Det är fortsatt varmt häruppe även om gårdagens rejäla åskväder klarnade luften lite. Fortfarande saknas den där riktigt intensiva jaktkänslan som för mig infinner sig när man går ut i en sval morgon och kan gå i annat än t-shirt under dagen. Nåja, nu ska man ju jobba under kommande vecka så då kanske det är positivt att inte ha för mycket jaktlust?? Det pratas mycket om björnar och björnjakt och det är bara 11 dagar kvar till premiär så den här vecka åker jag på turné i Norrbotten och pratar just – björn. Det blir kvällsmöten i Boden, Kiruna, Gällivare och Överkalix. Förhoppningsvis kan man räta ut några frågetecken så att det i alla fall inte är osäkerhet om regelverk som gör att någon jägare avstår från att skjuta om det blir läge! Det är naturligtvis viktigt, av flera skäl, att inte avlossa osäkra skott på björn. Men det är också viktigt att jägarna i Norrbotten tar de chanser till säkra skott som dyker upp, vi såg hur det gick i fjol med låg fyllnadsgrad av tilldelningen och det vill vi gärna undvika i år!

När vi nu är inne på björnjakt så dyker som ett brev på posten nästa problem upp också, vilthandlarna får in mer björnkött än det finns avsättning för. Det börjar bli dags att dela björnköttet inom jaktlaget och lära sig att laga till björnkött själv om det inte går att sälja. Fast sist jag såg björnkött i butik så låg priset på 599:- kilot så några kronor bör man väl få om man säljer helkropp!? Men man ska väl inte sälja vare sig skinn eller kött förrän björnen är skjuten….

Avslutningsvis för idag, efter ytterligare några timmar på skjutbanan, använd stöd i alla lägen – otroligt så mycket säkrare man blir! 

Visserligen är ”nyheten” inte helt ny längre, men jag ser att den fortsätter att sprida sig i olika medier. Det är dåligt med ripa i år, jakten riskerar att ställas in på många håll. Jag tror att de flesta av er som är intresserade av ripjakt i fjällen via någon kanal har fått denna nyhet. Det som är intressant är var uppgifterna kommer ifrån, inga inventeringar är nämligen genomförda än. Den enda förklaringen jag kan tänka mig är att någon i beslutande ställning på någon länsstyrelse i fjällänen själv har vandrat i fjällen eller fiskat och sett färre ripor än andra år. Möjligen kan det till och med vara så att det är berättelser från bekanta som har varit uppe i fjällen som ligger till grund för ryktena. Det kan mycket väl vara sant, det är inte det som får mig att höja på ögonbrynen. Ripantalet går som bekant upp och ner med jämna mellanrum och det är inte alls omöjligt att förhandsrapporterna kan stämma. MEN ska verkligen beslutande myndighet gå ut före inventeringarna är gjorda och ge tydliga signaler om att det är dåligt med ripor? Jag har ofta haft synpunkter på den i mina ögon överdrivet stora niten att försöka bestämma det exakta antalet vilt av olika slag istället för att arbeta med trender, alltså om viltstammarna minskar eller ökar. Från myndighetshåll vill har man istället velat ha detaljstyrningar nästan ner på individnivå. Detta även på småvilt som vi vet styrs väldigt lite av jaktuttaget. Därför är det extra intressant att man slår upp en nyhet om något som man egentligen inte vet någonting om eftersom ingen ordnad inventering med statistiska resultat är genomförd någonstans än. Dessa inventeringar genomförs inom den närmaste framtiden och då får vi väl se om förhandstipsen stämmer. Sen får vi riktigt facit när jakten har pågått någon vecka. En annan reflextion utifrån detta är, hade det varit samma presskontakter om det verkade vara gott om ripa i fjällen? För det kan väl inte vara så att man vill hålla folk borta från fjällen med rykten om dålig riptillgång nu när regeringen inte vill acceptera några restriktioner för vilka som får jaga där? Som sagt, framtiden får utvisa hur det är, men ibland går det tydligen lika bra med spekulationer som med konkreta resultat inom viltförvaltningen för att förbereda beslut!

Det var intressant och roligt att så många ville kommentera mina blogginlägg. Det i sig resulterade i att jag fick använda en stor del av min semester till att följa och lämna svar på era kommentarer. Resten av semestern vill jag ägna åt annat än varginplanteringsdebatt, därför har kommentars möjligheterna tillfälligt stängts ner på min blogg. Tyvärr innebär det att ni inte har möjlighet att se de gamla inläggen heller. Allt kommer tillbaka när jag är åter i tjänst.

Ha en skön sommarsemester, snart är den riktiga semestertiden här!

Tillbaka till ett regnigt Sverige efter två dagars avkopplande gäddfiske i Finland. Gäddorna var på hugget, vi fick 60 gäddor på fyra fisketurer. De största lyste tyvärr med sin frånvaro, inget nytt personbästa på den här turen. Den största vägde bara  5,5 kg. Men bra fiske var det. Den som inte provat att fiska med ytbeten efter gädda borde prova på det. Att se och känna en fyra kilos gädda, i en vattenkaskad, hoppa upp en halvmeter över vattenytan i hugget är en härlig känsla. Man blir lika överraskad varje gång.

Några som också varit på hugget är ni som kommenterat min blogg ”Falska anklagelser och myter”. Tyvärr har ni snabbt bytt ämne från inplanteringsdiskussionen till vargarnas storlek och allmänna problem med vargar. Inget fel i det, men jag hade gärna sett att de personer som driver inplanteringsspåret hade gett svar på de frågor jag ställde i bloggen. Varför namnger de inte de personer som säger sig ha ”bevis”?

