Allt oftare möts man av påståendet att vårt klövvilt är ett hot mot den biologiska mångfalden i skogen. Företrädare för skogssektorn har tidigare i första hand skjutit in sig på problem med betesskador från älg på tall; på senare tid har man även börjat låna, låt vara väl utvalda, argument från naturvårdssidan. Nu senast lyfter en skogsmästare i Skogsland fram rådjuret som ytterligare en ”miljöbov” (mitt ordval), som orsakar minskad mångfald i skogen.
En miljö skapad av människan, inte av klövviltet. Här finner viltet självfallet varken föda eller skydd, utan det koncentreras till andra platser.
I delar av Sverige är det tveklöst så att betestrycket av klövviltet begränsar rekryteringen av så kallat ”triviallöv”, som sälg, rönn och asp. Samma sak gäller ädellöv. Mycket av den biologiska mångfalden är knuten till dessa trädslag. Eftersom hjortviltet hyser stor förkärlek för just ek, sälg rönn och asp, i älgens fall jämte tall vintertid, orsakar numera hjortviltet inte bara betesskador i skogssektorns ögon, utan är även ett stort hot mot den biologiska mångfalden i skogen. Att såväl naturvården som en enig forskarkår framhåller att skogsbruket genom val av brukningsformer och trädslag står för en oändligt mycket större utarmning av den biologiska mångfalden väljer man dock att blunda för.
Jag är själv skogsägare, bor på min fastighet och sköter den själv. Jag är långt ifrån blind för vilken effekt hjortviltets betning har. Det är dock viktigt att inse att hjortviltet genom inriktningen på det moderna skogsbruket inte längre finner foder spritt över skogen, utan hopklumpat på vissa platser. Även med förhållandevis låga klövviltstammar kan man då lokalt få så höga viltkoncentrationer att man får stora betesskador, eftersom allt vilt periodvis måste uppsöka samma områden. Där betas då både barr- och lövträd hårt.
Genom att spara löv i produktiva bryn och skyddszoner, utnyttja vägrenarna längs skogsbilvägarna och toppröja kan man skapa mycket foder för viltet. Genom att avverka tall och asp vintertid skapas ännu mer tillgång på foder, men bara om man lämnar grenar och toppar under en period. Inte minst måste man åter plantera tall på tallboniteter. Genom alla dessa åtgärder sprids viltet över större ytor och skadorna kommer i normalfallet minska till en nivå som inte innebär ett problem. Detta gäller såväl för planterade barrträd, som för lövet.
Att anklaga klövviltet för den ökande granifieringen i Sverige är helt absurt. Inte minst som massaindustrin samtidigt närmast kräver att skogsägare planterar mer gran.








