Taggarkiv: Empati

Hur många fler husdjur ska få bli vargmat?

, , , •

Fotot på vargdödade fyraåriga finskstövartiken Nova gör ont långt in i märgen. Hon dödades i slutet av september under jakt. Troligen av flera vargar. Egentligen vill jag inte se det. Vill få bort bilden. Smärtan i mellangärdet vid tanken på hennes sista minuter i livet gör att jag snabbt måste försöka tänka på annat.  Krama mina egna hundar och helst försöka låtsas som att det där aldrig har hänt. Samtidigt är det precis det vi aldrig får tillåta oss att göra.

Vi måste lyfta det tunga. För vi vill inte ha det så här. Jag lyfter det nu. För Nova och för alla våra andra bästa vänner som dödas på ett sätt som bara är att betrakta som en vidrig, ondskefull mardröm. Foto: Privat Foto varg: Ondrej Prosicky/Mostphotos

Vi måste fortsätta att lyfta det tunga. Vi vill inte ha det så här. Jag lyfter det nu. För Nova och för alla våra andra bästa vänner som dödas på ett sätt som bara är att betrakta som en vidrig och ondskefull mardröm.

Nova är numera en i mängden. Det gör inte det hela mindre vedervärdigt. Tvärtom. Vi får aldrig låta sådana här händelser bli normala. För problemet kvarstår. Och vargarna utökar menyn sakta men säkert.

Vi måste fortsätta att lyfta det tunga. För vi vill inte ha det så här. Jag lyfter det nu. För Nova och för alla våra andra bästa vänner som dödas på ett sätt som bara är att betrakta som en vidrig och ondskefull mardröm.

Gruppsidor på Facebook i Södermanland, framför allt Malmköping, har också gått varma senaste tiden. Det handlar om vargarna som verkar ha intagit staden och dess omgivningar. Lokalpressen anger att minst tio katter har försvunnit bara under de senaste veckorna. Katter verkar, konstigt nog, vara ett lätt byte.
Den teorin stöds en del av ett samtal för några år sedan då en medlem berättade att alla katter i byn där han bodde i Gävleborg var borta:  ”Tidigare hade nästan alla i byn flera katter, ja vi hade många katter här. Vi har inte en enda katt kvar längre. Inte en enda. Vargarna har tagit alla,” sa han.

Människor går inte längre med sina hundar i skogen, skolorienteringar har ställts in. De boende i Malmköping har, kort sagt, inte haft det så roligt.
Jag läser om Malmköpingsbor som fått stå och lyssna på katternas dödskrik när de blir vargtagna.

De boende i Malmköping är inte ensamma. Många har fått se sina liv, som de hittills levt det, bli något helt annat. Bönder och fårägare har inte klarat pressen att vaka dygnet runt över sina djur och har inte tillräckligt med resurser för att bygga stängsel som ändå inte fungerar. Skyddsjaktbeslut dröjer eller uteblir. De ger upp och lägger ner verksamheten.
Miniponnyer käkas upp. Fårägare hittar sina får och lamm döda och lemlästade. Och det bara fortsätter.
En frustrerad fåruppfödare skriver på Facebook:
” Hellre att slakta ut dem än att vargen ska slita dem i stycken o tugga på dem levande. En efter en jagas i fatt. O så ska den äta lite på tex ett juver medan tackan lever. Skriker av smärta o plåga, innan den jagar nästa o tex sliter av en mule o innan den jagar nästa o tex sliter av ett lår. Eller börjar öppna buken medan hon fortfarande lever. Tack Sverige för det lamaste landet.”

Vi jägare med våra jakthundar jagar inte längre som tidigare. Själv har jag fegat ur sen länge och äger numera bara labradorer. Vi jagar nära varandra, tillsammans, och jag hoppas att de har större chans att slippa möta en varg än de drivande hundarna vi hade tidigare. All respekt till dem som fortfarande jagar med sina ställande och drivande hundar.
Jag undrar hur länge kattägarna ska sitta tysta. Det börjar bli många katter som går åt till vargarna nu. När är den gränsen nådd? När börjar kattägare reagera?

I slutet av 2021 räknade man med att över 50 katter hade tagits av varg i Mölnbo, Nykvarn och Järna, också i Södermanland.
Är det så kattägarna vill ha det? Jag tycker inte att jag hör någon protestera.

Vi borde göra gemensam sak och säga nej nu. Vi som är direkt drabbade, lever och verkar mitt i detta kaos. Släppa internt smågnabb sinsemellan, det är inte värt det. Vi kan gnabbas igen sen om vi nu måste.
Vad är det med oss, varför fortsätter vi att låta oss bli trampade på? Börjar människor relativisera vargattacker? Varför räcker det inte nu?

Det som gör saken än värre är alla de hånfulla kommentarer som okunniga och hatiska grupper öser över drabbade.
När du gråtandes sitter med din bästa väns sönderslitna kropp i knät, när hela du gått sönder men ändå känner att du måste berätta. För att det inte kan fortsätta så här.
Då möts du till viss del av empati och kärlek men drunknar i hat och hån från människor långt borta. Människor som aldrig har satt sin fot på din jaktmark eller din gård, de har aldrig kramat din hund eller känt en kärleksfull kall nos på kinden, inte hört din katt spinna, de har aldrig varit där och sett lammen födas.
De har heller aldrig hört de skräckslagna dödsvrålen.

Jag tror att det enda de vill ha, de som hatar dig för att du sörjer din familjemedlem, är makt. Makt över ditt liv. Makten att passera på E4 i närheten mellan de stora städerna och veta att de har kontroll på just ditt liv. Makten att veta att deras egen, gudomliga om de får säga det själva, åsikt står över just dig där långt borta.

Ditt och dina närmastes liv eller plågsamma död är nämligen inte lika viktigt som den egna ideologin.
”De försöker ersätta andra människors fungerande liv med egna fantasier som låter bra”, som en klok man sa.
Hur kan vi ens tillåta människor långt borta ta över vårt fungerande liv och verklighet för att i akt och mening ersätta dem med sina egna progressiva fantasier?
Den frågan är vi många som behöver ställa oss.

Mindre roliga länkar, ett litet axplock från senaste tiden:

Stövartik vargdödad 250 meter från ägaren
Miniponny dödad av varg – klart för skyddsjakt
Flera vargar från Ösjöreviret som rör sig i Malmköping
Katt hittad i den avlivade vargens mage
Varning för varg i Nykvarn: ”Håll katterna inne”
Varg sätter skräck i Malmköping – hörde kattens dödsskrik
Nytt vargangrepp – flera får dödade utanför Tidaholm
Trots godkända rovdjursstängsel lyckades vargen döda får igen

av /4 Kommentarer

I minnena föds längtan

, , , , •

 

Att ta med barn på jakt kan skapa värdefulla minnen som betyder allt för både jägaren och barnet, menar Magnus Rydholm i blogginlägget. Foto Hanna Oscarsson

 

Vi människor formas av både arv och miljö. För att förstå och förklara hur vi blir en del av vår omgivning brukar man inom sociologin prata om primär och sekundär socialisation. Inom den primära socialisationen sätts en grundstruktur, vilket sker när vi är små barn. Den sekundära börjar i tidig skolålder. Då lär vi oss tolka och agera med vår omgivning och lär oss tillämpa olika rollmönster, spelregler och förstå rollspecifik kommunikation. Just därför bär många av oss med sig starka minnen från fem- till åtta-årsåldern. Det var då vi började förstå olika roller – och vilka vi var.

Låt mig berätta ett par små berättelser som fastnat djupt i min minnesbank.
Mitt första minne av jakt var när jag, min bror och pappa åkte ut i skogen för att träffa min farfar, som inte såg någon som helst anledning att hålla sig hemma bara för att barnbarnen kom på besök. Jag var cirka sex år gammal.
Vid kanten av en grusväg, med en stenmur som vindskydd, hade de satt sig och åt smörgåsar och drack kaffe. Hunden var kopplad och stämningen hög. Det var mysigt och tiden stod stilla.  Det var vi. Bara vi, långt ut i skogen. Lugnet, känslan och gemenskapen fastnade.
Ett par år senare fick jag följa med farfar på rådjursjakt.

”En egen ryggsäck med varm choklad och en ny kniv hängde i bältet. Stolthet omgärdade hela min gestalt.”

Att stå still och vara tyst, var inte något jag behärskade. Så när drevern tog upp förklarade farfar snabbt:
– Om du står här kan du röra dig och prata, du kan tälja på en pinne. Ibland kommer rådjuren just här.  Om du stannar här kan du skrämma dem till mig. Jag står bara 100 meter bort, längs stigen.
Sedan försvann han.

Där stod jag, med kniven i ena handen. Lite rädd, men samtidigt uppspelt. Allting var ju så spännande. Hundskallen kom närmare. Det prasslade i skogen. Rädslan ökade.
Jag hoppade så högt jag kunde för att se över ris och buskar. Jag täljde på en pinne och småpratade för mig själv. Jag hade fått en roll i jakten. En väldigt viktig sådan om du frågade den sexårige pojken, som inte förrän några år senare insåg varför han skulle stå ensam, 100 meter från sin farfar.
Hunden kom aldrig fram till pojken. Drevet svängde cirka 100 meter framför honom. Men strax efteråt small det ett skott. Utan att tänka sprang pojken åt hållet där hans farfar hade försvunnit. Mannen stod en liten bit bort och log när han kom springande.
– Det var Helmer som sköt, sa han. Du skrämde rådjuren lite för långt. Men det var du som gjorde att jakten gick bra.
Självkänslan växte. Jag var inte längre en pojk, jag hade blivit en jägare.

När jag idag över 50 år senare går förbi platsen återkommer minnena. Kniven har jag kvar. De gamla jaktkamraterna är döda sedan länge.

”Jag den enda som lever idag. Med mig dör minnet av den historia som jag just berättade.”

Så är det överallt i landet – och världen. Minnena som betyder så mycket för oss som var med är så tidsmarkerade att de efter bara 50 år kan vara borta för alltid. En händelse som många gånger diskuterades och roade de sex personerna som var med. En jakt som formade en pojke finns snart inte i någons minne. Händelserna suddats sakta bort, för evigt.
Oftast blir våra hågkomster något som bara vi själva förstår. Vi som var med – men ingen annan – har bilderna, sammanhanget och därmed förmågan att värdesätta och uppskatta händelsen. Om man inte var med så förstår man inte.

Våra minnen innefattar inte allting som inträffat under våra liv. Vi glömmer det mesta. En del finns lagrat i vårt undermedvetna och kan plockas fram. Men de är främst saker som verkligen betytt något som fastnar. Allt är dock inte positivt. Men även de negativa sakerna har format oss.
Många av minnena utgör ljusglimtar i vår golgatavandring mot det oundvikliga slutet.  De utgör viktiga element till något som vi alla söker – lycka. Därför förtjänar de att berättas – levandegöras. Kanske inte för alla andra, men i alla fall för oss själva. De betyder ju så mycket, för dig och de som var med.

