Med full fart in i jakten

, , , •

Det känns att de flesta varvar upp inför de förestående jaktpremiärerna. Några har redan passerats och några är väldigt nära nu. En viss stress kan märkas för att hinna med det som ska göras mellan sommarsemester och jakterna. Det är nu förväntningarna är på topp!


Foto: Björn Sundgren

Veckan som gått har blandats med högt och lågt. Några kvällars spaning efter grävling och säsongspremiär för lillspetsen för att leta efter fågel kombinerat med möten i både Jämtland och Sörmland. Som alltid i augusti så är mycket av kontakterna med jägare och jaktlag som undrar vad man får och inte får göra inför jakten. Tyvärr rymmer de frågorna ofta mer eller mindre uttalade konflikter inom jaktlagen. I många jaktlag har det genom åren arbetats fram ett sätt att arbeta och en syn på hur det ”bör vara” som ibland ligger långt ifrån deras egna stadgar. Oavsett om det är viltvårdsområde eller jaktklubb så är ändå stadgarna det som ska ge just … stadga .. åt arbetet. När då någon påpekar att man kanske bör följa de regler man själv satt upp så leder det ibland till konflikter. Ofta med påföljd att en eller båda sidor ringer till oss på förbundet för att få vägledning. Efter många år så har man i alla fall lärt sig en sak. Om två personer ringer om samma fråga och de är på olika sidor i konflikten så är beskrivningen sån att det är svårt att känna igen att det rör sig om samma fråga! Att ta ställning efter att ha hört en sida är aldrig möjligt och ju fler år som går, desto tydligare är det att man får försöka vara torr och tråkigt faktamässig även om man ibland känner för att ”tycka till”.

Nåja, man får ju ändå intala sig att det är de som har störst problem som hör av sig och att hälsan tiger still, alltså att majoriteten av länets jägare faktiskt gör det man ska göra och ser fram emot en höst med rolig jakt i goda vänners lag!

Som alltid talas det om vilttillgång och det finns goda teceken vad gäller fågel i alla fall. Kanske inte att det ska krylla av dom, men i alla fall att det blir ett bättre år än fjolåret. Gårdagens släpp gav i alla fall kontakt med ett antal fågel inom ett ganska litet skogsområde så jag känner en viss förtröstan för en god jaktsäsong.

Denna vecka känns ändå som en slutspurt med tre kvällsmöten om älgjakt på olika håll i länet. Oklarheter i varför tilldelningarna har blivit som de blivit. Mycket frågor om hur älgarbetet fungerar idag i den nya förvaltningen. Det känns definitivt som att kontakten mellan jägarna och förvaltningsgrupperna måste bli bättre och öppnare, men det kommer säkert att utvecklas med tiden. Det visar också på ett fortsatt behov av aktivt älgarbete från kretsarna när det gäller att vara en kanal för frågor och synpunkter.

Dags att packa väskan och ge sig av till Niemisel nu. Ni övriga får ladda upp för fågel och björn under tiden.

En sista uppmaning! Var positiva till varandras framgångar på jakterna i höst. Jag har redan sett alldeles för mycket negativa synpunkter på att man borde skjutit det eller släppt det när jägare (ofta yngre och nya och glada över sin lyckade jakt) lägger ut information på sociala medier. Vi blir allt fler och många yngre kommer in i jakten nu, ta hand om dom genom att bemöta dom med respekt och uppskattning!

av

Björnen och jägarna

, •

Under många år har jägarna talat sig varma för att tilldelningen av björn ska öka. Man har inte riktigt trott på de siffror på antalet som har presenterats officiellt. Oron för björnens predation på både kalv och vuxna älgar har ökat med en ökande björnstam. Nu i år kommer för första gången en brytning.


Foto: Kenneth Johansson

Eller fel av mig, det är inte första gången utan möjligen andra gången man från jägarkretsar börjar ha delade meningar om björnstammens utveckling och status. Den första gången var då ”Svenska Jägareförbundets avdelning i Norrbotten” 1891 gjorde en framställning till länsstyrelsen om att skottpengar på björn borde slopas för att inte påskynda björnens utrotning. Hela den processen finns att läsa i en liten skrift sammanställd av Einar Lönnberg kallad ”handlingar i björnfrågan 1935”. Men det var alltså på 1800-talet och det kan med fog kallas för jaktlig historia. Under min tid i Norrbotten som inleddes långt senare så har det i alla fall hela tiden fram till i år varit en dragkamp mellan myndigheter i form av Naturvårdsverk och Länsstyrelse på en sidan och jägare på andra sidan vad gäller i vilken takt kvoterna på björn borde höjas. Med allt med kunskap om björnens predation på renkalv så har trycket från renskötseln också ökat starkt. Det senare har bidragt till de senaste årens kraftigar höjningar av antalet björnar på både skyddsjakt och licensjakt i länet. Det har också lett till ett allt större antal jägare som specialiserar sig och sina hundar på rovdjursjakt med björn som huvudinriktning. Den utvecklingen har varit en medveten strategi, bland annat genom att vi fick igenom en separat jakttidsstart för björnjakten före älgjakten drog igång.

björnstatistik Norrbotten

Resultatet visade sig i Norrbotten i fjol. För första gången var det inte under älgjaktstiden som björnarna fälldes. Istället var det inledningen före älgjakten samt älgjaktsuppehållet som var topparna för björnjakten. En orsak är säkert att de tider då man inte jagar älg är jaktlagen mer villiga att bjuda in de björnjägare som nu finns i och utom länet. Det är nämligen fortfarande så att björnen och björnjakten väcker stor respekt hos många jägare som med varm hand överlåter jakten åt andra. Många är också oroade över risken att göra fel, skjuta hona som visar sig ha ungar och därmed automatiskt bli utredd för grovt jaktbrott.Så långt allt inget märkligt. Det som visade på vändpunkten var diskussionerna som uppkom efter årets beslut om tilldelning. Ännu ett år då länsstyrelsens tjänstemän var oeniga om tilldelningen, ännu ett år då landshövdingen satte ner foten på tårna på vissa tjänstmän och beslutet blev ytterligare ett år med 90 björnar i tilldelning, även om det nu var en områdesindelning av länet. Det som var nytt i år var att ett antal jägare börjar oroa sig för att tilldelningarna är för höga och björnstammen kommer att minska för mycket. Man tror sig inte ha anledning att satsa på speciella björnhundar om tilldelningarna i framtiden minskar för mycket. Samtidigt finns misstron kvar hos andra att det finns mycket mer björn än vad som officiellt sägs och räknas på. Man är fortsatt orolig för kalvpredationen. I den gruppen är man mest besviken på att man inte kan få jaga mer än 10 björnar i kustkommunerna.

Läget är nog oundvikligt när viltstammarna förändras och det tillkommer grupper av jägare som inte satsar på det traditionella utan provar att specialisera sig på det nya. Tidigare var älgjägare och björnjägare samma grupp, nu finns det en mer eller mindre klar uppdelning mellan dessa grupper. Som alltid gäller det att balansera mellan dessa. Älgjägarna vill att det ska jagas björn, björnjägarna vill självklart att det ska jagas björn. Frågan är bara vilken nivå björnstammen ska ligga på och vilken uthållig avskjutning vi kan räkna med. Sen är också frågan hur många renodlade björnjägare och björnhundar man kan hålla eftersom den nivå på avskjutning vi har idag troligen inte är något vi kan hålla hur länge som helst. Att skjuta 100 björnar i Norrbotten (inräknat skyddsjakter) lär inte få stammen att kollapsa på något sätt som vissa befarar, men min gissning är att vi så småningom kommer att hamna i området 50-60 björnar varje år. Hur många björnspecialister som känner sig manade att hålla på med den tilldelningen är det ingen som vet, men det var på den nivån som intresset på allvar börajde vakna.

Det är ändå intressant att både jägare och myndigheter ibland inte riktigt hänger med när viltstammarna förändras och kräver nytt tänk både vad gäller jaktformer och förvaltningsstrategier.
Foto: Björn Sundgren

För egen del ser jag fram mot jaktpremiären både för björn och älg och hoppas att unghunden visar lite mer framåtanda på björnspår än vad som var fallet i fjol. Björnjakten är speciell, men vi kommer aldrig ifrån att det är älgjakten som bär upp den större numerären av jägare i Norrbotten och så kommer det nog alltid att vara. Övriga jägargrupper må ursäkta…

av

Sommar, sol och skjutglada ungdomar

, , •

Sommaren är väl inte över än, men semestern är för tillfället över. Som jägare har man nu fördelen att kunna se fram emot lite semestertid även under hösten som ska tillbringas med hundarna i skogen. Men först åter i jobb ett tag och samla ihop det som ska göras!


