Taggarkiv: Jägareförbundet

2021 blir ett spännande år

, , , , , , , , , , , •

Foto Olandsfokus/Mostphotos

 

Så här på årets första skälvande dag bör man blicka framåt – mot det som ska komma. Och det blir utan tvekan ett spännande år med många olika utmaningar. Låg mig lista några arbetsområden där olika former av arbetsinsatser kommer att krävas av oss i Svenska Jägareförbundet.

Varg
Redan den 2 januari drar vargjakten igång. 24 djur får fällas. Jakten hade kunnat varit nästan dubbelt så stor – utan att stammen landat under gränsen för gynnsam bevarandestatus. Så blev det inte. Risken är därför överhängande att vargstammen växer. För det var just så forskarnas nya beräkning för möjligt uttag såg ut. Sannolikheten är större att stammen växer än den hålls på en låg nivå. Detta ger oss en ny form av utmaning i framtiden. Lek bara med tanken att stammen efter vinterns inventeringar innehåller 400 individer. Då skulle man behöva skjuta en fjärdedel (25 procent) för att komma ned till 300 som är gränsen för gynnsam bevarandestatus. En så offensiv avskjutning vågar troligen ingen myndighet tillåta.
Vargförvaltningen – eller bristen av en fungerande sådan – kommer allt längre från det beslut som riksdagen klubbade.

Bly
EU har klubbat igenom ett blyhagelförbud för våtmarker. EU:s regler är direkt tillämpliga vilket innebär att de gäller oavsett om Sverige ändrar sina lagar eller inte. Här finns en stor utmaning, både i form av kunskap om alternativ och vilka vapen som passar för vilka alternativ. Nya rekommenderade skjutavstånd med mera måste säkert också tas fram.
Men det finns också en annan pågående process i EU. Den handlar om att förbjuda all användning av bly i ammunition. Arbetet med denna kommer aktualiseras under 2021. Blyfrågan kommer att vara i blickfånget.

Jakttider
I vår kommer regeringen besluta om nya jakttider. Många jägare sitter håller tummarna för att förändringarna inte påverkar deras jakt. Men vi lär få se både saker vi gillar och ogillar i beslutet. Så brukar nämligen det bli när regeringen väger samman allas olika åsikter och önskemål.
Efter beslutet lär det bli en ganska livlig debatt om hur de nya jakttiderna förändrar förutsättningarna för jakten och viltförvaltningen. Därtill ska det produceras en ny jakttabell och sprida kunskap om den till nästa jaktår.

Småskalig försäljning av vildsvinskött
I vår kommer med största sannolikhet regeringen göra det möjligt för jägare att sälja små mängder vildsvinkött – om man genomgått en kort utbildning. Detta är mycket positivt men innebär naturligtvis ganska mycket arbete.

Björn
Att vi får möjlighet att mer aktivt förvalta björnstammen på ett adaptivt sätt är nödvändigt. Det är ett resursslöseri att snåla med tilldelningen på jakten för att sedan fälla ett stort antal björnar på skyddsjakt under våren. Det bör vara precis tvärt om.

Nationella mål för viltstammar
Grunden för all viltförvaltning är att jägarna känner delaktighet och möjlighet att kunna påverka sina lokala viltstammar. Tyvärr driver olika intressen på för att skapa nationella mål för skador och viltstammars storlek. Visst kan man ha sådana. Men ifall den lokale jägaren inte känner delaktighet och ansvar för sin jakt kan myndigheter sätta vilka mål de vill. De kommer ändå aldrig att få någon effekt.
Myndigheterna måste förstå att jägare är människor som jagar för de gillar viltförvaltning, hundar, gemenskap, viltkött och natur. Ifall de blir styrda så att drivkraften bakom jakten ändras kommer de inte att ställa upp. Den absolut viktigaste kunskapen som alla måste beakta är: Viltförvaltningens största utmaning är inte att hantera viltstammarna, utan människorna i och runt viltförvaltningen.

Covid
Det är redan klart att vårens verksamhet kommer påverkas högst avsevärt av pandemin. Årsstämmor, utbildningar och mässor lär få genomföras digitalt eller med begränsningar av antal deltagare. Pandemin kommer fortsätta att sätta krokben för tävlingar och annan verksamhet. Kanske kan vaccin och andra insatser leda till minskad smittspridning så att hösten tillåter mer fysiska möten. Men idag kan vi bara hoppas – och göra vad vi kan för att minska smittspridningen.

Älg och vildsvin
Kraven från markägarsidan om minskade skador på skog och grödor lär inte minska. Vi jägare måste fortsätta att vara faktabaserade och göra vad vi kan för att minska skadorna, men utifrån vår syn på god jaktetik och en hållbar viltförvaltning.

Jakt i fjällen
Girjasdomen, avlysningar och andra juridiska processer har fått återverkningar på jakten i fjällen. Inom detta område lägger Svenska Jägareförbundet redan idag ett stort arbete, men detta behöver utvecklas ytterligare. Denna fråga kommer inte lösas under 2021, utan lär pågå i många år framöver. Förbundets grundsyn är att alla som bor i Sverige ska kunna få möjlighet att jaga i fjällen. Eftersom området det gäller är så stort borde det finnas oanade möjligheter att hitta lösningar som alla kan acceptera – ifall parterna bara bjuder till.

Utveckling av Svenska Jägareförbundet
Det händer massor i förbundet. Vi får en ny förbundsordförande, eftersom Torbjörn Larsson avböjt omval. Vi får ett nytt medlemssystem som skapar möjligheter att utveckla medlemsnyttorna. Kommunikationen utvecklas, nya metoder för viltövervakning håller på att tas fram, utbildningar digitaliseras för att jägarna ska kunna gå dem när det passar deras tidsschema. Och mycket annat.

Behålla den positiva trenden
Svenska Jägareförbundet växer. Allt fler jägare vill vara medlemmar. Detta är det kanske största och viktigaste incitamentet för mig, mina kollegor och de förtroendevalda.  Vi vill att medlemmarna ska känna trygghet i att vi gör allt vi kan för att skapa de allra bästa förutsättningarna för jakten, viltet och viltförvaltningen. Ofta lyckas vi. Ibland gör vi det inte. Men medlemmarna ska alltid känna att vi gjort vårt allra bästa.

Avslutningsvis
Det finns naturligtvis många fler stora utmaningar. Men detta är ett smakprov på uppgifter som alla inom Svenska Jägareförbundet kommer att arbeta med under 2021. Och drivkraften bakom vårt arbete är att vi vill ha en hållbar viltförvaltning som gör det möjligt för våra barn och barnbarn att känna samma glädje och spänning som vi. Detta om något är värt att kämpa för.

Gott Nytt År!

av

Hur vargförvaltningen gick från hoppfullhet till hopplöshet

, , , , , , , •

Alltför få ser och förstår den känsla av hopplöshet som härskar i vargens land. Foto Mostphotos Anders Bromé.

 

Vargförvaltningen omfattas idag av ett stort mörker, eftersom det inte kan anas någon ljusning på hur vargen ska hanteras. Tiden går och situationen blir allvarligare och allvarligare, eftersom alltför många inte förstår orsakerna bakom det hopplösa tillståndet.

Detta är ett långt blogginlägg där jag försöker spegla de upplevelser och känslor som många i rovdjursområdet känner.’

 

Den 12 september 2013 lade regeringen, under Fredrik Reinfeldt, fram propositionen En hållbar rovdjurspolitik. Det är ingen underdrift att påstå att redan då var rovdjursförvaltningen konfliktfylld och fastlåst. Redan då var förtroendet för myndigheterna, som hanterar vargförvaltningen, i botten. Redan då hade staten brutit sina löften så många gånger att människorna som påverkades negativt av vargarna slutat att höja på ögonbrynen.
Propositionen var inte revolutionerande på något sätt. Men det var en tydlig markering mot att vargstammen skulle stå på ständig tillväxt, vilket en del ville. Istället skulle vargen förvaltas, det vill säga jagas och hållas på en nivå så att kostnader och umbärande hölls så låga som möjligt.
Vargstammen skulle inte bara finnas i några få län i Mellansverige. Fler skulle gemensamt bära bördan. Med en tydligt begränsad vargstam skulle konsekvenserna inte behöva bli så outhärdliga av spridningen. Besluten om vargarna skulle även fattas regionalt, så att invånarna kände att de kunde påverka sin livssituation. Vargarna, jakten, tamdjurshållningen skulle därmed kunna överleva i en reglerad men påtvingad symbios.

Propositionen var en kompromiss. Ett mastodontverk i att försöka hitta en mittenfåra – en ny nivå på lagom som kunde skapa ro och tillförsikt. Och detta behövdes. Vargförvaltningen hade kört i diket och ingen trodde på myndigheternas förmåga att komma upp på vägen igen.

När riksdagen klubbat igenom propositionen skedde detta med en stor majoritet. Detta ingav hopp. När en så stor del av landets högsta beslutande organ stod bakom En hållbar rovdjursförvaltning så skapades en förtröstan om att det kanske fanns en väg framåt – trots allt. Att staten äntligen förstått de drabbades situation, hört deras rop på hjälp och sett problemen som de brottas med.
Det fanns ingen eufori. Det fanns inte ens glädje. Men det grodde en hoppfullhet, om att det kunde bli en förändring. Men det fanns också en väldig skepsis. Människorna som kände sig svikna och ohörda ville se verkliga åtgärder innan de trodde på beslutet. De hade blivit lurade för många gånger för att tro på tomma ord.
Det fanns med andra ord en gyllene chans att styra upp från vargdiket. Sätta tydliga mål och styra i den riktning som beslutet lagt fast.

