Taggarkiv: Rovdjur

Hur många fler husdjur ska få bli vargmat?

, , , •

Fotot på vargdödade fyraåriga finskstövartiken Nova gör ont långt in i märgen. Hon dödades i slutet av september under jakt. Troligen av flera vargar. Egentligen vill jag inte se det. Vill få bort bilden. Smärtan i mellangärdet vid tanken på hennes sista minuter i livet gör att jag snabbt måste försöka tänka på annat.  Krama mina egna hundar och helst försöka låtsas som att det där aldrig har hänt. Samtidigt är det precis det vi aldrig får tillåta oss att göra.

Vi måste lyfta det tunga. För vi vill inte ha det så här. Jag lyfter det nu. För Nova och för alla våra andra bästa vänner som dödas på ett sätt som bara är att betrakta som en vidrig, ondskefull mardröm. Foto: Privat Foto varg: Ondrej Prosicky/Mostphotos

Vi måste fortsätta att lyfta det tunga. Vi vill inte ha det så här. Jag lyfter det nu. För Nova och för alla våra andra bästa vänner som dödas på ett sätt som bara är att betrakta som en vidrig och ondskefull mardröm.

Nova är numera en i mängden. Det gör inte det hela mindre vedervärdigt. Tvärtom. Vi får aldrig låta sådana här händelser bli normala. För problemet kvarstår. Och vargarna utökar menyn sakta men säkert.

Vi måste fortsätta att lyfta det tunga. För vi vill inte ha det så här. Jag lyfter det nu. För Nova och för alla våra andra bästa vänner som dödas på ett sätt som bara är att betrakta som en vidrig och ondskefull mardröm.

Gruppsidor på Facebook i Södermanland, framför allt Malmköping, har också gått varma senaste tiden. Det handlar om vargarna som verkar ha intagit staden och dess omgivningar. Lokalpressen anger att minst tio katter har försvunnit bara under de senaste veckorna. Katter verkar, konstigt nog, vara ett lätt byte.
Den teorin stöds en del av ett samtal för några år sedan då en medlem berättade att alla katter i byn där han bodde i Gävleborg var borta:  ”Tidigare hade nästan alla i byn flera katter, ja vi hade många katter här. Vi har inte en enda katt kvar längre. Inte en enda. Vargarna har tagit alla,” sa han.

Människor går inte längre med sina hundar i skogen, skolorienteringar har ställts in. De boende i Malmköping har, kort sagt, inte haft det så roligt.
Jag läser om Malmköpingsbor som fått stå och lyssna på katternas dödskrik när de blir vargtagna.

De boende i Malmköping är inte ensamma. Många har fått se sina liv, som de hittills levt det, bli något helt annat. Bönder och fårägare har inte klarat pressen att vaka dygnet runt över sina djur och har inte tillräckligt med resurser för att bygga stängsel som ändå inte fungerar. Skyddsjaktbeslut dröjer eller uteblir. De ger upp och lägger ner verksamheten.
Miniponnyer käkas upp. Fårägare hittar sina får och lamm döda och lemlästade. Och det bara fortsätter.
En frustrerad fåruppfödare skriver på Facebook:
” Hellre att slakta ut dem än att vargen ska slita dem i stycken o tugga på dem levande. En efter en jagas i fatt. O så ska den äta lite på tex ett juver medan tackan lever. Skriker av smärta o plåga, innan den jagar nästa o tex sliter av en mule o innan den jagar nästa o tex sliter av ett lår. Eller börjar öppna buken medan hon fortfarande lever. Tack Sverige för det lamaste landet.”

Vi jägare med våra jakthundar jagar inte längre som tidigare. Själv har jag fegat ur sen länge och äger numera bara labradorer. Vi jagar nära varandra, tillsammans, och jag hoppas att de har större chans att slippa möta en varg än de drivande hundarna vi hade tidigare. All respekt till dem som fortfarande jagar med sina ställande och drivande hundar.
Jag undrar hur länge kattägarna ska sitta tysta. Det börjar bli många katter som går åt till vargarna nu. När är den gränsen nådd? När börjar kattägare reagera?

I slutet av 2021 räknade man med att över 50 katter hade tagits av varg i Mölnbo, Nykvarn och Järna, också i Södermanland.
Är det så kattägarna vill ha det? Jag tycker inte att jag hör någon protestera.

Vi borde göra gemensam sak och säga nej nu. Vi som är direkt drabbade, lever och verkar mitt i detta kaos. Släppa internt smågnabb sinsemellan, det är inte värt det. Vi kan gnabbas igen sen om vi nu måste.
Vad är det med oss, varför fortsätter vi att låta oss bli trampade på? Börjar människor relativisera vargattacker? Varför räcker det inte nu?

Det som gör saken än värre är alla de hånfulla kommentarer som okunniga och hatiska grupper öser över drabbade.
När du gråtandes sitter med din bästa väns sönderslitna kropp i knät, när hela du gått sönder men ändå känner att du måste berätta. För att det inte kan fortsätta så här.
Då möts du till viss del av empati och kärlek men drunknar i hat och hån från människor långt borta. Människor som aldrig har satt sin fot på din jaktmark eller din gård, de har aldrig kramat din hund eller känt en kärleksfull kall nos på kinden, inte hört din katt spinna, de har aldrig varit där och sett lammen födas.
De har heller aldrig hört de skräckslagna dödsvrålen.

Jag tror att det enda de vill ha, de som hatar dig för att du sörjer din familjemedlem, är makt. Makt över ditt liv. Makten att passera på E4 i närheten mellan de stora städerna och veta att de har kontroll på just ditt liv. Makten att veta att deras egen, gudomliga om de får säga det själva, åsikt står över just dig där långt borta.

Ditt och dina närmastes liv eller plågsamma död är nämligen inte lika viktigt som den egna ideologin.
”De försöker ersätta andra människors fungerande liv med egna fantasier som låter bra”, som en klok man sa.
Hur kan vi ens tillåta människor långt borta ta över vårt fungerande liv och verklighet för att i akt och mening ersätta dem med sina egna progressiva fantasier?
Den frågan är vi många som behöver ställa oss.

Mindre roliga länkar, ett litet axplock från senaste tiden:

Stövartik vargdödad 250 meter från ägaren
Miniponny dödad av varg – klart för skyddsjakt
Flera vargar från Ösjöreviret som rör sig i Malmköping
Katt hittad i den avlivade vargens mage
Varning för varg i Nykvarn: ”Håll katterna inne”
Varg sätter skräck i Malmköping – hörde kattens dödsskrik
Nytt vargangrepp – flera får dödade utanför Tidaholm
Trots godkända rovdjursstängsel lyckades vargen döda får igen

av /4 Kommentarer

Jägarna käkar inte räv – vi förvaltar den

, , , , •

Nyligen la vi ut en rävbild på sociala medier där vi berättade om räven, bland annat i dess roll som predator. Sedan vet vi av erfarenhet att det bara är att vänta. Det är som att meta. Efter en stund kommer de, småmörtarna, de som bara ska bråka i kommentarerna. Nafsar på betet och flötet börjar småguppa. Fullständigt meningslöst.

 

På bilden en död skabbangripen räv. Skjuter vi inga rävar ökar stammen. Och skabbangreppen. Att se en skabbangripen räv pinas är vedervärdigt. En långdragen tortyr som undantagslöst leder till rävens död. Det vill ingen jägare se. Foto montage: Skabbräv Sirpa Ukura, Sarcoptes scabiei: Patrick Guenétte/Mostphotos

Jag vill poängtera att vi även får sakliga argument, där det går att diskutera. Där kan vi komma framåt, där båda sidor har  något att lära. Men de är tyvärr få.
Småmörtarna dominerar kommentarsflödet. De representeras av arga personer som ofta, av någon anledning, har en katt i profilbilden, avdankade discosyskon, balkongare som kallar sig något som innehåller wolf eller fox eller heter saker som LebeauChateau, LaBalour eller LuluLynx.

Småmörtarna är alltid fel ute, känner först efter hur det känns och argumenterar efter det. Får sakliga svar tillbaka men läser dem inte. Känner istället efter igen och deklarerar för världen hur det känns just nu i just deras jättearga magar. I det läget kan vi jägare också bli kallade precis vad som helst i spannet rövhål till mördare. Det känns så och då får man säga just det. Tycker de.

Det är lite synd om dem egentligen. Att befinna sig så långt från verkligheten. Att de på allvar tror att deras känslosvallningar värnar räven och övrigt vilt medan det egentligen är precis tvärtom.

Det är lite synd om dem egentligen.  Att befinna sig så långt från verkligheten. Att de på allvar tror att deras känslosvallningar värnar räven och övrigt vilt medan det egentligen är precis tvärtom.

Vi käkar inte upp rävarna vi skjuter. Man måste inte äta upp allt man jagar. Jag har skjutit råttor, åt inte upp dem heller. Slagit ihjäl myggor, nope, aldrig svalt någon, inte frivilligt i alla fall.

Hur kan då vi, som vi kallas, rövhål till jägare understå oss att skjuta en räv?

Huvudskälet är att vi vill ha en balans i rävstammen. Vi vill ha en frisk rävstam. Och att vi tycker om att jaga.

Svält. Om rävstammen får växa obehindrat blir det förr eller senare dåligt med mat för dem. Jag vill inte se rävar svälta. Vill småmörtarna det?

Skabb. Skjuter vi inga rävar ökar stammen. Då ökar också rävskabben som smittar våra hundar, även katter kan bli angripna samt varg. Men framför allt är det vedervärdigt att se en skabbangripen räv pinas. En långdragen tortyr som undantagslöst leder till rävens död. Det vill ingen jägare se.
Vill småmörtarna det?

Rävens dvärgbandmask är en parasit. Den vuxna masken lever oftast i tarmen på en räv, men även hundar hör till de alternativa värddjuren. Maskens ägg utsöndras med värddjurens spillning och sprids i miljön. Människor kan infekteras av äggen och utveckla en mycket allvarlig tumörliknande sjukdom. Rävens dvärgbandmask hittades i Sverige första gången 2011. Ju fler rävar desto större spridningsrisk.

Fjällräv och klimat. Vi jägare hjälper till att rädda fjällräven. Vad gör småmörtarna för fjällräven?
I fjällkedjan har rödräven blivit vanligare det senare århundradet. Viktiga orsaker är förmodligen ett varmare klimat och ökad födotillgång i det alltmer människopåverkade landskapet i och kring fjällen. När rödräven etablerar sig på fjället konkurrerar den ut den mindre fjällräven, som var mycket nära att dö ut för 20 år sedan.
Jakten på rödräv i viktiga fjällrävsområden har – tillsammans med utfodring vid fjällrävslyor – gjort att fjällräven börjat återhämta sig.

Predatorkontroll kan användas för att kompensera för annan påverkan på naturen. Ibland är det nödvändigt, om man vill rädda en hotad art.

Trafiken. Om rävstammen får växa gränslöst kommer MÅNGA fler olyckor att ske i trafiken. Även småmörtar kan köra på en räv och gör det också. Varför skulle de vara ett undantag? Räven dör inte alltid direkt utan släpar sig iväg, svårt skadad. Då kan en eftersöksjägare komma ut och avliva, även en trafikskadad räv, om olyckan anmäls. Det finns ingen anmälningsplikt för en påkörd räv. En eftersöksjägare som ändå väljer att åka ut gör det helt utan ersättning.
Varför gör vi jägare, som ni kallar rövhål, det? Enkelt svar, för att minimera djurets lidande och det gäller förstås även en räv. Jägare vill inte se djur lida.

