Konsten att vara med i EU…

, , •

Någon som såg ”debatten” mellan de två extremerna i vargfrågan på aktuellt igår? Onekligen komiskt. En som ljuger sig blå för att försvara vargen och en som försöker försvara en rovdjurspolicy som inte finns på andra sidan. Ryggmärgsreaktionen blir hos mig, som många av er därute antar jag, att så har får det inte vara! Någon måste rycka ut och korrigera alla fel som alla inblandade, inklusive aktuelltredaktionen, spred på bästa sändningstid. Men kanske är det dags att tänka om? Kanske är det så att det finns ett värde i att extremerna, de som representerar vardera knappa 5% av sveriges befolkning, får visa sina brister offentligt? Kanske är det också så att sanningen ibland inte är särskilt viktig?

Jag har under veckan försökt sätta mig in i hur EU tänker och agerar, särskilt i vilt- och miljöfrågor. Jag har därför också pratat med kollegor och viltförvaltare samt forskare runtom i Europa som på olika sätt varit inblandade i fall liknande det vi nu har på halsen med anledning av vargjakten. De tips, råd och fakta jag får mig till livs går alla ut på samma sak. Lägg fram så lite fakta som möjligt, var så vag det bara går och ljug om det behövs. Det märks onekligen att Mikael Karlsson jobbat nere i Europa en tid…

Jag började då granska några av de fall som EU-komissionen intresserat sig för på senare år. Jag fann sorgligt nog att det nog ligger en hel del erfarenhet bakom de råd jag fått. Jag ska ta några exempel. Morkullejakten (på våren) – där har vi svenskar spenderat stora resurser på att kartlägga hur många morkullor vi har, hur många vi skjuter och hur de lever vilket gett oss ett förbud. Det finns andra länder som inte gjort något av ovanstående men som jagar morkullor precis som tidigare. Den finska vårjakten på sjöfågel – här hade man stenkoll på allt och EU fick då svart på vitt hur många fåglar som sköts var och av vilka. Hua sa EU, det där var omfattande och förbjöd. Det finns många exempel på andra länder med liknande jakter där man bara dragit till med ett ”ringa omfattning av kulturella skäl” och klarat sig galant. Gynnsam beverandestatus – inget annat land i Europa har ens nästan så bra koll på sina vargar som Sverige. Ta Rumänien som exempel, hade de haft så många vargar och björnar som man påstår så skulle bytesunderlaget, i form av primärt kronhjort, i princip behövas staplas i två våningar för att överhuvudtaget få plats. Det skiter EU i, har Rumänien sagt att de har tusentals vargar så har de det. Punkt.

Det finns många fler väldigt intressanta exempel men jag tror ni förstår poängen. Jag tror tyvärr, att om vi vill förvalta viltet själva i det här landet är det bara att mörka och börja ljuga, lite tillspetsat. EU uppskattar helt enkelt inte fakta och god forskning, det är i många fall enbart en belastning. Därför är jag också lite förvånad att inte våra svenska viltforskare reser sig och säger ifrån. Nu tror jag i och för sig inte att vi ens är nära att bli fällda i EU-domstolen, men om så skulle vara fallet kan man utan alltför mycket fantasi tolka det som att åratal av mycket högstående forskning och en närmast ladugårdsliknande koll på djuren i naturen, vi har ju i princip namn och nummer på alla vuxna vargar i det här landet, inte är värt någonting. Det är tamigtusan sorgligt om så skulle vara fallet.

Eftersom Finland är det land som gått i bräschen för många av dessa potentiella konflikter med EU och dessutom liknar oss på många sätt roade jag mig med att titta på hur de hanterar några av symbolarterna jämfört med oss. Vi riskerar i år en mycket begränsad lodjursjakt (mindre än de cirka 150 lodjur vi brukar skjuta), eftersom vi har bristfälliga inventeringsresultat. Det har också Finland, så de skjuter 460 lodjur. Vi har länge oroat oss för att vi har så undermåliga underlag för sälarna i Östersjön så vi tillämpar försiktighetsprincipen och skjuter cirka 150 stycken. Finland säger sig göra samma sak och skjuter 1200. Finland blev fällda för en av fyra ankagelser mot sin vargjakt av EU. De bytte i princip namn på jakten och har gått från en topp på 27 föryngringar till den senaste noteringen på 13 föryngringar.