Sju år senare – idag – finns ingen hoppfullhet. Däremot härskar hopplösheten i spåren efter en havererad hantering av vargpopulationen. Ingen med sunda värderingar och realistisk framtidstro ser en väg till en fungerande vargförvaltning.
Genom att byråkratisera, lägga säkerhetsnivå på säkerhetsnivå, höja ambitionerna om vargstammens storlek, ta makten ifrån länen har Naturvårdsverket inte tagit tillvara på kompromissens styrkor. Istället för att styra upp mot vägen har man svängt ut i ett bottenlöst kärr. Härifrån syns ingen väg. Här sjunker man bara djupare och djupare ner i hopplöshetens gyttja.
Naturvårdsverkets ambition om att säkerställa vargens överlevnad har gång på gång missat den allra viktigaste pusselbiten – människan. Vargen är alltså inte en särkopplad del av naturen. Det är en bit som måste passa ihop med många andra för att bilda en helhet. Men kompromissens pusslande fick stå tillbaka för inavelskoefficienter, bevarandestatus och styrning. Ensamma och övergivna lämnades de som tvingades leva med konsekvenserna kvar – utan hopp och utan någon väg framåt.
Vill man vargen något gott måste man inse att vägen dit går igenom att främst göra situationen bättre för de människorna som drabbas och känner sig nedtryckta i gyttjan. Helhetssyn handlar om att se alla. Mest av allt måste uppmärksamheten riktas mot de som betalar det högsta priset för vargarnas närvaro.

Naturvårdsverket får oförtjänt mycket kritik. För väldigt mycket av den situation som de drabbade upplever kan myndigheten inte styra över.
Det är naturligtvis absurt att den enda gången polisen kommer till den lilla byn i Gävleborg är när man ska gripa en person som misstänks för att illegalt ha dödat en varg. Polisen kom inte när det stals båtmotorer eller när en person körde rattfull. Men ett stort antal dök upp och grep en man som eventuellt kunde vara skyldig till illegal jakt.
Upplevelserna om hur staten ser och behandlar människorna i byn minskade inte av att personen var helt oskyldig. Han fick sitta häktad i en månad och vara misstänkt i tre år innan fallet skrevs av. För detta fick han 31 000 kronor i skadestånd. Först misstänkliggöras och häktas. Sedan inga offentliga ursäkter eller skadestånd som kan lindra förödmjukelsen.
Sådana här skeenden sätter djupa sår i människor som redan känner sig nedtryckta och ohörda. Man behöver inte fundera vem som fick empati och vem som fick skulden.

Hur gärna man än vill belasta Naturvårdsverket för detta så är det inte myndighetens fel att det fungerar så här. Men det är i egenskap av att myndigheterna tillsammans bildar det vi kallar staten – som regler, lagar, agerande och brist på agerande – bygger förakt för vargförvaltningen.
När företrädare för myndigheter och politiken ska förklara varför det blivit så här framträder en skrämmande bild av avstånd mellan den som upplever saker och den som bestämmer. De bestämmande har nämligen inte sett eller förstått komplexiteten och djupet av frågan. De har ingen aning om hur bottenlös känslan av utanförskap är. Förstår man inte ämnet och alla aspekter av detta kan man heller inte bygga förståelse eller trovärdighet.

SLU har undersökt och kommit fram till att den illegala jakten har blivit omfattande i landet. Illegalt dödande av djur är förkastligt. Det är naturligtvis helt galet att människor tar lagen i egna händer. Tjuvjakt är alltså alltid fel – alltid. Om något så är den illegala jakten ytterligare ett bevis för att förvaltningen misslyckats.
Men det som är mest intressant är orsaken bakom det illegala dödandet. Vad är det som gör att laglydiga människor är beredda att ta långa fängelsestraff? Varför äventyrar vanliga arbetare, sjuksköterskor och bönder sin framtid för att skjuta en varg?

Staten – och dess företrädare – måste börja förstå att orsaken innehåller fler dimensioner och mer komplicerad än att det finns för mycket varg. Rötterna sitter mycket djupare och rör möjligheter, framtidstro och medbestämmande.
Jag pratade med en jägare som har flera vargrevir runt sina jaktmarker. Han är också emot illegal jakt, men uttryckte sig så här.
– Jag kan inte fästa något hopp till att staten gör något som förbättrar situationen för mig. De har aldrig i handling visat någonting. Jag kan inte släppa mina jakthundar. Om jag ska få det bättre måste jag sätta hopp till att någon illegalt skjuter vargar. Så sjuk är situationen för mig och många andra. Vi har måste hoppas på lagbrott för att få till en förändring?
Jag tycker att han på ett bra sätt beskriver en av orsakerna bakom den illegala jakten.
Och kanske finns där en del av förklaringen till är att det börjar dyka upp en acceptans för illegal jakt – brottslig verksamhet – i vissa områden. Det är dags att inse det kapitala misslyckandet. Det finns ingen som löser människornas problemen. Ingen som förstår. Ingen som bryr sig.
De får aldrig veta när det kan bli bättre, eller vad det långsiktiga målet är. Det saknas en strimma av hopp och något att se fram emot.

I vargens land härskar hopplösheten, i väntan på att regering och riksdag tar tillbaka makten.

 

av

Den förändringstid nu kommer…

, , , , , , •

Människan blir en produkt av sina erfarenheter och sin samtid. Därför förändras både samhället och jakten. Foto Magnus Rydholm

 

Världen är verkligen upp och ner. Pandemin med Covid-19 utmanar oss. En sak är dock säker. Världen kommer inte tolkas och se likadan ut när detta lagt sig. För, exakt så fungerar vi människor. Vi lär oss och utvecklas i takt med hur omvärlden förändras. Vi blir produkter av våra kunskaper, erfarenheter och den tid vi lever i.
Även jakten är i förändringstid.
Men här går det inte lika fort. Frågan är istället hur många som uppfattar att vi är med om ett paradigmskifte. Låt mig förklara mina tankar…

Ända fram till 1940-talet fanns det väldigt sparsamt med klövvilt i södra Sverige. I stort sett all jaktlig fokus riktades mot hare, skogsfågel och änder. Visst sköts det något rådjur och någon älg. Men jakthundarna var inte avlade för att jaga klövvilt. Skogs- och jordbruk inte alls lika kommersiellt som idag. Skogsbetet vanlig. Jakten en del av försörjningen.
Men för att kunna jaga behövde vi vårda småviltet. Stammarna var inte så starka att vi bara kunde hämta hem vilt. Bytet var också viktigare än idag för köttet skapade guldkant på tillvaron, eftersom levnadsstandarden var så låg.
För att kunna jaga behövde jägaren säkerställa att viltet fick rätt förutsättningar, så att ungarna överlevde och att det fanns tillräckligt med foder och skydd. Tankarna om en aktiv jaktvård slog rot i början av 1900-talet, men växte sig stark i mitten av århundradet. I takt med att kunskapen och erfarenheterna visade att insatserna gjorde nytta blev dessa mer målmedvetna och effektiva. Jägarna kunde med egna ögon se hur man kunde skjuta fler harar om rävarna var få.
Predatorjakten blev därför viktig. I stort sett varenda jägare lade ner en ansenlig tid på att jaga räv, grävling och andra rovdjur. Även jag tvingades följa med min farfar och vittja stockfällor för mård under smällkalla vinternätter, gillra grävling-, kråk- och rävfällor.
En jägarna skulle göra – och gjorde – olika insatser för att gynna viltet. De allra flesta fällde några aspar inför vintern och anlade viltåkrar. Så gjorde man. För annars var man inte en ansvarstagande jägare.

Viltvården blev basen i den etik och moral som omgärdade jakten – den formade vår jaktkultur.

Vi sådde och vi skördade. Att vara jägare blev synonymt med att vara viltets försvarare, vilket många i samhället även idag har svårt att förstå. Att man både vill skjuta viltet och vara rädd om det.
Hur som helst, denna syn på viltet har jag och väldigt många andra fått lära oss som små. Vi har sedan andats och levt med att jakt och viltvård inte är två saker. Det hänger ihop.

Idag ser viltstammarna annorlunda ut. Få nyblivna jägare köper en hagelbössa som första vapen. Småviltjakten är inte längre det som hägrar. Istället är det främst klövviltsjakten som lockar. Stammarna på klövvilt är också med historiska mått väldigt starka. Dov-, kron- och vildsvin ökar i antal. Älg och rådjur ses som självklara inslag i skogen. De stora rovdjuren blir också vanligare och påverkar hur vi jagar.
Skadorna som viltet orsakar på skog och grödor är – på viss håll – bekymmersamma för markägarna. Istället för mer viltvård behövs allt oftare mer jakt för att balansera klövviltstammarna. Samtidigt minskar mångfalden i naturen i takt med att brukandet effektiviseras och rationaliseras. Utrymmet för viltet minskar.
Idag behöver jägarna inte vårda klövviltstammarna för att ha något att jaga. (Låt mig tydliggöra att viltvård behövs för många arter i det hårt brukade landskapet. Men klövviltet har gynnats av det skogs- och jordbruk som bedrivs). Istället utförs viltvård främst för att minska skador och öka möjligheten till hög avkastning på jaktmarken – inte för att säkerställa att det finns vilt att jaga. Självklart finns det undantag för detta. Viltvården för fältviltet är en sådant undantag. Här utförs åtgärder för säkerställa miljöer så viltet kan överleva i odlingslandskapet. Problemet är att det alldeles för få som sysslar med detta, eftersom de främst vill jaga klövvilt.

