Foto: Madeleine Lewander.

 

Nu är jag ute på hal is. Jag ska försöka skriva om något som är både känsligt och svårt – men alltför viktigt för att vara tyst om.
#metoo.

Låt mig börja med att avgränsa området. Jag tänker inte skriva om våldtäkter och andra saker som är brottsliga. Då rör det sig om brott och dessa ska inte förekomma i samhället. De som utför sådana handlingar ska åtalas och fällas i domstol. PUNKT!
Det jag tänker försöka mig på är att skriva om de till synes oförargliga karlakarlarnas förminskande, de ibland omedvetna orden, de ibland utstuderade orden, de taffliga tafsandena, de insinuerande handlingarna och allt annat som förminskar och kränker kvinnor.

 

Det här med #metoo är inte ett samhällsproblem. Det är större än så.
Handlingarna finns överallt – över hela jordklotet. Vittnesmålen visar med mer än önskvärd tydlighet att ”vi män” kränker kvinnor väldigt ofta. Och de flesta av oss män borde ta sig en rejäl funderare över hur vi beter oss.
Nu är det säkert någon som hävdar att det även finns kvinnor som också kränker män och andra kvinnor. Visst är det så. Men – ärligt talat – är inte mängden vittnesmål av mäns agerande så tydliga att vi kan skippa den diskussionen?

Varför skriver jag om detta? Jo, för att detta finns överallt – i nästan alla sammanhang där män möter kvinnor förekommer beteenden och ord som sårar och kränker. Så också inom vårt område – jakten. Det finns på skjutbanor, i jaktlag, i föreningar. Det finns nära och runt oss.
Svenska Jägareförbundet är säkert inte bättre eller sämre än någon annan förening. Vi har en stor manlig dominans bland jaktutövarna och medlemmarna. Kvinnorna ökar i antal. Det finns idag cirka 18 000 kvinnor som betalar statligt jaktkort (dvs. cirka 7 procent av det totala antalet jägare).
Helt naturligt finns därför en manlig jargong, ett manligt språk och en grabbig stämning och kultur i jakten – inte överallt och inte hela tiden. Men det finns.

 

I Svenska Jägareförbundet har vi flertal tillfällen diskuterat och tydliggjort vad förbundet står för. Vi har noll tolerans mot kränkande särbehandling och trakasserier. Och vid några tillfällen har organisationen också agerat tydligt, när någon har gått över gränsen.
Vid årsstämman i juni tog förbundet därför ett mer formellt beslut om att organisationen inte accepterar några former av kränkningar eller trakasserier – och att vi ska jobba aktivt för att få bort allt sådant.
Som en konsekvens av detta beslut finns det ett mål i verksamhetsplanen för 2018 som innebär att alla länsföreningar och förbundet ska ha en handlingsplan mot kränkande särbehandling och diskriminering implementerad under 2018.
Jag skulle säga att vi är på bollen – men har en bit kvar till målet. Organisationen ska dock inte vänta på att någon handlingsplan blir färdig, utan den ska börja agera direkt!

 

Jag vill hävda att jakten har blivit bättre, roligare och trevligare i takt med att fler kvinnor börjat jaga.
Därför jag skulle vilja börja med en uppmaning till alla män. Läs noga. För uppmaningen är inte så krävande.
”Vi män ska bete oss som vettiga och sunda människor, som vill våra medmänniskor väl”.
Klarar du av det? Klarar jag? Det är klart vi gör. Kravet är så lågt satt att det blir löjligt att skriva det.

Bara för att en kvinna är med i jakten ska hon inte ses som ett raggningsobjekt, en trofé eller någon som ska behandlas annorlunda. Och hennes kropp är hennes. Inte något vi män ska ha åsikter om. Hon är en jägare och ska behandlas som sådan – inte mindre, inte mer.
Därtill måste vi män ha civilkurage och mod att säga ifrån om någon jaktkamrat går över gränsen. Det – om något – är vårt medmänskliga och manliga ansvar. Vi ska inte fnissa i bakgrunden, skratta, titta ned i golvet eller ursäkta dumheter. Vi ska säga ifrån.

Någon vill kanske hävda att vi män inte alltid är medvetna om att vissa skämt eller ord kan såra. Men ärligt talat. Att män inte tänker – är inget försvar. Det är säkerligen en förklaring till varför en del saker uppkommer. Men det blir ju bara ännu mer tragiskt om vi män är så korkade att vi inte förstår vad vi gör. Då måste vi verkligen skärpa till oss.

 

Låt oss från och med nu säga ifrån, och hjälpas åt att stoppa dumma skämt, förringande kommenterar och allt annat agerande som förminskar eller kränker kvinnor.
Varför inte börja med att prata med kvinnor i din närhet? Fråga hur de upplever situationen. Lär dig se de tecken som sårar och kränker. Bli bättre på att förstå vad du själv sänder för signaler (medvetna och omedvetna).
Men viktigast är nog att våga agera när du ser sådant som gör att #metoo över huvud taget existerar.
Detta är det första steget som vi män måste ta för att kunna se oss själva i spegeln – utan att skämmas.

 

PS. Denna text är en summering av vad jag (Magnus Rydholm) och generalsekreterare Bo Sköld står för när det gäller sexuella trakasserier och #metoo. Vi har diskuterat frågan ett antal gånger och vi har skrivit texten ihop.

 

 

Två nästan identiska händelser, men med olika djur, gav helt olika reaktioner hos allmänheten. Foto Mostphotos

Ni har säkert läst om björnjakten där två unga jägare i Hälsingland skadsköt en björn som sedan anföll jägarna. Jägarna blev bitna, men björnen kunde avlivas.
Historien började med en artikel i jaktpressen, som spred sig sedan till HelaHälsningland och vidare till bland annat Aftonbladet. Och jägarna fick därefter en obehaglig överraskning i hur allmänheten behandlade dem. Hot och hårda ord är bara förnamnet.
Dessa två unga jägare fick uppleva något som var både farligt och relativt ovanligt. Eftersom händelsen innehåller nästan alla ingredienser som journalister går igång på får sådana nyheter utrymme i media.  Men vad är det som gör vissa händelser till nyheter?

Inom journalistiken nyhetsvärderar man. De finns ett antal modeller men de ser ut ungefär så här.
• Är händelsen oväntad och dramatisk?
• Finns det närhet (dvs. är detta något som kan hända vem som helst). Eller finns det fysisk närhet (dvs hände den nära dig)?
• Innehåller händelsen starka känslor?
• Är den ovanlig eller överraskande?
• Involverar den många människor?
• Innehåller den kända personer?
• Finns det bildmaterial?

I modeller för nyhetsvärdering finns också ofta identifikation med. Att man kan identifiera och känna med de människor som drabbas. Ifall någon dristar sig till att läsa kommentarerna på Aftonbladets Facebooksida om björnhändelsen ser man att majoriteten identifierar sig med björnen. Man upplever att björnen är den drabbade. Läsarna har alltså lättare att identifiera sig med den – än jägarna. Detta är synnerligen intressant.
Där har ni något att fundera på.
Några dagar senare inträffade en liknande händelse i Örebro län, fast med vildsvin. Jägare skadades vid eftersök av anfallande vildsvin.  Kommentarerna på Aftonbladets Facebooksida blev helt annorlunda.
Fundera lite på varför det blev så. Jag återkommer till detta.

Har vi något att lära av björnhändelsen?
Ja, mycket. Detta är ingen enskild händelse. Via sociala medier trakasseras människor dagligen. Jägarna har bland annat sett det vid vargjakt, Räv-SM och många andra tillfällen. Även bilder som ser oförargliga ut kan locka fram det sämsta i människor och skapa ett drev.
Jag sitter och funderar på om vi kan fortsätta att vara lika öppna och naiva med hur vi beskriver jakten? Jag skulle vilja svara ja. Men jag är tveksam. Självklart ska inte en aktiv grupp på nätet få avgöra hur vi jagar eller hur vi visar upp jakten, det är inte så jag menar.