Foto: Björn Sundgren

Sommaren har kanske inte varit den bästa här uppe i norr, i all fall inte för de som uppsakttar en badsemester! Lite lägre temperaturer har ändå gjort att hundar har kunnat tränas även mitt på dagarna och förhoppningsvis har betet varit bra och frodigt hela sommaren så att älgarna är stora och välväxta inför vintern. Lite fiske har jag fått till i alla fall. En natt på sjön uppe i Arvidsjaur är aldrig fel när midnattstimmen ser ut så här!

midnatt Arvidsjaur 2013

Semestern avslutades rätt abrupt i fredags då sista handen skulle läggas på Jägareförbundets närvaro på O-ringen. En ganska fantastisk tillställnig med många tusen personer som samlas från hela världen för att springa ut i skogen och komma ut från skogen så fort som möjligt. Jag tror det är närmare 50 nationaliteter samlade och i all åldrar. För oss på Jägareförbundet i Norrbotten kändes det ganska naturligt att finnas på plats. En verksamhet som får ut tusentals personer i skogen och är duktiga på att dessutom få ut de yngsta är självklart något vi ska vara positiva till och det finns säkert mycket att göra gemensamt som vi inte har gjort än. Jag vet att det har funnits motsättningar. När jag började i förbundet för sisådär en 20 år sedan var det mest prat om ihjälstressade rådjur vid större orienteringstävlingar. Det känns som att det var länge sen man hörde den kritiken.

Nåja, även om åldrarna var allt från minsta barn till åldringar så är medelåldern i vårt tält definitivt inte mycket över tonåren. Den skyttesimulator vi har på plats drar enormt intresse från ungdomarna och de första dagarna har det varit kö till skjutningen från förmiddag till nio på kvällen! Det är roligt att de unga vill skjuta, mest pojkar men också en hel del tjejer, men vi saknar ändå de något äldre. De står och tittar på lite i bakgrunden men kliver inte fram. Det känns som att de inte vill konkurrera med tonåringarna och riskera att skjuta sämre. Jag gissar att det här också är en anledning till det ofta debatterade låga antalet jägare som går regelbundet på skjutbanan. Man är orolig att man inte håller måttet och vill inte att andra ska se hur man skjuter. Tyvärr är det just dessa vi måste få ut på skjutbanorna mer på ett eller annat sätt!

Men det är kul att se unga som aldrig har hållit i ett gevär prova på och börja träffa och de sen återkommer gång på gång för att skjuta mer. Ska man dra några generella slutsatser efter de första dagarna så är tjejerna mer intresserade av att lära sig grunder och få till ett bra första skott (vilket går förvånansvärt fort) medan många pojkar gillar när det smäller och prioriterar många skott framför ett koncentrerat bra första skott. Jag vet, man får inte bedömma folk efter sitt kön idag om man ska vara politiskt korrekt. Men ska jag vara ärlig så är jag politiskt inkorrekt i det avseendet. Jag tycker inte att jämställdhet innebär att alla ska vara lika, utan att alla ska få vara olika men lika mycket värda för det. Så jag fortsätter nog att hävda att det finns könsskillnader både i sättet att se på jakt och skytte och i andra sammanhang!

Nu fortsätter vi att väcka skytteintresse och prata mårdhund och annan verksamhet med orienterarna hela veckan ut, sen är det nästan augusti och den stora jaktpremiärmånaden. Dags att ladda upp alla apparater som den moderna jägaren ”måste” ha med sig ut i skogen…

av

Slutspurt

, •

Det är midsommarvecka och det märks. En intensiv vårperiod övergår mer och mer i en känsla av att folk sakta drar ner på tempot inför sommarsemestern.


Foto: Björn Sundgren

För oss i Norrbotten är barmarksperioden den första halvan av året oerhört intensiv. Mycket utbildningar måste läggas denna period eftersom vi direkt efter sommaren i princip startar jaktsäsongen och möjligheten att locka folk till utbildningar minskar drastiskt. Samtidigt genomförs årsmöte och den inledande planeringen inför verksamhetsåret 2014. Det känns alltså som att midsommar blir mer att luta sig tillbaka och hämta andan snarare än att det blir en helg i festens tecken.

Sen sist jag skrev har jag tillbringat några dagar med kollegorna nere på Öster-Malma för att ta vid där årsstämman slutade. Hur omsätter vi årsstämmobelsuten i praktiken från nu och åren som kommer. Självklart fanns även denna gång tankar runt att talet om förändring och förnyelse skulle skapa en känsla av oro. Men istället upplevde jag en stark känsla av att satsa framåt och göra något riktigt bra, nu när riktlinjerna är tydligare än förut. Glädjande nog finns många positiva signaler att ta fasta på också. Så här i sommartider spelas ju mycket Tomas Ledin på radion, så jag får väl sammanfatta känslan efter de två dagarna med ”Vi är på gång, vi är laddade, vi är tända”!

Efter de dagarna har jag sysselsatt mig med att planera en älgutbildning för de som jobbar med förvaltningen i norr. Det är fortfarande stor skillnad hur man arbetar och resonerar beroende på vilket län man tillhör. Förhoppningsvis kan en utbildning där man träffas över länsgränserna lyfta saker framåt. Självklart finns det anledningar till att länen fungerar annorlunda och de kommer dom att göra även framöver, men kunskap om andra tror jag ändå kan skapa möjligheter att hitta lösningar.

Efter dessa övningar var det dags för lite mer praktiska saker, en helg med jaktledarutbildning. Den utbildningen firar i år tio-års jubileum i sin nuvarande form. Självklart har den justerats under resan, men grunden i konceptet är tio år i år. Mycket har hänt sedan starten. Jag brukar alltid kolla bland deltagarna vilken erfarenhet de själva har av att vara jaktledare före utbildningen. Den första kursen jag hade 2003 samlade ihop cirka 300 års jaktledarerfarenhet. Tio år senare ligger erfarenhetsnivån snarare runt tio år totalt. Utvecklingen har alltså gått från att befintliga jaktledare fortbildar sig till att de som är påtänkta som jaktledare skickas på utbildning. Det blir lite andra diskussioner nu, men det är fortfarande väldigt roligt att hålla på med denna kurs. En stor skillnad på dessa tio år är synen på hygien (inom jakt/slakt) och kötthantering som har blivit oerhört mycket bättre! Första kursen erkände kanske en av tio att de använde

Foto Björn Sundgren

handskar vid älgurtagning, idag är det en självklarhet för de allra flesta.
Något som däremot inte slår igenom lika stort trots att alla kursdeltagare säger att det är en aha-upplevelse när de själva provar är skytte med skjutstöd/skjutkäpp. Med tanke på hur pass mycket bättre samling det är på skjutserierna med än det är utan stöd så tycker man att genomslaget borde vara större. Men det är fortfarande ytterst få som kommer till kursen som regelbundet använder skjutstöd före kursen. Själv har jag svårt att förstå varför man inte använder det mer. Jag börjar till och med tycka att det är så självklart så det blir snart tveksamt att någonsin skjuta kula på frihand och jag tror inte att det har att göra med åldern!

Avslutningen på dessa veckor var en dag i skogarna runt Vindeln med det skogliga sektorsrådet för Norr- och Västerbotten. Inte så mycket jakt den dagen utan mer hänsyn till miljö och kulturminnen i skogsbruket.

Om visningsområdena faktiskt också omsätts i det normala brukandet av skogen så finns det helt säkert möjlighet att skogen blir en trevligare plats att vistas i och jaga i för framtidens jägare. Blandskogar, lövdominerade inslag, kvarlämnande av träd som ska bli gamla allt för att skapa en mer varierad skog. Ny skogspolitik som kanske till och med öppnar upp för andra brukningsformer än hyggesbruk. En intressant framtid, kanske vi någon gång till och med får OK för att avsätta områden för viltfoderproduktion på skogsmark på samma sätt som det avsätts viltåkrar på jordbruksmark!? Man kan väl få drömma i alla fall!

av

Ett kliv framåt

•

Så är man då åter i Norrbotten efter en helg på Öster Malma med årsstämma på schemat. En stämma som i det stora hela var positivt laddad och definitivt en känsla av avstamp.