Missförstå mig rätt. Jag har försöker inte slå fast vad som är rätt eller fel. Jag försöker bara förklara min spaning om hur jakten håller på att stöpas om.

Jaktmetoderna är inte heller likadana. Vi väljer andra vapen och hundar. Vi vaktjagar på åkrar och hyggen, vi fixar vildsvinsåtlar och lockar vilt på ett mer effektivt vis.
Ofta effektiviserar vi och specialiserar oss, samt använder tekniska hjälpmedel. Vi jagar helt enkelt på ett annat sätt och prioriterar andra viltslag och upplevelser. Jakten ger oss fortfarande guldkant på tillvaron, men på ett annat sätt.
Många av dessa förändringar är kopplade till hur naturen ser ut idag. Våra metoder att bruka jord och skog har ändrat förutsättningarna för viltet på ett dramatiskt sätt. Vilket också påverkat artsammansättningen.
Jag hoppas ni ser de stora förändringar som skett under det senaste decenniet.

Nu växer en ny generation jägare upp. Långt ifrån alla kommer in i jakten på det sätt vi äldre gjorde och de kommer in med helt andra perspektiv och önskningar. Detta inverkar naturligtvis på hur de ser på jakten och viltet.
Allting – från hur våra liv ser ut, vilka behov av självförverkligande vi har, samt hur dagens trender påverkar oss – och formar jägarens roll och självbild, vare sig vi vill eller ej.

De nya jägarna skapas av hur samhället, viltet, jakten och naturen ser ut – just nu. Deras erfarenheter och upplevelser kommer att avgöra vilken väg mot framtiden de väljer.

Nu kommer vi till kärnan av spaningen.
Eftersom vi är produkter av olika tidsepoker kommer våra olika åsikter kring vad jakt är skapa konflikter. Dessa dispyter dyker idag upp på debattsidor och sociala medier. De kan handla om jakttider, förvaltningsstrategier, hundar, jaktmetoder, jaktetik och mycket annat. Orsaken till tvisterna kan ofta härledas till våra olika tolkningar kring vad som är jaktkulturens innersta kärna. Två skilda synsätt ställs mot varandra.
Om jag skulle använda sociologiska förklaringsmodeller hade jag sagt att vår sekundära socialisation har varit så olika att vi många gånger får svårt att förstå varandras utgångspositioner. Eftersom vi inte ser jaktkulturens innersta värden på samma sätt, kommer vi heller inte vilja ha samma lösningar.
Vägen framåt handlar just därför om att förstå orsaken till konfliktytorna. Vi måste förstå varför vi tycker olika. För tro mig. Vi kommer även fortsättningsvis hamna på kollissionskurs när vår jaktkultur och etik baseras utifrån olika verklighetsuppfattning.
Men tro inte heller att den ena parten har rätt. Så enkel är inte verkligheten.

Låt mig summera. Jaktens innersta värderingar och synsätt håller på att förändras.
Och det sker eftersom samhället och jakten alltid har omdanats när tiden varit mogen. Nu verkar den vara det.
Och ingen kan inte stoppa utvecklingen.
Kanske kommer den framtida jaktkulturen vara i balans med samhället syn? Kanske är de framtida jägarna bättre på att försvara jakten eftersom de förstår sin tid och dess behov?
Kanske måste vi äldre vara mer öppna för nya synsätt för att göra övergången enklare och bättre, så att framtidens jägare får en reell chans att axla ansvaret för viltförvaltningen? Men även så att de tar med sig all klokskap som tidigare generationer byggt upp.
Då kan vi jägare fortsätta att göra framsteg, vilket är något helt annat än att bara gå framåt.

av

Ingen slump att efterfrågan på viltkött ökar

, , , •

Allmänheten börjar upptäcka viltköttets kvaliteter och mångsidighet. Här en vilthamburgare Foto Lena Runer

Har du märkt att allt fler vill äta viltkött? Samtidigt försöker allt fler regioner och offentliga storkök få in vilt på menyn.
Detta är en stor framgång för Svenska Jägareförbundet – och jakten.

För cirka tio år sedan bestämde Jägareförbundet sig för att höja statusen på viltkött och försöka öka tillgången på köttet. En bakomliggande orsak till satsningen var att forskare hade kommit fram till att en av de viktigaste faktorerna som skapar acceptans för jakt var viltköttet. Egentligen är den uträkningen ganska enkel. Vill man äta viltkött är det omöjligt att vara emot jakt. Men det fanns naturligtvis många andra parametrar och aspekter som också låg bakom forskningsresultaten.
I början av satsningen var det många jägare som var tveksamma. De jagade inte för att fylla någon annans frys. Att jaga och sedan sälja köttet ansågs som att bryta mot hållbarhetstanken i jakten – att bara skörda av räntan och själv ta hand om bytet.

Vägen till framgång är sällan snabb, utan baserar sig oftast i en smart plan, långsiktighet och enträget nötande. Så har det varit med viltköttet också.
Förbundet började att genomföra olika projekt. Ett av de första projekten handlade om att få ett antal kockar att ta jägarexamen och presentera dem för en naturlig råvara. Sedan har det fyllt på många olika projekt och initiativ. Här är ett axplock:
• Öka jägarnas kunskap om tillvaratagning och hygien i många olika steg
• Stimulera framtagandet av nya köttprodukter
• Utbilda köttansvariga i affärer om viltkött
• Ta fram skyltnings- och exponeringsmaterial i affärer
• Delta i matmässor
• Skapa synlighet i tidningar och tv.
• Ta fram koncept för storkök
• Ta fram koncept för en vild vecka i skolor
• Arbete för att förenkla regler om viltkött
• Skapa efterfrågan på viltkött
• Lyfta fram alla positiva egenskaper på viltköttet, med mera.

Att WWF:s köttguide slog fast att viltkött är det klimatsmartaste köttet har självklart också bidragit i en positiv riktning.
Idag syns viltkött ofta i matlagningsprogram på tv. Man kan man med jämna mellanrum läsa om regioner och storkök som fattat beslut om att de vill ha lokalproducerat viltkött på sina matsedlar och mycket annat. Satsningen som förbundet gjorde har gjort nytta.

Om det finns efterfrågan för köttet kan vi också få betalt för våra fällda hjortar, älgar, vildsvin, rådjur och fåglar. Tidigare har många vilthanteringsanläggningar slutat att ta emot fällda vildsvin, eftersom de inte blir av med köttet. Och de uppköpare som väl köpte in vildsvin betalade så lite att pengarna ofta inte ens täckte bensinkostnaden.
Viltköttet kommer aldrig kunna konkurrera ut kyckling-, svin- eller nötkött. Så mycket vilt finns inte. Men det kan bli ett nyttigt, hållbart, lokalproducerat och klimatsmart komplement.

Utan Svenska Jägareförbundets enträgna arbete hade viltköttet inte haft den position det har idag. Och då hade troligen inte samhällets acceptans för jakt sett ut som den gör.
Detta är bara en sak som förbundet gör för dig – och hela jägarkollektivet. Vi jobbar för att du ska få jaga i framtiden. Just därför bör man vara medlem.
Är du inte det. Bli det.
Du swishar bara 600 kronor till 123 6261 986 (glöm inte att skriva ditt personnummer).

av

Glöm inte din jaktkamrat på söndag

, , •

Plötsligt står jakttornet tomt. Rösten från jaktkamraten har tystnat i en evig tappt. Foto Olandsfokus/Mostphotos

 

Vem tänker du på? Vem kommer du minnas på söndag? Eller har du för bråttom för att reflektera över det?
Det yttersta och mest essentiella som skiljer jakten mot andra sysselsättningar är närheten till döden. Den finns alltid nära, alltid i medvetandet, alltid så självklar. Just därför finns anledning till att reflektera. Att tänka bakåt. Att minnas och hedra de människor som format oss. Att visa respekt mot människor som betytt så mycket för oss.

Fotspår som suddas ut. Drevskall som försvinner i fjärran. Torn som förmultnar, den enorma tystnaden, skottet i skymningen och mycket annat är metaforer på livets bortre parantes – döden. Om livet är orättvist, så är döden dess motsats. Den drabbar alla lika skoningslöst, även de som ska leva vidare med minnen, tomhet och sorg.
På söndag är det alla själars dag. Känns namnet igen? Dagen efter Alla helgons dag, ska vi minnas våra nära och kära som inte längre finns.
Alla själars dag är en gammal högtid som infördes i den katolska kyrkan på 1000-talet, man önskade de döda: evig vila (requiem aeternam). Men högtiden försvann under 1700-talet och återkom inte förrän på 2000-talet.

Vi har alla drabbats av sorg. Vi har på det allra hårdaste sättet blivit medvetna om att det finns jaktkamrater som enbart jagar i våra minnen. Att jaktliga mentorers råd endast ekar i våra egna huvud. Att alla skratt våra avlidna vänner gett oss enbart är erinringar av svunnen tid.
I våra vardagliga liv hinner vi inte reflektera över människorna som varit en så stor del av oss. Vi hinner inte vara ödmjuka och väva ihop minnena till starka rötter som håller oss fast i nuet. Vi har svårt att använda den visdom och erfarenheter vi fick. Vi hinner inte vara tacksamma över den glädje de gav oss.
Men vi har tid på söndag. Ta dig den tiden. Hedra dina nära kära, som inte längre finns i livet. Deras liv har haft en stor betydelse och mening, men bara så länge du kommer ihåg deras umbäranden, använder deras kunskaper och minns deras skratt.

