Taggarkiv: Jaktmotstånd

Vad gör jaktmotståndarna när maten tar slut?

, , •

Jag tittar på Edge of Alaska. Det är en amerikansk realityserie som handlar om den lilla staden McCarthy, långt ute i Alaskas vildmark med 42 invånare och 16 mil från civilisationen.
Observera att det handlar om människorna som lever där. Det är inget propagandaprogram om djur och deras ”självklara rätt” att överta människors livsrum.

jarpe_jakt

Vi som ser oss som en del av naturen klarar oss förmodligen bättre. Via jakten faller vi bokstavligen in i vår del i kretsloppet. Foto: Oscar Lindvall

Människorna i den lilla staden lever med det vilda. Och på ett sätt som vi alla borde lära något av. Där finns konflikter som i alla samhällen men gemensamma hot mot staden tar människorna itu med tillsammans. Och då bleknar konflikterna.
Ett problem som de drabbas av är vargflockar som i jakt på mat under vintern vandrar in i samhället och dödar tamdjur och hundar. Detta tas på största allvar, människorna gör gemensam sak i jakten på dessa vargar. De har rätten.
Hit når inga skrikande jaktmotståndare eller moment22-regler. Hatspyorna i sociala medier snurrar i sitt ekorrhjul men någon annanstans. Här ute handlar det bara om att se till att livet fungerar.
Jag försöker se realistiskt på det hela. Det går bra nästan hela vägen. När hundarna går åt i realityserien, en efter en, knyter det sig dock i min mage. Barnen gråter men de vuxna försöker få dem att förstå att det som händer i naturen är… naturligt.

Jag funderar över min egen reaktion och inser skillnaden. De har kommandot över sitt eget agerande i situationen. De kan hantera sin sorg och frustration eftersom de har handlingsutrymme.
Ingen av dem sitter handfallen och bara ser på. Ingen myndighet kräver att de ska hägna in halva Alaska och låsa in sig själva och sina tamdjur och leva vidare som åskådare av livet utanför.
McCarthys invånare fortsätter att leva på riktigt. Men begreppet leva innefattar också att rätten att agera, en strävan efter att få behålla sin plats på jorden. Vargflockar i samhället accepteras inte, de inkräktar i människornas liv på ett sätt de anser oacceptabelt.
Möjligheten att agera gör frustrationen uthärdlig. Det är inte konstigare än så.

När en hund slits sönder av varg i Sverige kan ingen ingripa. De drabbade sitter kvävda som zombies, där handlingsförmågan tagits ifrån dem, som döda människor vars kropp återfått livet enbart i så måtto att de kan röra sig. Och sorgen byggs på till frustration som bygger på sorgen som bygger på frustrationen som… ja, du förstår…
Det är därför det knyter sig i min mage. Möjligheten i Sverige att acceptera och gå vidare har tagits ifrån den som är drabbad eftersom han eller hon helt saknar möjlighet att agera. Balansen är borta. Och problemet växer.

Till dem som drabbas i Sverige når moment22-reglerna men också hatspyorna.

I Sverige ser det ut så här. Men varför?
En av mina jägarkompisar lade ut en bild i sociala medier på en så kallad viltparad. Några fasaner och några rådjur som fällts under jakt. Hon blev bombarderad av kommentarer från förargade människor, många ,visade det sig, var köttätare.
En viltparad handlar om att behandla fällt vilt med vördnad och visa respekt. En död fågel behandlas varsamt, läggs försiktigt på ett speciellt sätt i en så kallad parad. En viltparad andas tacksamhet. Men det är många som inte längre förstår eller ens klarar av att se ett dött djur.

Att djur som dör under jakt lider mindre än djur som slaktas och att viltkött är bland det mest nyttiga köttet man kan äta, tänker de inte på.

Allt för många människor har förlorat förståelsen för vår roll i naturen. De kämpar i blindo för målet att förinta sig själva i hela kedjan, i det stora kretsloppet. De tror att Ica har ett eget kretslopp tillsammans med varubilen  och att de vilda djuren och naturen i övrigt har ett annat kretslopp någon annanstans dit ingen människa har tillträde.

Som två skilda världar. Som att det ena skulle vara oberoende av det andra.

Sverige är importberoende vad gäller livsmedel. Importen ökar konstant. Vår livsmedelsberedskap i Sverige vid en naturkatastrof eller ett krigstillstånd är dålig.
Vad gör en jaktmotståndare om maten tar slut i affärerna? När grisarna inte längre ligger i hyllorna i fina små köttpaket. När grönsaksdisken är tom? Måste moralkakan bakas om då?

Jag tror att vi som ser oss som en del av naturen klarar oss bättre, hade fler haft vår inställning hade det inte sett ut som det gör idag. Via jakten faller vi bokstavligen in i vår del i kretsloppet. Och vi är ganska många, inte bara jägare, som tycker att det är självklart.

I minst två miljoner år har vi jagat för att överleva. Tror katten att vi alla har utvecklat en jaktinstinkt under de åren. Sanningen är att fröet till det underbara som jakten ger finns i oss alla. Fint va!
Det är bara löjligt att ens tänka tanken att evolutionen skulle ha bidragit till att skapa de jaktmotståndare vi ser idag. Deras tid i jämförelse går inte ens att jämföra med en tusendels fjärt.
Att stora delar av det civiliserade människosläktet idag är så avtrubbat att många tror att importerat, besprutat livsmedel, antibiotikastint utländskt kött från plågade djur är ett hållbart sätt att leva, är skrämmande. Många tänker säkert inte på det över huvud taget, vi är så bortskämda.
Allt fler svenska lantbruksföretag lägger ner medan kommunerna köper in billigt importerat antibiotikakött som mina barn tvingas äta i skolan. Importerat livsmedel säljs i affärerna medan det svenska utgår.
Människor är så invaggade i tron att de för all framtid är tryggade i denna importerade låtsastillvaro så att de suddar ut och till och med föraktar vår självklara plats i naturen.

Men vi är ett rejält gäng som envist klamrar oss fast med båda fötterna på jorden i en ständig strävan mot vår självklara plats i naturen. Vi köper inte den propaganda som pågår för att tvinga oss att släppa taget och glida ner i dagens urbaniserade skenexistens.

Vi står kvar. Så länge vi lever. Och behåller vår tro på den verkliga tillvaro där även vi människor räknas. Man borde inte behöva flytta till Alaska för att inse det.

av

Fluffstatistik som förminskar löshundsjaktens problem

, , , , •

Fördummade. Alla kusiner från landet, mormor,  jägare, tamdjursuppfödare och andra drabbade har tydligen svårt att fatta hur saker omkring dem verkligen förhåller sig. Så känns det i alla fall när man läser Naturskyddsföreningens argument i det de kallar ”vargmyter”. Det som berörda människor känner och direkt upplever anses inte vara på riktigt och ska argumenteras mot. Och den stora omvändaren heter… statistik.

jamte_jakt

Fluffstatistik hjälper inte löshundjakten. Foto: Madeleine Lewander

 

Jag vill därför, i just den andan, tipsa om en fin tröst till alla drabbade tamdjurs- och jakthundsägare som fått sina djur rovdjursrivna eller känner djup oro för att det ska hända:
Läs massor av statistik! Då mår ni mycket bättre.

Just detta kan man utläsa i ”vargmyterna”. Texten går först och främst ut på att människor i vargområden inte förstår sin egen situation. Det visar bland annat norsk statistik, får vi veta.

Och, det finns många som har det mycket värre! Överallt! Massor av andra hemska saker händer.
Så ta några timmar och fyll på hjärnan med allsköns skit som händer i världen. Till slut är skallen så full av elände att du kommer att släppa all sorg och oro över din egen situation, det är väl fint!
Egentligen behöver du aldrig mer vara ledsen eller rädd! Det finns massor av statistik som visar att det alltid finns någon som har det värre, vad som än händer.
Och det känns förstås bra. Då minimeras liksom dina egna problem och blir mindre viktiga.

Inhalera gärna procentuella risker i mängd så blir livet lättare.
Vi testar!
Tänk på hur många hundar som dödas i trafiken i hela Sverige. Koncentrera dig! Inte fuska nu!
Jämför sedan med din enda ynkliga lilla hund som du vill jaga med i vargområde eller som har dödats av varg.
Har du tänkt klart? Sådär ja! Nu känns det väl bättre!
För optimal effekt, fundera på hela världens alla trafikdödade hundar! Wow! Nu måste du väl känna hur lättnaden blåser över dig som ett stort rosa fluffigt tröstmoln.
Vad härligt!

