Taggarkiv: Empati

Jämthund under jakt.

Vissa har en verklighet att utgå från. Andra har bara siffror på ett papper.

jamte_nara_low

Det finns olika sätt att se på jakthundar och deras ägare. Foto: Madeleine Lewander

Vad anser du om jakt på varg?

Drabbad landsbygdsbo:
– Den är nödvändig i vårt område. Vargen går i byn och på tomten, tar våra hundar utanför dörren. Vi kan inte längre med gott samvete låta våra små barn sova ute i barnvagnar. Vi har svårt att verka här, det är svårt med tamdjursskötsel och vi törs inte längre jaga med våra hundar.
Jakt på varg behövs för att förvalta och få en acceptans för stammen.

En som tycker annorlunda:
– Jag blir så trött! Här måste vi tänka på både statistiken, EU, MP, WWF, SNF, APU, WC, PMS, TP, HIP och HOP och på alla oss som dagligen sliter hårt vid våra dataskärmar med att hitta procentsatser och annat byråkratiskt skit att använda som argument.
Och i det läget förstår vem som helst att man inte kan förvalta en vargstam med jakt!
Statistik styr! Det måste alla ta hänsyn till!
– Jag menar, de här så kallat ”drabbade” människorna verkar inte ens förstå vad statistik är! Har de någonsin ens sett en paragraf? Eller ett riktigt stapeldiagram?

Vad anser du om antalet vargar?

Drabbad landsbygdsbo:
– Vi har för många omkring oss här och nu. Det är vår verklighet. När vår livskvalité försämras så drastiskt som den gjort för oss, då måste någonting göras.

En som tycker annorlunda:
– Det finns alldeles för få vargar och det baserar vi på papper som vi läst, statistik som vi hittat någonstans, flera teveprogram och ett stort antal kompisar på Facebook.

Har du någon förståelse för personer som vill ha en mycket större vargstam?

Drabbad landsbygdsbo:
– Inte direkt. Det är jag som drabbas och som måste leva med det här.

Har du någon förståelse för personer som vill minska vargstammen?

En som tycker annorlunda:
– Nej. Och jag vet eftersom min kompis hittat statistik som säger att vi har rätt. Jag kan också åberopa ett antal procentsatser här! Och andra siffror som jag sett på nätet.

Vad anser du om vargdödade hundar?

Drabbad landsbygdsbo:
– Det var för sent när jag kom fram. Han var söndersliten. Han var min bäste vän, brukade sova i vår säng… För tillfället lever jag i ett svart töcken.

En som tycker annorlunda:
– Larvigt! Statistiken står över all verklighet och visar att många fler hundar dör i trafiken i hela världen än blir tagna av varg i de svenska varglänen. Problemet existerar knappt.
Procentuellt sett och om man jämför med Guatemalas periodiserade befolkningsutveckling ser man att hundägare som låter sin hund vargdödas är rätt korkade och får skylla sig själva. Vi har också hittat siffror någonstans i periferin som visar att ägarna till vargdödade hundar är djurplågare.
Vi kan även se, med galet många seriösa nuffror som vi hämtat både här och där, att inga hundar mår bra av att jaga och att alla hundar mått bättre av att alltid gå i koppel. Även hemma på tomten.

Tycker du om hundar?

Drabbad landsbygdsbo:
Ja. Hundarna är mitt allt. Och vårt liv här. Men nu vet jag inte längre hur det blir för oss. Det är rätt jobbigt.

En som tycker annorlunda:
– Om jag tycker om hundar? Det måste jag kolla upp. Tror jag sett det i ett diagram någonstans.

Förtydligande: Ovanstående text är en satir. Jag vill visa skillnader i utgångspunkter i vargdebatten. Vill också påminna om att det är långt ifrån en mänsklig rättighet att kommentera här.  
Får i hage

Plötsligt ser jag inte bilden. Facebook har lagt en varningstext om känsligt innehåll och en länk att klicka på om jag ändå önskar titta på den. Det handlar om bilden på de dödade fåren utanför Gnesta, troligen dödade av varg.