Var och en är fri att tro på vilken teori han eller hon vill. Men om man anklagar andra för brott bör man åtminstone se till att lägga fram sina egna ”bevis” så att andra kan granska dem. Jag har sagt det förut, det kan bara finnas en anledning till det. Det finns inga bevis eller sådana personer att presentera! Motbevisa mig om ni kan! Ge mig namnen på minst en person som sett ”ditt” varghägn, Harry! Eller åtminstone en person som känt till det! Det kan väl inte vara så svårt?

Jag tillbringade helgen uppåt skogarna för lite fiske. Sommarvädret höll inte riktigt i sig, men fisken fanns ju kvar om än något mindre huggvillig… Köpte med mig aftonbladet på lördagen, inget konstigt i det. Men funderade sen över några saker efter att ha läst igenom den. Först riktas naturligtvis mina tankar till Mathias Göranssons familj och vänner i Filipstad! För er som inte känner till det så dödades Mathias av blixten då han och hans son jagade kråkor på soptippen. Nu kan någon säga att det dör människor varje dag, varför fundera så mycket mer på någon man aldrig träffat eller känner? För min egen del så är det inte det overkliga i att dö av blixten som gör det speciellt utan Mathias engagemang för jakten och ungdomarna. Jag har sällan eller aldrig läst om jakten i så positiva ordalag som i aftonbladet i lördags! Visst är det sorgligt att det ska till en sådan händelse för att även rikspressens journalister ska upptäcka att enskilda eldsjälars arbete i jaktvårdskretsarna faktiskt uppskattas av skolorna och barnen! Att det finns en positiv koppling mellan att lära barnen om viltet, skogen och jakten. Att jakten är ett fanastiskt sätt att överbrygga generationsklyftor! Som sagt jag kände inte Mathias, men han var uppenbarligen en genuin jägare som dessutom drabbades av blixten under pågående jakt. En själsfrände är borta och det känns tungt även om vi aldrig sågs. Det är något annat som har förundrat mig – att man känner mer för någons öde för att denne är en jägare. Vad det beror på kan säkert någon försöka förklara, själv konstaterar jag bara att det är så det är. Nu kan man bara hoppas på att rikspressen kan fortsätta framställa jakten i en positiv dager även utan att det ska behöva inramas av en tragedi. Ett sista tack till Mathias för det arbete du gjorde för jakten!

En varm fredag i Norrbotten – inte långt från +30 och klarblå himmel. Det känns onekligen skönt att man sitter och lägger händerna på det som är de sista uppgifterna innan några veckors sommarsemester. Som vanligt har perioden mellan snösmältning och semestermånad varit hektiska. Man skulle kunna tro att mycket blir slentrian efter några år, man har ju ändå hållit på med detta under de senaste 17 åren, men det är ett av det här jobbets bästa sidor – det blir väldigt sällan upprepningar! Visst kan man hålla ett flertal jaktledarutbildningar, björnjaktsutbildningar eller liknande, men varje utbildning blir unik eftersom deltagarna växlar och med det också frågor och infallsvinklar. Sen händer det mycket i övrigt som gör att man får skärpa till sig och tänka till lite extra. Den nya älgutredningen är en sån sak, var den landar återstår att se men det finns en hel del oklarheter som återstår att reda ut! Beslutet om björnjakten kom i veckan också, fortfarande ett envist motstånd mot åteljakt som fortfarande vilar på väldigt svaga argument! Lite längre jakttid i delar av Norrbotten är ju ändå en litet fall framåt. Men medan vi lägger vårt förslag för att björnstammen ska börja minska mot nivån 2005 så är Naturvårdsverket oroliga för att tillväxttakten kan komma att avstanna med denna tilldelning. Till och med journalister missförstår detta, alltså att tillväxttakten minskar innebär INTE att björnstammen minskar utan bara att den ökar lite långsammare. Språkförbistring….

Måste också nämna med någr rader om ungdomslägret som vi hade under veckan som gick. Fantastiskt roligt med engagerade ungdomar i högstadieåldern som verkligen är intresserade och vill veta mer om jakten och viltet. Något som slår mig när man ser på vad som uppskattas mest och vad alla ungdomar vill ha mer av är – vad händer på vägen till ”mogen jägare”? Ungdomarna tycker det är roligt med skytte, det ska smälla och det ska ryka. Efter några år kan man tro att skytte på skjutbana är ett nödvändigt ont som man gör bara om jaktlaget sätter regler att man måste…. var tar lusten slut någonstans??? Kostnaden säger nån, men tillåt mig tvivla! Det måste finnas något i skyttet som bedrivs som gör att många inte längre tycker att det är kull att gå till skjutbanan. Vi säger att jakten ska vara rolig och trevlig, men där har vi dessutom ett stort ansvar att skjuta så att varje skott är ett dödande skott. På en skjutbana verkar det vara mer som om varje skott måste vara en perfekt träff men vi ska inte ha roligt! Kan det vara så? Kanske är det inte bara roligare skytte på banorna med mindre av tävlingsinslag som måste till, kanske ska man titta mer på att det också ska finnas utrymme för socialt umgänge mellan skjutserierna, en raststuga, grillplats eller annat ställe där man kan prata med likasinnade. Det finns säkert många bra idéer, men börja med att fundera på var någonstans skytteträningen slutade att vara rolig och övergick till ett måste.

Nu är det semestertider och vi får se när jag tar mig in från fiskevattnen och skjutbanorna för att lämna någon rapport här – men om ni inte hör ifrån mig så vet ni varför!