Man kan också plocka godbitar ur statistik som gör det i stort sett ofarligt att jaga i vargrevir, ser vi bland ”vargmyterna”. 9000 jaktdagar i 300 år minsann, menar Naturskyddsföreningen att vi kan jaga på utan att något händer. Försök inte fundera på om det över huvud taget går att förhålla sig till en sådan siffra eller att de är över tio år gamla.

Vill du må bra ska du inte jämföra med relevanta siffror. Nudda inte ens vid tanken att exempelvis en bil kan rulla runt (1222 mil medelsträcka riket 2015) i 20 000 år utan att riskera inblandning i en dödsolycka! För då hamnar ju jämförelsen 300 år plötsligt i en annan dager.
Usch!

Tänk bara på det positiva! Inte på att skillnaden blir lika stor som irrelevant när jämförelser i samma text görs mellan antal vargdödade hundar i lokala vargområden och alla trafikdödade hundar, sällskaps- och jakthundar i hela landet. Lokal statistik i några län jämförs alltså med en nationell.

För oss andra som inte bryr oss om ovan nämnda statistik-kurer utan är mer intresserade av att få igång en reell förvaltning av vargen genom jakt på samma sätt som vi förvaltar övriga viltstammar, vill jag återknyta till lite annorlunda statistik. Den handlar om människors attityder till rovdjursförvaltning och känns mer realistisk än en massa fluff i syfte att förminska ett oerhört stort problem som saknar motstycke för många jakthundsägare i Sverige.
Det är oberoende studier gjorda av Sveriges Lantbruksuniversitet och Umeå universitet 2014. Innehållet tål att upprepas.
Det visar att majoriteten stöder vargjakt (60 procent) i Sverige och att stödet växt konstant. Till och med i Stockholm är majoriteten för vargjakt.
Låt oss hoppas att trenden fortsätter så att vi kan få till en förvaltning som hänger ihop med hur det ser ut i verkligheten. Utan fluff.

av

Är du åsnan i vargfrågan?

, , •
Foto: Magnus Rydholm

Foto: Magnus Rydholm

Minns ni de tecknade serierna där en åsna försöker ta en morot som hänger framför honom. Problemet är bara att pinnen som håller moroten är fäst vid åsnan. Varje steg framåt, ger exakt samma position – nära, men aldrig riktigt framme.
Bilden kan mycket väl användas på hur vi som jägare känner oss i vargfrågan. Vi kommer nära, men aldrig ända fram.
Jag har många gånger funderat på om det är vi som är åsnan. Om det är vi som springer förtvivlat efter något vi aldrig kommer att fånga – i alla fall inte på det sätt vi agerat.
Eller är det precis tvärt om. Är det de organisationer som gör allt för att värna vargen som är åsnan. De jagar en status och ett skydd för vargen som aldrig kommer att uppnås? Och ju längre de springer ifrån de drabbades verklighet desto hårdare kommer den illegala jakten att slå. De vinner kanske i domstol, men i verkligheten kan konsekvensen bli större och värre än vid en beståndsreglerande vargförvaltning?

Personligen tycker jag att hanterandet av problemen runt vargen är ett gigantiskt misslyckande. Hur man än vrider och vänder på frågan har den missat människan, näringarna, samhället, viltet, naturen, jakten – och vargen. Det finns alldeles för lite helhets- och samhällsperspektiv.
I traditionell svensk anda borde parterna kunnat hitta en kompromiss för länge sedan. En lösning som ingen gillar, men som alla accepterar. Men tyvärr har det inte funnits tillräcklig kompromissvilja.
Det fanns en gång en Vargkommitté. Men så fort arbetet var färdigt bröt en part från miljösidan överenskommelsen genom att överklaga skyddsjaktbeslut.
Men det har inte varit lätt för organisationerna. Medlemmarna har – med olika perspektiv – eldat på och drivit frågan till en av de mest konfliktfyllda miljöfrågorna i Sverige. Något kompromissklimat har inte funnits.

Det är därför det har tagits ett antal rovdjursbeslut i riksdag och regering, gjorts mängder med forskarrapporter, utredningar och beräkningar. Och det är därför som all jakt idag avgörs av domstolar, istället för regionala beslut som det var tänkt.
Risken är stor att vi får ännu mer överklaganden i framtiden. Miljörörelsen vill nu även kunna överklaga beslut från Viltförvaltningsdelegationer.
Vi är på väg allt längre ifrån pragmatism och djupare ner i ett olösligt skyttegravskrig.

Den dagen vi kommer närmare varandra, bidrar till samhällsbygget och hittar gemensamma lösningar genom domstolsförhandlingar ska jag ändra åsikt. Men fram till dess är allt bråk i denna fråga kontraproduktivt för alla parter i vargfrågan. Dessutom skadas alla möjligheter till samarbete i andra frågor – och vi förflyttar oss längre från realism. Tvisterna gör oss bara till ytterligheter i samhället.
Vill man hitta en lösning så kompromissar man. Är man inte beredd att mötas på halva vägen vill man inte ha en lösning. Då vill man bara ha sin vilja fram. Det är där vi står idag.

Vargen kostar samhället oerhörda summor. Ingen vet exakt. Men troligen rör det sig om miljardbelopp. Och mycket av detta är rent slöseri.
Pengar som kunde gått till biologisk mångfald, naturvård, återskapning av naturmiljöer, åtgärder för att förbättra Östersjön, stöd till hållbart brukande av jord och skog, laxtrappor och mycket annat stoppas rakt ned i onödig vargadministration. Den som tycker detta är bra: räck upp handen.

Och det värsta är att det är försent att komma överens, att hitta en kompromiss i Sverige. För frågan avgörs inte längre av svensk lagstiftning. Domstolarna som ska lösa tvisterna dyker allt oftare djupt ner i EU:s Art och Habitatdirektiv. Deras tolkningar av EU-rätten blir det som styr ifall det blir vargjakt i Värmland, Örebro, Dalarna och Gävleborg – inget annat.
Men oavsett vad Högsta Förvaltningsdomstolen kommer fram till i sitt kommande avgörande finns det en stor risk att vargförvaltningen ändå genomförs. De människor som drabbats, inte setts, inte bekräftats har tröttnat. Nu hörs signaler om illegal jakt och civil olydnad allt tydligare. Och värst av allt är att det finns ett utbrett stöd i lokalsamhället för detta.
Snacka om ett kapitalt misslyckande med absurda konsekvenser för en rättsstat.
Det känns faktiskt som vi alla är åsnor som springer efter en morot vi aldrig kan fånga.

av /20 Kommentarer

Jag jagar med min hund – därför är jag

, •

Argo är borta. Han blev snabbt sämre på slutet. Och även fast jag var förberedd så slutade världen att fungera, jag bara gick och gick i flera dagar, kunde inte stanna, hade ingenstans att ta vägen, kunde inte andas, kunde inte förstå…

 

Jägare med jaktlabrador

Det är i jakten ni finner varandra på riktigt, du och din hund. Det här är jag och Argo.  Foto: Rikard Lewander

Bara några timmar tidigare gick vi vår sista promenad. Argo lös, han badade själv i den septemberkalla sjön, rusade runt och röjde i vassen, kom fram till mig, gav mig den där blicken och skumpade iväg igen, omedveten om sakernas tillstånd.
Där ute, vi två tillsammans, glömde han smärtan av tumören som växt så snabbt de senaste dagarna att han inte längre kunde stänga munnen. Han glömde bort att vi varit vakna hela natten för att han inte längre klarade av att lägga ner huvudet utan att det gjorde ont. Till och med när det var matdags förträngde han det onda och åt upp all mat denna sista dag.
Kroppen gör ont, tårarna rinner, skvalar. Det finns ingen lindring, bara smärta…

Livet måste gå vidare. De andra hundarna i flocken är oroliga. Nu har det gått några dagar och vi slickar våra sår och försöker hitta en ny ordning.