Foto: Björn Sundgren

Som vanligt är en årsstämma en kombination av att lägga det gamla bakom sig och att blicka framåt. Samtidigt träffar man gamla bekanta och skapar nya kontakter från hela landet. Formalia och det sociala blandas alltså ganska intensivt under några dagar. Det var med en viss spänning jag for ner eftersom allt inte varit uppåt under det senaste året. Mycket fokus har legat på problem vad gäller medlemsantal, ekonomi och rovdjursfrågor. Någonstans i luften kändes det ändå som att det har vänt och att det börjar märkas i organisationen, bland medlemmarna och bland de jägare som ännu inte är medlemmar. Den känslan förstärktes när man pratade med de som kom inför stämman. Det var en allmän positiv stämning som man kanske inte hade förväntat sig med tanke på den ekonomiska redovisningen och pratet om åtstramningar!

När väl stämman kom igång så förstärktes bilden. Det var bitvis en livlig debatt men definitivt framåtsyftande. Den strategiska målbilden blev föremål för lite justeringar och vissa motioner dryftades rätt intensivt. I slutändan lämnade dock alla stämman i god anda.

Extra roligt är det att konstatera att medlemmarna strömmar tillbaka i betydligt bättre takt än vad vi har sett de senaste åren. Den ibland omdiskuterade gemensamma medlemsavgiften är med stor sannolikhet en orsak. Självklart är det också en fråga om att sättet att driva och visa upp våra frågor har blivit tydligare och bättre. Otydliga budskap i viktiga frågor gör det svårt att stå upp för frågorna regionalt och lokalt. Många har nästan känt sig obekväma med att stå upp för Jägareförbundets åsikter. Många gånger därför att man inte har varit helt klar över vad förbundet har stått för och varför. Här har arbetet det senaste året gjort storverk! Allt fler känner på allvar att Jägareförbundet gör skillnad. Det må vara rovdjur, jakttider, löshundsjaktens bevarande, hantering av blyfrågan eller i princip vilken annan jaktlig fråga man kan tänka sig. Så med stämman i ryggen och besluten på plats så är det väl bara att köra på! Ett smolk i glädjebägaren blev det så klart att en styrelsekollega valde att lämna sitt uppdrag på grund av en förvirrad och otydlig debatt rörande en motion. Vad som faktiskt beslutades verkar det som om ingen var helt klar över förrän dagen efter då allt hade analyserats. Frågan bottnade i den cirkus som har varit rörande beslut och överklaganden i vargfrågan den senare tiden. Självklart ska den som är sakägare ha rätt att överklaga myndighetsbeslut, den uppfattningen har nog alla. Frågorna rörde sig snarare runt vem och på vilka grunder man kan bli accepterad som sakägare i viltförvaltningsfrågor och vilken ställning Jägareförbundet har i dessa frågor. Vid några tillfällen har Jägareförbundet nekats talesrätt i viltförvaltningsfrågor och vi har fått arbeta genom enskilda medlemmar. Detta är självklart inte acceptabelt! Sen är målsättningen självklart att regelverket ska vara så klart utformat vad gäller all viltförvaltning att vi helt slipper att hantera våra viltfrågor i domstol!

Nåja, trots detta smolk så lämnade jag ändå stämman med en känsla av att vi nu kan kraftsamla framåt och att vi har ett gott läge inför framtiden. Jag har ju i grunden en positiv syn på saker, men det känns onekligen lättare när man kan dela den känslan med fler och så känns det nu!

av

Sommar och älgar

, •

Oj, det tog tid att få klart nästa inlägg efter det att jag gjorde en omstart efter nyår! :-) Inte bara mitt eget fel, lite teknikstrul spelade också in, men nu ska jag vara igång igen. Våren har rusat förbi med en hel del frustrerade frågor rörande älgförvaltningen. Det är alldeles uppenbart så att systemet inte har ”satt sig” ordentligt i alla led.

Som vanligt vid förändringar måste vi nog gå en full cirkel innan man hittar sina rutiner och vi börjar snar närma oss det. Nu kan vi se vad som fungerat bra och vad som fortfarande måste justeras i själva modellen innan vi på allvar kan sätta tänderna i att förvalta våra älgar långsiktigt! Samarbetet inom förvaltningsgrupperna verkar i mitt län försigå i relativt samförstånd och med god dialog. Det finns självklart olika åsikter, men i det stora hela har man funnit en samtalsnivå som de flesta är nöjda med.

En fördel som ofta framförs är att man träffas fler gånger per år jämfört med tidigare lokala samråd med ett möte per år. Det som fortfarande känns som brister som måste åtgärdas är förankringsarbetet utåt från förvaltningsgrupperna. Beroende på vem som sitter i gruppen och vem man representerar så går det här olika smidigt. Men grunden måste ändå vara att alla grupper jobbar så öppet som möjligt, även under tiden man förbereder förslag. Att jobba inom gruppen och sedan åka runt på informationsturer när förslagen är klara tror jag kan väcka lika mycket irritation som det ger insyn i arbetet. Man kan ha olika syn på hur grupperna arbetar, det är helt självklart, men ju mer alla känner sig delaktiga i förslagen ju mer möjlighet finns det till att förslagen översätts till praktik under jakten. Det här gäller både lyhördhet mellan markägare och jägare och öppna kanaler mellan de enskilda personerna i grupperna och de som berörs av arbetet ute i jaktområdena.

Självklart är det här en balansgång, men jag är helt övertygad om att man vinner i längden på att vara överdrivet öppen i arbetet i början. Något som jag saknar inför årets jakt när förvaltnignsgruppernas förslag lämnas in är en långsiktig målsättning med vad man vill ha ut av sin älgstam. Inte några torra siffror om älgar per 1000 hektar i vinterstam efter tre år, utan vad man eftersträvar långsiktigt! Här brister man minst lika mycket på jägarmöten när kretsarna försöker få in underlag till förvaltningsgrupperna. Det är lätt att prata om vad man vill ha i tilldelning till kommande jakt, men vad VILL man med sin älgstam långsiktigt?

En älgstam i balans med fodret känns ju rätt givet att säga, men hur ser dagens situation ut jämfört med vad man vill ha? Är det för lite foder i förhållande till antal älgar, kan man då skapa mer foder eller måste stammen sänkas? Vad menar man med bra kvalité i stammen? Är det många tillfällen till skott för jägarna? Är det stora djur med bra utdelning i köttbacken? Vill man öka antalet stora trofétjurar? Man kan inte få allt, man måste välja väg.

Tyvärr försvinner dessa målsättningar i detaljstyrandet av några decimaler i olika typer av excelsnurror. Den tid som återstår tills att älgjakten rullar igång igen (det är inte så långt borta!) kanske man ska ta sig en funderare på sin älgstam ur en liten annan vinkel än man vanligtvis gör!? Jag hoppas att det är dessa diskussioner som tar över nu när systemet så småningom börjar hitta sina former inte bara på pappret utan även i praktiken.

av

Dä ä hôl i hôvve!

, •

Förvaltningsrätten i Stockholms dom om den selektiva jakten kom i förra veckan. Den kom fram till att jakten inte är förenlig med EU:s regelverk.

Genetiskt hotad fisk
Genetiskt hotad fisk

Flera delar av domen talar faktiskt för att Naturvårdsverkets beslut var riktigt, trots det ger rätten de klagande rätt. Men när en förvaltningsrätt på allvar menar att jaktbeslutet borde ha varit mera selektivt och att de vargar som skulle fällas därför först borde ha märkts och därefter släppts fria igen för att sedan skjutas, då är det hôl i hôvve! Om det hade funnits juridiskt utrymme borde jakten dessutom enligt rätten ha genomförts av länsstyrelsens ”professionella yrkesjägare”. Att det överhuvudtaget inte existerar några sådana tycks rätten ha missat.

Reaktionerna från folk jag talat med har varit mycket negativa. ”Finns det överhuvudtaget något hopp om förbättring”, är den vanligaste reaktionen. Det skall erkännas att det inte är mycket som går rätt väg just nu. Men domen innehåller faktiskt positiva delar. Rätten ger NV rätt i att jakten hade sänkt inavelsgraden och att stammens bevarandestatus inte hade försämrats. Jakten var också strängt kontrollerad.

