Som synes på nyhetsplats på hemsidan så pågår en intensiv skriftväxling mellan Jägareförbundet och Södra Skogsägarna för närvarande. Det var därför heller inte särskilt förvånande att jag efter en titt i mailkorgen hittade ett antal mer eller mindre uppretade mail från medlemmar i södra Sverige.
Ett av dem var riktigt intressant. Det innehöll utdrag ur Mats Blombergs näringspolitiska blogg. Mats jobbar åt Södra och driver en blogg som dock bara kan läsas av medlemmar. Därför kan jag tyvärr inte länka dit…
I vilket fall som helst skriver Mats: ”Skogsägare har i åratal svurit och knutit nävarna i byxfickan över sina skadade tallplanteringar. Samtidigt har man haft svårt att få gehör bland kollegor och jaktkompisar.” ett stycke senare kommer ”För Södra måste skogsägarna, ekonomin och skogsproduktionen vara huvudfokus. Det är vår uppgift.”. Tämligen självklara uttalanden av en representant från skogsägareföreningen kan tyckas men talar han verkligen för sina medlemmar och kanske finns det skäl till att inte särskilt många av dem knyter näven i fickan och att man har svårt att få gehör?
Det finns en relativt färsk studie om privata markägares attityder till ungskogsskötsel där man bland annat tittat på just älgfrågan. Den är gjord av Karin Fällman på SLU i Umeå och det intressanta är att ett av studieområdena var just i Södras område, Jönköpings län, där 1000 skogsägare tillfrågades. I studieområdet var nivåerna på älgskador enormt höga under tiden då studien genomfördes. Inget inventerat område hade mindre än 10% färska skador. Så nog borde väl skogsägarna vara rätt kritiska mot nivån på älgstammen? Nej. De var översvallande positiva och mer än 60% av skogsägarna tyckte nivån på älgstammen var ”lagom”. 20% tyckte det var för mycket älg och drygt 10% ville ha ännu mer älg, resten hade ingen uppfattning.
När jag kommer hit brukar skogsbruket skrika att detta beror bara på att de inte varit ute i skogen och tittat. Karin särskilde de skogsägare som röjt i egen skog de senaste två åren. Ingen som helst skillnad i uppfattning, de var precis lika positivt inställda till älgen.
Då brukar man skrika att det beror på att man inte vet hur en älgskada ser ut eller vad den innebär. Då kan man roa sig med att skilja ut de skogsägare som hade gymnasial eller högre skoglig utbildning. Även de är minst lika positivt inställda.
Faktum är att de enda som på något sätt avvek från den översvallande positiva linjen till älgen var de större markägarna med mer än 400 hektar mark. Kan det vara så att det är dessa markägare Södra representerar när de nu ställer sig på älgbarrikaden? I vilket fall som helst klingar kraven på ökat inflytande lite falskt när man inte ens bemödar sig om att dyka upp på 30% av samråden. Vidare kan jag inte låta bli att fundera på om Södra verkligen har sina medlemmar i ryggen när de nu går ut i strid?
Sitter i dagarna med två frågor som bägge har att göra med samverkan inom jakten – och bägge skapar diskussioner och ibland också konflikter!
Dels är det nu dags att sammanställa alla de lokala samråden som har diskuterat kommande älgjakt och hur mycket älg som ska tilldelas licensområdena. Som vanligt för vår del så är det en ganska stor enighet även om det finns områden med större eller mindre motsättningar. Men det är klart, eftersom så många som jagar också är markägare (och tvärt om) så blir det ibland som att komma överens med sig själv och det brukar ju alltid vara det lättaste även om man inte alltid lycka med det heller! Man ska ha respekt för varandras åsikter i ett samråd och inse att ingen kan ”vinna” genom att driva igenom förslag som den andra parten inte ställer upp på, ibland upplever jag att det brister i den insikten. Än så länge har heller inga tilldelningar gjort en älgstam vare sig större eller mindre eller påverkat kvalitén utan det är jägarna som i slutändan kröker fingret om avtryckaren som påverkar älgstammen! Det lokala ansvaret kommer alltid att vara avgörande oavsett förvaltningssystem eller tilldelningar!
