Vargjakten har under den senaste veckan debatterats synnerligen hett. Frågan om vargens bevarande som inhemsk art väcker uppenbarligen starkt engagemang, vilket är utmärkt! I en hel del fall verkar dock vargjakten ha fått folk att tappa koncepterna så totalt att man bara skriker rakt ut. Mycket av debatten förs på helt osakliga grunder och med regelrätta påhopp och hot. Man häpnar onekligen dessutom när man ser hur privatpersoner i olika fora hugger egna förvaltningsmodeller för vargen helt ur luften, och försvarar dem med näbbar och klor genom att försöka svänga sig med populationsgenetiska termer.

Även mer sansade och kunniga debattörer tycks dock ha missat några viktiga poänger, eller väljer måhända att inte lyfta fram dem. Detta har lett till en hel del missförstånd i debatten.

 Inavlade individer har mindre genetisk variation än de som inte är det. Vad det konkret innebär för individerna är att de blir mindre ”flexibla” när det gäller att hantera exempelvis sin egen tillväxt/utveckling eller sjukdomar. En inavlad population löper större risk att dö ut än en icke inavlad, eftersom individerna är mindre ”flexibla” och dessutom är lika varandra genetiskt. Chansen att några individer klarar av att hantera en förändring i miljön är därmed mindre.

Jag tror dock att uttrycken ”genetiskt sjuka individer” eller ”genetiskt sjuk stam”, som bland annat används av miljöminister Andreas Carlgren, möjligen är olyckligt valda. Sant är att de svenska vargarna idag lider av inavel, vilket bland annat visar sig i minskande kullstorlekar och defekter. Dessa problem förs dock inte vidare till avkommorna om en befintlig, ”genetiskt sjuk” individ parar sig med en invandrande varg. Det finns ingen ”genetisk arvssynd”, utan anlagen från de befintliga vargarna behöver bara kombineras ihop med andra anlag utifrån. Det finns ingen biologisk anledning att skjuta bort befintliga ”genetiskt sjuka” vargar för att förbättra stammen genetiska status, utan det räcker med att föra in nytt genetiskt material genom naturlig invandring eller inplantering/omflyttning. Detta vet förstås Carlgren. Genom att använda det laddade ordet ”sjuk” tror jag dock att man sätter en etikett på vargarna som leder till missförstånd hos många om vad inavel egentligen innebär.

Vi jagar i första hand varg för att öka acceptansen för vargen i sig och för åtgärder för att få in tillräckligt många nya individer för att motverka den inavel som finns. I andra hand så kan man möjligen tänka sig att det blir lättare för en invandrande individ att finna en partner om man bryter upp de existerande sociala grupperna. Det är dock inte den huvudsakliga anledningen. Vi jagar alltså inte varg för att skjuta bort de inavlade individerna som någon form av ”genetisk rensning”, vilket man skulle kunna tro när man läser somliga debattinlägg.

Min gamle kollega Erik Svensson, professor i Zoologisk ekologi vid Lunds universitet, kritiserar den nya rovdjurspolitiken hårt och hävdar att jakten på inget vis kan minska inaveln. Han har självfallet helt rätt i att man ur ett strikt biologiskt perspektiv troligen borde välja att först föra in nya individer genom förenklad invandring eller inplantering innan man beskattar stammen. Erik kan som grundforskare välja att bortse från själva kärnan i problematiken kring naturförvaltning- vi kan inte bara se till de biologiska problemen, utan måste även hantera människorna och samhällets olika intressen. Vi som jobbar inom gränslandet mellan forskning och förvaltning kan dock inte unna oss lyxen att göra det så enkelt för oss.

Jakten är inte tänkt att minska inaveln, utan att skapa de nödvändiga förutsättningarna för de åtgärder som gör det. Det handlar helt om acceptans bland människor som bor och verkar där vargarna finns. Det är länge sedan man inom rovdjursförvaltningen kom till insikten att nyckeln till framgång är människorna och deras attityder.