Samtidigt knackar vardagen på. Länsstyrelserna har fattat beslut om vargjakt och som ett brev på posten dimper de sedvanliga elaka mailen från diverse jakthatande människor in till mig. Som vanligt påminns jag om att jag som jagar med mina hundar är en hundplågare och en jävla idiot, att vargarna var där före mig, att jag inte har någon rätt och så vidare…

I vanliga fall sänder jag bara, i tanken, tillbaka en fiktiv illaluktande fjärt som jag för mitt inre ser omsluta dem.
Men just nu är jag extra känslig, ansatt och dysfunktionell av sorg efter min fina underbara familjemedlem och jaktvän.
Men de bara fortsätter att slå. Jag blir så jävla arg på de här människorna som befinner sig i sin lilla unkna burk utan minsta känsla eller en vilja att känna hur andra människor lever och har det.
Jag jagar med min hund. Därför är jag. Därför är hunden.
Den som jagar med sin hund vet att det är så du finner hundens sanna jag och tvärtom. Det är precis där, i jakten, ni finner varandra på riktigt, du och din hund.
Det kan ingen rosa bajspåse, hundgodis, boll, soffliggande, kramar eller extra tjosanhopp under koppelpromenaden göra ett enda dugg åt.
Och jag vet, för jag kör också hundgodis, kramar, bollar och tjosanhopp med min hund.
Men det viktigaste av allt är att jag också jagar med den. Jakten är den sanna glädjen för hunden, det som för oss samman som inget annat och livsgnistan som gör att den till och med kan glömma en dödlig tumör. Och som trots allt överglänser det mörka så här efteråt.

Det är jakten som gör din hund lycklig på riktigt.
Ni jakthatare som klagar på min hundhållning. Ni som aldrig kan förstå för att ni aldrig varit och aldrig någonsin kommer att komma så nära en hund som vi jägare gör;
Må ni bli för evigt nerfjärtade och aldrig någonsin ta er ur stanken!

av /2 Kommentarer

Dagstidningar bör visa trofébilder

, , , •
Ska jägare kunna visa upp sina jaktbyten i dagspressen? Foto Magnus Rydholm

Ska jägare kunna visa upp sina jaktbyten i dagspressen? Foto Magnus Rydholm

Att vara ansvarig utgivare för en tidning innebär att man måste ta ställning i många olika svåra frågor. Detta är många gånger otacksamt. För oavsett vilket val du gör kommer det finnas människor som kritiserar ställningstagandet. Det finns ju alltid minst två sidor av samma mynt.
För några år sedan började vissa dagstidningar att gå med information om att de inte skulle publicera bilder där jägare poserar med sitt nedlagda byte. Denna typ av bilder benämns ofta som triumferande trofébilder. Ett foto som vissa tolkar som jägarens vinst över djuret, en segerbild där liv och död möts på ett osmakligt sätt.
Jag är den första personen att hålla att bilderna oftast är intetsägande, ibland oetiska, ibland groteska och oftast ganska fula.
Men är det orsak nog till att sluta att visa dem?

Att vara ansvarig utgivare innebär att stå upp för yttrande- och tryckfrihet. Det innebär också att visa upp en sann bild av det som sker i samhället. För att klara av uppdraget att skildra samtidens alla aspekter måste man beakta trender och skeenden i samhället som många andra missar. Det krävs också mod och integritet. Den ansvarige utgivaren har därför en av de allra viktigaste rollerna för att hålla demokratin levande. Genom att tänja och ligga på gränsen till det etiskt korrekta i sina publicistiska beslut försvarar utgivaren demokratin och yttrandefriheten. Och utgivaren gör detta genom att förklara, fördjupa, roa. Visa det stora, det lilla, det viktiga, det jobbiga och det perifera.
De triumferande jaktbilderna innehåller en djup och viktig aspekt som glömts bort i debatten. Många i Sverige – och även i andra länder – vet inte hur naturen fungerar. De förstår inte hur matproduktionen går till, varifrån köttet kommer och de förstår inte hur människan styr och påverkar allt i naturen – bara för att vi vill ha mat, kläder och material till möbler, energi, semesterresor med mera.
Urbaniseringen har gjort människan historielös avseende vår koppling till naturen. Alla människor behöver mat. Och vi påverkar genom våra val förutsättningarna för djur och natur – oavsett om vi är veganer eller köttätare.
De flesta människorna i Sverige lever långt ifrån och ser aldrig den bistra verkligheten. Vi behöver slakta djur, odla åkrar, hugga ner skog för att överleva. Även människan är dömd till att leva av naturen.
De flesta vet naturligtvis ungefär hur det fungerar, men alltför många vill inte se den bilden.
Att visa döda djur, att visa vad vi gör med naturen, att beskriva valmöjligheterna, att visa nyttan, att visa verkligheten – som den ser ut – är något som varje ansvarig utgivare måste göra om personen ska leva upp till rollen och ansvaret.

Är dessa bilder då triumferande? Är det en bild av människans seger över djuret? Nej. Jag har aldrig träffat en jägare som uttryckt sig så. Jag har däremot träffat en del andra människor som kan tolka bilden på det sättet. Men dessa har oftast ingen eller väldigt lite kunskap om hur människan brukar naturen. De kan oftast inget om jakt och ser inte sitt egen inverkan eller bruk av naturresurserna.
Min motfråga blir därför: Ska okunskap och ovana av att se döda djur styra ansvariga utgivares beslut om hur de ska visa verkligheten? Nej, definitivt inte.
Det är faktiskt en riktigt allvarlig devalvering av tidningarnas publicistiska roll och uppgift om man slutar att visa vissa bilder och förklara sambanden. Då växer okunskapen.
Detta är naturligtvis inte den ansvarige utgivarens vilja eller önskan. Men konsekvensen kan bli att viljan att tillfredsställa okunskapens okomplicerade och förenklade verklighetsbild leder till att tidningen förvränger sanningen. Vi skapar än oupplyst samhällsbild där känslor blir viktigare än fakta. Och tro mig, det är en farlig väg.

Sedan undrar jag varför tidningarna ens går ut med att de inte ska visa dessa bilder? Om den ansvarige utgivaren inte tycker frågan var en stor sak varför ens ta upp det till diskussion?
Svaret lämnar jag till därhän. Men jag är ganska säker på vad det beror på.

av /1 Kommentar

När forskningen göder konflikten

, , , , , , •
Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

En av de absolut viktigaste pusselbitarna för att komma till ordning med vargfrågan är att all fakta och forskning är objektiv och trovärdig – för alla inblandade parter. Tyvärr är det lite si och så med trovärdigheten i vargcirkusen.
Ett exempel är forskaren Guillaume Chapron som har en viktig roll i  vargförvaltningen. Han har bland annat fått 5,1 miljoner kronor av Naturvårdsverket till projektet ”Claws and laws,” kopplat till sitt uppdrag vid Grimsö forskningsstation. Det Chapron ska göra i projektet är att skapa en dialog mellan juridik och ekologi för att tolka intentionerna i Art- och habitatdirektivet. Resultatet av projektet ska förenklat bli att Chapron ska komma fram till hur begreppet gynnsam bevarandestatus ska tolkas.

Det finns två stora problem med detta:
1)    Denna undersökning kommer ett antal år för sent.
2)    Guillaume Chaprons kommer att ifrågasättas oavsett om resultaten är korrekta eller inte, eftersom han också tar ställning i sakfrågan. Här är ett exempel. http://www.nature.com/news/challenge-the-abuse-of-science-in-setting-policy-1.16580

För något år sedan pratade jag med en professor och hade en lång diskussion om forskarnas roll och hur den har förändrats. För 20 år sedan kunde en forskare inte delta i debatten kring den fråga han forskade om, det vill säga om han inte höll sig till ren forskningsinformation och bara pratade, objektivt om statistik och resultat. Allmänheten skulle aldrig kunna ifrågasätta objektiviteten.

Idag ser det helt annorlunda ut. Forskare både kan och uppmuntras till att ta plats i debatten och driva sin tes. Det handlar både om sakfrågan, göra forskningen känd, samt att få finansiering till kommande projekt.
Personligen kan jag tycka detta är lite synd att en del personer utnyttjar den möjligheten lite väl mycket. I frågor där det finns starka motsättningar kommer forskarens arbete (oavsett kvalitet och resultat) att ifrågasättas av ena parten – om forskaren varit tydlig med att han åsikter i ena eller andra riktningen.
I förlängningen kan forskningen – som idag är en auktoritet som hela samhället lyssnar på – ifrågasättas. Alla institutioner som bedriver forskning bör vara mycket uppmärksamma på denna utveckling.

