Taggarkiv: Jaktmotstånd

Hur kan du skjuta ett djur?

, , , , , •

DSC_0328_2

Frågan kom överraskande. Hon vände huvudet mot mig och tittade mig djupt i ögonen.
– Hur kan du skjuta ett djur, frågade hon. Det fanns både avsky och ilska i hennes röst.
– Hur skulle jag kunna låta bli, svarade jag.

Frågan och motfrågan blev början till en lång och intressant diskussion som kanske började lite bryskt men avslutades ganska vänskapligt. Låt oss vara ödmjuka inför det faktum att för dem som inte jagar verkar dödandet vara kärnan i jakten, allting runt omkring förminskas och landar på det korta ögonblicket när avtryckaren kramas av. Denna korta sekund är dock inte jakten, det är avslutet. Och för oss jägare är det viktigt att vi kan ta denna diskussion på ett sådant sätt att vi skapar förståelse – inte avståndstagande. Även jag kan förstå att det kan verka motsägelsefullt i att kalla sig djurvän och samtidigt vilja skjuta djur. Men allt bottnar nog i vilken utgångspunkt man har. Som jägare ser jag människan som en del av naturen. Det är där som min argumentation börjar.
– Vad menar du, frågade hon.
– Jo, så här ligger det till. Jag vill inte att djur ska lida. Men samtidigt vill jag äta det bästa köttet som är hanterat med respekt för djuret hela vägen i matkedjan. När jag köper kött vet jag ingenting. Kanske har djuret fått ett mycket bra liv och avslut. Kanske har det stressats, trängts i en lång slakttransport och inte avlivats på ett bra sätt. Men jag vet inte säkert och jag vill veta.
Jag började med andra ord min argumentering kring djurets bästa.

– Om jag vill ha det djuretiskt bästa köttet måste jag själv ta ansvar. Jag kan inte bara överlåta avlivandet till någon annan, någon som är anonym, svarade jag.
Nu blev det hon som ställde många motfrågor:
– Kan inte naturen kunde vara en frizon från mänsklig påverkan? Varför jägare är så aggressiva? Varför tycker jägare att de är så viktiga, undrade hon.
Det blev en pedagogisk föreläsning om hur människan påverkar all mark i landet och att många djurarter gynnas av detta. Att det därmed finns ett utrymme för ett hållbart brukande av vilt. Att jakten egentligen inte är konstigare än att odla en åker. Båda sakerna går ut på att nyttja marken för att producera något. Antingen viltkött eller grödor (eller bägge delarna). Ibland tror jag det var ett smärtsamt uppvaknande för henne. Hon hade inte tänkt på alla aspekter kring jakt. Frågorna blev allt färre och hon blev tystare. Men jag ville inte strö salt i såren utan fortsatte förklara hur jag såg på jakten och det avgörande ögonblicket.

– Vi människor lägger ett intellektuellt perspektiv på liv och död. Bland djuren är det inte så. För mig känns det extra bra att veta att just detta djur har levt fritt. Det har ätit och levt precis som det ska göra. Och på en sekund förvandlas det till mat. Jag har kontroll på hela livsmedelskedjan – från skott till tallrik. Jag vet var djuret levt och hur det har hanterats, med mörning, styckning och förpackning. Det känns ärligt och bra, på något sätt.
Jag ska inte överdriva och säga att vi blev helt överens. Men hon började förstå varför jägare och djurvän inte är motsägelsefullt.
– För jag vill precis som en seriös lantbrukare att djuren ska må bra. De ska ha mat och förutsättningar att kunna leva så bra som möjligt.