Jag kommer att tänka på många personer på söndag. Men mest kommer jag att tänka på Jonas. Han är troligen den mest positiva människa jag mött. Han lurade döden under många år. Klagade aldrig och såg alltid framåt. Arbetade och slet när andra skulle gett upp. Men han fick inte vara med på sin yngsta dotters bröllop. Den 21 april gick han bort. 56 år gammal. Alldeles för ung. Alldeles för tidigt.
Ett av många minnen kommer från när vi jagade kråkor ihop. En dag lyckades han med konststycket att fälla två kråkor samtidigt som ha berättade en lång historia. Tystnaden vid skottögonblicken var obetydliga och berättelsen löpte på trots skotten och att kråkorna ramlade. Han tappade inte koncentrationen på varken kråkorna eller historieberättandet.
När jag berättade min observation skrattade han högt och sa: ”Jasså, då kan jag visst göra två saker samtidigt”.

Låt oss minnas på söndag. De är våra jaktkamrater värda.

 

 

 

av

#Metoo på agendan – igen

, , •

Vad är det för fel på oss män? Varför kan vi inte behandla våra medmänniskor på ett anständigt sätt? Foto Johanna Thörnqvist

 

Några kvinnor har, två år efter att #Metoo drog igång, skapat ett nytt upprop. Detta finns på Instagram och heter #Vigörpatronur.
Kvinnorna vill uppmärksamma de sexuella trakasserier, kränkningar och nedvärderande av kvinnor som förekommer inom jakten.
Runtom i vårt land förekommer det fortfarande rätt många händelser där män – medvetet eller omedvetet – kränker, tafsar, raggar på olämpliga sätt och trycker ner kvinnor. Allvarligt talat. Vad är det för fel på oss män?
Självklart vet jag att majoriteten av männen behandlar kvinnor korrekt. Självklart händer inte dessa händelser överallt och hela tiden. Men i min värld spelar det ingen roll om de händer ofta eller sällan. I min värld kränker man inte kvinnor. Inte män. Inte någon.

Men låt mig vara lösningsorienterad. Den stora och svåra frågan är: Vilket ansvar har vi som inte utför kränkningen? Kan vi sitta lugna på våra stolsryggsäckar och titta på? Kan vi blunda? Kan vi fnissa och ursäkta beteendet med: ” han skojar bara”? Nej. Om vi menar allvar måste vi alltid vara beredda att försvara de som utsätts. Vi måste alltid ta den svages parti.
Nu ska vi inte låtsas som att detta är enkelt. Den tafsande mannen är kanske din jaktkamrat, släkting eller chef. Den som skämtar grovt och nedsättande kan ju innerst inne vara en väldigt snäll person som egentligen inte menar något illa. Därför kan det vara jättesvårt att agera.
Den som säger ifrån hamnar mitt i en konflikt med starka känslor – som i värsta fall innehåller lagbrott. Vem vill hamna mitt i en sådan soppa?
Men ställ dig följande frågor. Om inte du agerar vem ska då göra det? Vem ska ställa sig på den drabbades sida? Vem ska då säga stopp?

Jag vill hävda att ingen som är i närheten eller vet om sexuella trakasserier, kränkningar eller andra händelser kan smita undan sitt ansvar. Jaktskytteklubbar, viltvårdsområden, Jägareförbundet, jaktarrangörer och andra organisationer har också ett ansvar – men ideella organisationer kan inte lösa ett samhällsproblem – och ett sjukt manligt beteende – helt på egen hand. De måste få hjälp och stöd av sina medlemmar.
Bara för att en person har blivit vald till ordförande i en förening har han/hon troligen inga verktyg eller utbildning för att hantera dessa jobbiga situationer. Och får ordföranden ingen hjälp av människorna – runt omkring – är förutsättningarna för att hantera den känsliga frågan väldigt dåliga.
Så när du och jag har sett något kan vi inte bara hävda att organisationen ska fixa allting. Vi kan inte flytta allt ansvar till föreningen. Vi måste agera, ge stöd, råd och stå upp för vår gemensamma värdegrund. Vi måste tillsammans skapa ett tryck på föreningarna. För med medlemmarna i ryggen får organisationen kraft och mod att agera.
Om vi blundar ger vi istället en indirekt legitimitet till de snuskigheter som kvinnorna utsätts för. Kom ihåg det.

Jag tror att vi alla har sett någon ungdomsfilm där en person blivit mobbad, slagen eller utfryst. Till slut kommer det en hjälte som tar den svages parti. Genom hjältens agerande får den mobbade upprättelse och rätten att vara sig själv. Varje gång jag ser sådant agerande blir jag glad.
Alla män som ser snuskiga närmanden eller hör nedsättande kommentarer har möjligheten att ta den hjälterollen. Allt vi behöver göra är att säga: Stopp. Lägg av. Det var dumt. Be om ursäkt.
Kan vi göra detta tillsammans så sätter vi en norm om alla personers lika värde. En uppförandekod som ligger i linje med vår värdegrund. Och då är vi en bit på vägen att få bort trakasserierna i samhället och jakten.

 

Låt mig också komma med några tillsynes välbehövliga tips:

Till män som blir intresserad av en kvinna.

  1. Skicka inte en bild på ditt könsorgan.
  2. Försök inte klämma på hennes könsorgan.
  3. Skicka inte SMS och beskriv hur du vill ha sex med henne.
  4. Ta inte på hennes kropp.
  5. Använd inte härskartekniker för att trycka ner eller förringa henne.
  6. Behandla henne inte illa.
  7. Begå inga brottsliga handlingar mot henne.

Prova istället att om du får bjuda henne på en fika. Om hon inte ens vill fika med dig är det en tydlig signal om att hon med stor säkerhet inte vill ha sex med dig heller. (Ta detta som ett extratips.)

Till män som INTE blir intresserad av en kvinna.

  1. Gör inte de sju ovan uppräknade sakerna ni heller.
av

Har du förstått Rädda älgen-kampanjen?

, , , •

Kampanjen Rädda älgen är ganska enkel. Men om man inte läst förklaringarna är det lätta att göra felaktiga tolkningar. Foto Erik Mandre

 

Du har säkert sett kampanjen Rädda älgen. Kanske har du läst en del av de artiklar förbundet har skrivit. Men det finns en del människor som inte gjort det och gör tolkningar om kampanjen som inte stämmer.
Låt mig därför göra några förtydligande kring syftet bakom Rädda älgen genom att publicera några frågor som jag har svarat på i andra sammanhang.

Vi har alldeles för stor älgstam och vill minska den i mitt jaktlag? Hur ska jag kunna stödja kampanjen?
– Kampanjen handlar inte om älgstammens storlek. Tycker markägare och jägare att stammen är för stor ska ni minska den. Kampanjens syfte är stå upp för den lokala viltförvaltningen. Svenska Jägareförbundet tycker att markägare och jägare ska få besluta om dessa frågor – inte att en nationell myndighet bestämmer detta åt dem. Så det finns inget i kampanjen som motsäger om ni vill minska älgstammen. Tvärtom. Kampanjen står upp för att ni ska få fatta sådana beslut.

Älgen är inte utrotningshotad. Varför tror ni det?
– Svenska Jägareförbundet tror inte att älgen är utrotningshotad. Det har vi också varit tydliga med. Däremot finns det andra hot mot älgen. Klimatförändringar, sjukdomar, minskande kalvvikter, rovdjur och brist på naturligt foder. Dessa tillsammans skapar en hotbild som inte alla känner till. Därför vill vi tydliggöra att älgen har det tufft i många områden.

Jag är skogsägare och får mina tallplanteringar uppätna av viltet. Kampanjen går tvärt emot vad jag vill.
– Svenska Jägareförbundet och du verkar ha precis samma bild av betesskadorna. På vissa håll är de för stora och oacceptabla. Kampanjens ena syfte är att ta krafttag mot betesskadorna. Vägen framåt är att sätta rätt trädslag på rätt mark. Men det räcker inte att du gör rätt, om dina grannar samtidigt gör fel. Älgarna rör sig över stora områden och stannar där det finns gott om foder. Människan har satt gran på tallmarker under lång tid. Nu behöver vi göra rätt. Och det kommer att ta tid att öka mängden naturligt älgfoder.
– Kampanjen vill därför att alla markägare sätter tall på tallmarker (behovet är störst i södra och mellersta Sverige). Då skapas mer naturligt foder till viltet (en rik markflora, bärris och lövträd samt fler tallar), vilket leder till minskade skador. Eftersom forskningen är tydlig med att det mest effektiva sättet att minska betesskador i skogen är att öka fodermängden, tycker vi att det är rätt sätt att agera på.
– Vi vill med andra ord samma sak – minska betesskadorna. Kanske har vi olika lösningar för att nå målet. Men istället för att bråka, låt oss på lokalt plan börja diskutera lösningar. Inte bara ensidigt kräva minskade älgstammar. Det leder oss inte närmare de verkliga lösningarna.

När vi har så stora skador behöver älgstammen minska. Varför är ni emot det?
– Svenska Jägareförbundet är inte emot att man lokalt minskar älgstammen, om markägarna och jägarna är överens om detta. Vi är heller inte emot att man under en period sänker stammen till en lägre nivå än vad som är normalt – så länge att man lokalt är överens om detta. Det är helt naturligt att älgstammen måste minska på vissa ställen och öka på andra.
– Är förutsättningarna sådana att det är nödvändigt att sänka stammen rejält för att ge tallen förutsättningar att komma upp behövs ett bra samarbete och gemensamma uppoffringar av både jägare och markägare. För att få med jaktlagen på en sådant agerande kan det vara aktuellt med att sänka arrendekostnaderna (eller ge något annat incitament) och ha en långsiktig plan som alla kan enas kring. Då kan älgstammen öka igen om några år när förutsättningarna är bättre.

