Taggarkiv: Jakt

Lösningen på vargarnas genetik finns framför våra ögon

, , , , , •

Vill vi lösa genetikproblemet behövs det att vi tänker utanför boxen, menar bloggskribenten. Foto Fredric Sommer/Mostphotos

Alla som är intresserad av vargförvaltningen har noterat att regeringen vill sänka referensvärdet till 170 vargar. Naturvårdsverket har meddelat att det går att sänka nivån från 300 till ungefär 220, men att det då kommer krävas flyttning och andra åtgärder.
Men det finns ett ganska enkelt förslag till lösning som ingen verkar vilja diskutera.

Vargen fortsätter att fylla debattsidor och tidningsartiklar. Orsaken är inte konstig. Det är ett imponerande rovdjur som klarar av att döda en älg. Att ha sådana kraftfulla djur nära sina hem och tamdjur väcker starka känslor – och oro.
Min bild är inte att jägarna som kollektiv är emot vargen. Man är i stället emot att den får så kraftig inverkan på jakten och livet på landsbygden. Det är också därför jägarna vill ha så få vargar som möjligt. Då kan de fortsätta att jaga, släppa jakthundar och ha djur på bete utan att oroa sig för att få dessa dödade.
Nuvarande regering vill minska vargstammen. Landsbygdsminister Peter Kullgren har varit synnerligen tydlig i den frågan. Men detta kan inte avgöras helt och hållet i Regeringskansliet. Sverige är med i EU och behöver därför förhålla sig de överstatliga direktiven från Bryssel. Ett av dessa krav rör gynnsam bevarandestatus.
Här kör det ihop sig.

Den svenska vargstammen har en ganska dålig genetik. Det behövs minst en ny invandrad varg vart femte år som kan bidra med nya gener till stammen för att ligga på nuvarande nivå. Idag ligger referensvärdet på 300 vargar. Under den nivån får vargstammen inte hamna med dagens regler.
Regeringen vill sänka siffran till 170. Hade stammen inte varit så inavlad hade det troligen varit enklare lyckas med ambitionen.
Just därför fick Naturvårdsverket i uppdrag att lämnat en rapport om hur stammen kan minskas. Verket slår fast att det går att minska stammen. Men man anser att referensvärdet behöver ligga högre än 170. Men det finns en baksida. Det kommer krävas åtgärder för att skydda genetiskt viktiga vargar, vilket bland annat får till effekt att det kommer bli svårare och krångligare att få skyddsjakt.
En av de åtgärder som verket vill införa är att återuppta försöken med att flytta invandrade vargar. Åtgärderna blir således kostsamma och de flyttande vargarna skulle få ett omfattande skydd. Några kompensationsåtgärder nämns inte.
Konsekvenserna av Naturvårdsverkets rapport blir således följande:

  • Vargstammen kan minskas, dock inte så mycket som regeringen vill.
  • Flyttning av varg blir nödvändigt.
  • Skydd och ökade provtagning av DNA behövs.
  • Före ett beslut om skyddsjakt kommer länsstyrelserna behöva kontrollera vargens genetik.
  • Kostnaderna ökar.

Samtidigt finns det en väldigt enkel idé som ingen verkar vilja diskutera. Det beror kanske på att den ligger lite utanför de ramar som vi brukar diskutera och prata om.
Bakgrunden till idén är att genetiken under åren blivit en superviktig fråga för de som vill minska och begränsa vargjakten. Just därför anser jag att Sverige behöver vidta åtgärder som på allvar löser den höga inavelsgraden. Vi behöver sudda ut frågan. Först då kan vi på allvar börja diskutera en mer pragmatisk och enklare vargförvaltning.
Så här ser det enkla förslaget ut.

  1. Minska vargstammen med 20 vargar
  2. Hämta och släpp ut 20 vargar, från exempelvis Polen och Tyskland.
  3. Dessa vargar ska inte skyddas med några specialregler. Utan hanteras som alla andra vargar. Inga utökade kontroller behövs, inga förändringar i synen på djurens skador, skyddsjakt eller något annat.
  4. Med lite tur får cirka hälften av dessa ungar.
  5. Utvärdera hur genetiken har förbättrats efter fem år.
  6. Ifall genetiken inte har förbättrats tillräckligt, gör om insatsen ytterligare en gång.
  7. På tio år är troligen vargens genetikproblem lösta – en gång för alla.

Mitt syfte är inte att leverera en färdig lösning. Det finns säkert problem med denna idé som jag har missat. I stället vill jag visa att det finns alternativ till Naturvårdsverkets rapport som ganska snabbt kan sudda bort genetiken från dagordningen. Jämför gärna med verkets förslag som inte attackerar problemet tillräckligt offensivt. Om man vill vara elak kan man säga att det permanentar dagens förhållande.

Jag måste erkänna en sak. Jag gillar inte flyttning av varg. Men i dagsläget är alternativen sämre. Därför vill jag att politiken och myndigheterna breddar synen på hur vi ska förvalta vargen och lösa de utmaningar som finns.
För huvudmålet – för alla seriösa personer i vargdebatten – måste vara att såväl människa som varg ska få vettiga förutsättningar att leva och verka.
En viktig slutsats blir därför följande: Om fokus enbart riktas mot den ena partens behov, då är det ingen lösning.

Notera också att Sverige ligger i framkant och utmanar EU:s Art- och habitatdirekt när det gäller vargförvaltningen. Det tycker jag är bra. Men det ska inte hindra oss från att våga tänka större och vidare.
Lösningen – som alla vill se – finns mitt framför våra ögon. Vi måste bara våga se den.

av /0 Kommentarer

Att få glänsa i mörkret på jägarnas bekostnad

, •
Johanna Thörnqvist

Det är tungt. Sveriges värsta masskjutning genom tiderna i Örebro den 4 februari 2025 med många döda. De drabbade hamnade i bottenlös sorg och skräck och dådet drog ner oss alla i ett nationellt mörker. Hur kunde detta ske? Varför?

På jakt med halvautomatisk bössa. Nästa konfiskeringsämne eftersom jag enligt politikerna är en potentiell mördare? Foto: Johanna Thörnqvist

I jägarnas värld hände något mer. I slutet av dagen efter masskjutningen, mitt i allt det svarta, började det plötsligt droppa in mejl i jägares inkorgar och kommentarer på sociala medier. Hat och anklagelser. Mot oss. Jag förstod först inte riktigt. Vad hade jag gjort? Men vi var fler som undrade.

Nu står det mer klart. Dagen efter våldsdådet gick regeringen och Sverigedemokraterna ut med ett pressmeddelande där de berättade att de nu vill ”begränsa tillgången till vissa halvautomatiska vapen så som AR-15.”

Då visste fortfarande ingen vilka vapen som använts i dådet. Senare visade det sig att andra vapentyper användes. Men plötsligt hamnade skulden på laglydiga jägare. Alla halvautomatiska AR-15, även AR-10, som godkänts för jakt av Naturvårdsverket 2023 ska nu plötsligt konfiskeras av staten från jägare som fått vapenlicens och även införskaffat nödvändiga tillbehör som kikarsikte.
Vi jägare ska alla granskas, sa politikerna och kände sig handlingskraftiga. Socialdemokraterna körde på hela populistartilleriet och uteslöt inte heller, under sin egen presskonferens, att alla våra vapenlicenser ska bli allmän handling, öppen för alla.

Så kastades jägarna under bussen.  Mina och alla andra jägares vapen förväntas, om vissa politiker får bestämma, nu läggas upp på ett uppdukat smörgåsbord, så tacksamt för brottslingar att bara välja och vraka var de vill börja stjäla vapen.

Så härligt enkelt. Skulden blev min och jägarnas. Vi utpekas som potentiella massmördare. Nu ska jag straffas. Vapen ska konfiskeras men många politiker vill ha mer, gå längre. Suga ut det de kan av skötsamma jägare. De vill i förlängningen beslagta ännu fler vapen. Mina vapen som jag använt under jakt i så många år.

– Nu går vi vidare med Vapenutredningen, glimrar de. Trots att flera remissinstanser som svarat har totalsågat den.

Vi jägare är enkla mål. Så lätta att slå på. Och vi kan återanvändas. Så fort något händer igen, bara inskränk mer.
Du politiker, plocka jägarna på vad de har. Stråla i din glans och dådkraft. Använd också antalet illegala vapen i samhället som argument för att ytterligare reglera och försvåra för oss legala vapenägare trots att koppling saknas.
Och för ett ögonblick kan alla glömma att det skjuts och sprängs hejdlöst i övriga Sverige. Sen blir det kallt i byxorna igen, ni vet.

Läckageteorin, polisens hittepå 1995, då man påstod att lagliga vapen ”läckte” till kriminella från jägare, sportskyttar och vapenhandlare saknade empiriskt stöd då och gör det även 2025. Forskning och statistik visar snarare på motsatsen: stölder är ovanliga, och jakt- och sportvapen är sällan eftertraktade av kriminella.

Eftersöker du en påkörd 150 kilos galt för att förkorta dess lidande, ett vildsvin som kanske en av de driftiga politikerna kört på, och det är mörkt i tät skog, då är du OND om du kan skjuta två snabba skott när vildsvinet anfaller från några meter och snabbt döda det. Om du inte repeterar förstås. Då är du god.

”Du ska repeteeera, då är du en fin och god människa”

Du ska repeteeera, då är du en fin och god människa och det spelar ingen roll om du eller kanske din hund mejas ner av vildsvinet.
Det har till och med gått så långt nu att okunniga journalister häver ur sig att bara dåliga jägare skjuter mer än ett skott. ”Att ha ett halvautomatiskt vapen ute i skogen är som att erkänna att man inte kan sikta”. Debatten blir allt dummare.

Repetera – god. Inte repetera – ond. Ett skott – bra jägare. Två skott – dålig jägare.

Jag har nu tillbringat åtskilliga timmar, dagar, nätter med att försvara min jakt. Hur jag jagar. Det börjar bli konstigt i huvudet. För samtidigt som det förfärliga våldsdådet förmörkar tillvaron, haglar anklagelser att det var mitt och jägarnas fel att det här kunde hända.