Människan har genom årtusenden förföljt denna underbara varelse med sina vackra ögon och långa svans. Mitt första möte var en stor naturupplevelse. Att stå där öga mot öga med detta sagodjur är ett minne för livet. Blicken sa hjälp mig, sluta förfölja mig! Sen dess kan jag inte sluta tänka på hur svårt de har och hur orättvist behandlad den varit och hur missförstådd den fortfarande är. Med vilken rätt kan vi människor bestämma över liv och död.

I många andra länder kan människor leva sida vid sida med den utan konflikter. Varför kan inte vi göra det i Sverige, när man i kan göra det i så många andra länder? Det finns säkert 20 länder i Europa som fortfarande hyser täta stammar.

När denna vackra varelse äntligen hittade tillbaka till Sverige, efter utrotningskriget, kom genast kravet på decimering. Inga metoder tycks vara främmande för den högljudda minoriteten som vill ha bort den. Istället för att lägga ut gift, skjuta och förfölja den borde vi givetvis se till att den åter tillåts sprida sig till alla sina naturliga livsmiljöer. Problemen är också stark överdrivna, de flesta människorna på landsbygden har inga som helst problem av den.

Eftersom den tycks ha svårt, kanske pga. inavel, att själv sprida sig till alla delar av Sverige borde vi inplantera friska individer från våra grannar i öster, som fortfarande har en stor och livskraftig population. Men självklart måste inplanteringen ske först, innan jakt överhuvudtaget kan komma på fråga. När stammen är flera tusen individer, kan jag dock tänka mig att stammen, under strikt kontrollerade former kan få jagas. Det förutsätter givetvis att stammen har genetiskt utbyte med den östliga populationen. Skyddsjakt på ”särskilt skadegörande individer” kan jag acceptera redan nu, men bara under förutsättning att man först genomfört skadeförebyggande åtgärder. Endast individer som gör större skada än den genomsnittliga individen bör få avlivas. Självklart måste skyddsjakten genomföras av professionella jägare.

De sprids otroligt många myter om den. Allt från att den skulle vara ett hot mot människor till att den skulle ha återinförts av Naturskyddsföreningen i mitten på 70-talet. Skadorna den orsakar är också kraftigt överdrivna. Har man valt att bo i en livsmiljö där den trivs får man finna sig i det eller flytta. Djuren skall inte behöva anpassa sig efter oss, vi skall anpassa oss efter naturen. De var här först!

Det sprids så många osanningar om den, men Artdatabanken har fakta, läs om den här! KLICKA HÄR!

 

Nästan hela Sverige har nu ett ordentligt snötäcke. Här i Uppland går rådjuren med snö upp på magen, och det verkar som om det blir mer snö. Det är med andra ord viktigt att nu verkligen regelbundet se över foderplatserna, så att det finns foder kvar som kan nås av viltet. När det är mycket snö kan man också hjälpa till genom att ploga upp vägar för viltet till och från foderplatserna. Det är annars lätt hänt att djuren utnyttjar plogade vägar för att röra sig, med ökade risker för viltolyckor som följd.

Tänk också på att utfodra så att klövviltet har uppsikt över omgivningarna. Lodjur lägger sig gärna på lur nära utfodringsplatserna, och man bör alltså utfodra så att rådjuren kan hålla uppsikt över omgivningarna såväl på vägen till och från foderplatsen som medan de äter. Jag har till och med hört från trovärdiga källor att uppländska lodjur ligger ovanpå ensilagebalarna och väntar på rådjuren… Skulle vi nu få skare så kommer även räven att kunna ta rådjur, som lätt sjunker igenom snön medan räven springer ovanpå.

 

Småfåglar uppskattar talg, här direkt ifrån ett vildsvinsskinn.   Foto © Fredrik Widemo

 

För småfåglar och fälthöns är det istället viktigt att mata i direkt anslutning till skydd. Fågelbord och foderautomater bör sitta i direkt anslutning till risiga buskar, där fåglarna kan finna skydd. När fåglarna känner sig säkra tillbringar de också mer tid med att faktiskt äta, istället för att spana efter predatorer på foderplatsen.