Jag gillar kampanjen. Hur ska vi få skogsbolagen att öka älgstammen?
– Det finns en inbyggd konflikt mellan skog och älg. Vi jägare vill ha bra viltstammar och skogsbolagen vill ha så lite betesskador som möjligt. Kampanjen tar inte ställning till hur mycket älg det ska finnas. Vi tycker att stammens storlek ska avgöras av jägarna och markägarna tillsammans – utifrån era förutsättningar och förhållanden. Det handlar om att hitta en balanspunkt mellan våra, skogsägarnas och allmänhetens olika intressen.
– Svenska Jägareförbundet är däremot emot den kortsiktighet som en del bolag har kring viltstammarna när de bara upplåter jakt på elva-månaders jaktarrenden. Dessa ger inga förutsättningar för att skapa och behålla en kvalitativt bra älgstam. Istället leder detta till svårigheter att nå målen, rädsla för att förlora jaktarrendet och osäkerhet inför kommande jaktsäsonger. Man bygger inte förtroende och ansvarstagande på det sättet.

Vi har dov, kron, rådjur, älg och vildsvin. Stammarna måste minska om det ska bli någon skog överhuvudtaget.
– Betesproblematiken ökar om man har flera arter av hjortvilt. Är stammarna därtill mycket täta kan det få stora effekter på skogsbruket. Förbundet är väl medvetet om detta problem. För att lösa ett extremt hårt betestryck måste markägarna i området gemensamt vara överens om att det totala klövviltstrycket måste minska. Detta är steg ett. Initiativet måste komma från en enig markägargrupp. Steg två är att göra en långsiktig plan för hur stammarna ska minska och sätta tydliga årliga avskjutningsmål som jägarna ska uppnå. Det handlar om att jobba tillsammans och skapa bra förutsättningar för att jägarna ska lyckas. Därefter måste man årligen följa upp och se att man får till stegvis minskande klövviltstammar. Ibland kan man behöva revidera planen för att sedan arbeta vidare mot målen. Att minska klövviltstammarna på ett klokt och etiskt sätt tar tid. Därför behöver planerna vara fleråriga.
– Ingen ska inte tro att jägarna själva kan lösa detta själva. Jakträtten ligger hos markägarna. Och eftersom få markägare har så stor mark att de ensamma kan förvalta viltstammar behövs samarbete. Det hjälper föga om en markägare försöker göra rätt om grannarna inte gör något alls.
– Men kampanjen Rädda älgen handlar inte om de problem som du beskriver. Den handlar om att vi behöver sätta rätt träd på rätt mark för att skapa mer naturligt foder för viltet, samt att jägare och markägare ska få fortsätta att bestämma om älgförvaltningen på lokal och regional nivå. Det innebär inte att du har fel i sak, bara att kampanjen handlar om något annat.

Varför skapar ni ännu mer konflikt om älgen?
– Rädda älgen har inte syfte om att skapa konflikt. Den vill sätta fokus på älgens situation och uppmuntra till dialog och samarbete. Lösningarna som vi föreslår kan inte jägarna utföra. Men vi kan stödja markägarna och hjälpa till. Kampanjen sätter i någon mån press på markägarna att plantera tall. Men det är exakt samma budskap om Skogsstyrelsen ger.
– Svenska Jägareförbundet vill inte ha konflikt. Vi vill hitta lösningar.

Tror ni verkligen att era ihopsamlade pengar kommer att lösa problemen?
– Nej, vi tror inte att vår insamling till tallplantor har någon stor betydelse för mängden tall i Sverige. Men det är en symbolisk handling som visar att jägarna bryr sig om såväl älgens situation som de betesskador som markägarna drabbas av.
– Insamlingen hjälper till att sätt fokus på att fler borde föryngra sin skog med tall. Detta är således en symbolisk gest, som bidrar till att det kommer fler tallar i jorden. Även om insatsen är begränsad så bidrar den i rätt riktning, vilket alla borde vara positiva till. Många fler borde delta i kampanjen.

Ni som orkat läsa igenom alla frågor och svar har förhoppningsvis fått en bra bild av kampanjens syfte – vad vi vill uppnå och vad vi tycker.
Låt oss därför fortsätta att Rädda älgen.

av

Längtan till jaktstarten

, , , , •

Vad är det som skapar jaktlusten? Vad är det som bokstavligen drar oss ut i skogen? Foto Magnus Rydholm

 

Plötsligt så kommer den. Jaktlusten. Under sommaren har grillen, skuggan, fisket, böckerna och badtemperaturen effektivt dämpat alla jaktkänslor. Men så plötsligt – som att vrida på en kran – dök den upp. Längtan till bockjakten.
Det är svårt att sätta ord på vad det är för stark drivkraft som bokstavligen drar oss till skogs. Vad är det som får oss att välja bort nattsömn och en skön säng mot väntan, mygg och knott? För att kunna ge något svar måste jag generalisera utifrån sig själv. Troligen stämmer det in på de flesta.
I mitt fall består jaktlusten av fyra delar.

1 Upplevelsen

En premiärmorgon som den 16 augusti har något mytiskt över sig. Det är samtidigt en tradition och något som markerar starten av en ny jaktsäsong. Eftersom det fortfarande kan finnas lite brunst kvar borgar det för att råbockarna rör sig över markerna. Just vetskapen om detta skapar lite extra förväntan. Bara känslan av att se rådjur på nära håll – även om det inte ska fällas – skapar en upplevelse.
Men det säkraste kortet till upplevelser är nog att varje gryning är unik. När naturen vaknar till liv. När ljuset besegrar mörkret. När du är ensam med världsalltet. När din ambition om att skapa minnen får näring av ljuset skapas förväntningar som är starkare än vad du brukar känna. Du lyssnar mer intensivt, ser längre bort – och närmare – än vanligt. Du är helt enkelt mer koncentrerad och levande. Jag kommer aldrig närmare naturen än när jag jagar. Allt detta skapar upplevelser.

2 Naturen

Med lite tur ser jägaren annat vilt, eller får uppleva en ovanlig händelse. Exempelvis såg jag förra året hur en liten råbock jagade iväg en räv. Det var ingen kort rusch, utan bocken förföljde räven i flera hundra meter. Eller när en gärdsmyg satte sig på tornräcket och satt där en lång stund. Eller hur en get och ett kid reste sig från det höga gräset och började beta långt efter det blivit ljust. De hade legat 40 meter från mig i över två timmar. Det brukar ofta hända något som skapar naturupplevelser. Och dessa vill jag inte missa.
Jaktlusten handlar, i mitt fall, alltså inte bara om min jakt. Det finns så många fler moment inom jakten som bidrar till helheten. Utan växterna, fjärilarna, fåglarna som finns runt dig blir färgerna i tavlan du målar i ditt huvud grå och intetsägande.

 

3 Spänningen

Varje ny jaktdag är byggd av förväntan och förhoppningar. Hade inte spänningen, den hundraprocentiga koncentrationen, chansen att få skjuta, funnits skulle jaktlusten blivit något annat. Spänningen är med andra ord helt central för att jag ska känna jaktlust. Men det är viktigt att komma ihåg att spänning och skott är två skilda saker. Jag behöver inte skjuta för att känna spänning. Även om de hänger ihop kan de stå vid sidan av varandra. Jag vet inte hur många gånger jag siktade på en bock som rörde sig i en tät planering. Den gick där, men jag kunde inte skjuta ett säkert skott. Spänningen var total när den gång på gång visade delar av sin kropp. Men när väl läget var perfekt noterade jag att bocken var för ung och lät bli att skjuta.
Min avskjutningsstrategi är enkel. Jag skjuter numera bara sextaggare. Då finns det alltid en ny bock nästa år. Men eftersom djuren inte visar sig på beställning går man ofta hem tomhänt. Ovissheten hjälper också till att skapa spänning och jaktlust.

 

4 Kamratskapet

Om jag inte hade någon att dela mina upplevelser med. Om det inte fanns någon – i min närhet – som förstod vad jag varit med om. Om det inte fanns någon som ville berätta sina upplevelser för mig, hade jaktlusten varit mycket mindre.
För mig handlar jakt inte om bekräftelse. Jag har jagat så länge och blivit så gammal att jag inte behöver bevisa något. När jag möter jaktkamrater delar vi upplevelser med varandra för att de har skapat fina, roliga eller intressanta minnen. Ibland är våra enskilda upplevelser inte är speciellt intressanta, men tillsammans skapar dem en helhet.
När vi upplever något tillsammans skapas en samhörighet, en tillhörighet. Denna samhörighet och gemenskap behövs också för att jag ska fyllas av jaktlust.

 

Allt som jag beskrivet ovan ger mig glädje. Så är det något som skulle bli en femte förklarande del så är det den. Men den är mer en konsekvens av de andra än en egen del
Bössan är därför inskjuten. Några torn är lagade. Några pass är röjda och justerade. Vissa bockar är kända. Jaktlusten har kommit tillbaka. Nu är det bara att vänta.

16 augusti är snart här.

av

Älgar, skog och historien

, , , , , , •

Det finns en konflikt mellan skog och vilt. Men orsakerna har varit kända i över 100 år. Foto: Oscar Lindvall

 

Artdatabanken vill rödlista älgen. Skogsbruket vill halvera älgstammen. Samtidigt höjs röster för att förbjuda utfodring. Konflikten mellan ett aktivt brukande och välmående viltstammar verkar vara total.

(Denna blogg började som ett inlägg på Facebook. Men eftersom intresset var stort lägger jag ut den – med lite tillägg – på bloggen.