I vår strävan efter uppmärksamhet och bekräftelse behöver vi stanna upp och tänka efter (de allra flesta inläggen på sociala medier handlar nämligen om det).
Jakten väcker starka känslor hos en del människor. Vi måste förhålla oss till det och agera smartare. Konflikt leder sällan framåt. Vi måste bli bättre på att förklara vad vi gör och varför.
När det gäller vildsvin vet nog nästan alla i samhället att dessa djur behöver jagas. Det finns således en bred förståelse till att jakt behövs. Troligen är det en av de viktigaste anledningarna till att läsarna reagerade på helt skilda sätt. Kännedomen om björnar och anledningen till att dessa jagas är inte lika känd – och kanske mer ifrågasatt? Kanske gör människorna skillnad på djur och djur? Hur som helst är detta något vi jägare måste beakta.

Ett sätt att hantera media är att utgå ifrån att reportern inte vet någonting. Vi utgår alltför ofta att allmänheten vet och förstår. Men så är det inte.
Vi behöver ge allmänheten en bild som de kan förstå, relatera till  och acceptera. Det handlar om att vinna allmänhetens förtroende, förståelse och acceptans. Och det gör vi inte med att väcka ifrågasättande eller avsky.
Vi behöver alltid ha en bra förklaring till varför vi jagar och visa jakten på ett sätt som de förstår. Missar vi den detaljen får vi bara ifrågasättanden.

Naturligtvis ska vi inte låta oss tystas. Vi behöver bara visa jakten bättre och mer förklarande. Och samtidigt ha modet säga till våra jaktkamrater när de visar upp en felaktig bild av jakten. Det är inte okej att ett fåtal jägare förstör för oss andra. Och då måste vi våga säga ifrån.

Här är några av mina tips till de jägare som blir föremål för pressens intresse.
• Vill jag göra en intervju? Det finns inga som helst krav på att du måste det? Du kan också be någon annan berätta din historia. Någon som är sansad och som inte blir föremål för en hatkampanj – eftersom det inte denna som varit med. Kanske ska du be en jaktvårdskonsulent i Svenska Jägareförbundet att hjälpa dig? Vi finns till för medlemmarna.
• Kräv att få vara anonym.
• Fundera över vilken roll du kommer få i artikeln? Det finns egentligen bara tre roller du kan få. Experten, den som kan något om konsekvenserna, fakta eller något annat. Medmänniskan, den som såg händelsen eller blir drabbad av händelsen. Boven, den som gjort något fel.
• Begär tid att tänka igenom vad du ska säga. Och prata gärna med någon klok person i din omgivning så att du får feedback på ditt budskap. Använd gärna Svenska Jägareförbundets personal som är duktiga och vana att hantera pressen och har mycket fakta och statistik att tillgå.
• Undvik kraftuttryck och värdeladdade ord. Visa respekt mot djuret och naturen. Var ödmjuk och visa hög etik.
• Utgå alltid ifrån att du ska förklara händelsen för ett barn. Förklara så noggrant så att du säkerställer att lyssnaren förstår? När en jägare exempelvis säger: plantering. Då förstår alla som varit ute i skogen att det är tätt och oftast mycket begränsad sikt, samt att ett djur kan dyka upp på någon meters avstånd. Men tänk efter. Förstår alla i samhället det? Undvik eller förklara de jägarspecifika orden (exempelvis: ståndskall, kulfång, lungskott med mera). Ställ motfrågor så du får bekräftat att journalisten förstår.
• Begär att du ska få läsa igenom dina citat.

Vi lever i en ny tid. Och det kräver nya metoder för att få acceptans och förtroende.

Jag klarar inte av att se djur lida.  Har till och med svårt att höra talas om det. Det hänger ihop med att jag är jägare. I jakten ska djur inte behöva lida. Det är också en av anledningarna till att jag jagar.

Jägarna är några av alla dem som lyckas stå kvar med båda fötterna på jorden. För vår del förmodligen tack vare just jakten. Foto: Johanna Thörnqvist

 

Vi människor behöver äta kött. Vi måste ha vitamin B12 för att överleva och järn, framför allt så kallat hemjärn, båda finns naturligt i enbart animaliska produkter. Den som väljer bort animaliska produkter är i stort sett hänvisad till kosttillskott. Tanken att hela mänskligheten skulle leva på kemiskt processade tillskott, som vissa icke köttätare för fram, är enbart larvig.

Jakten har blivit alltmer viktig i mitt liv och påverkar hela min uppfattning om vår roll i naturen. Jag ömmar också för de småskaliga lantbruken med djuruppfödningar där djuren har ett bra liv och där slakten kan ske utan stress och onödigt lidande.
Det låter kanske präktigt men det är exakt det jag tror på.
En annan mörkare sida av hur vi behandlar våra vilda djur är läsningen av Lars-Henrik Anderssons genomarbetade och utmärkta reportageserie om den stora jakthärvan i Norrbotten. En total motsats. Innehållet smärtar, inte bara psykiskt utan även fysiskt, det gör ont i kroppen att läsa om de vedervärdiga plågor människor utsatt djuren för innan de dog.
Man plågar inte ett djur. Beteendet är ont, svart, udda och extremt.

Generalisera aldrig svenska jägare på det sättet!

Avlivning av ett djur ska ske utan onödigt lidande, det ska helst inte ha märkt något alls när döden inträffar. Det ska också finnas en respekt och en mening med att ett djur dör.
Jägare vill ha balans i naturen och minimalt lidande. Vi vill inte se djur bli sjuka eller svälta ihjäl.

Minimalt lidande. Lägg märke till just de orden. Det är ofta ord som över huvud taget försvinner lätt i dagens allt mer polariserade människors sätt att tänka. Åtminstone när det gäller att kritisera jakt. För vad återstår, vad gäller djurs lidande, utan jakt? Ett djur som dör för ett skott lider mindre än ett djur som dör av  exempelvis svält eller sjukdom.
Det är inte så lätt att upprätthålla balansen vi jägare så hett vurmar för. Men vi gör så gott vi kan.
Det springer 100 000 vildsvin färre per år på vägarna och på böndernas grödor. Nästan lika många älgar. Det gör vi bland annat för att försöka upprätthålla balansen. Det räcker inte. Men vi försöker. Och vi äter världens mest hälsosamma kött.

Men satan i gatan vad mycket skit vi får emellanåt.
Jag vet varför.
För vi jägare står mittemellan de polariserade gaphalsarna som alla saknar grund för att det liv de kräver att just du ska leva, håller i slutändan.

Men satan i gatan vad mycket skit vi får emellanåt.
Jag vet varför.
För vi jägare står mittemellan de polariserade gaphalsarna som alla saknar grund för att det liv de kräver att just du ska leva, håller i slutändan.
Många ”mittemellanmänniskor” är just jägare. Vi är några av alla dem som lyckas stå kvar med båda fötterna på jorden. För vår del förmodligen tack vare just jakten.
Vi är en del av naturen och vi ser vår del i det hela, sammanhangen där också människan är med på ett balanserat sätt.
Därför är mittemellan i det här fallet bra.

Att välja bort kött ställer inte per automatik en person högst upp på vare sig moral- eller miljömedvetenhetstrappan. Det kan i många fall vara precis tvärtom. För att odla fram mycket av det köttvägrarna vill äta krävs exempelvis att någon annan har djur, tänker på gödsel.

Det riktigt otäcka med de här extrem-polariserade sidorna är att de, medvetet eller omedvetet, drar med sig mittemellan-folket i en vandring käpprätt åt helsike.

En av de polariserade sidorna, de jaktsaboterande veganerna, är vridna så hårt som det bara går och lite till.
De hycklar redan från början genom att äga husdjur, (deras numera döda filosofer hade vänt sig i sina gravar om de hade vetat detta).
De låter dessutom sina husdjur som är beroende av kött för att må bra äta enbart veganmat (sanningen är att både hundar och katter behöver äta kött).
För de ger dem väl inte kött? Då är hyckleriet fulländat.