Viltvård. Rävpredation i allmänhet är den avgjort viktigaste dödsorsaken hos rådjurskid under sommaren. Där det jagas mer räv finns det betydligt större småviltsstammar, allt från fågel och hare till rådjur. Viktigt för de flesta av oss men kanske inte för småmörtar.

Sist men inte minst handlar det om att vi jägare är stolta över att vara jägare, vi älskar jakt. Att jaga räv är spännande, utmanande och ställer höga krav. En fantastisk jaktform för många.

Vi jägare ser helt enkelt till att rävstammen mår bättre.
Sug på den, alla nafsande småmörtar.

av

Är det så här vi ska ha det med vargen?

, , , , , , •

Min kompis bor i Södermanland där vargarna sedan några år etablerat sig. Och de, vargarna, trivs uppenbarligen bra i skogarna runt kompisens hus. Hon har dem numera utanför husknuten i stort sett varje dag.
Hon gillar det inte men vad ska hon göra? Hon försöker att anpassa sig så gott det går.
Och hon har fyra hundar som behöver komma ut varje dag.

När det till och med blir svårt att gå med hundarna i koppel i skogen. Är det inte dags att börja förvalta vargstammen på riktigt då? Foto: Privat

Men nu är inte den vanliga skogspromenaden som den varit längre. Emellanåt kan hon inte gå någon skogspromenad alls, hon och hundarna får gå hem. Att försöka promenera med vettskrämda hundar är svårt. Vill man ens göra det? Hon försöker hitta lösningar, kryssa fram i skogen, gå där hon tror att vargarna kanske inte är just nu.
Men hur vet man det?

När vargarna är i närheten, ja de syns numera ofta i flock, flera tillsammans, då vill inte hundarna vara med längre. De är rädda. Jätterädda.

Titta gärna på filmen nedan som hon skickade häromdagen. Titta framför allt på hennes hundars beteende.

Lokalt blir vargarna allt fler.
Och så här tycker vargvännerna att vi ska ha det.  För de, ingen annan, berättar bestämt för oss att vargen har större rätt än alla andra att vistas i skogen. De vill uppenbarligen inte ha människor i skogen alls, vi kan bunta ihop oss i betongen allihop.

De slipper stå i sömnlös, orolig givakt på nätterna, bada i blodet eller samla ihop kroppsdelarna från sina rivna tamdjur och familjemedlemmar.

Många har fått nog. Av dem har ett stort antal tvingats leva med detta i decennier. För min kompis i Södermanland är detta bara början.
Vi måste kunna förvalta stammen, anpassa den så att människor kan vistas och leva med och i naturen på ett rimligt sätt. Riksdagen har beslutat att vargstammen ska sänkas till betydligt lägre nivåer än idag. Men inget händer.
Därför att fortfarande, överallt, finns ett gäng idioter som höhöar åt människors oro. Och de höhöar allt högre och gällare. Personer som oftast befinner sig långt, långt bort, i många fall inte ens i Sverige, från den verklighet som människor, som tvingas leva med varg, upplever dygnet runt.
De slipper stå i sömnlös, orolig givakt på nätterna, bada i blodet eller samla ihop kroppsdelarna från sina rivna tamdjur och familjemedlemmar.
Och nej, rovdjursstängsel räcker inte. Jag länkar till ett av många exempel på det.

Men de vill att vi andra ska skala av all livskvalitet så mycket det går för att ge plats åt ännu fler vargindivider som kan fortsätta våldföra sig på våra och våra familjemedlemmars liv, kliva ut och in där som de vill, så att till slut det mesta i omgivningen havererar.
När inte ens kopplade hundar kan leva värdigt längre.
Jakten med lös hund är ett kulturarv som Sverige har förbundit sig att vårda. Men i vargområden är det snart omöjligt att jaga med lösa hundar.

Och så lite extra hat och hån från vargvännerna på det också.
Fint.

Forskning från Umeå universitet visar att vi aldrig kommer att vänja oss vid att ha vargen nära. I stället blir allt fler negativt inställda. Ju närmare du bor ett vargrevir desto mer negativ blir du.
I januari nästa år startar vargjakten i Sverige. Idag finns ungefär 450 vargar vilket senaste inventeringen visade. Av dessa får 36 fällas. Mer än en halvering av förra årets, även då, låga tilldelning. Det hjälper kanske en och annan tamdjursägare och andra boende i vargområden lite grann lokalt. En kort stund. Sen börjar oron om igen, om den ens har slutat.
Vi kan inte ha det så här.

 

av

Till dig som hånar de skadade efter björnattacken

, , , •

Vi vet inte riktigt exakt vad som hände. Men en 14-årig pojke följde med sin pappa på björnjakt. Det skulle bli en fin upplevelse, de två tillsammans. Så blev det inte.
En björn, en stor hona, anföll pappan, bet honom i ansiktet. Sonen, som troligen räddade livet på sin far, slog av sin handled när han försökte få bort björnen. På något sätt lyckades den allvarligt skadade pappan sedan skjuta björnen.
Det är allt vi vet.

Proppen har fullständigt gått ur. Vidrigheter och fördomar forsar ur dem när de snaskigt gottar sig i de skadade människornas olycka efter björnattacken. Foto: Erik Mandre

Det är en tragedi. Jag hoppas innerligt att de återhämtar sig. Vi som står vid sidan om kan bara, så gott det går, försöka skicka kärlek och värme. Jag lider med båda. Sonen, bara ett barn, som istället för att få uppleva en fin jakt med sin far, skadades och kanske är traumatiserad för livet.

Men så tycker konstigt nog inte alla. På sociala medier har människor tappat det helt. Det finns inte längre någon hejd på den öppna skadeglädje som noggrant skalat bort det sista unset av medmänsklighet. Proppen har fullständigt gått ur. Vidrigheter och fördomar forsar ur dem när de snaskigt gottar sig i de skadade människornas olycka.

Proppen har fullständigt gått ur. Vidrigheterna forsar ur dem när de snaskigt gottar sig i de skadade människornas olycka.

Du som tycker att det är bra och roligt att en pappa och hans son har skadats allvarligt, du har glömt medlidande och respekt för andra människor. Det grundläggande. Det betyder inte att man inte ska visa respekt för djur. Jägare respekterar djur och natur. Den som påstår något annat vet inte, har verkligen ingen aning.

Du som tycker att vi jägare ska dö, önskar du livet ur oss också när vi larmas ut och under trafikeftersök förkortar lidandet för vildsvinet du, ja just du, körde på och skadade och som skrikande hasade iväg med brutna bakben? Önskar du då att jägaren som avslutade vildsvinets lidande ska skadas? Eller dö?
Eller om det skadade vildsvinet anfaller under eftersöket och dödar eftersöksjägaren. Åker du sen då hem till jägarens familj och talar om att det var rätt åt jägaren? Att jägaren förtjänade att skadas och dö för att han/hon var jägare?

Och du som inte äter kött och fallit in i den här skenande lynchmobben som tycker att det är roligt när jägare skadas eller dör, tycker du på samma sätt när vi skyddsjagar det vilt som äter upp grödorna som behövs för att du ska få mat? Vet du egentligen hur många djur som dör för att du ska få din mat?

Eller du jaktmotståndare som köper ditt kött på ICA och stämmer in i övriga lynchmobben, önskar du att jägare och våra familjer ska skadas och dö för att vi själva dödar det vi äter? Slipper du ansvar för att du låter någon annan döda åt dig?

Du i lynchmobben, du är en hycklare och jag känner inget annat än avsmak för dig.

Licensjakten på björn är laglig och sker efter demokratiska beslut. Vill man ändra jaktens förutsättningar gör man det på demokratisk väg och man respekterar beslut. Normala människor skapar inte lynchmobbar som trakasserar och önskar att andra ska dö för att man inte har majoritet för sin egen åsikt.

När det gäller den aktuella björnattacken så finns det inte en enda jägare som i det här fallet klandrar björnen. Den gjorde det björnar gör. Tragedin är ändå ett faktum.
Alla vet hur en björn kan reagera, inte minst vi jägare.

En vidrig klick människor önskar att pappan och hans son hade dött. Jag skriver det igen, de önskar att pappan och hans son hade dött.
Samhället bortom skogen, bortom det vilda och verkligheten där, blir allt sjukare. För vem önskar att en människa och hans barn sakta ska dödas?
Vem önskar egentligen något sådant utan att vara fullständigt sjuk i huvudet?

av

BBC:s nya serie ”Wild Scandinavia”

, , •

Lodjurshona som inte kom med i filmen. Foto: Gunnar Glöersen

 

Det är nu nästan två år sedan mitt senaste blogginlägg. Bildspelet på lodjur i det blogginlägget ledde till att jag via Henrik Ekman på SVT blev kontaktad av BBC Nature. De undrade om jag kunde hjälpa dem med att filma vilda lodjur för deras serie om skandinavisk natur. Det var en utmaning jag inte kunde motstå. Resultat kan den som vill se när SVT har världspremiär för BBC:s nya serie ”Wild Scandinavia”. Första avsnittet, Heartland (”Sveriges hjärta”), sänds nu på torsdag 16 mars på SVT 1 kl. 21:00.

Kunskaper om lodjur och en bra samt vacker plats att filma på hade jag redan. Jag har därför ägnat en stor del av min fritid de senaste två åren till att lära mig hur ”camera trapping” med systemkameror fungerar. Pandemin hindrade alla resor från England, så de första instruktionerna fick jag av ett tyskt fullblodsproffs på naturfilm som BBC skickade hit, Philipp Klein. I teorin är det enkelt, men verkligheten var en annan. De första 2,5 månaderna skötte jag BBC:s fem kameror med 10 fristående sensorer. Tio sensorer betyder tio gånger mer krångel. Minneskorten var ofta fulla reda efter något dygn för att solen, kvistar eller möjligen ufon triggat i gång kamerorna. Mera sällan var det lodjur. Några riktigt fina sekvenser blev det ändå redan 2021, men inte tillräckligt. BBC kan skriva hur många och detaljerade manus som helst om lodjurshanens liv i reviret, problemet är att han inte kan läsa eller än mindre låter sig regisseras. Så när det var dags att skeppa BBC:s kameror tillbaka till England hade jag redan införskaffat egna likadana.

Jag är nu inne på min tredje säsong och har fått en hel del fina sekvenser med totalt 8 olika lodjur på tre olika platser. Men överlägset mest bilder och film har jag på den gamla hanen som besökt den krokiga tallen i flera år, så också i vinter. Jag har även fått bonusmaterial på järv och kungsörn. Så kanske går det att fylla min tid med filmande när det väl är dags för pension. Någon lukrativ bransch är det inte, men man lär sig mycket om såväl djur som teknik. Nästa steg blir nog en drönare att filma med.

Slovenien
Jag ska försöka se programmet på min dator eftersom jag lustigt nog på torsdag landar i Ljubljana för att delta i en lodjurskonferens som Jägareförbundet i Slovenien anordnar i samarbete med FACE. Första dagen handlar bl. a om jägarnas roll i inventering av stora rovdjur. Dag två är en fältexkursion där lodjur från Karpaterna ska släppas ut i det fria. Målet är att få en livskraftig stam av lodjur i Slovenien. Vi får hoppas att jägarnas arbete inte leder till samma polariserade debatt som i Sverige när deras stam väl nått gynnsam bevarandestatus och det kommer önskemål om att stammen ska regleras.

