandia är unikt i ett europeiskt perspektiv. Inget annat område har alla de fyra stora rovdjuren i starka stammar. Jag har inte sett BBC avsnittet i sin helhet, bara en ”rough cut” av lodjursdelen. Av två års arbete valde BBC ca 3 minuter film till serien. Så spänningen är stor, har de lyckats förmedla budskapet att naturen och de vilda djuren är en del av vardagen för oss i Sverige? En vardag som för många andra är väldigt exotisk.

av

När forskningen göder konflikten

, , , , , , •
Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

En av de absolut viktigaste pusselbitarna för att komma till ordning med vargfrågan är att all fakta och forskning är objektiv och trovärdig – för alla inblandade parter. Tyvärr är det lite si och så med trovärdigheten i vargcirkusen.
Ett exempel är forskaren Guillaume Chapron som har en viktig roll i  vargförvaltningen. Han har bland annat fått 5,1 miljoner kronor av Naturvårdsverket till projektet ”Claws and laws,” kopplat till sitt uppdrag vid Grimsö forskningsstation. Det Chapron ska göra i projektet är att skapa en dialog mellan juridik och ekologi för att tolka intentionerna i Art- och habitatdirektivet. Resultatet av projektet ska förenklat bli att Chapron ska komma fram till hur begreppet gynnsam bevarandestatus ska tolkas.

Det finns två stora problem med detta:
1)    Denna undersökning kommer ett antal år för sent.
2)    Guillaume Chaprons kommer att ifrågasättas oavsett om resultaten är korrekta eller inte, eftersom han också tar ställning i sakfrågan. Här är ett exempel. http://www.nature.com/news/challenge-the-abuse-of-science-in-setting-policy-1.16580

För något år sedan pratade jag med en professor och hade en lång diskussion om forskarnas roll och hur den har förändrats. För 20 år sedan kunde en forskare inte delta i debatten kring den fråga han forskade om, det vill säga om han inte höll sig till ren forskningsinformation och bara pratade, objektivt om statistik och resultat. Allmänheten skulle aldrig kunna ifrågasätta objektiviteten.

Idag ser det helt annorlunda ut. Forskare både kan och uppmuntras till att ta plats i debatten och driva sin tes. Det handlar både om sakfrågan, göra forskningen känd, samt att få finansiering till kommande projekt.
Personligen kan jag tycka detta är lite synd att en del personer utnyttjar den möjligheten lite väl mycket. I frågor där det finns starka motsättningar kommer forskarens arbete (oavsett kvalitet och resultat) att ifrågasättas av ena parten – om forskaren varit tydlig med att han åsikter i ena eller andra riktningen.
I förlängningen kan forskningen – som idag är en auktoritet som hela samhället lyssnar på – ifrågasättas. Alla institutioner som bedriver forskning bör vara mycket uppmärksamma på denna utveckling.

Guillaume Chapron har gjort flera utspel i vargfrågan som fått jägarna att rasa. Och han fortsätter.
Det senaste utspelet från hans sida är en kort film med vargar och lego-gubbar. https://www.youtube.com/watch?v=j31lNJFL0ac I denna film berättas resultaten av en vetenskaplig undersökning ifall legal jakt kan minska illegal jakt.
Filmen är illustrativ och det går inte att missa vad forskaren själv har för åsikter.
Men det finns även ett antal frågetecken för vetenskapligheten, eftersom kommunikationen är snuttifierad och förenklad.

Guillaume Chapron har undersökt förhållanden i USA och funnit att man där inte kan hitta något som styrker att legal jakt på varg skulle leda till minskad illegal jakt. Bristen i den lilla filmen är inte bara att han ger sken av att samma förhållande skulle gälla Sverige, Norge och Finland, han undanhåller också fakta som pekar på det motsatta. Såväl jakt som illegal jakt ser annorlunda ut i USA mot Norden. Är då förutsättningarna likadana, och kan man generalisera på det sättet?
Han tar heller inte upp att den illegala jakten på björn i Sverige minskade och försvann nästan helt när den legala infördes.
Om forskaren haft för avsikt att visa upp en så neutral och objektiv forskning som möjligt (och upplysa om aspekter både för och emot) hade han naturligtvis tagit med även sådana fakta. Varför gjorde han inte det?