Nu ska ni inte tolka detta som att jag förespråkar att vi ska börja tokljuga ständigt och jämt, jag är dock rädd att det är den mest rationella och framkomliga lösningen gentemot EU. Vargjakten tror jag vi fixar ändå, jag är mer orolig för konsekvenserna för annan viltförvaltning av en förändring i tankesättet. Folk är inte dumma därute. Precis som mina barn lär sig direkt hur man får farsan att handla godis för att få tyst på dem i affären eller mina hundar vet hur man får sig ett extra älgben genom att gå lös på vedträna i vedkorgen så fattar svensken snabbt hur man hanterar sin omvärld för att få som man vill. Om inte annat finns ”goda” exempel på andra sidan Bottenviken. Vi har idag stora trovärdighetsproblem i rovdjursfrågan mellan Stockholm och landet, något säger mig att de problemen inte minskar om man byter ut Stockholm mot Bryssel. Lösningen är dock kanske enklare, även om den är förödande.

av /28 Kommentarer

en fråga om viltet, människan eller ekonomin

, •

Sitter och plockar bland en hel drös med papper och funderar hur man ska lägga upp morgondagens möte. De älgansvariga personerna i jaktvårdskretsarna i Norrbotten kommer på möte och självklart är huvudnumret den nya älgförvaltningen. Jag har sagt det förr, men det tål att upprepas. Den nya modellen kommer inte att lösa alla problem oavsett om någon hade trott det. Däremot kan det finns delar i detta som, rätt nyttjat, kan göra förvaltningen av älg bättre än idag. Mycket beror på hur Naturvårdsverket skriver sina föreskrifter. Det mest akuta för Norrbottens del nu är att bestämma sig för hur de nya älgförvaltningsområdena ska se ut. Dessutom visar det sig att det ute bland jägarna finns en stor oklarhet i vad som var förslag i utredningen och vad som faktiskt blev beslutat i riksdagen. Det sistnämnda kräver en hel del information på alla nivåer eftersom det finns oklarheter ganska högt upp vad som egentligen skiljer förslag och beslut åt!

Rubriken syftar på det förra, nämligen förvaltningsområdenas utformning. På många håll i landet är det arbetet långt framskridet, på andra har det precis kommit igång. När jag tittar närmare på den del av landet jag jobbar med så ser jag att det blir en fråga om kompromissande. ”En i huvudsak egen älgstam” låter ju på pappret rätt bra. Tittar man på verkligheten i form av de genomförda vandringsundersökningarna så blir det genast mer komplicerat. Inte bara för att områdena blir stora utan för att oavsett var man lägger gränserna så kommer älgar att röra sig i ganska stor omfattning mellan förvaltningsområdena – om man nu inte väljer att ha hela länet som ett förvaltningsområde!? Då hamnar man i nästa komplikation, den lokala kunskapen försvinner liksom närhet till besluten. Det blir en regional och inte en lokal älgförvaltning. Då kanske man ska dra ner storleken på dessa områden så att man känner sig berörd lokalt av de som styr förvaltningsområdet? Det kan låta bra i praktiken, men då finns det skrivningar som säger att systemet ska vara självfinansierat. Alla utgifter rörande älgförvaltningen ska alltså komma från de som fäller älg (och registrerar områden) trots att de är fler än jägarna som verkar intresserade av hur förvaltningen ska gå till. vad innebär då detta för älgförvaltningsområdena? Självklart är det så att färre stora områden blir billigare än flera mindre eftersom antal arvoderade ledamöter blir färre. Möjligen något uppvägt av att reskostnaderna lär öka i större områden. Nu vet vi inte säkert hur ledamöterna ska arvoderas så bilden är oklar. Men det är alltså svårt att skapa områden som både är kostnadseffektiva, biologiskt korrekta och hanterbara ur ett samverkansperspektiv. Vilken avvägningen blir återstår att se efter samråd med jägare, markägare och i slutändan viltförvaltningsdelegationen.