Fram till maj 2024 hade polisen beviljat vapenlicens för jakt för runt 3 500 gevär av typen AR-15, enligt vapenutredningen.
Flera tusen laglydiga personer har alltså lagt dyra pengar, en jaktbekant betalade 37 000 kr för sin AR och det innan kikarsikte eller ammunition räknats in.

Vi har jagat med halvautomat sedan 1987. Det har gått bra. Trots att en skröplig kriminolog gjort allt för att stoppa möjligheten sedan dess  och fortsätter svamla dumheter.
För svenska jägare är laglydiga och skötsamma.

Man kan ha olika åsikter om AR även som jägare. Det är inte det saken gäller.

Men att tycka att det är rimligt och bra att andra skötsamma, laglydiga jägare, kanske en jaktkamrat, ska få sina vapen konfiskerade av staten utan anledning, är illa.
Protesterna handlar inte om en bössa utan om principer, det orimliga i att politiker i affekt skapar irrationella, fullständigt effektlösa lagar, som bara osar symbolpolitik och falsk handlingskraft.

Nästa gång, gud förbjude, kan det vara DINA legala vapen som offras och konfiskeras för att en grupp politiker ska få glänsa, låtsas visa handlingskraft och lägga en tillfällig dimridå framför de verkligt stora utmaningarna med sprängdåd och skjutningar med illegala vapen.

Anm. Åsikter som framförs i bloggtexten är mina egna och speglar inte Svenska Jägareförbundets hållning i frågan.

av /12 Kommentarer

Djurrättsterrorism – ett hån mot folkviljan

, , •

En klick terrorister har saboterat för jägare under den lagliga licensjakten på varg. Igen. Allt för att förstöra, hota och trakassera. Allt för att skrämma till tystnad och tvinga på andra sina egna åsikter.

De fungerar som det arga barnet i affären som inte får som det vill och lägger sig på golvet och skriker. Inga normer eller regler respekteras eftersom barnet inte förstår bättre. Skillnaden är att när det gäller arga barn går de här olaterna över när de blir äldre och klokare. Djurrättsterrorister har istället tagit det hela till en helt ny nivå. Foto: AI-genererad

Det handlar förstås om djurrättsterroristerna som fortsätter att hota, förfölja och förstöra för vanliga människor. Under vargjaktens början i år ställde de sig bland annat utanför Jägareförbundets ordförande i Värmlands hem och fotograferade. Ett klart uttalat hot.

De fungerar som det lilla arga barnet i affären som inte får som det vill och lägger sig på golvet och skriker. Inga normer eller regler respekteras eftersom barnet inte förstår bättre.
Skillnaden är att när det gäller arga barn går de här olaterna över när de blir äldre och klokare. Djurrättsterrorister har istället tagit det hela till en helt ny nivå.
Exakt så dumt är det.

Skillnaden är att när det gäller arga barn går de här olaterna över när de blir äldre och klokare. Djurrättsterrorister har istället tagit det hela till en helt ny nivå. Exakt så dumt är det.

I övriga samhället börjar man skönja en trötthet över att demokratiska beslut fattade i folkets valda riksdag och regering inte respekteras. Vanliga människor drabbas. Djurrättsterroristernas utspel når därför motsatt verkan i allt högre grad.

Om nu deras argument är så bra som de själva tycker, varför har de inte majoriteten med sig? Varför måste de hota om våld och trakassera i en demokrati?
Varför frågar de inte sig själva varför inte precis alla röstar för att bara låta vargstammen växa obegränsat.
Varför kan inte bara alla stilla beskåda när vargflock efter vargflock sakta tuggar i sig ponnyer? Eller fortsätter att meja ner en hela fårflockar? Varför tycker inte alla att det är kul att lyssna till den egna kattens dödsskrik som katten Sunes ägare i Malmköping tvingades göra. Varför bryr sig folk om sina hundar, varför vill inte alla ha sina jakthundar kopplade alltid, alltid, alltid?

Djurrättsterrorister måste skrika, hota och trakassera för att de saknar verklighetsförankrade argument. Folkviljan är emot dem. Det bryr de sig inte om.
Fenomenet har ett namn. Totalitarism, alltså politiska eller religiösa idéer och system som förespråkar en centraliserad och absolut makt utan hänsyn till mänskliga rättigheter, folkets åsikter eller personlig integritet. Det är precis vad djurrättsterrorism innebär. I direkt kontrast till demokrati.

De är naiva dumskallar. De borde argumentera i sak, hantera motargument sakligt från dem som tycker annorlunda och skapa egen opinion i demokratisk anda.

Att bete sig som djurrättsterroristerna gör är ett gigantiskt hån mot folket och mot varenda medmänniska som vill leva i ett demokratiskt samhälle där folkvilja ska råda.
Att skrika högst, trakassera mest eller slå hårdast har inget med demokrati att göra.

Att skrika högst, trakassera mest eller slå hårdast har inget med demokrati att göra.

Det är också ett hån mot alla som saknar möjlighet att göra sin egen röst hörd i all denna idioti, mot alla som drabbas, tamdjursägare, bönder, fårägare, jägare, småflickor med ponnyer, kattägare, hundägare med flera. Alla som bara kan protestera via sin röstsedel i det tysta eftersom de inte förmår nå igenom bruset.
Det är ett hån mot dem som lägger sin tillit till Sveriges rådande representativa demokrati. Det vill säga människor visar sin vilja genom att gå och rösta på ett parti som de tror kan föra deras talan.

Det som beslutas i regering och riksdag är folkets val. Om majoriteten vill annorlunda visar det sig till nästa val och ska respekteras.

Du som tycker att det är bra och roligt att hota jägarfamiljer i deras hem inklusive barn, du har glömt respekt för andra människor. Det grundläggande. Det betyder inte att man inte ska visa respekt för djur. Jägare respekterar djur och natur. Den som påstår något annat vet inte, har verkligen ingen aning.
Licensjakten på varg handlar om att lokalt hålla stammen på en nivå så att vi kan fortsätta äga och leva med våra tamdjur under anständiga förhållanden. Inget annat.

Vargjakten är laglig och sker efter demokratiska beslut. Vill man ändra jaktens förutsättningar gör man det på demokratisk väg och man respekterar fattade beslut.
Människor som vill ha ett fungerande samhälle trakasserar nämligen inte eller önskar högljutt att andra ska dö för att man inte råkar ha majoritet för sin egen åsikt.

av /0 Kommentarer

Sätt stopp för det goda hatet

, , , , , •

Bildmontage: Foto Emil Gustafson Mostphotos och Magnus Rydholm.

 

Så fort det drar ihop sig till rovdjursjakt startar en intensiv smutskastning mot jägare, rovdjursjakt och jägare. Återkommer till det lite längre ned i texten.
Som tur är har 15 års vargjakt fått de flesta i samhället att inse att den jakt på stora rovdjur som bedrivs i Sverige inte hotar någon stam. Tvärtom den fungerar faktiskt hyfsat bra. Den har normaliserats.
Många jägare tycker säkert att jag har fel. De tycker fortfarande att vargförvaltningen är en katastrof. Men så tycker inte jag.
Om vi tittar på de EU-direktiv och lagstiftning som finns har Sverige troligtvis den bästa rovdjursförvaltningen i Europa. Här har vi en årlig jakt på björn, varg och lodjur. Och det finns en övergripande tanke med förvaltningen. Den ska minska skador, skapa förutsättningar för djurhållning att bevara de kulturella yttringar (där jakt är en av dessa) som finns i landet.
Den senaste inventeringen av varg i landet visar att det finns cirka 375 vargar, vilket är 75 över nivån för gynnsam bevarandestatus. Samtidigt menar regeringen att nivån för gynnsam bevarandestatus kan sänkas. EU arbetar samtidigt för en nedlistning av vargens skyddsstatus.
Förvaltningen kan naturligtvis bli ännu bättre. Det finns massor vi kan arbeta för. Det kan vara minskad byråkrati, förenkla skyddsjakten och mycket annat.
Men vi jägare behöver också inse vilket oerhört jobb – och vilka framgångar vi har haft – sedan 2008. Då fanns inte ens möjligheten att skydda sin egen hund om en varg slet den i stycken. Idag finns en stor majoritet i riksdagen för att landet ska en aktiv rovdjursförvaltning och årlig jakt för att hålla stammarna på rätt nivåer.
Så den svenska rovdjursförvaltningen är inte dålig. Den fungerar faktiskt rätt bra.

Under jul och nyår har det ringt ett antal journalister – både svenska och utländska – för att ställa frågor om vargjakten. Här finns ett par artiklar (CNN och The Guardian). Organisationer som är emot jakten verka ha ett tydligt fokus. Och det är att påverka andra EU-länder. Genom opinionsbildning och debattartiklar med starkt vinklade argument, svartmålas jägare och rovdjursjakt i Sverige. Jägarna framställs både som blodtörstiga och skjutgalna, samt att jakten kan utrota djuren. De menar också att det finns metoder för att skydda tamdjur, samt att politikerna styrs av jägarna.
Deras ambition verkar vara att få andra EU-länder att vända sig emot det kanske enda EU-land där det faktiskt finns en fungerande rovdjursförvaltning – som faktiskt baseras på gällande EU-regler.
Eftersom det samtidigt finns en majoritet i EU-länderna för att börja förvalta vargen och sänka skyddsstatusen så använder rovdjursvännerna alla tillgängliga argument. EU har nämligen under en lång tid varit miljörörelsens bästa vän. Där har det funnits en öppen dörr till makten. Attitydförändringarna i Bryssel har förändrat spelplanen och deras påverkansmöjligheter. Därför är argumenteringen desperat, hård och skoningslös.
Detta kan vara bra att känna till.

Nu till sabotage och hot. Självklart får folk tycka vad de vill. Självklart får man vara emot jakt på rovdjur. Därtill får Alla debattera och driva sin sak. De flesta rovdjursvännerna är sunda och kloka håller sig inom spelplanen för vad som är okej. Men det finns undantag.
Sabotörer som riktar sin uppmärksamhet mot enskilda personer – jägare som inte ens deltar i debatten, agerar ofta brottsligt och vedervärdigt. De namnger jägare på sina sociala medier och rör sig runt deras hem, trots att de inte gjort något olagligt. Även om de håller sig på rätt sida av befintliga lagar är motivet smutsigt och falskt.
De vill skrämmas och hota.
Runt om i världen klassas aktivister som försöker skrämmas och hota sin omgivning, för att försöka förändra politik och regler, som terrorister.  En del av rovdjurens så kallade vänner använder terror som vapen. Med hat och hot försöker de stoppa en jakt som beslutats av svenska myndigheter utifrån såväl svenska som överstatliga lagar.
Vad jag tycker om detta är nog glasklart.