Guillaume Chapron har gjort flera utspel i vargfrågan som fått jägarna att rasa. Och han fortsätter.
Det senaste utspelet från hans sida är en kort film med vargar och lego-gubbar. https://www.youtube.com/watch?v=j31lNJFL0ac I denna film berättas resultaten av en vetenskaplig undersökning ifall legal jakt kan minska illegal jakt.
Filmen är illustrativ och det går inte att missa vad forskaren själv har för åsikter.
Men det finns även ett antal frågetecken för vetenskapligheten, eftersom kommunikationen är snuttifierad och förenklad.

Guillaume Chapron har undersökt förhållanden i USA och funnit att man där inte kan hitta något som styrker att legal jakt på varg skulle leda till minskad illegal jakt. Bristen i den lilla filmen är inte bara att han ger sken av att samma förhållande skulle gälla Sverige, Norge och Finland, han undanhåller också fakta som pekar på det motsatta. Såväl jakt som illegal jakt ser annorlunda ut i USA mot Norden. Är då förutsättningarna likadana, och kan man generalisera på det sättet?
Han tar heller inte upp att den illegala jakten på björn i Sverige minskade och försvann nästan helt när den legala infördes.
Om forskaren haft för avsikt att visa upp en så neutral och objektiv forskning som möjligt (och upplysa om aspekter både för och emot) hade han naturligtvis tagit med även sådana fakta. Varför gjorde han inte det?

Tillbaka till uppdragsgivaren. Om Naturvårdsverket vill minska polariseringen i vargfrågan borde man vara noga med vilka forskare man ger uppdrag till. Grundförutsättningen ska naturligtvis vara att se till att forskningen och analyserna är korrekta och objektiva enligt vetenskapliga standarder. Men väljer man en forskare som aktivt söker efter eller bara kommunicerar argument och forskning som stödjer dennes tes så kommer resultaten inte att accepteras. I detta fall visas bara argument upp som kan leda till inskränkt jakt och minskad förvaltning av rovdjur.
Självklart ska seriös forskning vara så bred och seriös att den tar upp alla aspekter. Först då kommer alla parter att acceptera den.
Och eftersom vargfrågan är den kanske mest infekterade miljöfrågan så borde det ställas skyhöga krav på objektivitet för att minska konflikten.
Genom Guillaume Chaprons film (som inte bara kan ses som en informationsfilm för ett forskningsresultat, utan även som opinionsbildning i vargfrågan)  skapas nya ifrågasättande. Dessa leder till att cementera bilden av att Naturvårdsverket och forskningen har en egen agenda i vargfrågan. Detta är högst olyckligt och kontraproduktivt.
Även om jag inte har någon vetenskaplig utredning, eller film med lego-gubbar,  vill jag påstå att detta inte minskar den illegala jakten. Det leder i motsatt riktning.

av /4 Kommentarer

Nyansering av jakten i TV4 ikväll?

, , , •

Ikväll börjar TV4:s serie Linda och Djurens hjältar. Tanken är bra. Jag klarar inte heller av när djur mår dåligt. Djur som plågas är bland det absolut mest vedervärdiga som finns. Och så känner varenda riktig jägare.

lion-1118467_1280

Jag hoppas att Linda och djurens hjältar ger en nyanserad bild som visar alla sidor i den här svåra frågan. Foto: Pixabay

 

Vi klarar mycket men vi klarar inte av att se plågade djur. Det är inte så konstigt, vi funkar så. Jakten är ett sätt att förvalta viltet, att försöka balansera lidandet och att vårda naturen. Naturen, den plats där jägare väldigt ofta befinner sig ”IRL”.

Just vad vi känner kan behöva förklaras igen i sammanhanget. Därför att detta, för en jägare fullständigt självklara, förstår inte många av dem som står långt från verkligheten. De lägger på oss alla möjliga attribut, utan att ha en aning om vår upplevelse. Otroligt korkat att göra så över lag men när det gäller jakt tycker vissa att det är helt okej att högljutt och ovetande deklarera jägarnas känslor.
Och när vi väl talar om vad vi verkligen känner viftas det bort. För någon annan har redan bestämt sig för hur ”verkligheten” ska se ut.
Det kallas fördomar. Jag kan bokstavera, F-Ö-R-D-O-M-A-R.
Jag ger inte ett skit för ännu en medial hjärntvätt där jägare betraktas som elaka monster som alla djur måste räddas från. Det är saklöst, förvridet fullspäckat med just fördomar som bara förvärrar problemet för de vilda djuren ytterligare.

Det finns gott om korruption i många av de här länderna där jakten bedrivs helt fel. Det vet vi.
Men både WWF och IUCN (nternational Union for Conservation of Nature) verkar vara överens om att en kontrollerad troféjakt är en av nycklarna till hållbar viltförvaltning.
Helt nyligen släppte IUCN en rapport om troféjakt som bland annat konstaterar att ett lagligt, väl reglerat troféjaktprogram kan spela, och spelar, en viktig roll när det gäller att leverera fördelar för både naturvården och för försörjning och välfärd i lokalsamhällen som lever med de vilda djuren.
När Cecil the lion-historien fullständigt övertände världens sociala medier förra året läste jag en artikel i New York Times som än idag berör mig. Det var ord från en person som är född i Afrika, bland lejonen. Så kallat uppväxt med verkligheten. Ni vet, verkligheten, sanningen, realiteten.
Världen är på många håll ruttet dålig på att ta hand om och förvalta våra vilda djur. Men som vanligt är inget svart eller vitt. Mediernas absolut viktigaste uppgift måste vara att skapa en nyanserad och objektiv bild av vad som händer.
Att försöka manipulera människor att tycka en viss sak eller att medvetet öka polariseringen i en sådan här infekterad fråga kan öka motsättningarna som in sin tur leder till att ännu fler vilda djur far illa. Det vill ingen.
Så TV4, Linda och djurens hjältar, vilken väg har ni valt? Det ska bli spännande att se.

av /4 Kommentarer

Sunda hundar – jägarna är bäst!

, , •

Blicken är fäst på dig, uppmanande, under ett par sekunder. Sen åter fast framåt, hundkroppen som en vass sten med bara en knapp darrning på svansen. Din hund står fast för något, du ser inte vad, du spanar lite framåt, försöker se, men uppfattar bara gulnat gräs.

hundavel

Stora delar av sällskapshundaveln håller på att gå käpprätt åt helsike. Jägarnas jakthundar är i jämförelse kärnfriska.

Du försöker att snabbt och tyst komma i läge. Vinden. Spänningen pulserar. Du får en blick till, är du klar? Ja.
Du hojtar till. Hunden avancerar.
Två rapphöns lyfter, hunden ligger, du skjuter den ena.
Apport. Du får fågeln i din hand.
Det är ni två, du och din hund, och det storslagna.
Som ni har tränat. Dressyr, reviering, vändsignaler, stoppsignaler. Alla otaliga gånger du sprungit viftande och tjoande bakom en ung, ivrig unghund i full fart efter för tidigt stött fågel. Ni har cykeltränat, spårat, tränat vatten. Lärt er tillsammans.
När du nu ser på din hund känner du stolthet, kärlek och den samhörighet som bara en jägare med sin hund kan känna.
Din hund mår bra. Den är byggd för jakt, både fysiskt och psykiskt. Den rör sig smidigt i skogen, den håller ihop. Pussar på barnen och lyckas allt för ofta skapa en självklar plats i din säng. Du har en hund som fungerar som en hund ska. Det borde inte vara konstigt.

Vi jägare är bra på att avla fram friska, sunda och psykiskt stabila hundar. Visst finns undantag men i det stora hela skulle jag vilja säga att vi är bäst.
Vi avlar inte på utseende eller ögonfärg, vi avlar på jaktliga egenskaper, förmåga att arbeta i det fria och förarsamarbete.
Det finns naturligtvis också många sunda sällskapshundar men på andra håll extremavlar människor sedan länge fram missfoster, överdimensionerade gestalter av något som en gång varit en sunt fungerande hund. Det har till och med gått så långt att många idag betraktar dessa extrema utseenden som normala.