Tillbaka till uppdragsgivaren. Om Naturvårdsverket vill minska polariseringen i vargfrågan borde man vara noga med vilka forskare man ger uppdrag till. Grundförutsättningen ska naturligtvis vara att se till att forskningen och analyserna är korrekta och objektiva enligt vetenskapliga standarder. Men väljer man en forskare som aktivt söker efter eller bara kommunicerar argument och forskning som stödjer dennes tes så kommer resultaten inte att accepteras. I detta fall visas bara argument upp som kan leda till inskränkt jakt och minskad förvaltning av rovdjur.
Självklart ska seriös forskning vara så bred och seriös att den tar upp alla aspekter. Först då kommer alla parter att acceptera den.
Och eftersom vargfrågan är den kanske mest infekterade miljöfrågan så borde det ställas skyhöga krav på objektivitet för att minska konflikten.
Genom Guillaume Chaprons film (som inte bara kan ses som en informationsfilm för ett forskningsresultat, utan även som opinionsbildning i vargfrågan)  skapas nya ifrågasättande. Dessa leder till att cementera bilden av att Naturvårdsverket och forskningen har en egen agenda i vargfrågan. Detta är högst olyckligt och kontraproduktivt.
Även om jag inte har någon vetenskaplig utredning, eller film med lego-gubbar,  vill jag påstå att detta inte minskar den illegala jakten. Det leder i motsatt riktning.

av /4 Kommentarer

Politiskt styrda vetenskapliga referensvärden?

, , , •

Mässan

Bild: Jaktpolitisk debatt, Sunne jaktmässa                 Foto: L. Johannesson

 

Före semestern hamnade Åsa Romson i blåsväder eftersom när hon anklagade vargforskare för att skriva vinklade rapporter som beställts av regeringen. Självklart tvingades hon, efter kritik från de forskare som kände sig utpekade, att göra en halv pudel. Jag bloggade om det i mitt blogginlägg, ”Åsa Romson gör en omvänd pudel!” Forskarna blev dessutom synnerligen förbannade och två skrev ett debattinlägg på temat i SvD.

Fredag lördag i förra veckan ordnades en stor jaktmässa i Sunne för första gången. Mässan blev en stor succé. 10 000 besökare under de två dagarna, vilket var över förväntan för en helt ny mässa med nytt koncept. Det nya var det stora utbudet av kända personer som på ett eller annat sätt talade positivt om jakt, viltvård och inte minst vilt som mat.

Personligen bidrog jag med publik vildsvinstyckning och fungerade som ”sidekick” för Sofia Rågeklint som ledde en jaktpolitiks debatt under fredag eftermiddag. Alla riksdagspartier var representerade. Man kan konstatera att enigheten på podiet var större än man kunde förväntat sig. Troligen beroende på att de flesta var värmlänningar som inte alltid delar partiets linje på riksplanet. Alla var för licensjakt på varg i Värmland i vinter, utom Miljöpartiet. Miljöpartiets talesperson var också tydlig med att antalet vargar inte var tillräckligt stort och upprepade det politiska mantrat att det inte finns tillräckligt vetenskapligt underlag. Det är i sig inget nytt att MP driver den linjen, det intressanta var vem som sa det.

Miljöpartiet representerades, till min stora förvåning, av Torbjörn Nilsson från Värmland. Det är samma Torbjörn Nilsson som åt Naturvårdsverket gjort de sårbarhetsanalyser som ligger till grund för dagens referensvärden för lodjur, björn och järv. Han har också tidigare gjort sårbarhetsanalyser för varg som utgjort grund för svensk vargpolitik. Såvitt jag känner till finns det ingen annan forskare med så stort inflytande över det vetenskapliga underlaget för svensk rovdjursförvaltning som också tydligt driver en egen politisk agenda.