Notera att det är i dessa små ögonblick som vår längtan efter fler minnen föds. Att få återuppleva något som är värdefullt och meningsfullt, att skapa ett nytt minne som kan bevaras ömt och djupt i hjärnans obegripliga bibliotek.
För det är i våra små förnimmelser av gångna tider som jaktlusten börjar att gro. Längtan spira.  Vi minns spänningen, hundarnas drev, skratten, gemenskapen.
Oavsett om dessa är gamla eller nya är de värdefulla och betydelsefulla. Hågkomsterna ger förklaringar till vilka vi är – och förståelse varför vi blev som vi blev.
Längtan för mig handlar oftast om jakt, natur, hundar, vilt och gemenskap.
Jag är nämligen formad – socialiserad – på det sättet. Och det först då känner mig komplett och hel – och i kontakt med min egen historia. Så viktiga och betydelsefulla kan några enskilda händelser vara för ett litet barn. Dessa minnen kan prägla och guida dig i ett helt liv.

av

Fjälljaktfrågan är svår, men lösningen är enkel

, , , , •

Foto Christina Nilson-Dag + faksimil från SR.

 

Vem ska ha rätten till jakten och fisket på statens marker? Frågan utreds i den så kallade Renmarksutredningen, som fick förlängd tid och justerade direktiv innan sommaren.
Men nu är det valrörelse och olika intressegrupper driver sina frågor.
Statsminister Magdalena Andersson fick nyligen en fråga från Sameradion om det var självklart att fjälljakten skulle vara öppen för alla och en var i Sverige. Svaret blev: Nej, det är det inte.
När man läser  rubriken kan det tolkas som att statsministern är tveksam till den linje som Svenska Jägareförbundet driver. Men så enkelt är det inte.
 Magdalena Andersson är naturligtvis alldeles för smart för att, innan en parlamentarisk utredning har lämnat sina förslag, tala om vad hon – eller regeringen – tycker. Detta blir tydligt när man lyssnat på följdfrågorna.
Så hennes svar ska nog mest tolkas som att inget är självklart. Särskilt inte när det rör en så svår och konfliktladdad fråga. Resten är journalistik för att spetsa till resultatet av en intervju.

Men frågan är extremt viktig. Den är viktigare än vem som har rätten till jakten och fisket på statens marker. Låt mig förklara.
Jag anser att det finns ett stort värde i att bevara samisk kultur och historia. Detta är ett mycket större område än bara renskötseln. Detta är grunden. Jag ser alltså ett värde av att samhället stödjer samisk verksamhet.
En del av den samiska verksamheten rör renskötseln. De renskötande samerna,  och är med i en sameby, har idag rättigheter som ingen annan har. De får exempelvis använda motorfordon i fjällvärlden och uppföra renvaktarstugor. De får därtill fiska och jaga på statens mark.
Att de som äger en stor flock renar och livnär sig på renskötsel, vårdar arvet, kulturen och historien även får möjligheter och förutsättningar att kunna utföra detta känns helt rimligt.
Problemet är att det är förhållandevis få av samebymedlemmarna som lever på renskötseln. De flesta äger några få renar, bor i samhällen och livnär sig genom vanliga arbeten.
Och det är nu som de unika rättigheterna som samebymedlemmarna innehar får frågan att växa till något mycket större.
Två grannar, som jobbar på samma företag, kan få helt olika förutsättningar och tillgång till naturen. Den ene kan ta snöskotern ut på fjället. Bo i sin stuga. Fiska och jaga. Den andre får inte detta – trots att båda jobbar på samma företag och bor på samma gata. Redan här finns ett problem som man borde titta närmare på. Är det rimligt att fem renar i en sameby ger dig friheter som dina grannar aldrig kan få?

Efter Girjasdomen vill fler samebyar ha rätten att upplåta jakten och fisket, alternativ ha rätten till all jakt och fiske. Och det är detta som Renmarksutredningen ska titta på. Blir det som samebyarna vill kommer de olika förutsättningar att bli ännu tydligare. Kontentan skulle bli att samebymedlemmen skulle få ännu större rättigheter – och de som inte är det skulle förlora eller få förminskade möjligheter till jakt och fiske.
Och nu blir det problem i mitt huvud. Jag har inget problem med att invandrare får samma rättigheter som jag har. Men jag blir provocerad av en lösning som ger en yrkesgrupp förmåner och rättigheter som jag aldrig kan få.
För jag kan inte bli medlem i en sameby.

Ett demokratiskt samhälle måste – enligt mig – byggas utifrån ett antal grundläggande fundament. Ett av dessa fundament är rättvisa.
Historien har visat hur urbota korkat det är att särskilja grupper utifrån etnicitet, hudfärg, religion och mycket annat.  Ifall du är medborgare i landet – eller på annat liknande sätt tillhör samhället – ska du inte förvägras rättigheter som andra har.
Att Renmarksutredningen handlar om jakt och fiske gör att den inte får nödvändig uppmärksamhet. För den handlar inte egentligen om jakten och fisket. Den handlar om vilket samhälle vi ska ha. Den handlar om jämlikhet.
Förståelsen och relevansen ökar kanske för läsarna om jag skruvar till den. Hade vi tyckt det var okej om bara fiskare fick tillgång till haven? Hade det varit rättvist om Trafikverkets personal skulle tjäna pengar och bestämma vilka vägar du fick använda? Eller om lärarens barn fick en mycket bättre utbildning än dina?

Så hur än Renmarksutredningen vrider och vänder på alla delar i den komplicerade frågan och juridiken måste den landa i ett förslag som beaktar alla människors lika värde. Annars är vi på väg att skapa ett samhälle som ingen vill ha.
Så mitt svar till statsministern är ganska enkelt: Nej, det är inte självklart att alla som bor i landet ska ha möjlighet till jakt och fiske på statens marker ovan odlingsgräns, men det är den enda rimliga lösningen i ett demokratiskt samhälle.

av

Att låta boskapshund och varg döda varandra – bättre än ett skott?

, , •

Boskapsskyddande hundar och rovdjur som sliter varandra i stycken. Det tycker många vargförespråkare är lösningen i vargfrågan.

Det ser fridfullt ut när hundarna lufsar med tamdjuren. Men vad händer när det blir allvar? Foto: Mostphotos

Vissa personer har börjat förespråka boskapsskyddande så kallade herdehundar. Det låter fint. En snäll jättestor gosig hund som skyddar fåren. Men så fint är det inte alla gånger.

Svensk Jakt berättar om två boskapsvaktande hundar som är på rymmen i Norge. Polisen har under förmiddagen fått fast den ena hunden efter att de båda hundarna angripit en hundägare som var ute på en morgonpromenad med sin hund.

Jag har börjat läsa, och titta, närmare på några av de här hundraserna. Kaukasisk herdehund är en av dem. Enligt informativa videor om rasen väger de mellan 60 och 100 kg och kan döda både varg och björn. En god egenskap, enligt ägaren i ett klipp, är att de aldrig ger sig, inte ens när de själva håller på att bli dödade av rovdjur. De slåss in i det sista.

Å andra sidan ser jag goa klipp där reportrar hälsar på uppfödare, kliar jättehundarna på magen, pussar och kramar dem och är bokstavligen alldeles till sig. Gullegulligt.

Det är inte ett dugg konstigt. Just de här gosenallarna framavlas nu alltmer för att vara just gosiga. Monsterbiten väljs liksom bort. De är inte heller tränade att gå ensamma med boskap, utan att präglas på människor.
Ska tamdjuren skyddas bör man undvika för nära mänsklig kontakt med hundarna, läser jag. Hundarna ska präglas på och leva med flocken, det är den som är deras ”familj”. Hot mot flocken ska avvärjas, på alla sätt. Du som ägare ska enbart ge hundrakiloshundarna mat varje dag.

Hundarna ute på fältet träffar inga reportrar som pussas med dem och kliar dem på magen.

I Frankrike upplever man problem med dessa hundar. Främst handlar det om hundar som attackerat människor och sällskapshundar. Det blir därmed också dyra eftergifter för herdehundsägarna.

Rovdjuren lär sig också snart hur hundarna fungerar. Hela härligheten kostar mer än vad det smakar, på alla plan, förstår jag ju mer jag läser.

Och i allemansrättens Sverige, hur skulle det fungera? Om naturvandraren med lilla sällskapshunden plötsligt upplevs som ett hot av jättehunden? Vad händer då med det strikta hundägaransvaret?
Vem finns där och tar ansvar för vad hunden gör?
Ingen.

Men det som egentligen mest får mig att tycka oerhört illa om den här verksamheten är omtanken om djuren, och då menar jag både vilda och tama, räven, vargen eller kanske björnen och den boskapsskyddande hunden.

Det ser fridfullt ut när hundarna lufsar med tamdjuren. Men vad händer när det blir allvar?

Jag ser hemska filmklipp där en ensam varg kämpar för sitt liv men slits i stycken av boskapshundar. Och det kan precis lika gärna vara tvärtom.

Ska de här djuren, precis som det är tänkt, tillåtas att slita varandra i stycken? En hund som sakta dör för att rovdjuren som anfaller den blir för många, men aldrig ger upp. Eller en varg som sakta slits i stycken av en hund som vi lärt och avlat fram att det är precis så den ska göra.
Vill vi ha det så?

Ska de här djuren, precis som det är tänkt, tillåtas att slita varandra i stycken? En hund som sakta dör för att rovdjuren som anfaller den blir för många, men aldrig ger upp. Eller en varg som sakta slits i stycken av en hund som vi lärt och avlat fram att det är precis så den ska göra.
Vill vi ha det så?

Önskar de här så kallade djurvännerna hellre det här våldsamma scenariot där djur plågas i onödan än att en jägare skjuter ett snabbt dödande skott?

Jag vill inte att djur ska dö på det här viset, på grund av ett system byggt av och påhejat av oss människor. Må det ske i naturen men vi ska inte själva skapa metoder där vi avlar fram djur som slåss för att döda eller för att själva dödas.

Och all denna utdragna plågsamma smärta enbart för att en grupp människor inte tycker jägare ska få förvalta rovdjur genom att skjuta dem med ett snabbt dödande skott.
Då handlar det inte om att minska djurens lidande. Det handlar om att till varje pris försöka styra vad andra människor gör.
Vissa vargförespråkare ser det alltså som så viktigt att stoppa jägare att de utan att blinka gärna ökar både hundars och vilda djurs lidande. Ett utdraget, plågsamt lidande.

Vissa vargförespråkare ser det alltså som så viktigt att stoppa jägare att de utan att blinka gärna ökar både hundars och vilda djurs lidande. Ett utdraget, plågsamt lidande.

Alla hundar är individer men med mer eller mindre utvecklade rastypiska egenskaper. De jaktliga egenskaperna, hälsoaspekterna och det som gör att våra hundar samtidigt är underbara familjemedlemmar är ett tungt ansvar som vilar på varje uppfödare.
Det är en ständig balansgång.
Ett jaktanlag kan avlas bort, vilket också gjorts med ett antal jakthundraser, där man numera bara vill att de ska vara gulliga. Storpudel exempelvis, som var en fantastisk vattenapporterande jakthund, är nu bara en skugga av sitt forna jag, för att människor ville något annat.