Såväl polisen som politiken behöver fundera på vad som måste göras. För en sak är självklart. Denna klick av människor måste stoppas. Terror ska inte förekomma i Sverige.

av /0 Kommentarer

I botten är vi alla jägare

, , •

I scrollandet dyker det upp ett inlägg som får mig att pausa den där millisekunden som alla sociala media-ansvariga sliter för. Nya studier visar att förhistoriska kvinnor jagade i samma utsträckning som män – och var hormonellt bättre utrustade för den uthållighet som jakten ofta kräver.

Vi är alla jägare, kvinnor som män. Foto: Madeleine Lewander

Jag scrollar vidare. Men kan inte släppa det, så jag letar upp inlägget igen. I en tid där hemmafrun är på väg att återigen bli ett ideal, ruskar det om. Är det så att bilden av män som jägare och kvinnor som samlare och vårdare är så grovt förenklad att den helt enkelt inte är sann?

De ansvariga forskarna menar att vi rent krasst haft otur när vi tänkt. Eftersom det moderna samhället har en könsbaserad arbetsfördelning så har vi antagit att det ”alltid” varit så. Vilket det inte finns bevis för. Däremot finns det, om man tar bort skygglapparna, både fysiologiska och anatomiska bevis för motsatsen: kvinnor jagade. Deras kroppar fick samma skador, både av förslitning och av trauma, som männens. De utförde samma jobb, utsattes för samma risker.

Jag funderar på alla de kvinnor jag mött i jakten. Starka, uthålliga, kunniga. Också varma, omhändertagande. Egenskaper för jakt och egenskaper för omvårdnad i samma personer. Och det känns självklart, varför skulle det ena utesluta det andra? Och varför skulle kvinnokroppen bara vara gjord för att samla blad? Skulle den styrka och uthållighet som sätts på maximalt prov i att skapa ett nytt liv inte vara användbar i fler situationer? Det vore ju bara dumt. Och naturen är inte dum.

Jag får ett meddelande av en bekant på västkusten som efter ett liv som fågelskådare bestämt sig för att ta jägarexamen (jo då, de finns). Han berättar att 80 % av kursdeltagarna är kvinnor, och till och med kursledaren är förvånad. Nyligen visade siffror från Naturvårdsverket att en ökande del av jaktkortslösarna i landet är kvinnor.

Är det ett kvinnokampsförsök att storma jakten – manlighetens sista bastion? Knappast.

Anledningarna som drar folk till jakten är många, men de gemensamma nämnarna är oberoende av kön. Kunskap om naturen, förståelse för kretsloppet vi är en del av, tillvaratagande, reda sig själv, samarbeta, tänka långsiktigt, fokusera i skarpt läge, kontrollera adrenalinruschen, ta rätt beslut i snabba situationer, ta svåra beslut, ta ansvar, göra rätt när något gått fel, kunna avsluta ett lidande…

Det här är inte attribut som särskiljer män, eller kvinnor. De är färdigheter du tränar som jägare. Och det slår an något långt inom oss. För vad forskarna nu gräver fram bevis för, är att vi var alla jägare, är alla jägare. Med olika färdigheter, säkert mer och mindre framgångsrika med olika viltslag, i olika miljöer och inom olika jaktformer, då som nu.

Men från djupet av allas vårt DNA ljuder det: vi är jägare. Vissa hör det tydligare än andra, och den rösten går inte att tysta.

av /0 Kommentarer

I minnena föds längtan

, , , , •

 

Att ta med barn på jakt kan skapa värdefulla minnen som betyder allt för både jägaren och barnet, menar Magnus Rydholm i blogginlägget. Foto Hanna Oscarsson

 

Vi människor formas av både arv och miljö. För att förstå och förklara hur vi blir en del av vår omgivning brukar man inom sociologin prata om primär och sekundär socialisation. Inom den primära socialisationen sätts en grundstruktur, vilket sker när vi är små barn. Den sekundära börjar i tidig skolålder. Då lär vi oss tolka och agera med vår omgivning och lär oss tillämpa olika rollmönster, spelregler och förstå rollspecifik kommunikation. Just därför bär många av oss med sig starka minnen från fem- till åtta-årsåldern. Det var då vi började förstå olika roller – och vilka vi var.

Låt mig berätta ett par små berättelser som fastnat djupt i min minnesbank.
Mitt första minne av jakt var när jag, min bror och pappa åkte ut i skogen för att träffa min farfar, som inte såg någon som helst anledning att hålla sig hemma bara för att barnbarnen kom på besök. Jag var cirka sex år gammal.
Vid kanten av en grusväg, med en stenmur som vindskydd, hade de satt sig och åt smörgåsar och drack kaffe. Hunden var kopplad och stämningen hög. Det var mysigt och tiden stod stilla.  Det var vi. Bara vi, långt ut i skogen. Lugnet, känslan och gemenskapen fastnade.
Ett par år senare fick jag följa med farfar på rådjursjakt.

”En egen ryggsäck med varm choklad och en ny kniv hängde i bältet. Stolthet omgärdade hela min gestalt.”

Att stå still och vara tyst, var inte något jag behärskade. Så när drevern tog upp förklarade farfar snabbt:
– Om du står här kan du röra dig och prata, du kan tälja på en pinne. Ibland kommer rådjuren just här.  Om du stannar här kan du skrämma dem till mig. Jag står bara 100 meter bort, längs stigen.
Sedan försvann han.

Där stod jag, med kniven i ena handen. Lite rädd, men samtidigt uppspelt. Allting var ju så spännande. Hundskallen kom närmare. Det prasslade i skogen. Rädslan ökade.
Jag hoppade så högt jag kunde för att se över ris och buskar. Jag täljde på en pinne och småpratade för mig själv. Jag hade fått en roll i jakten. En väldigt viktig sådan om du frågade den sexårige pojken, som inte förrän några år senare insåg varför han skulle stå ensam, 100 meter från sin farfar.
Hunden kom aldrig fram till pojken. Drevet svängde cirka 100 meter framför honom. Men strax efteråt small det ett skott. Utan att tänka sprang pojken åt hållet där hans farfar hade försvunnit. Mannen stod en liten bit bort och log när han kom springande.
– Det var Helmer som sköt, sa han. Du skrämde rådjuren lite för långt. Men det var du som gjorde att jakten gick bra.
Självkänslan växte. Jag var inte längre en pojk, jag hade blivit en jägare.

När jag idag över 50 år senare går förbi platsen återkommer minnena. Kniven har jag kvar. De gamla jaktkamraterna är döda sedan länge.

”Jag den enda som lever idag. Med mig dör minnet av den historia som jag just berättade.”

Så är det överallt i landet – och världen. Minnena som betyder så mycket för oss som var med är så tidsmarkerade att de efter bara 50 år kan vara borta för alltid. En händelse som många gånger diskuterades och roade de sex personerna som var med. En jakt som formade en pojke finns snart inte i någons minne. Händelserna suddats sakta bort, för evigt.
Oftast blir våra hågkomster något som bara vi själva förstår. Vi som var med – men ingen annan – har bilderna, sammanhanget och därmed förmågan att värdesätta och uppskatta händelsen. Om man inte var med så förstår man inte.

Våra minnen innefattar inte allting som inträffat under våra liv. Vi glömmer det mesta. En del finns lagrat i vårt undermedvetna och kan plockas fram. Men de är främst saker som verkligen betytt något som fastnar. Allt är dock inte positivt. Men även de negativa sakerna har format oss.
Många av minnena utgör ljusglimtar i vår golgatavandring mot det oundvikliga slutet.  De utgör viktiga element till något som vi alla söker – lycka. Därför förtjänar de att berättas – levandegöras. Kanske inte för alla andra, men i alla fall för oss själva. De betyder ju så mycket, för dig och de som var med.

Notera att det är i dessa små ögonblick som vår längtan efter fler minnen föds. Att få återuppleva något som är värdefullt och meningsfullt, att skapa ett nytt minne som kan bevaras ömt och djupt i hjärnans obegripliga bibliotek.
För det är i våra små förnimmelser av gångna tider som jaktlusten börjar att gro. Längtan spira.  Vi minns spänningen, hundarnas drev, skratten, gemenskapen.
Oavsett om dessa är gamla eller nya är de värdefulla och betydelsefulla. Hågkomsterna ger förklaringar till vilka vi är – och förståelse varför vi blev som vi blev.
Längtan för mig handlar oftast om jakt, natur, hundar, vilt och gemenskap.
Jag är nämligen formad – socialiserad – på det sättet. Och det först då känner mig komplett och hel – och i kontakt med min egen historia. Så viktiga och betydelsefulla kan några enskilda händelser vara för ett litet barn. Dessa minnen kan prägla och guida dig i ett helt liv.

av /0 Kommentarer

Stopp! EU-tjänstemän sidsteppar politikerna

, , , , , •

Ska vi acceptera att EU-tjänstemän rundar politikerna. Jag gör det inte, menar Magnus Rydholm i ett blogginlägg. Foto Mostphotos (montage)

Nu är det allvar. EU-kommissionens tjänstemän driver en process där man ska tvinga alla medlemsländer till att följa rekommendationer från EU – utan att man ger parlamentet eller ministerrådet möjligheter att besluta i ämnet. Agerandet av tjänstemännen utmanar på alla tänkbara sätt de demokratiska spelreglerna, vilket borde få alla att vråla: Stopp, vad sysslar ni med.
Men myndigheten som representerar Sverige är, enligt uppgifter, helt tyst.