Den andra samverkansfrågan är ett par kvällsmöten om viltvårdsområden, en fråga som uppenbarligen väcker starka känslor hos en del. Jag upplever att det för det mesta inte har med jakten att göra egentligen utan man driver frågor ”av princip”. Det finns en mindre grupp som gör sin röst hörd i den här frågan, men det stora flertalet verkar dock inse att jakten och viltvården hanteras bäst inom större områden. Inte enbart för att det är roligare att jaga på större marker, utan i huvudsak för att viltet är en gemensam resurs som rör sig fritt över markgränserna och därför också ska hanteras gemensamt. Det kan bland annat de jägare intyga som av olika anledningar idag försöker samordna jakten i områden där ett viltvårdsområde har upplösts! Bägge frågorna är egentligen en och samma – viltet förvaltas bäst om vi gör det över större områden med en gemensam plan och oavsett de som försöker hävda annat så är den gemensamma förvaltningen nyckeln till framgång!
Björnmöte på verket idag. En del bra besked och en del lite nedslående diskussioner. Det står relativt klart att vi inte får igång någon försöksverksamhet med åteljakt på björn till hösten. Verket vill utreda frågan vidare. Man är helt enkelt rädda för att åtlingen skulle kunna göra att björnarna förknippar människolukt med mat. Men överskattar vi inte björnarnas förmåga att avgöra vad som är vad här?
Varje höst lämnas drygt 80 000 älgräntor, samt 100 000 – tals räntor efter småvilt i vår natur. De luktar definitivt människa. Vidare har vi några hundra tusen soptunnor, en hel del komposter, fiskrensplatser, campinglämningar, tusentals trafikdödade vilt som hanterats av eftersöksjägare och inte minst rätt många räv- och vildsvinsåtlar. Frågan är om inte björnarna redan idag har alla möjligheter att förknippa människor med mat om de nu har förmågan att göra det?
Vi vet att nu när vårhungriga björnar kryper ur idet kommer de in i byar lockade av bland annat ostädade fågelbord, ramar från biodlingar och allt möjligt annat. Men är det människolukten som lockar dem? Knappast. Mat luktar mat och människa luktar människa. Jag diskuterade under dagens lunch frågan med en mycket lärd man som studerat rätt mycket etologi, läran om djurs beteende. Han var onekligen rätt road av vår tro på björnens förmåga att övervinna den under många generationer evolverade rädslan för människa och istället förknippa människolukt med mat.
Det här med information är intressant att fundera över på många sätt. Att sitta i bilen på väg mellan Piteå och Arvidsjaur gör ju onekligen att man har lite tid att låta tankarna vandra. Man ska ”vara med i debatten”, man ska ”ligga i framkant” … kraven höjs på att man måste synas för att få fram sin syn på sakerna. Så har det väl alltid varit, men möjligheterna ökar snabbt. Nu är det inte längre mail (eller e-post som jag brukar säga..) utan man ska ha hemsida, man ska blogga, man ska nätverka på facebook och nu när man tyckte att man nästan hade hunnit ikapp så ska man nu också börja twittra…. hå hå ja ja! Visst ja, glömde ju också att man måste vara aktiv på de ”rätta forumen där det händer” plus att man måste kolla alla tidningars debattartiklar där det finns möjlighet att kommentera eftersom man kan påverka den vägen också. Sen får vi inte glömma bort radio och TV… I all denna ström av information var jag alltså på väg till ett möte på en bygdegård för att möte ett mindre antal personer ansikte mot ansikte. Det jag funderade över på vägen hem var, på vilket sätt når vi ut bäst? Måste man vara med över allt? (Måste säga att twitter verkar det minst intressanta just nu, men det kanske är för att jag skriver för mycket!?) Tappar vi bort de som kommer till bygdegården om all energi läggs på nätet – idagsläget tror jag det. En intressant frågan är, hur får dom veta att det är ett möte på bygdegården? Via en annons på hemsidan? Tidningar? Affischer?
Slutsatsen blev i går kväll att vi ska vara med så långt det går i de nya forumen som finns, men inte låta oss bländas för mycket och framförallt inte tappa bort möten med personer öga mot öga!
Jag kom också fram till att det är skönt att vara jägare, kunna ta sig ut i jaktmarker, eller fiskevatten för den delen, som saknar mobiltäckning och ta några djupa andetag utan att man kan nå eller bli nådd av en enda människa, jag tror nämligen att det blir mer och mer viktigt ju mer information som strömmar över oss till vardags!