Åsa Romson sa att hon absolut inte syftade på Grimsö forskarna när hon talade om vinklade rapporter.  Jag tror inte att hon syftade på sin egen partikamrat, Torbjörn Nilsson heller. Men jag vet att många i publiken på mässa i Sunne reagerade kraftigt när jag som ”sidekick” berättade vem Torbjörn Nilsson är och att det är han som är ansvarig för Naturvårdsverkets sårbarhetsanalyser.

Jag vill vara tydlig med att jag inte misstror Torbjörn Nilsson objektivitet i frågan. Jag uppfattar Torbjörn som en ärlig person, även om det blev tydligt under debatten att vi i jaktfrågor inte har samma uppfattning och grundläggande värderingar. Det intressanta är att det vetenskapliga underlaget för lodjur, järv och björn som Åsa Romson kritiserar regeringen för att följa har tagits fram av en politisk sekreterare för Miljöpartiet Värmland! Jag hoppas att Romson inte hade rätt om att rapporterna är vinklade, framför allt inte utifrån författarens personliga politiska värderingar. För om så är fallet torde debatten i Sunne ha visat att referensvärdena är för högt satta!

av /21 Kommentarer

Snusk eller värmande tips?

, , , •
Snuskstefan

Jag dolde nyss ett inlägg på Twitter från en Stefan som verkar gilla ofarliga lodjur och i samma andetag tycker att jägare ska onanera framför brasan.
Man kan konstatera att polariseringen när det gäller rovdjurstyckarna emellanåt spretar betänkligt.

Snuskstefan
Nu ligger det i läsarens eget intresse hur man ska uppfatta detta. Det är ju toppen att Stefan tycker om lodjur även om han verkar ha inskränkt sig till enbart ofarliga lodjur. Om det nu finns farliga lodjur, tycker inte Stefan om dem då?

När det gäller uppmaningen om tilltaget vid brasan, är man överdrivet positiv kan det ju vara så att Stefan helt enkelt tycker att alla jägare ska hålla underlivet varmt och utföra dylika sysselsättningar framför en värmande brasa.

Gulligt tänkt i sådana fall, Stefan!
Å andra sidan tror jag att alla människor, alltså även jägare, själva har förmågan att välja en geografisk, förhoppningsvis undanskymd plats när de vill syssla med dylik verksamhet.

snuskstefan

Det kan förstås också vara så att Stefan själv tycker att denna sysselsättning vid just en flammande brasa är synnerligen lämplig och vill dela med sig av sina erfarenheter.

Jägaren Leif stöttar också Stefan i ett svar till honom på Twitter.

Om Stefan gillar att fixa med olika saker, inklusive sig själv, vid en brasa har han naturligtvis allas vårt stöd.

Leif undrar dock om Stefan någonsin varit i en skog.
Det får vi ju för Stefans och även hans omgivnings skull hoppas. Att elda på tomten med ovan nämnda i baktanke kan inte vara att rekommendera.

Vi önskar dig lycka till vid brasan framöver Stefan! Och du, du kan väl tycka om alla lodjur!

av /1 Kommentar

Skit eller av med hatten – en listning runt jakten

, , , , , •
En fortfarande lycklig jämthund . Foto: Madeleine Lewander

Senaste tidens skitlista:

  1.  Facebooksidan ”Ja till varg som” som högljutt, envist och aggressivt hävdar att inlägget på Facebook, där 17-åriga Emelie skriver om sin förtvivlan efter att ha förlorat sin jämthund Nettie till vargarna, är fejk. En vaken medlem på sidan som haft modet att ifrågasätta utspelet har skyndsamt blockerats, andra får snäsiga svar.  Det här höjer inte förtroendet för kramarsidan, inte ens i de egna korridorerna.
  2. Sveriges Radios Ekoredaktion som ”glömt bort”objektiviteten och låter journalister köra på med sin egen rovdjursvänliga agenda.
  3. Organisationer och jaktmotståndare som anser att alla hundar ska leva hela sina liv i koppel, vilket när det gäller vissa hundraser gränsar till att uppmana till djurplågeri.
  4. Facebook-profiler som kastar så mycket skit de över huvud taget kan till höger och vänster men inte vågar stå för sina åsikter utan gömmer sig bakom anonyma, påhittade signaturer.
  5. Artdatabanken som plötsligt försökte ändra 18 år gamla siffror angående antalet lodjur 1995 bara en vecka innan rovdjurspropositionen skulle upp i riksdagen.