Frågan gäller fåglar och jakt. För mig som jägare är den därmed viktig. Men när man sidsteppar de viktigaste principerna för demokratin blir jag skogstokig. Som vanligt när det handlar om EU är frågan komplicerad. Men jag ska försöka beskriva ämnet så att alla förstår vad som pågår.
EU:s sätt att hantera fåglar och jakt är främst ett direktiv som heter Fågeldirektivet. Detta antogs 1979 och beskriver vilka arter som ska skyddas och vilka som är jaktbara. Då hade EU nio medlemsstater. Idag är det 27. För fåglarna har det hänt en hel del. Vissa arter har det gått bra för medan andra har minskat i antal.

EU-kommissionen vill inte öppna och göra om direktivet. I stället vill man göra en insats för de fågelarter som minskar i antal (noterbart är att man inte diskuterar att tillåta jakt på arter som ökar). Därför har EU-kommissionens tjänstemän startat en process för att öka kraven på fakta för de olika arterna som ska jagas. Vi snackar en markant ambitionsökning. Och för att få länderna att köpa denna process så har den presenterats som ”rekommendationer”. Detta har medfört att ländernas myndigheter som ingår i arbetet har accepterat processen, som därmed också de facto blir tvingande eftersom det handlar om en hållbar förvaltning av naturen.

Listiga EU-byråkrater fintar helt enkelt bort myndigheterna, även med stora textmängder som myndigheterna får tillgång till ett par dagar innan mötena, som inte hinns att läsas eller utvärderas.

Grundprinciperna i överenskommelsen (mellan EU-kommissionens tjänstemän och myndigheterna) är att det ska krävas utvärderingar på EU-nivå som följer en långtgående försiktighetsprincip och med krav på omfattande fakta för att jakt på vissa fågelarter ska få förekomma. Om ett eller några EU-länder saknar fakta om en viss fågelart kan det innebära jaktförbud i alla länder. Krav på statistik, fakta och byråkrati och förskjutning av makt.

Grundprincipen är lite förenklat att det måste finnas bevis för att jakt inte påverkar stammen negativt – i alla EU-länder. Denna ”gentlemens agreement” mellan EU-kommission och de olika myndigheter som administrerar jakten i medlemsländerna kommer att påverka vilka fågelarter som får jagas i Europa. Och det blir inte rekommendationer i slutänden. Det kommer att bli krav. Besluten om fågeljakt flyttas således från Sverige till Bryssel – utan att ett enda politiskt beslut har klubbats i demokratisk ordning.

Ett av problemen är att processen primärt fokuserar på jaktens effekter på fågelarterna, inte vilka andra orsaker det kan finnas som gör att arterna minskar i antal. Helt självklara saker som klimatförändringar, brukandet av jord och skog, rovdjur, sjukdomar, jakt i förhållande till naturlig dödlighet och mycket annat saknas.

Låt mig ta ett exempel. Rapphönan i Sverige är en art som ska diskuteras i höst. Denna fågel hade troligtvis inte funnits i Sverige om inte ett antal jägare och markägare i Skåne, Gotland och Öland hade gjort insatser så att det finns miljöer där fåglarna kan föda upp sina ungar. Det är så att säga en förändrad markanvändning som gjort att fågeln har det tufft.
Om jakten skulle förbjudas finns det en stor risk att insatserna skulle avta eller upphöra. Effekten av ett jaktförbud skulle alltså bli den motsatta – mot vad EU vill uppnå. Dessa insikter får alldeles för lite utrymme i EU:s sammanträdesrum.
Myndigheten som representerar Sverige är Naturvårdsverket. Enligt uppgifter jag har fått från initierade källor i Bryssel ger myndigheten tysta medgivande till att fortsätta processen. Naturvårdsverket bestämmer inte ens över jakttiderna i Sverige, det gör regeringen. Så hur myndigheten kan ge tysta medgivanden förstår jag inte.

Men den riktig allvarliga saken är faktiskt inte att vi skulle få jaktförbud på ett stort antal fågelarter. Utan att processen (eller agerandet) tillåts. Om tjänstemän i Bryssel tillsammans med myndigheter, som Naturvårdsverket, hittar på processer och regler som inte passerar de människor vi har röstat fram för att fatta just sådana beslut rämnar systemet. Vi får en skendemokrati och ett ämbetsmannastyre. I det här fallet så sidsteppas politiker i både EU och i Sverige. De får inte rösta eller säga sin mening. Allting växer fram vid sidan av de formella beslutsvägarna.
Om denna typ av tjänstemannaagerande förekommer i jaktliga sammanhang blir följdfrågorna: Sker detta inom andra områden också? Bryr sig inte tjänstemännen om att EU ska byggas på demokratiska grundvalar? Vet de folkvalda om vad som sker?

Jag uppmanar därför alla politiker – oavsett partifärg – att reagera omgående. Processer som rundar de folkvalda ledamöterna ska inte få förekomma, varken i Sverige eller EU. Därför behövs åtgärder. Kraftiga sådana
Det är EU-val söndagen den 9 juni. Om folket ska lockas till valurnorna behöver vi vara säkra på att de personer vi röstar på också får bestämma. Annars är ju hela valet meningslöst.

Fakta: Följande fågelarter omfattas i processen

  • Alfågel (Clangula hyemalis)
  • Svärta (Melanitta fusca)
  • Brunand (Aythya ferina)
  • Vigg (Aythya fuligula)
  • Årta (Spatula querquedula)
  • Skedand (Spatula clypeata)
  • Bläsand (Mareca penelope)
  • Stjärtand (Anas acuta)
  • Fiskmås (Larus canus)
  • Havstrut (Larus marinus)
  • Strandskata (Haematopus ostralegus)
  • Tofsvipa (Vanellus vanellus)
  • Brushane (Calidris pugnax)
  • Enkelbeckasin (Gallinago gallinago)
  • Rödbena (Tringa totanus)
  • Ejder (Somateria mollissima)
  • Rapphöna (Perdix perdix)
  • Järpe (Tetrastes bonasia)
  • Orre (Lyrurus tetrix)
  • Dalripa (Lagopus lagopus)
  • Tjäder (Tetrao urogallus)
  • Sädgås (Anser fabalis)
  • Gråtrut (Larus argentatus)
  • Skrattmås (Larus ridibuntus)
  • Småskrake (Mergus serrator)
  • Sothöna (Fulica atra)
  • Kricka (Anas crecca)
  • Råka (Corvus frugilegus)
  • Rödspov (Limosa limosa)
  • Moripa (Lagopus lagopus hibernica)
  • Bergand (Aythya marila)
  • Storspov (Numenius arquata)
  • Svartsnäppa (Tringa erythropus)
  • Stenhöna (Alectoris graeca)
  • Rödhöna (Alectoris rufa)
  • Turturduva (Streptopelia turtur)
  • Klipphöna (Alectoris barbara)
  • Sånglärka (Alauda arvensis)
  • Rödvingetrast (Turdus iliacus)
  • Vaktel (Coturnix coturnix)
  • Vattenrall (Rallus aquaticus)
  • Stare (Sturnus vulgaris)

av /0 Kommentarer

Mina jakthundar mår bra – det gör inte en valp på gunghäst

, •

I ett klipp har någon har satt en golden retrievervalp på en gunghäst. Valpen gungar. Den tittar oroligt på den som håller i kameran. Hundratusentals älskar inlägget, hjärtan poppar och kärlekskommentarer haglar. Jag mår illa.

Det är inte svårt att lista ut vilken hund som är jakthund. Det som händer på sociala medier är lika illa som gamla tiders dansande björnar, dresserade apor som tvingas till allt möjligt. En vinstgivande industri som ökar på grund av människors alltmer bristande kunskap om djur. Eller avsaknad om vad som ligger bakom. Källkritik saknas. Foto: Wilda Lewander/Montage

Ett annat inlägg visar en vettskrämd hund som tvingas åka rutschkana. Det är gillat av nästan 23 000 människor som tycker att detta är gulligt. Glada emojis i massor.

Mina hundar mår allra bäst när de jagar. När vi jagar tillsammans. När vi klafsar omkring i leriga vassar för att försöka hitta en skjuten and. Eller en kråka i skogen. Hur vi  peppar varandra och mår bra av att vara tillsammans och hur lyckliga vi är när fågeln apporteras in. Mina bästa jaktvänner.

Mina hundar mår allra bäst när de jagar. När vi jagar tillsammans. När vi klafsar omkring i leriga vassar för att försöka hitta en skjuten and. Eller en kråka i skogen. Hur vi  peppar varandra och mår bra av att vara tillsammans och hur lyckliga vi är när fågeln apporteras in. Mina bästa jaktvänner.

Glädjen jag ser i min hunds ögon när den får göra det hundar alltid gjort. Jaga. Nedärvt och djupt inpräntat i alla hundars DNA.

Med den insikten tar det emot att behöva se en liten valp tvingas gunga på en gunghäst. Och människor som tror att valpen tycker att det är roligt.

Ser de inte? Förstår de inte? Har de fullständigt tappat förmågan att läsa av djurs beteenden?

Jag klipper klorna på mina hundar. Några av dem tycker att det är det bästa som finns, somnar när jag klipper. Andra är oroliga, jag måste lugna och ta det försiktigt. Det är inte svårt att uppfatta vad de känner, det är faktiskt jättelätt. Men uppenbarligen inte för alla.

Det som händer på sociala medier är lika illa som gamla tiders dansande björnar, dresserade apor som tvingas till allt möjligt. En vinstgivande industri som ökar på grund av människors alltmer bristande kunskap om djur. Eller avsaknad av kunskap om vad som ligger bakom. Händelser tas ur sitt sammanhang. Källkritik saknas.

Andra videoinslag visar hundar där ägaren säger sig ha kommit hem efter att ha lämnat den ensam. Filmklippet går ut på att visa att hunden skäms för att den bitit sönder en kudde eller något annat. Och så kan det förstås vara. Men ingen vet.
Jag är kanske konspiratorisk men jag ser ofta en hund som är rädd för att få mer stryk.
Ingen vet och knappt någon tänker efter. Hjärtan hälls över den darrande hunden som människor tror är så klok att den skäms för sitt tilltag. Upprepar, det KAN vara så.
Men vet du?

Hundar tvingas i konstig mat, hängs upp i besvärliga positioner, kläs på klänningar och går på bakbenen. Vilket resulterar i miljontals gillningar, hjärtan och skrattande smileys.