När man läser om cyanid och råttgift i skogarna blir man bestört. Hur kan någon var så urbota korkad att han eller hon lägger ut livsfarligt gift i skogen. Jag hoppas att TV3s Efterlyst leder till att den skyldige åker fast, oavsett grupptillhörighet. Det spekuleras nämligen vilt om vem som gjort det på andra debattfora. Men oavsett vem det är så nådde inte giftet någon varg, men det når jägarkåren.
Så kom då det självklara beslutet, § 28 Jaktförordningen permanentas. Erlandsson, en man med båda fötterna på jorden, förtjänar beröm. Det var många som ville ta bort rätten för vanligt folk att försvara sina tamdjur och istället riskera att skicka vanligt folk i fängelse.
Främst bland kritikerna har givetvis Rovdjursföreningen stått. När den nu gällande tillfälliga förordningen trädde i kraft varnade de för ett blodbad. Tjuvjägare skulle vallfärda till skogarna för att skyddsjaga vargar.
Självklart blev det inte så. Några vargar har skjutits med stöd av § 28 JF och åklagarna slapp bura in laglydiga människor med ett lika kort straffregister som biskoparna. Men åklagarna är säkert inte nöjda ändå, de vill också ha bort § 28 JF. Argumenten är i stort sett desamma som Rovdjursföreningens. Det finns risk att någon går fri, som inte borde göra det.
Allvarligt talat, är lagstiftningen till för åklagarna eller folket? Det strider mot all allmän rättsuppfattning att tvingas se på när ett rovdjur dödar ens hund. Tjuvjägare har inte ringt och kommer inte att ringa polisen om de skjuter en varg.
Att vara för § 28 JF betyder inte att man accepterar tjuvjakt. Tjuvjakt skall beivras.
Det är intressant att den illegala jakten på varg, enligt forskarna, minskar. Minskningen sammanfaller tidsmässigt med lättnader i § 28 JF, ett enligt mitt tycke intressant samband.
Tack Erlandsson, fortsätt nu med målen, toleransnivåer och regional demokrati så får vi en rovdjurspolitik som gagnar både folk och rovdjur.
Så här när bloggen är ny så får man väl passa på att få ur sig gamla funderingar! :)
Det sägs ju att vi i Sverige är så mycket för att allt ska vara lagom. ”Det onda med det goda”, ”både ris och ros”, ”hissa och dissa” ja, jag tror ni förstår vart jag är på väg. Kanske är det också det här som gör att man så gärna vill att det ska vara balans i naturen!? Under hela min uppväxt och fram till idag så har man väldigt gärna pratat om balansen i naturen och ett återkommande argument från de som inte gillar jakt är att ”naturen ska få sköta sig själv så kommer den att återfå sin balans”. Det här får fortgå trots att man vet att det inte finns något mer onaturligt än balans! Både i korta och långa perspektiv så är naturen dynamisk och rörlig. Massor av ungar föds under våren, de flesta dör eller blir dödade av rovdjur under sommaren. Antalet djur i skogarna varierar enormt beroende på vilken årstid vi befinner oss i. Bränder, stormfällningar, klimatet, allt påverkar artsammansättningarna. Det räcker med att en bäver dämmer en damm så förändras mikroklimat, artsammansättning och annat i det området. Vi har upplevt istider och värmetider i Sverige (eller upplevt kanske var att ta i, men de har förekommit!) Jag önskar att allt prat om ”naturlig balans” skulle kunna upphöra så att vi kunde utgå från de förutsättningar som naturen faktiskt baseras på, alltså variation och flexibilitet! Jag tror att allt från jaktdebatt till klimatdebatt skulle hamna i ett annat läge om man gjorde klart för alla att naturen är i ständig förändring och att det inte alltid var bättre förr!
Tillbringade gårdagen borta i Haparanda med att utbilda folk i föreningskunskap och viltvårdsområdesstadgar. Otroligt att över 20 personer tog en solig lördag i april till detta! Vad jag inte förstår riktigt är varför man har så lätt att sprida rykten om elände och att såna rykten sedan alltid lever kvar medan goda nyheter har mycket svårare att nå ut!? Just i det här fallet är det viltvårdsområdenas vara eller inte vara. Några tycker att dom ska bort och deras argument, hur ogrundade de än är, blir snabbt en ”sanning” för många. Att sedan andra med god insikt i juridik säger att läget är lugnt verkar väldigt sällan nå hela vägen ut. Jag undrar varför vi människor är på det här viset – alltid redo att tro det värsta men vara misstrogna mot det som verkar positivt. Till och med världsekonomin tror jag drabbas av detta fenomen! Själv försöker jag medvetet göra tvärtom! En nyhet som är positiv tror jag på tills den är motbevisad, dåliga nyheter får passera tills någon verkligen har bevis för att det stämmer. Prova själv någon vecka, jag lovar att man mår bättre! För att återgå till starten, jag är övertygad om att viltvårdsområdet är en bra organisation som kommer att bestå, får se hur många som tror det samma!
