Har efter en tids semester haft möjligheten att läsa igenom mailskörden och Maria Norrfalks älgutredning. Tidvis intressant läsning och på ett par ställen riktigt roligt, eller sorgligt, beroende på hur man väljer att se på Norrfalks lite lätt löjliga bollande med siffror.

Som kollega Gunnar nämnde tidigare i sin blogg har älgutredaren roat sig med att jämföra värdet av älgjakten varje år (cirka 1,5 miljarder) med skogsbrukets värde (cirka 200 miljarder). Varför inte jämföra älgjaktens värde med Bolivias BNP, samlade årliga värdet av tuggummiförsäljningen i Europa eller ostproduktionen i Västra Götaland? Jämförelsen skulle bli exakt lika relevant. Det mest pinsamma och sorgliga i detta är att såväl Maria Norrfalk som samtliga experter i hennes expertgrupp, inklusive de två representanterna för storskogsbruket, vet att så är fallet.

Är man i detta fall seriös så jämför man äpplen med äpplen och päron med päron. Vi råkar nämligen i detta fall ha möjligheten att göra exakt detta då vi vet älgjaktens värde, från Professor Leif Mattssons utmärkta studie, och även har siffror på älgbetets ”kostnader” i form av kvalitetsfel och produktionsbortfall från skogsbrukets eget forskningsinstitut, Skogforsk. Gör man detta ska man se att kvalitetsskadorna ”kostar” 80 miljoner riksdaler per år vid en skadeandel på 50%, dvs varannan stam är skadad. Till detta ska då också läggas tillväxtförluster som värderas till ytterligare 24 miljoner. Totalt ska alltså älgjaktens värde, en och en halv miljard, jämföras med det av skogsbruket själva framräknade bortfallet på lite drygt 100 miljoner.

Varför gör då inte Norrfalk denna högst relevanta jämförelse? Jag vet ärligt talat inte men Norrfalk är såväl Jägmästare som gammal Generaldirektör för Skogsstyrelsen så jag är övertygad om att hon vet hur det ligger till, men pressen från storskogsbruket kanske blev för hård? Nu ska vi inte låta ett dylikt bollande med siffror förstöra en till vissa delar utmärkt utredning men det är såväl synd som en smula förargligt för Marias del att man nedlåtit sig till att försöka luras eller vilseleda med siffror.

För ett par veckor sedan kom regeringens förslag till ny rovdjurspolitik. Nu kommer motionerna från oppositionen. Så här långt har jag hunnit läsa en från Socialdemokraterna och en från Vänsterpartiet. Utan att förhäva sig kan man väl säga att samsynen inte är stor inom oppositionen. Däremot inger S-motionen hopp om att vi får en bred blocköverstigande uppgörelse om rovdjurspolitiken. Egentligen är man endast oenig med regeringen i ett par centrala frågor. För det första vill Socialdemokraterna inte ha någon inplantering av varg från annat land, det är bra. Naturlig invandring är ur alla aspekter bättre än flyttning. Eftersom ingen förstår varför och vem som drivit frågan om inplantering borde det vara lätt att tillmötesgå Socialdemokraternas förslag. Den andra viktiga frågan gäller etappmålet för varg. Socialdemokraterna vill inte sätta ett tak för vargstammen, men vill samtidigt behålla etappmålet i 20 år. Regeringen vill frysa vargstammen fram till 2012, därefter utvärdera målet. Ur ett jaktligt perspektiv är båda förslagen tveksamma. Tydlighet är av avgörande betydelse för att få accept för en rovdjurspolitik. Att bara flytta fram besluten istället för att tydligt deklarera vad som gäller inger inte förtroende. Idealet hade varit ett tydligt tak för vargstammen i och med att lösningen på inaveln och gynnsambevarandestatus problematiken har lösts av Jägareförbundet tillsammans med fem andra organisationer. Positivt är att (S) också vill begränsa lodjurstammen så som regeringen föreslår.

 Vänsterpartiets motion går i motsatt riktning. Man kan sammanfatta den med att nästan alla regeringsförslag som är positiva för jägarna är Vänsterpartiet emot. Därför fördjupar jag mig inte i motionen ytterligare. Lite intressant är däremot Vänsterpartiets resonemang om rovdjurens betydelse för ekosystemet. Rovdjursföreningen har förövrigt börjat använda samma argument.
Äntligen har de upptäckt att rovdjuren påverkar sin omgivning! Något som vi jägare alltid hävdat och som varit ett av våra viktiga argument för rovdjursjakt. Tidigare var det nämligen som att svära i kyrkan i vissa kretsar att påstå att rovdjuren påverkar bytesdjuren, de sades bara ta ett dödsdömt överskott. Men nu när genetikspåret funnit sin lösning behöver man ett nytt argument för att ha många vargar. Plötsligt är predationen räddningen mot för mycket klövvilt. Samma argument, fast tvärt om!