Att lägga all sin tilltro till att någon annan kemiskt ska processa fram livsviktiga näringsämnen åt dem är deras enda sätt att överleva.
De hade aldrig överlevt själva i naturen. De hade aldrig ens funnits till om deras tidigare släktingar inte ätit kött.

De saknar insikt och långsiktighet. Och vill tvinga alla oss andra att bli likadana, lagligt eller olagligt, demokratiskt eller odemokratiskt, med våld eller hot, det spelar ingen roll.
De tycker sig ha ensamrätt på sanningen och vill tvinga alla med sig. Utför.
Hit hör även de som tror att allt ska sköta sig själv, utan någon som helst inblandning av människan. En ren utopi, ett fantasifoster som så väl speglar hur allt fler delar av mänskligheten ser på sig själva.

En annan tyvärr stor skara drar också glatt med oss alla mot en total katastrof genom att tveklöst fortsätta köpa låt-oss-alla-dö-kött, alltså antibiotikaspäckat importerat kött, ofta från djur som plågats hela livet.
Även den här sidan drar med sig alla i graven till slut, varenda en, veganer, jägare, kungen och till och med statsministern riskerar att ryka med. Resistenta bakterier angriper urskillningslöst. Även vi som försökt undvika det farliga, plågade antibiotikaköttet kan drabbas av de allt snabbare växande stammarna av resistenta bakterier.

Extremerna är svarta hål i yttersta ytterkanterna.
Jägarna håller avståndet från dem. Vi vet bättre, tror på naturens överlevnad och en balans där vi människor självklart ingår som en del och tar lagom plats.

Lär känna dina begränsningar på skjutbanan. Här provsiktning på vildsvinsfigur. Foto Leif Nilsson

 

Under våren och sommaren har jag varit oftare på skjutbanan än tidigare år. Inte bara för att det är roligt. Inte bara för att få träffa andra jägare. Utan mest för att det är viktigt.
Jag vet många omdömesfulla jägare som bara avlossar ett skott när de vet att situationen inte är svårare än att de klarar av att fälla djuret. Tyvärr gör inte alla jägare det.

Det finns bara ett sätt att lära sig hur bra man är på att hantera geväret – genom att använda det.
För det är på skjutbanan när du i många olika situationer tränar skytte som du lär dig dina begränsningar.
Personligen vet jag att min gräns på frihandsskytte mot exempelvis ett stillastående rådjur med kula ligger på 50 meter. Blir det 60 meter så träffar jag nästan alltid tillräckligt bra. Men ”nästan alltid” är inte gott nog, för det innebär att jag emellanåt får en skadskjutning.
Har jag däremot möjlighet att använda någon form av stöd ökar min räckvidd. Använder jag skjutkäpp blir det 70 meter, jakttorn 100 meter.

En kollega berättade att han aldrig skjuter på löpande vilt på längre avstånd än 35 meter. Och där ligger nog min gräns också.
Tyvärr härskar det bland en del jägare ett machoideal. De skulle aldrig någonsin erkänna att de hade avståndsgräns på 35 meter på rörligt mål. Jag behöver nog inte skriva något vad jag tycker om det idealet. Jag tycker tvärtom att erkänna sina gränser visar att du är ansvarstagande.
Låt mig därför upprepa att det är på skjutbanan du ska lära dig dina begränsningar och öka din skjutskicklighet.
Och med det sagt vill jag lyfta och berömma alla duktiga instruktörer och skjutledare. Över hela landet finns det många frivilliga och ideellt arbetande personer som möjliggör att jag kan åka ner och träna såväl hagel som kula. De fixar och fuxar. De klipper gräs och ordnar.
Vi ska vara rädd om dessa eldsjälar och inte ta dem för givet. Utan dem skulle förutsättningarna till övningsskytte vara mycket sämre. De är värda all vår uppskattning. Varför inte visa vår uppskattning nästa gång på skjutbanan?

Hur som helst. I Norge gjorde man för några år sedan en undersökning om skadskjutningar och övningsskytte. Och man hittade en tydlig gräns.
De jägare som skjutit 100 övningsskott – oavsett vilken kaliber eller vapen – skadsköt mycket mer sällan. Och då berörde träningen inte ens om du träffat eller inte. Det var övningen som troligen medförde att de bättre kände till sin skytteförmåga och anpassade avstånd och situationer efter detta.
Den som vet med sig att de avlossar färre träningsskott än 100 stycken bör därför ta sig en funderare om de tränar tillräckligt.

Men hur mycket skyttetränar jägarna? Det finns faktiskt en stor jaktkortslösarundersökning som avslöjar en hel del fakta i ämnet. Sveriges Lantbruksuniversitet har gjort undersökningen och Fredrik Widemo berättade lite om resultaten på förbundets årsstämma.
• 92 procent av de svarande hade jagat senaste året.
• 95 procent hade bedrivit någon form av träningsskytte.
• Två tredjedelar hade någon form av skyttekrav för att få delta i jakten (exempelvis älgdekalen).
• 83 procent av de svarade var också positiva till någon form av obligatoriskt övningsskytte.
• Jägarna hade i genomsnitt tränat fyra gånger med kula och skjutit sammanlagt 50 skott. Motsvarande siffra för hagel är två gånger och 40 skott.

Den som vill vara elaka mot jägare och hävda att vi inte tränar med våra vapen har helt fel. Men det finns naturligtvis en stor förbättringspotential. Många jägare skulle helt enkelt behöva träna mer. Inte bara för att förbättra sitt skytte – utan mest för att bli bättre på att känna till sina begränsningar och genom detta minska skadskjutningarna.

Om du känner på dig att du inte tränar tillräckligt mycket kan du sätta upp ett eget träningsmål. Och första etappen bör nog vara minst 100 träningsskott per år.
För det är genom att vi tar ansvar för etiken och skjutskickligheten som vi undviker att staten blandar sig i frågorna och sätter krav på oss. Låt oss istället själva behålla initiativet om skyttet genom att ta ansvaret.
Bara den detaljen kan vara värd att tänka på.

 

Många djur plågas svårt i vår omvärld, det är vidrigt och avskyvärt. Men istället för att koncentrera sig på djurplågeriet slösar människor som anser sig värna djur dyrbar energi på ett ändlöst hackande på svenska laglydiga jägare och våra hundar.

Flicka med labrador under jakt.

Varför fortsätter djurrättsaktivister att lägga massor av energi på att hacka på jägare istället för att lägga mer energi på djurplågeri? Foto: Madeleine Lewander

Jag äter kött som de flesta av oss gör. Men tar fullt ansvar för mitt köttätande. Jag är jägare och vet att djuret, vars kött jag äter, inte har lidit. Jag är fysiskt med i proceduren hela vägen.
Det är att ta ett större ansvar än den som köper sitt kött på Ica från djur som någon annan har dödat.
Jakten är inte helt fläckfri. Det händer att djur skadskjuts vilket är varje jägares mardröm. Den som tar lätt på en skadskjutning ska inte kalla sig jägare.

Att skadskjuta är illa. Men vid jakt finns alltid någon som direkt efteråt strävar efter att förkorta lidandet så snabbt som möjligt. Det är ett kall, djupt inbäddat sedan tusentals generationer i oss människor och förstås även jägare. Vi vill inte se djur lida.
För en jägare är det extra viktigt, ansvaret vilar tungt som en osynlig kroppsstrumpa som aldrig tas av.