Låt oss titta tillbaka i tiden för att förstå hur allting började. 1890-talet började Svenska Jägareförbundet prata om behovet av jaktvård. Redan då – med utdikningar, bruket av skog och mark – sågs effekterna på viltstammarna. Djuren började få svårt och hitta foder i det som då ansågs vara ett rationellt skogsbruk (vilket också inkluderar ett aktivt skogsbete från nötdjuren). Skogsplanteringarna började få skador. Bovarna var inte bara älgarna och rådjuren (som var ganska få till antalet). Även tjädrar och orrar skadade träden. Professor Anders Wahlgren vid skogshögskolan i Stockholm tog vid den tiden över som redaktör för Svenska Jägareförbundets tidskrift och myntade: ”Jägaren måste förvandla sig till jaktvårdare”.
Det vi idag kallar viltvård uppstod alltså som en konsekvens av att ett aktivt brukande av naturen påverkade viltstammarna – och jägarna ville bevara mångfalden. Detta är viktigt att förstå.
Redan 1890 visste man också vilka effekter ett mer rationellt skogsbruk får på viltstammarna. Bland annat beskrev jägmästaren C. A. Hollgren detta tydligt. ”Ju intensivare skogen kommer att skötas, dess mer inskränkas de lokaler där villebrådet finner trevnad”.
Lösningen som förordades var: Mer blandskogar, färre monokulturer (fast de använde inte det ordet), samt till och med en ”öppen plats där gräs och örter kan frodas, insektlivet bliva större än under trädens skugga och fågeln finna möjligheter för myllgropar”. Redan då insåg man att pollinerande insekter missgynnades av brukandet.

Mitt syfte är inte att peka finger mot någon, utan istället visa på kunskapen vilka effekter ett mer effektiviserat skogsbruk ger  var kända redan för över 100 år sedan.
Senare fick Tage Trott, C.G Holmerz, Gustaf Koltoff och Knut Hamilton i uppgift att göra en praktisk handbok som jägarna skulle kunna använda för att skapa bättre förutsättningar för viltet i det brukade landskapet. Jägarkollektivet anammade idén om jaktvård.
Drygt 100 år senare har jägarna lärt sig att se viltet som resurs och något man ska vårda. Denna syn sitter djupt i jägarsjälen och är inget man kan förändra i ett hafs. Det är nämligen detta synsätt som format vår etik och ideologi. Det är detta som förklarar och berättigar oss att skörda lite av räntan och spara kapitalet av viltstammarna.
Idag är det självklart att för alla jägare att ta viltets perspektiv. Inställningen har också stärkts i takt med att brukandet har effektiviserats.
Skogen och jordbruket av idag har – som bekant – nästan inga likheter med hur det såg ut i början av 1900-talet. Naturen ser helt annorlunda ut. Då hade man till exempel en stark rapphönsstam på småländska höglandet.

Älg- och viltfrågorna är komplexa och innehåller så många olika parametrar. Varken frågorna eller lösningarna är svarta eller vita. Det finns inga enkla lösningar – även om en del personer verkar tro det.
Låt oss aldrig glömma bort att den biologiska mångfalden styrs av vilka förutsättningar som finns i naturen. Och brukandet (som vi människor sysslar med) både gynnar och missgynnar olika arter. De förändringar som skett i brukandet under de senaste 100 åren har förändrat förutsättningarna helt och hållet. Orsakerna till förändringarna är många och komplicerade att förklara. Låt oss därför nöja oss med att konstatera: Så har det blivit.
Jägareförbundets gamla slagord ”att bruka utan att förbruka” är en devis som alla intressenter borde reflektera över och verka under. Det skulle borga för att alla parter tar ett större ansvar för helheten; så att alla effekter för insekter, fåglar, viltet, människan och samhället finns med när man brukar naturen.

En del av de förslag och lösningar som hörs i dagens debatt om älgen är alldeles för smala, naiva och historielösa. De tar sällan hänsyn till de förutsättningar som krävs för en ökad mångfald. Istället är de oftast partsinlagor som letar enkla lösningar på svårlösta problem.
Avslutningsvis: Vi behöver både ett aktivt brukande av naturen och en ökad biologisk mångfald. Att knäcka denna nöt kommer att bli en svår uppgift. Det enda som är självklart och helt uppenbart är följande: Vi får inte fortsätta att förbruka naturen… då sågar vi av grenen vi sitter på.

av

Utan Jägareförbundet hade vi haft större vargstam

, , , •

Tack vare att Svenska Jägareförbundet ifrågasatte arbetet med att ändra omräkningsfaktorn för varg så stoppades en beräkningsmetod som skulle ge fler vargar än vad verkligheten kräver. Foto Magnus Rydholm

 

När jag hör jägare som påstår att Svenska Jägareförbundet inte gör något i vargfrågan blir jag frustrerad. Som kommunikationschef vill man att alla medlemmar ska se vad förbundet gör och förstå vad insatserna betyder.
Tyvärr når vi inte hela vägen ut till alla medlemmar med varginformationen. Den främsta anledningen är att vargfrågan så komplicerad att endast få vet hur lagarna är skrivna, hur art- och habitatdirekts påverkar oss, vad domstolsavgörandes har för betydelse,  hur gynnsam bevarandestatusens räknas fram och begränsar handlingsutrymmet och mycket annat. Är inte sakförhållandena enkla så orkar många inte läsa igenom texterna.
Därför gjorde vi fyra filmer där Gunnar Glöersen förklarade ett antal begrepp. Syftet var att visa upp både vad vi gör och vad förbundet vill. (I länkad artikel finns filmerna).

Det har inte gått mer än tre veckor sedan vi gjorde filmerna. Idag kan vi faktiskt slå oss lite för bröstet och säga: Förbundet har gjort skillnad.
Det rör sig inte om något revolutionerande resultat, men det rör en viktig pusselbit – omräkningsfaktorn – som styr hur stor vargstammen ska vara.

Bara namnet – omräkningsfaktor – gör ju att man vill börja gäspa. Och förstår man inte hur omräkningsfaktorn används och vad den betyder blir innehållet i texten både tråkigt och intetsägande. Men fortsätt läsa. Jag ska försöka förklara.
När man började att inventera varg i Sverige använde man antalet föryngringar som ett mått på hur många vargar vi hade. En föryngring beräknades till tio vargar. Omräkningsfaktorn var alltså tio.

Nu fanns inte alla tio djuren i en flock, utan man hade beräknat att för varje föryngring så fanns det ett antal par eller ensamma vargar. Tillsammans blev det tio stycken. Hittade man 30 föryngringar så hade vi 300 vargar. Ett enkelt och bra sätt att beräkna stammen.
Men efter några år var det fanns en forskare som menade att siffran tio var alldeles för hög. Den skulle sänkas till åtta.
Ifall Naturvårdsverket hade köpt forskarens argumentation hade det krävts 37,5 föryngringar för att stammen ska hålla 300 vargar. När diskussionen kring omräkningsfaktorn tog fart fanns det en organisation som protesterade. En organisation som krävde mer fakta. En organisation som krävde att man skulle göra en spillningsinventering med DNA-analyser för att vi verkligen skulle veta stammens storlek.
Det var Svenska Jägareförbundet som menade att enskilda forskares teoretiska beräkningar inte ska kunna ligga till grund för förvaltningsbeslut på detta sätt. Naturvårdsverket tyckte också att det behövdes mer fakta och köpte förbundets argumentation.

Förra vintern gjordes spillningsinventeringen. De insamlade proverna visade att stammen var på minst 315 individer. Denna fakta visade inte bara på att forskaren hade fel i sin beräkning om åtta. Den visade att förbundet hade rätt. Omräkningsfaktorn tio stämde ganska väl med verkligheten.
I måndags beslutade Naturvårdsverket om att behålla omräkningsfaktorn tio tills man utvärderat möjligheterna att ha DNA-inventeringar. Svenska Jägareförbundet anser att DNA-inventeringar troligen är den bästa tillgängliga metoden för att få ett bra inventeringsunderlag av vargstammen.

Men det intressanta är följande: Hade inte Svenska Jägareförbundet tagit strid i frågan hade vi fått omräkningsfaktorn åtta, vilket inneburit att Sveriges vargstam alltid skulle vara betydligt större i verkligheten än på pappret (det vill säga ytterligare 75 individer om stammen skulle ligga på 300 stycken).

Det jag vill säga till alla jägare som inte tror att Svenska Jägareförbundet gör skillnad i vargförvaltningen. Ta dig lite tid och läs vad förbundet gör. Just nu pågår den stora vargstriden på EU-nivå. Jägareförbundet är ensamt om att verka för jägarnas bästa i Bryssel. Det är en viktig fråga. Som tur är finns det jägarorganisationer från andra länder som hjälper till. Men kom ihåg att de som vill skydda och bevara miljön – och många gånger begränsa jakten – är många gånger fler.

Så utan att tveka kan jag slå fast följande: Utan Svenska Jägareförbundet hade vi haft en större vargstam än vi har idag. Ovanstående text är faktiskt ett bevis för det.

av /2 Kommentarer

Utnyttja undantagen i vapendirektivet

, , , •

Begränsa inte de laglydiga vapenägarnas frihet – till ingen nytta. Foto Leif Nilsson

De senaste dagarna har det varit heta diskussioner om EU:s vapendirektiv och den anpassning av lagen som Sverige är tvungna att genomföra. Debattörernas skarpslipade argument har kastats fram och tillbaka på både Twitter och Facebook.
Vad är då problemet?
Jo, i EU:s vapendirektiv finns det möjligheter för medlemsländerna att göra vissa undantag. Undantag är en vanlig princip som EU ofta använder sig av för att baxa igenom olika förslag. Syftet med undantagen är att hitta en kompromiss. Genom att ge länderna möjligheter till nationella anpassningar av lagarna – i vissa delar – kan man få medlemsländerna att acceptera helheten.