Att ge sig in i debatten om älgutredningen och om hur älgstammen skall skötas är som att stoppa huvudet i ett jordgetingsbo, t o m värre  än vargdebatten. Reaktionerna på bloggen och de telefonsamtal som redan kommit visar på ett enormt engagemang i frågan. Men inte alla vill eller har förmågan att förstå de budskap som skickas ut. En av blogg kommentarerna kommer från någon som kallar sig 1%aren. Redan valet av alias verkar syfta till att provocera alla som ser älgen som resurs och inte bara som kompis till snytbaggen.

Idag på morgonen har många jägare och markägare oroade ringt för att få klarhet i vilka konsekvenser förslaget kan tänkas få. För att vissa personer inte skall fortsätta att gå fullständigt i spinn inleder jag med att säga att ingen klok vill driva en älgpolitik som innebär att möjligheten att bedriva skogsbruk helt äventyras. Det är inte heller jägarna ensamma som skall bestämma älgstammens storlek, det är i huvudsak en markägarfråga och så har det ju alltid varit. Älgen skall också förvaltas över stora områden med likartade förhållanden. Nu när det är sagt kanske magsyranivån sjunkit något hos ”procentjägarna”, så att resten av budskapet eventuellt når fram.

Min huvudsakliga kritik mot förslaget är att alla de älgskötselområden som idag fungera väl och där markägarna och jägarna enats om ett mål plötsligt inte skall ha rätten längre. Jag sitter själv i styrelsen för ett framgångsrikt skötselområde där vi samarbetat i 20 år och inom ramen för äso i 10 år. Vi har hållit älgstammen på ungefär samma nivå hela tiden. Jägarna och markägarna är helt eniga om att samarbetet är det bästa som hänt. Vi har inga konflikter. En av de största markägarna motionerade t o m om att Svenska Jägareförbundet skulle verka för att älgskötselområdena i sin nuvarande form skulle få bestå, just för att samarbetet har skapat en samsyn och gemenskap som inte fanns tidigare. Motionen gick igenom hela vägen upp till Svenska Jägareförbundets årsstämma, där den antogs.

Vad Norrfalk nu föreslår är att vårt älgskötselområde inte längre skall ha rätt att besluta om älgstammens storlek. Det skall göras av en liten grupp (5 personer) som kallas förvaltningsgrupp. Inom ramen för vad de beslutat skall sedan vårt älgskötselområde ta fram en plan för hur man fördela älgar. Nu skall man ju inte alltid måla f-n på väggen, de finns säkert kloka människor som inte kör över eniga jägare och markägare som samarbetar över 20 000 hektar i en framtida förvaltningsgrupp. Men redan tanken på att ”våra” markägare inte längre skall ha beslutanderätten över hur de skall förvalta resursen älg skrämmer. Det står ganska tydligt på flera ställen i utredningen att jagande markägare är ett problem. Om jag förstår saken rätt innebär det att de diskvalificeras som markägarrepresentanter i framtiden, eftersom de inte sätter skogsproduktion framför älgen som resurs. Storskogsbrukets aktieägarintressen skall uppenbarligen gå före de privata markägarnas intressen av att vårda sin resurs, älgen.

Det finns ingen motsättning i att vilja vårda älgstammen och samtidigt bedriva skogsbruk. Älgen täcker väl sina egna kostnader. ”Patetiskt” blir det, bästa 1%are, när en statlig utredning skriver att skogsbruket genererar 201 miljarder om året och jämför det med de 1,5 miljarder som älgjakten inbringar och utifrån det drar slutsatsen att älgstammen måste minskas. Som om det ena skulle utesluta det andra!

Min vän 1%aren verkar vidare fullständigt ha missförstått vad jag skrev om SLU. Min poäng var att ingen, vare sig Svenska Jägareförbundet eller SLU kan tvinga markägare och jägare om de inte är mottagliga. Svenska Jägareförbundet däremot, till skillnad från SLU som är en myndighet, är en ideell organisation som finns i hela landet. Det gör oss unika och att inte utnyttja detta vore ett stort missbruk av pengar och ideella resurser.

Det finns bara en väg till framgång i den här frågan, samarbete. För den verkliga makten besitter den markägare eller jaktarrendator som väljer att kröka finger eller väljer att avstå. Det kan inte ens procentjägarna ändra på.

 

 Så kom då ännu en älgutredning. Frågan är om inte även denna kommer att arkiveras i samma arkiv som den förra.

