I kanten av mossen föll vildvinet. Foto privat
Judith Halldin var gammal. Det gråa håret var prydligt uppsatt. De pigga ögonen plirade illmarigt.
– Allting kommer ikapp. Det gjorde katten i Tannarps lid, sa hon och skrattade.
Det var fortfarande mörkt, men gryningsljuset hade börjat att skapa konturer i nattens svarta anlete.
Smygande steg styrdes mot ett jakttorn vid kanten av en stor åker. Väl framme fick jag krypa under ett elstaket och försiktigt klättra upp i tornet.
Utsikten var bra. En stor åker som sluttade mot en liten odlad mossmark som sedan avslutas vid ett dike. Och i kanten stod två vildsvin. De åt lugnt, men i takt med att gryningen kom drog de sig undan. De var på väg bort.
Skottet var enkelt och de ena vildsvinet föll. Jakten hade pågått i högst fem minuter.
Jag valde att sitta kvar en stund. Reflektera över situationen. Njuta av morgonen. Det var då jag kom på var jag var. Några stenkast från Tannarps lid.
Tannarp ligger strax utanför Eksjö längs väg 40. En lid är en sluttning eller en backe. Och just vid Tannarp är det en större backe.
Judith Halldin kom från en ort ett par mil därifrån. Och när hon på ålders höst sa det lokala ordspråket fanns det humor bakom orden. Naturligtvis uttalades detta på bred småländska (ungefär: Tannarpa li).
Men vad menade hon? Vad betyder talesättet? Någon hundraprocent förklaring kommer jag troligen aldrig att få. Hon avled för några år sedan. Men jag tror att jag förstod.
Talesättet innehåller både en visdomsdel och banal metafor som skulle understryka men samtidigt avväpna visdomsordet. Därför skapades det en viss humor.
Betydelsen av första delen blir: Du kommer inte undan dina misstag och oförrätter. Det kommer ikapp dig.
Den andra delen är bara en underfundighet som inte hade något större syfte, mer än att roa och inte fördöma det ”som kom ikapp”.
Från tornet såg jag den täta granplanteringen. Jag såg de rödbruna skeletten efter barkborrarnas härjningar. Jag såg diket som avvattnade mossen. Jag såg inägan som nu var full med träd. Jag såg att den stora åkern låg i träda.
Jord- och skogsbrukets förändring – pådriven av oss människor som vill ha billiga varor – börjar komma ikapp oss. Vattenbrist på somrarna. Insektsangrepp på skogen, felaktigt trädval i skogsbruket. Och svårigheterna att hålla ett lönsamt jordbruk igång. Rödlistningar av växter och djur ökar.
När jag var på väg ner till vildvinet fanns ett älgspår i bökningarna efter vildsvinen. Älgen är också en förlorare. Den har det tufft på många ställen i Sverige. Sjukdomar, minskade kalvvikter, mindre naturligt foder, ett förändrat klimat, rovdjur och förra årets torka som påverkar föryngringen.
Men det är inte lantbrukarnas och skogsbrukets fel att älgen har för lite naturligt foder. Skulden får vi alla bära gemensamt. Vi är nämligen en del av det som skapar efterfrågan, konkurrens och lönsamhet. Vårt konsumtionsmönster, våra önskemål är med och skapar behoven och spelreglerna för hur vi brukar naturen.
Svenska Jägareförbundet driver kampanjen Rädda älgen för att sätta fokus på älgens utsatthet. Det är en i sammanhanget liten fråga. Men den sätter fingret på en känslig punkt, som bara vi tillsammans kan lösa.
Kanske kan älgens utsatthet visa det orimliga i vårt slit- och slängsamhälle. Att det hållbara och långsiktiga brukandet är vägen framåt. Men att vi aldrig når dit genom att maximera något enskilt intresse. Vi måste samarbeta och försöka hitta långsiktiga lösningar, som är bra för alla intressen – och naturen.
Det finns många goda idéer och viljor som pekar ut riktningen. Men det är vi människor som måste börja gå åt rätt håll.
För allting kommer ikapp. Det gjorde katten i Tannarps lid.