Rätten anser däremot att en ”annan lämplig lösning” än jakt är att flytta vargar, oavsett kostnad. Rätten vill inte bara flytta vargar från Finland/Ryssland till Sverige, de vill flytta vargar åt andra hållet också! De hänvisar till proportionalitetsprincipen, dvs. att man skall använda sig av den metod som är minst ingripande och har minst påverkan på bevarandestatusen. Trots att det finns vetenskapligt belägg för att selektiv jakt är en effektiv åtgärd för att sänka inavelsgraden kommer rätten fram till att flytt av vargar från Finland/Ryssland är en mera lämplig lösning. Proportionaliteten i att vi med en flytt av vuxna vargar till Sverige skulle löpa stor risk att få in dvärgbandmask och rabies har rätten tydligen missat. Men alla som följt vargcirkusen vet att allt utgår från vargen, människor är ointressanta. Jag trodde i min enfald att proportionalitetsprincipen gällde besluts påverkan på människor, inte vargar! För mig är det självklart att rätten istället borde ha funderat över proportionaliteten i att människor som redan lider stor skada och förlorar livskvalité skall få ännu fler vargar på sina marker av samhället. Speciellt som det finns vetenskapligt belägg för att jakten i sig sänker inavelsgraden och fördubblar chansen för avkommor till invandrare att reproducera sig.

Vissa debattörer har reagerat mot att jag tar till det de kallar ”nedlåtande kraftuttryck”, som hôl i hôvve. Intressant är att Hanne Kjöller i TV4 använde exakts samma uttryck, men då om regeringen och Naturvårdsverket som arbetat för jakten! Hanne Kjöller är sig lik. Hon säger att hon älskar EU för den stoppade vargjakten och anser att naturvårdsverket och regeringen har ”hål i huvudet” för att de försöker hitta kompromisser som tillfredställer alla parter! Jag kan konstatera att i Syrien tillåts inte heller några kompromisser för tillfället!

Avslutningsvis vill jag berätta om något helt vargbefriat. Trots hård vind och höga vågor vågade jag mig ut på Vänern igår. Ensam, som den gamle och havet, kämpade jag mot naturkrafterna för att fiska lax. Dagen slutade med två Pb, lax 7 kg och gädda 11.1 kg. Det är livskvalité! Synd bara att ett par genetiska fundamentalister har gett sig in i laxdebatten också.

av

Svar från Science skribent

•

Petter Kjellander har lämnat en kommentar på mitt förra blogginlägg ” Fransk forskare vill förbjuda renskötsel till förmån för vargar!”
Kjellanders svar är så viktigt att jag publicerar det som ett eget blogginlägg med min replik direkt efter.

Peter Kjellanders kommentar:
Man måste skilja på äpplen och päron…
Gunnar, eftersom jag uppenbart missat denna ”heta” debatt som blåst upp pga vår insändare i Science så kommenterar jag först nu din blogg… du kommenterar en artikel som få verkar ha läst, men som många har synpunkter på… Som medförfattare till originalartikeln kan jag dock avslöja att den ur mitt perspektiv handlar om hur vi forskare ser på att politiker selektivt, fel- eller misstolkar forskningsresultat och sen fattar beslut baserade på osaklig grund. Vi tog svenska vargpolitiken som exempel, där politiker och tjänstemän avsiktligt eller oavsiktligt plockat såväl vetenskapliga som ovetenskapliga argument, som stöd för sin politik. Till exempel nämner Naturvårdsverket i en av sina rapporter att vargjakten i vintras var det enda sättet att kunna förstärka den svenska vargpopulationens genetiska status för att på så sätt uppnå gynnsam bevarandestatus. Detta menar jag är fel. Hade man sagt att syftet var att tillfälligt minska inavelsgraden, hade jag köpt det. Hade man dessutom angett att jaktbeslutet fattats för att förhoppningsvis stötta folk på landsbyggden, fäbobruket, hundjakten, för att minska den illegala jakten eller för att man helt enkelt ville bromsa tillväxten så hade jag stöttat det också. Detta sagt som en introduktion för dig som inte läst den ursprungliga artikeln (eller snarare vår insändare i Science)…
Din ”tolkning” av artikeln innan du ens läst den utan endast grundat dina åsikter på intervjuer med huvudförfattaren, var ett grovt misstag. Jag uppskattar ofta dina åsikter och ser dig som en som bryr sig om fakta. Men här har du missat målet å det grövsta.
Eftersom du uttalar dig så kategoriskt om vad vi författare står för, så väljer jag nu att komma ut i denna fråga. Min åsikt i denna vargfråga är att det minsta problemet för vargarna i Sverige, är deras inavelsgrad. Det är väl uppenbart för de allra flesta att det helt saknas en förvaltning och att denna fixering vid inavelsgrad och genetisk status, är ett missgrepp och ytterligare en dikeskörning, baserad på misstolkningar av vetenskap. Det finns, mig veterligen, inga vetenskapliga publikationer om alvarliga effekter ännu, av den väldigt höga inavelsgraden. Det finns en publikation som rapporter en påverkan på kullstorleken, precis som i är vanligt hos olika hundraser. Dvs de mest inavlade paren får något färre valpar, men inte mycket. Men vargstammen växer och frodas, som alla vet. Genetiken är därför det minsta problemet som vargstammen och förvaltningen har just nu. Att då som Naturvårdsverket börja argumentera för en ”genetiskt selektiv jakt” och att börja sätta ut djurparksvalpar är ju rena snurren.
Jag är jägare, har alltid varit… jag är också för vargjakt! Hur många vargar vi skall ha i Sverige är jag inte helt säker på än, men jag tror att vi kan klara oss länge på en vargstam runt 150 vargar i södra Sverige, utan att några nya och alvarliga inavelsproblem uppstår. Skulle sådana alvarliga problem med inavel uppstå, så löser vi det då. Detta är mina personliga tyckanden, avvägningar och ställningstaganden, det är INTE vetenskap… de baseras såklart mina yrkeskunskaper men i stor utsträckning också på mina privata värderingar av hur vargen påverkar mig direkt som jägare, jag är också djurägare och glesbygdsbo. Detta tyckande är därför egentligen inte särskilt intressant att läsa om, varken för andra forskare eller för allmänheten. Den beskriver dock vad min utgångspunkt för insändaren till Science INTE är… dvs artikeln i Science är inte ett knivhugg i ryggen på dom som vill ha vargjakt, det är snarare ett försök att få förvaltare och politiker att sluta låtsas bedriva vargförvaltning på saklig, vetenskaplig grund. Kanske begår jag tjänstefel, men jag vill hävda att Svensk vargförvaltning just nu kräver mer ideologi, förankring och principer, inte mer forskning om inavel.
Vi har valt våra politiker för att de skall fatta beslut. Oftast fattar dessa beslut på ideologisk grund. Det är precis så det skall vara. Men i vargfrågan låtsas många plötsligt att det är vetenskapligt baserade beslut. Om vi anser människor vara mer värda och viktigare än vargar så skall man säga det och inte gömma sig bakom osanna argument. Jag som skattebetalare tycker det är viktigt att kunna lita på andra forskare och att kräva av våra politiker och vargförvaltande myndigheter att de skall vara uppriktiga. Detta handlar alltså om yrkesheder. Den dag som det i publicerade forskningsartiklar visas att man räddar en art från utdöende pga inavel genom att skjuta 12 stycken av den arten, så kommer jag att stötta det beslutet fult ut även som forskare.

Mvh
Petter Kjellander

 

 

Petter Kjellander, tack för att du klargör vad er avsikt var. Jag har även läst Jens Karlssons förklaring till artikeln, som svar på fråga av Dag Lindgren, på länsstyrelsen i Värmlands Facebooksida. Ni båda framför ungefär samma synpunkter. Nu skrev jag mitt blogginlägg utifrån TT:s rapportering utan att först ha läst själva ”brevet” i Science. Förklaringen var enkel, jag hittade den inte på nätet och jag måste reagera direkt när Chapron citeras som han gör i TT. Jag visste inte ens att ni var medförfattare, det framgick ingenstans. Jag läste hela brevet senare. Dessutom läste jag det för säkerhets skull igen efter att ha läst din kommentar.