Får i hage

Får ska vara levande på bild, tycker vissa. Verklighetsfrämmande människor anmäler foton med döda får som lagts ut på Facebook. Foto: Ludde Norén

Vännen som delat bilden säger att den blev anmäld. Facebook friade. Det är trots allt ett gott tecken.
Under samma session på Fejjan passerar ett antal bilder och filmklipp mina ögon helt öppet. Det handlar om hundätande kineser. Innan jag får stopp på eländet hinner jag se pälslösa hundar simmande i dödsångest i en stor vattenfylld kittel. I flödet finns också bilder med hundar som flås levande, skräckslagna djur, mänsklig terror.
Men ingen varning…
Jag förstår varför bilderna finns där, anmäler dem inte trots att jag har svårt att få bort dem från näthinnan. Protesterna är viktiga. Jag dyker fysiskt in i högen av mina egna glada, friska hundar, bara kramar dem och får en massa kärlek tillbaka. Det känns lite bättre.

Men foton på döda får ska vi skyddas från? Frågan är varför någon tycker att de ska tas bort. Anmälaren är knappast en person som direkt lider med fårägaren eller funderar över vad de lemlästade fåren fått utstå.
Här verkar det mer handla om att vi ska ”frälsas” från sanningen. Ingen ska få se hur det egentligen går till där ute. Det finns en liten högljudd grupp hycklande människor i den här kategorin.
På samma sätt irriterar dessa människor nästan ihjäl sig när vi visar fotografier på våra vargdödade hundar. Sanningen kallar de propaganda. Verkligheten är inget för dem.
Sanningen ska vacuumförpackas som fläskkotletten i kyldisken på ICA. Gris blir fläskkotlett i plast, varg och lo tar får, får är mat. Ingen behöver veta vad som händer däremellan. Att någon faktiskt slaktar grisen eller att sanningen för en fårägare och hans eller hennes djur kan vara en blodig, kladdig, plågsam, ångest- och känsloladdad och riktigt otrevlig vardag är inget att bry sig om.
Syns det inte så finns det inte.

De här människorna skyddar sina åsikter genom att använda all tillgänglig statistik som passar deras egna syften och krama den till en riktigt hård argumentboll, till största delen bestående av sannolikheter och finansiella stöd men även med inslag av några arga EU-kommissionärer.
Bollen kastar de sedan hårt i ansiktet på alla de människor på landsbygden som sitter där avklädda med sin verklighet.

Istället ska livet i hyckleri upphöjas! Nya skygglappar ska sättas på och alla åtkomliga ridåer dras ner! De här personerna vill bara omges av det som verkar skönt, trevligt, fint och lite gulligt. Grilla fläskkotletten och pussa en varg, tänk inte längre. Allt löser sig om alla andra bara ändrar sig, stängslar mer, blir ekonomiskt ersatta eller byter ut sitt nuvarande liv mot något annat.
Jag hoppas att folk inte går på det där. Att de märker hur det faktiskt ser ut på riktigt där bakom alla hophycklade statistikbollar.
För de som drabbas finns på riktigt. Deras vardag kantas av ständig oro och sorg som inga pengar eller sannolikhetsteorier i världen kan ersätta. Det får vi aldrig blunda för.

Först och främst handlar det om SVT Nyheter som skuttar fram hand i hand med Djurens Rätt i ett dåligt reportage som verkar vara skrivet i syfte att skada jägarna och jakten. Artikeln saknar såväl objektivt tänkande som källkritik. Det blir larvigt och pinsamt. Och det är dit mina public service-pengar går.

barn_72

Signaturen Mats tycker att det är dags att skjuta en jägare. Jag är jägare. Och jag har tre barn. Foto: Madeleine Lewander

 

Sanningen, för den som är intresserad, är att de flesta jägare bedriver viltvård i form av predatorjakt. Det kan handla om att begränsa vanliga rovdjur som rödräv för att gynna hotade och rödlistade arter som fjällräv, rapphöna och brushanar, eller för att gynna jaktbara arter som rådjur.
Jakt på invasiva (främmande) arter som mink och mårdhund är också predatorkontroll. Mårdhund som vi måste försöka hålla borta från vårt land eftersom den kan föra med sig sjukdomar som rabies.
Det är vad bland annat några kretsar i norr försöker jobba för.
I den offentliga naturvården kan skälen också vara rent sanitära.
Och jaktetiken är alltid viktigast! Svenska jägare står upp för jaktetiken!
Hur jaktvårdskretsen gör för att skapa intresse för dessa jaktformer kan variera. SVT Nyheters reporter tar i så att han nästan spricker när han kallar detta en ”ny trend” och jämför med något annat som händer i USA. Belägg saknas.
Han beskriver också det hela som något som ”blir vanligare”. Belägg saknas. Vi jägare upplever att det är precis tvärtom, något som minskar i omfattning.