Jag ser hundar som motvilligt underkastar sig och tittar på sina ägare med rädda ögon.

Det gäller alla sorters djur.

På sociala medier hittar man även tonårspojkar från olika delar av världen som när de börjar filma, plötsligt bara råkar hitta en hundvalp som håller på att drunkna.
Som av en händelse har de börjat filma exakt innan de plötsligt hör gnäll och vettskrämda skrik. De börjar leta och hittar en ensam valp som kämpar för sitt liv.
De räddar den och får kärlek och gillningar från hundratusentals, ibland miljoner människor. Vilka duktiga killar.
Det finns gott om personer ute i världen som, likt ett tecken från ovan, hittar och räddar drunknande valpar och andra djur. Vilken tur att de var precis där just då. Och att kameran var igång.
I vissa fall stämmer det säkert, de råkar verkligen hitta en valp i nöd när de sätter igång kameran.
Men ingen vet.

Och av någon anledning har jag en stark känsla av att de drunknande valparna som räddas tenderar att bli ännu fler.

Samtidigt, i ett parallellt universum, ojar sig svenska aktivister över mina jakthundar. Stackars min jaktlabbe som sover i sängen, älskar att jaga med mig mer än allt annat och är den gladaste hunden i kosmos. Stackars svenska jakthundar som mår så bra. Förbjud jakt och ge jägarna mer skit.
Det är kanske enklast så.

Ett annat välkänt klipp visar en igelkott som försöker att ta sig över en väg. En kråka petar på igelkotten. Puttar på den med näbben.

Det är uppenbart att kråkan vill käka igelkott. Det finns till och med studier som visar att igelkottar kittlar dödskönt i kistan på kråkfåglar.
Kommentarsfältet bubblar över av kärlek till kråkan som verkligen försöker hjälpa igelkotten över vägen så att den inte ska bli överkörd.
Dessutom en lång diskussion huruvida detta är en kråka och inte en skata.

När upphörde människors förmåga att läsa av naturen? Så många vet inte längre hur det fungerar.

Tror de att en liten hundvalp uppskattar att sitta fast och gunga på en gunghäst? Tror de att kråkor kan trafikregler?
Deras ”kärlek” leder istället till att ännu fler hundar ”räddas” ur gyttjepölar. Ännu fler valpar tvingas upp på gunghästar eller ”regisseras” på mer eller mindre fantasifulla sätt, enbart för att öka klicken.

Aktivisterna, de som konsumerar mycket lim, har en förkärlek till orkidéer och hatar naturbrukare i allmänhet och jägare i synnerhet. De behöver organisera om i våningen högst upp.

De borde ägna sig åt att försöka få sig själva och andra att hitta tillbaka till förståelsen för hur vi, naturen och djuren funkar tillsammans. Sedan urminnes tider där jakten ingick som en självklar del och ska kunna betraktas så även idag även om inte alla  jagar.
Kärlek till hundar har inget och kommer aldrig att ha något med gunghästar att göra.

av /4 Kommentarer

Inte säkert att du får vara i fjällen i framtiden

, , , , , •

Ska alla eller bara vissa få vistas i fjällen i framtiden? Renmarksutredningen kan leda till att allemansrätten urholkas. Foto Michael Erhardsson/Mostphotos

 

Ska alla i Sverige ha samma möjlighet att vistas i fjällen? Tycker du att frågan verkar tillspetsad och vinklad? Det är den inte. Renmarksutredningens uppdrag handlar om just detta. Låt mig försöka förenkla och ge en förklaring till varför allemansrätten kan sättas ur spel i fjällvärlden.

Det stora och verkliga misstaget skedde när själva utredningsdirektivet formulerades. Då lades grunderna för vad utredningen ska komma fram till. Jag skummade igenom detta idag och blev lika mörkrädd som när direktivet blev offentligt i maj 2021. Redan titeln på utredningen räcker för att förstå vad utredningen ska komma fram till: ”En ny renskötsellagstiftning – det samiska folkets rätt till renskötsel, jakt och fiske”. Läs gärna om titeln. Den säger en hel del.

Titeln invaggar folk i falsk trygghet, att det bara handlar om renskötsel, jakt och fiske.

Dessa ämnen ingår förvisso, men resultatet av utredningen kommer att beröra stora delar av befolkningen och kanske en tredjedel av landets yta.

Läser man utredningsdirektivet så inser man snabbt att innehållet berör i princip allting i fjällen, men även angränsade områden som kan ägas av privata markägare. Jakt- och fiskefrågan är marginell och handlar i princip bara om upplåtelserätt och ifall jakträtten gäller allt vilt, inte bara småviltjakt. Som jägare räcker detta för att pulsen ska gå upp.
Men det finns något annat som är gör mig fullkomligt kallsvettig.

Renmarksutredningens diskussioner och förslag kan komma att urholka allemansrätten i hela fjällområdet.

Redan idag kan samebyn (en ekonomisk förening för alla renskötare) ha rätt till skadestånd om renskötseln får en avsevärd påverkan av någon eller något. Med sådana regler är det inte konstigt att många renskötare hävdar att renarna störs av i princip allting.
De flesta av oss vet att djuren oftast – på sin höjd – lyfter på huvudet och tittar på människor som passerar. Så störningskänsligheten verkar inte vara så stor som många hävdar. Som stöd för denna lilla egenkonstruerade betraktelse kan jag notera att renarna inte verkar vara lika störningskänsliga när de har skeppats iväg långa sträckor till vinterbetet, där det finns betydligt mer människor än i fjällen. Jag är ingen expert på renar, men att renarna skulle vara mer störningskänsliga på vissa platser än andra känns konstigt.
Ursäkta, nu tappade jag tråden.
Dagens lagstiftning gäller alltså avsevärd störning av renskötsel, vilket inte får ske. Då kan renskötseln ha rätt till skadestånd. ”Avsevärd störning” kräver mer än att du vandrar eller fiskar i närheten av renar. Gruvor och vägar kan däremot säkerligen utgöra en avsevärd störning.

Det som nu sätter allting på sin spets – och är riktigt allvarligt – är att utredningen vill ändra begreppet ”avsevärd störning” till ”ringa störning”. Ringa störning kan definitivt omfatta jakt, vandring och skogsbruk. Skulle detta gå igenom är det allvarligt läge. Då finns en stor risk att allemansrätten urholkas rejält. För alla.
Allemansrätten undantar – som ni säkert vet – vissa områden där man inte får vistas. Till exempel får man inte gå på odlade fält. Med begreppet ”ringa störning” kan hela fjällvärlden anses vara ett område för renskötsel, som trumfar allas rättighet att visats där. Renskötseln skulle kunna få makten att bestämma när och var man får vandra, jaga och fiska – om man ens får tillstånd.
Detta är synnerligen allvarligt.

Fjällen kan bli ett område där renskötseln går före allting annat.

För mig som bor i södra Sverige utgör begränsningen av allemansrätten i fjällen inget större problem. Jag har gott om natur runt huset. Men för alla som bor i fjällkedjan vore detta ett dråpslag som skulle slå sönder deras vardag och fritid – och i många fall deras liv. Ingen svampplockning, promenader med hunden eller skidåkning i naturen.
Varför skrev den dåvarande regeringen ett direktiv som upphöjer renskötsel till något som är viktigare än allt annat? Jag förstår det inte.
Självklart är renskötseln viktig. Men är den – på allvar – viktigare än att vi har ett land som håller ihop och utvecklas i takt med samtiden? Eller ett land där människor har samma möjligheter och rättigheter?
Jag kan med andra ord inte förstå hur de politiker som sitter i den parlamentariska gruppen tänker. Några partier har visserligen reserverat sig mot delbetänkandet. Men majoriteten är för. De verkar uppenbarligen gilla förslagen.

Som alla vet till finns det i fjällvärlden stora naturresurser som landet behöver. Företag inom exempelvis gruvnäring, energiproduktion och skog är så betydelsefulla för landet att man räknar i nationalekonomiska siffror. Att äventyra möjligheten för att kunna ta tillvara naturresurserna är ett enormt risktagande där insatsen definitivt är större vad gemene svensk vet om. Låt mig vara övertydlig. Som ni förstår handlar utredningen enbart om renskötsel, jakt och fiske. I förlängningen är det istället en fråga om vilket samhälle vi ska ha.
En inte alltför djärv tanke är att all form av industri, turism och jakt skulle kunna utgöra en ringa påverkning på renskötseln. I så fall behöver staten behöva betala skadestånd – om vi ens får ta tillvara de naturresurser som är med och bygger landets välstånd. Kan verkligen renskötseln vara så viktig att den får äventyra landets framtid?
Jag förstår inte.

Renmarksutredningen handlar alltså i väldigt liten omfattning om jakt. Istället läggs tyngdvikten vid renskötselns rättigheter, maktmöjligheter och pengar – stora pengar.

Just därför behöver Renmarksutredningen läggas ned.

Direktivet är för snävt och handlar nästan enbart om att stärka renskötselns rättigheter – inte skapa ett system som är bra för alla.
Framtiden för hela fjällvärlden är inte något som ska äventyras av partipolitiskt dribblande. Detta är en fråga som i slutänden berör oss alla. Då måste politiken visa storsinthet och välja en långsiktig väg som är bra för landet, oavsett vilken partibeteckning de har. Jag menar alltså en blocköverskridande överenskommelse som håller i många år framöver.

Nu kommer vi till en av mina käpphästar. I en tid när alla människor ska behandlas lika oavsett ursprung kan inte staten göra motsatsen. Man kan inte ge en yrkesgrupp långtgående rättigheter som ingen annan kan komma åt.

Frågan som gång på gång kommer tillbaka är: Hur kan regeringen tillåta en utredning som ska ge renskötseln bättre möjligheter och förutsättningar på bekostnad av alla andras tillgång till fjällvärlden?

För mig är detta obegripligt.

Lagstiftningen för renskötseln behöver uppdateras och göras mer modern. Därför behövs en ny utredning. Men grundförutsättningen måste vara att tillgodose allas intressen av fjällvärlden. Att försöka hitta en lösning som är bra för staten, för renskötseln och för alla medborgare. En väg framåt som utgår från samexistens och samverkan. Något som enar landet och minskar konflikterna i området.
Allt annat är otänkbart.