Forshaga brukar vara ett säkert ställe för slom. Men i år orkade de tydligen inte fram. Vattenflödet tycks ha varit för stort. Inte en enda fisk fick vi där man normalt får hur mycket som helst. Så vi fick åka in till centrala Karlstad istället. Det var i sista stund. Fiskarna vi fick var helt utlekta, så om vi väntat en dag till hade vi missat årets slommiddag. En halvtimmes håvande gav ca 2 kg slom. Middagen räddad, men hundarna blir utan torkad fisk i år.
Det är enkelt att tillreda slom. Huvudet knipsas av och inälvorna följer med, precis som med strömming. Sen rullas fisken i vetemjöl med salt och peppar och steks i rikligt med smör. Allt serveras med hemmagjort potatismos och ättiksgurka. Man skall ta tillvara naturens gåvor.
Såg på Robinsson ikväll. Vegetarianen blev köttätare! ”Jag kommer att fortsätta att äta kött när jag kommer hem. Att vara vegetarian är ett lyxval som vi i väst kan unna oss, men det känns lite själviskt”, sa han.
Intressant, det finns anledning att återkomma till det ämnet.
Sitter med en kopp kaffe på min föräldralediga dag och förundras över ”skogsmännens”, eller ”Jägmästarnas”, förutsägbara men ack så tråkiga brist på självinsikt och förmåga till att dra lärdom av historien. Jakt- och skogsmedia är i dessa dagar fullt av diverse Jägmästares högljudda och svavelosande krav på älgstammens snara nedskjutning och ömkande beskrivningar av de ödelagda tallplantagerna. Kunde vi förutsäga denna massiva offensiv från dessa Jägmästare? Självklart, Jägmästarna rör sig nästan undantagslöst i flock och springer en springer (nästan) alla när vi nu ska gå från miljövård till skogsproduktion…
Jägareförbundet och Jägmästarna har levt i någon form av symbios sedan tidigt 1830-tal, om jag minns rätt så bildades också Jägareförbundet bland annat av några Jägmästare. Idag är vi också rätt många Jägmästare som jobbar åt Jägareförbundet. Men vad är det då som har skapat detta flockdjur som så envist står på barrikaden och förkunnar sanningar med tordönstämma utan att någonsin lära sig att den enda vägen framåt är dialog och att de historiskt sett konsekvent haft fel? Då jag själv är just en Jägmästare och för några år sedan rentav jobbade med att utbilda dylika så är jag rätt säker på att det bland annat beror på en stark kåranda, brist på konkurrens från andra skrån och en omodern utbildning där gamla Jägmästare stöper nya i samma form.
Men vad får då detta för konsekvenser för oss jägare och älgarna? Jo, precis som i en mängd andra frågor så brukar inte den typ av utspel vi nu ser från Jägmästarna funka särskilt bra, även om de lyckas skrämma några jägare att skjuta någon extra älg i höst. ”It takes two to tango”, men om en av de två dansar solo och dessutom saknar såväl takt som ton så blir det inte mycket till kontruktiv tango. Det är precis vad vi nu ser hända, igen. Jägmästarna slår på stora trumman och då blir instinkten att följa sin flock starkare än känslan för vem man tjänar. Skogsstyrelsens Jägmästare tar rygg på polarna från storskogsbruket och skiter i parollen ”Skog till nytta för alla” och skogsägareföreningarnas Jägmästare glömmer helt att fråga sina medlemmar vad de tycker innan de rusar åstad. Det sorgliga i hela denna massrörelse är att man inte lärt sig ett dugg om hur vår moderna omvärld fungerar. Jag trodde faktiskt att Jägmästarna under det senaste decenniets naturvårdsdebatt lärt sig att dialog, tango och ett stänk av ödmjukhet var vägen till framgång.
Den typ av utspel vi nu ser i denna fråga lär få älgstammen att först svänga snabbt nedåt på vissa håll för att sedan snabbt svänga uppåt på samma ställen. Där en konstruktiv dialog hade kunnat skapa en någorlunda jämn och välvårdad stam kommer vi nu att se monologens resultat i form av sönderskjutna och små älgstammar som sedan släpps i fri fart uppåt igen.