Korkat innehåll har en fantastisk förmåga att spridas på nätet och som ett brev på posten började också hatmailen dyka upp igår.
Signaturen Jan-Erik mår exempelvis illa och tycker att vi jägare ska bli ”medlemmar i IS så att vi får skjuta av oss ordentligt.” Att vi ”mördar”.

Signaturen Mats tycker inte att jägare behövs. (Eftersom jag är lite rädd om Mats och Jan-Erik lämnar jag inte ut några efternamn.)
Det får mig osökt att tänka på alla jägare som ”städar upp” efter Mats och Jan-Erik och så många miljoner andra på soptippen. Jag har själv jagat på flera ”storstadstippar”. Jag har vadat i all skit som Mats, Jan-Erik och miljoner andra människor kastat. Vi är många jägare som skjuter råttor och fågel bland tömda bajamajor, balanserande på flera hundra kvadratmeter stora gungande, ruttnande matberg.
Ni, Mats och Jan-Erik, ser inte det. Men inbilla er inte att allt sköter sig själv för att ni inte har koll.

Mats tycker också att ”det är dags att skjuta en jägare”.
Eftersom Mats ger oss en sådan allvarlig uppmaning måste han ha tänkt igenom det hela ordentligt. Därför skulle jag vilja be honom utveckla en del saker härvidlag.
Jag är ju jägare så Mats tycker uppenbarligen att jag ska skjutas. Mats, då undrar jag, är det bäst att skjuta mig i huvudet? Jag dör förmodligen snabbare med ett skott i huvudet men det kan bli lite kladdigt för min familj att ta reda på sen.
Vad tycker du? Har du några tips?
Kan du också försöka förklara för mina tre barn varför det är dags att skjuta mig? Det vore toppen. Du vet säkert hur du ska lägga upp det hela och förklara för min yngsta åttaåriga dotter varför det är dags att skjuta mamma för att hon är jägare.
Det är förstås möjligt att hon även blir utan pappa eftersom han också jagar. Visst är det så Mats, att då måste väl han också dö?
För det var ju så du skrev, Mats!

Foto: Magnus Rydholm

Foto: Magnus Rydholm

Jag hade väntat på att få frågan, av någon som ville lyssna på svaret. Och detta är min förklaring. Du har kanske en annan?

– Hur känns det att döda ett djur, frågade han helt utan baktankar. Han var uppriktigt intresserad.

– Det är en väldigt intressant fråga. Men det tar en stund att förklara. Är du intresserad av lyssna några minuter, frågade jag tillbaka.

Jo, han ville veta. Och jag började förklara. Men det kändes fel att börja med skottet. Eftersom jag inte känner en enda jägare som går ut i skogen för att döda djur – utan för att jaga – handlade det om att sätta skottet i ett perspektiv som han förstod, han som aldrig hållit i ett vapen eller knappt träffat en jägare. Det krävdes att börja från början.

– Jakt är för mig en livsstil. Året runt är jag en jägare, oavsett om jag jagar eller inte. Att vara jägare är något som jag tycker är fint, det är stolthet förknippat med det. En jägare älskar djur, natur och tar ansvar för helheten. Och han, eller hon, gör detta året runt. Det handlar om aktiv natur- och viltvård.

– Vet du hur många djur den genomsnittlige jägaren skjuter per år? Cirka ett djur. Hur mycket tid lägger jägaren ned? Jo, alltifrån några dagar till i stort sett all ledig tid. Samtidigt satsar vi stora pengar på utrustning, viltvård, skytteträning, hundar, slaktutrustning med mera. Vi betalar för att allt vi gör. Från jaktarrende till jaktkortsavgift.

– Som du kanske förstår är det inte dödandet av ett djur per år som driver oss till att lägga ner så mycket pengar och tid, även om man ibland hör vissa personer – som inte jagar – påstå detta. Det finns istället något annat. Och det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är, eftersom det skiljer sig från person till person.

 

Jag förklarade att anledningen till att man jagar har förändrats. För långt tillbaka sedan var jakten ett sätt att få mat. För 30 år sedan svarade nästan alla att det handlade naturupplevelse, avkoppling och gemenskap. Men idag finns en oerhörd stor spännvidd på vad det är som får människor att jaga. Det kan vara alltifrån andliga värden till naturligt producerat kött. Orsakerna har blivit många fler.

– Nu börjar jag närma mig svaret på din fråga. Som du förstår så skjuter vi inte så ofta. Men vi ser djur nästan var enda gång vi är i skogen. Men vi avstår skott för att det kan vara ett dåligt läge, fel djur, säkerheten inte var uppfylld eller för att vi inte ville skjuta.