Jag berättade också under en lång stund om allt arbete runt jakten. Om säkerhet, hundträning, viltvård, skytteträning och allt annat. Jag beskrev allt jag gör som ett sätt att leva – en livsstil. Jag går inte i skogen bara för att titta på naturen. Jag lever med och av naturen. Min upplevelse blir då så mycket starkare genom detta. Jag ser troligen mer djur och spår i naturen. Hör mer fåglar. Ser inte bara träd, utan aspar, sälgar, tallar, granar och alla andra trädslag. Jag ser insekter, blommor och gräs. Arterna ses inte som isolerade delar, utan en helhet – tillsammans med djuren. Kanske upptäcker jag vad som behövs göra för att de vilda djuren ska ha bra förutsättningar till kommande år. Det handlar ju om biologisk mångfald.
Det beror inte bara på att vi jägare har kunskapen om naturen, utan även om att vi vårdar något. För i slutänden är det vi som jägare som försöker se till att det finns bra förutsättningar för viltet. Min livsstil försvinner ju om djuren gör det.
– Förstår du hur viktiga djuren är för mig? Men precis som du känner glädje över en korg med kantareller känner jag glädje över att kunna skörda något av naturen. Precis som du vet jag att jag kan göra om samma sak nästa år.
– Du får gärna följa med när vi jagar så du får se hur det går till. Vi ser nästan alltid djur. Bara det är en belöning, även om vi inte skjuter något, sa jag.
Det fanns ingen ilska kvar i blicken när hon gick.
Och hon sa tack, vilket gav en slags bekräftelse att budskapet gick fram.

av /7 Kommentarer

Jägarna bär ansvaret för att Särimner finns

, , , •

Cikoria1
Kommer ni ihåg den nordiska mytologin? I denna figurerade i alla fall grisen Särimner. Han slaktades varje kväll och köttet åts upp. Men dagen efter så stod Särimner där i båset igen. Redo att bli uppäten – igen

Utan att bli för djupsinnig är det ganska uppenbart att ett paradis för människorna som trodde på asagudarna var ett hållbart producerande samhälle. Särimner var metaforen för detta. Att kunna bruka utan att förbruka. Att kunna ha ett långsiktigt skördande av en produkt utan att tära på kapitalet.

Känner ni igen resonemanget? Det som var en drömtillvaro i Valhall är verklighet för alla jägare i Sverige idag.

Varje år skördar till exempel jag några rådjur och likt Särimner står det nya djur på samma plats kommande år. Men det är inte självklart att djuren gör det. Det krävs något av mig som brukare för att säkerställa att stammen inte utarmas.

 

Mitt bidrag till att hålla Särimner vid liv är viltvård och en klok förvaltning. Att sträva efter en så bra biologisk mångfald i naturen som möjligt som skapar bra förutsättningar för djuren. För det är dessa förutsättningar som gör det möjligt att jaga och skapa vår tids Särimner. Ett hållbart brukande helt enkelt.

För mig är hållbarheten i jakten oerhört viktig. Den ligger precis rätt i dagens diskussioner om hur människorna utarmar jordens resurser, vilka råvaror som maten innehåller, hur vi skapar ett samhälle där alla människor tar ansvar för vår natur, samt att det naturliga är det enda rätta.

En hållbar jakt är oklanderlig i ett sådant perspektiv, så länge vi också tar hänsyn till samhällets andra behov (viltolyckor, skador på skog och grödor etc.). Jakten står således stark när det blåser snålt kring andra sätt att skaffa mat.

 

Klarar vi också av att förmedla vilken oerhörd betydelse jägarnas naturvårdande insatser har – till allmänheten – så kan detta vara en viktig pusselbit i att stärka jaktens och jägarnas roll i samhället. Kanske detta till och med förändra den ganska skeva bild av jägaren som ofta figurerar i media, som blodtörstig och ansvarslös. För i själva verket finns det väl ingen i samhället som gör så många praktiska åtgärder för att skapa bra biotoper och förutsättningar för biologisk mångfald som jägarna? Och detta måste vi fortsätta att göra. Kanske ska vi bli ännu bättre på  viltvård och göra det mer strukturerat, där monokulturerna är som störst?

Hållbarheten i jakten är nämligen så viktig att den har en av avgörande betydelse. Detta vet alla jägare.

Men det kanske är dags att vi gemensamt förklarar det för grannar och de på jobbet som inte vet att jakten är hållbar, att de får reda på att vi tar ansvar för en frisk naturen på ett sätt som få andra gör.

av /4 Kommentarer

Det självklara är inte längre självklart

, •

För några decennier sedan var en stor majoritet av alla jägare medlemmar i Svenska Jägareförbundet. Det var så självklart att en del trodde att de var medlemmar i Svensk Jakt. Men det spelade ingen roll. De fick del av den information som de behövde för att kunna bedriva och utveckla sin jakt. Vid den tiden var det självklart att alla skulle vara med. Och på samlingarna i skogen diskuterades de artiklar som varit med i senaste tidningen.