Så är jag nu orolig för vad Jägmästarna, då undantaget jag själv och kollegorna, ska ställa till med på lång sikt? Inte ett dugg. Vi vet idag att samhällsvärdet av älgjakten är rejält mycket högre än samhällets inkomstbortfall på grund av älgskador, vilket politikerna lär förstå om de inte redan gjort det. Vidare vet vi att de privata skogsägarna är betydligt mycket mer toleranta än aktiebolagen när det gäller älgskador, oavsett vad deras ”företrädare” basunerar ut i media. Vi vet också att det är svårt att ta betalt av en jägare för att han ska tvingas skjuta bort den ”sista” älgen. Sist men inte minst så finns det också en faktor som för alltid garanterar älgstammens fortlevnad även i Jägmästarland. Jägmästarflocken är nämligen så gott som uteslutande sjukligt intresserade av älgjakt. Det gör att så fort man kommer till sitt eget jaktområde eller sin egen skog så vårdar man sina älgar ömt, även om man tidigare på dagen stod på barrikaden och förkunnade älgens snara bortskjutning, någon annan stans…
Tillbringade en kväll i Älvsbyn för att prata mårdhund igår. Tyvärr kom inte såå många som man hoppas, men förhoppningsvis sprider sig informationen vidare. Vi har kört rätt hårt med mårdhundsprojektet i vinter för att försöka få fram metoder att stoppa den här gynnaren för att få ett permanent tillhåll i landet. Jag tror att vi har lyckats ganska bra med hjälp av alla intresserade jägare runt om i länet. Nu har mårdhundarna vaknat till och om någon månad så är det yngelsäsong. Har vi missat allt för många par under vintern så kommer vi att ha fullt jobb under sommar och höst för att inte någon ska slinka igenom ner söderöver. En enda kull kan ju innebära 10-15 nya individer att ta hand om! Jag tror fortfarande att vi har möjlighet att stoppa dom, men det krävs intresse och engagemang från många att vara aktiv med fällorna på sina jaktmarker. Det gynnar småviltet inte bara genom att mårdhundarna inte etablerar sig utan också för att man troligen får en hel del räv och grävling i fällorna också!
Det kom ett mail … mycket kan inledas med den texten eftersom väldigt mycket av kommunikationen idag går den vägen. Det här mailet hade jag från början tänkt att markera och trycka delete, men jag hejdade mig. Det startade med att beskriva jakten utifrån förintelsen under andra världskriget och folkmord och fortsatte med att ifrågasätta jägarna som stolt gick ut för att döda och sen kom hem och skröt om det. Uppenbarligen var brevskrivaren inte helt på vår sida! Men varför låta de här synpunkterna stå oemtosagda? Sagt och gjort satt jag mig ner och skrev ett svar, varför jagar jag och hur kan jag rättfärdiga det? Jag har ännu inte fått något svar på det, men jag tvivlar någonstans på att det är för att jag lyckades omvända henne, men förhoppningsvis planterades någon tanke för framtiden. Eftersom jag själv tycker jakten är en så självklar del av livet är det ibland svårt att förklara för någon som inte jagar själv. Ibland drar jag till med en jämförelse för att komma en bit på väg. Tänk dig en VM-final i fotboll (om lyssnaren nu är sportintresserad!) och du sitter på läktaren, viftar med en flagga och hejar – det är så jag kan uppleva det att ta en promenad i skogen utan bössa, kul och spännande. Om jag istället tar med mig bössa och hund ut är det som att snöra på sig fotbollskorna och gå ner på plan och faktiskt spela i VM-finalen. Jag deltar, jag är fokuserad! Att jag är en del av naturen tar jag för självklart, det har människan alltid varit! Dom som tycker att naturen klarar sig bäst själv och vi borde stå vid sidan och titta på, dom har verkligen ställts sig över naturen som dom brukar anklaga jägarna för. Jag är stolt över att vara jägare och jag tror att vi i alla lägen vi kan måste tala om det!
Jag lyckades få in en debattartikel i Aftonbladet. Den upprörde ordförande för föreningen med falken som symbol. Mikael Karlsson skrev ett upprört mejl till förbundet. Direkt pinsamt och givetvis fel, tyckte han att det var att jag påstod att SNF ”i princip motsätter sig all reglering av rovdjurstammarna”. Jag skrev alltså inte att SNF är emot all jakt på rovdjur, utan just reglering av stammarna. Det är en stor skillnad. Karlsson tyckte inte heller om att jag skrev att ”många människor tycker att det är positivt att rovdjuren inte längre är hotade.” Han tycker att påståendet är ogrundat eller ovetenskapligt. Det var väl det senare han inte gillade, inte att många människor ser det som positivt.