Jag får ofta frågan om man verkligen behöver utfodra viltet? Våra inhemska viltarter är förstås anpassade till vårt klimat, och någon större risk för att en art helt slås ut finns knappast eller åtminstone sällan. Däremot kan många individer komma att dö under en sträng vinter, och genom stödutfodring kan man ”kapa” de värsta dalarna i de naturliga populationssvängningarna och minska lidandet för de individer som annars skulle svälta. Stödutfodring gör dessutom att viltet är i bättre kondition när våren och reproduktionstiden kommer. Fälthöns och rådjur tillhör de mest utsatta arterna.

I takt med att vi går mot ett mildare klimat är det möjligt att vi inte längre kommer att behöva gynna samma arter längre. Samtidigt sprider sig dock arter med mer sydliga anpassningar norrut, och fåglar som tidigare flyttade försöker övervintra. Ett exempel på detta är koltrasten. Normalt flyttar de flesta koltrastarna, men på senare år har allt fler försökt övervintra i södra Sverige. I år hade vi en mild höst med mycket rönnbär, vilket gjorde att många trastar stannade även i mellersta Sverige. Blir det sedan kallt och sammanhängande snötäcke över stora områden kan sådana arter få problem. Det ser onekligen exotiskt ut med koltrastar som susar runt bland snötyngda träd, men här kan du göra en viktig insats! Äpplen och frukt uppskattas, och havregryn indränkta med rapsolja eller liknande funkar också bra.

 

Du kan ladda ner mer information om stödutfodring här.

 

Sent igår kväll fick jag ett mail vidarebefordrat från en representant för Rovdjursföreningen. Jag skrattade länge efter att ha läst det! Så här på året sista dag kan jag inte låta bli att delge er innehållet. Finns det ingen gräns för dårskapen?

Hej alla!

Detta är ett akut meddelande. Enligt säkra källor så kommer norska jägare att från och med lördag 100102 att börja stöta in vargar till Sverige och det kommer att finnas norska vargaktivister som kommer att försöka att göra detsamma tillbaka det vill säja få vargarna att gå tillbaka.
Dom behöver hjälp dels på den svenska sidan och även på den norska sidan. Ni som känner er manade att hjälpa till kan kontakta oss så vidarebefodrar vi er till berörda personer.

Hälsningar

Nordiska Rovdjursnätverket.

Jag kan se det framför mig. Ett led med tusentals norska jägare som driver österut och ett annat led med vargaktivister vid riksgränsen som driver västerut. Undrar vad som händer när de två leden möts? Norskt inbördeskrig?

Nej, uppmaningen från rovdjursnätverket visar med all önskvärd tydlighet att vi har att göra med en samling fundamentalister utan någon som helst kunskap om hur djur fungerar. Men ett gott skratt blev det i varje fall!

Gott Nytt År!

När jag backade ut från gårdsplanen igår på väg mot toppfågeljakten, så lyste strålkastarna upp stora runda spårstämplar i ett pärlband bort längs vägen. Efter att ha klivit ur bilen konstaterade jag att ett ensamt lodjur rundat vagnslidret, doftmarkerat brevlådan på väggen och vandrat vidare längs vägen.

 

Jag bor i Norduppland, som troligen hyser Sveriges tätaste lodjursstam. Hur vet man då det? I första hand genom de områdesinventeringar som jägarkåren utför, och i andra hand genom så kallad ”snoking”. Detta innebär att länsstyrelsens anställda eller utsedda kvalitetssäkrare besöker områden som tidigare hyst rovdjur, och följer spår som de själva finner. Alternativt åker de på spår som allmänheten rapporterat. Eftersom det endast finns en handfull personer som jobbar med detta per län, så tjänar man mycket i inventeringsprecision genom allmänhetens rapporter om vart man skall åka. Vilket gynnar oss alla!