Jag satt tidigare i veckan med i Skogsstyrelsens regionala sektorsråd och pratade måluppfyllnad av miljöhänsyn i skogsbruket. En intressant parallell till vilt/skog balansen. Naturträd och kantzoner flyttar inte så mycket på sig utan står på samma ställe år ut och år in, ändå är det grund för konflikter om man gör rätt eller inte. Tolkningar går isär och de som är initierade och pålästa är oklara på vad man menar och vilka mål man har. Hur ska då inte ljumt intresserade skogsägare ställa sig till att man inte gör tillräckligt när man ”bara” har uppfyllt lagens krav… Att sen överföra dessa oklarheter till vilt som rör sig över stora ytor och flera fastigheter både mellan årstiderna och under enskilda dagar! Samverkan och frihet under ansvar i alla ära, men det ska bli intressant att se hur det nya systemet för älgförvaltning kommer att leva upp till förväntningarna. Vi börjar med kretsdiskussionen, så får vi ta det vidare från den nivån. Jag är inte helt säker på att ens den nivån är lätt att få samsyn på!

av

Naturen är ingen enkel ekvation

, •

Ibland vill vi människor göra saker och ting så enkla som möjligt för att göra det begripligt för oss själva och andra. En god tanke, men ibland blir vi överambitiösa och förenklar så mycket att det vi säger helt enkelt blir fel. I det dagliga arbetet som jag sysslar med så är det ofta frågan om att man vill ha enkla simuleringsprogram för att förutspå hur älgstammen kommer att se ut om några år om man skjuter på det ena eller andra sättet. Trots att det har visat sig genom försök och forskning att de biologiska systemen är så komplicerade att man inte kan få in dessa i enkla simuleringar så finns efterfrågan kvar. Att resultatet inte blir bättre än den fakta man stoppar in är en gammal sanning. Det som gör det ytterligare svårare är att vi inte har full koll på vilka fakta som styr och hur viktigt de olika faktorerna är i förhållande till varandra. 

Norrbotten kritiseras ibland för att det skjuts för mycket tjur och för lite kor av de vuxna älgarna. Även bland de som verkar i länet har framförts synpunkter att ”om man fortsätter på den inslagna vägen kommer tjurarna att ta slut om 3-4 år”. Att man sen kan visa att avskjutningen har sett likadan ut de senaste trettio åren och man trots det har en hög andel tjur i stammen (det här gäller inlandsområdena ska kanske tilläggas) avfärdas med att det inte stämmer med beräkningsmodellen… Det är lite som att man som orienterare ser att karta och verklighet inte överensstämmer och vill ändra på verkligheten!

Anledningen till att det här hamnade i tankarna idag var de nya uppgifterna som talar för att det som tidigare påstods ha att göra med klimatförändringar inte alls har det klara samband man tidigare trodde. Trädgränsen flyttas uppåt i de svenska fjällen – det borde bero på att det blir varmare, eller? Tydligen har man nu visat att den har krupit uppåt och nedåt förut oberoende av temperaturen. Betning av ren och insektsskador påverkar mer än klimatet. varmare klimat = fler skadeinsekter = trädgränsen trycks nedåt. Eller ger varmare klimat längre växtperiod så att trädgränsen flyttas uppåt? Se där, ett enkelt naturligt samband som var betydligt mer komplicerat än vad man har trott och sagt! Detsamma gäller nog mycket som händer i naturen. Därför vidhåller jag min syn på att viltförvaltning sköts bäst via att arbeta med trender och inte genom att lägga ner stora resurser på att ta fram exakta prognoser för framtiden. Problemet är att prognoser allt för ofta tas för sanningar även om även dessa i bästa fall är välgrundade gissningar.

Något annat vi kan lära av detta är också att inte vara alltför fastlåsta i våra ståndpunkter. Nya infallsvinklar på ett problem måste  självklart leda till funderingar och överväganden om man måste ändra på den egna uppfattningen. Kan inte låta bli i det här sammanhanget att citera Bertrand Russell, sen får man väl själv välja vilken sida man anser sig stå på!

”Felet med vår värld är att de dumma är så säkra på sin sak och de kloka så fulla av tvivel”