Älgutredaren, Maria Norrfalk, vill ge markägarna större makt över älgförvaltningen. Men jag frågar mig, kan man få större makt än den man redan har? Det är ju markägarna som äger jakträtten och som bestämmer vem som skall jaga och på vilka villkor. Dessutom har markägarna i de flesta län lyckats fått igenom stora älgtilldelningar. Men inte fälls det fler älgar för det. I Värmland där jag själv jagar har avskjutningen halkat under 60 procent av licensen flera år, i vissa kretsar under 50 procent. Problemet är alltså inte för få älgar i tilldelningen. Problemet är att storskogsbruket och de mindre markägarna har olika intressen. Storskogsbruket utmålar älgen som ett problem medan de mindre markägarna ser det som en stor resurs. Ungefär hälften av jägarna är också markägare, ändå försöker man få det till att det är en konflikt enbart mellan markägarna och jägarna. Om det nya förslaget går igenom skall alltså markägare köra över markägare.

 

SLU vill/skall tydligen ha större inflytande över älgjakten. De förslås både utbilda jägare/markägare och ansvara för data insamlingen. Uppenbarligen finns det någon som tror att de kommer att lyckas bättre med älgförvaltningen än vad som varit fallet så här långt.

– Visa ett enda område i Sverige där SLU lyckats förvalta älgstammen bättre än någon annan. Grimsö (SLU) borde väl vara ett föredöme. Är det så? Nej, trots att man haft jakträtten på det egna forskningsområdet sedan 70-talet med sändarförsedda älgar, jakt året runt och Sveriges ledande forskare har man inte en bättre älgstam där. Ja, men de har ju inte en egen älstam att förvalta, de påverkas av grannarna, säger säkert någon. Så är det givetvis, men om SLU inte med gräddan av svenska viltforskare har lyckats förklara för sin omgivning och genomföra en bättre älgförvaltning, hur skall då en liten odemokratisk grupp om fem personer (läs tre) kunna diktera mål och älgjakten för tusentals markägare och jägare?

Visst finns det brister i dagens älgjaktssystem, men ett stadigt ökande antal älgskötselområden visar att viljan att samarbeta och hitta lokala lösningar finns. Trots att man är överens når man inte alltid dit man vill men det viktigaste är att man samarbetar mot ett gemensamt mål. Nu vill man äventyra allt detta, till förmån från ett toppstyrt system där några få skall diktera älgstammens storlek för alla andra. Är det verkligen en framkomlig väg? Nej, självklart inte!

 

 

Så går då åter telefonen het efter att Naturvårdsverket beviljat skyddsjakt på ”Sörmlandsvargen”. Nära, kära, bekanta och obekanta från mina hemtrakter i de mellansvenska skogsbygderna finner inte ord för sin frustration när de år efter år blir nekade skyddsjakt medan det verkar som att en varg som börjar närma sig Mälardalen ska skjutas.

Men det finns faktiskt ett underliggande problem i denna fråga som blir kusligt viktigt att våga föra fram i ljuset och diskutera samt lösa om vi ska kunna aktivt förvalta rovdjuren, och då främst vargen, på ett klokt och rättvist sätt i framtiden. Vargarna blir nämligen väldigt dyra i drift när de närmar sig Mälardalen och södra Sverige. Fritt ur minnet kan jag bara konstatera att de absolut ”blodtörstigaste” vargarna vi haft som dödat flest tamdjur i detta land verkat i just Uppland och Södermanland. Tittar man på Viltskadecenters statistik över vargdödade får från 2008 så skall man se att på topp tre återfinns också just Västra Götalands-, Stockholms- och Södermanlands län. Faktiskt har ”Sörmlandsvargen” dödat fler får på en vecka än vad vargarna i Värmland, Örebro, Dalarna och Gävleborg gjorde tillsammans under hela 2008.

Men vad är då problemet som måste lösas? Jo, så fort en varg slår sig ner i Mälardalen så kommer den rätt fort att upptäcka att det kryllar av lättjagade får i landskapet. Är man varg i ”rovdjurslänen” finns inte så många får kvar och de som finns är rigoröst instängslade. Men om vi ska stängsla in alla får i Mälardalen och södra Sverige med ”rovdjurssäkra” stängsel kommer det att kosta många många miljoner och klagoropen från friluftslivet lär bli både många och högljudda.

Vi kan aldrig acceptera att vargen även fortsättningsvis ska finnas endast i de mellansvenska skogsbygderna av myndigheternas bekvämlighetsskäl eller ekonomiska skäl. Därför måste staten och Naturvårdsverket samt Länsstyrelserna nu våga föra fram denna problematik i ljuset och lösa den, annars är rättvisan långt borta och vargarna lär fortsätta skjutas så fort de kommit ner till Märlardalen och fått smak på får…