Sedan berättade jag om upplevelsen att stå på pass, känna lukter, se fåglar, insekter och höra hunden, känna spänningen växa. Hur kroppen reagerar när djuret närmar sig.

– I denna situation skärps dina sinnen. Du kan inte tänka på något annat. Din koncentration är helt riktad mot en enda sak – jakten. Din syn, din hörsel, känseln, luktsinnet, allt är på topp. Du är medveten om allt du gör och hur du rör dig. Detta skapar en närvarokänsla som är väldigt stark och intensiv. Du känner dig väldigt nära naturen, som en del av den.

– Om djuret väl kommer fylls din kropp av adrenalin. Hjärtat slår fortare. Upplevelsen är så stark att du nästan kan ta på den. Din uppgift blir att kontrollera dina känslor och intryck. Välja ut det perfekta läget.

– Och det här är inte enkelt. Ju mer du tänker, desto svårare blir det. Det är därför många nybörjare har svårt att få bra lägen i början. När du har jagat ett tag så hamnar du i något som kan liknas vid ett tunnelseende. Det finns bara en sak i världen just då. Det är du och djuret. Och så måste det vara för att du ska kunna prestera på topp. Skjuta ett skott som dödar snabbt, utan lidande för djuret.

Han lyssnade intensivt och ställde då och då motfrågor. Han nickade när han förstod, rynkade ihop ansiktet när han inte kunde koppla ihop orden med den betydelse som jag lade in.

 

– Allt jag gjort under året har varit förberedelser för cirka en sekunds arbete, att krama av avtryckaren när jag har ett perfekt läge. I den situationen finns inga tankar i huvudet. Det är helt tomt. Koncentrationen är så intensiv att det inte finns utrymme till något annat.

– Men när skottet har träffat, bytet gått omkull, då kommer tankarna. Och det är också väldigt många känslor som blommar upp i kroppen. Lycka, glädje, vördnad och respekt för det fällda djuret, men också en hel del vemod eftersom jag dödat ett vackert djur. Och allt kommer samtidigt. Ibland känner man sig också helt utmattad eller tom.

– En del människor har svårt att förstå varför vi känner glädje i ett sådant ögonblick. Men vi har upplevt spänning, 100-procentig koncentration och känt oss avkopplade från allt annat i livet, och samtidigt avslutat jakten på ett perfekt sätt. Målet är uppnått. Då blir man glad.

Han sa sig förstå. Men jag fick ändå känslan att han tyckte det där med glädje var lite konstigt för honom.

– Varför blir fotbollsspelare glada när de gör mål? Varför känner en företagsledare lycka efter ett bra bokslut? Varför blir en botaniker entusiastisk när han får se en ny art? Jo, jag tror allt handlar om att nå målet, att lyckas med det man vill uppnå. Men utan att veta exakt så tror jag jaktglädje också har inslag av primitiva känslor. Jagat är något vi gjort sedan människor började äta kött. Och förmågan att skaffa mat har varit lika betydelsefull som att kunna föröka sig. Skulle du lyckas överleva och föra vidare dina gener var du tvungen att behärska bägge delarna.

– När du väl börjat jaga vill du uppleva denna intensiva spänning och koncentration igen. Så det är inte skottet i sig – dödandet – som lockar, det är upplevelserna i skogen. Jakten gör nämligen något med dig. Den väcker känslor som du annars inte känner. Dessa är verkliga och sätter maten, naturen och livet i ett sammanhang. Jakten ger upplevelser och närvarokänslor som fyller dig med energi. Det är därför vi jagar, och då har jag inte ens nämnt viltköttet och vilken känsla det är att servera något man själv skördat.

Han nickade. Budskapet hade gått fram.

– När Palme blev skjuten firade vi.
Jag stirrar med stor, öppen mun, känner hur jag blir stel, det gör ont någonstans i mellangärdet.
– Vad sa du att ni gjorde?
– Firade. Han var inte klok.

Jägare i orange keps.

Demokratin håller på att få sig en arselsmäll som vi borde ta på allra största allvar. Foto: Madeleine Lewander

 

Sen middag med en kär person i min närmaste omgivning. Några glas vin. Då kommer det.
– Men… men… du måste skilja på sak och person. Du kan väl inte önska livet ur en människa, en svensk demokratisk politiker för att du inte gillar honom eller hans åsikter?
– Jo, det kan jag.
– Men han hade barn som förlorade sin pappa, hans fru blev änka…
Personen rycker på axlarna.