Just därför behöver du, alla företag, föreningar, kommuner och organisationer sätta er in i utredningen och skicka in ett remissvar. Det är dags att protestera.
Remissvaret ska vara inlämnat senast 10 juni.

Läs mer:

Direktivet

Tilläggsdirektivet

Delbetänkandet

av /1 Kommentar

Jägarna käkar inte räv – vi förvaltar den

, , , , •

Nyligen la vi ut en rävbild på sociala medier där vi berättade om räven, bland annat i dess roll som predator. Sedan vet vi av erfarenhet att det bara är att vänta. Det är som att meta. Efter en stund kommer de, småmörtarna, de som bara ska bråka i kommentarerna. Nafsar på betet och flötet börjar småguppa. Fullständigt meningslöst.

 

På bilden en död skabbangripen räv. Skjuter vi inga rävar ökar stammen. Och skabbangreppen. Att se en skabbangripen räv pinas är vedervärdigt. En långdragen tortyr som undantagslöst leder till rävens död. Det vill ingen jägare se. Foto montage: Skabbräv Sirpa Ukura, Sarcoptes scabiei: Patrick Guenétte/Mostphotos

Jag vill poängtera att vi även får sakliga argument, där det går att diskutera. Där kan vi komma framåt, där båda sidor har  något att lära. Men de är tyvärr få.
Småmörtarna dominerar kommentarsflödet. De representeras av arga personer som ofta, av någon anledning, har en katt i profilbilden, avdankade discosyskon, balkongare som kallar sig något som innehåller wolf eller fox eller heter saker som LebeauChateau, LaBalour eller LuluLynx.

Småmörtarna är alltid fel ute, känner först efter hur det känns och argumenterar efter det. Får sakliga svar tillbaka men läser dem inte. Känner istället efter igen och deklarerar för världen hur det känns just nu i just deras jättearga magar. I det läget kan vi jägare också bli kallade precis vad som helst i spannet rövhål till mördare. Det känns så och då får man säga just det. Tycker de.

Det är lite synd om dem egentligen. Att befinna sig så långt från verkligheten. Att de på allvar tror att deras känslosvallningar värnar räven och övrigt vilt medan det egentligen är precis tvärtom.

Det är lite synd om dem egentligen.  Att befinna sig så långt från verkligheten. Att de på allvar tror att deras känslosvallningar värnar räven och övrigt vilt medan det egentligen är precis tvärtom.

Vi käkar inte upp rävarna vi skjuter. Man måste inte äta upp allt man jagar. Jag har skjutit råttor, åt inte upp dem heller. Slagit ihjäl myggor, nope, aldrig svalt någon, inte frivilligt i alla fall.

Hur kan då vi, som vi kallas, rövhål till jägare understå oss att skjuta en räv?

Huvudskälet är att vi vill ha en balans i rävstammen. Vi vill ha en frisk rävstam. Och att vi tycker om att jaga.

Svält. Om rävstammen får växa obehindrat blir det förr eller senare dåligt med mat för dem. Jag vill inte se rävar svälta. Vill småmörtarna det?

Skabb. Skjuter vi inga rävar ökar stammen. Då ökar också rävskabben som smittar våra hundar, även katter kan bli angripna samt varg. Men framför allt är det vedervärdigt att se en skabbangripen räv pinas. En långdragen tortyr som undantagslöst leder till rävens död. Det vill ingen jägare se.
Vill småmörtarna det?

Rävens dvärgbandmask är en parasit. Den vuxna masken lever oftast i tarmen på en räv, men även hundar hör till de alternativa värddjuren. Maskens ägg utsöndras med värddjurens spillning och sprids i miljön. Människor kan infekteras av äggen och utveckla en mycket allvarlig tumörliknande sjukdom. Rävens dvärgbandmask hittades i Sverige första gången 2011. Ju fler rävar desto större spridningsrisk.

Fjällräv och klimat. Vi jägare hjälper till att rädda fjällräven. Vad gör småmörtarna för fjällräven?
I fjällkedjan har rödräven blivit vanligare det senare århundradet. Viktiga orsaker är förmodligen ett varmare klimat och ökad födotillgång i det alltmer människopåverkade landskapet i och kring fjällen. När rödräven etablerar sig på fjället konkurrerar den ut den mindre fjällräven, som var mycket nära att dö ut för 20 år sedan.
Jakten på rödräv i viktiga fjällrävsområden har – tillsammans med utfodring vid fjällrävslyor – gjort att fjällräven börjat återhämta sig.

Predatorkontroll kan användas för att kompensera för annan påverkan på naturen. Ibland är det nödvändigt, om man vill rädda en hotad art.

Trafiken. Om rävstammen får växa gränslöst kommer MÅNGA fler olyckor att ske i trafiken. Även småmörtar kan köra på en räv och gör det också. Varför skulle de vara ett undantag? Räven dör inte alltid direkt utan släpar sig iväg, svårt skadad. Då kan en eftersöksjägare komma ut och avliva, även en trafikskadad räv, om olyckan anmäls. Det finns ingen anmälningsplikt för en påkörd räv. En eftersöksjägare som ändå väljer att åka ut gör det helt utan ersättning.
Varför gör vi jägare, som ni kallar rövhål, det? Enkelt svar, för att minimera djurets lidande och det gäller förstås även en räv. Jägare vill inte se djur lida.

Viltvård. Rävpredation i allmänhet är den avgjort viktigaste dödsorsaken hos rådjurskid under sommaren. Där det jagas mer räv finns det betydligt större småviltsstammar, allt från fågel och hare till rådjur. Viktigt för de flesta av oss men kanske inte för småmörtar.

Sist men inte minst handlar det om att vi jägare är stolta över att vara jägare, vi älskar jakt. Att jaga räv är spännande, utmanande och ställer höga krav. En fantastisk jaktform för många.

Vi jägare ser helt enkelt till att rävstammen mår bättre.
Sug på den, alla nafsande småmörtar.

av

Så misslyckas du med kråkjakten

, , •

Kråkjakten funkar för det mesta men det är en hel del att tänka på innan man ger sig iväg. Jag har varit på en kråkjakt där allt gick fel. Läs och tag lärdom!

Kråkjakt kräver bra jaktväder och föreberedelser. Annars kan man lika gärna stanna hemma. Foto: Rikard Lewander

Det är tid för kråkjakt men är inte kråkjaktsväder. Det går kanske att lösa genom att leta väderappar med alternativt väder. Hittar man bra väder i en sådan, då blir vädret också bättre, det är sen gammalt.

Utanför fönstret faller snöblandat regn. Men vi, jag och mannen, vill verkligen jaga redan imorgon, inte vänta.

Till slut hittar vi bättre väder i en mystisk app på ett annat språk som vi inte förstår. Det ser det lite ljusare ut och genom att tyda olika väderikoner antar vi att de utländska meteorologerna förutspår uppehåll i Roslagen.

Vi ställer klockan på typ mitt i natten.

Kråkjakttid innebär en omställning i sovvanor. Man går upp när det är kolsvart, kör ut till jaktstället, bygger gömsle, klättrar omkring med jätteuvbulvanen och är väldigt på med bössan strax innan det börjar ljusna.

Kråkjakt med uvbulvan kan också variera, ibland är den bra ibland dålig, som med all jakt. Den här morgonen var mer varierad än vanligt.

Det började med att vi kom iväg för sent. Då blir det stressigt. Det ljusnade allt för snabbt, vi var inte på plats. Irritation i luften.

Kommentar 1: Åk i tid.

Racerrace ut i landskapet med uv, kamouflagenät, hundar, bössor, ryggsäckar. Bråttom. Stressigt. Gnälligt.

Det blåser. Mer och mer. Men vi har gett oss katten på att vi ska jaga idag.

Vi försöker få upp näten till kojan. Det blåser mer.
Nätet vill inte bli gömsle. Det vill bara ligga i en hög på marken.

Men vi ger inte upp. Vi svär och muttrar och med mer våld än nöden kräver sätter vi upp det protesterande kamouflagenätet medan vinden tilltar.

Kommentar 2:  Åk hem när kråkjaktsvädret är taskigt. Eller åk inte ens hemifrån.

Jag börjar plocka in grejorna i gömslet och mannen börjar klättra upp med uven i en svajande gran. Hela ekipaget gungar som en väldig upp och nervänd pendel. Väl uppe i toppen börjar han fästa uven och ropar sedan ner en vindpinad fråga till mig om den sitter bra?

Uven ser ut som efter en veckas hårt festande, den ligger på sned, lite bakåtlutad. Gungar.
”Nej, den är inte bra!” skriker jag tillbaka.

Mannen svajar betänkligt i granen. Jag funderar på om det inte är storm nu. Han borde kanske komma ner.
Men han grejar vidare med uven.

”Nu då?” ropar han.

Nu ser uven ut som om efter en veckas hårt festande, fast åt andra hållet.
”Nej, den är inte bra nu heller!” vrålar jag tillbaka.

”Va? Jag hör inte vad du säger!”

Så tilltar åter irritationen liksom vinden och granens svajande.
Uven och mannen åker hit och dit, framåt och tillbaka, upp och ner och har väl sällan varit på en mer bisarr flygtur.
Nu tror jag att mannen är arg.

”Nu då?” ropar han.

”Njaaaae,” svarar jag.

”Nu får det vara som det vill! Nu kommer jag ner!” ropar mannen i vinden som nu verkligen avancerat till ordentlig storm.

Jaha.

Så kommer han ner. Tittar på uven som fortfarande beter sig som vilken överförfriskad uggla som helst.  Han säger inte ett ord. Och klättrar upp i granen igen.

För vilken kråka vill slåss med en full uv?

Till slut får han i alla fall ordning på den och då börjar det regna. Det är inte bra att det regnar på en fin uvbulvan. Men vi står kvar. Som obstinata tonåringar. Ståndaktigt i stormen, endast döden kan få oss att vika. Gömslet har blivit väldigt litet eftersom slanorna vi använt att fästa upp nätet med inte vill stå som vi vill utan hellre vill ligga mot oss.