 

Soluppgang-i-skargard

Men samhället förändras och utvecklas.
Idag läser inte ungdomar tidningar på samma sätt. Kollektiva värden får stå tillbaka för de enskilda. Färre människor växer upp på landsbygden. Kunskapen om djur och natur minskar. Föreningslivet och de stora folkrörelserna har det idag jobbigt. Människorna verkar inte längre ha samma benägenhet att vara medlemmar i olika organisationer, bara för att stödja en god sak. Människorna vill ha ut mer, det handlar om enskilda värden.
Internet och sociala medier har därtill skapat möjligheter, men samtidigt gett oss en mängd utmaningar. Medlemmarna är som bekant inte en homogen grupp som går att nå med samma kanaler. Alla använder inte ens Internet.
Även jakten har förändrats. Rovdjuren har kommit tillbaka – med allt vad det har inneburit – gässen, vildsvinen, kronvilt, bäver, dovvilt ökar i antal. Den tekniska utvecklingen håller på att förändra vissa aspekter av jakten. Nya hundraser har dykt upp. Det går fort och det händer mycket.
Men det finns en sak som inte förändrats.
Om en organisation inte har många medlemmar bakom sig så minskar förmågan att påverka politiker och myndigheter.
En stark folkrörelse når fram med sina synpunkter till regering, riksdag, statliga verk och länsstyrelser. Den får makt genom sitt medlemsantal.
Än har Svenska Jägareförbundet en sådan stark position. Frågan är hur länge till kan vi behålla den?

Har ni noterat att alla nästan alla stora massmedial jaktfrågor är kortsiktiga? De kan handla om nästa års älgjakt, jakttider, kötthantering, skytte eller hundanvändning. Naturligtvis lägger förbundet stora resurser på dessa och arbetar målmedvetet för att få till bra regler. Men är detta våra viktigaste frågor?
De riktigt långsiktiga frågorna lägger få jägare märke till. De ser varken arbetsinsatsen eller resultatet. Och det är helt naturligt att det är så, för ämnena är ofta komplexa och svåra att greppa. Dessa kan handla om samhällets acceptans för jakten, jaktetikens effekter, viltköttets betydelse för acceptans, förtroendet för jägarna som grupp, säkerhetsarbetet eller jaktens och jägarnas position i samhället.
Nu leker jag magister och ställer lite frågor. Har vi någon meningsfull jakt om samhället inte har acceptans för vad jägarna gör? Svaret är nej.
Låt mig ställa ytterligare några frågor: Är det någon av er som tror att vi hade haft den jakt och de lagar och regler om inte Svenska Jägareförbundet hade funnits? Svaret är nej.
Är det någon av er som tror att vi om 20 år kommer ha en bra jakt om inte Svenska Jägareförbundet är starkt och kan nå fram till regering, riksdag, myndigheter? Svaret är nej.
Finns det någon annan organisation som arbetar med dessa långsiktiga och avgörande frågor? Svaret är nej.
Tänk på ovanstående när ni går ut på älgjakt i morgon. Fundera på om inte 600 kronor för ett medlemskap är en ganska billig investering för en bra jakt i framtiden.
Medlemskapets innersta kärna handlar ju om att säkerställa jaktens framtid, i en tid när allt färre förstår vad en jägare sysslar med.
Gör också jakten en tjänst och värva medlemmar till förbundet. Du kan inte lita på att någon annan gör jobbet. Rekryteringen börjar med en enkel fråga: Är du medlem?