Det står givetvis Karlsson fritt att bli upprörd över att jag tydligen tillskrivit honom uppfattningar som han inte har. Men lite förvånad blir jag. Har jag missat något? Vill SNF reglera rovdjurstammarna? Är vi överens?
Mitt inlägg kan leda till ”minskad samsyn lokalt och regionalt”, avslutar Karlsson.
Det var givetvis inte min mening såra rovdjursjaktivrarna i SNF med min debattartikel. Hoppas att vi ändå, gemensamt och i gott samförstånd, kan ansöka om en lodjurstilldelning till nästa år som reglerar stammen. Vi har ju trots allt världens tätaste stam av europeiskt lodjur.
Prognosen höll, men inte isen på Alstern! Vi fick flytta fisket till en tjärn några kilometer hemifrån istället. Påskfisket har nästan alltid samma ingredienser, dåliga isar och vårvärme. Tyvärr var det dimma i morse så vi fick vänta länge på vårsolen. På sätt och vis bra, för om solstrålarna hade nått isen redan under morgontimmarna hade vi nog fått bada. Det gungade bra när vi plockade in angeldonen.
Det blev till slut 9 nio gäddor och ett par abborrar. Den största gäddan tappade vi, den for iväg med angeldon och allt. En romstinn gäddmadam på ca 4 kg fick vi i varje fall. Gustav poserar med henne på bilden. Bilden fick mig att tänka på troféer. Varför samlar vi på dem och varför poserar vi alltid med den största gäddan? Att posera med en stor gädda provocerar få. Men hur ofta får vi jägare inte höra negativa omdömen när vi poserar med den fällda hjorten eller ännu värre med ett skjutet stort rovdjur.
För oss jägare är trofén ett minne från jakten och något att visa upp för vännerna. Troféväggen visar också vem jag är, nämligen jägare! För det får vi väl erkänna, inte vore det lika intressant att samla på troféer om ingen annan såg dem. Det är inte alltid det största djuret som hamnar på väggen. Lika ofta är det något avvikande. Jag har själv ett huvudmontage av en älgkalv. Den hade inte hamnat där om den inte hade varit vit med svarta prickar, ungefär som Pippi Långstrumps häst, Lilla Gubben.
För oss som jagar är trofébilden ett naturligt slut på jakten. Men för vissa är bilden bara provocerande. De ser bara döden, inte jakten som ligger bakom.
Jag tillhör dem som tycker att man skall vara öppen med att man jagar. Vi har inget att skämmas över. Ta gärna trofébilder och samla troféer. Men det betyder inte att vi inte behöver tänka på vad det vi är vi förmedlar till andra. Respekt för viltet man dödat är viktigt. Personligen tycker jag inte om bilder där skytten sitter grensle över älgen eller björnen. Jag gillar inte heller bilder där jägaren står med en fot på djuret han fällt. Det skickar fel signaler till betraktaren. Om jag, som älskar jakt, reagerar. Hur skall då den som inte kan något om vårt intresse uppfatta signalerna? Ibland har vi oss själva att skylla för att vi uppfattas som ett snusande, skrävlande matchogäng som inte har respekt för naturen.
Det är skärtorsdag och isen bär inte längre på sjön nedanför huset. Men de lovar en minusgrad i natt. Så med isdubbar och flytväst skall det nog gå att få några gäddor och nån gös tidigt i morgon! Lite risker får man ta.
Om inte det fungerar blir det slomning istället i morgon kväll. Slom (nors) är värmlands landskapsfisk. De kommer upp i mängder i Klarälven så här års för att leka. Med stora håvar får man allt man behöver för årets slommiddag. Slommen luktar gurka och smakar gott! Jag brukar ta upp en 60 liters back med slom. Det vi inte äter själva, torkar jag till hundarna. De älskar torkad slom. Perfekt att ha med på jaktturer, eftersom de inte väger just något.
Kontakt
Vår verksamhet
© Svenska Jägareförbundet. Öster Malma, 611 91 Nyköping, Sverige. Tel: 077 - 18 30 300 Org.nr 802001-6658