Kommentar 4: Lita inte på väderappar från tjottahejti. Repetera också kommentar 3. Hur svårt kan det vara?

Jaktlabrador apporterar kråka.

Fin apportering under en annan kråkjakt när allt funkade bättre. Foto: Madeleine Lewander

Till slut kommer det faktiskt en kråka. Mot alla odds. Den flyger fint, nära och står liksom stilla i motvinden. En så kallad macka.
Jag skjuter bom.

Men min trogna labrador tror hårt på sin mattes träffsäkerhet. I skottet bestämmer hon sig för att det nu äntligen finns något att hämta och far iväg i en klockren knallapportering. Inte ut vid öppningen vid sidan av nätet utan rakt fram, studsar till en gång i nätväggen och drar sedan rakt igenom. Hela gömslet faller ihop över oss.

Dagen är all.

Kommentar 5: Har du nonchalerat alla tidigare kommentarer och på allvar tror att du i detta läge kan skjuta ett bra skott, lägg av. På riktigt.

Men till slut kommer Kråkvädret, en dag när allt stämmer.
Vi är ute i tid, gömslet är perfekt, vårsolen värmer, kaffet smakar fantastiskt, trädet som mannen klättrar i står still, uven har blåst grönt och livet visar sig över huvud taget från sin ljusa sida.

Vi står där i gömslet, kråkorna är arga på uven, skotten sitter och hunden hittar både ut och in. Och då, just då, är det inte mycket annat som spelar någon roll.

Sensmoral: Att jaga kråkor är fantastiskt.

av /0 Kommentarer

Därför är jakt en del av vår kultur

, , •

Allt jag gör och tycker definierar mig och min kultur. Utan jakten skulle jag vara en annan person, menar bloggskribenten. Foto: Kerstin Ericsson / Mostphotos

 

Det som tidigare var självklart och känt av alla är det inte längre. Vår kunskap blir djupare, men också smalare. Många kan till exempel väldigt mycket om kändisar eller dataspel, men klarar inte att laga en punktering på en cykel – eller tvärt om.
Det vi inte förstår blir då lättare att ifrågasätta. Men vi gör det inte med nyfikenhet för att lära oss eller bredda våra kunskaper. Nej, utan oftast med en utgångspunkt i att det okända är fel, konstigt och därför bör förbjudas.

De ställningstagandena vi (människor) gör – för detta omfattar alla – baserar sig ganska ofta på undermåliga kunskaper, samt brist på kontext och historia. Ända är vi säkra på att vi har rätt. Detta är inte konstigt. För det finns något som vi använder i stället för kunskaper – känslor.
Slutsatserna hjärnan har dragit kan vara rätt utifrån den information som finns, men blir heltokigt för de som har mer kunskaper i ämnet.
Känslor kan man inte ifrågasätta. De finns och är verkliga. Men det innebär inte att känslorna och slutsatserna är rätt.
Samtidigt minskar tilltron till att andra människor är kloka, rationella och välmenande. Människan av idag har svårt att lita på att medmänniskorna troligen har fog eller kunskaper för att göra eller tycka som de gör. Vi har med andra ord svårare att acceptera det vi inte känner till.

Troligen är det därför som meningsmotståndarnas ord, budskap och förklaringar ekar tomt i debatten. Argumenten kan nämligen inte alltid processas, för kunskapsluckorna hos mottagaren kan vara för stora. Ibland vill man heller inte förstå.

Känslodiskussionen kan ingen heller vinna. För det som känns rätt för mig kan kännas fel för dig.

Att detta fenomen spär på polariseringen kan vi nog enas om.

Samtidigt ifrågasätts jakt allt oftare med ”skenmanövrar”. Vad menar jag med det? Jo, man hittar och använder någonting som de flesta tycker är rimligt och bra – men som inte har något med jakt att göra – för att ifrågasätta jakten.
Ett exempel är Barnkonventionen och en kommentar från Barnrättskommittén. Denna manöver användes av jaktmotståndare i debattartiklar med syftet att förbjuda barn från att få följa med på jakt.
Argumenteringen avslöjade snabbt att syftet med debatten inte handlade om barnens psykiska tillstånd, utan att man ville begränsa och försvåra möjligheterna att jaga.
Jag tror inte någon har uppmärksammat någon alarmerande rapport från Barnpsykiatrin om långa köer med barn som jagat för mycket. För några sådana finns inte. Slutsatserna i debatten blev också fel eftersom det saknades kunskaper om hur folkrätten fungerar.

Ett annat exempel rör skogsharen. Eftersom denna har minskat i antal menar en obskyr förening att jakten borde förbjudas. Även denna gång används ett svepskäl för att attackera jakten.
Alla med lite kunskap vet att harens naturliga dödlighet är så stor att de harar som fälls under jakt inte påverkar beståndet. Skogsharens största problem finns i rovdjur, mildare vintrar och fältharens expansion.
Men inga faktaargument når fram i en känslostyrd debatt. För det är inte skogsharens väl och ve som är syftet med utspelet. Målet är att försvåra och förbjuda möjligheterna att jaga.
Polariseringen blir därför total. Någon diskussion om fakta och de stora utmaningarna för skogsharen blir omöjlig. Fakta biter inte på känslor.

Jakten är en av människans äldsta kulturyttringar. Och just detta faktum är mycket viktigare än vad många förstår när det gäller förståelsen varför jägare agerar som vi gör.
De allra flesta kan nog enas om att kultur och bevarande av traditioner är viktigt. Detta är inget som vi bara tycker i Sverige. Nej, hela världen är eniga om detta. Därför har exempelvis både EU och FN slagit fast att man alltid ska beakta kulturella aspekter i alla politiska beslut.
Ett av jägarnas största problem är att det är så få som förstår att jakten är en del av vår kultur. De ser inte hur jakten har format oss som människor. De inser inte hur viktig jakten är för de som jagar.
De djupa mänskliga värden som jakten skapar når helt enkelt inte fram till den alla. Man missar den meningsfulla fritiden, kamratskapen, naturupplevelserna, viltvården, delaktigheten i en grupp, samhällsnyttorna, samhörigheten och gemenskapen. Det vill säga allt det som skapar sammanhang och identitet för oss människor – vår kultur.
För de som fortfarande kanske inte riktigt har förstått vad kultur är så är min enklaste formulering följande: Kulturen är det som gör dig till den du är.

”Och vill en person förbjuda jakt, så vill den också förbjuda vem jag är.”

Ifrågasättandet av jakt utgår ofta utifrån en del av jakten – nämligen att man skjuter djur.
Oftast har debattörerna en helt felaktig bild över hur stor del av jakten som själva dödandet utgör. Och hur mycket en jägare fäller. Men det är denna del av jakten som får störst utrymme i debatten och ifrågasättandet.  Det beror på att skottet är enkelt att förklara och att attackera. Dödandet blir enklare att argumentera mot desto mindre du ka. Ju mindre du kan, desto mer känslor vävs in.

För en del jägare är måhända skottet drivkraften till varför man jagar. Men de är nog inte så många. Jag passade på att ställa en retorisk fråga till några jaktkompisar: Om en 100 procentig spåkvinna sa att du aldrig skulle fälla några fler djur, skulle du sluta jaga då? Svaret kom blixtsnabbt. ”Nej. Jakten är mer än så för mig”.
Min poäng är att vi jägare inte är stöpta i samma form. Skottet är en del av jakten. Men vi har olika drivkrafter, som sedan förenar och ger samhörighet i en och samma kulturyttring.

Jaktens kulturella värden går – som alla nog förstår – inte att kvantifiera. Den definierar existentiella värden och identitet. Inte kronor och ören. Därför blir inte kostnadsberäkningar av viltets skador och andra sammanställningar riktigt relevanta. Man kan inte ställa existentiella värden mot monetära.

De som ifrågasätter jakten och viltets naturliga plats i naturen trampar alltså inte på en öm tå. De ifrågasätter mitt sätt att leva – min existens.

Men vi jägare bidrar också till polariseringen. För vi ser heller inte alltid hela bilden. Vi lever också i en bubbla. Vi förstår inte allting, eftersom det är nästan omöjligt att göra det idag. Samhället har blivit för komplicerat.
Därför behöver vi vara ödmjuka, nyfikna och inlyssnande – och förstå att allting är inte så enkelt som det låter.

Alla inser nog att en stor portion självkritik skulle gynna det offentliga samtalet. Då skulle det bli lättare att mötas i en diskussion eller debatt. För håller man sig till samma spelregler kan debatten utveckla och driva frågan framåt. Den växande känslostyrda debatten skapar och cementerar mest polariseringen i samhället. Låt mig avsluta med ett exempel:

Om en debattör vill förbjuda min kultur och min existens med vaga känsloargument blir jag inte konstruktiv eller samarbetsvillig.
Så storsint är jag inte. Men det är troligen ingen annan heller.

av

Är det så här vi ska ha det med vargen?

, , , , , , •

Min kompis bor i Södermanland där vargarna sedan några år etablerat sig. Och de, vargarna, trivs uppenbarligen bra i skogarna runt kompisens hus. Hon har dem numera utanför husknuten i stort sett varje dag.
Hon gillar det inte men vad ska hon göra? Hon försöker att anpassa sig så gott det går.
Och hon har fyra hundar som behöver komma ut varje dag.

När det till och med blir svårt att gå med hundarna i koppel i skogen. Är det inte dags att börja förvalta vargstammen på riktigt då? Foto: Privat

Men nu är inte den vanliga skogspromenaden som den varit längre. Emellanåt kan hon inte gå någon skogspromenad alls, hon och hundarna får gå hem. Att försöka promenera med vettskrämda hundar är svårt. Vill man ens göra det? Hon försöker hitta lösningar, kryssa fram i skogen, gå där hon tror att vargarna kanske inte är just nu.
Men hur vet man det?

När vargarna är i närheten, ja de syns numera ofta i flock, flera tillsammans, då vill inte hundarna vara med längre. De är rädda. Jätterädda.

Titta gärna på filmen nedan som hon skickade häromdagen. Titta framför allt på hennes hundars beteende.