Hos många av oss är denna empati så tydlig att vi över huvud taget inte kan uthärda synen av, eller knappt vetskapen om, att ett djur lider.
Det handlar om kärleken till naturen som jägare är så nära och som vi också är en del av.
Djur ska behandlas väl och med respekt.
Vi dödar inte lättvindigt en spindel, varför skulle vi göra det? Vi trängs i sängen med våra hundar, räddar älgar ur isvakar och fodrar svältande rådjur på senvintern.
Våra hjärtan puffar ångmoln när vi ser vårens första tofsvipor, lekande, grymtande vildsvinskultingar eller betande rådjur i tufsig övergång till sommarpäls.

Och det mest påfallande beviset för denna empati är förstås eftersöksjägarna som alla drar nytta av, framför allt de vilda djuren.
Närmare 50 000 gånger om året drar eftersöksekipagen ut i ur och skur, på helger, julafton, midsommarafton, i snö, minusgrader, mitt i natten, i tät trafik.
Eftersöksjägaren ger sig ut när som helst.
För att ett djur lider.
Meditera lite över det ikväll, alla köttätande jaktmotståndare inkluderat jakthatande låtsasveganer som glatt petar i sina hundar och katter köttprodukter som de låtit någon annan döda.
Även ni kan köra på, skada, döda och lemlästa djur på våra vägar.
Då duger jägarna.

Eftersöksjägaren ger sig ut när som helst.
För att ett djur lider.
Meditera lite över det ikväll, alla köttätande jaktmotståndare…

Min poäng är också att många djurrättsaktivister prioriterar fel. Det är inte oss jägare de ska lägga sin energi på. Visst, det finns jägare som är idioter, men som grupp värnar vi samma saker.
Upprepar här, vi vill inte se djur lida.
Varför slösar djurrättare sådan enorm energi på oss jägare? Varför lägger de inte istället ner mer tid på systematiskt djurplågeri med stressade djur i djurfabriker och långa transporter? Eller hundar som hetsas mot varandra? Djur som plågas, misshandlas och far illa på riktigt?
Eller på varukedjor och konsumenter som envisas med att fortsätta köpa utländskt kött?

Varför i hela friden anklagar de istället mig för att plåga mina hundar och vilda djur, år efter år? Jag som tar fullt ansvar för mitt köttätande. Jag som slåss om täcket med ett gäng hundar varje natt och som sysselsätter dem med det bästa du kan ge en hund, nämligen jakt.

Ordet jakt verkar skapa tunnelseende hos vissa.

En hund älskar att jaga, för oss med jakthundar är det självklart. Den, liksom vi människor, har jakten djupt rotad i generna. Hunden har heller inte drabbats av hjärnskrynklande filosofiska floskler som den försöker slå andra hundar i huvudet med. Den bara jagar.

Djurplågeri i alla dess former är förkastligt! Men sluta jaga laglydiga jägare, det är bara slöseri med tid.
Det finns avarter bland oss också men jag lovar, vi jägare tycker att de är lika vidriga.
Jägare tycker om djur. Koncentrera er på dem som inte gör det.


Exempel på full koncentration under jakt. Hundar älskar att jaga.

En privatperson har donerat 100 000 kr i belöning till den som lämnar uppgifter om tjuvjakt på varg, björn, lo eller järv, någonstans i Sverige, som leder fram till fällande dom. Rovdjursföreningen hanterar satsningen. Det är ett bra initiativ för att få bukt med denna brottslighet, även om den omfattar enbart rovdjur! Men kommentarerna på inlägget om detta på Rovdjursföreningens Facebooksida spårar ur.

Räv bajsar.

När det gäller spillningsinventeringar är de svenska jägarna proffs. Det är därför vår hjälp uppskattas och efterfrågas. Tjuvjakts-spaning är inte riktigt samma sak. Foto: Oscard Lindvall

 

I flera fall handlar det inte längre om några specifika gärningsmän som jagar illegalt utan här dras hela jägarkåren över en kam.
Det antyds också att jägarna medvetet låter bli att ”hitta” tjuvjägare.
”Jägareförbundet och dess medlemmar kan hitta massor av rovdjursspår, spillning etc, men att ingen kan hitta tjuvjägare.” skriver någon och jag har hört anklagelsen mot oss som grupp tidigare.

Vi jägare är bra, förbannat duktiga, framför allt i skogen, då är vi på mammas gata, så att säga.
När det gäller spillningsinventeringar är vi proffs. Det är därför vår hjälp uppskattas och efterfrågas.

Man kan kanske säga att tjuvjägare är stora skitar men där upphör likheten, i alla fall i min värld.
Jag är nämligen rätt säker på att beteendet hos en tjuvjägare och en bajskorv skiljer sig åt rätt markant. Men hade det inte gjort det, alltså om tjuvjägarna hade legat där i skogen alldeles stilla, uppdelade i spillningslika formationer, kanske 20 i en hög, då hade vi garanterat hittat väldigt många.
Troligen hade vi tagit varenda tjuvjägare i Sverige.
Rävar vill ju exempelvis gärna lämna sin spillning väldigt högt upp, på stubbar, stenar och dylikt. Hade en tjuvjägare betett sig så, kanske stått alldeles stilla på en stubbe i, låt säga en månad, ja då hade vi hittat personen i fråga med förbundna ögon. Så bra är vi på spillningsinventeringar.

Nu är det tyvärr inte så att tjuvjägare ligger i skogen i små högar och väntar på att bli hittade.
Jägarna avskyr tjuvjakt. Illegal jakt handlar nämligen om att någon raserar din viltförvaltning på din mark som du kanske arbetat hårt med för att gynna viltet och betalar dyra pengar för. Den illegala jakten kanske sker på ett för djuren mycket plågsamt sätt, kanske används felaktiga kalibrar, dåligt ljus från bil, skadskjutningar som ignoreras av människor som saknar empati. Det är vidrigheter ingen jägare vill kännas vid.

Tror ni att man håller käften om man upptäcker att någon jagat illegalt på ens mark? Självklart inte. Man blir ursinnig. Det är ett intrång, en kränkning, djurplågeri, en brottslig handling.
Och varför handlar det bara de stora rovdjuren? Varför är rovdjursvännerna bara rovdjursvänner? Varför bryr de sig inte om allt annat vilt, exempelvis klövviltet? Är det helt enkelt så att en varg är coolare att värna än ett rådjur eller än älg?
Illegal jakt är grym, oavsett vilket viltslag som drabbas.

Tror ni att man håller käften om man upptäcker att någon jagat illegalt på ens mark? Självklart inte. Man blir ursinnig. Det är ett intrång, en kränkning, djurplågeri, en brottslig handling.

Organisationen APU (Anti Poaching Unit) utger sig för att ”förebygga faunabrott, som illegal jakt på rovdjur och allt annat vilt”. Men även de struntar fullständigt i tjuvjägaren som skadskjuter den dräktiga dovhinden i huvudet med .22-long på 100 meter från bil mitt i natten. Eller över huvud taget den omfattande illegala jakten på klövvilt som också ökar.
Det handlar enbart om rovdjur, i stort sett bara varg, men även att leta åtelkameror och plocka skräp och att sätta dit jägare i största allmänhet.

Många djurrättsaktivister är egentligen inget annat än rena speciesister. Funderar, är det verkligen djuren man sätter främst då eller sitt eget ego?

När symposiet mot illegal jakt arrangerades förra året inbjöds flera djurrättsorganisationer. Men ingen kom. Några hade goda skäl men de flesta hade det inte.
Det tycks många jaktmotståndare ha glömt.
Därför är donationen och Rovdjursföreningens initiativ bra.

Jägareförbundet tar avstånd från allt vad illegal jakt heter. Illegal jakt raserar en god viltförvaltning. God viltförvaltning sker genom legal, genomtänkt jakt för att hålla viltstammarna i balans.
Men illegal jakt är svår att komma åt, ett grovt brott som kräver stora polisiära insatser och resurser. Illegal jakt är av ondo. Det hade varit bra om de som ägnar sig åt att döda djur illegalt pratade mer högt om att de ägnar sig åt denna brottslighet. Då hade det varit lättare att få tag i dem. Kanske nästan lika lätt som att hitta bajs i skogen.