Hunden präglas förstås också av livsmiljö och hur den hanteras av sin omgivning. Mina snälla jaktlabbar hade inte varit likadana i en tuffare miljö.

Om du säger att din Kavkazskaja ovtjarka är jättesnäll och en riktig familjemedlem så tror jag dig. Men en utpräglad boskapsskyddande hund av samma sort som växt upp och lever ensam med sin fårflock är långt ifrån allas jättestora pussgurka.
Det är naivt att göra den jämförelsen.

Det är ännu mer naivt att tro att just detta skulle innebära en lösning på konflikterna om varg i Sverige. Det är till och med riktigt dumt.

Ett par klipp om boskapsvaktande hundar i Sverige. Är det så här vi vill ha det?

Ur Land.se:

– Gäller det en enstaka varg så har nog hundarna en bra chans. Gäller det flera vargar så vet jag ärligt talat inte, men jag hoppas verkligen att hundarna vinner en sån match, säger Jan-Erik.

Ur Viltskadecenters publikation Boskapsvaktande hundar mot rovdjursangrepp på tamdjur:

”Utgången av möten mellan dessa hundar och vargar går inte att förutsäga. Vissa vargar undviker eller passerar bara förbi området, andra undersöker och visar upp sig och några kommer att slåss med vakthunden. Det förekommer att boskaps-vaktande hundar dödas av vargar. Vargar blir sannolikt mer frustrerade än skrämda över närvaron av vakthundar.”

av /1 Kommentar

Cynism präglar bevarandet av vargen

, , , , •

Politikerna måste genomföra vargpolitiken. Bildmontage: Foto Emil Gustafson Mostphotos och Magnus Rydholm.

Nästan inom synhåll från avgångshallen på Jönköpings flygplats ligger Dumme mosse. Alla som kört riksväg 40 mot Göteborg har snuddat vid myrområdets speciella natur. Där, precis bortom synfältet från affärsresenärerna, har ett nytt revirmarkerande vargpar slagit sig ner.
Något unikt över denna etablering finns inte. Tvärtom. Markerna hör till vargens naturliga spridningsområde. Och dit kom de.
Få människor har sett djuren. Eller drabbats av de biverkningar som följer i spåren av ett stort rovdjur. Men historien kommer att upprepa sig. Lokalbefolkningen kommer ganska bryskt vakna upp till ny vardag. De kommer bli överraskade av hur mycket ett rovdjur kan påverka sin omgivning. De kommer bli varse den rädsla och olustkänsla som i decennier plågat Mellansverige.

De kommer uppleva känslorna som många har hört talas om, men aldrig riktigt förstått.

Denna olustkänsla kommer att prägla deras vardag. Inte varje dag. Men då och då kommer upplevelserna ge djupa sår. En del kommer att känna att deras liv förändrats. Att de inte känner sig lika fria. Att de inte kan göra saker som de gjort innan. Ilska och vanmakt blir ett nytt – och ovälkommet – inslag vardagens vedermödor. För ungefär så har det nämligen sett ut vart än vargen dykt upp.

Vargen, som gått från fredlös till fredad, har den effekten. Ju närmare man lever rovdjuret desto mer negativt inställd blir människan till den. Det har Umeå universitet, via forskning kring attityder om varg, slagit fast.
De som har hoppats på att människan vänjer sig vid att ha vargar runt husknuten kan sluta att hoppas. Ingen människa vänjer sig vid rädslor, olust och vanmakt. Man kan tvingas att leva med dessa känslor, men man vänjer sig aldrig.
De människor som hoppats på en klok och aktiv vargförvaltning som tar hänsyn till deras upplevelser och problem får fortsätta att hoppas. För några åtgärder som pekar i den riktningen finns inte. Tvärtom. Det dyker upp nya förslag som urholkar tilltron till samhällets vilja och ambitioner för vargförvaltningen
En av orsakerna bottnar i en utbredd cynism i myndighetsvärlden, om att människans upplevelser och liv ska underkastas naturens villkor och behov. Att vargens väl och ve alltid går före folkets.
Är jag onyanserad i min kritik mot myndigheternas agerande? Nej, jag tycker inte det. Sett utifrån alla myndighetsförsök till att krångla till vargförvaltningen, införa onödiga säkerhetsmarginaler är den nog ganska balanserad. För det finns troligen inga tydliga bevis för att tjänstemännen aktivt sökt och letat efter lösningar för att kunna införa beslutad vargpolitik. Däremot finns det många exempel på det omvända.

I botten finns en stor intressekonflikt om hur naturens ska förvaltas. Åsikter ställs mot åsikter. Och myndigheterna har inte följt riktningen från beslutad politik i Sverige. I nästan varje myndighetsbeslut hänvisas till EU:s art- och habitatdirektiv.
Direktiv ska arbetas in i EU:s alla medlemsländers lagstiftning och myndigheter ska sedan följa sin nationella lagstiftning. Detta gäller dock inte vargförvaltningen.

Rädslan för EU verkar vara större än ambitionen att följa politiska beslut.

Samtidigt saknas en röd tråd kring vilka hotade arter som ska få resurser och stöd. Bedömningen borde enbart utgå ifrån hur hotade arterna är.
Men har du sett löpsedlar och nyhetsinslag om behovet av att rädda en fjäril, insekt eller en blomma? Troligen inte. För dessa arter är inte publika. De samlar aldrig folkets uppmärksamhet och engagemang. Därför verkar bevarandearbetet främst inriktas mot söta och pälsklädda djur. Artens förmåga till folklig omtanke brukar  – i statens värld – alltid trumfa behovet av skydd och stöd.
Myndigheternas arbete med hotade arter ter sig mest som ett falskt alibi för en frisk natur med hög biologisk mångfald. Skulle tid, insatser och pengar utgå ifrån behovet av stöd och skydd hade prioriteringarna sett väldigt annorlunda ut.
Och detta vet de människor som tvingas leva med konsekvenserna av vargen, som uppnått gynnsam bevarandestatus. Den är inte hotad längre.

Vargarna ökar i antal. Stammen sprider sig i södra Sverige. Fler och fler kommer uppleva oro och rädslor för sina tamdjur och hundar. Många kommer att bli överraskade över hur mycket som förändras när vargen dykt upp.
Det är därför som många lantbrukare och jägare efterfrågar förvaltning. Exempelvis borde myndigheterna ta större hänsyn till de som drabbas. De som får bära de negativa konsekvenserna. Man måste se förtvivlan och hopplösheten som sprider sig – och inse att vargens återtåg i naturen måste utgå från en balans mellan djurets och människornas behov. Inte det ena eller det andra.
För att komma dit krävs exempelvis en aktiv vargförvaltning, en liten stam, generösa regler för skyddsjakt. Trots att Sverige haft en vargstam under flera decennier har vi ingen förvaltning värd namnet. Vi är långt ifrån en situation där drabbade människor känner sig sedda och lyssnade till.
De som drabbas kan inte hoppas på att myndigheterna tar initiativ och gör förändringar i rätt riktning. I jägarkåren uppfattas myndigheterna som det stora problemet, som de som hittar på nya pålagor, som i sin tur gör det omöjligt att hitta en fungerande samexistens med vargen.

Det finns bara en grupp människorna kan sätta sin tilltro till – politikerna.

I år är det valår. En tid då partierna försöker locka väljare med allehanda löften. Men det är inte löften som behövss. Det måste beslutas om konkreta åtgärder som löser problemen. Det räcker inte att säga att vargstammen ska minska. Det behövs beslut som gör att vargstammen minskar – i verkligheten där vi bor.
Svenska Jägareförbundet arbetar sedan många år tillbaka med att få politikerna att se de förändringar av vargpolitiken som behövs – samt att redan fattade beslut genomförs. Bland annat att måste Sverige våga genomföra sin rovdjurspolitik och stå upp för den svenska modellen – mot EU-kommissionens statiska direktiv.
För att tydliggöra sin hållning och öka trycket har Jägareförbundet lanserat ett koncept som går under namnet ”Tålamodet är slut”.
De politiska partierna behöver – innan valdagen – förklara sin hållning och vad de ska göra.
I sumpskogarna och myrmarkerna väster om Jönköping kan det födas vargvalpar i vår, utan att Sverige har fått en fungerande vargförvaltning på plats. Stammen ökar. Och det har snart gått nio år sedan rovdjurspolitiken lades fast i Sveriges riksdag.

Tålamodet är slut.

av

När yrkesfiskarna fick äga havet

, , , •

Texten skulle kunnat handla om skärgården och havet. Men den rör fjälljakten. Foto Magnus Rydholm

 

Tänk om Högsta domstolen slog fast att yrkesfiskarna i Blekinge hade större nyttjanderätt till havet än staten. Därför skulle yrkesfiskarna få rätten att avgöra vem som får bada, fiska och om du får köra båt i havet. Bakgrunden till dessa helt orealistiska tankegångar bottnar i direktiven till en nu pågående statlig utredning – renmarksutredningen.

Jo, låt oss tänka att yrkesfiskarna i Blekinge under lång tid befolkat skärgården i Sveriges trädgård. Alla som bott där hade mer eller mindre ägnat sig åt fiske och båtliv. I området fanns det nästan bara människor som i någon mån ägnade sig åt yrkesfiske. De har genom århundradena tillförskansat sig något som kallas urminnes hävd.
Genom denna hävd har de – trots att de inte äger skärgården – kunnat bruka den som de hade ägt den. Just därför kan en domstol tilldela denna yrkesgrupp nyttjanderätt till havet. De anses ha större rätt än ägaren – staten. Att svenska staten sedan 1864 jaktstadga gett alla svenskar samma rättigheter till havet och fjällen var betydelselöst.

Sammansättningen av människor i Blekinge ser  idag väldigt annorlunda ut, jämfört med när alla var yrkesfiskare, spelade ingen roll. De få yrkesfiskarna har ett yrke som ger dem rättigheter som inga andra får inskränka.
Att det vidsträckta havet är stort och rymmer plats åt såväl yrkesfiskare, båtägare, jägare och de som vill bada tog domstolen ingen hänsyn till.

Yrkesfiskarna fick istället möjligheten att avgränsa andra från att nyttja havet. Eller kräva ersättning det intrång som andra gör, samt bestämma när man får vistas i vissa delar. För båttrafik, jakt och havssimning kan ju störa fisket. Därför avlyses ofta stora områden för allmänheten. Detta kan ske trots att du betalt för att passera Blekinge med din båt. Yrkesfiskarna behöver bara anmäla detta till länsstyrelsen så stängs området.
Det märkliga i sammanhanget är att det specifika förhållandet – när i stort sett alla ägnat sig åt yrkesfiske under flera hundra år – bara förekommit i Blekinge. Längs Smålandskusten och i Skåne har förutsättningarna varit annorlunda. Där fanns det troligen ingen urminnes hävd.

Inte heller beaktades de djupa orättvisor som drabbat de människor som bott i skärgården hela sina liv. Var man inte yrkesfiskare så försvann rättigheterna till havet. Dessa måste också betala och be om lov för att bada, få slänga ut en metrev eller segla förbi Kristianopel. Konsekvensen av domslutet blev att de lokala samhällena rycktes isär. Människor ställdes mot människor. Grannar mot grannar.