Ert problem, precis som när jag skriver, är att det är läsaren som har tolkningsföreträde. Jag har nu läst brevet flera gånger och tyvärr kvarstår min kritik. Alla som jag talat med uppfattar samma sak, nämligen att ni är kritiska till att man använder forskningsdata på ett felaktigt sätt för att legitimera jakt på vargar. Ovanpå det säger Chapron till TT, vilket visade sig inte finnas med i artikel, att 180 vargar aldrig kan ha en gynnsam bevarandestatus. Om jag uppfattar det rätt är det egentligen bara EN ENDA mening i NV:s beslut som ni, med visst fog, är kritiska till. ”Naturvårdsverket bedömer att en selektiv och riktad jakt efter varg är den enda åtgärden som på kort sikt kan minska inavelsgraden.” Nu kan man läsa ”på kort sikt” på flera sätt. Antingen i mera vetenskaplig mening eller som något som verkligen sker momentant. Skjuter man t ex bort hälften av alla inavlade vargar sänks den genomsnittliga inavelsgraden omedelbart. Det gör den inte om det så kommer in 5 nya invandrare på en gång!  Kvar av er kritik blir alltså hårklyveri om vad ”kort sikt” är för något. Är det ett vetenskapligt tidsbegrepp eller just bara kort tid? Knappast något som borde berättiga till kritisk artikel i Science!

När jag läser artikeln igen uppfattar jag följande. Artikeln säger att den svenska selektiva jakten är ett hot mot biologisk mångfald om den anses vara i linje med EU juridiken.  ”If found lawful by a pending court case, this approach may have far-reaching consequences for biodiversity conservation in Europe, as it may legitimize the government’s selective use of biodiversity science to spuriously justify biodiversity-damaging policies.”

Det betyder att ni inte bara ifrågasätter NV:s formulering om ”kort sikt”, utan både förvaltningsplanen och regeringens rovdjurspolitik! Indirekt underkänner ni därmed det vetenskapliga underlaget som säger att selektiv jakt kombinerat med genetisk förstärkning leder till att inavelsgraden sjunker snabbare. Ingen kan ens gissa att du personligen menar att de 150 vargar varav många inavlade som du nu skriver om är tillräckligt! Tvärt om blir hela brevet en total sågning av svensk vargförvaltning.

Ni skriver dessutom följande, “Under pressure from these groups, Swedish authorities recently opened a wolf hunt, which selectively targets the most inbred wolves.” Om det nu är så att ni egentligen tycker att vargar borde jagas för att tillmötesgå de drabbade borde ni ha skrivit just det! Inte att det var en eftergift till högljudda intressegrupper. Det låter exakt som när SRF och SNF raljerar över t ex jägarnas krav.

Du skriver i kommentaren här på bloggen ”att det helt saknas en förvaltning och att denna fixering vid inavelsgrad och genetisk status, är ett missgrepp och ytterligare en dikeskörning, baserad på misstolkningar av vetenskap”. Du får ursäkta, men precis om när jag läser Jens kommentar verkar det som om ni inte läst det ni själva har skrivit under i Science.

Den här soppan kanske leder till något gott. Vi är nämligen fullständigt överens om att genetik och inavelsgrader tar alltför mycket utrymme. Om du läst tidigare blogginlägg vet du att jag är synnerligen kritisk till att naturvetare tillåts utforma rovdjurspolitiken. Två genetikers åsikter styr för närvarande hela debatten. Deras ”önskemål” om inavelsnivåer och krav på genetisk variation styr tyvärr både politiker och NV. EU kommissionen kritiserar t o m regeringen för att de båda genetikerna inte får granska Grimsös vetenskapligt underlag! Det stora problemet är alltså inte att myndigheter och politiker tar för stor hänsyn till de intressegrupper som drabbas av rovdjuren, utan att genetiker tillåts tolka juridiken och därmed styra politiken! Dessutom är deras eget underlag fel!

Er insändare i Science kom synnerligen olägligt. Den kommer i ett läge då regeringen skall rapportera referensvärden till EU kommissionen. Dessa värden kan bli helt avgörande för hur vi kan förvalta våra rovdjur. Insändaren och Chaprons uttalanden till TT används redan för att såga regeringens mål om en liten men frisk vargstam som tar hänsyn till människor.
När jag skrev blogginlägget visste jag inte att det fanns medförfattare. Hade jag vetat det hade inlägget möjligen fått en annan ton. Men efter det Chapron framförde till mig och andra i Bryssel i kombination med Science insändaren fick jag nog. Han som professor i ekologi ifrågasatte mina och andras intressen och näringsverksamhet, enbart för att han vill ha fler vargar.

Mitt förslag är att ni på Grimsö tar er en allvarlig funderare på hur insändaren tagits emot. Fundera sen på om det verkligen är NV:s och regeringens selektiva jakt som är problemet och som försatt oss i denna genetiksoppa som förhindrar en vettig förvaltning?
Sista veckan i april skall genetiken återigen upp till diskussion på NV. Det kan vara sista chansen att få stopp på det vansinne och på vissa genetikers fundamentalistiska och felaktiga krav som just nu styr vargförvaltningen. Dessa orimliga krav är dessutom på väg att spilla över på björn, lodjur och järv!

Jag och SJF har kämpat ganska ensamma mot vansinnet, du och andra forskare kan bidra till att få sanns i gynnsam bevarandestatusfrågan. Men då krävs nya debattinlägg med samma innehåll som det du och Jens framför i era kommentarer. Science artikeln har fått motsatt effekt!

av /41 Kommentarer

Tio tips för att bli hedersmedlem i en titta-på-naturen-helst-på-teve-förening

, •
  1. Bosätt dig i en stad. Skaffa många krukväxter och deklarera sedan högljutt i diverse forum på nätet att du bor nära naturen och att jägarna inte ska tro att de vet hur det funkar där.
  2. Se många naturprogram på teve och berätta sedan att du vet bäst och att det är du som har kunskapen.
  3. Tro att alla jägare är män proppade med så mycket testosteron att det droppar ur deras öron.
  4. Betrakta jägarnas hundar och lant- och naturbrukarnas tamdjur enbart som statistiksiffror eller döda ting typ kylskåp.
  5. Räkna alla hundar som blir påkörda i hela världen och jämför antalet med rovdjurstagna jakthundar i Torsby kommun.
    Ett kylskåp? Foto: Madeleine Lewander
     
  6. Bry dig bara om rovdjur och koncentrera dig helst på en enda art. Skit i alla andra över 4 000 rödlistade arter. Strunta också i de människor som ska leva med rovdjuren.
  7. Hävda med bestämdhet att allt är frid och fröjd bara man hägnar in hela Sveriges tamdjursbesättningar. Påstå att alla får bidrag som täcker kostnaderna.
  8. Betrakta skogen som ett ställe helt utan människors närvaro.
  9. Anse att du själv slipper ansvar när du låter någon annan döda djuret vars kött du köper på Ica. Fortsätt parallellt att kasta skit på jägarna.
  10. Om ett tamdjur blir rovdjursdödat, polisanmäl gärna ägaren direkt. Uppmana alla dina vänner att göra likadant. Har du chansen, håna tamdjursägaren i diverse sociala medier.
av /14 Kommentarer

Plums i rovdjursbaljan

•

Igår kväll läste jag en bok för yngsta dottern. Den handlade om Tummen som kommer till X-land där Tossingarna bor.

Tossingarna är väldigt känsliga. Händer något som berör dem starkt reagerar alla med att ramla i vattnet.  Blir de för glada ramlar de i vattnet. Blir de för ledsna eller arga ramlar de också i. Alltså, alla våldsamma känsloyttringar är lika med skvätt och bubbel. Positiva som negativa känslor.

Plask.

Upp på det torra bara för att ramla i vattnet igen så fort känslorna tar över.

Det slår mig att rovdjursfrågan nog hade mått bra av att känna på det här. Jag menar, tänk om alla inblandade reagerade som Tossingarna.

 

Våldsamma känsloyttringar gör att alla tossingar ramlar i vattnet. Foto: Madeleine Lewander

 

Ta bara några av den senaste tidens händelser.

–        Miljöministern deklarerar att målet för antalet vargar är 180. Plums i baljan för ett antal miljöorganisationer. Jägarna börjar bli luttrade och ramlar inte i vattnet så lätt. En EU-kommissionär är dock helt blötlagd, näsan nätt och jämt över ytan.