Där någonstans tänker jag att saker och ting i vårt samhälle är sjukt. Och att det sjuka kan vara närmare än man tror.
Dödsjante.
Du ska inte tro att du kan sticka ut hakan och ha en åsikt utan att någon tycker att du ska dö.
Och om du sen verkligen råkar dö av någon anledning eller kanske skadas allvarligt, finns det människor som blir glada. Och firar.
För du tyckte ”fel” och förtjänar att dö.

I min värld betyder demokrati att vi människor har ett lika värde och underordnar oss majoritetens vilja. Det bygger på åsikts- och yttrandefrihet. Var och en har rätt till sin åsikt. Jag kan tycka att din åsikt är korkad men jag önskar inte livet ur dig.
När jag var liten röstade jag och mina kompisar ibland om vad vi skulle leka. Majoritetens önskan verkställdes utan gnäll. En kanhända pluttig jämförelse men den handlar ändå om en typ av ryggradsdemokrati som bara fanns där.
Idag drabbas vi alltmer av att de demokratiska omröstningarnas förlorare, de för tillfället varande minoriteterna som är så överväldigade i sin tro på ”det goda” och ”det rätta” att de glömmer de demokratiska spelreglerna.

På den politiska arenan är det otroligt rörigt nu. Alla tycks leta genvägar för att kunna gå runt regler och fattade beslut.
På andra arenor hånas företrädare och talesmän för olika åsikter hänsynslöst.  Och om de råkar drabbas av olycka hånflinar motståndarna och firar. Det gäller politiker, jägare eller vem som helst.
Ingen ser gråten eller den bottenlösa sorgen hos den drabbade eller hans/hennes närmaste. Den skiter de i. Empatin är noll. Nada. Sak och person har blivit till ett.

Och det är precis där demokratin får sig en arselsmäll som vi borde ta på allra största allvar.

Ni förstår förstås att jag osökt också dras till polariseringen i rovdjursfrågan. Jag själv och framför allt flera kolleger har drabbats av vedervärdiga hot, där vi har fått veta hur vi själva och våra nära och kära ska dö. Jag läser hela tiden elaka och hånflinande inlägg på nätet, framför allt om jägare vars hundar dödats. Dåligt beteende gäller förstås även ytterligheterna åt andra hållet.

Är vi människor verkligen så lågt stående? Till och med så lågt att vi utan att skämmas sparkar sönder våra egenhändigt uppbyggda rättigheter, åsiktsfrihet och majoritetens önskan.

Vi har beslut om vargjakt i början på nästa år. Det har fattats med de demokratiska medel vi har i Sverige. Men det är som att det inte räcker till.
Det enda jag verkligen kan sätta fingret på är att jägarna efter beslutet är mer hatade än någonsin av ett gäng som tycker något annat.
Ingen vet egentligen vad som händer med vargjakten. Borde inte våra demokratiska spelregler för länge sedan ha talat om hur vi ska gå vidare?
Och de flesta borde väl vara överens om att det är fel att hånskratta åt eller fira någons olycka. Att det handlar om att uppträda som medmänniska och har inget med politisk färg eller åsikter om vargar att göra.
Nu håller vårt sätt att bete oss mot varandra till och med på att äventyra vår grundläggande känsla för hur demokrati ska fungera.
Vem vågar snart öppet stå för sina åsikter utan att bli hatad och hånad?

Är det verkligen så majoriteten vill ha det?
Eller skiter vi i den…

Den här texten handlar inte om vargars vara eller inte vara. Kommentarer i den debatten ignoreras om jag inte anser att den tillför ämnet något.

Igår hölls en ljusmanifestation i Karlstad för vargdödade hundar. En fin minnesstund och en chans att visa respekt, stöd och empati för dem som drabbats. Kanske en liten tröst någonstans. Inget mer. Inga demonstrationer, inga krav, bara en stilla tanke att skicka vidare.

karlek_jamte
Vissa var bara tvungna att skicka hånfulla kommentarer under gårdagens ljusmanifestation för vargdödade hundar. Foto: Madeleine Lewander

Jag har själv hundar. Att hitta min hund dödad och halvt uppäten är en av mina värsta mardrömmar och borde vara så för de flesta hundägare. Den plåga och skräck som hunden utsätts för gör mig alldeles kall inombords. Men den som äger en jakthund och vet vad jakt är har också full förståelse för att en jakthund måste få jaga för att må bra.
Idag är ekvationen svår att få att gå ihop i Värmland.
Därför var minnesstunden fin.