Det är då som regeringen tillsätter en utredning som har till syfte att se om inte alla yrkesfiskare ska samma rätt till havet som Högsta domstolen har gett till yrkesfiskarna i Blekinge. För en prejudicerande dom har just den innebörden. Den är vägledande.
Innebörden av domslutet, som mest liknar ett införande av nya slags adelsprivilegier, verkar också passera den offentliga debatten. Allt medan utredningen ganska obekymrat jobbar vidare med att skapa ett system som begränsar tillgängligheten till havet för alla – ja, alla utom yrkesfiskare förstås.

Nej, inget av det jag skrivit är sant. För frågan handlar om tillgängligheten och möjligheten till att nyttja den svenska fjällvärlden. Allting pekar mot att jakten, fisket och det rörliga friluftslivet kommer bli de stora förlorarna.
Men att en yrkesgrupp – renskötare – fått möjlighet att begränsa hela svenska folket från att nyttja ett stort område i fjällen. Det är sant. Girjas heter det. Och detta har skett i en tid när i stort sett alla i hela världen vill stå upp för alla människors lika värde. Ur led är lagen, skulle man kunna säga…

Men ännu är inga politiska beslut tagna för resten av fjällvärlden som motsvarar minst en tredjedel av landets yta. Utredningen ska i höst ge förslag på vad som ska gälla för övriga delar av fjällen.
Jag hoppas verkligen att politikerna lyfter blicken och ser vad som håller på att hända.

 

Ska alla människor ha samma rätt till att vistas i fjällen? Foto Magnus Hansson

 

 

av /1 Kommentar

Nej, det går inte att kompromissa om vargen

, , , , •

Finnstövaren Hebbe dog nyligen under vidrigast tänkbara former. Hans lår var söndertuggade av vargen som anföll honom. Ägaren hann avbryta attacken men det var för sent. Veterinären kunde inget göra. Hebbe var i chock och skrek av smärta under sin sista tid i livet, hela vägen in till veterinären och in i döden. Hebbe blev sex år.
Dittills hade han haft ett bra liv. Han fick jaga med sin bästa vän, göra det som hans DNA ropade efter, det han var skapad för och som gjorde honom lycklig. Jakten, det största som binder människa och hund samman.

Den som aldrig jagat med sin hund vet inte vad jakten gör med bandet mellan hund och människa. Den närheten är bland livets största upplevelser. Foto hedehund: Tobbe Lektell

Det värsta kan hända. Det är vedervärdigt men antalet attacker går att minimera, nu händer det för ofta och med en ständigt närvarande oro som alltid ligger som en våt filt över djurägaren och många omkring. Och de som drabbas har inget att sätta emot. Inget alls. Det är en frustration och en vanmakt som tär.
När sedan det värsta händer hånas, hotas och hatas de i sin sorg av ett högröstat slödder.
Och denna whataboutism som härskar, att hundar och tamdjur minsann kan dö av bilar, tåg, drunkning, blixten och fan och hans moster, är ingen ursäkt för att låta allt fler vargar ta över människors oro och våra tamdjurs liv.

De drabbade är bakbundna av ett gäng människor som befinner sig långt från deras verklighet. Människor som aldrig behöver betala. Personer vars levnadsvillkor fortsatt är helt opåverkade av antal vargar, 100 eller 50 000 påverkar inte deras liv och vardag över huvud taget.
Ändå gör de allt för att öka tamdjurens och sina medmänniskors lidande. För att det känns rätt.
Därför går det inte att kompromissa om vargen. Det har aldrig gått och kommer aldrig att gå.

En kompromiss betyder att två eller flera parter fogar sig och går med på att göra inskränkningar, för att komma överens. En kompromiss är, enligt Svenska Akademiens ordlista, en ”överenskommelse efter ömsesidiga eftergifter”.

Det är omöjligt att kompromissa i vargfrågan eftersom det bara finns en enda part som har något att förlora, som kan göra eftergifter, nämligen de drabbade. Och de har sedan länge anpassat sig långt in i kaklet, utan att någonsin få något tillbaka.

Det är omöjligt att kompromissa i vargfrågan eftersom det bara finns en enda part som har något att förlora, som kan göra eftergifter, nämligen de drabbade. Och de har sedan länge anpassat sig långt in i kaklet, utan att någonsin få något tillbaka.

Motparten, de som skriker och gapar högst med krav på sina medmänniskor att ge upp sina liv, flytta eller bara stå och se på när husdjuren/familjemedlemmen/jaktkamraten lemlästas och utdraget plågsamt dödas, denna motpart behöver inte göra avkall på något alls i sina liv, absolut ingenting.
De sitter bara där och tycker att de är goda. Det är allt.
De har inget att komma med i en kompromissdiskussion. Men får ändå diktera villkoren.

Nyligen publicerades en forskningsrapport där forskare från Göteborgs universitet i en studie undersökt hur jägare och lantbrukare påverkas av förekomst av stora rovdjur med fokus på vargens effekter. Rapporten har gemensamt finansierats av Svenska Jägareförbundet via Forskningstjugan, Lantbrukarnas Riksförbund och Naturvårdsverket.

Studien klarlägger egentligen bara det vi redan visste, vargens närvaro påverkar merparten av lant- och naturbrukande människor som lever nära den negativt.

I 40 år har människor som lever nära vargen ständigt anpassat sig, dag och natt och samtidigt levt i en vanmakt över att inte tillräckligt kunna skydda sina djur och ge dem en trygg miljö.

Studien visar också att de flesta funderat över att sluta hålla tamdjur eller att jaga med hund men bara ett fåtal har slutat.
Och så är det. För vad vore vi om vi gav upp allt, hela våra liv, vår identitet sen generationer. Enbart för att försöka blidka ett gäng skränhalsar långt ifrån oss som kräver att få mitt och min familjs liv serverat på silverfat utan att behöva ge något alls tillbaka. Ingen vill sänka sig till det.

När det egentligen bara, till att börja med, handlar om att följa ett riksdagsbeslut från 2013. Riksdagen, alltså den högsta beslutande församlingen i Sverige med av folket valda representanter.
Beslutet om att få förvalta vargstammen som vi förvaltar andra viltstammar.  Då handlade det om att populationen skulle bestå av minst 170-270 vargar, utspridda över hela landet. Naturvårdsverket höjde sen antalet till minst 300.
Minsta antal som behövs för att en vargstam ska överleva är 100 individer, vilket det skandinaviska vargforskningsprojektet Skandulv konstaterat.
Idag bryr sig ingen myndighet om riksdagens beslut. De kör sitt eget race.

Drabbade människor och till och med utsatta kommuner stångar sig blodiga utan att någonsin få till något som ens liknar förvaltning.

Sverige beräknades senast ha 395 vargar, tätt koncentrerade i några få län. Trots det tilläts bara 24 vargar fällas under senaste licensjakten. Antalet ändrades inte ens när Jägareförbundets Gunnar Glöersen kunde påvisa direkta fel i beräkningsunderlaget. De kunde lika gärna ha gett berörda människor en örfil. Troligen hade de senare hellre valt det.

Men jägare och tamdjursägare anpassar sig. Som vanligt. Utan att någonsin få något tillbaka.

Studien klargör att jägare gör stora praktiska anpassningar i jakten i rovdjurstäta områden, speciellt vid löshundsjakten.
Det är vårt kulturarv som så lättvindigt offras av dem som inte behöver kompromissa eftersom de inte har något att förlora. De som slipper gråta över familjemedlemmar som sakta plågats till döds, de som slipper vaka över sina djur under långa nätter eller låna stora summor pengar (nej, det är inte gratis) för att sätta upp hägn som för många ändå inte fungerar.

 

LÄS MER:

Minska vargstammen!

 

 

av

Utmaningarna utmanar jägarna som kollektiv

, , , , , , , , , , •

Vem försvarar din jakt? Om du inte är medlem i Svenska Jägareförbundet, vem sätter du din tilltro till? Foto Magnus Rydholm

 

Alla jägare som följer samhällsutvecklingen har noterat att utmaningarna mot jakten har ökat. Det finns självklart många positiva trender. Men mängden stora utmaningar skakar om förutsättningarna rejält.
Fram till 1990-talet fanns det inget som hette jaktpolitik. Inga politiska partier hade några större synpunkter på jakten. Så länge den sköttes på ett klokt och hållbart sätt kunde jägarna luta sig tillbaka.
Men i och med EU-inträdet blev jakten sakta men säkert politiserad. Det började med morkullorna och ni vet hur det har fortsatt. Idag har nästan alla partier en uttalad jaktpolitik.
Detta skapat helt nya förutsättningar för såväl de som vill utveckla viltförvaltningen som de som vill inskränka och förbjuda jakt.
Som tur är står de flesta politiska partierna fortfarande bakom en sund grundtanke – att det är fakta och forskning som ska styra och avgöra hur viltförvaltningen ska gå till. Men som alla har märkt öppnas dörrar till förhandlingar och ifrågasättande utifrån helt andra perspektiv.
Den yttersta konsekvensen blir att jägare ställs mot jägare. Din jakt ställs mot min. De stora jaktformerna går före de små. Viltarter som påverkar andra intressen eller samhället får störst fokus.
Eventuella negativa konsekvenserna av vilt ska nästan alltid minskas eller stoppas, ibland med metoder som kan ifrågasättas utifrån etiska argument. Det mest flagranta exemplet gäller skyddsjakt på eget initiativ på dovkalv, för att skydda gröda. Dovkalven föds i regel i juni och diar den första tiden. Dovkalven gör alltså ingen skada på grödorna från den 1 juli när den får börja skyddjagas. Eftersom hindarna också lämnar flocken strax före kalvning och håller sig ensam med kalven den första tiden uppnås  heller ingen skrämseleffekt av att fälla en diande kalv.
Makthavarna valde alltså att ge möjlighet till en oetisk skyddsjakt istället för att angripa det verkliga problemet – att dovstammarna är för täta på vissa ställen. Men den nöten är svårare att knäcka eftersom de då måste ta en diskussion om äganderätten.