Sveriges regering föreslog för en tid sedan hur lagstiftningen skulle kunna se ut, genom en lagrådsremiss. I den vevan blev det tydligt att regeringen inte har använt undantagen fullt ut.
I debatten på Twitter och Facebook har vissa politiker antytt att Svenska Jägareförbundet är nöjt med hur förslagen till lagstiftning ser ut.
Inget kan vara mer fel.
Svenska Jägareförbundet har visserligen uttryckt att majoriteten av jägarna inte kommer påverkas av lagändringarna. Men det är inte samma sak som att vara nöjt. Det är inte ens i närheten av samma sak.
Låt mig förklara.
Förbundet har sedan EU påbörjade arbetet med vapendirektivet varit tydligt med att ökade krav på laglydiga människor inte minskar den vapenrelaterade brottsligheten. Sådana krav minskar inte heller de illegala vapnen som finns i landet. Inte heller de tragiska dödskjutningarna. Det krävs helt andra åtgärder för att lyckas med detta.
Tro mig. Svenska Jägareförbundet är positivt till alla förslag som kan stoppa vansinnesskjutningar, gängkriminalitet och vapensmuggling. Men vägen dit går inte genom att göra det svårare för jakt och tävlingsskytte. Sådana förslag är tankevurpor utan någon logik.

Vapen är känsloladdat för en del medborgare. Men det är vapen inte för mig eller mina jaktkamrater. Vapen, för mig, är en del av min frihet. Dessa gör det möjligt för mig att jaga och träna skytte. De ger mig möjlighet till att skaffa klimatsmart kött och en meningsfull fritid. De ger mig kamratskap och värden som inte kan mätas med pengar. Försvårar staten mina möjligheter till jakt och skytte så begränsar den min frihet. Det är därför som ämnet är så känsloladdat för oss vapenägare.
För vi kan inte förstå varför vi ska straffas. Vi följer ju lagboken. Våra vapen är inte intressanta för brottslingar och de försvaras inlåsta i säkerhetsskåp som gör dem nästan omöjliga att stjäla.

Sverige blir inte tryggare av att sätta hårdare krav på de som redan följer lagarna. Det är därför vi reagerar.

Låt mig också dra en dålig jämförelse om frihet. Är det någon som tror att regeringen skulle förbjuda människor att bada i sjöar och hav? Nej, självklart inte. Det vore ett katastrofalt ingrepp i medborgarnas frihet. Tyvärr omkom så många som 62 människor i drunkningsolyckor förra året. Trots detta är det väl ingen som skulle komma på idén att föreslå ett badförbud. För mig är det självklart att Sverige inte ska reglera sönder människornas frihet om staten inte kan uppvisa klara och tydliga vinster med lagarna.
De förslagna vapenlagarna har inga vinster. Istället kommer dessa att förstöra för sportskyttar och skapa dyr och krånglig administration – till ingen nytta.
Jag är därför stolt över mitt förbund. Det agerar klokt och står upp för bra principer. Vad tycker då förbundet?
Jo, följande: Svenska Jägareförbundet anser att regeringen bör omarbeta lagrådsremissen och använda alla undantagsmöjligheter som finns i EU-direktivet.
Och det tycker jag också… för allt annat är ologiskt.

av /2 Kommentarer

Årets nötter ur en jägares synvinkel

•

Det finns mycket bra som händer i Jägarsverige. Samtidigt händer saker som får de flesta jägare att ta sig för pannan. Vi får ständigt stå upp för vår jakt men vi gör det bra, med fakta och stolthet. Vi tar inte osaklig skit.
Jag listar några underligheter men du kan vara helt säker på att det finns fler att lägga till.
Här är några av årets knäppaste:

1. Rovdjursföreningen, som sprider falsk propaganda genom att direkt, utan källangivelse, förutsätta att den varg som hittades död i slutet av november i Värmland var tjuvskjuten. I kommentarerna som följde frodades jägarhatet friskt. Vargen konstaterades senare, av Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA), ha blivit ihjälsparkad av älg

 

2. SVT som tror att det går att göra ett opartiskt teveprogram om varg med en partisk programledare #publicservice

 

3. De som hävdar att EU sköter Sveriges vargförvaltning bäst.

 

4. Jaktsabotörer som tycker att de är duktiga när de välter jakttorn.

 

5. Människor som tvingar sina hundar att äta veganmat. #djurplågeri

 

6. Grupper av verklighetsfrånvända människor som på allvar strävar efter att hela jordens befolkning ska bli veganer och tvingas knapra kosttillskott.
Vissa vill tvinga oss att sluta äta allt kött, till och med svenskt viltkött och kött från naturbetande tamdjur i tron att de gör något bra. När det är precis tvärtom.

 

7. Föreningar och enskilda personer som oförtrutet och envetet fortsätter sprida lögnen att det är skattebetalarna som bekostar Jägareförbundets jakt- och viltvårdsuppdrag.
Vi tar det igen: Det är jägarna själva som betalar!

 

8. Puckon som, istället för att försöka stoppa djurplågeri på riktigt,  attackerar människor som bär farfars gamla rävskinnsmössa. 

 

9. De som vill skjuta fler älgar för att granarna blivit för många.
Det är ”helt avgörande för betesskadesituationen att vi föryngrar med rätt trädslag. Redan 2008 gjorde Skogsstyrelsen en skoglig konsekvensanalys som tydligt visade på en massiv förgraning av hela Sverige. Nu tio år senare är situationen inte ett dugg bättre”, säger Jägareförbundets Daniel Ligné.

Det kan bli för många granar. Foto: Mostphotos

 

10. De som tror att hundar som spenderar sitt liv i koppel mår bättre än jakthundar och vill förbjuda löshundsjakten.
Den optimala kärleken mellan hund och en människa uppstår när de jagar tillsammans. En djup, urtida samhörighet förankrad i reptilhjärnan hos människa och hund. Det finns inget som slår det.

vs

Jämthund under jakt. Foto: Mostphotos

av

Årets julklapp – Mormors päls

, , , , •

Cat Woman av Jean Paul Gaultier, foto C.Nilson-Dag

Det återvunna plagget – det är årets julklapp år 2018 enligt Svensk Handel, som årligen utser utmärkelsen.

Jag är jägare, och tycker om att inte bara ta vara på köttet utan även på skinnet, kom jag att tänka på alla viltskinn som jag ärvt. Både i form av päls, skinn att sitta på, matta, mössa osv. Förra året gick min dotter för att ändra sin mormors mors päls så den passade henne. Fyra generationer. Hur många klädplagg används så många gånger? (Fem om vi ska räkna med att pälsen först bars av djuret själv)

Päls, är gjord av naturmaterial, är varmt, vackert och tåligt. Fuskpäls är gjord på olja och plast, och är oftast inte lika varma.

Torsti Kiwi, ägare till en stor pälsaffär/skrädderi i Stockholm bekräftar att intresset för att återanvända gamla pälsar har ökat på senare tid. Hur många plagg används genom generationer som pälsar, frågar Torsti Kiwi retoriskt. Många tänker nog inte på att skor och väskor också är gjorda av skinn från djur. Men på päls sitter håren kvar – det är ju enda skillnaden, fortsätter Torsti Kiwi. Någon risk för att pälsar görs på otillåtet vilt finns inte säger Torsti eftersom kunskapen om vilt och kontroller ökat.

Att bära päls med svenska rävar till exempel, är både vackert, naturligt, varmt och ett sätt att njuta av kalla vinterdagar. För mig som jägare är det också ett sätt att hylla och visa respekt för viltet jag nedlagt. Jag vill ta vara på hela djuret.

Genom årets julklapp påminns vi alla om modeindustrins negativa påverkan på miljön. Och i London, på Victoria & Albert Museum, pågår utställningen Fashioned from Nature som på ett intressant sätt visar utvecklingen av olika material genom tiderna till dagens ambition att få oss konsumenter att göra medvetna materialval och tänka på vad kläderna är gjorda av. Men framför allt uppmanas vi konsumenter att återanvända, köpa hållbara material, köpa mindre, vårda våra kläder och laga. Ett plagg används i snitt endast 10 ggr! Snabbmodet är en miljöbov i sig.

Förutom att vi måste bromsa modeindustrins negativa påverkan på naturen är naturen en inspirationskälla för många designers. Ett av de mest populära mönstren är leopardmönstret. Här en klänning gjord i leopardskinnsmönster – av pärlor. Klänningen heter Cat Woman och tog över 1000 timmar att skapa av designer Paul Gaultier 1997.

Så ta fram mormors päls från vinden! Sy om och bidra till att vi lever mer hållbart.

Och du som jagar – ta inte bara vara på viltköttet, utan även skinnet. Spara till en päls, pläd eller varför inte en klänning.

av

Vargen och demokratin

, , , •

Beslut måste genomföras annars fungerar inte demokratin, menar Magnus Rydholm. Foto Mostphotos och Magnus Rydholm

 

All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare. Denna mening finns nedpräntad i regeringsformen – den grundlag som utgör principerna för vår demokrati. Smaka på meningen. Dofta. Och njut över det finaste ordet jag vet – demokrati.
Denna lag förpliktar.
Att det är vi medborgare tillsammans som bestämmer över Konungariket Sverige är något väldigt fint. Något vi alla bör vara stolta över. Särskilt som det finns människor runt om i världen som slåss och dör för den rättighet och maktposition som du och jag har. Fria val, yttrandefrihet och en röst som är med och avgör hur landet ska styras är nämligen väldigt ansvarsfullt och avundsvärt, men långt ifrån självklart.