Fennoskandia är unikt i ett europeiskt perspektiv. Inget annat område har alla de fyra stora rovdjuren i starka stammar. Jag har inte sett BBC avsnittet i sin helhet, bara en ”rough cut” av lodjursdelen. Av två års arbete valde BBC ca 3 minuter film till serien. Så spänningen är stor, har de lyckats förmedla budskapet att naturen och de vilda djuren är en del av vardagen för oss i Sverige? En vardag som för många andra är väldigt exotisk.

av

Att låta boskapshund och varg döda varandra – bättre än ett skott?

, , •

Boskapsskyddande hundar och rovdjur som sliter varandra i stycken. Det tycker många vargförespråkare är lösningen i vargfrågan.

Det ser fridfullt ut när hundarna lufsar med tamdjuren. Men vad händer när det blir allvar? Foto: Mostphotos

Vissa personer har börjat förespråka boskapsskyddande så kallade herdehundar. Det låter fint. En snäll jättestor gosig hund som skyddar fåren. Men så fint är det inte alla gånger.

Svensk Jakt berättar om två boskapsvaktande hundar som är på rymmen i Norge. Polisen har under förmiddagen fått fast den ena hunden efter att de båda hundarna angripit en hundägare som var ute på en morgonpromenad med sin hund.

Jag har börjat läsa, och titta, närmare på några av de här hundraserna. Kaukasisk herdehund är en av dem. Enligt informativa videor om rasen väger de mellan 60 och 100 kg och kan döda både varg och björn. En god egenskap, enligt ägaren i ett klipp, är att de aldrig ger sig, inte ens när de själva håller på att bli dödade av rovdjur. De slåss in i det sista.

Å andra sidan ser jag goa klipp där reportrar hälsar på uppfödare, kliar jättehundarna på magen, pussar och kramar dem och är bokstavligen alldeles till sig. Gullegulligt.

Det är inte ett dugg konstigt. Just de här gosenallarna framavlas nu alltmer för att vara just gosiga. Monsterbiten väljs liksom bort. De är inte heller tränade att gå ensamma med boskap, utan att präglas på människor.
Ska tamdjuren skyddas bör man undvika för nära mänsklig kontakt med hundarna, läser jag. Hundarna ska präglas på och leva med flocken, det är den som är deras ”familj”. Hot mot flocken ska avvärjas, på alla sätt. Du som ägare ska enbart ge hundrakiloshundarna mat varje dag.

Hundarna ute på fältet träffar inga reportrar som pussas med dem och kliar dem på magen.

I Frankrike upplever man problem med dessa hundar. Främst handlar det om hundar som attackerat människor och sällskapshundar. Det blir därmed också dyra eftergifter för herdehundsägarna.

Rovdjuren lär sig också snart hur hundarna fungerar. Hela härligheten kostar mer än vad det smakar, på alla plan, förstår jag ju mer jag läser.

Och i allemansrättens Sverige, hur skulle det fungera? Om naturvandraren med lilla sällskapshunden plötsligt upplevs som ett hot av jättehunden? Vad händer då med det strikta hundägaransvaret?
Vem finns där och tar ansvar för vad hunden gör?
Ingen.

Men det som egentligen mest får mig att tycka oerhört illa om den här verksamheten är omtanken om djuren, och då menar jag både vilda och tama, räven, vargen eller kanske björnen och den boskapsskyddande hunden.

Det ser fridfullt ut när hundarna lufsar med tamdjuren. Men vad händer när det blir allvar?

Jag ser hemska filmklipp där en ensam varg kämpar för sitt liv men slits i stycken av boskapshundar. Och det kan precis lika gärna vara tvärtom.

Ska de här djuren, precis som det är tänkt, tillåtas att slita varandra i stycken? En hund som sakta dör för att rovdjuren som anfaller den blir för många, men aldrig ger upp. Eller en varg som sakta slits i stycken av en hund som vi lärt och avlat fram att det är precis så den ska göra.
Vill vi ha det så?

Ska de här djuren, precis som det är tänkt, tillåtas att slita varandra i stycken? En hund som sakta dör för att rovdjuren som anfaller den blir för många, men aldrig ger upp. Eller en varg som sakta slits i stycken av en hund som vi lärt och avlat fram att det är precis så den ska göra.
Vill vi ha det så?

Önskar de här så kallade djurvännerna hellre det här våldsamma scenariot där djur plågas i onödan än att en jägare skjuter ett snabbt dödande skott?

Jag vill inte att djur ska dö på det här viset, på grund av ett system byggt av och påhejat av oss människor. Må det ske i naturen men vi ska inte själva skapa metoder där vi avlar fram djur som slåss för att döda eller för att själva dödas.

Och all denna utdragna plågsamma smärta enbart för att en grupp människor inte tycker jägare ska få förvalta rovdjur genom att skjuta dem med ett snabbt dödande skott.
Då handlar det inte om att minska djurens lidande. Det handlar om att till varje pris försöka styra vad andra människor gör.
Vissa vargförespråkare ser det alltså som så viktigt att stoppa jägare att de utan att blinka gärna ökar både hundars och vilda djurs lidande. Ett utdraget, plågsamt lidande.

Vissa vargförespråkare ser det alltså som så viktigt att stoppa jägare att de utan att blinka gärna ökar både hundars och vilda djurs lidande. Ett utdraget, plågsamt lidande.

Alla hundar är individer men med mer eller mindre utvecklade rastypiska egenskaper. De jaktliga egenskaperna, hälsoaspekterna och det som gör att våra hundar samtidigt är underbara familjemedlemmar är ett tungt ansvar som vilar på varje uppfödare.
Det är en ständig balansgång.
Ett jaktanlag kan avlas bort, vilket också gjorts med ett antal jakthundraser, där man numera bara vill att de ska vara gulliga. Storpudel exempelvis, som var en fantastisk vattenapporterande jakthund, är nu bara en skugga av sitt forna jag, för att människor ville något annat.

Hunden präglas förstås också av livsmiljö och hur den hanteras av sin omgivning. Mina snälla jaktlabbar hade inte varit likadana i en tuffare miljö.

Om du säger att din Kavkazskaja ovtjarka är jättesnäll och en riktig familjemedlem så tror jag dig. Men en utpräglad boskapsskyddande hund av samma sort som växt upp och lever ensam med sin fårflock är långt ifrån allas jättestora pussgurka.
Det är naivt att göra den jämförelsen.

Det är ännu mer naivt att tro att just detta skulle innebära en lösning på konflikterna om varg i Sverige. Det är till och med riktigt dumt.

Ett par klipp om boskapsvaktande hundar i Sverige. Är det så här vi vill ha det?

Ur Land.se:

– Gäller det en enstaka varg så har nog hundarna en bra chans. Gäller det flera vargar så vet jag ärligt talat inte, men jag hoppas verkligen att hundarna vinner en sån match, säger Jan-Erik.

Ur Viltskadecenters publikation Boskapsvaktande hundar mot rovdjursangrepp på tamdjur:

”Utgången av möten mellan dessa hundar och vargar går inte att förutsäga. Vissa vargar undviker eller passerar bara förbi området, andra undersöker och visar upp sig och några kommer att slåss med vakthunden. Det förekommer att boskaps-vaktande hundar dödas av vargar. Vargar blir sannolikt mer frustrerade än skrämda över närvaron av vakthundar.”

av /1 Kommentar

Cynism präglar bevarandet av vargen

, , , , •

Politikerna måste genomföra vargpolitiken. Bildmontage: Foto Emil Gustafson Mostphotos och Magnus Rydholm.

Nästan inom synhåll från avgångshallen på Jönköpings flygplats ligger Dumme mosse. Alla som kört riksväg 40 mot Göteborg har snuddat vid myrområdets speciella natur. Där, precis bortom synfältet från affärsresenärerna, har ett nytt revirmarkerande vargpar slagit sig ner.
Något unikt över denna etablering finns inte. Tvärtom. Markerna hör till vargens naturliga spridningsområde. Och dit kom de.
Få människor har sett djuren. Eller drabbats av de biverkningar som följer i spåren av ett stort rovdjur. Men historien kommer att upprepa sig. Lokalbefolkningen kommer ganska bryskt vakna upp till ny vardag. De kommer bli överraskade av hur mycket ett rovdjur kan påverka sin omgivning. De kommer bli varse den rädsla och olustkänsla som i decennier plågat Mellansverige.

De kommer uppleva känslorna som många har hört talas om, men aldrig riktigt förstått.

Denna olustkänsla kommer att prägla deras vardag. Inte varje dag. Men då och då kommer upplevelserna ge djupa sår. En del kommer att känna att deras liv förändrats. Att de inte känner sig lika fria. Att de inte kan göra saker som de gjort innan. Ilska och vanmakt blir ett nytt – och ovälkommet – inslag vardagens vedermödor. För ungefär så har det nämligen sett ut vart än vargen dykt upp.

Vargen, som gått från fredlös till fredad, har den effekten. Ju närmare man lever rovdjuret desto mer negativt inställd blir människan till den. Det har Umeå universitet, via forskning kring attityder om varg, slagit fast.
De som har hoppats på att människan vänjer sig vid att ha vargar runt husknuten kan sluta att hoppas. Ingen människa vänjer sig vid rädslor, olust och vanmakt. Man kan tvingas att leva med dessa känslor, men man vänjer sig aldrig.
De människor som hoppats på en klok och aktiv vargförvaltning som tar hänsyn till deras upplevelser och problem får fortsätta att hoppas. För några åtgärder som pekar i den riktningen finns inte. Tvärtom. Det dyker upp nya förslag som urholkar tilltron till samhällets vilja och ambitioner för vargförvaltningen
En av orsakerna bottnar i en utbredd cynism i myndighetsvärlden, om att människans upplevelser och liv ska underkastas naturens villkor och behov. Att vargens väl och ve alltid går före folkets.
Är jag onyanserad i min kritik mot myndigheternas agerande? Nej, jag tycker inte det. Sett utifrån alla myndighetsförsök till att krångla till vargförvaltningen, införa onödiga säkerhetsmarginaler är den nog ganska balanserad. För det finns troligen inga tydliga bevis för att tjänstemännen aktivt sökt och letat efter lösningar för att kunna införa beslutad vargpolitik. Däremot finns det många exempel på det omvända.

I botten finns en stor intressekonflikt om hur naturens ska förvaltas. Åsikter ställs mot åsikter. Och myndigheterna har inte följt riktningen från beslutad politik i Sverige. I nästan varje myndighetsbeslut hänvisas till EU:s art- och habitatdirektiv.
Direktiv ska arbetas in i EU:s alla medlemsländers lagstiftning och myndigheter ska sedan följa sin nationella lagstiftning. Detta gäller dock inte vargförvaltningen.

Rädslan för EU verkar vara större än ambitionen att följa politiska beslut.

Samtidigt saknas en röd tråd kring vilka hotade arter som ska få resurser och stöd. Bedömningen borde enbart utgå ifrån hur hotade arterna är.
Men har du sett löpsedlar och nyhetsinslag om behovet av att rädda en fjäril, insekt eller en blomma? Troligen inte. För dessa arter är inte publika. De samlar aldrig folkets uppmärksamhet och engagemang. Därför verkar bevarandearbetet främst inriktas mot söta och pälsklädda djur. Artens förmåga till folklig omtanke brukar  – i statens värld – alltid trumfa behovet av skydd och stöd.
Myndigheternas arbete med hotade arter ter sig mest som ett falskt alibi för en frisk natur med hög biologisk mångfald. Skulle tid, insatser och pengar utgå ifrån behovet av stöd och skydd hade prioriteringarna sett väldigt annorlunda ut.
Och detta vet de människor som tvingas leva med konsekvenserna av vargen, som uppnått gynnsam bevarandestatus. Den är inte hotad längre.