Djurrättsaktivister och jaktsabotörer anfaller hänsynslöst enskilda jägare både på nätet och under praktisk jakt med hat och lagvidriga metoder. Det är förkastligt.
Men nu har debatten på sina ställen ballat ur fullständigt från båda håll.

Ingen vinner på att debatten skenar iväg i ett stort känslokaos baserat på hat. Foto: Madeleine Lewander

Vissa jaktförespråkare går ut i debatten och beter sig på ett sätt som är oacceptabelt. Hatet flödar åt båda håll och på sina ställen har alla sidor tappat greppet fullständigt.
Till alla er som låter saklösa hatkänslor och personangrepp mot jaktsabotörerna fullständigt ta över: SLUTA!!! Ni förstör för alla oss andra jägare! Det är inte okej att bete sig som ni gör!
När ni tungt faller ner på samma bottenlåga nivå som jaktsabotörerna och enbart låter svarta känslor styra gör ni alla jägare en otjänst. Hat hjälper ingen av oss!
Den som hatar vinner inget.
Så balla inte ur!!
Vi jägare måste hålla debatten saklig. Vi är de enda som gör det. Vi har fakta och vi har rätten! Vi står för jakten och är stolta! Vi har varandra, vår natur, vårt fantastiska intresse och naturligtvis våra underbara familjemedlemmar och bästa  jaktkompisar, alltså våra hundar, med oss hela vägen.
Jakten behövs! Det måste vi visa med fakta. Det är klart att det finns känslor med i bilden men låt dem inte ta över!

Mahatma Gandhi, förespråkare för ickevåldsprincipen sa:
“Öga för öga” gör hela världen blind.
Låt oss inte falla i den fällan utan  förbli dem vi är, laglydiga, naturälskande människor som älskar och värnar vilt och natur. Och argumenterar med fakta, sakligt och kontrollerat.

Ska jägare kunna visa upp sina jaktbyten i dagspressen?  Foto Magnus Rydholm

Ska jägare kunna visa upp sina jaktbyten i dagspressen? Foto Magnus Rydholm

Att vara ansvarig utgivare för en tidning innebär att man måste ta ställning i många olika svåra frågor. Detta är många gånger otacksamt. För oavsett vilket val du gör kommer det finnas människor som kritiserar ställningstagandet. Det finns ju alltid minst två sidor av samma mynt.
För några år sedan började vissa dagstidningar att gå med information om att de inte skulle publicera bilder där jägare poserar med sitt nedlagda byte. Denna typ av bilder benämns ofta som triumferande trofébilder. Ett foto som vissa tolkar som jägarens vinst över djuret, en segerbild där liv och död möts på ett osmakligt sätt.
Jag är den första personen att hålla att bilderna oftast är intetsägande, ibland oetiska, ibland groteska och oftast ganska fula.
Men är det orsak nog till att sluta att visa dem?

Att vara ansvarig utgivare innebär att stå upp för yttrande- och tryckfrihet. Det innebär också att visa upp en sann bild av det som sker i samhället. För att klara av uppdraget att skildra samtidens alla aspekter måste man beakta trender och skeenden i samhället som många andra missar. Det krävs också mod och integritet. Den ansvarige utgivaren har därför en av de allra viktigaste rollerna för att hålla demokratin levande. Genom att tänja och ligga på gränsen till det etiskt korrekta i sina publicistiska beslut försvarar utgivaren demokratin och yttrandefriheten. Och utgivaren gör detta genom att förklara, fördjupa, roa. Visa det stora, det lilla, det viktiga, det jobbiga och det perifera.
De triumferande jaktbilderna innehåller en djup och viktig aspekt som glömts bort i debatten. Många i Sverige – och även i andra länder – vet inte hur naturen fungerar. De förstår inte hur matproduktionen går till, varifrån köttet kommer och de förstår inte hur människan styr och påverkar allt i naturen – bara för att vi vill ha mat, kläder och material till möbler, energi, semesterresor med mera.
Urbaniseringen har gjort människan historielös avseende vår koppling till naturen. Alla människor behöver mat. Och vi påverkar genom våra val förutsättningarna för djur och natur – oavsett om vi är veganer eller köttätare.
De flesta människorna i Sverige lever långt ifrån och ser aldrig den bistra verkligheten. Vi behöver slakta djur, odla åkrar, hugga ner skog för att överleva. Även människan är dömd till att leva av naturen.
De flesta vet naturligtvis ungefär hur det fungerar, men alltför många vill inte se den bilden.
Att visa döda djur, att visa vad vi gör med naturen, att beskriva valmöjligheterna, att visa nyttan, att visa verkligheten – som den ser ut – är något som varje ansvarig utgivare måste göra om personen ska leva upp till rollen och ansvaret.

Är dessa bilder då triumferande? Är det en bild av människans seger över djuret? Nej. Jag har aldrig träffat en jägare som uttryckt sig så. Jag har däremot träffat en del andra människor som kan tolka bilden på det sättet. Men dessa har oftast ingen eller väldigt lite kunskap om hur människan brukar naturen. De kan oftast inget om jakt och ser inte sitt egen inverkan eller bruk av naturresurserna.
Min motfråga blir därför: Ska okunskap och ovana av att se döda djur styra ansvariga utgivares beslut om hur de ska visa verkligheten? Nej, definitivt inte.
Det är faktiskt en riktigt allvarlig devalvering av tidningarnas publicistiska roll och uppgift om man slutar att visa vissa bilder och förklara sambanden. Då växer okunskapen.
Detta är naturligtvis inte den ansvarige utgivarens vilja eller önskan. Men konsekvensen kan bli att viljan att tillfredsställa okunskapens okomplicerade och förenklade verklighetsbild leder till att tidningen förvränger sanningen. Vi skapar än oupplyst samhällsbild där känslor blir viktigare än fakta. Och tro mig, det är en farlig väg.

Sedan undrar jag varför tidningarna ens går ut med att de inte ska visa dessa bilder? Om den ansvarige utgivaren inte tycker frågan var en stor sak varför ens ta upp det till diskussion?
Svaret lämnar jag till därhän. Men jag är ganska säker på vad det beror på.

Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

För några år sedan kunde vi mötas av ganska osmakliga bilder på exempelvis Facebook. Vi jägare – jag skriver vi för jag var inget undantag – reflekterade inte över att bilderna som vi tyckte representerande jaktglädje, bra hundarbete, gedigen skytteträning och mycket annat tolkades på ett helt annat sätt av dem som inte kunde något om jakt.
Detta var en ögonöppnare för många av oss. De bilder som vi egentligen vill visa för våra jagande vänner, sände helt motsatta signaler till de som inte gör det.

Det intressanta är hur vi som kollektiv hanterade problemet. Svenska Jägareförbundet har arbetat mycket med etikfrågorna sedan dess. Och jägarna som grupp, har lyssnat, diskuterat och förändrat sig. Inte bara för att förbundet startade upp etikprojektet, utan också för att tiden var mogen. Vi tyckte att många bilder visade upp jakten på fel sätt.

Ni anar inte vilken häftig känsla som sprider sig i kroppen när jag, som har varit med på den resan, ser vilken oerhörd förändring man kan se på Facebook idag.

Bilderna är inte färre. De visar inte mindre av den jaktglädje och allting annat vi ville visa. Jag ser fler närbilder, nästan inget blod, kvistar som täcker ingångshål. Bilderna från slaktboden är numera sällsynta, vilket är bra. Djur är nämligen vackra och ståtliga i naturen, men inte så snygga när de är halvt avpälsade hängande i en slaktkrok.
Idag är bilderna på sociala medier finare, stämningsfulla och visar respekt för det nedlagda viltet. Och detta är kanske det viktigaste av allt. Att vi visar respekt mot djuren vi fäller.
Detta medför inte att vi döljer aspekter av jakten, utan istället visar upp jakten på ett mer verklighetstroget och respektfullt sätt.