Men nu kom jag ifrån ämnet. Utmaningarna mot jakten gör att man ställer jaktform mot jaktform, jägare mot jägare. Istället för att hålla ihop och vara eniga i frågor om jakttider och förvaltningsfrågor har vi på det personliga planet börjat välja sida. Utifrån vad som är bra för mig.
Detta kunde vi se extremt tydligt i jakttidsarbetet och i regeringsbeslutet. De nya jakttiderna kunde ha blivit mycket sämre. Regeringen stod upp för faktabaserade beslut, men gjorde samtidigt som regeringar de senaste åren brukar göra. De väger – i förhandlingar mellan partier – arter och intresseorganisationers synpunkter mot varandra. Detta kallas ofta för politisk beredning. I denna verkar det finnas en outtalad ambition om att alla intressen ska få något. En liten framgång, en liten seger. Problemet är då att man sakta, bit för bit, släpper den faktabaserade grunden.
Det finns ett sluttande plan där jakten – varje gång – dräneras med någon eftergift till andra intressen. Inte för att viltarten är hotad, utan för att ha någon slags konsensus mellan de styrande partierna.
Vad jag tycker om detta borde framgå mellan raderna. Effekten av den politiska beredningen blev exempelvis att stövarjägarna tappade jakttid  med hund på räv i mars, grävlingsjakten med hund får numera inte börja förrän 21 augusti. Så här kan det inte få fortsätta.
Men trots att jakttider är en stor och viktig fråga för alla jägare är det bara en utmaning. Vi brottas med många fler. Låt mig lista några:

  • Vargförvaltningen fungerar inte – stammen växer.
  • Rovdjursjakten i stort behöver underlättas och förenklas. Inte minst vad som avser skyddsjakt.
  • Nationell viltförvaltning. Ingen jägare tror på att man kan förvalta vilt över en hel nation. Förutsättningarna för viltet varierar därför måste viltförvaltningen vara regional. Trots detta pågår det arbete med nationella mål och nationella förvaltningsplaner i myndigheterna.
  • Dovstammarna är för stora på vissa ställen. Det finns markägare som vill ha täta stammar, medan grannarna får omfattande skador. Skulden läggs sedan på jägarna.
  • Vildsvinen är en utmaning, som jägarna alltid måste jobba med. Konflikterna med jordbruket är för omfattande.
  • Älgstammen har minskat i tio år (stammen är 20 procent mindre än när det nya älgjaktssystemet infördes). Trots detta vill företrädare för markägarna minska stammen ytterligare.
  • Predatorjakt ifrågasätts allt mer. Acceptansen för att jaga predatorer minskar, eftersom vi inte tar tillvara bytet.
  • Behovet av mer viltvård är stort – både i skogs- och i jordbrukslandskapen.
  • EU:s aviserade blyförbud kommer att ställa till det för många jägare.
  • Synen på vapen hårdnar, eftersom kriminella använder dessa. Men jägarnas vapen utgör inget problem. Smugglade automatvapen är det som främst används enligt statistik från Brottsförebyggande rådet.
  • Fjälljakten och fjälljaktsreformen ifrågasätts. En del samebyar driver frågan om att de ska ha all rätt till jakten och fisket.
  • Viltvårdsfondens medel är i blickfånget från organisationer som vill begränsa jakten.
  • Allmänna uppdraget som Svenska Jägareförbundet haft sedan 1938 ska göras om. Delar ska upphandlas. Konstruktionen som regeringen beslutat om är ifrågasatt och allt pekar mot mer byråkrati och att inget blir bättre.
  • Vissa viltstammar ökar, medan andra minskar. Så ser naturen ut. Men det innebär att såväl jägare som myndigheter måste agera snabbare. Mer jakt för arter som ökar och subventioner till viltvård, predatorkontroll och rätt form av brukande för arter som minskar.
  • EU vill skydda natur. 10 procent av landets yta ska få ett strikt skydd där mänsklig påverkan på naturen ska bort. Förbundet har bidragit till vissa framgångar i arbetet men riskerna är stora och arbetet fortgår.
  • Jaktetiken behöver alla jägare alltid beakta. Idag, när det produceras jaktfilmer på löpande band, avslöjar vi jägare med jämna mellanrum att vi har olika syn på vad som är okej från jägarperspektiv. Vi beaktar alltför sällan vad allmänheten tycker är schysst.
  • Allt färre i samhället förstår vad jakt är. Det gör det lättare att inta en kritisk hållning till jakt och annat brukande av naturen. Utan en hög acceptans och förståelse för jakt utsätter vi jakten för stora risker.
  • Det är dyrt att bli jägare, särskilt om du bor nära en stor stad. Ifall jakten blir en klass- eller pengafråga så kommer acceptansen att störtdyka.
  • Vi jägare vill inte samarbeta med skogsbruket eftersom de vill minska älgstammen, inte med jordbruket eftersom de vill minska stammarna av klövvilt och vildsvin, inte WWF eller Naturskyddsföreningen eftersom de har en annan syn i rovdjursfrågor. Om man inte tror på devisen ”Ensam är stark” kan man undra. Vem ska vi samarbeta med?
  • När olika intressen vill att jägarna ska fälla mer vilt anses vi vara en näring som måste ta ansvar, men när vi begär något anses jägarna oftast att bara vara en hobby. Jägarna har ett stort ansvar för viltförvaltningen, men det har markägarsidan också. Bägge parter skulle tjäna på en bättre dialog och samarbete – och ha en ömsesidig respekt för varandras åsikter.
  • Därtill har Svenska Jägareförbundet ett antal interna utmaningar. Allt ifrån interna stridigheter till att utveckla folkrörelsen. Detta handlar om hur vi möts, hur vi nyttjar hela organisationens kunskaper, till att skapa tydligare roller så att alla förstår hur förbundet jobbar och bättre interninformation.

Detta var några smakprov på utmaningar. Det finns många fler. Men jag tycker det räcker att skriva dessa för att visa på mängden och komplexiteten.
Samtidigt ser jag att det finns besvikna jägare som är missnöjda med utvecklingen. De tycker inte att hanteringen av deras jakt går åt rätt håll. En del har kanske gått ur eller funderar på att lämna förbundet. Men vem kommer driva dina frågor då? Hoppas du att LRF, Skogsbolagen, WWF och Naturskyddsföreningen kommer att göra saker som är bra för din jakt, din viltvård? Eller litar du på att politiken ska fixa viltbiffen åt dig?

En folkrörelse blir aldrig bättre än det engagemang som medlemmarna generar. Det är medlemmarna som är motorn. De är ni som är och utgör byggstenarna i Svenska Jägareförbundet. Fundera på var kraften och idéerna skulle komma ifrån – om de inte kommer underifrån?  Gillar du svaret? Tror du att det är rätt utveckling?
Just nu och en tid framöver behövs du mer än någonsin. Mängden utmaningar understryker detta.
För det är du och dina jaktkamraters idéer och drivkraft som är basen för arbetet som utvecklar och förvarar jakten. Är ni tysta och oengagerade blir förbundet inte bättre än ni.
Därför behöver fler engagera sig och driva sina frågor.
Låt oss hålla ihop och försvara all jakt. Gå inte i fällan och tänk smalt på din jakt. Då öppnar vi flankerna för attacker och inskränkningar i smalare jaktfrågor. Vi måste ses som en homogen grupp som håller ihop – för viltets och jaktens bästa.
Ska vi lyckas hantera alla utmaningar måste vi göra det tillsammans som en stark folkrörelse. Jag ser i alla fall ingen annan realistisk väg. Gör du?

 

 

 

 

 

 

av

Konsten att äventyra miljardbelopp för sex miljoner kronor

, , , , , •

Hur mycket kostar det att köpa insatser som jägarna gör ideellt? Foto INBJ/Mostphotos

 

Vad regeringens beslut att ändra Viltvårdsfonden och Allmänna uppdraget i januari innebär behöver förklaras på ett annorlunda sätt så att konsekvenserna blir tydliga. Låt mig börja med att illustrera detta med en övertydlig metafor.

Om du vill få ett barn att hämta en sak finns det många olika sätt att få barnet att göra detta. Exempelvis kan du kan belöna barnet med en peng eller en kaka. Regeringen försöker sälja in ändringen med följande argument till jägarna:
”Då får du mindre veckopeng, du blir av med din givna plats i fotbollslaget och en del av pengarna som du och dina kompisar samlar ihop ger vi till motståndarlagen”.

Efter beslutet har regeringen tyvärr gjort ungefär vad regeringar brukar göra. Den har lutat sig tillbaka och hoppats att allt man sagt och velat genom någon slags magisk formel ska bli verklighet.
Istället för att lyssna in, förändra beslutet i takt med att kunskapen om problemen och riskerna tornar upp sig, varit delaktigt i genomförandet, säkerställt att intentionerna fick genomslag, har man börjat låsa fast sig och försvara beslutet.
Men låt oss stanna upp och tänka till. Självklart är det jobbigt att erkänna att det inte blev som man tänkte. Och det blir extra jobbigt när oppositionen försöker gnugga in misstagen i ansiktet. Det blir då lätt att låsa fast sig och inte göra någonting. Regeringen behöver alltså reflektera över vad det är som viktigt.
För det är ingen som tror att regeringen består av övermänniskor som alltid gör rätt på första försöket. Nej, det som istället avgör en regerings duglighet är hur de hanterar sina maktbefogenheter före och efter beslutet. För det är inte själva beslutet som är det viktiga, utan hur det blir i verkligheten.

Med beslutet har regeringen tyvärr öppnat för att göra Viltvårdsfonden och Allmänna uppdraget till politik. För trots att det finns en förkrossande majoritet i riksdagen som tycker ungefär lika – att systemet är och har varit bra för samhället – finns det politiska partier som vill förändra detta. Om dessa ges möjligheter att påverka konstruktionen öppnas dörren till att politisera ytterligare en del av jakten och viltvården. Och det är precis detta som skett.
För att undvika sådant brukar regeringar att – i alla fall försöka – skapa breda politiska överenskommelser (i frågor där majoriteten tycker ungefär lika). Då stänger man dörren för politiska förhandlingar för kommande regeringar oavsett partifärg i detta ämne. Då kan inte smala åsikter komma åt att förändra det som den breda majoriteten tycker är bra.
Viltförvaltning ska nämligen inte styras av partipolitiskt kohandlande, utan utifrån fakta om vilt och natur. Det är nämligen med fakta som regering och riksdag skapar tydlighet, delaktighet, långsiktighet och förutsägbarhet i viltförvaltningen.
Tummar man på detta öppnas Pandoras ask.

Låt mig därför göra ett helt ovetenskapligt räkneexempel som visar hur dumt det är att försöka upphandla insatser som jägarna gör helt ideellt.
En del, av de tre områden som Naturvårdsverket ska upphandla, rör viltövervakning. Det vill säga att förbundet ska hålla kolla på viltstammarna genom inventeringar och avskjutningsrapporering. Det ekonomiska bidraget som förbundet fått för att göra detta är cirka sex miljoner kronor. Detta används för att utveckla metoder, IT-stöd, ta fram rapporter och naturligtvis personal som arbetar med dessa frågor och sammanställer resultaten.
Dessa sex miljoner kronorna ska nu upphandlas, eftersom regeringen anser att bidraget bryter mot upphandlingslagstiftningen. Men de stora insatserna görs inte av förbundet. De utförs av jägarna.

Nu börjar vi räkna. Men eftersom matematik är svårt har jag avgränsat mig till ett enda ämne inom viltövervakningen – älgobs. Jag tar med andra ord inte med några siffror som rör inventeringar, insamling av spillning, avskjutning, Viltdata, samordning, registrering, möten och utbildningar. Bara älgobs.
Jägarna lägger cirka 5,5 miljoner timmar på att observera och rapportera älg, vilket ger ett mycket bra underlag till älgförvaltningen. Vad är detta värt? Vad skulle det kosta samhället att köpa detta resultat?