På världshundutställningen Crufts 2016 utsågs som bästa schäfer en hund med fullständigt överdimensionerat sluttande kors som istället för att gå såg ut att wobbla fram på ett märkligt sätt. Hela hunden gav ett osunt intryck. Hur kan några av världens mest framträdande utställningsdomare premiera sådana hundar?
Vad är det för fel på människor!
Varför avlas medvetet hundar fram som inte kan gå, som konstant riskerar att dö av värmeslag, trubbnosade hundar som inte kan andas eller äta eller hundar som inte längre kan föda valpar själva? För att bara nämna några exempel.
Jag kan känna att det är så vårt samhälle över huvud taget verkar se ut idag. Som en trasig, lidande, sönderavlad hund. Och människor som springer runt och inte fattar utan fanatiskt ältar vidare sin egen snedvridna verklighet.
Vår allt mer urbaniserade värld skapar fanatiska föreställningar och nya ”sanningar” som till slut börjar betraktas som norm.  Det är en så kallad verklighet utifrån en endimensionell bild som skrapar lite på ytan men som aldrig någonsin går på djupet.  Och inte ser längre än näsan räcker.

Eller trubbnosen.

 

av /1 Kommentar

Utmaningarna tornar upp sig

, , •
Foto:

Foto: Marcelo Quinan

 

Jakten står inför större utmaningar än någonsin tidigare? Låt mig för tydlighetens skull berätta några samhällstrender som kommer att påverka oss jägare.

Urbaniseringen gör att allt fler människor kan mindre om natur. Färre bryr sig därför om landsbygdens villkor och romantiserar istället djur och natur. Digitaliseringen förändrar samhället och kommunikationsmönstren omdanas. Överstatligheten med EU skapar bland annat kaos i domstolarna när allt fler beslut ska avgöras av juridiska instanser utan kunskap om djur, brukande eller natur. Klimatdiskussionerna leder till en förändrad syn på brukandet av naturen. De etiska aspekterna av jakten får allt större fokus. Människor vistas inte i naturen på samma sätt som tidigare, men har mer åsikter. Kraven på livsmedlen ökar och det ställer nya krav på hållbarhet och miljövänlighet, medan ursprunget (djuret, odlandet) marginaliseras och ifrågasätts. Dödande av djur sätts allt mer in i ett ideologiskt och teoretiskt perspektiv. Förmänskligandet av djur fortsätter. Vi får ett allt hårdare klimat till miljörörelsen som vill vara med och bestämma i allt fler frågor. Synen på jakt blir allt mer kritisk i många delar av världen – jakt som nöje accepteras inte. Jakt, jaktmetoder, hundar, vapen med mera ifrågasätts regelmässigt. Kunskapen om jaktens värde och betydelse minskar i myndigheter och hos många beslutsfattare. Och många människor gör allt fler känslostyrda val, fakta får stå tillbaka för det som känns rätt.

Alla dessa trender – och ett antal andra – kommer att påverka jakten på olika sätt. Och det är upp till oss att avgöra hur.
Vi kan inte luta oss tillbaka och hoppas från stöd från skogen, LRF, oorganiserade jägare eller några andra. Alla andra näringar och organisationer har inte jakten som kärnverksamhet. Och de kommer ha fullt upp att försvara sina frågor.
Men en viktig insikt bör alla känna till: det finns möjligheter i alla hot. Allt är inte nattsvart.

Låt mig förenkla problematiseringen lite. Vi har två val. Antingen accepterar vi samhällstrenderna och de konsekvenser dessa får och jobbar vidare som vanligt. Eller läser vi in riskerna och arbetar strukturerat för att undvika dessa, minska sannolikheten att de inträffar, samt minskar effekterna av riskerna om de verkligen inträffar. Det handlar således om klassiskt riskarbete.
När trenderna är många och så samhällsgenomgripande kommer dessa att tvinga oss i Svenska Jägareförbundet till att omvärdera vårt arbete. Vi måste göra jobbiga val kring vilka frågor vi prioriterar.

Om vi inte agerar finns en stor risk att den svenska jakten sakta men säkert dräneras till en bråkdel av vad den är idag. Exempel på hur detta skett kan lätt hittas i ett antal europeiska länder. Där har jägarna inte har haft koll på samhällstrenderna eller haft förmåga att hänga med i samhällsutvecklingen.

Trots alla hot är jag faktiskt mest orolig för en sak. Det är jägarna längst ut. De som tycker att de själva ska bestämma om jakten. De som avfärdar allmänhetens åsikter med en axelryckning. De som gärna ställer sig vid sidan av spelplanen – och gör sin grej oavsett vad allmänheten tycker.
Får vi en grupp jägare som inte förstår att samhället håller på att förändras, som inte tar hänsyn till att alla andra också har åsikter om djur och natur lever vi farligt. Dessa kan sabotera mycket av det positiva som alla andra försöker bygga upp. Det största hotet kan finnas inom vårt eget skrå.

Det som jag vill säga är: Jägarna som grupp måste upplevas på ett positivt sätt av samhället. Vi måste vara samhällsnyttiga och bidra till de mål som samhället satt upp. Tror vi för ett enda ögonblick att vi jägare kan stå vid sidan av samhället och ändå förtjäna dess förtroende är vi hopplöst naiva.

Svenska Jägareförbundet håller på att förändras och moderniseras. Vi arbetar på ett nytt sätt och har idag förmågan att rikta hela förbundets kraft där det behövs som mest. Och när vi lyckas kanalisera all kraft åt samma håll är vi nästan ostoppbara.
Man kan säga att alla delar av förbundet är mer anpassade till att hantera utmaningar, vi är exempelvis mer uppmärksamma på samhällstrender och hur de påverkar oss. Tyvärr sker förändringarna allt snabbare. Och förbundets framgång kommer att avgöras hur väl och snabbt vi kan förändra och anpassa oss till samtiden.
Men det går inte att blunda för att vi kommer att tvingas offra heliga kor, dagtinga med hjärtefrågor och välja bort ämnen som vi idag arbetar med – bara för att säkerställa jaktens framtid.

Men nu till min slutpoäng. Vi kommer att lyckas, men bara om vi vill det och inser att det kräver uppoffringar. Det är vår förmåga att förändras, kunna vara flexibla och fokusera på det som är viktigast som avgör hur väl vi kommer att lyckas. Det är alltså upp till oss.
Nästa år kommer förbundet påbörja en ny målprocess – en ny omvärldsanalys. Då måste vi tillsammans hitta möjligheterna i hoten. Vi måste prioritera vad som är viktigast, våga bryta invanda mönster, våga ifrågasätta oss själva och det självklara.
Och riktningen för förbundet – som vi gemensamt ska peka ut – kommer att innebära många oerhört tuffa prioriteringar.
Ska vi ha lika bra jakt och viltförvaltning i framtiden – där jägarna är med och påverkar – finns det nämligen inget alternativ. Så stora är utmaningarna.

av /8 Kommentarer

När den stora tystnaden rullar in

, , , •
Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

 

Det finns ingen acceptans för lagstiftningen. Orden kommer från miljöåklagare Christer B Jarlås. Hans arbete går ut på är att utreda olika jaktbrott, framför allt de som gäller stora rovdjur. Han märker av en attityd på många ställen i rovdjursområdet där människorna börjar utveckla en acceptans för illegal jakt på rovdjur. Han berättar detta i en intervju med SVT Västernorrland. (Länk till intervjun) 

Christer B Jarlås har också en förklaring på varför det blivit så. De människor som lever med vargen tror inte på rovdjurspolitiken. Därför saknas det acceptans för lagstiftningen. Effekten har blivit att när det gäller illegal jakt på älg eller annat klövvilt så hjälper människorna polis och åklagare. När det gäller varg är det tyst.

Illegal jakt handlar inte om varg, dödade jakthundar eller färre älgar. Den handlar om sociologi. Tjuvjakten är inte målet, det är konsekvensen av att inte bli lyssnad på, inte sedd och att inte blir erkänd som drabbad. Problemet är kanske inte ens vargens negativa effekter,  utan maktlösheten som påtvingas alla drabbade.