–        EU-kommissionären skriver ett nedvärderande och till och med rätt taskigt brev till miljöministern och sågar våra rovdjursforskare jäms med fotknölarna vilket leder till att både ministern och forskarna ramlar i vattnet.

–        Sent omsider beslutar Naturvårdsverket om licensjakt. Visst vi är glada men är det riktigt sant? Nej, förstås, vargjakten överklagas efter bara några dagar och stoppas.
Men nu är vi förbannade så plums i spat för jägarna också.
Ryggsim för några miljöorganisationer som nu konstant kan ses guppande i vågorna.

–        Renägarna och framför allt renarna plågas av Junsele-tiken som går i par med en hane. Naturvårdsverket beslutar om skyddsjakt. Hanen skjuts. Djupdyk för några miljöorganisationer. Sedan stoppas jakten igen. Plums, nu trillade uppgivna renägare i plurret. De miljöorganisationer som nyss kravlat sig upp på land glädjeramlar nu i vattnet igen.
Fast jag tror inte att Naturvårdsverket badar. Det är möjligt att de har ett privat SPA och håller sig flytande med hjälp av pinnar. Delar av regeringen har ramlat i vattnet och plaskat runt sedan länge.

–        En skyddsjakt till stoppas. I Färila är hundarna numera att betrakta som potentiella vargdesserter. Skyddsjakten återupptas efter några dagar men då är det för sent. Vargarna hittas inte. Plask i sjön i Färila! Miljöorganisationerna, några av dem alltså, simmar konstant lyckogrodsim. Snart börjar de visa tendenser till att anlägga gälar eller drunknar.
Medan många tamdjursägare nu också ramlat i men simmar i vånda.

I dagsläget är det många som ligger och skvalpar i vattnet och som inte klarar av att ta sig upp utan att direkt ramla i igen. Inte ens delar av vargstammen har fixat det. Junsele-vargen har trillat i och tagit simborgarmärket fyra gånger. Delar av svenska folket har fallit i vattnet. Nu börjar vi också se ekofacister ute i övriga Europa med tydliga franska inslag plaska runt i soppan.

Men Jägareförbundet har bra och snygga livbojar. De är gjorda med eftertanke för att vi alla ska flyta, överleva och ta oss upp, folk och fä. Och dessutom camo-färgade för att smälta in och ta hänsyn till hur vi faktiskt lever out there, människor, djur och natur.

De värsta badarna borde kliva upp ur vattnet, torka sig och som omväxling försöka att hålla sig kvar på torra land.  Då hade vi kanske fått in mer sans och logik i hela rovdjursfrågan och kommit vidare.

av /64 Kommentarer

Fransk forskare vill förbjuda renskötsel till förmån för vargar!

•

Jag blir så förbannat trött på forskare som försöker styra rovdjurspolitiken efter sina egna värderingar utan någon som helst hänsyn till dem som drabbas. Nu senast är det Guillaume Chapron som torpederar svensk vargförvaltning. Nu har jag inte hittat själva artikeln i Science, men rapporteringen från TT i DN visar vad han vill. Målet är många vargar i hela Europa. Han är rädd att de forskningsresultat som han själv varit med om att ta fram skall användas av politiker för att motivera färre vargar!  Hans kritik är alltså INTE att den selektiva jakten var fel i sak eller att den INTE skulle ha bidragit till att sänka inaveln. Chapron huvudkritik är istället att det är fel att ta hänsyn till människor som drabbas och speciellt om den jakten sker med vetenskapliga motiv.

Vem är då denna man? Är han bara en Grimsö professor som värnar strikt vetenskaplighet i vargförvaltningen? Nej, inte alls, han är extrem jaktmotståndare och tillhör gruppen som vill återförvilda Europa. Jag har skrivit om honom tidigare här på bloggen, ”Vill vi ha legal eller illegal vargförvaltning”,  efter EU kommissionens workshop i Bryssel i januari.

Den gången valde jag att inte namnge honom. Jag trodde i min enfald att den kritiken ha fick efter sina uttalanden i Bryssel skulle hejda honom. Inser nu att det var fel. Människor med ekosofiska värderingar skyr inga medel och är inte mottagliga för argument. Guillaume Chapron tycker att löshundsjakt och renskötsel borde förbjudas eftersom vargar är viktigare. Han tycker vidare att illegal jakt på varg är bättre än legal. Enbart för att han ogillar blotta tanken på att vargen blir ett jaktbart vilt! Det var också därför han gjorde allt han kunde vid workshopen i Bryssel för att påverka EU kommissionen att stoppa alla tankar på flexibilitet i tolkningen av direktivet utan att den istället skall fortsätta på samma stelbenta sätt som idag.

Det är skrämmande att se hur några inflytelserika naturvetare nu gör allt för att stoppa reglering av vargstammen. Alla medel är tillåtna. Alla vet t ex att Laikre och Rymans beräkningar av det framtida invandringsbehovet är fel. Ändå fortsätter Naturvårdsverket att obstruera mot regeringen och fortsätter att driva kravet på minst 380 vargar. Redan i december lovade Naturvårdsverket att de skulle hålla ett forskarseminarium i frågan. Inget seminarium har hållits och inget är ens planerat. Varför? Jo, det finns personer på Naturvårdsverket som vill förhindra att sanningen kommer fram? De vill ha många vargar, kosta vad det kosta vill! De vill helt enkelt inte veta sanningen före de i juni skall rapportera referensvärden till Bryssel.

Den svenska älgstammen är en enorm naturresurs som avkastar både kött och jakttillfällen. Ekosoferna vill istället se dem som kadaver i skogen som föda åt fluglarver och mindre rovdjur. Det mest klimatsmarta köttet, viltköttet, skall sluta som vargskit på skogsbilvägarna eftersom människor är onödig i ekosofernas förvildade natur!

Men verkligheten börjar hinna ikapp dessa människor som driver sin egen agenda. Det lär knappast vara en tillfällighet att Jean-Francoise Brakeland som ansvarat för överträdelseärende mot Sverige nu fått nya arbetsuppgifter som knappast kan ses som ett steg uppåt i karriären. Så går det när man inte ens försöker dölja att man har en egen agenda och väljer en varg som profilbild på Facebook samtidigt som man handlägger det svenska vargfrågan. Andra är smartare och driver frågorna i det fördolda. Men var säker, vi har ögonen på er. Även du som skulle tänkas välja en groda som profilbild!


Mård vid älgkadaver                                                                                     Foto: Gunnar Glöersen
av /37 Kommentarer

Hundmotståndarna

•

Egentligen skulle jag behöva skriva om något annat än hundar i varglänen. Men det är svårt för de här funderingarna släpper inte sinnet just nu.
Igår var jag med min lilla labbetik på Ultuna, djursjukhuset i Uppsala. Inget allvarligt, en urinvägsinfektion under löpet men ändå snabb färd till veterinären. Jag vill inte se henne lida.

 


Det är under jakten som vi upplever den totala vänskapen med våra hundar. Foto: Madeleine Lewander

 

I väntrummet på Ultuna får man tid för reflektion. Just idag är det lite spännande för jag verkar bara ha jägare omkring mig. En bit ifrån mig sitter en man med en hamiltonstövartik med bandage på bakbenet. Hon är fyra år och har precis opererat bort en juvertumör. Men tydligen har något hänt med bakbenet, jag förstår inte riktigt sambandet. Tiken sitter nära honom med huvudet i hans knä. Han klappar henne hela tiden. De tittar på varandra. Jag ser kärleken i deras ögon. Han är jägare.

Han vill inte hitta henne död med söndertuggad eller avsaknad bakdel i skogen och skräckgrinande ansikte.

Bredvid mig sitter en annan man med en ung jämte. Han är också jägare. Han pratar lugnande med hunden som är lite orolig. Veterinären är ingen lek.
En annan man passerar med en sövd springer spaniel i en hundsjukhussäng på hjul. Han håller hela tiden en hand på hunden och styr med den andra, ser lite orolig ut.
Och här sitter jag med jaktlabben.