 Av med hatten för:

  1. De jägare och även icke-jägare som oförtrutet fortsätter att försvara jakten i alla sociala medier. De har ett fantastiskt tålamod, håller god ton i alla lägen, hänvisar alltid till källor och fakta. Ni är fantastiska!
  2. Sune i min krets som ensam genomförde nästan 100 eftersök i vårt område förra året, oavsett väder, vind eller tid på dygnet. Och då är han bara en av eftersöksjägarna här.
  3. Jägaren Andreas Åström som i över ett dygn oförtrutet letade vidare efter sin borderterrier som fastnat i ett gryt. Hunden kom till rätta och mår bra. Ett bevis på den sanna kärleken till sin jaktkamrat.
  4. Jägarna i Bogesund som skänker viltkött till jul.
  5. Facebook-profilen, jaktkritikern, som vågade stå upp mot ”sina egna” när han, efter egna utforskningar, insåg att Emelie som var så ledsen efter att hennes hund tagits av varg, i allra högsta grad existerade. Fejkanklagelsen var bara ett fult grepp mot jägarna av FB-gruppen ”Ja till varg”.

 

av /9 Kommentarer

Spelet bakom lodjursbluffen!

, •
Lo i hagn
Man kan bli trött för mindre!   Foto: Gunnar Glöersen i hägn.

 

Det finns många i Sverige som litar på att myndigheter gör rätt. Jag har en gång i tiden tillhört dem som trott att tjänstemän på myndigheter vet vad de gör. Jag har också trott att någon granskar de beslut som tas, åtminstone i viktiga och kontroversiella frågor. Jag hade fel!

Numera vet jag bättre, det görs otroligt mycket fel och enskilda tjänstemän verkar driva sina egna värderingar under sin myndighetsutövning.

Förra veckan bestämde jag mig för att granska Naturvårdsverkets beräkningar av referensvärde för lodjur och björn. Idag var det Artdatabanken som blev före mål för mitt intresse.

Naturvårdsverkets vetenskapliga underlag för att fastställa referensvärde för de fyra stora är exakt det samma som regeringens. Ändå framställs det i media som om proppens referensvärden saknar vetenskaplig grund. Nu visar det sig att det var NV som inte klarade av att tolka det vetenskapliga underlaget. Man ”glömde” att dra av de norska lodjuren och björnarna. Vad som var fel kan ni läsa om i dagens skrivelse till Maria Ågren.
Det är allvarligt att den ansvariga myndigheten gör ett så fatalt misstag i en så kontroversiell fråga. Dessutom har de fortfarande inte gått ut och rättat sitt misstag, trots att de vet att den politiska kohandel handlar om bl a just referensvärdena och vem som skall ta beslut om dem. Kohandeln har nu brutit samman. NV:s felaktiga referensvärden är en av anledningarna. Nu återstår att se om NV justerar dem eller om de istället gör som Artdatabanken gjorde för fem år sedan, ändra beräkningssättet istället för att komma till samma resultat?

Artdatabanken är en lustig myndighet. Jag har genom åren haft många diskussioner med dem om olika arter. Nästan alltid visar det sig att de har fel eller åtminstone väljer att tolka data på ett sätt som förstärker hotbilder för vissa arter, men bortser från motsvarande hot för andra. När ejderstammen minskade med 50 % infördes den på rödlistan. Tror ni att rådjuret fick motsvarande rödlistning när den stammen minskade med ännu mer? Nej, rådjur är ointressanta djur för naturvårdens representanter!

Så hur var det med antalet lodjur 1 januari 1995 egentligen? Vad får Artdatabanken siffran 1700 lodjur ifrån? Jag begärde och fick ut underlaget redan efter ett par minuter. De skall ha kredit för att de faktiskt aldrig har försökt dölja något under de år jag haft med dem att göra.