Vargarna ökar i antal. Stammen sprider sig i södra Sverige. Fler och fler kommer uppleva oro och rädslor för sina tamdjur och hundar. Många kommer att bli överraskade över hur mycket som förändras när vargen dykt upp.
Det är därför som många lantbrukare och jägare efterfrågar förvaltning. Exempelvis borde myndigheterna ta större hänsyn till de som drabbas. De som får bära de negativa konsekvenserna. Man måste se förtvivlan och hopplösheten som sprider sig – och inse att vargens återtåg i naturen måste utgå från en balans mellan djurets och människornas behov. Inte det ena eller det andra.
För att komma dit krävs exempelvis en aktiv vargförvaltning, en liten stam, generösa regler för skyddsjakt. Trots att Sverige haft en vargstam under flera decennier har vi ingen förvaltning värd namnet. Vi är långt ifrån en situation där drabbade människor känner sig sedda och lyssnade till.
De som drabbas kan inte hoppas på att myndigheterna tar initiativ och gör förändringar i rätt riktning. I jägarkåren uppfattas myndigheterna som det stora problemet, som de som hittar på nya pålagor, som i sin tur gör det omöjligt att hitta en fungerande samexistens med vargen.

Det finns bara en grupp människorna kan sätta sin tilltro till – politikerna.

I år är det valår. En tid då partierna försöker locka väljare med allehanda löften. Men det är inte löften som behövss. Det måste beslutas om konkreta åtgärder som löser problemen. Det räcker inte att säga att vargstammen ska minska. Det behövs beslut som gör att vargstammen minskar – i verkligheten där vi bor.
Svenska Jägareförbundet arbetar sedan många år tillbaka med att få politikerna att se de förändringar av vargpolitiken som behövs – samt att redan fattade beslut genomförs. Bland annat att måste Sverige våga genomföra sin rovdjurspolitik och stå upp för den svenska modellen – mot EU-kommissionens statiska direktiv.
För att tydliggöra sin hållning och öka trycket har Jägareförbundet lanserat ett koncept som går under namnet ”Tålamodet är slut”.
De politiska partierna behöver – innan valdagen – förklara sin hållning och vad de ska göra.
I sumpskogarna och myrmarkerna väster om Jönköping kan det födas vargvalpar i vår, utan att Sverige har fått en fungerande vargförvaltning på plats. Stammen ökar. Och det har snart gått nio år sedan rovdjurspolitiken lades fast i Sveriges riksdag.

Tålamodet är slut.

av

”Vi har inte en enda katt kvar i byn – vargen har tagit varenda en”

, , •

En medlem ringde häromdagen. Vi hjälptes åt med inloggning på hans medlemskonto. Och pratade på lite som man gör. Om vädret och jakten. Och om vargar. Det är oftast där samtalen hamnar.

På min fråga hur många katter det handlar om svarar han att inte har någon exakt siffra men att det i alla fall är över 20 katter. Att de oftast tas på natten när vargarna går in på gårdarna och runt husen. Katter verkar vara lättfångade byten. Foto: Mostphotos

Vi kan kalla honom Kalle. Jag fick inte under några som helst omständigheter tala vem han är och var han bor. ”Det handlar inte så mycket om mig själv,” sa Kalle. ”Men jag har människor i min närhet som absolut inte får drabbas av hatet mot oss som har åsikter om att leva med varg.”

Där är vi alltså i Sverige idag. Åsikter ska tystas, spelar ingen roll hur, bara rösterna tystnar. Men jag berättar vad Kalle hade att säga.

Kalle bor i en by mitt i vargbältet i Gävleborg. Han säger till mig att han har fått nog. Att alla i byn tycker att det räcker nu.
”Det är så mycket varg här nu, inte längre bara några enstaka. Det är för många. Och de går in på gårdarna och tomterna nära husen.”
Jag frågar om alla som bor där verkligen tycker så? ”Ja, alla,” svarar han. Men så funderar han en stund och säger sedan: ”Njäe, det finns nog faktiskt en gubbe här i byn som vill ha dem här.  Men det är bara han.”

Kalle berättar om hur de lever. Det finns så mycket att berätta men han kan ju bara ta några exempel när vi pratar, säger han.

Han berättar om grannen som brukar cykla med sina jämthundar. En dag kom han cyklande med en av sina hundar inne i byn när en annan granne, som han mötte, skrek till på honom:
”Akta! Du har en varg bakom dig!” Vargen sprang efter cykeln precis bakom. Ingen visste hur länge den gjort det.
”Det är alltid en obehaglig känsla att vara ute.”

Kalle säger att jakten är ett totalhaveri.
”Vi har kemiskt rent på vilt i skogarna omkring oss. Det finns knappt någon älg, rådjuren är borta sen länge. Förr hade vi bra jakt på tjäder, idag kan du gå ut en hel förmiddag utan att sen en enda kull. Att släppa hundarna är en mardröm.”

”Tidigare hade nästan alla i byn flera katter, ja vi hade många katter här. Jag kan berätta att vi inte har en enda katt kvar längre. Inte en enda. Vargarna har tagit alla.”

”Tidigare hade nästan alla i byn flera katter, ja vi hade många katter här. Jag kan berätta att vi inte har en enda katt kvar längre. Inte en enda. Vargarna har tagit alla.”
På min fråga hur många katter det handlar om svarar han att inte har någon exakt siffra men att det i alla fall är över 20 katter. Att de oftast tas på natten när vargarna går in på gårdarna och runt husen.
Katter verkar vara lättfångade byten.

”Folk har slutat släppa ut sina ungar att leka, det går inte att koppla av på den egna tomten. Det är hopplöst. Vi har liksom alla tappat sugen…”

Så pratar vi om politikerna. Kalle menar att politik bara handlar om en samlad maktelit. Han ger inte mycket för dagens regering, fnyser.
Men han hoppas fortfarande på Jägareförbundet, han är fortfarande medlem. Det finns en pytteliten strimma hopp kvar. Men något måste hända.

Jag är tagen av vårt samtal. Ska människor leva så här och samtidigt bli hånade av verklighetsfrånvarande personer långt borta?

Men vargarna närmar sig allt fler. I exempelvis  Södermanland är vargförekomsten idag ett faktum. Människor har problem men vill vara anonyma. När det gäller katter försvinner också tyvärr allt fler ju mer vargstammen breder ut sig och närmar sig samhällen och städer.

De flesta som äger en katt tycker att den ska få vara ute.
Som jägare kan jag ha åsikter om lösa katter men det är en petitess i sammanhanget. Jag har många fina människor omkring mig som äger katter som de älskar. Även många jägare äger både katt och hund. Och jag förstår samtidigt att de vill låta katterna vara ute, i sitt naturliga element.
Jag kan leva med det.

Men det blir ett svårt beslut för alla vargälskande kattägare att äga katt när deras önskan slår in om att det ska finnas hur mycket varg som helst och det börjar påverka deras egen verklighet.

Vad gör de med sina katter då? Ni vet, katter som mår bäst av att få vara ute. Ska de sätta katterna i koppel? Aldrig släppa ut dem?

Katter blir ofta påkörda men de som klarar sig blir med tiden så streetsmarta så att de förstår att en bil är farlig. Olyckan kan vara framme ändå men både katten och bilföraren försöker i det längsta att undvika en olycka. Om det händer får man försöka leva med det. Katten fick ändå leva ett fritt liv, som en katt.
Men hur kan trafikolyckor bli ett argument för ännu fler vargar?

Jag undrar också vad kattägarna, de som vill ha massor av varg, tycker om att katter nu dödas på löpande band av varg i byarna i vargbältet.

Ska de köra samma visa som de gör med våra jakthundar? Att kattägarna är djurplågare. Håll dem i koppel. Håll dem inne. Låt vargarna ta över.

I vargbältet har människor nästan gett upp. När ska vi kunna göra något åt vargsituationen där? Hur många hundar, katter och tamdjur ska behöva gå åt?

När får vi förvalta en vargstam på ett sätt som slutar att sparka drabbade människor i magen varje dag, dygnet runt?

av /2 Kommentarer

Fler organisationer stödjer kravet på att minska vargstammen

, , , , •

Foto Magnus Rydholm

 

Lantbrukarnas riksförbund samt även Svenska Kennelklubben och Svenska Samernas riksförbund stödjer Jägareförbundets krav på att minska vargstammen.
Frågan är: Kan länsstyrelserna – som ska väga ihop alla faktorer – ignorera kraven och önskemålen när de imorgon (torsdag) ska mötas och bestämma ramarna för den kommande licensjakten?

Har du försökt trösta en gråtande jägare som kramar de blodiga resterna av sin hund? Har du tittat en fårbonde djupt i ögonen när han upptäcker att hagen är full av döda och lemlästade djur? Eller har du känt rädslan hos en småbarnsförälder som precis sett vargspår på tomten?
Vad ska du säga för att trösta och ge hopp? Har du något bra förslag? Låt mig återkomma till detta.

Just nu hårdnar pressen på de länsstyrelser i Mellansverige som har fått delegation på att fatta beslut om licensjakt på varg i vinter.
Svenska Jägareförbundet har under några veckor drivit en informationssatsning som syftar till att belysa behovet av en rekordstor jakt. Förbundet anser att det behöver fällas cirka 100 vargar under det kommande året på licens- och skyddsjakt.
Men vargförvaltning är komplicerat. Det är så krångligt att det snart bara finns en handfull experter som förstår alla dimensioner och lagar som styr och påverkar.

De domstolar som hanterat vargfrågan har uppenbarligen saknat kunskap om hur viltförvaltning går till och vilken tillväxtpotential det finns i en vargstam. Kanske är okunskapen en del av förklaringen till varför domstolarna varit väldigt försiktiga när de resonerat kring hur stor del av stammen som får fällas i EU:s medlemsländer.
En årlig avskjutning av älgstammen reagerar sannolikt ingen över, trots att ungefär en fjärdedel av älgarna fälls. Eftersom vargen har högre tillväxtpotential än älgar och borde därför den kunna tåla ett ännu större uttag.
Men icke. Domstolarna har menat att man inte får göra stora uttag i stammen av en strikt skyddad art.
I praktiken kan deras ställningstagande göra att det blir pannkaka av hela förvaltningstanken. För det går faktiskt att tolka domstolarnas budskap enligt följande tillspetsade version: ”Vargstammen ska växa sig större. Hela tiden. I evighet.”
Tillåter EU bara uttag som är mindre än tillväxten så hamnar vi den tillspetsade versionen – hur dumt det än låter.

Men förståelsen verkar vara betydligt större i de organisationer som verkar i den svenska glesbygden. De ser samma behov som Jägareförbundet.
LRF har aktivt gått in och stödjer kraven på en minskad vargstam. Nu förefaller det också så att Svenska Kennelklubben och Svenska Samernas riksförbund gör samma sak. Sannolikt finns det ytterligare organisationer som anser att vargstammen ska vara så liten som möjlig – för då kan det skapas utrymme att leva och verka i vargområdet.
Det finns med andra ord en stark motkraft till hur myndigheterna har hanterat vargen till dags dato. Denna kraft är en viktig signal som både politiker och myndigheter måste beakta. För i verkligheten är det inte oproblematiskt med ett stort rovdjur vid husknuten, i djurens hage eller i pulkabacken. Detta vet alla som tvingas leva med vargen.