Det slår mig att alla vi här inne i väntrummet vet att det bästa vi kan ge våra jakthundar är jakten. Det är då vi får se sidor hos dem som vi aldrig, aldrig, får se hemma i soffan och under korta koppelpromenader. En koppelpromenad är kort även om den pågår i flera timmar jämfört med en jaktdag i skogen. Det är under jakten som vi upplever den totala vänskapen med våra hundar.
Men det fattar inte motståndarna. Jag skulle faktiskt vilja kalla dem hundmotståndare för det är precis vad de är. Hundmotståndare. Jaktmotståndare. Livskvalitetsmotståndare.
Undrar om de är för någonting. Jo, jag vet en sak. Förstås. Ni vet vad jag menar.

Bara en kort reflektion en helt vanlig dag hos veterinären.

av /70 Kommentarer

Vargar och tanter

•
Ella. Foto: Madeleine Lewander

Ella. Foto: Madeleine LewanderJag tänkte göra en jämförelse. På ett enkelt och förhoppningsvis pedagogiskt vis tänkte jag jämföra vargar och tanter. Detta av den enkla anledningen att en del människor verkar tycka att vargar och tanter har många likheter.

För några år sedan hade jag en korthårig vorstehtik, Ella. En vorstrarnas drottning som gick genom tillvaron med högburet huvud men ack så trofast och en sann jaktvän. Bad jag henne så gick hon nära, nära vid min sida och avvek inte.
Således hängde hon också med under mina joggingturer trots att jag såg på henne att en löprunda i den takt jag kunde prestera egentligen var lite under hennes värdighet, lite löjligt. Men hon hängde med.

En dag, på väg mot skogen, passerade vi en villa där någon lämnat kvar en jättestor hund ute på tomten. Jag upptäckte den inte förrän det var för sent. Den skuttade snabbt över ett lågt staket, den var inte arg eller så men skrämde skiten ur både mig och Ella.
Ella hoppade åt sidan och duckade för jättehunden. Det var bara det att avhoppet slutade ute på gatan.
Och där kom tanten i den lilla renaulten.

PANG!

… Ella låg alldeles stilla, som död. Den stora hunden skuttade runt henne. Jag såg mig själv skrikande springa fram till henne. Tanten kom ut ur bilen, ledsen, chockad, undrade hur hon kunde hjälpa och bad om ursäkt hela tiden. Hon var så ledsen för att hon inte hade hunnit stanna.

Nu klarade sig Ella. Inga brutna ben men rejält mörbultad i flera veckor. Tantens empati och engagemang värmde.

Gott så långt. Men det är här jag börjar jämföra och jag har väldigt svårt att få ihop jämförelsen tanten-vargen, trafikolycka-vargangrepp, både från mitt och hundens perspektiv. Men det finns ett gäng som gör jämförelsen. ”Du ska inte klaga när så många hundar blir överkörda”. Som att det är samma sak liksom. Att händer det ena ska man tycka att det är okej med det andra. Det ska jämföras.

Hade tanten med bilen gjort något som liknade ett vargangrepp skulle hon haft med sig kniv och gaffel i handskfacket och börjat plocka små tuggor ur hunden direkt. Eller försökt att få den med på något sätt för att kunna äta ostört någon annanstans. Kanske försökt att bära iväg med Ella, slänga in henne i bilens bagageutrymme och köra iväg.

Då hade det också smugit tanter runt fårhagarna i syfte att döda får och vi hade varit tvungna att sätta upp väldigt speciella stängsel för att hålla dem borta. Jag har inte klart för mig hur ett sådant stängsel skulle vara utformat men det hade nog varit dyrt.
Det hade också varit svårt att få dem att hålla sig borta från samhällena. Naturvårdsverket hade fått flytta många tanter.
Enligt paragraf 28 hade jag då också haft möjlighet att skjuta några skott i luften för att skrämma tanten. Hade hon inte brytt sig om varningarna utan fortsatt köra på hade hon riskerat att bli skjuten.

Jag är glad att inte tanter är som vargar. Men visst är det konstigt att vissa tycker det?

av /41 Kommentarer

Genetiker med egen agenda får styra vargpolitiken!

•

För en tid sedan fick jag en kopia av en artikel skriven av Laikre och Ryman m fl. publicerad i Conservation Biology,”Hunting Effects on Favourable Conservation Status of Highly Inbred Swedish Wolves”.
Artikeln visar tydligt hur genetiker driver sina personliga vargvänliga värderingar med genetik som täckmantel. De försöker inte ens dölja det!
De skriver,  “Our objective here is to assess if the Swedish wolf hunts in 2010 and 2011 were in line with national and international policy agreements.” Självklart kommer de också fram till den slutsats de eftersträvat. ”Hunting to reduce wolf numbers in Sweden is currently not in line with national and EU policy agreements (min understrykning) and will make genetically based FCS criteria less achievable for this species.”

Här har vi alltså en grupp genetiker som redan i den inledande sammanfattningen slår fast att Sveriges vargpolitik strider mot både svensk lag och EU:s direktiv! Det är anmärkningsvärt att dessa genetiker nu också anser sig vara juridiska experter! Inte undra på att Potocnik föreslår att just de skall granska Skandulvs rapporter! I sak finns det inget domstolsutslag som visar att de har rätt. Frågan om den svenska licensjakten har INTE varit föremål för prövning i vare sig nationell eller EU domstol. Det enda som finns är olika uppfattningar om hur direktivet skall tolkas. Inte ens EU kommissionen har valt att ta Sverige till domstol. Men dessa naturvetare, som mig veterligen inte har någon som helst juridisk kompetens, har nu lyckats få en naturvetenskaplig tidskrift att publicera sin lekmannatolkning av EU juridiken. Man häpnar.

Den som inget kan om den svenska vargstammen och regelverket som styr förvaltningen låter sig säkert luras av artikeln. Om vi bortser från deras juridiska tolkning och istället fokuserar på det naturvetenskapliga ser man hur de medvetet på ett synnerligen utstuderat sätt vilseleder läsaren. Det som Laikre och Ryman m fl ägnar sig åt är advokatyr. De redovisar enbart sådant som stöder deras tes, men undviker allt som talar emot.

I artikel skriver de att inavelsgraden INTE sjönk efter jakten! ”In spite of protecting the noninbred wolves (F=0) and focusing on the major part of the population that is inbred (F>0), the hunt did not reduce inbreeding levels in the population.” För att komma till den slutsatsen måste de plocka bort alla invandrare och deras avkommor i sina beräkningar och fokuserar enbart på effekterna på den del av stammen som är inavlad! Visserligen skriver de lite kryptiskt att den totala inavelsgraden faktiskt sjönk, men inte pga. jakten utan pga. av fredningen av de genetiskt värdefulla! Det senare var ju just syftet med jaktens inriktning, att genom fredning gynna de mest genetiskt värdefulla vargar och därmed sänka den genomsnittliga inavelsgraden! De inser själva att de är ute på nattgammal is och försöker rättfärdiga sina beräkningar genom att vilseleda läsaren igen!

It would be easy to reduce the mean level of inbreeding by just removing an even larger portion of the inbred wolves (in the most extreme case all the 195 wolves with F>0), but this would also result in a further reduction of the genetic base of the population, which is already very small. Notera att de alltså erkänner att jakt, inriktad på de mest inavlade vargarna, sänker inavelsgraden. Art- och habitat direktivet ställer INTE kravet att jakten skall syfta till att förbättra bevarandestatusen. Direktivet kräver att jakten inte försvårar målet om gynnsam bevarandestatus.

Laikre och Ryman inser som sagt att de är ute på nattgammal is och byter därför till sitt favoritämne, genetisk variation. De antyder att licensjakten lett till att den genetiska variationen har minskat ytterligare till följd av jakten. Något belägg för det har de inte alls, de gör bara ett teoretiskt antagande att det KAN vara så! Den sanna bilden är att den genetiska variationen ökat markant och fortsätter att öka, inte minska som de antyder. Sedan 80-talet och med de tre senaste invandrarna har den genetiska variationen ökat med 66 procent!

 

Utvecklingen av den ”verkliga” genetiska variationen i den Skandinaviska vargstammen.