av /31 Kommentarer

Framtiden ser ljus ut

, •

Normalt sett så är luciafirandet ingenting som jag ägnar någon större uppmärksamhet. Överhuvudtaget är jag nog rätt dålig på traditioner. Att man då ska prata om Lucia nu i november kan kanske tyckas lite märkligt sett i det ljuset (!). Men ett inlägg på första sidan i Norrbottenskuriren gjorde mig ändå nyfiken. De har nu sin omröstning om årets Lucia, precis som jag gissar att nästan alla andra lokaltidningar också har. Inget märkligt där alltså. Men Jag skrev tidigare om att en deltagare i USA-idol var jaktintresserad och jag hoppades på något liknande i Sverige. Även om nivån på kändisskapet kanske inte är detsamma på Norrbottens Lucia som USA´s idol så tycker jag ändå att min förfrågan besvarades snabbt! Jag tror att det behövs fler förebilder för unga och definitiv mindre klagande över att ungdomar inte vill ägna sig åt jakt. Man pratar om ett ansikte utåt för att skapa intresse. För unga tjejer är helt säkert en blond 19-åring från Moskosel betydligt mer intressant än en medelålders man från Luleå. Ska man vara drastisk så tror jag att den blonda 19-åringen är mer intressant för de flesta!

Det är bara att önska lycka till i framtiden både med Luciakandiderandet och jakten!

av /4 Kommentarer

Varning för el!

, •

Det här med djurskydd är en intressant läsning! Ja, kanske inte enkäten som Daniel har hänvisat till, den är mest krånglig, men i övrigt. En del i detta djurskydd har i många år varit hurm an får eller inte får använda el till djur. När Jakten i fjällen öppnade upp 1993 så började Jägareförbundet också organisarat att använda el-halsband på hundar för att ta bort intresset för att jaga ren. Utbildning och övervakade hägn krävdes för verksamheten. Verksamheten flöt på bra och den utvärderades med mycket gott resultat. Hundar slutade jaga ren och renar på fjället slapp ha hundar efter sig. Jakten blev bättre och konflikterna blev färre. Men vid något tillfälle så gick det överstyr och det genomfördes en el-utredning. Där kom man fram till att el-halsband på hundar skulle förbjudas helt liksom en del annat som hade el inblandat. En okunskap om el-halsbandet kopplat till en överdriven försiktigthet ledde till detta. Resultatet, mer illegal användning av dessa halsband utan övervakning och i vissa lägen genomförda av personer utan utbildning.  Problemet med el-halsband är inte dessa farlighet för hunden utan dess effektivitet. Vet man inte exakt vad man gör kan man avskräcka hunden för fel saker. Däremot märktes tydligt med jag höll på med detta att hundar som blev utsatta för obehaget med el-halsband sökte tröst hos människor och blev inte det minsta strykrädda. De som vill vara lagliga och inte använda el-halsband måst ta till andra metoder vilket inte är så lätt om man inte bor i renområden så att man kan vänja hunden redan från valpålderna att ren inte ska jagas.

Varför ta upp det här nu, det är ju gammal skåpmat!

Anledningen är nya regler runt ström och djur som också är framtagna utifrån någon form av djurskyddsaspekt och till viss del med omtanke om människor. Från 1 september får elstängsel i Sverige och EU inte ha så hög energimängd som idag. Djur och människor får inte utsättas för FÖR mycket obehag tydligen. Spelar det någon roll för oss då? De som har djur hägnade med eltråd får väl gå med grästrimmer lite oftare för att rensa undertrådarna. Visst, det kan säkert fungera, men vad är det som håller varg och björn ute från våra tamdjur som alla vill ska gå ute på bete under sommaren? Jo, starka elstängsel! Hur resonerar man när obehaget för en kossa eller ett får att sätta nosen mot ett starkt elstängsel ska vägas mot risken att det kommer in en varg eller björn i hagen? Vad skulle du välja? Det är inte alltid lätt att följa med i resonemangen runt djurskydd i dagsläget vilket gör mig än mer orolig när det läggs upp enkäter och tas beslut på EU-nivå när problemen och förutsättningarna skiljer sig åt. Vad hände med dens.k. subsidaritetsprincipen – alltså att beslut ska tas på lägsta möjliga nivå? Den grunläggande tanken i EU känns mer och mer avlägsen…

av /3 Kommentarer

Hund eller varg?

