en fråga om viltet, människan eller ekonomin
Sitter och plockar bland en hel drös med papper och funderar hur man ska lägga upp morgondagens möte. De älgansvariga personerna i jaktvårdskretsarna i Norrbotten kommer på möte och självklart är huvudnumret den nya älgförvaltningen. Jag har sagt det förr, men det tål att upprepas. Den nya modellen kommer inte att lösa alla problem oavsett om någon hade trott det. Däremot kan det finns delar i detta som, rätt nyttjat, kan göra förvaltningen av älg bättre än idag. Mycket beror på hur Naturvårdsverket skriver sina föreskrifter. Det mest akuta för Norrbottens del nu är att bestämma sig för hur de nya älgförvaltningsområdena ska se ut. Dessutom visar det sig att det ute bland jägarna finns en stor oklarhet i vad som var förslag i utredningen och vad som faktiskt blev beslutat i riksdagen. Det sistnämnda kräver en hel del information på alla nivåer eftersom det finns oklarheter ganska högt upp vad som egentligen skiljer förslag och beslut åt!
Rubriken syftar på det förra, nämligen förvaltningsområdenas utformning. På många håll i landet är det arbetet långt framskridet, på andra har det precis kommit igång. När jag tittar närmare på den del av landet jag jobbar med så ser jag att det blir en fråga om kompromissande. ”En i huvudsak egen älgstam” låter ju på pappret rätt bra. Tittar man på verkligheten i form av de genomförda vandringsundersökningarna så blir det genast mer komplicerat. Inte bara för att områdena blir stora utan för att oavsett var man lägger gränserna så kommer älgar att röra sig i ganska stor omfattning mellan förvaltningsområdena – om man nu inte väljer att ha hela länet som ett förvaltningsområde!? Då hamnar man i nästa komplikation, den lokala kunskapen försvinner liksom närhet till besluten. Det blir en regional och inte en lokal älgförvaltning. Då kanske man ska dra ner storleken på dessa områden så att man känner sig berörd lokalt av de som styr förvaltningsområdet? Det kan låta bra i praktiken, men då finns det skrivningar som säger att systemet ska vara självfinansierat. Alla utgifter rörande älgförvaltningen ska alltså komma från de som fäller älg (och registrerar områden) trots att de är fler än jägarna som verkar intresserade av hur förvaltningen ska gå till. vad innebär då detta för älgförvaltningsområdena? Självklart är det så att färre stora områden blir billigare än flera mindre eftersom antal arvoderade ledamöter blir färre. Möjligen något uppvägt av att reskostnaderna lär öka i större områden. Nu vet vi inte säkert hur ledamöterna ska arvoderas så bilden är oklar. Men det är alltså svårt att skapa områden som både är kostnadseffektiva, biologiskt korrekta och hanterbara ur ett samverkansperspektiv. Vilken avvägningen blir återstår att se efter samråd med jägare, markägare och i slutändan viltförvaltningsdelegationen.
Jag satt tidigare i veckan med i Skogsstyrelsens regionala sektorsråd och pratade måluppfyllnad av miljöhänsyn i skogsbruket. En intressant parallell till vilt/skog balansen. Naturträd och kantzoner flyttar inte så mycket på sig utan står på samma ställe år ut och år in, ändå är det grund för konflikter om man gör rätt eller inte. Tolkningar går isär och de som är initierade och pålästa är oklara på vad man menar och vilka mål man har. Hur ska då inte ljumt intresserade skogsägare ställa sig till att man inte gör tillräckligt när man ”bara” har uppfyllt lagens krav… Att sen överföra dessa oklarheter till vilt som rör sig över stora ytor och flera fastigheter både mellan årstiderna och under enskilda dagar! Samverkan och frihet under ansvar i alla ära, men det ska bli intressant att se hur det nya systemet för älgförvaltning kommer att leva upp till förväntningarna. Vi börjar med kretsdiskussionen, så får vi ta det vidare från den nivån. Jag är inte helt säker på att ens den nivån är lätt att få samsyn på!