av /4 Kommentarer

Att ta debatten

, , •

sol over hygge

Med jämna mellanrum får jag eller någon annan på Svenska Jägareförbundet skriva debattartiklar och försvara jakten. Ofta innehåller insändarna intellektuella tankebanor och välformulerade ord om att jakt är något som borde begränsas, förbjudas eller bara misskrediteras. Ibland är de poänglösa och banala, ibland vassa och tydliga.
Jägarna beskrivs ofta med ord som blodtörstiga, skjutglada och omdömeslösa. Dessa debattartiklar får sedan en omfattande spridning. De delas på sociala medier både av jägare som tycker beskrivningarna nästan blir roliga i sin dumhet och av jaktmotståndare som instämmer i förbudskören.
Jag besvarade för en tid sedan en debatt av Camilla Björkbom, Djurens rätt. Egentligen är debattinläggen på en sådan nivå att jag ofta vill låta bli att svara. De är känslostyrda och onyanserade, samt ofta på en ovärdig nivå.
Därtill har vi helt skilda utgångspunkter för våra åsikter. Djurens rätt vill till exempel ge djuren nästan samma rätt som människor har, medan Svenska Jägareförbundet utgår från att människan är en del av naturen. Därför tror väl ingen på allvar att Camilla Björkbom och jag någonsin kommer att ha samma åsikter om jakt.
Men behöver vi ge Djurens rätt uppmärksamheten genom att ta debatten? Kan man inte istället låta jaktmotståndet få tyna bort, i olästa debattartiklar i små mediekanaler? Nej, det fungerar inte så idag. Genom det förändrade medielandskapet kan små åsiktsgrupperingar få ut sina budskap på ett effektivt sätt. Min bestämda uppfattning är att eftersom deras debattartiklar når många människor som inte har någon reell åsikt om jakt så kan den inte stå oemotsagd. Därtill kan samma personer få uppfattningen att jaktmotståndet är välförankrat i samhället och att vi inte kan svara på frågorna.
Så länge vi kan visa upp alla aspekter av jakten i tv och tidningar. Så länge vi kan förklara varför, så allmänheten förstår. Så länge vi jägare – gemensamt – klarar av att leva upp till de förväntningar som allmänheten ställer på jägare när det gäller etik. Då accepteras jakt.
Den dag vi tar det som en självklarhet, att vi inte längre ska behöva försvara jakten – då lever vi farligt.
Men hur är det med acceptansen idag? Vi hör ju och ser jaktmotståndare allt mer frekvent.
Detta är inte en effekt av ett ökat jaktmotstånd, utan ett förändrat medielandskap. Faktum är att Sverige har bland världens högsta acceptans för jakt.
Svenska Jägareförbundet har gjort regelbundna undersökningar vad samhället tycker sedan 1970-talet. Då var acceptansen på 70 procent. Sedan har det successivt ökat till 86 procent i år.
Det är ingen slump att acceptansen ökat, utan ett medvetet och långsiktigt arbete från förbundet.
Vi har valt att arbeta med frågor som stärker allmänhetens acceptans för jakt. Arbetet rör frågor som att vi tar tillvara bytet, att vi har en hög jaktetik, att både kvinnor och män jagar, att vi genererar samhällsnytta, att vi tar ansvar får djur, natur och samhälle, samt att vi ser till att allmänheten kan köpa viltkött.

Berätta gärna om detta för de jägare som inte är medlemmar i Svenska Jägareförbundet. Passa också på fråga om de inte ska bli medlemmar, för att stödja jakten. Det finns nämligen ingen annan organisationen som gör något liknande.
Men det finns mycket mer vi kan göra – tillsammans – för att bli ännu bättre i samhällets ögon.
Vi kan få in fler nya svenskar i jakten, vi kan arbeta för att få in fler kvinnor och ungdomar, vi kan gemensamt förbättra jaktetiken och vi kan se till att allt fler får tillgång till viltkött.
En annan sak är att ta debatten, och på ett ansvarsfullt och pedagogiskt sätt förklara att jakten behövs mer än någonsin i en tidsålder som präglas av klimathot och längtan efter lokalproducerade råvaror. För viltköttet har alla de egenskaper som efterfrågas.

av /5 Kommentarer

Visar vi rätt bild av jakten?

, , , , •

146-1x

När Internet kom gav det oss alla en möjlighet att sända budskap som når väldigt många människor. Alla fick tillgång till att vara utgivare av något som kan liknas med massmedia. Med några enkla knapptryck från datorn vid köksbordet och sekunder senare kunde tusentals människor titta på våra bilder eller läsa våra tankar. Denna innovation gav oss både möjligheter och en hel del ansvar.

Problemet är att en del tar möjligheten, men reflekterar inte över ansvaret.

När vi publicerar våra inlägg om jakt är målgruppen ofta jägarna. Men det är inte bara jägare som ser våra inlägg. Väldigt många forum är öppna för alla. Det innebär att jaktmotståndare granskar vad vi säger, vad vi delar och vilka bilder vi publicerar.