Jo, om man delar 5,5 miljoner timmar med en normal årsarbetstid (2.080 timmar) får man fram att det skulle krävas 2.644 heltidsanställda för att lösa uppgiften. Om man sedan utgår ifrån att dessa skulle tjäna 25000 kronor i månaden, plus sociala avgifter (som är ungefär 50 procent av lönen) får vi en mycket intressant summa.
Det skulle alltså kosta cirka 1,2 miljarder kronor att köpa den insats som jägarna gör gratis. Notera att jag inte tagit med några kostnader för chefer, resor, IT, möten, samordning, lokaler och annat. Så den verkliga siffran skulle bli ännu större. Men låt oss hålla detta enkelt. Summan blev ändå astronomisk.

Faktum är alltså att de sex miljoner kronorna (om allt arbete med Viltövervakning hade gått till älgobs, vilket det inte gör eftersom det läggs stora insatser inom de andra områdena också) har gett minst 200 gånger pengarna. För varje satsad krona från Viltvårdsfonden har samhället fått tillbaka insatser värda 200 kronor.
Så när regeringen och Naturvårdsverket vill upphandla sex miljoner för Viltövervakning äventyras insatser värda långt över 1,2 miljarder.
Extra konstigt blir det ju när man beaktar att regeringen inte ens satsat de sex miljonerna.  Dessa kommer ju ifrån jägarnas egna fickor – via det statliga jaktkortet.

Låt mig också förklara varför vi jägare lägger ned tid på detta oavlönade arbete? Jo, vi vill ha en viltförvaltning som styrs av fakta – inte tyckande eller partipolitiskt taktiserande. Vi vill ha en uthållig jakt, där vi tar av räntan men behåller kapitalet. Vi vill ha en frisk natur med välmående viltstammar. Så länge jakttider och annat beslutas utifrån fakta och vetenskap accepterar vi jägare besluten, eftersom det baseras på logik.
Problemet uppstår när inte regeringen och Naturvårdsverket inser det omöjliga i att upphandla resultaten från en folkrörelse. För ingen kan garantera att rörelsen fortsätter att göra samma insatser om förutsättningarna ändras i grunden. Tar man bort den regionala viltförvaltningen, minskar jägarnas möjligheter att påverka förvaltningen, tummar på faktakraven äventyras allting i den snillrika konstruktionen. Incitamenten för att delta försvinner. Det ömsesidiga förtroendet mellan makten och människan bryts.

Det finns naturligtvis andra och bättre sätt att utveckla Viltvårdsfonden och folkrörelsen runt jakten än upphandling. Problemet är att man låst fast sig vid just detta.
Låt mig vara tydlig med en sak. Att regeringen vill utveckla viltförvaltningen behöver inte vara fel. Man kan även ändra en 80-årig institution som Allmänna uppdraget och Viltvårdsfonden, utan att det är fel. Men då måste regeringen ha ett helt annat tillvägagångssätt.
Regeringen har fortfarande möjligheten att ändra sig. Det går alltid att fatta nya beslut om man tycker att slutresultatet är viktigare än politisk prestige, att viltförvaltningen är viktigare än att hålla fast vid något som inte blev bra. Att de bidrag jägarna gör till viltförvaltningen är betydelsefulla. Möjligheten finns där, om man vill.
För är det värt att riskera en folkrörelse och insatser för miljardbelopp för att upphandla några miljoner?

av

Varför behandlas jägare annorlunda?

, , , , , , •

Kunskapen om jakt minskar överallt i samhället. Det leder till ifrågasättande av både jägare och jakten. Foto Mostphotos

 

Världen blir allt konstigare. Attityderna allt hårdare. Och kunskaperna om landsbygden och brukande blir allt mindre. Det finns många stora trender som sköljer över världen – och de allt mer polariserade åsikterna dränker oss med argument kring vad som är rätt och fel. Olikheter och gråskalor i åsikterna ska suddas ut. Är du med eller emot?
De breda penseldragens tidevarv innehåller bara svart och vitt; rätt eller fel. Men tror någon att människorna eller världen är så enkel?
Hur vi än vrider och vänder på uppfattningen av vår samtid minskar förståelsen för det man inte kan relatera till. Åsikter, traditioner och kulturella värden kan därför troligen inte alltid likriktas i en beskrivning av rätt och fel.
Dessa megatrender skär de genom samhällets alla delar. Jakten är inget undantag.

I Sverige har vi åklagare som ibland häktar jägare med undermåliga bevis och samtidigt i dagspress beskriver sina misstankar om grova jaktbrott. Men undersökningarna leder ytterst sällan till fällande domar. Det vanligaste är att utredningen läggs ned. Under de senaste åren har personer vid ett antal tillfällen blivit häktade under lång tid utan att det leder till någonting. Någon ursäkt för traumat eller för att felaktigt pekats ut som gärningsman dyker inte upp.
Därtill ser vi poliser som ibland tar till onödigt hårda metoder mot jägare. En dålig ursäkt till har nämnts: ”Jägare har tillgång till vapen.”
Synen på det legala vapenägande verkar med andra ord likställas med det illegala. Innebär detta att jägare och gängkriminella i värsta fall kan räkna med samma bemötande av rättsvårdande instanser? Är det rimligt?
Självklart ska det finnas rutiner som gör polisyrket så säkert som möjligt för de anställda. Under vissa förutsättningar måste lagens långa arm också få vara hård. Men någonstans måste det också finnas en gräns för hur allmänheten får behandlas. Grundlagen slår – trots allt – fast att alla är oskyldiga till motsatsen är bevisad. Just detta borde mana staten till eftertanke och åtgärder.
För i grunden vill vi nog alla att polisens arbete ska upplevas som positivt, för att det skapar trygghet i samhället. Tyvärr upplever allt fler på landsbygden att myndigheten strider mot jaktliga väderkvarnar som inte finns. Orsaken till detta handlar i många fall om bristande kunskaper. Både åklagare och polis – samt jägare – skulle tjäna på en bättre förståelse av varandras situationer.
Men även andra myndigheter och andra organisationer kommer ibland med utspel och förslag som vi jägare inte förstår eller känner igen oss i. Förståelsen för jaktens behov har minskat högst avsevärt. En fråga vi behöver ställa oss om vi ska lägga all skuld på samhället eller om vi kan göra något själva för att förbättra situationen?

Låt mig slå fast. Jägare och sportskyttar är inget problem för samhället. De är en tillgång. Föreningslivet skapar engagemang och meningsfull fritid. Jägarna bidrar således till att skapa ansvarsfulla medborgare och stora samhällsvärden.
Vi är inga obskyra varelser som behöver kontrolleras och behandlas på ett annat sätt än andra människor. Polis och åklagare måste helt enkelt lära sig att hantera de få rötäggen bland jägarna och den stora gruppen av laglydiga människor på olika sätt. Allting annat är otänkbart.

Det finns naturligtvis en komplicerad baksida av denna trend – som jag bara lyft fram några fragment av. Och det är hur vi jägare är med och skapar samhällets bild av jakten, vapenägare och jägare.
Allt vad vi gör och säger bidrar till att skapa allmänhetens bild kring vad jakt är – och vad en jägare gör. Om vi vill att allmänheten ska se oss ansvarstagande och del av samhället måste vi vara med att skapa den bilden av oss.
Svårigheten – för oss jägare – är att kunskapen om jakt börjar bli så dålig i samhället att helt korrekta uttalande kan bli omöjliga att förstå för den breda massan.
Klarar vi inte förklara – så att allmänheten förstår – kommer den att ifrågasätta oss och syftet med jakt. Minskar förståelsen av jakt sjunker också acceptansen.
Vi tillsammans äger med andra ord en del av ansvaret för att beskriva helheten av jakten – alla värden och nyttor – så att inte nidbilderna av jägarna blir det som sätter ramarna för hur jakt uppfattas.
Jag får allt oftare inspel från personer som inte jagar, men gillar jakt och Svenska Jägareförbundet, att jägarna avbildar sin hobby på ett sätt som minskar förståelsen och acceptansen. De anser att vi är alltför kategoriska, oresonliga och självcentrerade.  Vi ser bara våra intressen – inte att jakten är del i en helhet.
Istället för att öka förståelsen skapar vi avstånd. Vi bygger en bubbla, där bara de som finns inuti förstår. Vi dunkar varandra ryggen medan vi distanserar oss ifrån de människor vars acceptans är det som bär jakten.
Om allmänheten inte förstår eller tycker att vi är en orimlig kravmaskin så sågar vi av grenen vi sitter på.

Hur ska vi göra för att behålla samhällets acceptans? Det är en svår fråga att svara på eftersom allmänheten inte är en målgrupp, utan många. Men tänk gärna så här. Ju mer positivt allmänheten uppfattar oss jägare desto bättre. Några generella tips, som gäller allt från debattartiklar till utspel på sociala medier, kan vara följande:

  • Förklara så att mottagaren förstår – förenkla, ge exempel.
  • Ha en positiv grundton.
  • Beskriv känslorna, samspelet och naturupplevelserna – känslor kan alla identifiera sig med.
  • Utgå ifrån att vi talar till en granne eller vän som inte kan någonting om jakt – inte en ovän eller någon ska talas till rätta.
  • Ha en inbjudande ton, var ärlig och visa respekt.
  • Lyssna på mottagaren.
  • Tänk på samhällets bästa, helheten – inte bara jakten.
  • Var fast i sak, men mjuk i form.
  • Kräv inte samtycke, utan förklara allting positivt som jakten bidrar med så får du kanske samtycke.
av

Hur vargförvaltningen gick från hoppfullhet till hopplöshet

, , , , , , , •

Alltför få ser och förstår den känsla av hopplöshet som härskar i vargens land. Foto Mostphotos Anders Bromé.

 

Vargförvaltningen omfattas idag av ett stort mörker, eftersom det inte kan anas någon ljusning på hur vargen ska hanteras. Tiden går och situationen blir allvarligare och allvarligare, eftersom alltför många inte förstår orsakerna bakom det hopplösa tillståndet.

Detta är ett långt blogginlägg där jag försöker spegla de upplevelser och känslor som många i rovdjursområdet känner.’

 

Den 12 september 2013 lade regeringen, under Fredrik Reinfeldt, fram propositionen En hållbar rovdjurspolitik. Det är ingen underdrift att påstå att redan då var rovdjursförvaltningen konfliktfylld och fastlåst. Redan då var förtroendet för myndigheterna, som hanterar vargförvaltningen, i botten. Redan då hade staten brutit sina löften så många gånger att människorna som påverkades negativt av vargarna slutat att höja på ögonbrynen.
Propositionen var inte revolutionerande på något sätt. Men det var en tydlig markering mot att vargstammen skulle stå på ständig tillväxt, vilket en del ville. Istället skulle vargen förvaltas, det vill säga jagas och hållas på en nivå så att kostnader och umbärande hölls så låga som möjligt.
Vargstammen skulle inte bara finnas i några få län i Mellansverige. Fler skulle gemensamt bära bördan. Med en tydligt begränsad vargstam skulle konsekvenserna inte behöva bli så outhärdliga av spridningen. Besluten om vargarna skulle även fattas regionalt, så att invånarna kände att de kunde påverka sin livssituation. Vargarna, jakten, tamdjurshållningen skulle därmed kunna överleva i en reglerad men påtvingad symbios.