Nu är det långt ifrån alla som känner att de är med och beslutar om Sveriges framtid och lagar. Troligen är det så att en stor kritisk massa känner sig längre från den offentliga makten än någonsin tidigare.
För det finns något – en substans – bakom alla ord och formuleringar om att Sverige rycks isär. Att stad och land inte hänger ihop. Att många inte känner igen sig i den bild av landet som återges av makthavare och media.
De känner inte att samhället sätter deras viktigaste frågor i främsta rummet. Ibland finns dessa frågor inte ens med på dagordningen. Här skulle jag kunna skriva många exempel, men jag låter bli.

En av de viktigaste beståndsdelarna i detta samhällskontrakt är förtroende. Detta skapas inte när våra företrädare i regering och riksdag beslutar eller lovar något. Förtroendet uppstår när märks skillnad. Lovar man ett tryggt samhälle, ska innevånarna också kunna uppleva en skillnad. Exempelvis att samhället känns tryggare. Ord, handling och konsekvens måste hänga ihop. Då byggs förtroende.
Jag är ingen samhällsvetare. Men låt mig ta ett exempel från jaktens värld.
Om folket – genom riksdagen – beslutar att vi ska ha vargjakt så är det ett demokratiskt beslut. Men tro inte att vi stått upp för de demokratiska principerna och hedrat folkviljan genom att fatta ett demokratiskt beslut. Nej, för då har man inte förstått grejen. Demokratin blir verklig först när beslutet har genomförts – inte förr. Både beslut och genomförande måste till.
Missar regering och riksdag att se till att besluten genomförs har vi nämligen inget annat än en skendemokrati. Och tro mig, det gör ingen lycklig.

Just därför kan vargförvaltningen användas som en ganska bra metafor på varför många tappar tron på det demokratiska systemet. Klarar inte staten, genom sina myndigheter, att genomföra besluten så har beslutsprocessen inget värde. Den betyder inget. För den leder ändå ingenstans.
Min poäng är att våra företrädare, politikerna, måste förstå vad vi vill för att kunna driva sina väljares frågor. Här har vi själva ett ansvar för att göra våra politiker uppmärksamma på vad vi vill. Inte bara genom att gnälla och publicera förnedrande bilder på dem på sociala medier. Utan genom att ärligt och uppriktigt berätta vad vi vill, och varför. Skulle våra politiker sedan välja att inte företräda oss får vi använda valsedeln för att få bort dem.
Men kom ihåg att demokrati endast finns om medborgarna i ord och handling upplever att ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”. Annars är detta bara en formulering på ett papper…

Varför tar jag upp denna fråga just nu? Jo, när EU-kommissionen driver en processen för att omöjliggöra för medlemsländerna att förvalta sina rovdjursstammar – vilket är tvärt emot vad många länder vill – ställs stora krav på de folkvalda att försvara och stå upp för de beslut som är fattade i respektive länder.
Jag hyser gott hopp om att vår övergångsregering kommer att göra det. Men både du och jag behöver då och då understryka vad vi förväntar oss.
Att vi vill ha demokratiska beslut. Men även att de genomförs och leder till en förändring – oavsett om vi gillar beslutet eller inte.
För annars har vi inte folkstyre i landet.

av /1 Kommentar

Efter värmen kommer jakten

, , , , , •

Vilt ska förvaltas lokalt, även när det är torka, menar Magnus Rydholm. Foto Privat

 

Just nu förekommer det mycket diskussioner om torkan och vilka effekter det får för viltet. Forskningen verkar vara enig om att djuren påverkas både i år och nästa år. Årets kalvar och kid har nämligen fått mindre di-mjölk och sedan ätit foder med sämre kvalitet än vanligt. Det medför sannolikt att djuren blir mindre och får svårare att klara av kommande vinter. Men även nästa års kalvar och kid lär påverkas, eftersom hondjurens kondition är sämre och de hinner inte äta upp sig inför vintern. Därför menar forskningen att detta leder till mindre kalvar och kid även nästa år.
Hur ska man som jägare agera i detta läge? Det är svårt att ge några entydiga svar. Oftast talas det om försiktighet. Och vad menas med detta? Jo, att vi mer än vanligt bör titta på djuren och försöka avgöra konditionen och hur den lokala stammen har påverkats.
Det finns inga enkla svar som gäller för hela Sverige. För fodersituationen ser annorlunda ut beroende på markens beskaffenhet, sammansättning och regnmängd. Under den extremt torra sommaren har ett område (en mil från mina jaktmarker) fått betydligt mer åskskurar än hos mig. Där är vallarna gröna och i skogen finns relativt gott om örter. Så ser det inte ut på mina jaktmarker. Förutsättningarna kan alltså se väldigt olika ut, trots små avstånd. Därför ska vi inte generalisera över större områden utan förvalta viltet lokalt. Precis som vi alltid gör.
Låt mig slå fast en sak. Försiktighet – för mig – handlar inte om att sluta jaga eller låta bli att fälla djur. Istället ska man reflektera över hur stammen ser ut lokalt. Är man orolig för stammen kan minska bör man inte skjuta produktiva hondjur. Är man orolig för att många kalvar och kid ska svälta ihjäl i vinter bör jakten under hösten inriktas på unga djur. Detta är två enkla tips inför jaktsäsongen.
Förbundet jobbar just nu med frågan och försöker samla in fakta. Men situationen är lite knepig och det kommer ta tid för att få koll på kunskapsläget. Inventeringar och observationer bör därför rapporteras vidare.
En sak är dock klarlagd. Torkan är ingen katastrof för jakten. Visst, den kommer påverkas, men det är ingen katastrof.  Detta är en viktig information som bör spridas till dem som undrar.

Värmen har också medfört att ett antal länsstyrelser har infört förbud för att släppa hundar efter klövvilt. Behövs detta? Från nationell nivå anser vi att man ska lita på jägarnas förmåga att avgöra om hundar ska släppas eller inte. Samma situation gäller när vi får mycket snö eller skare. Under normala augustimånader släpps bara hundar när vädret är gynnsamt, vilket det inte är så ofta. Förbuden påverkar därför inte så många jägare. Men det motiverar ändå inte förbuden.
Jakt handlar om frihet under ansvar. Då gäller det att vi jägare hanterar friheten genom att axla ansvaret. Och det gör vi. Skulle någon jägare försöka gena i kurvorna är det extra viktigt att vi andra tar ansvaret och säger ifrån. Det är ju den som missbrukar friheten som förstör för oss alla andra. Detta är en viktig del i den jaktetik som omgärdar allt vi gör.
Under den värmesituation som rådde i början av augusti skulle varken hundar eller djur må bra av jakt. Då ska vi inte heller jaga med lös hund – och jag vet inte om någon som gör det.
Samtidigt kan situationen  ändras väldigt snabbt. Häromdagen, tidigt på morgonen, började bilen varna för halka eftersom det bara var fyra grader. Visst kan man släppa hundar några morgontimmar i den temperaturen.
Myndigheterna måste också beakta att tillfälliga förbud faktiskt kan skapa problem – om vi behöver använda hundar för att störa bort vildsvin från något odlat fält. Risken för omfattande skador kan i vissa fall göra det befogat att under korta stunder använda hund. Lagen är så sinnrikt formulerad att det står att vi inte får orsaka ”onödigt” lidande. Ett ”nödvändigt” lidande kan vara att (under kort tid) stöta bort vildsvin som håller på att böka sönder stora värden på odlad mark. Den aspekten av hundanvändningen får inte glömmas bort.
Länsstyrelserna bör därför inte regelmässigt förbjuda hundanvändning, utan hellre  komma med påminnelser eller påpekande. Den signalen räcker.
Nu när det finns förbud (i vissa län) måste länsstyrelserna också vara snabba med att häva dessa när vädersituationen ändras. Jag har gott hopp om att myndigheterna gör det.

Vi kommer allt närmare riksdagsvalet. Olika tyckare och experter siar och spår vem som kommer att bilda regering. Det enda som alla verkar vara överens om är att det är jämnare och mer svårtippat än någonsin.
Efter ha varit i Almedalen och lyssnat på alla partier känner jag mig inte speciellt orolig för hur jaktfrågorna kommer hanteras, oavsett vem som bildar regering. På den fronten verkar det vara lugnt. Inga konstiga förslag diskuteras och alla verkar vara villiga att underlätta för att jakten ska kunna bedrivas på ett klokt och hållbart sätt. Läget känns mer stabilt än på länge.
En viktig beståndsdel i detta är att allt fler politiker ser och förstår att jägarna inte är ett problem, utan en tillgång som skapar många samhällsvärden. Att vi vill ha en frisk natur och friska viltstammar. Att vi gör nytta.
Men dit har vi inte kommit utan att någon konsekvent och aktivt jobbat med frågan. Är du medlem i Svenska Jägareförbundet har du varit med och bidragit till detta. För det är förbundet som gjort skillnad i denna fråga. Ingen annan.
Vad är detta värt i kronor? För min del är det värt mycket mer än de 600 kronor som medlemskapet kostar. För det är just sådana här insikter hos politikerna som säkerställer jaktens framtid. Så ta gärna och berätta för dina jaktkamrater, som inte är medlemmar, att 600 kronor är en billig investering i jaktens framtid.
Ställ därför den viktiga frågan: Är du medlem?

av