Lokalt blir vargarna allt fler.
Och så här tycker vargvännerna att vi ska ha det.  För de, ingen annan, berättar bestämt för oss att vargen har större rätt än alla andra att vistas i skogen. De vill uppenbarligen inte ha människor i skogen alls, vi kan bunta ihop oss i betongen allihop.

De slipper stå i sömnlös, orolig givakt på nätterna, bada i blodet eller samla ihop kroppsdelarna från sina rivna tamdjur och familjemedlemmar.

Många har fått nog. Av dem har ett stort antal tvingats leva med detta i decennier. För min kompis i Södermanland är detta bara början.
Vi måste kunna förvalta stammen, anpassa den så att människor kan vistas och leva med och i naturen på ett rimligt sätt. Riksdagen har beslutat att vargstammen ska sänkas till betydligt lägre nivåer än idag. Men inget händer.
Därför att fortfarande, överallt, finns ett gäng idioter som höhöar åt människors oro. Och de höhöar allt högre och gällare. Personer som oftast befinner sig långt, långt bort, i många fall inte ens i Sverige, från den verklighet som människor, som tvingas leva med varg, upplever dygnet runt.
De slipper stå i sömnlös, orolig givakt på nätterna, bada i blodet eller samla ihop kroppsdelarna från sina rivna tamdjur och familjemedlemmar.
Och nej, rovdjursstängsel räcker inte. Jag länkar till ett av många exempel på det.

Men de vill att vi andra ska skala av all livskvalitet så mycket det går för att ge plats åt ännu fler vargindivider som kan fortsätta våldföra sig på våra och våra familjemedlemmars liv, kliva ut och in där som de vill, så att till slut det mesta i omgivningen havererar.
När inte ens kopplade hundar kan leva värdigt längre.
Jakten med lös hund är ett kulturarv som Sverige har förbundit sig att vårda. Men i vargområden är det snart omöjligt att jaga med lösa hundar.

Och så lite extra hat och hån från vargvännerna på det också.
Fint.

Forskning från Umeå universitet visar att vi aldrig kommer att vänja oss vid att ha vargen nära. I stället blir allt fler negativt inställda. Ju närmare du bor ett vargrevir desto mer negativ blir du.
I januari nästa år startar vargjakten i Sverige. Idag finns ungefär 450 vargar vilket senaste inventeringen visade. Av dessa får 36 fällas. Mer än en halvering av förra årets, även då, låga tilldelning. Det hjälper kanske en och annan tamdjursägare och andra boende i vargområden lite grann lokalt. En kort stund. Sen börjar oron om igen, om den ens har slutat.
Vi kan inte ha det så här.

 

av

Till dig som hånar de skadade efter björnattacken

, , , •

Vi vet inte riktigt exakt vad som hände. Men en 14-årig pojke följde med sin pappa på björnjakt. Det skulle bli en fin upplevelse, de två tillsammans. Så blev det inte.
En björn, en stor hona, anföll pappan, bet honom i ansiktet. Sonen, som troligen räddade livet på sin far, slog av sin handled när han försökte få bort björnen. På något sätt lyckades den allvarligt skadade pappan sedan skjuta björnen.
Det är allt vi vet.

Proppen har fullständigt gått ur. Vidrigheter och fördomar forsar ur dem när de snaskigt gottar sig i de skadade människornas olycka efter björnattacken. Foto: Erik Mandre

Det är en tragedi. Jag hoppas innerligt att de återhämtar sig. Vi som står vid sidan om kan bara, så gott det går, försöka skicka kärlek och värme. Jag lider med båda. Sonen, bara ett barn, som istället för att få uppleva en fin jakt med sin far, skadades och kanske är traumatiserad för livet.

Men så tycker konstigt nog inte alla. På sociala medier har människor tappat det helt. Det finns inte längre någon hejd på den öppna skadeglädje som noggrant skalat bort det sista unset av medmänsklighet. Proppen har fullständigt gått ur. Vidrigheter och fördomar forsar ur dem när de snaskigt gottar sig i de skadade människornas olycka.

Proppen har fullständigt gått ur. Vidrigheterna forsar ur dem när de snaskigt gottar sig i de skadade människornas olycka.

Du som tycker att det är bra och roligt att en pappa och hans son har skadats allvarligt, du har glömt medlidande och respekt för andra människor. Det grundläggande. Det betyder inte att man inte ska visa respekt för djur. Jägare respekterar djur och natur. Den som påstår något annat vet inte, har verkligen ingen aning.

Du som tycker att vi jägare ska dö, önskar du livet ur oss också när vi larmas ut och under trafikeftersök förkortar lidandet för vildsvinet du, ja just du, körde på och skadade och som skrikande hasade iväg med brutna bakben? Önskar du då att jägaren som avslutade vildsvinets lidande ska skadas? Eller dö?
Eller om det skadade vildsvinet anfaller under eftersöket och dödar eftersöksjägaren. Åker du sen då hem till jägarens familj och talar om att det var rätt åt jägaren? Att jägaren förtjänade att skadas och dö för att han/hon var jägare?

Och du som inte äter kött och fallit in i den här skenande lynchmobben som tycker att det är roligt när jägare skadas eller dör, tycker du på samma sätt när vi skyddsjagar det vilt som äter upp grödorna som behövs för att du ska få mat? Vet du egentligen hur många djur som dör för att du ska få din mat?

Eller du jaktmotståndare som köper ditt kött på ICA och stämmer in i övriga lynchmobben, önskar du att jägare och våra familjer ska skadas och dö för att vi själva dödar det vi äter? Slipper du ansvar för att du låter någon annan döda åt dig?

Du i lynchmobben, du är en hycklare och jag känner inget annat än avsmak för dig.

Licensjakten på björn är laglig och sker efter demokratiska beslut. Vill man ändra jaktens förutsättningar gör man det på demokratisk väg och man respekterar beslut. Normala människor skapar inte lynchmobbar som trakasserar och önskar att andra ska dö för att man inte har majoritet för sin egen åsikt.

När det gäller den aktuella björnattacken så finns det inte en enda jägare som i det här fallet klandrar björnen. Den gjorde det björnar gör. Tragedin är ändå ett faktum.
Alla vet hur en björn kan reagera, inte minst vi jägare.

En vidrig klick människor önskar att pappan och hans son hade dött. Jag skriver det igen, de önskar att pappan och hans son hade dött.
Samhället bortom skogen, bortom det vilda och verkligheten där, blir allt sjukare. För vem önskar att en människa och hans barn sakta ska dödas?
Vem önskar egentligen något sådant utan att vara fullständigt sjuk i huvudet?

av

När jaktåret tog slut

, •

Ibland blir jaktåret något som definierar en början eller ett slut. Foto: Magnus Rydholm

 

– Kom. Vi sätter oss här inne i vardagsrummet, sa den gamle mannen.
Ända sedan jag som nioåring började följa med min farfar i skogen hade en kompis till honom funnits där.
Han hade inga egna barn. Kanske var det sorgen över detta som gjorde att han älskade barn.  Han gillade barnens naivitet och tokiga frågor. Han skrattade högt och hjärtligt, förstod att barnbenen ville röra sig när man stått på pass en lång stund. Han viskade klurigheter och gåtor när man var tvungen att vara tyst.
Han visade och berättade allt han hade lärt sig, om djur, jakt och människor. Pekade ut sina kantarellställen och bästa pass.

Han var rak i ryggen och en man som alltid höll ett löfte. Heder och pålitlighet var adelsmärken, som definierade honom som människa. Han levde i en tid när människans handlingar och agerande avgjorde vem man var – inte vad du själv ville att bilden skulle vara.
Varje jaktår berättande han några nya historier – om sitt privata och jaktliga liv. Det blev många skratt för han var duktig på att berätta.
Men plötsligt en dag i slutet av juni – många år senare – avslöjade han något som skakade om min värld. Han hade visat in mig i vardagsrummet. Jag hade bara varit där en gång tidigare. För då använde man inte vardagsrummet till vardags. Han satte sig i en fåtölj.
– Jag har varit jägare ända sedan jag som barn smög på orrspel med ett lånat salongsgevär. Jag är nu gammal och om några dagar är jag inte längre jägare.

Mannen som var en tredjedel av det lilla jaktlaget skulle sluta att jaga. Jag trodde först att han skämtade. Medan det tunna gråa håret låg i en välkammad sidbena darrade den kraftiga hakan lite. Hans händer var hårt knäppta över magen.
Beslutet att lämna jakten var stort, känslosamt och betydelsefullt för honom.
– Jag har tänkt på detta ett par år. Men nu har jag bestämt mig. Jag betalar inte något statligt jaktkort eller  något medlemskap i Svenska Jägareförbundet. Bägge slutar att gälla 30 juni. Därefter är jag ingen jägare längre.

Han försökte förminska effekterna av beslutet. Låtsades som det inte betydde något. Men hela hans kropp sa motsatsen. Hela sitt liv hade han sett sig som jägare. Om några dagar skulle han inte göra det längre. Hans självbild höll på att förändras och han gillade inte vad han såg.
Naturligtvis försökte jag få honom att tänka om. Men innerst inne visste jag att ett löfte till sig själv var lika viktigt som ett löfte till andra.
Jag försökte förklara att man kan vara jägare utan att jaga.
– I mina ögon är man det man gör. Du är bara snäll om du gör snälla saker. Du är inte snäll bara för att du var snäll tidigare. Det är dina handlingar som avgör vem du är, inte vad – eller vem – du vill vara.

Hans jägarliv tog slut i och med ett nytt jaktår började. Tomheten var stor i jaktlaget. Efter några år gav han bort sina bössor. Och han gladdes över att den unga jägaren – som fick bössorna – rapporterade om fällda rådjur och harar.
De två sakerna som definierade grundfundamentet för att vara jägare – jaktkortsavgiften och medlemskapet i Svenska Jägareförbundet – fick jag ärva.
Och en dag kommer mitt jägarliv att avslutas på samma sätt. Med stolthet att ha varit jägare i hela mitt liv, samt med sorg för att livet gick så fort.
Men fram tills den dagen är det jaktliga nyåret en högtidsdag. Det är ju dagen som talar om att jag är jägare – i ytterligare ett år.
Så det finns all anledning att fira – ett Gott Nytt jaktår.

av