Laikre och Ryman har stort inflytande på svensk rovdjurspolitik. Deras beräkningar av förlust av genetisk variation ligger till grund för Naturvårdsverkets förslag till referensvärde (gybs) för varg. Deras underlag har kraftigt ifrågasatts av mig, men framför allt av genetik professor Dag Lindgren. Laikre och Rymans beräkningar bygger inte på data från den Skandinaviska stammen utan på en påhittad stam. Trots att det nu är ett halvår sedan deras ”bluff” avslöjades har inget hänt. Naturvårdsverket fortsätter att hävda att det krävs 380 vargar och 7 genetiskt effektiva invandrare per 10 års period för att nå gybs. Kanske finns förklaringen i att Naturvårdsverket inte vill ha något annat underlag. De har ju finansierat artikeln i Conservation Biology!

EU kommissionen har antagit riktlinjer för förvaltningen av stora rovdjur i Sverige. Av dem framgår tydligt att beräkningar av minsta livskraftiga population kan utgöra grunden för beräkning av gynnsam bevarandestatus. Vi vet nu att MVP är 100 vargar. I riktlinjerna fastställs också vilket genetiskt utbyte som behövs mellan delpopulationer för att uppfylla direktivets minimikrav. Riktlinjerna säger att EN invandrare per generation (5 år) är tillräckligt. Men Sverige, lett av Naturvårdsverkets tjänstemän, låter istället ett par genetiker med egen agenda sätta mycket högre, orealistiska krav. Målet är att till varje pris förhindra det som är riksdagen beslutat om, en liten men frisk vargstam!

Laikre och Ryman kritiserar i artikeln licensjakternas utformning för att den inte inriktades mot de mest inavlade vargarna. När Naturvårdsverket 2013 beslutade om exakt en sådan selektiv jakt var de plötsligt kritiska mot den också trots att de själva argumenterat för den jakten i Conservation biology! Det enda argument de egentligen har kvar är att någon värdefull genvariant kan gå förlorad! Men även det är nonsens eftersom vargpolitikens mål också är att garantera genetiskt inflöde. Om deras beräkningar hade varit riktiga borde den genetiska variationen ha minskat inte ökat med 66 %!

Laikres och Rymans ”lobbying” för vad som skall krävas för att uppfylla gynnsam bevarandestatus riskerar att avgöra jaktens och andra brukarintressens framtid. De vill ha minst 2000 vargar i Sverige. Hur det påverkar människors näringsverksamhet, livskvalité och minskar den biologiska mångfalden som färre betande djur leder till bryr de sig inte om. De har ju ett större och långt mycket viktigare mål. Vargen är lösningen på klimathotet! Om det inte vore för det allvarliga i att de faktiskt får gehör får sina idéer skulle de passa bättre på scen på Norra Brunn. Publiken skulle vika sig av skratt åt stolligheterna.

av /88 Kommentarer

Vad vill vi ha, legal eller illegal vargförvaltning?

, •

För drygt 10 år sedan hörde jag Lugi Boitani, internationellt erkänd vargforskare, lansera vargförvaltning ”The Italian way”. Han sa det på ett vargseminarium på Kungliga vetenskapsakademin, jag har skrivit om det tidigare. Alla som var med log lite överseende, italienare är ju som de är! Jag minns väl att han sa, ”ni i Nordeuropa är vana att slaviskt följa lagar och regler, inte minst EU:s direktiv. Vi i Sydeuropa ser EU direktiv mera som en rekommendation.”

Något år senare träffade jag en högt uppsatt politisk tjänsteman. Denna sa, varför skjuter ni inte vargarna själva, så att vi politiker slipper ta en massa obekväma beslut? Det sades inför en stor grupp människor som lever med de negativa effekterna av vargförekomst.

I Bryssel, för en månad sedan, hamnade jag i diskussion med en inflytelserik vargforskare som utan tvekan tillhör den mest extrema på bevarandesidan. Han menade bl a att rennäringen och löshundsjakten kunde förbjudas eftersom en stor vargstam är viktigare. Han tyckte dessutom att EU kommissionen inte skulle visa någon som helst flexibilitet i tolkningen av direktivet. Men det mest intressanta var att han var fullständigt emot legal vargjakt, men accepterade illegal!

Jag frågade honom hur han tänkt förhindra att ”för många” vargar skjuts illegalt. Lösningen, enlig honom, var att ”öka bevakningen om folk skjuter för många illegalt, så gör de i Italien”! Jag blev riktigt förbannad.

– Så du menar alltså att enskilda människor skall riskera att åka fast för tjuvjakt och riskera sin framtid, enbart för att politiker inte vill ta obekväma beslut och för sådan som du inte gillar jakt? Ja, svarade han!

Det synsättet är cyniskt och fullständigt ovärdigt ett rättssamhälle! Men det är dit vi är på väg. Finland verkar redan ha hamnat där. Preliminära bedömningar visar att vargstammen har minskat från 350 vargar till ca 120 på tre år. Någon annan förklaring än illegal jakt finns knappast. Samma dag som jag var i Bryssel uppdagades det att 20 man i en mindre by i västra Finland skjutit minst tre vargar illegalt. En av de misstänkta tog någon vecka senare sitt eget liv. Det är den yttersta konsekvensen av att ”The Italian way” möter nordeuropeisk myndighetsutövning.

Illegal jakt är i grunden fel och bryter mot allt Svenska Jägareförbundet och svensk viltförvaltning står för. Men ändå går utvecklingen år det hållet. Förklaringen är lika enkel som självklar. När enskildas och gruppers rättsuppfattning inte överensstämmer med de beslut som tas väljer man sin egen väg. Inte märkligare än att alkoholpolitiken anpassats för att minska spritsmugglingen. Om den enskilde kan köpa mycket billigare sprit i grannens garage än på systembolaget eller om grannen skjuter en varg och vi tycker att de är för många, så är vi nöjda. Trots att vi vet att det inte är lagligt. Först när grannen säljer sprit till minderåriga eller använder gift som riskerar att döda våra hundar är man beredd att anmäla det.

Det kan verka obegripligt att de mest extrema på bevarandesidans också föredrar illegal jakt framför legal förvaltning. Men efter flera samtal med sådana människor förstår jag varför. Det finns två förklaringar. Politiker gillar inte att ta beslut i kontroversiella frågor hur väl motiverat det än är, om det inte är självklart vad majoriteten tycker. De vet inte om de vinner några röster på det. I grunden samma motiv driver EU kommissionen, men de är istället rädda att den svenska förvaltningsmodellen skall få spridning till andra länder.

Den andra förklaringen är att bevarandeintresset drivs av ideologisk övertygelse. Alla som följer debatten kan tydligt se hur deras argumentation inte handlar om vargpopulationen utan om den enskilda vargens öde. Djurrättsrörelsens idéer om djurens rättigheter får allt större inflytande på t ex Naturskyddsföreningen ställningstaganden. Uttalanden som att ”vargen var här först” eller ”naturen klara sig bättre utan människor” visar tydligt var de står. Legal jakt på varg blir mot den bakgrunden något man är beredd att stoppa med alla till buds stående medel. Vissa har t o m sagt att de vill agera som levande sköldar och kasta sig mellan vargen och jägaren. Målet är inte att rädda vargen, utan att komma åt jägaren! Legal jakt strider nämligen mot deras eko-fascistiska ideologi. Illegal jakt däremot är inte sanktionerad av staten. När vargen är totalt fredad har de nått sitt mål! Ingen människa kan då ”nöjesjaga” varg med samhällets goda minne.

Den som inte håller med, kan ju fundera på följande. Forskningen har visat att det dödas ett inte obetydligt antal stora rovdjurs i Sverige. Vållar det en stor ideologisk debatt? Står intressegrupper mot varandra i den frågan? Nej, alla är eniga om att det är fel. Den legala vargjakten däremot har ökat polariseringen till nivåer som ingen hade kunnat förställa sig för några år sedan. Vi jägare har fått ta emot hot, trakasserier och nedlåtande tillmälen som saknar motstycke i debatten. Näthatet mot kvinnor torde inte ens kunna mäta sig med det som vi får jägare får utstå i vargdebatten. 

Finns det någon lösning? Jag vet uppriktigt sagt inte. Så länge bevarandesidan drivs av ekosofins och djurrättsrörelsernas idéer kommer vi aldrig att få acceptans för legal vargjakt i den gruppen. Det som krävs är modiga politiker som vågar stå emot krafter som försöker förvandla landsbygden till ett ”Edens lustgård” för storstadsbornas sommar- eller helgutflykter. Vargstammen måste regleras med legala metoder, inte snart utan nu!

av /117 Kommentarer