Frågan är nu om länsstyrelserna kan, vågar och vill ta det fulla ansvaret för vargförvaltningen?
Ansvaret innebär att beakta kulturella aspekter, näringar, ekonomi, hur människor mår, stress, oro, jaktliga möjligheter, livsmedelsförsörjningen, övrigt vilt – samt vargens livsbetingelser. Inte det ena eller det andra. Alltihop.
För mig är det självklart att myndigheterna inte får sätta vargens väl och ve före människornas. För då får vi aldrig tilltro och acceptans för de åtgärder som krävs – och behövs.

Jag hoppas att länsstyrelserna lyssnar och förstår att lösningen – för rovdjursproblematiken – inte finns i fler rovdjur utan i balans och samexistens mellan människa och djur. Samexistens ska utgå från människorna som bär de negativa konsekvenserna av rovdjuret. Vi måste förstå att deras verklighet – oro, stress och umbäranden – är det som sätter gränser och nivåer.
Det går inte att köra över dessa människor. Det går inte.
Inte om man vill ha en långsiktig lösning på problematiken. Och inte om vi ska ha en vargstam i landet.
Det första steget mot samexistens mellan människa och varg är enkelt.
Minska vargstammen – rejält.

Nå, hade du något hopp att ge jägaren, fårbonden eller småbarnsföräldern? Jag har nämligen inget att erbjuda. Jag kan inte lova att det kommer att bli bättre. Ingen kan med fakta och bestämdhet säga hur det ser ut om fem år. Ingen.
Utifrån mitt perspektiv kan man aldrig bygga samexistens med så dåliga förutsättningar som vi har idag. Vi är inte på väg mot något fungerande system, utan famlar i ett träsk av överstatliga regler, utan någon förutsägbarhet eller framtidstro.
Men någonstans ska man börja.
Länsstyrelserna har fått makten och möjligheterna att ta ett steg i rätt riktning. Låt oss hoppas att de greppar den möjligheten, ni förstår nog vad jag menar.

av

Nej, det går inte att kompromissa om vargen

, , , , •

Finnstövaren Hebbe dog nyligen under vidrigast tänkbara former. Hans lår var söndertuggade av vargen som anföll honom. Ägaren hann avbryta attacken men det var för sent. Veterinären kunde inget göra. Hebbe var i chock och skrek av smärta under sin sista tid i livet, hela vägen in till veterinären och in i döden. Hebbe blev sex år.
Dittills hade han haft ett bra liv. Han fick jaga med sin bästa vän, göra det som hans DNA ropade efter, det han var skapad för och som gjorde honom lycklig. Jakten, det största som binder människa och hund samman.

Den som aldrig jagat med sin hund vet inte vad jakten gör med bandet mellan hund och människa. Den närheten är bland livets största upplevelser. Foto hedehund: Tobbe Lektell

Det värsta kan hända. Det är vedervärdigt men antalet attacker går att minimera, nu händer det för ofta och med en ständigt närvarande oro som alltid ligger som en våt filt över djurägaren och många omkring. Och de som drabbas har inget att sätta emot. Inget alls. Det är en frustration och en vanmakt som tär.
När sedan det värsta händer hånas, hotas och hatas de i sin sorg av ett högröstat slödder.
Och denna whataboutism som härskar, att hundar och tamdjur minsann kan dö av bilar, tåg, drunkning, blixten och fan och hans moster, är ingen ursäkt för att låta allt fler vargar ta över människors oro och våra tamdjurs liv.

De drabbade är bakbundna av ett gäng människor som befinner sig långt från deras verklighet. Människor som aldrig behöver betala. Personer vars levnadsvillkor fortsatt är helt opåverkade av antal vargar, 100 eller 50 000 påverkar inte deras liv och vardag över huvud taget.
Ändå gör de allt för att öka tamdjurens och sina medmänniskors lidande. För att det känns rätt.
Därför går det inte att kompromissa om vargen. Det har aldrig gått och kommer aldrig att gå.

En kompromiss betyder att två eller flera parter fogar sig och går med på att göra inskränkningar, för att komma överens. En kompromiss är, enligt Svenska Akademiens ordlista, en ”överenskommelse efter ömsesidiga eftergifter”.

Det är omöjligt att kompromissa i vargfrågan eftersom det bara finns en enda part som har något att förlora, som kan göra eftergifter, nämligen de drabbade. Och de har sedan länge anpassat sig långt in i kaklet, utan att någonsin få något tillbaka.

Det är omöjligt att kompromissa i vargfrågan eftersom det bara finns en enda part som har något att förlora, som kan göra eftergifter, nämligen de drabbade. Och de har sedan länge anpassat sig långt in i kaklet, utan att någonsin få något tillbaka.

Motparten, de som skriker och gapar högst med krav på sina medmänniskor att ge upp sina liv, flytta eller bara stå och se på när husdjuren/familjemedlemmen/jaktkamraten lemlästas och utdraget plågsamt dödas, denna motpart behöver inte göra avkall på något alls i sina liv, absolut ingenting.
De sitter bara där och tycker att de är goda. Det är allt.
De har inget att komma med i en kompromissdiskussion. Men får ändå diktera villkoren.

Nyligen publicerades en forskningsrapport där forskare från Göteborgs universitet i en studie undersökt hur jägare och lantbrukare påverkas av förekomst av stora rovdjur med fokus på vargens effekter. Rapporten har gemensamt finansierats av Svenska Jägareförbundet via Forskningstjugan, Lantbrukarnas Riksförbund och Naturvårdsverket.

Studien klarlägger egentligen bara det vi redan visste, vargens närvaro påverkar merparten av lant- och naturbrukande människor som lever nära den negativt.

I 40 år har människor som lever nära vargen ständigt anpassat sig, dag och natt och samtidigt levt i en vanmakt över att inte tillräckligt kunna skydda sina djur och ge dem en trygg miljö.

Studien visar också att de flesta funderat över att sluta hålla tamdjur eller att jaga med hund men bara ett fåtal har slutat.
Och så är det. För vad vore vi om vi gav upp allt, hela våra liv, vår identitet sen generationer. Enbart för att försöka blidka ett gäng skränhalsar långt ifrån oss som kräver att få mitt och min familjs liv serverat på silverfat utan att behöva ge något alls tillbaka. Ingen vill sänka sig till det.

När det egentligen bara, till att börja med, handlar om att följa ett riksdagsbeslut från 2013. Riksdagen, alltså den högsta beslutande församlingen i Sverige med av folket valda representanter.
Beslutet om att få förvalta vargstammen som vi förvaltar andra viltstammar.  Då handlade det om att populationen skulle bestå av minst 170-270 vargar, utspridda över hela landet. Naturvårdsverket höjde sen antalet till minst 300.
Minsta antal som behövs för att en vargstam ska överleva är 100 individer, vilket det skandinaviska vargforskningsprojektet Skandulv konstaterat.
Idag bryr sig ingen myndighet om riksdagens beslut. De kör sitt eget race.

Drabbade människor och till och med utsatta kommuner stångar sig blodiga utan att någonsin få till något som ens liknar förvaltning.

Sverige beräknades senast ha 395 vargar, tätt koncentrerade i några få län. Trots det tilläts bara 24 vargar fällas under senaste licensjakten. Antalet ändrades inte ens när Jägareförbundets Gunnar Glöersen kunde påvisa direkta fel i beräkningsunderlaget. De kunde lika gärna ha gett berörda människor en örfil. Troligen hade de senare hellre valt det.

Men jägare och tamdjursägare anpassar sig. Som vanligt. Utan att någonsin få något tillbaka.

Studien klargör att jägare gör stora praktiska anpassningar i jakten i rovdjurstäta områden, speciellt vid löshundsjakten.
Det är vårt kulturarv som så lättvindigt offras av dem som inte behöver kompromissa eftersom de inte har något att förlora. De som slipper gråta över familjemedlemmar som sakta plågats till döds, de som slipper vaka över sina djur under långa nätter eller låna stora summor pengar (nej, det är inte gratis) för att sätta upp hägn som för många ändå inte fungerar.

 

LÄS MER:

Minska vargstammen!

 

 

av

Utmaningarna utmanar jägarna som kollektiv

, , , , , , , , , , •

Vem försvarar din jakt? Om du inte är medlem i Svenska Jägareförbundet, vem sätter du din tilltro till? Foto Magnus Rydholm

 

Alla jägare som följer samhällsutvecklingen har noterat att utmaningarna mot jakten har ökat. Det finns självklart många positiva trender. Men mängden stora utmaningar skakar om förutsättningarna rejält.
Fram till 1990-talet fanns det inget som hette jaktpolitik. Inga politiska partier hade några större synpunkter på jakten. Så länge den sköttes på ett klokt och hållbart sätt kunde jägarna luta sig tillbaka.
Men i och med EU-inträdet blev jakten sakta men säkert politiserad. Det började med morkullorna och ni vet hur det har fortsatt. Idag har nästan alla partier en uttalad jaktpolitik.
Detta skapat helt nya förutsättningar för såväl de som vill utveckla viltförvaltningen som de som vill inskränka och förbjuda jakt.
Som tur är står de flesta politiska partierna fortfarande bakom en sund grundtanke – att det är fakta och forskning som ska styra och avgöra hur viltförvaltningen ska gå till. Men som alla har märkt öppnas dörrar till förhandlingar och ifrågasättande utifrån helt andra perspektiv.
Den yttersta konsekvensen blir att jägare ställs mot jägare. Din jakt ställs mot min. De stora jaktformerna går före de små. Viltarter som påverkar andra intressen eller samhället får störst fokus.
Eventuella negativa konsekvenserna av vilt ska nästan alltid minskas eller stoppas, ibland med metoder som kan ifrågasättas utifrån etiska argument. Det mest flagranta exemplet gäller skyddsjakt på eget initiativ på dovkalv, för att skydda gröda. Dovkalven föds i regel i juni och diar den första tiden. Dovkalven gör alltså ingen skada på grödorna från den 1 juli när den får börja skyddjagas. Eftersom hindarna också lämnar flocken strax före kalvning och håller sig ensam med kalven den första tiden uppnås  heller ingen skrämseleffekt av att fälla en diande kalv.
Makthavarna valde alltså att ge möjlighet till en oetisk skyddsjakt istället för att angripa det verkliga problemet – att dovstammarna är för täta på vissa ställen. Men den nöten är svårare att knäcka eftersom de då måste ta en diskussion om äganderätten.