 

Ända sedan vargfrågan accelererade har Jägareförbundet alltid påpekat betydelsen av att människorna som drabbas måste stå i centrum för förvaltningen. Det måste helt enkelt finnas möjligheter för människorna att påverka sin situation. Även om de inte får precis som de vill måste det finnas en ventil att öppna, en utväg, en kompromiss, något att hoppas på. Men när allt hopp är borta finns det ingenting förtroende kvar – för lagstiftning, för demokratin, för vargförvaltningen.

I denna fråga har EU, politikerna och myndigheterna misslyckats helt och hållet. De flesta upplevda problemen och bekymren har under alla år förminskats, förlöjligats och viftats bort. De som tvingats leva med vargen, leva med rädsla och oro, leva med hopplöshet, har sakta men säkert pressats in i ett hörn. Inget som de berättar eller säger räcker till. Överstatliga överenskommelser och direktiv är viktigare än Karlsson och Svensson.

Nu har de nått en gräns där de tappat tilltron till samhällets förmåga att lösa deras problem. Därför börjar en del bli villiga att göra det själva. Och människorna runt omkring börjar ge sitt tysta medgivande.

Exakt samma sak händer i alla frågor. Det handlar, som sagt, inte om varg. Det handlar om hur människor är och agerar – oavsett fråga. Hade det varit bilar som kör för fort förbi en skola, gatuvåld eller något annat så går det till en punkt när människorna tröttnar och börjar ta lagen i egna händer. Medborgargarden och grannsamverkan mot brott är bevis på exakt samma orsak – att samhället inte klarar av att lösa problemen.

 

Jag är både förbannad och ledsen. Frågan har pågått under så många år. Jag har pratat med oerhört många människor som varit uppgivna, sorgsna och som inte kunnat se en väg framåt. Förbundet har gång på gång påtalat behovet av att se människan för politiker och myndigheter. Och många politiker har förstått. Men det hjälper ju inte när de politiska lösningarna inte räcker till.

Samtidigt har miljörörelsen envist drivit frågan till att enbart handla om vargen. Hur genetiken ser ut, hur många det ska finnas, att besluten ska kunna överklagas och att vargen sätts i första rum.

Jag hoppas att Christer B Jarlås har fel. Men även jag hör och ser tendenser på att allt fler börjar acceptera illegal jakt. Det är ta mig tusan helt sjukt. Varken jag eller Svenska Jägareförbundet accepterar lagbrott. En rättsstat ska kunna hantera frågor innan sådana här beteende utvecklas. Därför är illegal jakt alltid fel – alltid. Jag försvarar med andra ord inte någon, utan försöker förklara mekanismerna som driver på detta.

Vi såg vad som hände med vargstammen i Finland. Vargstammen mer än halverades på ett par år. Och tro inte att det bara var jägare som låg bakom den illegala jakten. Om man tror det har man inte förstått frågan över huvud taget. Vargen är ingen jägarfråga, den är mycket större än så.

 

Jag hoppas att alla som läser detta i alla fall förstår allvaret. Det krävs omedelbara åtgärder som blåser in hopp och framtidstro i de som lever med vargen.

För när den stora tystnaden rullar in, då kan det vara försent.

 

 

av /7 Kommentarer

Inte så lätt att döda lantisar i verklighetens spel

, , , •

En av mina döttrar spelade för några år sedan ett PC-spel som heter Sims. Ett tag spelades Sims nästan dygnet runt här hemma. Spelet fokuserar helt på ”livet” som det virtuella folket, kallat simmarna, upplever.
Spelaren kontrollerar simmarnas hela virtuella värld, och bestämmer över precis alla deras aktiviteter, även som att gå på toaletten. Också simmarns sociala liv och i stort hela omgivningen kontrolleras av spelaren. I Sverige idag har det här virtuella kontrollsättet fått en slags underlig motsatsparallell i verkligheten som dessvärre helt saknar Sims grundläggande optimism.

Jägare med hund mår alldeles för bra. I det här spelet gäller det att få dem att försvinna. Foto: Madeleine Lewander

Jägare med hund mår alldeles för bra. I det här spelet gäller det att få dem att försvinna. Foto: Madeleine Lewander

För vid sina datorer, plattor och mobiler sitter en liten spelgalen grupp människor och spelar något som i det närmaste är en kopia. De försöker att helt styra över andra människors liv, självklart utan att påverkas själva, men i det här fallet handlar det inte om ”simmar” utan några vi kan kalla ”lantisar”.
I det här spelet, som kanske borde heta ”GoUrbans”, handlar det om att påverka så många omständigheter man kan för lantisarna så att deras liv havererar och de till slut ger upp och flyttar.

Det gäller att på olika sätt försvåra livet för dem. Det kan man göra genom att försöka krascha lantisens sociala liv och/eller sabotera olika möjliga inkomstkällor.
Man kan exempelvis kraftigt sänka mjölkpriset för en lantis som har mjölkkor. Man kan också se till att bara köpa billigt utländskt kött så att lantisar som försöker försörja sig på uppfödning av köttdjur går under.
Att det många gånger handlar om plågade och antibiotikastinna utländska djur ger spelaren fullständigt faderullan i. Det är ju ett spel! Här gäller det att få bort lantisen till varje pris.
Samma sak om lantisen försöker försörja sig på olika grödor. Man ser helt enkelt till att importera stora lager, pressa priserna och sälja billigt och ignorera det lantisen producerar.

Men många lantisar överlever ändå och envisas med att bo kvar. Då gäller det att påverka det sociala livet negativt allt vad man förmår.
Ett bra drag är att införa ett gäng rovdjur i lantisens omgivning som gillar att käka tamdjur men inte får röras om man inte tar dem på bar gärning och knappt ens då.
Inte bara några stycken, helst ser man att de är så många som möjligt och förökar sig så mycket som det bara går. Då slår man faktiskt två flugor i en smäll! För i samma veva ordnar man också kaos i lantisens sociala liv eftersom denne natt och dag kommer att börja oroa sig och vaka över sina djur. Inte heller törs lantisen låta sina barn leka ensamma ute.

Spelaren kan också låta lantisen tro att den kan göra något åt sin situation och precis i sista sekunden överklaga, stoppa det hela och därmed erhålla extra förödmjukelsepoäng.

Många lantisars sociala liv gynnas av jakt. Flera har egna jakthundar och mår alldeles för bra av det för att spelet ska kunna vinnas. Men även där kan man köra lantisens sociala liv i botten genom att tillföra ett stort antal rovdjur. För eftersom hundarna riskerar att dödas av varg vågar lantisarna inte längre jaga med sina hundar. De törs inte ens släppa ut dem på tomten.
Nu har spelaren snart klarat av att minimera lantisens livskvalité fullständigt.

Som ett försök till sista dödsstöt kan spelaren också införa extrema och verklighetsfrånvända vapendirektiv som förbjuder vissa av lantisarnas jaktvapen, kräva kontinuerliga läkarkontroller, förnyelse av vapenlicenser och göra allt för att försena handläggningstider för licenserna till det yttersta.
Nu borde väl ändå alla lantisar flytta!

Tyvärr. Du som spelar det här spelet kan aldrig vinna. Du kan få vissa lantisar att flytta men de flesta ger aldrig upp. Aldrig.

Det finns kanske en utväg. När en spelare i Sims tröttnar på en virtuell människa kan man enkelt döda den genom att dränka den i en pool.
Vill man ha tyst på en lantis kan man prova att installera den spelfunktionen också, det finns säkert en patch att hämta.
Men jag tror inte att den funkar. Lantisarna överlever ändå. Var så säkra.

av

Det kokar i jägarleden

, , •
Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

 

2004 började jag arbeta på Svenska Jägareförbundet. Temperaturen i vargfrågan har genom åren gått upp och ned. Just nu håller det nästan på att koka över. Och det är helt naturligt.
Alla löften som politiker och myndigheter har kommit med har brutits. Först sa de styrande att när vi nått 210 vargar ska vi få börja begränsa stammen. Sedan skulle vi först uppnå gynnsam bevarandestatus. Sedan skulle vetenskapen avgöra nivån på gynnsam bevarandestatus.
I år var allting klart. Vargstammens storlek var gynnsam med råge, invandringen från genetiskt värdefulla individer var tillräcklig, regionala förvaltningsplaner med miniminivåer var beslutade. Allting som riksdag och myndigheter beslutat och krävt var på plats.
Då stoppas jakten av domstolar, som gör restriktiva tolkningar av EU-rätten. Att stammen uppnått gynnsam bevarandestatus hade exempelvis ingen som helst betydelse i avgörandena.