Propositionen var en kompromiss. Ett mastodontverk i att försöka hitta en mittenfåra – en ny nivå på lagom som kunde skapa ro och tillförsikt. Och detta behövdes. Vargförvaltningen hade kört i diket och ingen trodde på myndigheternas förmåga att komma upp på vägen igen.

När riksdagen klubbat igenom propositionen skedde detta med en stor majoritet. Detta ingav hopp. När en så stor del av landets högsta beslutande organ stod bakom En hållbar rovdjursförvaltning så skapades en förtröstan om att det kanske fanns en väg framåt – trots allt. Att staten äntligen förstått de drabbades situation, hört deras rop på hjälp och sett problemen som de brottas med.
Det fanns ingen eufori. Det fanns inte ens glädje. Men det grodde en hoppfullhet, om att det kunde bli en förändring. Men det fanns också en väldig skepsis. Människorna som kände sig svikna och ohörda ville se verkliga åtgärder innan de trodde på beslutet. De hade blivit lurade för många gånger för att tro på tomma ord.
Det fanns med andra ord en gyllene chans att styra upp från vargdiket. Sätta tydliga mål och styra i den riktning som beslutet lagt fast.

Sju år senare – idag – finns ingen hoppfullhet. Däremot härskar hopplösheten i spåren efter en havererad hantering av vargpopulationen. Ingen med sunda värderingar och realistisk framtidstro ser en väg till en fungerande vargförvaltning.
Genom att byråkratisera, lägga säkerhetsnivå på säkerhetsnivå, höja ambitionerna om vargstammens storlek, ta makten ifrån länen har Naturvårdsverket inte tagit tillvara på kompromissens styrkor. Istället för att styra upp mot vägen har man svängt ut i ett bottenlöst kärr. Härifrån syns ingen väg. Här sjunker man bara djupare och djupare ner i hopplöshetens gyttja.
Naturvårdsverkets ambition om att säkerställa vargens överlevnad har gång på gång missat den allra viktigaste pusselbiten – människan. Vargen är alltså inte en särkopplad del av naturen. Det är en bit som måste passa ihop med många andra för att bilda en helhet. Men kompromissens pusslande fick stå tillbaka för inavelskoefficienter, bevarandestatus och styrning. Ensamma och övergivna lämnades de som tvingades leva med konsekvenserna kvar – utan hopp och utan någon väg framåt.
Vill man vargen något gott måste man inse att vägen dit går igenom att främst göra situationen bättre för de människorna som drabbas och känner sig nedtryckta i gyttjan. Helhetssyn handlar om att se alla. Mest av allt måste uppmärksamheten riktas mot de som betalar det högsta priset för vargarnas närvaro.

Naturvårdsverket får oförtjänt mycket kritik. För väldigt mycket av den situation som de drabbade upplever kan myndigheten inte styra över.
Det är naturligtvis absurt att den enda gången polisen kommer till den lilla byn i Gävleborg är när man ska gripa en person som misstänks för att illegalt ha dödat en varg. Polisen kom inte när det stals båtmotorer eller när en person körde rattfull. Men ett stort antal dök upp och grep en man som eventuellt kunde vara skyldig till illegal jakt.
Upplevelserna om hur staten ser och behandlar människorna i byn minskade inte av att personen var helt oskyldig. Han fick sitta häktad i en månad och vara misstänkt i tre år innan fallet skrevs av. För detta fick han 31 000 kronor i skadestånd. Först misstänkliggöras och häktas. Sedan inga offentliga ursäkter eller skadestånd som kan lindra förödmjukelsen.
Sådana här skeenden sätter djupa sår i människor som redan känner sig nedtryckta och ohörda. Man behöver inte fundera vem som fick empati och vem som fick skulden.

Hur gärna man än vill belasta Naturvårdsverket för detta så är det inte myndighetens fel att det fungerar så här. Men det är i egenskap av att myndigheterna tillsammans bildar det vi kallar staten – som regler, lagar, agerande och brist på agerande – bygger förakt för vargförvaltningen.
När företrädare för myndigheter och politiken ska förklara varför det blivit så här framträder en skrämmande bild av avstånd mellan den som upplever saker och den som bestämmer. De bestämmande har nämligen inte sett eller förstått komplexiteten och djupet av frågan. De har ingen aning om hur bottenlös känslan av utanförskap är. Förstår man inte ämnet och alla aspekter av detta kan man heller inte bygga förståelse eller trovärdighet.

SLU har undersökt och kommit fram till att den illegala jakten har blivit omfattande i landet. Illegalt dödande av djur är förkastligt. Det är naturligtvis helt galet att människor tar lagen i egna händer. Tjuvjakt är alltså alltid fel – alltid. Om något så är den illegala jakten ytterligare ett bevis för att förvaltningen misslyckats.
Men det som är mest intressant är orsaken bakom det illegala dödandet. Vad är det som gör att laglydiga människor är beredda att ta långa fängelsestraff? Varför äventyrar vanliga arbetare, sjuksköterskor och bönder sin framtid för att skjuta en varg?

Staten – och dess företrädare – måste börja förstå att orsaken innehåller fler dimensioner och mer komplicerad än att det finns för mycket varg. Rötterna sitter mycket djupare och rör möjligheter, framtidstro och medbestämmande.
Jag pratade med en jägare som har flera vargrevir runt sina jaktmarker. Han är också emot illegal jakt, men uttryckte sig så här.
– Jag kan inte fästa något hopp till att staten gör något som förbättrar situationen för mig. De har aldrig i handling visat någonting. Jag kan inte släppa mina jakthundar. Om jag ska få det bättre måste jag sätta hopp till att någon illegalt skjuter vargar. Så sjuk är situationen för mig och många andra. Vi har måste hoppas på lagbrott för att få till en förändring?
Jag tycker att han på ett bra sätt beskriver en av orsakerna bakom den illegala jakten.
Och kanske finns där en del av förklaringen till är att det börjar dyka upp en acceptans för illegal jakt – brottslig verksamhet – i vissa områden. Det är dags att inse det kapitala misslyckandet. Det finns ingen som löser människornas problemen. Ingen som förstår. Ingen som bryr sig.
De får aldrig veta när det kan bli bättre, eller vad det långsiktiga målet är. Det saknas en strimma av hopp och något att se fram emot.

I vargens land härskar hopplösheten, i väntan på att regering och riksdag tar tillbaka makten.

 

av

Att inte se vildsvinen för all ohyra

, , •

För många år sedan följde jag med under ett trafikeftersök. Då hade jag själv inte börjat jaga utan hängde bara med, ung och ovan. Ett mindre vildsvin, troligen årsgris, hade blivit påkört men rört sig från platsen.

Visst måste vildsvinsstammen bli mindre. Men inte på bekostnad av respekt och etik.  Foto: WildMedia/Mostphotos

Vi började spåra med hund och plötsligt, efter en stund, reser det skadade vildsvinet framför oss och hasar gällt skrikande från oss på sina enda två fungerande framben. Det handlade bara om några sekunder, min jägarkompis var beredd och sköt snabbt ett dödande skott. Men mina tårar rann. Bilden sitter kvar.
Jag har senare varit med i liknande sammanhang men har då kunnat vara mer förberedd trots att det gör ont i själen att se ett djur lida på det viset.

Jägare vill inte att något djur ska lida. Inte vildsvin, inget djur alls. Därför har vi skapat och förhåller oss till något som kallas jaktetik. Visst finns det lagar som säger att vilda djur inte ska utsättas för onödigt lidande men våra jaktetiska regler går långt utöver vad lagstiftningen kräver. För att vi bryr oss.

Jag förmänskligar inte djur men jag vill inte se ett enda djur lida. Och precis så funkar det i jakten.

Men vi har för många vildsvin i delar av vårt land. Lantbrukare lider av svåra skador på sina grödor trots att svenska jägare skjuter galet många vildsvin, långt över 100 000 per år, och står till förfogande om lantbrukare behöver snabb hjälp.

Visst måste vildsvinsstammen bli mindre. Men inte på bekostnad av respekt och etik.
Dessutom härjar nu en fruktansvärd virussjukdom hos vildsvin och tamgrisar, afrikansk svinpest. Den sprids i snabb takt över världen och knackar nu på dörren till Sverige.
Jägareförbundet har tillsammans med flera myndigheter och organisationer försökt att gå ut med information om denna allvarliga sjukdom och hur vi alla kan undvika att sprida den vidare. Vi informerar i alla tillgängliga kanaler.

Men just när det gäller vildsvin verkar massor av människor ha tappat det helt. Och det är inte jägare.
Vildsvinet hatas på ett sätt som närmast är att betrakta som omänskligt. Grymheterna i kommentarer på sociala medier vet inga gränser.
All respekt är som bortblåst. Alldeles för många välkomnar sjukdomen ”för att bli av med ohyran”.

Vildsvinen ses som djävulens påfund där vilka medel som helst är tillåtna för att döda dem. Att de möjligen plågas är betydelselöst. Jag vill poängtera att jag aldrig har sett en jägare kommentera på det viset. Aldrig.

Vildsvinen ses som djävulens påfund där vilka medel som helst är tillåtna för att döda dem. Att de möjligen plågas är betydelselöst. Jag vill poängtera att jag aldrig har sett en jägare kommentera på det viset. Aldrig.
Hur kan till synes normala människor, vanliga medelsvenssons, med en kattunge i profilbilden på Facebook önska att ett annat djur dör av ett plågsamt virus?

Så här dör ett vildsvin eller en tamgris av afrikansk svinpest enligt Statens veterinärmedicinska anstalt SVA:
”Akut form av afrikansk svinpest börjar med hög feber som följs av upphörd foderlust och nedsatt allmäntillstånd. Dräktiga suggor kastar vanligen på ett tidigt stadium. Huden blir ofta blåaktigt missfärgad på delar av kroppen. Gången är ostadig och okoordinerad. Andningssvårighet, ögonflöde, kräkningar, diarré samt blödningar från mun och ändtarm är andra symtom som kan ses. Smittade djur dör vanligen inom fem till tio dagar.”
I fem till tio dagar tycker alltså människor att det är okej vildsvinen plågas innan de dör. Mysigt.

På samma sätt drabbas våra tamgrisar. Om sjukdomen sprider sig till Sverige innebär det dessutom en ekonomisk katastrof som inte bara går ut över våra svingårdar utan får stora negativa konsekvenser i hela landet, inte minst för landsbygden. Näringar och människors hela levnadssituation riskerar att slås ut.
Vi ska ta det här på största allvar. Många organisationer och myndigheter, inte minst Svenska Jägareförbundet, står under högsta beredskap.
Men vi måste göra det här med ryggradsetik.
Tendensen i samhället från vanliga, till synes normala, människor som utan samvetsbetänkligheter önskar livet ur alla vildsvin på det ena sättet mer makabert än det andra, är skrämmande.
För vad händer egentligen med oss människor om vi inte längre ser vildsvinet för all ohyra? När etik, respekt och empati suddas ut.
Vad blir vi då?

av

Glöm inte din jaktkamrat på söndag

, , •

Plötsligt står jakttornet tomt. Rösten från jaktkamraten har tystnat i en evig tappt. Foto Olandsfokus/Mostphotos

 

Vem tänker du på? Vem kommer du minnas på söndag? Eller har du för bråttom för att reflektera över det?
Det yttersta och mest essentiella som skiljer jakten mot andra sysselsättningar är närheten till döden. Den finns alltid nära, alltid i medvetandet, alltid så självklar. Just därför finns anledning till att reflektera. Att tänka bakåt. Att minnas och hedra de människor som format oss. Att visa respekt mot människor som betytt så mycket för oss.