Tack alla jägare för att ni visar respekt mot djuren. Tack för att ni tänker på etik. Tack för allt ert engagemang. Tack för att ni ger tips och hjälper varandra. Tack för att ni bjuder in nya jägare i gemenskapen. Tack för att ni säger ifrån när någon gör fel.

Det är vi tillsammans som formar allmänhetens syn på jakt. Och ni gör det riktigt bra.

Handlar utfodringsförbudet om allt vilt? Eller är det utfodring av vildsvin och hjortar som regeringen vill komma åt?

Handlar utfodringsförbudet om allt vilt? Eller är det utfodring av vildsvin och hjortar som regeringen vill komma åt?

Regeringens har nyligen lagt en proposition om utfodringsförbud. Tyvärr generar detta förslag mer frågor än svar – i alla fall i detta skede. Dels eftersom vi inte ännu sett det slutgiltiga förslaget, dels att det skapar oro.
Eftersom regeringen använder termen utfodring så är min tolkning att åtling inte omfattas över huvud taget.
Vad omfattas då av ett utfodringsförbud? Hur stora områden ska förbuden gälla för? Ska ett förbud gälla hela län, kommuner eller gårdar? Vilka djurarter vill man stoppa utfodring för och kommer åtgärderna och förbuden bara omfatta dessa?
Det förslag som skickades till Lagrådet innehåller inga detaljer i själva lagtexten. Och när man försöker bryta ned förslaget till praktiska åtgärder blir man vimmelkantig av alla frågor som dyker upp i huvudet.
Kan en saltsten anses vara utfodring? Är viltåkrar utfodring? Kan sparande av uppväxande aspar eller att odla majs i ett område med omfattande betesskador från vildsvin ses som utfodring?
Och det blir riktigt komplicerat om det anses vara utfordring om en lantbrukare inte kan eller hinner skörda en åker på grund av dåligt väder. Ytterligare en fråga är om man får utfodra tamdjur i en hage, om också vilt går dit och äter? Ifall detta inte blir tillåtet kommer stora delar av hästkollektivet få stora problem.
Dessa farhågor diskuteras nu livligt i olika sammanslutningar. Och det är självklart att många är oroliga och frågande.

Personligen tycker jag det är mycket olyckligt att regeringen väljer lagstiftning innan markägare sinsemellan – och tillsammans med jägarna – på allvar har jobbat med utfodringsproblematiken.  Varför skriver jag markägarna sinsemellan? Jo, för på vissa håll är frågan helt och hållet en markägarfråga.
Låt mig ta ett exempel: En markägare vill ha mycket vilt och grannen vill odla spannmål. Konflikten är uppenbar, men frågan handlar om olika markanvändande. Så länge dessa interna konflikter inom markägarkollektivet finns kvar kan man inte lägga all skuld på jägarna eller utfodringen.
Nu försöker regeringen att angripa mycket lokala problem från ett nationellt och regionalt perspektiv. Är det någon som tror att ett problem löses bättre om staten eller någon annan bestämmer? Är det inte så att de närmast berörda måste vara med i diskussionen om resultatet ska blir bra och fungera över tid?
Och är det inte ett enormt misslyckande om markägare sinsemellan och jägarna inte kan lösa frågan på egen hand?

Naturligtvis är det svårt att få till lokala överenskommelser. Men utan sådana får vi aldrig en gemensam målbild över hur stora de lokala viltstammarna ska vara, hur vi ska hjälpa varandra, vilken typ av utfodring som är okej. Det är dit vi måste komma. Markägare, lantbrukare och jägare måste komma överens. Kompromisser måste fram. För det är då vi kan lösa problemen och också få förståelse för varandras svårigheter med att lyckas.
Under det senaste året har förbundet tillsammans med LRF haft bra och konstruktiva diskussioner på såväl nationell som regional nivå, med tanke på vildsvin och utfodring. Och dessa sammankomster har lett frågan framåt. Resultatet har varit positivt. Det går med andra ord, bara man vill.

Personligen skulle jag vilja att länsstyrelserna inte godtyckligt och lättsinnigt utfärdar utfodringsförbud, utan istället kräver att markägare och jägare först måste försöka lösa problemet själva. Det handlar således att få till en klok praxis, där utfodringsförbud ska vara den sista åtgärden när allting annat är prövat.
Jag är kanske naiv. Men jag är övertygad om att inga av mina farhågor och frågor kommer att besannas. En anledning till detta är att jag deltog i ett möte med LRF i Almedalen. Och vi var väldigt eniga i vad ett utfodringsförbud borde handla om. Det är främst den orimliga och offensiva utfodringen, där lastbilslass med grödor tippas i skogen, som ska försvinna. Att utfodra så offensivt går ytterst sällan, eller aldrig, att försvara.

Nu ska propositionen avgöras av riksdagen. Och det är ingen djärv gissning att det kommer att bli rejäla diskussioner om förslaget, med tanke på att propositionen leder till ett stort ingrepp i äganderätten. Frågan är med andra ord mycket större än utfodringsförbud.
Vad riksdagen i slutänden beslutar går inte att gissa.  Men det är långt ifrån säkert att det liggande förslaget går igenom utan förändringar.

Oavsett vad utkomsten blir bör vi jägare inte starta ett skyttegravskrig med markägarna. Istället bör vi på det lokala planet fortsätta att vara konstruktiva och försöka hitta lösningar – tillsammans. Vi får naturligtvis inte sälja ut vår själ och våra ståndpunkter. Men vi måste bjuda in till samarbete och vara villiga att kompromissa.
Jägare och markägare/lantbrukare är beroende av varandra och det är alltid fel att bråka med någon som vi egentligen vill samarbeta med. Detta gäller lika mycket för oss jägare som alla markägare och lantbrukare.
Så min uppmaning till parterna är att försöka hitta lösningarna själva – utan statens inblandning. Det kommer alla att tjäna på.

– Vi orkar inte längre. Det ringer hela tiden. Så vi har dragit ut kontakten ur telefonjacket. 
Jag lyssnade tyst. Det var en av mina första riktiga intervjuer, senare publicerad i Värmlands Folkblad, som mycket ung journaliststuderande i norra Värmland på 1980-talet. Jag satt hemma hos Hugo Ekman och hans fru på Skråckarberget och drack kaffe. Två vänliga värmlänningar som födde upp får. Egentligen det enda man slogs av när man mötte dem.

vargbak1200

Det juridiska träsket drar med sig de flesta. Foto: Madeleine Lewander

Men Hugo hade gjort något som ingen annan gjort, åtminstone inte på väldigt länge. Han hade skjutit en varg som attackerat hans får. Han anmälde det själv, intet ont anande om konsekvenserna.

Nu skulle Hugo inför rätta. Han blev trakasserad, människor skrev elaka handskrivna brev, terroriserade via telefon. Media var som galna.
Det fanns inte många vargar då. Hur kunde Hugo göra så? Drevet gick.
Via kontakter hade jag ändå lyckats få till ett möte och fick komma hem och prata med familjen.

– Om jag sätter i kontakten så ringer det nästan direkt, sa Hugo.
Det lät lite överdrivet. Men Hugo vidhöll. Han orkade inte ha telefonen inkopplad. Det var lugnast så.

Vi drack mer kaffe och Hugo berättade precis hur han tänkte och vad han hade gjort den där ödesdigra dagen. Det fanns inget hat, ingen aggressivitet i hans berättelse. Bara en ledsen, lite skakad människa som ville skydda sina får och det liv han levde.
Historien berörde mig djupt.

Rättscirkusen som följde var fullständigt crazy. På den tiden. Idag är liknande snirklar i rättsmaskineriet vardagsmat. Det finns många Hugo där ute som idag trampar runt i en kladdig juridisk sörja utan att komma någonvart.