Men nu kom jag ifrån ämnet. Utmaningarna mot jakten gör att man ställer jaktform mot jaktform, jägare mot jägare. Istället för att hålla ihop och vara eniga i frågor om jakttider och förvaltningsfrågor har vi på det personliga planet börjat välja sida. Utifrån vad som är bra för mig.
Detta kunde vi se extremt tydligt i jakttidsarbetet och i regeringsbeslutet. De nya jakttiderna kunde ha blivit mycket sämre. Regeringen stod upp för faktabaserade beslut, men gjorde samtidigt som regeringar de senaste åren brukar göra. De väger – i förhandlingar mellan partier – arter och intresseorganisationers synpunkter mot varandra. Detta kallas ofta för politisk beredning. I denna verkar det finnas en outtalad ambition om att alla intressen ska få något. En liten framgång, en liten seger. Problemet är då att man sakta, bit för bit, släpper den faktabaserade grunden.
Det finns ett sluttande plan där jakten – varje gång – dräneras med någon eftergift till andra intressen. Inte för att viltarten är hotad, utan för att ha någon slags konsensus mellan de styrande partierna.
Vad jag tycker om detta borde framgå mellan raderna. Effekten av den politiska beredningen blev exempelvis att stövarjägarna tappade jakttid  med hund på räv i mars, grävlingsjakten med hund får numera inte börja förrän 21 augusti. Så här kan det inte få fortsätta.
Men trots att jakttider är en stor och viktig fråga för alla jägare är det bara en utmaning. Vi brottas med många fler. Låt mig lista några:

  • Vargförvaltningen fungerar inte – stammen växer.
  • Rovdjursjakten i stort behöver underlättas och förenklas. Inte minst vad som avser skyddsjakt.
  • Nationell viltförvaltning. Ingen jägare tror på att man kan förvalta vilt över en hel nation. Förutsättningarna för viltet varierar därför måste viltförvaltningen vara regional. Trots detta pågår det arbete med nationella mål och nationella förvaltningsplaner i myndigheterna.
  • Dovstammarna är för stora på vissa ställen. Det finns markägare som vill ha täta stammar, medan grannarna får omfattande skador. Skulden läggs sedan på jägarna.
  • Vildsvinen är en utmaning, som jägarna alltid måste jobba med. Konflikterna med jordbruket är för omfattande.
  • Älgstammen har minskat i tio år (stammen är 20 procent mindre än när det nya älgjaktssystemet infördes). Trots detta vill företrädare för markägarna minska stammen ytterligare.
  • Predatorjakt ifrågasätts allt mer. Acceptansen för att jaga predatorer minskar, eftersom vi inte tar tillvara bytet.
  • Behovet av mer viltvård är stort – både i skogs- och i jordbrukslandskapen.
  • EU:s aviserade blyförbud kommer att ställa till det för många jägare.
  • Synen på vapen hårdnar, eftersom kriminella använder dessa. Men jägarnas vapen utgör inget problem. Smugglade automatvapen är det som främst används enligt statistik från Brottsförebyggande rådet.
  • Fjälljakten och fjälljaktsreformen ifrågasätts. En del samebyar driver frågan om att de ska ha all rätt till jakten och fisket.
  • Viltvårdsfondens medel är i blickfånget från organisationer som vill begränsa jakten.
  • Allmänna uppdraget som Svenska Jägareförbundet haft sedan 1938 ska göras om. Delar ska upphandlas. Konstruktionen som regeringen beslutat om är ifrågasatt och allt pekar mot mer byråkrati och att inget blir bättre.
  • Vissa viltstammar ökar, medan andra minskar. Så ser naturen ut. Men det innebär att såväl jägare som myndigheter måste agera snabbare. Mer jakt för arter som ökar och subventioner till viltvård, predatorkontroll och rätt form av brukande för arter som minskar.
  • EU vill skydda natur. 10 procent av landets yta ska få ett strikt skydd där mänsklig påverkan på naturen ska bort. Förbundet har bidragit till vissa framgångar i arbetet men riskerna är stora och arbetet fortgår.
  • Jaktetiken behöver alla jägare alltid beakta. Idag, när det produceras jaktfilmer på löpande band, avslöjar vi jägare med jämna mellanrum att vi har olika syn på vad som är okej från jägarperspektiv. Vi beaktar alltför sällan vad allmänheten tycker är schysst.
  • Allt färre i samhället förstår vad jakt är. Det gör det lättare att inta en kritisk hållning till jakt och annat brukande av naturen. Utan en hög acceptans och förståelse för jakt utsätter vi jakten för stora risker.
  • Det är dyrt att bli jägare, särskilt om du bor nära en stor stad. Ifall jakten blir en klass- eller pengafråga så kommer acceptansen att störtdyka.
  • Vi jägare vill inte samarbeta med skogsbruket eftersom de vill minska älgstammen, inte med jordbruket eftersom de vill minska stammarna av klövvilt och vildsvin, inte WWF eller Naturskyddsföreningen eftersom de har en annan syn i rovdjursfrågor. Om man inte tror på devisen ”Ensam är stark” kan man undra. Vem ska vi samarbeta med?
  • När olika intressen vill att jägarna ska fälla mer vilt anses vi vara en näring som måste ta ansvar, men när vi begär något anses jägarna oftast att bara vara en hobby. Jägarna har ett stort ansvar för viltförvaltningen, men det har markägarsidan också. Bägge parter skulle tjäna på en bättre dialog och samarbete – och ha en ömsesidig respekt för varandras åsikter.
  • Därtill har Svenska Jägareförbundet ett antal interna utmaningar. Allt ifrån interna stridigheter till att utveckla folkrörelsen. Detta handlar om hur vi möts, hur vi nyttjar hela organisationens kunskaper, till att skapa tydligare roller så att alla förstår hur förbundet jobbar och bättre interninformation.

Detta var några smakprov på utmaningar. Det finns många fler. Men jag tycker det räcker att skriva dessa för att visa på mängden och komplexiteten.
Samtidigt ser jag att det finns besvikna jägare som är missnöjda med utvecklingen. De tycker inte att hanteringen av deras jakt går åt rätt håll. En del har kanske gått ur eller funderar på att lämna förbundet. Men vem kommer driva dina frågor då? Hoppas du att LRF, Skogsbolagen, WWF och Naturskyddsföreningen kommer att göra saker som är bra för din jakt, din viltvård? Eller litar du på att politiken ska fixa viltbiffen åt dig?

En folkrörelse blir aldrig bättre än det engagemang som medlemmarna generar. Det är medlemmarna som är motorn. De är ni som är och utgör byggstenarna i Svenska Jägareförbundet. Fundera på var kraften och idéerna skulle komma ifrån – om de inte kommer underifrån?  Gillar du svaret? Tror du att det är rätt utveckling?
Just nu och en tid framöver behövs du mer än någonsin. Mängden utmaningar understryker detta.
För det är du och dina jaktkamraters idéer och drivkraft som är basen för arbetet som utvecklar och förvarar jakten. Är ni tysta och oengagerade blir förbundet inte bättre än ni.
Därför behöver fler engagera sig och driva sina frågor.
Låt oss hålla ihop och försvara all jakt. Gå inte i fällan och tänk smalt på din jakt. Då öppnar vi flankerna för attacker och inskränkningar i smalare jaktfrågor. Vi måste ses som en homogen grupp som håller ihop – för viltets och jaktens bästa.
Ska vi lyckas hantera alla utmaningar måste vi göra det tillsammans som en stark folkrörelse. Jag ser i alla fall ingen annan realistisk väg. Gör du?

 

 

 

 

 

 

av

2021 blir ett spännande år

, , , , , , , , , , , •

Foto Olandsfokus/Mostphotos

 

Så här på årets första skälvande dag bör man blicka framåt – mot det som ska komma. Och det blir utan tvekan ett spännande år med många olika utmaningar. Låg mig lista några arbetsområden där olika former av arbetsinsatser kommer att krävas av oss i Svenska Jägareförbundet.

Varg
Redan den 2 januari drar vargjakten igång. 24 djur får fällas. Jakten hade kunnat varit nästan dubbelt så stor – utan att stammen landat under gränsen för gynnsam bevarandestatus. Så blev det inte. Risken är därför överhängande att vargstammen växer. För det var just så forskarnas nya beräkning för möjligt uttag såg ut. Sannolikheten är större att stammen växer än den hålls på en låg nivå. Detta ger oss en ny form av utmaning i framtiden. Lek bara med tanken att stammen efter vinterns inventeringar innehåller 400 individer. Då skulle man behöva skjuta en fjärdedel (25 procent) för att komma ned till 300 som är gränsen för gynnsam bevarandestatus. En så offensiv avskjutning vågar troligen ingen myndighet tillåta.
Vargförvaltningen – eller bristen av en fungerande sådan – kommer allt längre från det beslut som riksdagen klubbade.

Bly
EU har klubbat igenom ett blyhagelförbud för våtmarker. EU:s regler är direkt tillämpliga vilket innebär att de gäller oavsett om Sverige ändrar sina lagar eller inte. Här finns en stor utmaning, både i form av kunskap om alternativ och vilka vapen som passar för vilka alternativ. Nya rekommenderade skjutavstånd med mera måste säkert också tas fram.
Men det finns också en annan pågående process i EU. Den handlar om att förbjuda all användning av bly i ammunition. Arbetet med denna kommer aktualiseras under 2021. Blyfrågan kommer att vara i blickfånget.

Jakttider
I vår kommer regeringen besluta om nya jakttider. Många jägare sitter håller tummarna för att förändringarna inte påverkar deras jakt. Men vi lär få se både saker vi gillar och ogillar i beslutet. Så brukar nämligen det bli när regeringen väger samman allas olika åsikter och önskemål.
Efter beslutet lär det bli en ganska livlig debatt om hur de nya jakttiderna förändrar förutsättningarna för jakten och viltförvaltningen. Därtill ska det produceras en ny jakttabell och sprida kunskap om den till nästa jaktår.

Småskalig försäljning av vildsvinskött
I vår kommer med största sannolikhet regeringen göra det möjligt för jägare att sälja små mängder vildsvinkött – om man genomgått en kort utbildning. Detta är mycket positivt men innebär naturligtvis ganska mycket arbete.

Björn
Att vi får möjlighet att mer aktivt förvalta björnstammen på ett adaptivt sätt är nödvändigt. Det är ett resursslöseri att snåla med tilldelningen på jakten för att sedan fälla ett stort antal björnar på skyddsjakt under våren. Det bör vara precis tvärt om.

Nationella mål för viltstammar
Grunden för all viltförvaltning är att jägarna känner delaktighet och möjlighet att kunna påverka sina lokala viltstammar. Tyvärr driver olika intressen på för att skapa nationella mål för skador och viltstammars storlek. Visst kan man ha sådana. Men ifall den lokale jägaren inte känner delaktighet och ansvar för sin jakt kan myndigheter sätta vilka mål de vill. De kommer ändå aldrig att få någon effekt.
Myndigheterna måste förstå att jägare är människor som jagar för de gillar viltförvaltning, hundar, gemenskap, viltkött och natur. Ifall de blir styrda så att drivkraften bakom jakten ändras kommer de inte att ställa upp. Den absolut viktigaste kunskapen som alla måste beakta är: Viltförvaltningens största utmaning är inte att hantera viltstammarna, utan människorna i och runt viltförvaltningen.

Covid
Det är redan klart att vårens verksamhet kommer påverkas högst avsevärt av pandemin. Årsstämmor, utbildningar och mässor lär få genomföras digitalt eller med begränsningar av antal deltagare. Pandemin kommer fortsätta att sätta krokben för tävlingar och annan verksamhet. Kanske kan vaccin och andra insatser leda till minskad smittspridning så att hösten tillåter mer fysiska möten. Men idag kan vi bara hoppas – och göra vad vi kan för att minska smittspridningen.

Älg och vildsvin
Kraven från markägarsidan om minskade skador på skog och grödor lär inte minska. Vi jägare måste fortsätta att vara faktabaserade och göra vad vi kan för att minska skadorna, men utifrån vår syn på god jaktetik och en hållbar viltförvaltning.