Det första jag läser är att underlaget har lämnats av Rovdjursföreningens Robert Franzén! Franzén hävdar inte att det fanns 1700 lodjur vid EU inträdet. Han skriver att det fanns 2300!!! Det är samma man som jag minns kallade upp Olof Liberg till NV efter den första större lodjursinventeringen för att tillrättavisa honom. Han hade nämligen citerats i en  artikel i Svensk Jakt februari 1994 där han menade att det kunde finnas så mycket som drygt 700 lodjur i Sverige. De gillade inte Franzén och Bjärvall, de hävdade fortfarande att stammen var 200 djur! En av dessa, Franzén, hävdar nu att det fanns 2300 lodjur! Det betyder att en av Sveriges ledande rovdjurstjänstemän i så fall underskattade lodjursstammen med över 2000 djur på den tiden.

Artdatabanken valde dock att inte använda Franzéns 2300 lodjur utan valde istället 1700. Jag kan erkänna att det finns en osäkerhet i inventeringsdata från den tiden. Möjligen skulle man hjälpligt kunna applicera dagens kriterier för kvalitetsäkring på gamla uppgifter, men man kan även göra en enkel kolla av vad som är mest troligt.

Ingen torde säga emot om jag säger att andra halvan av 90-talet var den period då lodjurstammen ökade som snabbast. Det var då de spred sig in i de rådjurstätaste områdena i Mellansverige. Tillväxten har i Sverige har beräknats till 20-30 procent per år, lägre i norr och högre i syd. Om jag är väldigt försiktig och använder den lägre tillväxtsiffran för hela landet för att beräkna lodjursstammens utveckling från 1700 djur, det jagades ju också en del, skulle det ha lett till följande. År 2000 skulle det ha funnits drygt 4200 lodjur. Med den högre tillväxten skulle motsvarande beräkning ge 6000 lodjur. Rovdjursföreningens och Franzéns 2300 lodjur skulle med den lägre tillväxten ha ökat till 5700 lodjur redan år 2000, med den högre till 8500 lodjur. Någon som tro på det?

I ärlighetens namn måste jag väl redovisa motsvarande för 700 lodjur, Artdatabankens gamla siffra. Med lägre tillväxten blir det drygt 1700 år 2000 och med den högre tillväxten 2600. Låter lite mera bekant eller hur?

Det är nu tredje gången Artdatabanken kommer att få dra tillbaka sitt referensvärde för lodjur. Det är allvarligt, för tyvärr är jag helt övertygad om att andra arter på rödlistan behandlas lika illa och att satta referensvärden är fullständigt obegripliga och inkonsekventa. Jag behöver bara säga, gråsäl!

 

Uppdatering:   Fick idag tips om Artikel i Aftonbladet maj 1998. Finns det någon som fortfarande tror på Artdatabanken eller Rovdjursföreningens Robert Franzén?

av /60 Kommentarer

En liten rolig grupp med hundra procent bom

, , , , , •

Vi jägare fyller många syften. Ibland oanade. Bland annat bygger vår verksamhet upp en annan, faktiskt rätt rolig, grupps verksamhet här i Sverige, APU (Anti Poaching Unit). Denna grupp består av en samling lekfarbröder och -tanter vars huvudsyssla är att ogenerat smyga omkring i framför allt Roslagsskogarna och leta efter jägare som beter sig misstänkt.

jaktfika_mlewander
Vem vet, plötsligt händer det, kanske ålar någon av nissarna förbi just ditt jaktlag nästa gång ni fikar. Foto: Madeleine Lewander

Alla jägare är nämligen potentiella tjuvjägare. Gruppens tanke är också att ”skydda” vargarna mot dem, tjuvjägarna alltså.
Nu verkar också Värmland ha fått den äran.

Jag  vill i sammanhanget betona att Svenska Jägareförbundet tar bestämt avstånd från allt som har med illegal jakt att göra.