Fotspår som suddas ut. Drevskall som försvinner i fjärran. Torn som förmultnar, den enorma tystnaden, skottet i skymningen och mycket annat är metaforer på livets bortre parantes – döden. Om livet är orättvist, så är döden dess motsats. Den drabbar alla lika skoningslöst, även de som ska leva vidare med minnen, tomhet och sorg.
På söndag är det alla själars dag. Känns namnet igen? Dagen efter Alla helgons dag, ska vi minnas våra nära och kära som inte längre finns.
Alla själars dag är en gammal högtid som infördes i den katolska kyrkan på 1000-talet, man önskade de döda: evig vila (requiem aeternam). Men högtiden försvann under 1700-talet och återkom inte förrän på 2000-talet.

Vi har alla drabbats av sorg. Vi har på det allra hårdaste sättet blivit medvetna om att det finns jaktkamrater som enbart jagar i våra minnen. Att jaktliga mentorers råd endast ekar i våra egna huvud. Att alla skratt våra avlidna vänner gett oss enbart är erinringar av svunnen tid.
I våra vardagliga liv hinner vi inte reflektera över människorna som varit en så stor del av oss. Vi hinner inte vara ödmjuka och väva ihop minnena till starka rötter som håller oss fast i nuet. Vi har svårt att använda den visdom och erfarenheter vi fick. Vi hinner inte vara tacksamma över den glädje de gav oss.
Men vi har tid på söndag. Ta dig den tiden. Hedra dina nära kära, som inte längre finns i livet. Deras liv har haft en stor betydelse och mening, men bara så länge du kommer ihåg deras umbäranden, använder deras kunskaper och minns deras skratt.

Jag kommer att tänka på många personer på söndag. Men mest kommer jag att tänka på Jonas. Han är troligen den mest positiva människa jag mött. Han lurade döden under många år. Klagade aldrig och såg alltid framåt. Arbetade och slet när andra skulle gett upp. Men han fick inte vara med på sin yngsta dotters bröllop. Den 21 april gick han bort. 56 år gammal. Alldeles för ung. Alldeles för tidigt.
Ett av många minnen kommer från när vi jagade kråkor ihop. En dag lyckades han med konststycket att fälla två kråkor samtidigt som ha berättade en lång historia. Tystnaden vid skottögonblicken var obetydliga och berättelsen löpte på trots skotten och att kråkorna ramlade. Han tappade inte koncentrationen på varken kråkorna eller historieberättandet.
När jag berättade min observation skrattade han högt och sa: ”Jasså, då kan jag visst göra två saker samtidigt”.

Låt oss minnas på söndag. De är våra jaktkamrater värda.

 

 

 

av

Ingen jaktsabotör sprutar frätande olja i min hunds ögon

, •
Madeleine Lewander

Djurrättsterrorister går nu ut stort i sociala medier med tips om hur jakten ska stoppas, bland annat genom att våra jakthundar sprejas med insektsmedlet citronella som kan ge allvarliga ögonskador.
I sin fanatiska övertygelse och villfarelsen att den egna åsikten på något gudomligt vis står över alla andras och med våld ska tvingas på mänskligheten, drar de sig inte ens för att plåga hundar.

Jag kan aldrig, ALDRIG, förbli passiv om någon medvetet försöker skada min hund, det tror jag att alla förstår. Ingen jägare, ingen normal människa klarar det. Foto: Madeleine Lewander

Medlet som djurrättsterroristerna rekommenderar ska sprutas mot hundarna heter citronella, en eterisk eller aromatisk olja. Idiotin görs i hopp om att hundarna ska sluta spåra. Citronella används bland annat som insektsbekämpningsmedel.
Det kan användas i olika former men att, som jaktsabotörerna rekommenderar, hälla oljan i en blomspruta och spruta på marken mot hunden är att medvetet riskera att hunden utsätts för skada, vilket de uppenbarligen inte förstår. Citronellaolja är frätande och kan ge allvarliga ögonskador. (Kemikalieinspektionen, EG nr 289-753-6).
Djurrättsterrorister drar sig alltså inte ens för djurplågeri för att påtvinga andra sina egna extrema åsikter. Och det är inte första gången.

De misstar sig grovt om de tror att det är de själva som får sympatierna den dagen filmen visas på en hysteriskt skrikande och gråtande jägare som desperat försöker skydda sin hund från att få frätande medel insprutat i ögonen.

Bland annat skrämdes stövartiken Axa för några år sedan från vettet av ett gäng djurrättsaktivister med ”mistlurar” som omringade henne i skogen. Hon avbröt sitt drev och sprang skräckslagen tillbaka till sin husse.

Jag kan inte riktigt säga hur jag skulle reagera om någon kom fram och sprutade frätande olja mot min hund. Tyvärr hade det, för oss jägare, rekommenderade lugnet i sådana här lägen uteblivit. Jag kan aldrig, ALDRIG, förbli passiv om någon medvetet försöker skada min hund, det tror jag att alla förstår. Ingen jägare, ingen normal människa klarar det.

Saxat från en av djurrättsterroristernas Facebook-sidor i oktober 2019.

Djurrättsterrorister har kanske tidigare fått en liten gnutta gehör för sina vedervärdiga våldsfilmer. Men de misstar sig grovt om de tror att det är de själva som får sympatierna den dagen filmen visas på en hysteriskt skrikande och gråtande jägare som desperat försöker skydda sin hund från att få frätande medel insprutat i ögonen eller akut försöker få iväg sin av smärta skrikande hund till veterinär.

MADELEINE LEWANDER

Läs också:

Aktivister skrämmer stövartik – way to go puckon!

av /3 Kommentarer

#Metoo på agendan – igen

, , •

Vad är det för fel på oss män? Varför kan vi inte behandla våra medmänniskor på ett anständigt sätt? Foto Johanna Thörnqvist

 

Några kvinnor har, två år efter att #Metoo drog igång, skapat ett nytt upprop. Detta finns på Instagram och heter #Vigörpatronur.
Kvinnorna vill uppmärksamma de sexuella trakasserier, kränkningar och nedvärderande av kvinnor som förekommer inom jakten.
Runtom i vårt land förekommer det fortfarande rätt många händelser där män – medvetet eller omedvetet – kränker, tafsar, raggar på olämpliga sätt och trycker ner kvinnor. Allvarligt talat. Vad är det för fel på oss män?
Självklart vet jag att majoriteten av männen behandlar kvinnor korrekt. Självklart händer inte dessa händelser överallt och hela tiden. Men i min värld spelar det ingen roll om de händer ofta eller sällan. I min värld kränker man inte kvinnor. Inte män. Inte någon.

Men låt mig vara lösningsorienterad. Den stora och svåra frågan är: Vilket ansvar har vi som inte utför kränkningen? Kan vi sitta lugna på våra stolsryggsäckar och titta på? Kan vi blunda? Kan vi fnissa och ursäkta beteendet med: ” han skojar bara”? Nej. Om vi menar allvar måste vi alltid vara beredda att försvara de som utsätts. Vi måste alltid ta den svages parti.
Nu ska vi inte låtsas som att detta är enkelt. Den tafsande mannen är kanske din jaktkamrat, släkting eller chef. Den som skämtar grovt och nedsättande kan ju innerst inne vara en väldigt snäll person som egentligen inte menar något illa. Därför kan det vara jättesvårt att agera.
Den som säger ifrån hamnar mitt i en konflikt med starka känslor – som i värsta fall innehåller lagbrott. Vem vill hamna mitt i en sådan soppa?
Men ställ dig följande frågor. Om inte du agerar vem ska då göra det? Vem ska ställa sig på den drabbades sida? Vem ska då säga stopp?

Jag vill hävda att ingen som är i närheten eller vet om sexuella trakasserier, kränkningar eller andra händelser kan smita undan sitt ansvar. Jaktskytteklubbar, viltvårdsområden, Jägareförbundet, jaktarrangörer och andra organisationer har också ett ansvar – men ideella organisationer kan inte lösa ett samhällsproblem – och ett sjukt manligt beteende – helt på egen hand. De måste få hjälp och stöd av sina medlemmar.
Bara för att en person har blivit vald till ordförande i en förening har han/hon troligen inga verktyg eller utbildning för att hantera dessa jobbiga situationer. Och får ordföranden ingen hjälp av människorna – runt omkring – är förutsättningarna för att hantera den känsliga frågan väldigt dåliga.
Så när du och jag har sett något kan vi inte bara hävda att organisationen ska fixa allting. Vi kan inte flytta allt ansvar till föreningen. Vi måste agera, ge stöd, råd och stå upp för vår gemensamma värdegrund. Vi måste tillsammans skapa ett tryck på föreningarna. För med medlemmarna i ryggen får organisationen kraft och mod att agera.
Om vi blundar ger vi istället en indirekt legitimitet till de snuskigheter som kvinnorna utsätts för. Kom ihåg det.

Jag tror att vi alla har sett någon ungdomsfilm där en person blivit mobbad, slagen eller utfryst. Till slut kommer det en hjälte som tar den svages parti. Genom hjältens agerande får den mobbade upprättelse och rätten att vara sig själv. Varje gång jag ser sådant agerande blir jag glad.
Alla män som ser snuskiga närmanden eller hör nedsättande kommentarer har möjligheten att ta den hjälterollen. Allt vi behöver göra är att säga: Stopp. Lägg av. Det var dumt. Be om ursäkt.
Kan vi göra detta tillsammans så sätter vi en norm om alla personers lika värde. En uppförandekod som ligger i linje med vår värdegrund. Och då är vi en bit på vägen att få bort trakasserierna i samhället och jakten.

 

Låt mig också komma med några tillsynes välbehövliga tips:

Till män som blir intresserad av en kvinna.

  1. Skicka inte en bild på ditt könsorgan.
  2. Försök inte klämma på hennes könsorgan.
  3. Skicka inte SMS och beskriv hur du vill ha sex med henne.
  4. Ta inte på hennes kropp.
  5. Använd inte härskartekniker för att trycka ner eller förringa henne.
  6. Behandla henne inte illa.
  7. Begå inga brottsliga handlingar mot henne.

Prova istället att om du får bjuda henne på en fika. Om hon inte ens vill fika med dig är det en tydlig signal om att hon med stor säkerhet inte vill ha sex med dig heller. (Ta detta som ett extratips.)

Till män som INTE blir intresserad av en kvinna.

  1. Gör inte de sju ovan uppräknade sakerna ni heller.
av