Hela vargfrågan i Sverige har nu gått så långt att nästan alla direkt inblandade parter drabbas hårt, inte minst vargarna.  Polariserade ytterkanterna ser till att de får lida. Ytterkanter på olika håll som sprider sitt budskap effektivt och där alla sidor underbygger tjuvjakt precis lika effektivt.

Det är ytterkanterna som drar åsikterna in i absurdum.  Det är de som dödar vargar på ett sätt där ingen har insyn, där ingen kan påverka. Det är de som låter människor sakta sjunka allt djupare ner i ett träsk fyllt av paragrafer, förordningar och EU-direktiv.
Det är ytterkanten som tror att de kan tvinga människor att ändra hela sina liv för att själva försöka vinna ett eget uppror där en seger bara existerar i den egna sinnevärlden men där det i praktiken går åt helvete för förlorarna.
Vi ser trenden komma i fler och fler frågor som rör människors brukande av och i längden varande i naturen.  En murkla kan stoppa din skogsavverkning. Legala vapen kan komma att tas ifrån dig.
Det är ett mörker som sakta kryper på.

I horisonten tornar också ett hugat koppel juridikkunniga upp sig där vissa förmodligen ser goda affärsmöjligheter i att driva paragraftolkningar till det yttersta i nya, rimliga eller orimliga, riktningar.

Det är ytterkanten som med ytliga medel sakta dödar hoppet för alla som befinner sig mittemellan, mellanskiktet som skriker sig hesa utan att bli lyssnade på. De som bara vill kunna leva vidare på ett sätt som de finner värdigt.
De sjunker paradoxalt nog tillsammans med vargarna allt djupare ner i ett juridikstyrt bottenlöst lekmannaträsk som emellanåt verkar sakna både insikt, etik och djupare kunskaper.

Det började någonstans med Hugo Ekman. Då trodde jag att människor skulle förstå, inse att sådana som han faktiskt räknades.
Så blev det inte.

I en fälla står 18 vildsvinskultingar. De är stressade och skrämda. I flera timmar står de där instängda, trängs i en plåtburk. Efter ett antal timmar kommer en person med bössa och börjar skjuta dem. En efter en. Något skott kanske missar, tar någon annanstans i den packade röran. När den sjuttonde kultingen är avlivad och det finns en kvar. Hur mår den då? Vildsvin är inte dumma.

sugga_kultingar_1000

En sugga kan fastna i fällan med sina kultingar. Bara att skjuta. Ett vildsvin i taget. Foto: Madeleine Lewander

Det finns stora problem med vildsvinsskador lokalt i Sverige. Det är allvarligt. I vissa fall kan det finnas behov av vildsvinsfällor.  Men situationen kan aldrig bli så allvarlig så att människor tar sig rätten att döda etiken och börja tycka att det är okej att låta djur lida.
Fällfångst i sig är inte djurplågeri men att packa ett helt gäng vilt i en fälla och sedan avliva dem ett och ett står så långt bortom min etiska gräns att jag mår illa.
Och nu har Högsta förvaltningsdomstolen sagt att det här är okej fullt ut. Domstolen accepterar 18 stressade vildsvin packade i en fälla, nu även vuxna. Nu kan också en sugga fastna i fällan och locka med sig alla sina diande kultingar, berättade Svensk Jakt igår. Bara att skjuta. Ett i taget.
Studier visar att vildsvinen far illa i fällorna. Stressnivåerna är höga vilket också innebär att köttet får en sämre kvalitet vad gäller konsumtion.
Att jämföra med åteljakt där stressnivåerna är obefintliga.

18kultingar

Svensk Jakt skrev sommaren 2015 om bilden på fällfångsten av 18 vildsvinskultingar som skapade stor debatt i sociala medier.

Är det så här vi vill ha det?
Ska förvaltningen av våra viltstammar skötas av våra domstolar framöver? Tendensen är tydlig, det ser vi även när det gäller vargförvaltningen. Expertmyndigheter körs över. Juridiken rular.

” Etik är i grunden en lyx. När verkligheten kommer ikapp återstår sådant som inte känns moraliskt rätt.”, skriver någon i en kommentar på en Facebooksida angående fällans användningsområde.
Men vad händer om vi börjar tumma på etiken, om vi generellt börjar försvara oetiska handlingar? Själv är jag säker på att den dag vi börjar bryta ner den allmänna acceptansen för vad etik är, steg för steg, är hela vårt samhälle riktigt illa ute.

kulting

Situationen kan aldrig bli så allvarlig så att människor tar sig rätten att döda etiken och börja tycka att det är okej att låta djur lida. Foto: Madeleine Lewander

Många jägare är arga idag. Det handlar om ren empati, vi vill undvika onödigt lidande vid jakt.
Svenska jägare har många lagar att följa. Etikkänslan är djup och innerlig hos de flesta. För mig är något av det viktigaste med jakten just det självklara att den ska bedrivas så att viltet inte tillfogas onödigt lidande.
Idag känner jag mig ändå stolt över att vara jägare, jag står upp för våra jaktliga värderingar. Värderingar som känns väldigt rätt.
Det sätt som man nu, fullt legitimt, kan behandla våra vildsvin på ligger så långt från det jag kallar etisk jakt som man över huvud taget kan komma.

Så här tycker Jägareförbundet om vildsvinsfällor

Vissa har tagit sig rätten att anklaga jägarna för i princip allt. Ibland haglar det åt alla håll. Gör vi på ena sättet får vi bannor för det. Gör vi tvärtom är inte det heller bra.

galt_volvo_700

Vildsvinsjägaren som dödade en attackerande björn kritiseras. Hur ska vi ha det? Ska vildsvinen jagas eller inte? Foto: Madeleine Lewander

En del tycker att vi jagar för lite vildsvin och är jättearga på det. Trots att vi skjuter nästan 100 000 vildsvin per år, till och med så att viltolyckorna med vildsvin 2012  minskade med 13 procent. Samtidigt ogillar andra att vi jagar vildsvin. Och att vi är jägare.
Vi ska jaga vildsvin. Men ändå inte.
Det är bra att vi har eftersökshundar till vildsvin. Men de ska inte jaga. De ska liksom bara finnas där färdiga när allmänheten kallar, alla dagar om året.

I lördags råkade en vildsvinsjägare med hund komma för nära ett björnide. Björnen attackerade jägaren på bara några få meter. Att jägaren lyckades skjuta i den situationen räddade troligen hans liv.
Tacksamt för de flesta kan tyckas men det är då, precis då, elaka mejl och kommentarer börjar dyka upp. En av de andra hundförarna under samma jakt berättar i sociala medier om rykten, desinformation och osanningar om björnattacken som sprids på nätet. De har även droppat in på Jägareförbundets webbredaktion.
De skriker ”usch och tvi” och vi kallas ”korrupta svin”, ”rövhål” och ”tjuvjägare”. Och det är minsann inte synd om jägarna, vad man nu menar med det.
Nej, inte är det synd om oss. Vi lever sunda, härliga liv med mycket frisk luft och kärlek från människor och våra hundar omkring oss.
Men när vi blir anklagade på osakliga grunder protesterar vi. Och vi försvarar oss när vi blir attackerade. Som vem som helst.

Killen som sköt björnen är 22 år. Han jagade vildsvin med sin hund och sina vänner och klarade förmodligen livhanken häromdagen. Han har en familj som är otroligt tacksam för hans snabba agerande vid attacken. Och för att han lever.

Vad skulle han ha gjort? Låtit sig attackeras? Låtit bli att jaga vildsvin? Sanningen är att han gjorde det enda rätta.
Reflekterar de här spottande människorna också över att de sätter djurets liv före människans? Veganer tycker så. Men en köttätare med det resonemanget är riktigt ute och cyklar, eller hycklar om man så vill.
Att sitta långt borta från händelsernas centrum vid sin mobil eller dataskärm och dränka en 22-årig kille i cyberloskor, en människa  som nyss räddat sitt liv, är riktigt uselt.
Att en björn väcks ur sitt ide och måste avlivas är tråkigt. De flesta tycker att den kunde ha fått sova och leva vidare, inklusive jägaren själv. Men ibland händer saker som ingen kan förutsäga.
Jag är oerhört glad att jägaren överlevde utan skador.