Gruppen hittar heller inte speciellt många tjuvjägare, faktiskt har de inte lyckats leta upp en enda i hela Roslagen. Polisanmälningarna från gruppen haglar men faktum kvarstår att precis allt de lyckats anmäla har lagts ner.
Ofta slår de också på stort när de polisanmäler. Räv- och vildsvinsfällor blir exempelvis misstänkta vargfällor och då skickas ärendet direkt till Länskriminalpolisen som utreder grova brott. Även där har allt lagts ner, enligt uppgift från Norrtäljepolisen.
Hundra procent bom sedan gruppen startade 2007 alltså!

Om det har med stora kunskapsluckor att göra eller bara ett rent jägarhat är svårt att veta. Förmodligen både och.

De skyddar enträget. I Roslagen händer det till och med att vargslagna älgar skyddas så intensivt av gruppen att inte ens vargarna själva vågar gå fram till sitt slagna byte och får äta någon annanstans. Det kallar jag effektivitet på hög nivå!

Gruppen smyger omkring i skogarna och spanar, dag som natt. En del jägare har uppmärksammat dem vid samling inför jakten eller under fikat i skogen när de har kommit ålande förbi i sina camoukläder eller helt sonika kört fram till jägarna i sina enorma, svartlackerade titta-här-kommer-jag-bilar.
De är förstås jättemystiska och kräver all respekt för i den här samlingen finns också alldeles riktiga…(sshh…jag viskar) poliser.

Nu har vargarna för tillfället, trots gruppens idoga spanande, vandrat ut eller på annat sätt försvunnit från Rialareviret i Roslagen. ”På annat sätt försvunnit” innebär förstås i den här lilla gruppen att vargarna är illegalt dödade.
Från början tjoades högt om att varenda utvandrad varg ”dödats av tjuvjägare”.
Och media hängde glatt på. Till och med den lokala morgontidningen skrev i sin ledare att vargarna sannolikt fallit offer för tjuvjakt.
Vartefter har det sedan uppdagats att vargarna, en efter en, mött helt andra öden. Det visade sig att de flesta vandrat över länsgränsen och blivit påkörda.

Nu saknas bara information om en varg. Vart den har tagit vägen vet ingen. Jo, lilla gruppen ”vet” förstås.

Det för tillfället vargtomma Roslagen skakade däremot gruppens hela existens. Vad var det nu för mening med att åla omkring i skogarna och se farlig ut i jättestora bilar?
Det ordnade sig. De har tills vidare sadlat om och istället blivit sakletare. Självaste Pippi Långstrump hade varit stolt!
Nu kryper de istället runt i skogarna och letar skrot. Och det är inte vilket skräpskrot som helst utan skrot som JÄGARNA har slängt! Förstås!
Och fortfarande letas intensivt efter fällor och åtelkameror. Hittar de en fälla är den alltid olaglig, det spelar ingen roll om den är laglig, den är olaglig i alla fall och ska polisanmälas. Helst ska också riksmedia upplysas om detta oerhört onda och, enligt gruppen, i jägarkåren allmänt förekommande fenomen.

Att det numera, efter en dom i Kammarrätten i Jönköping, anses att tillstånd ska ges för åtelkameror, spelar ingen roll i gruppens värld, för, ja ni vet, ”även om det är lagligt, är det ändå olagligt”.

Gruppen verkar nu också ha skaffat sig fäste i Värmland och ser ut att uppleva en ny vår. För här finns ju vargarna igen! Och en massa nya fällor och åtelkameror som ska polisanmälas. Livet i gruppen ser ut att ljusna!
Grattis Värmland! Dessutom är heeela riksmedia medbjudna på kalaset och många deltar utan minsta reflektion.

Vad gör man åt det här? Inte mycket, jag tror att de straffar ut sig själva vad det lider.
Och vem vet, plötsligt händer det, kanske ålar någon av de här nissarna förbi just ditt jaktlag nästa gång ni fikar.
Värre är det då med media som blåögt sväljer gruppens tokerier utan att blinka. Hur seriöst är det? Trovärdigheten i mediarapporteringen som pumpas ut till oss alla har fått ännu en spark i skrevet.

av /14 Kommentarer