Det är självklart att de människor som drabbas känner sig lurade. Det är självklart att ilskan och vanmakten kokar över. Det är självklart att man då tar till alla kraftuttryck man har. För till slut har samhället pressat dessa människor till en punkt när dessa inte ser någon väg framåt. Den desperationen som föds av det borde skrämma de flesta.

Jag hör bland annat krav på att Jägareförbundet ska säga nej till varg. Jag ser främst detta som ett uttryck för att man fått nog. Att det lilla hopp som funnits är slut. Dessa människor har tappat tron på att man med demokratiska medel kan lösa vargfrågan. De ser inte längre hur man med ord, sunt förnuft eller beslut i riksdagen kan lösa deras problem. De har inget hopp, tröst eller hjälp att ta till. Politikerna måste se riskerna med detta.
Låt mig vara övertydlig. Att allt fler skapar en värdegemenskap i att säga nej till varg kan bygga upp ett oövervinnligt motstånd mot tolerans för djuret. Detta kan i sin tur leda till medborgargardes-liknande grupperingar, med starkt stöd i lokalsamhällena, som på egen hand börjar lösa problemen. Förstår alla nu hur allvarlig situationen är? Oförmågan att lösa vargfrågan håller på att få oanade konsekvenser.
Jag hoppas verkligen att ingen tycker detta är en bra utveckling. För i min värld ska man inte behöva ta till olagligheter för att lösa samhällsproblem. Det ska det finnas lagliga vägar till.

Idag finns inga riksdagspolitiker, forskare eller myndigheter som säger nej till varg. Och EU-reglerna skulle ändå sätta stopp för alla försök att tömma landet på vargar.
Trots det hörs allt oftare krav på att Jägareförbundet ska säga nej till varg. Men varför skulle förbundet sätta ett mål som aldrig kan nås? Tro mig, vi kommer aldrig den politiska vägen komma fram till att Sverige med aktiva medel skulle utrota en djurart. Och ett förbunds-nej till varg skulle också indirekt kunna stödja de krafter som vill ta lagen i egna händer.

Det finns även andra aspekter man måste ta med i beräkningen. Tittar man på internationella trender som rör djur och natur (Rewilding Europe och hur miljörörelser arbetar med mera) ser man att jägarna kommer att få kämpa tuffa strider för att behålla möjligheten att skörda lite av naturens överskott. Jakt ifrågasätts nämligen hårt och skoningslöst i många länder. Och trenden sprider sig.
Runt om i världen begränsas och förbjuds idag jakt med hänvisning till känslor kring vad som känns rätt. De som driver denna trend är människor som oftast lever långt ifrån naturen, men är duktiga på att övertyga andra människor med lite kunskap om djur och natur.
Kom ihåg att de som inte jagar är många gånger fler än jägarna. Och det är ju som bekant majoriteten som bestämmer i en demokrati.
Vi står med andra ord inför utmaningar där vi måste börja försvara saker, som under hela våra liv, varit självklara. Alla som brukar naturen – i någon form – måste gräva ner interna stridsyxor och samarbeta för att skapa förståelse och kunskap om vad vårt brukande betyder; för oss, för naturen, för landsbygden, för samhället och för djuren. För hoten kommer slå mot oss alla.

Att säga nej till varg är därför är inte så enkelt som en del verkar tro. Man måste se till helheten, till trender, möjligheter, hot etc. Det handlar ytterst om vilken syn på jägare allmänheten ska ha? Hur våra möjligheter att framstå som seriösa förvaltare av naturen skulle förändras? Hur skulle acceptansen för jakt påverkas? Och även frågan om en organisation med naturvårdande ambitioner kan bidra till utrotandet av en djurart?

Jag vill ha en så liten vargstam som möjligt. Maximalt 150 djur och högst en till två föryngringar per län. Det är samma mål som förbundet har haft sedan jag började på förbundet.
Tror jag att vi kommer nå målet, inom en överskådlig framtid? Nej. Om vi någonsin skulle lyckas kommer det ta mycket lång tid. Frågan är då varför en del personer vill sätta ett ännu tuffare mål – ett som inte går att nå med mindre insatser än att jägarna tar makten i Sverige, lämnar EU och struntar i alla konventioner vi skrivit under?
Noll vargar är en utopi.
Men kravet på nej till varg kan jag förstå. Det visar på den enorma frustration som föds av den absurda hanteringen av de drabbade människorna.

av /30 Kommentarer

Han överlevde björnen men dränks i cyberloskor

, , , , , •

Vissa har tagit sig rätten att anklaga jägarna för i princip allt. Ibland haglar det åt alla håll. Gör vi på ena sättet får vi bannor för det. Gör vi tvärtom är inte det heller bra.

galt_volvo_700

Vildsvinsjägaren som dödade en attackerande björn kritiseras. Hur ska vi ha det? Ska vildsvinen jagas eller inte? Foto: Madeleine Lewander

En del tycker att vi jagar för lite vildsvin och är jättearga på det. Trots att vi skjuter nästan 100 000 vildsvin per år, till och med så att viltolyckorna med vildsvin 2012  minskade med 13 procent. Samtidigt ogillar andra att vi jagar vildsvin. Och att vi är jägare.
Vi ska jaga vildsvin. Men ändå inte.
Det är bra att vi har eftersökshundar till vildsvin. Men de ska inte jaga. De ska liksom bara finnas där färdiga när allmänheten kallar, alla dagar om året.

I lördags råkade en vildsvinsjägare med hund komma för nära ett björnide. Björnen attackerade jägaren på bara några få meter. Att jägaren lyckades skjuta i den situationen räddade troligen hans liv.
Tacksamt för de flesta kan tyckas men det är då, precis då, elaka mejl och kommentarer börjar dyka upp. En av de andra hundförarna under samma jakt berättar i sociala medier om rykten, desinformation och osanningar om björnattacken som sprids på nätet. De har även droppat in på Jägareförbundets webbredaktion.
De skriker ”usch och tvi” och vi kallas ”korrupta svin”, ”rövhål” och ”tjuvjägare”. Och det är minsann inte synd om jägarna, vad man nu menar med det.
Nej, inte är det synd om oss. Vi lever sunda, härliga liv med mycket frisk luft och kärlek från människor och våra hundar omkring oss.
Men när vi blir anklagade på osakliga grunder protesterar vi. Och vi försvarar oss när vi blir attackerade. Som vem som helst.

Killen som sköt björnen är 22 år. Han jagade vildsvin med sin hund och sina vänner och klarade förmodligen livhanken häromdagen. Han har en familj som är otroligt tacksam för hans snabba agerande vid attacken. Och för att han lever.

Vad skulle han ha gjort? Låtit sig attackeras? Låtit bli att jaga vildsvin? Sanningen är att han gjorde det enda rätta.
Reflekterar de här spottande människorna också över att de sätter djurets liv före människans? Veganer tycker så. Men en köttätare med det resonemanget är riktigt ute och cyklar, eller hycklar om man så vill.
Att sitta långt borta från händelsernas centrum vid sin mobil eller dataskärm och dränka en 22-årig kille i cyberloskor, en människa  som nyss räddat sitt liv, är riktigt uselt.
Att en björn väcks ur sitt ide och måste avlivas är tråkigt. De flesta tycker att den kunde ha fått sova och leva vidare, inklusive jägaren själv. Men ibland händer saker som ingen kan förutsäga.
Jag är oerhört glad att jägaren överlevde utan skador.

Om fotot på björnen som cirkulerat diskuteras också en del. Det hade i och för sig sett bättre ut utan pinnen i munnen men finns en viktig orsak till detta. Anledningen till att björnjägare sätter in en pinne i munnen och håller upp gapet är för att besiktningsmannen ska kunna ta en tand, obligatoriskt vid undersökning. När likstelheten inträder går det inte att bända upp munnen

Men jag vill ändå passa på att påpeka att det är bra om vi, där det är möjligt, funderar lite på hur vi vill att viltet ska visas på fotografier och liknande.

av /16 Kommentarer

Får jakt vara roligt?

, •

Under några år har den varit igång, diskussionen om det relativt nypåkomna, korkade ordet nöjesjakt, naturligtvis uppfunnet av en jaktmotståndare i det moderna urbaniserade Sverige. Vad är nöjesjakt? Varför finns ens ordet?