Jakt i fjällen
Girjasdomen, avlysningar och andra juridiska processer har fått återverkningar på jakten i fjällen. Inom detta område lägger Svenska Jägareförbundet redan idag ett stort arbete, men detta behöver utvecklas ytterligare. Denna fråga kommer inte lösas under 2021, utan lär pågå i många år framöver. Förbundets grundsyn är att alla som bor i Sverige ska kunna få möjlighet att jaga i fjällen. Eftersom området det gäller är så stort borde det finnas oanade möjligheter att hitta lösningar som alla kan acceptera – ifall parterna bara bjuder till.

Utveckling av Svenska Jägareförbundet
Det händer massor i förbundet. Vi får en ny förbundsordförande, eftersom Torbjörn Larsson avböjt omval. Vi får ett nytt medlemssystem som skapar möjligheter att utveckla medlemsnyttorna. Kommunikationen utvecklas, nya metoder för viltövervakning håller på att tas fram, utbildningar digitaliseras för att jägarna ska kunna gå dem när det passar deras tidsschema. Och mycket annat.

Behålla den positiva trenden
Svenska Jägareförbundet växer. Allt fler jägare vill vara medlemmar. Detta är det kanske största och viktigaste incitamentet för mig, mina kollegor och de förtroendevalda.  Vi vill att medlemmarna ska känna trygghet i att vi gör allt vi kan för att skapa de allra bästa förutsättningarna för jakten, viltet och viltförvaltningen. Ofta lyckas vi. Ibland gör vi det inte. Men medlemmarna ska alltid känna att vi gjort vårt allra bästa.

Avslutningsvis
Det finns naturligtvis många fler stora utmaningar. Men detta är ett smakprov på uppgifter som alla inom Svenska Jägareförbundet kommer att arbeta med under 2021. Och drivkraften bakom vårt arbete är att vi vill ha en hållbar viltförvaltning som gör det möjligt för våra barn och barnbarn att känna samma glädje och spänning som vi. Detta om något är värt att kämpa för.

Gott Nytt År!

av

Hur vargförvaltningen gick från hoppfullhet till hopplöshet

, , , , , , , •

Alltför få ser och förstår den känsla av hopplöshet som härskar i vargens land. Foto Mostphotos Anders Bromé.

 

Vargförvaltningen omfattas idag av ett stort mörker, eftersom det inte kan anas någon ljusning på hur vargen ska hanteras. Tiden går och situationen blir allvarligare och allvarligare, eftersom alltför många inte förstår orsakerna bakom det hopplösa tillståndet.

Detta är ett långt blogginlägg där jag försöker spegla de upplevelser och känslor som många i rovdjursområdet känner.’

 

Den 12 september 2013 lade regeringen, under Fredrik Reinfeldt, fram propositionen En hållbar rovdjurspolitik. Det är ingen underdrift att påstå att redan då var rovdjursförvaltningen konfliktfylld och fastlåst. Redan då var förtroendet för myndigheterna, som hanterar vargförvaltningen, i botten. Redan då hade staten brutit sina löften så många gånger att människorna som påverkades negativt av vargarna slutat att höja på ögonbrynen.
Propositionen var inte revolutionerande på något sätt. Men det var en tydlig markering mot att vargstammen skulle stå på ständig tillväxt, vilket en del ville. Istället skulle vargen förvaltas, det vill säga jagas och hållas på en nivå så att kostnader och umbärande hölls så låga som möjligt.
Vargstammen skulle inte bara finnas i några få län i Mellansverige. Fler skulle gemensamt bära bördan. Med en tydligt begränsad vargstam skulle konsekvenserna inte behöva bli så outhärdliga av spridningen. Besluten om vargarna skulle även fattas regionalt, så att invånarna kände att de kunde påverka sin livssituation. Vargarna, jakten, tamdjurshållningen skulle därmed kunna överleva i en reglerad men påtvingad symbios.

Propositionen var en kompromiss. Ett mastodontverk i att försöka hitta en mittenfåra – en ny nivå på lagom som kunde skapa ro och tillförsikt. Och detta behövdes. Vargförvaltningen hade kört i diket och ingen trodde på myndigheternas förmåga att komma upp på vägen igen.

När riksdagen klubbat igenom propositionen skedde detta med en stor majoritet. Detta ingav hopp. När en så stor del av landets högsta beslutande organ stod bakom En hållbar rovdjursförvaltning så skapades en förtröstan om att det kanske fanns en väg framåt – trots allt. Att staten äntligen förstått de drabbades situation, hört deras rop på hjälp och sett problemen som de brottas med.
Det fanns ingen eufori. Det fanns inte ens glädje. Men det grodde en hoppfullhet, om att det kunde bli en förändring. Men det fanns också en väldig skepsis. Människorna som kände sig svikna och ohörda ville se verkliga åtgärder innan de trodde på beslutet. De hade blivit lurade för många gånger för att tro på tomma ord.
Det fanns med andra ord en gyllene chans att styra upp från vargdiket. Sätta tydliga mål och styra i den riktning som beslutet lagt fast.

Sju år senare – idag – finns ingen hoppfullhet. Däremot härskar hopplösheten i spåren efter en havererad hantering av vargpopulationen. Ingen med sunda värderingar och realistisk framtidstro ser en väg till en fungerande vargförvaltning.
Genom att byråkratisera, lägga säkerhetsnivå på säkerhetsnivå, höja ambitionerna om vargstammens storlek, ta makten ifrån länen har Naturvårdsverket inte tagit tillvara på kompromissens styrkor. Istället för att styra upp mot vägen har man svängt ut i ett bottenlöst kärr. Härifrån syns ingen väg. Här sjunker man bara djupare och djupare ner i hopplöshetens gyttja.
Naturvårdsverkets ambition om att säkerställa vargens överlevnad har gång på gång missat den allra viktigaste pusselbiten – människan. Vargen är alltså inte en särkopplad del av naturen. Det är en bit som måste passa ihop med många andra för att bilda en helhet. Men kompromissens pusslande fick stå tillbaka för inavelskoefficienter, bevarandestatus och styrning. Ensamma och övergivna lämnades de som tvingades leva med konsekvenserna kvar – utan hopp och utan någon väg framåt.
Vill man vargen något gott måste man inse att vägen dit går igenom att främst göra situationen bättre för de människorna som drabbas och känner sig nedtryckta i gyttjan. Helhetssyn handlar om att se alla. Mest av allt måste uppmärksamheten riktas mot de som betalar det högsta priset för vargarnas närvaro.

Naturvårdsverket får oförtjänt mycket kritik. För väldigt mycket av den situation som de drabbade upplever kan myndigheten inte styra över.
Det är naturligtvis absurt att den enda gången polisen kommer till den lilla byn i Gävleborg är när man ska gripa en person som misstänks för att illegalt ha dödat en varg. Polisen kom inte när det stals båtmotorer eller när en person körde rattfull. Men ett stort antal dök upp och grep en man som eventuellt kunde vara skyldig till illegal jakt.
Upplevelserna om hur staten ser och behandlar människorna i byn minskade inte av att personen var helt oskyldig. Han fick sitta häktad i en månad och vara misstänkt i tre år innan fallet skrevs av. För detta fick han 31 000 kronor i skadestånd. Först misstänkliggöras och häktas. Sedan inga offentliga ursäkter eller skadestånd som kan lindra förödmjukelsen.
Sådana här skeenden sätter djupa sår i människor som redan känner sig nedtryckta och ohörda. Man behöver inte fundera vem som fick empati och vem som fick skulden.

Hur gärna man än vill belasta Naturvårdsverket för detta så är det inte myndighetens fel att det fungerar så här. Men det är i egenskap av att myndigheterna tillsammans bildar det vi kallar staten – som regler, lagar, agerande och brist på agerande – bygger förakt för vargförvaltningen.
När företrädare för myndigheter och politiken ska förklara varför det blivit så här framträder en skrämmande bild av avstånd mellan den som upplever saker och den som bestämmer. De bestämmande har nämligen inte sett eller förstått komplexiteten och djupet av frågan. De har ingen aning om hur bottenlös känslan av utanförskap är. Förstår man inte ämnet och alla aspekter av detta kan man heller inte bygga förståelse eller trovärdighet.

SLU har undersökt och kommit fram till att den illegala jakten har blivit omfattande i landet. Illegalt dödande av djur är förkastligt. Det är naturligtvis helt galet att människor tar lagen i egna händer. Tjuvjakt är alltså alltid fel – alltid. Om något så är den illegala jakten ytterligare ett bevis för att förvaltningen misslyckats.
Men det som är mest intressant är orsaken bakom det illegala dödandet. Vad är det som gör att laglydiga människor är beredda att ta långa fängelsestraff? Varför äventyrar vanliga arbetare, sjuksköterskor och bönder sin framtid för att skjuta en varg?

Staten – och dess företrädare – måste börja förstå att orsaken innehåller fler dimensioner och mer komplicerad än att det finns för mycket varg. Rötterna sitter mycket djupare och rör möjligheter, framtidstro och medbestämmande.
Jag pratade med en jägare som har flera vargrevir runt sina jaktmarker. Han är också emot illegal jakt, men uttryckte sig så här.
– Jag kan inte fästa något hopp till att staten gör något som förbättrar situationen för mig. De har aldrig i handling visat någonting. Jag kan inte släppa mina jakthundar. Om jag ska få det bättre måste jag sätta hopp till att någon illegalt skjuter vargar. Så sjuk är situationen för mig och många andra. Vi har måste hoppas på lagbrott för att få till en förändring?
Jag tycker att han på ett bra sätt beskriver en av orsakerna bakom den illegala jakten.
Och kanske finns där en del av förklaringen till är att det börjar dyka upp en acceptans för illegal jakt – brottslig verksamhet – i vissa områden. Det är dags att inse det kapitala misslyckandet. Det finns ingen som löser människornas problemen. Ingen som förstår. Ingen som bryr sig.
De får aldrig veta när det kan bli bättre, eller vad det långsiktiga målet är. Det saknas en strimma av hopp och något att se fram emot.

I vargens land härskar hopplösheten, i väntan på att regering och riksdag tar tillbaka makten.

 

av

Den förändringstid nu kommer…

, , , , , , •

Människan blir en produkt av sina erfarenheter och sin samtid. Därför förändras både samhället och jakten. Foto Magnus Rydholm

 

Världen är verkligen upp och ner. Pandemin med Covid-19 utmanar oss. En sak är dock säker. Världen kommer inte tolkas och se likadan ut när detta lagt sig. För, exakt så fungerar vi människor. Vi lär oss och utvecklas i takt med hur omvärlden förändras. Vi blir produkter av våra kunskaper, erfarenheter och den tid vi lever i.
Även jakten är i förändringstid.
Men här går det inte lika fort. Frågan är istället hur många som uppfattar att vi är med om ett paradigmskifte. Låt mig förklara mina tankar…

Ända fram till 1940-talet fanns det väldigt sparsamt med klövvilt i södra Sverige. I stort sett all jaktlig fokus riktades mot hare, skogsfågel och änder. Visst sköts det något rådjur och någon älg. Men jakthundarna var inte avlade för att jaga klövvilt. Skogs- och jordbruk inte alls lika kommersiellt som idag. Skogsbetet vanlig. Jakten en del av försörjningen.
Men för att kunna jaga behövde vi vårda småviltet. Stammarna var inte så starka att vi bara kunde hämta hem vilt. Bytet var också viktigare än idag för köttet skapade guldkant på tillvaron, eftersom levnadsstandarden var så låg.
För att kunna jaga behövde jägaren säkerställa att viltet fick rätt förutsättningar, så att ungarna överlevde och att det fanns tillräckligt med foder och skydd. Tankarna om en aktiv jaktvård slog rot i början av 1900-talet, men växte sig stark i mitten av århundradet. I takt med att kunskapen och erfarenheterna visade att insatserna gjorde nytta blev dessa mer målmedvetna och effektiva. Jägarna kunde med egna ögon se hur man kunde skjuta fler harar om rävarna var få.
Predatorjakten blev därför viktig. I stort sett varenda jägare lade ner en ansenlig tid på att jaga räv, grävling och andra rovdjur. Även jag tvingades följa med min farfar och vittja stockfällor för mård under smällkalla vinternätter, gillra grävling-, kråk- och rävfällor.
En jägarna skulle göra – och gjorde – olika insatser för att gynna viltet. De allra flesta fällde några aspar inför vintern och anlade viltåkrar. Så gjorde man. För annars var man inte en ansvarstagande jägare.