Om fotot på björnen som cirkulerat diskuteras också en del. Det hade i och för sig sett bättre ut utan pinnen i munnen men finns en viktig orsak till detta. Anledningen till att björnjägare sätter in en pinne i munnen och håller upp gapet är för att besiktningsmannen ska kunna ta en tand, obligatoriskt vid undersökning. När likstelheten inträder går det inte att bända upp munnen

Men jag vill ändå passa på att påpeka att det är bra om vi, där det är möjligt, funderar lite på hur vi vill att viltet ska visas på fotografier och liknande.

Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

Just nu diskuteras Svenska Jägareförbundets vapenpolicy. Vissa jägare vill ha tillgång till vapen, som inte alltid förknippas med jakt.
Är detta något problem?
Låt mig återkomma till det. Först konstaterar jag istället att diskussionen mest handlar om teknik. Vilka kalibrar och tekniska detaljer som ska vara tillåtet. Samt att förbundets hållning ska vara emot den tekniska utvecklingen av jaktvapnen.
Som anställd på förbundet tänker jag inte ta ställning i själva frågan. Det är något som förtroendevalda i förbundsstyrelsen får göra.
Men jag tycker att vapendiskussionen blivit för snäv. Vi jägare ser fördelarna och möjligheterna med utvecklingen. Däremot tas inte alla aspekter av en frikostigare syn på teknisk utveckling med i debatten. Dessa argument kanske inte förändrar någons inställning i frågan, men utan att se på alla risker och möjligheter blir diskussionen ytlig och onyanserad.
Låt mig därför ta upp ett några argument som inte ventilerats.
Idag finns ett väldigt litet intresse hos kriminella element för jaktvapen. Dessa uppfyller inte deras önskemål. Konsekvensen av detta har blivit att de förvaringskrav vi har idag är fullt tillräckliga. Få stölder av jaktvapen rapporteras och knappt några älgstudsare används i brottsliga sammanhang.
Ifall de jaktvapen vi använder blir attraktivare i kriminellas ögon, påverkar det kraven för alla jägares vapenförvaring, även de som har en gammal Husqvarna 30-06 i vapenskåpet?
Skulle möjligheten att på laglig väg komma åt ett jaktvapen med samma eldkraft som en Kalasjnikov göra att fler mc-gäng vill ta jägarexamen? Skulle det innebära nya och hårdare krav för alla som vill bli jägare?
Kan ett förbund som står upp för hög etik inom jakten och därtill ska sätta normen för hur vi jagar över huvud taget acceptera jaktvapen för långa skotthåll? Är det den normen vi vill att nyblivna jägare ska ha? Att vi i alla lägen ska skjuta djuren.
Hur skulle allmänheten uppleva det faktum att vi till alla pris ska fälla djur? Är det bra att vilja ha snabba halvautomater i täta skogar, långhållsvapen i öppna marker? Är det den bilden av jakt vi vill förmedla till nya jägare och de som faktiskt redan idag är kritiska till jakt? Jaktetik är väl inte bara vår syn på jakt, utan hela samhällets syn?
Efter den hemska massakern på Utöya i Norge, ville en vapenutredare i Sverige förbjuda halvautomatiska vapen och licensbelägga magasin. Förbundet slogs för och lyckades få politikerna att inse skillnaden mellan olika former av halvautomater. Hur ska Svenska Jägareförbundet lyckas försvara de nya mer utvecklade vapnen efter en skolskjutning i något fjärran land? Och riskerar vi mer omfattande förbud om de vapen som används till vansinnesdåd är lika dana som de vi har på vildsvinsjakten?
Naturligtvis finns det många fler aspekter som måste diskuteras.
Ytterst är det politikerna som avgör vilka vapen vi ska ha tillgång till. Vilka lyssnar dessa på? Jo, opinionen. Vill allmänheten att det ska bli hårdare vapenregler så blir det så. Och det var inte länge sedan kraven på hårdare vapenregler figurerade på debattsidorna.
I sådana situationer tar politikerna väldigt lite hänsyn till praktiska saker som att beslutet kanske försvårar vår jaktutövning, eller drabbar några enskilda personer.
Men det kan ju vara tvärt om också. Att allt ovanstående bara är rädsla och överdriven försiktighet? Att riskerna är små och möjligheterna stora.
Min inställning är hur som helst att en så viktig fråga måste utredas noga innan man fattar beslut. Därför får debatten inte hållas för snäv.
I slutänden är det viktigaste att förbundets hållning blir den bästa möjliga – för jakten och jägarna.
Därför är jag inte avundsjuk på förbundsstyrelsen som måste diskutera och komma fram till ett klokt beslut i denna fråga. Men jag har gott hopp om att den gör det.

Foto: Magnus Rydholm

Foto: Magnus Rydholm

Har du märkt hur media behandlat jakten den senaste tiden? Har du lyssnat på någon riksdagsdebatt om jakt på sistone? Om du gjort det har du märkt att de allra flesta signalerna i samhället är positiva. Så såg det inte ut för några år sedan.

 

För en tid sedan diskuterades jakten i riksdagen. Det fanns inte ett enda parti som talade om inskränkningar eller förbud. Istället försökte partierna övertrumfa varandra i att hylla och betona värdena av jakt och viltförvaltning. Det finns naturligtvis enskilda politiker som har en mer kritisk syn, men min spaning ser till en mer övergripande trend.

Därtill har ganska många kändisar kommit ut som jägare. Statistiken över personer som tar jägarexamen visar på en stadig ökning. Kvinnorna i jakten blir glädjande nog fler.

Mediedebatten kring jakt är även den positivare än på länge. Viltkött förekommer i vart och vart annat matprogram, och efterfrågan på viltkött i affärerna ökar. Sammantaget har detta lett till att acceptansen för jakt är rekordhög.

Ser man tillbaka ett antal år var klimatet i riksdag, press och samhälle helt annorlunda. Så fort storstadsmedia skrev om jakt var det någonting negativt som lyftes fram.

Men så har det inte varit den senaste tiden. Sammantaget pekar dessa tecken mot att samhällets syn har förändrats. Vi hade sett tendenser, men märkte det tydligt för över ett år sedan. Först i olika undersökningar och sedan i media. Nu är det så tydligt att alla borde märka förändringen.

Men vad är det som skett?

Naturligtvis är det många saker som samverkat och skapat denna situation. Men det går inte att komma ifrån att Svenska Jägareförbundets målmedvetna arbete har spelat en viktig roll. Vårt enträgna arbete för att skapa opinion för våra frågor, samt att samhället ska se jakt och viltförvaltning som ett klokt sätt att vårda naturen och djuren har fått gehör. Att jakten också skapar samhällsvinster har blivit mer känt. Mångfalden, folkhälsan och mycket annat gynnas av att vi skördar lite av naturens överskott.

Det är alltså genom långsiktigt arbete och balanserande argument – som vunnit stöd i breda lager i samhället – vi varit med och skapa denna positiva situation. Notera att det inte är en persons förtjänst utan hela organisationens gemensamma arbete. Därtill leder de positiva signalerna från alla håll i samhället till att skapa en uppåtgående spiral av intresse. Nu gäller det att vårda detta.

För acceptans är bräckligt och ömtåligt. Vi kan inte luta oss tillbaka och njuta av situationen. Istället måste vi tålmodigt fortsätta nöta på. Vi måste bygga vårt arbete och våra argument på ett sätt som gör att samhället ser allt positivt vi gör och står för.

Allting bottnar nämligen i att allmänheten förstår och gillar det jägarna gör. Och det verkar den göra just nu.