Målsättningen är att områdesinventera vartannat år, och att däremellan använda snoking för att följa lodjursstammen. För varg gäller istället att snoking är huvudmetoden, och här är rapporter om funna spår alltså ännu viktigare. I takt med att vintrarna blir mildare och att rovdjuren sprider sig längre söderut, så blir dock brist på spårsnö ett allt större problem. Finns inte sammanhängande snötäcke med nysnö över tillräckligt stora ytor går det inte att områdesinventera, och rapporter av spår och andra observationer blir viktigare. Om det under flera år saknas spårsnö över hela länet samtidigt, så kan förvaltningsbeslutet baseras på flera år gamla data. Det är förstås långt ifrån bra om stammarna exempelvis tillväxer snabbt. I dessa lägen är effektiv snoking när förhållandena medger spårning på mindre områden nödvändig!

Varför ska vi då hjälpa till med detta? Utöver att vi tjänar goodwill så är det ett solklart faktum att för varje ytterligare känd föryngring så ökar chansen för ytterligare tilldelning i länet. Antalet föryngringar anges ofta i ett intervall; just nu har man till exempel kvalitetssäkrat 6-7 föryngringar av lo i Uppsala län (vi lär landa på minst det dubbla). Vid förvaltningsbesluten är det dock alltid den lägre siffran som används, och genom att rapportera alla observationer av spår kan vi både öka antalet familjegrupper som hittas och minska osäkerheten i uppskattningen. I bägge fallen kommer det att öka chansen till ökad tilldelning.
Både inom lodjurs- och vargförvaltningen ligger fokus på familjegrupper, och observationer av grupper av djur eller spår är därför särskilt intressanta. Även observationer av ensamma djur kan dock vara intressanta, eftersom man ofta hittar familjegrupper i de områden där man regelbundet även ser spår efter ensamma individer.

Nu i vinter spåras det sannolikt rovdjur som aldrig förr i mellersta Sverige, i och med den förestående vargjakten. Passa på att även notera och rapportera lodjursspår! Vi tjänar alla på att det finns ett mer komplett beslutsunderlag när beslutet om nästa års tilldelning skall tas. Det kan aldrig bli mindre, utan bara mer av att vi rapporterar vad vi ser. På länsstyrelsernas hemsidor kan man hitta kontaktuppgifter för de rovdjursansvariga i länen

Efter att ha läst en del jägarkommentarer på en annan webbplats känner jag behov av att ge personalen på naturvårdsverket en eloge för att de lyckats få fram ett vargjaktsbeslut. Bra jobbat, det finns personer som vet och förstår vilken arbetsinsats ni gjort för att överhuvudtaget ro beslutet i hamn så att vargjakten kan börja den 2 januari.

 

Jag ser att både Daniel och Fredrik har mjölkat lite från den riktigt trevliga sammankomsten med Sveriges Vildnad på Skansen förra måndagen. Jag var själv där och tyckte att det var många intressanta inlägg och framförallt en bredd i debatten om fördelar och problem med främmande arter. Det mesta är väl redan sagt, men en liten reflextion är ändå att det även i dessa sammanhang är svårt att se människan som en naturlig del i ekosystemet. Till och med Sverre Sjölander som har mycket kloka synpunkter säger att Sveriges fauna ”inte har varit naturlig” på 10 000 år eftersom han anser att människan bidrog till utrotandndet av mammut, grottbjörn och annat vilt redan då. Men om människan är en naturlig del i ekosystemet så är det väl också en naturlig del i evolutionen att vissa arter försvinner. Visst har vi ett ansvar att lämna en bra värld efter oss, men det gör ju inte att vi är ett främmande inslag på jordklotet. Däremot kan jag ibland fundera över om den mänskliga så kallade intelligensen egentligen bara är ett utvecklingsmässigt stickspår som inte leder till en långsiktig överlevnad. Se bara på igelkottar, krokodiler och hajar – inga djur vi kallar intelligenta direkt, men de har funnits på jorden långt innan oss!

Nåja, nu får jag sluta att vara filosofisk för nu håller jag på med älg-obsen. Längtar verkligen till den dag även Länsstyrelsen i Norrbotten ser fördelarna med viltdata.se och jägarna i Norrbotten på allvar kan börja använda databasen så att man slipper sitta med efterarbete så här innan jul. Förhoppningsvis är det här sista året även för Norrbottens del!?! Nu är det dags för förmiddagskaffe, det sägs ju vara nyttigt numera…