Viltvården blev basen i den etik och moral som omgärdade jakten – den formade vår jaktkultur.

Vi sådde och vi skördade. Att vara jägare blev synonymt med att vara viltets försvarare, vilket många i samhället även idag har svårt att förstå. Att man både vill skjuta viltet och vara rädd om det.
Hur som helst, denna syn på viltet har jag och väldigt många andra fått lära oss som små. Vi har sedan andats och levt med att jakt och viltvård inte är två saker. Det hänger ihop.

Idag ser viltstammarna annorlunda ut. Få nyblivna jägare köper en hagelbössa som första vapen. Småviltjakten är inte längre det som hägrar. Istället är det främst klövviltsjakten som lockar. Stammarna på klövvilt är också med historiska mått väldigt starka. Dov-, kron- och vildsvin ökar i antal. Älg och rådjur ses som självklara inslag i skogen. De stora rovdjuren blir också vanligare och påverkar hur vi jagar.
Skadorna som viltet orsakar på skog och grödor är – på viss håll – bekymmersamma för markägarna. Istället för mer viltvård behövs allt oftare mer jakt för att balansera klövviltstammarna. Samtidigt minskar mångfalden i naturen i takt med att brukandet effektiviseras och rationaliseras. Utrymmet för viltet minskar.
Idag behöver jägarna inte vårda klövviltstammarna för att ha något att jaga. (Låt mig tydliggöra att viltvård behövs för många arter i det hårt brukade landskapet. Men klövviltet har gynnats av det skogs- och jordbruk som bedrivs). Istället utförs viltvård främst för att minska skador och öka möjligheten till hög avkastning på jaktmarken – inte för att säkerställa att det finns vilt att jaga. Självklart finns det undantag för detta. Viltvården för fältviltet är en sådant undantag. Här utförs åtgärder för säkerställa miljöer så viltet kan överleva i odlingslandskapet. Problemet är att det alldeles för få som sysslar med detta, eftersom de främst vill jaga klövvilt.

Missförstå mig rätt. Jag har försöker inte slå fast vad som är rätt eller fel. Jag försöker bara förklara min spaning om hur jakten håller på att stöpas om.

Jaktmetoderna är inte heller likadana. Vi väljer andra vapen och hundar. Vi vaktjagar på åkrar och hyggen, vi fixar vildsvinsåtlar och lockar vilt på ett mer effektivt vis.
Ofta effektiviserar vi och specialiserar oss, samt använder tekniska hjälpmedel. Vi jagar helt enkelt på ett annat sätt och prioriterar andra viltslag och upplevelser. Jakten ger oss fortfarande guldkant på tillvaron, men på ett annat sätt.
Många av dessa förändringar är kopplade till hur naturen ser ut idag. Våra metoder att bruka jord och skog har ändrat förutsättningarna för viltet på ett dramatiskt sätt. Vilket också påverkat artsammansättningen.
Jag hoppas ni ser de stora förändringar som skett under det senaste decenniet.

Nu växer en ny generation jägare upp. Långt ifrån alla kommer in i jakten på det sätt vi äldre gjorde och de kommer in med helt andra perspektiv och önskningar. Detta inverkar naturligtvis på hur de ser på jakten och viltet.
Allting – från hur våra liv ser ut, vilka behov av självförverkligande vi har, samt hur dagens trender påverkar oss – och formar jägarens roll och självbild, vare sig vi vill eller ej.

De nya jägarna skapas av hur samhället, viltet, jakten och naturen ser ut – just nu. Deras erfarenheter och upplevelser kommer att avgöra vilken väg mot framtiden de väljer.

Nu kommer vi till kärnan av spaningen.
Eftersom vi är produkter av olika tidsepoker kommer våra olika åsikter kring vad jakt är skapa konflikter. Dessa dispyter dyker idag upp på debattsidor och sociala medier. De kan handla om jakttider, förvaltningsstrategier, hundar, jaktmetoder, jaktetik och mycket annat. Orsaken till tvisterna kan ofta härledas till våra olika tolkningar kring vad som är jaktkulturens innersta kärna. Två skilda synsätt ställs mot varandra.
Om jag skulle använda sociologiska förklaringsmodeller hade jag sagt att vår sekundära socialisation har varit så olika att vi många gånger får svårt att förstå varandras utgångspositioner. Eftersom vi inte ser jaktkulturens innersta värden på samma sätt, kommer vi heller inte vilja ha samma lösningar.
Vägen framåt handlar just därför om att förstå orsaken till konfliktytorna. Vi måste förstå varför vi tycker olika. För tro mig. Vi kommer även fortsättningsvis hamna på kollissionskurs när vår jaktkultur och etik baseras utifrån olika verklighetsuppfattning.
Men tro inte heller att den ena parten har rätt. Så enkel är inte verkligheten.

Låt mig summera. Jaktens innersta värderingar och synsätt håller på att förändras.
Och det sker eftersom samhället och jakten alltid har omdanats när tiden varit mogen. Nu verkar den vara det.
Och ingen kan inte stoppa utvecklingen.
Kanske kommer den framtida jaktkulturen vara i balans med samhället syn? Kanske är de framtida jägarna bättre på att försvara jakten eftersom de förstår sin tid och dess behov?
Kanske måste vi äldre vara mer öppna för nya synsätt för att göra övergången enklare och bättre, så att framtidens jägare får en reell chans att axla ansvaret för viltförvaltningen? Men även så att de tar med sig all klokskap som tidigare generationer byggt upp.
Då kan vi jägare fortsätta att göra framsteg, vilket är något helt annat än att bara gå framåt.

av

Utan Jägareförbundet hade vi haft större vargstam

, , , •

Tack vare att Svenska Jägareförbundet ifrågasatte arbetet med att ändra omräkningsfaktorn för varg så stoppades en beräkningsmetod som skulle ge fler vargar än vad verkligheten kräver. Foto Magnus Rydholm

 

När jag hör jägare som påstår att Svenska Jägareförbundet inte gör något i vargfrågan blir jag frustrerad. Som kommunikationschef vill man att alla medlemmar ska se vad förbundet gör och förstå vad insatserna betyder.
Tyvärr når vi inte hela vägen ut till alla medlemmar med varginformationen. Den främsta anledningen är att vargfrågan så komplicerad att endast få vet hur lagarna är skrivna, hur art- och habitatdirekts påverkar oss, vad domstolsavgörandes har för betydelse,  hur gynnsam bevarandestatusens räknas fram och begränsar handlingsutrymmet och mycket annat. Är inte sakförhållandena enkla så orkar många inte läsa igenom texterna.
Därför gjorde vi fyra filmer där Gunnar Glöersen förklarade ett antal begrepp. Syftet var att visa upp både vad vi gör och vad förbundet vill. (I länkad artikel finns filmerna).

Det har inte gått mer än tre veckor sedan vi gjorde filmerna. Idag kan vi faktiskt slå oss lite för bröstet och säga: Förbundet har gjort skillnad.
Det rör sig inte om något revolutionerande resultat, men det rör en viktig pusselbit – omräkningsfaktorn – som styr hur stor vargstammen ska vara.

Bara namnet – omräkningsfaktor – gör ju att man vill börja gäspa. Och förstår man inte hur omräkningsfaktorn används och vad den betyder blir innehållet i texten både tråkigt och intetsägande. Men fortsätt läsa. Jag ska försöka förklara.
När man började att inventera varg i Sverige använde man antalet föryngringar som ett mått på hur många vargar vi hade. En föryngring beräknades till tio vargar. Omräkningsfaktorn var alltså tio.

Nu fanns inte alla tio djuren i en flock, utan man hade beräknat att för varje föryngring så fanns det ett antal par eller ensamma vargar. Tillsammans blev det tio stycken. Hittade man 30 föryngringar så hade vi 300 vargar. Ett enkelt och bra sätt att beräkna stammen.
Men efter några år var det fanns en forskare som menade att siffran tio var alldeles för hög. Den skulle sänkas till åtta.
Ifall Naturvårdsverket hade köpt forskarens argumentation hade det krävts 37,5 föryngringar för att stammen ska hålla 300 vargar. När diskussionen kring omräkningsfaktorn tog fart fanns det en organisation som protesterade. En organisation som krävde mer fakta. En organisation som krävde att man skulle göra en spillningsinventering med DNA-analyser för att vi verkligen skulle veta stammens storlek.
Det var Svenska Jägareförbundet som menade att enskilda forskares teoretiska beräkningar inte ska kunna ligga till grund för förvaltningsbeslut på detta sätt. Naturvårdsverket tyckte också att det behövdes mer fakta och köpte förbundets argumentation.

Förra vintern gjordes spillningsinventeringen. De insamlade proverna visade att stammen var på minst 315 individer. Denna fakta visade inte bara på att forskaren hade fel i sin beräkning om åtta. Den visade att förbundet hade rätt. Omräkningsfaktorn tio stämde ganska väl med verkligheten.
I måndags beslutade Naturvårdsverket om att behålla omräkningsfaktorn tio tills man utvärderat möjligheterna att ha DNA-inventeringar. Svenska Jägareförbundet anser att DNA-inventeringar troligen är den bästa tillgängliga metoden för att få ett bra inventeringsunderlag av vargstammen.

Men det intressanta är följande: Hade inte Svenska Jägareförbundet tagit strid i frågan hade vi fått omräkningsfaktorn åtta, vilket inneburit att Sveriges vargstam alltid skulle vara betydligt större i verkligheten än på pappret (det vill säga ytterligare 75 individer om stammen skulle ligga på 300 stycken).

Det jag vill säga till alla jägare som inte tror att Svenska Jägareförbundet gör skillnad i vargförvaltningen. Ta dig lite tid och läs vad förbundet gör. Just nu pågår den stora vargstriden på EU-nivå. Jägareförbundet är ensamt om att verka för jägarnas bästa i Bryssel. Det är en viktig fråga. Som tur är finns det jägarorganisationer från andra länder som hjälper till. Men kom ihåg att de som vill skydda och bevara miljön – och många gånger begränsa jakten – är många gånger fler.

Så utan att tveka kan jag slå fast följande: Utan Svenska Jägareförbundet hade vi haft en större vargstam än vi har idag. Ovanstående text är faktiskt ett bevis för det.

av /2 Kommentarer