Var det någon som trodde att en sådan här enkel men fin gest för att ge sitt stöd och visa medkänsla bara kunde få vara så?
Nej. När vi la upp en status om detta på förbundets Facebooksida stöttades den av de allra flesta. Men ett alldeles för stort gäng var tvungna att vrida om kniven ett par varv till.
Jag vet inte vad det är som händer med oss i Sverige men någonstans är något riktigt fel. För resten av kvällen fick vi på förbundet ägna åt att kontrollera och radera inlägg från människor som la in taskiga och hånfulla kommentarer.
Har jägarna som fått sina hundar vargdödade inte ens rätt till sin egen sorg? Vilken rätt har ni att klampa in i deras frustration och hånskratta åt den? Är ni på riktigt? Tror ni verkligen att sorgen blir på låtsas bara för att andra hundar dör i trafiken?

Det finns alltid någon som har det värre i den här världen men förringar det sorgen hos den som bär den?
Du som hånskrattar och talar om för dessa människor att de är dumma i huvudet, är det så du lever? Talar du vardagligdags om för medmänniskor som mår dåligt att de får skylla sig själva?
Eller är det bara jägare som inte har rätt att sörja?
Jag vet att jag tagit upp det här tidigare men jag kommer aldrig att förstå hur så många i detta land gjort till sin gärning att på nätet trampa på och hånskratta åt andra människors lidande och frustration.

Klöverblomma. Foto: Oscar Lindvall

En jägare ligger svårt skadad efter en björnattack, en annan fick sin arm illa tilltygad. På en i flera hänseenden ynklig  Facebooksida sitter människor och brutalspyr galla över dem båda. De hånskrattar, säger ”Rätt åt tokfan! ”Tycker synd om björnen” ”Björnen mördades”. Smädesorden haglar. De skadade jägarna och jägare som grupp hånas hänsynslöst. Ord som amatörer, hår på bröstet, skjutglada troféjägare radas upp i kommentar efter kommentar. Björnen tillskrivs ett värde skyhögt över de skadade personerna.

Klöverblomma. Foto: Oscar Lindvall
Istället önskar vi de skadade björnjägarna god bättring och skickar ett gäng styrkekramar till dem och deras familjer. Foto: Oscar Lindvall

Jag vill inte att något djur ska lida. Men att sätta djurets värde högt över en människas och dessutom gotta sig i folks olycka baserat på detta är fel.
”Det goda hatet har blivit ett monster” skriver Marcus Birro i en krönika. Stämmer precis. Det gäller att ha rätt åsikt för att inte de som ”älskar det goda” ska kasta sig över en. Bara att tillskriva sig ensamrätt på ”det goda” vittnar om att något är galet.
På den där skitsidan har folk tagit sig rätten att hata rent ut, motiverat med en besatthet och snedvriden uppfattning om vad empati är. Och föreningen som ansvarar för sidan låter dem hållas. Jag ids inte ens skriva ut dess namn.

I empatins namn skrattar de åt de svårt skadade männen. I empatins namn tycker de egentligen att de förtjänar sina skador. Naturligtvis utan att veta vad som egentligen hände. I empatins namn vältrar de sig i hatattacker på jägare i allmänhet och björnjägare i synnerhet. Och det är de här insnöade människornas fanatiska så kallade kärlek till rovdjur som tillåter deras fingrar att spela fritt över tangentbordet och skapa en alltmer tilltagande hatpropaganda mot dem som tycker och lever annorlunda.

Vi jägare har länge försökt att försvara oss mot kantiga, uppdiktade, okunniga och osakliga påhopp mot det vi gör och hur vi lever.
Men nu har de här rovdjursivrarna gått för långt en gång för alla.

Nu skiter jag i att försöka försvara det jag gör och står för, inför den här kletiga massan. Istället förkastar jag hatet som lyser som klara blixtar i mörker.
Låt dem sitta i sitt lilla hörn och hata. För nu tycker jag att vi ger fullständigt fan i dem.

Vi använder ordet empati på ett annat sätt istället och önskar de skadade björnjägarna god bättring och skickar ett gäng styrkekramar till dem och deras familjer.

Reds anm. Jag publicerar inga kommentarer som på något vis försöker rättfärdiga eller debattera beteendet som beskrivs i texten ovan.