Och de människor som letar efter argument för att kunna beskylla jägare för allt ont i världen behöver inte leta länge för att hitta bränsle till en häxprocess mot jakten. Den som misstror mig kan själv göra några sökningar på Facebook och olika jaktsajter.

Avsaknad av etik, dåliga skott, horribel hundträning, bilåkning för att genskjuta vilt och bilder på skjutna djur som inte skulle visats.  Filmsekvenser som borde fått skytten att skämmas laddas istället upp på Youtube. Allt finns att hitta.

Visst finns det även mycket bra saker, fina bilder och bra beskrivningar. Javisst är det så. Tyvärr sätter de dåliga mycket mer avtryck.

 

Är jag då emot att vi beskriver jakten som den är? Nej, jag vill att vi gör precis det. Problemet är att för få gör det. Allt för ofta skildras bara vägen till skottet. Enbart till det fällda viltet verkar räknas. Inte allt det andra. Inte ett ord om säkerheten, inte en mening om alla kvällspromenader på jaktmarken för att lära sig mer om viltet. Inte en stavelse om viltvården, skytteträningen, naturhänsyn, hundens position i familjen eller några jaktliga utbildningar. Inte en gnutta om viltköttet, kamratskapen, samhällsnyttan eller något annat som de som inte jagar kan relatera till. Vi själva bidrar med andra ord till en bild av jägaren som en person som bara vill skjuta djur. Är det denna bild vi vill beskriva oss med?

Låt mig då klargöra en sak. Jag tycker det är viktigt att vi visar upp djuren vi fällt. Men det bör göras smakfullt och snyggt. En närbild på djurets huvud är oftast mycket bättre än en helkroppsbild med blodpöl. Det blir trevligare och mer inbjudande då. Om jag ska vara lite filosofisk kan jag konstatera att vårt samlade bidrag om jakt på Internet bidrar till samhällets syn på jakten. Så det är du och jag som formar bilden. Snacka om stort ansvar.

Har ni tänkt på att vi ibland använder en terminologi som kan skapa missförstånd? Låt mig ta ett exempel. Vi använder ofta begreppet ”lungskott” för att beskriva ett perfekt skott. Men vet en icke-jägare att detta är bra? Var tror en människa som bara sett en jägare på tv att man ska placera kulan? Är lungorna det första man kommer tänka på? Jag vet inte med säkerhet, men jag har i alla fall hört flera som trott att hjärtat och hjärnan är det bästa. Dessa människor får alltså en felaktig bild av ett perfekt skott. Och detta är lite av pudelns kärna. Det är lätt att tro att alla borde förstå. Tro mig, så enkelt är det inte.

 

Ni har säkert märkt att vissa företeelser på nätet snabbt kan skapa en debatt i samhället. Denna debatt kan sedan snabbt leda till förändringar av lagar och regler. Myndigheter är nämligen väldigt känsliga för opinioner och mediadrev. En björnjaktsfilm för några år sedan innehöll en scen där en skadeskjuten björn skulle stoppas. Björnjägaren släppte så många hundar han hade för att få tag i den flyende björnen. Efter en ganska kort sträcka kunde den avlivas vid kanten av en å.  Jägaren löste alltså en besvärlig situation – och han gjorde det med att använda många hundar. Problemet var att det inte såg snyggt ut, i alla fall för de som inte förstod något om jakt. Trots förklaringar i filmen att det rörde sig om en svår eftersökssituation blev det en mediedebatt. Och en kort tid efteråt ändrades reglerna för hur många hundar som får användas i björnjakt.

Rätt eller fel. Men det kan gå ruggigt snabbt att få inskränkningar i jaktregler. Det är betydligt svårare att få till lättnader.

Så det jag egentligen vill säga är följande: Fortsätt att berätta om jakt, men berätta om allt vad den innehåller – inte bara skottet. Publicera bilder på både djur och människor. Men reflektera över hur mottagaren som inte kan något om vår hobby uppfattar detta. Förklara så att allmänheten förstår det fantastiska med jakten. Och visa respekt mot icke-jägarna genom att visa upp den bästa bilden av jakten. Då skapar vi förståelse och acceptans istället för avståndstagande och ifrågasättande.

Om vi gör det, då tar vi också ansvaret.

av /6 Kommentarer