Får man ha så här trevligt när man jagar? Eller är det då man är en förtappad nöjesjägare? Foto: Rikard Lewander

Jag ser nöjesjaktmotståndarnas eftertraktade motsats framför mig.
Klockan ringer mitt i natten, jägaren suckar, mungiporna hänger nere i stövelskaften, han eller hon segar sig ut i den tidiga morgonen för man MÅSTE ju fast det är så TRÅKIGT.
Med hängande huvud möter jägaren upp det övriga jaktlaget, sätter sig vid elden och häller MOTVILLIGT upp en mugg rykande kaffe. Det är tyst, tryckt stämning. För nu ska de göra det där TRÅKIGA, jaga.
Någon tar ut sin hund. Den är ivrig, skäller och svansen viftar oavbrutet. Ingen förstår varför. Vad är det för FEL på hunden?
Jägaren hittar sitt pass. Tittar på klockan, fnyser. ”Pfu! Sitta här! Och SVINKALLT är det också.”
”Det är väl bäst att vi går då”, mumlar hundföraren och försvinner in i såten med tunga steg tillsammans med sin underligt lyckliga hund.
Ett rådjur går i pass. Jägaren skjuter suckande. Rådjuret ligger. Då kanske man kan få komma hem snart. Lite kött i frysen blev det i alla fall.

Se där, alla nöjesjaktmotståndare! Det är väl precis så ni vill ha det? Jägarens humör är förstås otroligt viktigt. Det får ju inte vara roligt att jaga!
Ledsen att behöva berätta men så där fungerar det inte och kommer aldrig att göra. För vi som jagar älskar jakt.

Vad är motsatsen till nöjesjakt?
Jag söker motsatsen till nöje och får en rad ord, bland annat sorg, bedrövelse, ledsnad, smärta, besvikelse, obehag, olust, avsky, pina, plikt, tvång.
Är det så jaktmotståndarna vill se oss? Tvångsjägare? Obehagsjakt? Skulle det kännas bättre om det var så? Dör viltet lyckligare då?
Eller handlar det om att skjuta något som sedan inte äts upp? Är det då man blir nöjesjägare?

Vi reglerar viltstammar genom jakt. Bland annat för att de inte ska bli för stora och istället dö av svält eller i trafiken. Vi skjuter överskottet och söker balans. Jakt är hållbart.
Men vi äter inte allt. Skjutna rävar exempelvis kan däremot användas vid träning av eftersökshundar. Hunden lär sig spåra viltet. Kallas det nöjesjakt då?
Förr togs även pälsen om hand. Nu är det fult att bereda en rödrävspäls. Men är det bättre att göra fuskpäls av akryl och polyester, alltså oljebaserade plaster? Använder man olja som råvara bidrar det till växthuseffekten.

Jakten är ett sätt att leva och jag och flera hundratusen människor i Sverige mår bra av den. Vi får glädje, natur, respekt och spänning tillsammans. Bland annat. Våra hundar är bevisat friskare än sällskapshundar. Jakt är inget av det där tråkiga jag räknade upp tidigare.
Att jaga är jätteroligt! Ett rent nöje! Jag njuter varenda sekund och är oerhört stolt över att vara just jägare. Och de flesta jägare sätter jaktetiken främst.
Jag tar ansvar för mitt köttätande på ett sätt som absolut INGEN av alla klagande nöjesjakthatare ens är i närheten av så länge de inte är veganer.
Om du som hatar jakt och äter kött för en enda sekund funderar på hur det är för ett djur i frihet att dö av ett skott jämfört med stressen under transport och slakt, vilket väljer du för att få din köttbit?
För mig är valet enkelt.

av /18 Kommentarer

Minskar terrorn om EU straffar mig?

, , •

Bara dörren väger 120 kg. Skåpet väger flera hundra och sitter fast med stora bultar i väggen. För inte så länge sedan la vi en hel del pengar på att få låset till säkerhetsskåpet ännu säkrare efter att förvaringsreglerna skärpts ytterligare.
Där inne bor mina jaktvapen, bland annat min fina kaliber 20 hagelbössa. Och så min halvautomatiska studsare.

halvautomat_low

EU tror att världen blir en ljusare plats att leva på om bara min halvautomatiska Benelli konfiskeras. Foto: Johanna Thörnqvist

Jag är laglydig. Dricker lite vin till maten ibland. Lite mer när det är fest. Psykiskt stabil. Har körkort. Älskar min familj och mina hundar. Plockar blåbär på sommaren. Läser läxor med nioåringen. Tränar apportering med mina labradorer. Schamponerar en springer spaniel emellanåt.
Och så jagar jag.
Det är där felet ligger. Jag är jägare.
Ett fruktansvärt vansinnesdåd utfördes som vi alla vet av ett gäng psykopatiska galningar i Paris.
Därför tycker EU att jag ska straffas. Jag , min eländiga laglydiga normalmedborgare med vapenlicens, ack så lätt att klämma åt, ska få vad jag tål.
För då minskar terrorn i Europa.
Men eller hur…

Logiken går inte ihop. Jag har alltid tyckt att EU är en rätt korkad överbyråkratisk människomassa. Men nu är EU-kommissionen så nipprig att jag förväntar mig att det ska synas på dem, att kommissionärer under intervjuer helt plötsligt ska utbrista i ett totalt Jack-Nicholson-i-The-Shining-flin eller börja dregla som fotograf Kalle Anka i slutet av filmen på julafton.
Men de bara står där och tycker att världen blir en ljusare plats att leva på om bara min halvautomatiska Benelli konfiskeras.
Egentligen handlar det om hysteri. I det här fallet EU som måste visa handlingskraft! Och ansvar!
Och det gör de med buller och bång genom att hoppa på lilla mig som plockar blåbär och schamponerar hundar och har en halvautomatisk Benelli inlåst i ett vapenskåp säkrare än Sveriges riksregalier.

Allt färre lagliga vapen stjäls i Sverige (BRÅ). Att i värsta fall införa ett totalförbud av legala vapen och tro att vapenbrotten minskar är ren galenskap.

Det handlar också om principen. När EU vill inskränka min frihet utan tillstymmelse till sakliga skäl mår jag illa.
Jag har svårt att tänka mig att jag får några pengar tillbaka. Vem skulle betala det? Värdet på dessa vapen tillsammans är rätt högt. Säg att varje halvautomatiskt vapen kostade cirka 15 000 kr i inköp. Enligt Svenskjakt.se finns det ungefär 50 000 halvautomatiska vapen i Sverige, troligen fler. Det blir 750 000 000 kr som EU vill sno bara för att de är hysteriska?
Och dessutom utan någon som helst verkan.

EU-kommissionen vill dessutom införa mentaltester av jägare. Det vore väl bättre att mentaltesta kommissionen. Då hade vi kanske kommit till rätta med en hel del galenskap.

Hur är det tänkt att detta ska genomföras? Ska Europas poliser, istället för att lägga resurser på verklig terror, börja jaga laglydiga jägare för konfiskering av legala licensierade vapen?
Administrationen, hur har de tänkt lösa den om EU inför femårslicenser för alla vapen, enligt förslaget? Hur blir det då med handläggningstiderna som redan idag är för långa.

Bara i Sverige finns cirka 1,8 miljoner vapenlicenser (källa vapenfakta.se) Ska alla dessa skrivas om efter fem år? Vem ska göra det? Ska vi ta ännu mer av polisens resurser? Vem betalar?

Terrorister använder bomber och Kalasjnikovs. Det kommer de att fortsätta med, som om absolut ingenting har hänt efter det att en aldrig tidigare skådad jätteadministration och polisinsats i kolossalformat, förverkat min Benelli och många hundratusentals andra liknande bössor för laglydiga jägare och sportskyttar i hela Europa.

Mer att läsa:

Europeisk petition mot förslaget

Svensk namninsamling mot förslaget

Stölder av skjutvapen sedan 1975 (BRÅ)

Om Jägareförbundets jobb i frågan:
EUs vapenförslag dåligt för svenska jägare
– Det viktigaste är att nå effekt

Hårdare vapenlagar föreslås av EU (Svensk Jakt)

EU-kommissionens förslag

EU-kommissionens pressrelease om förslaget

av /25 Kommentarer