, , •

Det är intressant hur vissa saker nästan är omöjliga att ändra på i människors medvetande! Nu senast några olika uppgifter om hundens ursprung och om hunden verkligen är en tam varg eller inte. Det finns ingenting som tyder på att människan har tämjt det som vi i vardagligt tal kallar vargar, alltså den nordliga skogsvargen. Däremot har olika former av vildhundar troligen sökt sig till människan redan för många tusen år sedan för att leva av matavfall och kanske införlivats i stammen som kombinerad vakt och vandrande födoresurs. De första mosshundarna i Sverige är förvillande lika gråhunden och är inte alls en nordlig varg och de är runt 10 000 år sedan! Nu säger forskare ur olika forskningsgrenar att vargen och hunden borde räknas som olika arter. Trots det vill man lägga in små kommentarer om att skillanden mellan varg och hund troligen har skett via avel och hunden ”på vägen” har tappat bort sitt vargursprung. Det troligaste scenariot är ju att hunden aldrig har varit en varg utan just en hund fast i vilt tillstånd. Men kanske tappar hundägandet lite av sin dragningskraft om vi inte går omkring till vardags med ”tama vargar” i stil med fantomen!? Kanske är den ibland hätska debatt som förs om vargen i det vilda egentligen ett försvar för de egna hundarna? Tänk om vargen inte alls är hundens urfader, då tappar debatten fotfästet och vargen blir som vilket vilt djur som helst! Det intressanta med det här är att inte ens jägarna riktigt vill ta till sig det här med att hunden aldrig har varit varg. Kanske är det av samma anledning, det är häftigare att ha en tam varg än något som aldrig har varit annat än en hund? Vill man sen kalla alla vilda hunddjur för vargar så hamnar saken i ett annat läge. Ännu har jag inte sett vilken vargart/hunddjursart som man anser att kineserna tämjde för 15 000 år sedan men om det inte var vår nordliga varg så är informationen förvillande eftersom alla i vardagslivet förknippar ordet varg med vår nordliga skogsvarg. Låt alltså hunden vara hund och vargen varg i fortsättningen! För er som fortfarande är skeptiska till det här med varg/hund vill jag passa en tanke ni kan fundera över. Vargen är bland det vanligaste och mest spridda djuret på det norra halvklotet och i detta område har det funnits naturfolk under tusentals år. Varför finns det då ingenstans några belägg för att människan har hållit tama vargar? varför skulle det bara ha hänt en gång för 15 000 år sedan i Kina och sedan aldrig mer någonstans? Är det inte troligare att de vildhundar som finns i Asien har införlivats med människan?  Vilket är rimligast från en logisk synvinkel om den känslosamma delen att man vill ha en ”tam varg” i hemmet är bortskalad?

av /8 Kommentarer

White line fever

•

white line fever.JPG

Det här med information är intressant att fundera över på många sätt. Att sitta i bilen på väg mellan Piteå och Arvidsjaur gör ju onekligen att man har lite tid att låta tankarna vandra. Man ska ”vara med i debatten”, man ska ”ligga i framkant” … kraven höjs på att man måste synas för att få fram sin syn på sakerna. Så har det väl alltid varit, men möjligheterna ökar snabbt. Nu är det inte längre mail (eller e-post som jag brukar säga..) utan man ska ha hemsida, man ska blogga, man ska nätverka på facebook och nu när man tyckte att man nästan hade hunnit ikapp så ska man nu också börja twittra…. hå hå ja ja! Visst ja, glömde ju också att man måste vara aktiv på de ”rätta forumen där det händer” plus att man måste kolla alla tidningars debattartiklar där det finns möjlighet att kommentera eftersom man kan påverka den vägen också. Sen får vi inte glömma bort radio och TV… I all denna ström av information var jag alltså på väg till ett möte på en bygdegård för att möte ett mindre antal personer ansikte mot ansikte. Det jag funderade över på vägen hem var, på vilket sätt når vi ut bäst? Måste man vara med över allt? (Måste säga att twitter verkar det minst intressanta just nu, men det kanske är för att jag skriver för mycket!?) Tappar vi bort de som kommer till bygdegården om all energi läggs på nätet – idagsläget tror jag det.  En intressant frågan är, hur får dom veta att det är ett möte på bygdegården? Via en annons på hemsidan? Tidningar? Affischer?

Slutsatsen blev i går kväll att vi ska vara med så långt det går i de nya forumen som finns, men inte låta oss bländas för mycket och framförallt inte tappa bort möten med personer öga mot öga!

Jag kom också fram till att det är skönt att vara jägare, kunna ta sig ut i jaktmarker, eller fiskevatten för den delen, som saknar mobiltäckning och ta några djupa andetag utan att man kan nå eller bli nådd av en enda människa, jag tror nämligen att det blir mer och mer viktigt ju mer information som strömmar över oss till vardags!

av